Odysseia - 13

Öfver en stackars man, att kommande släkten det vete.
Detta åt mig fullborda, och fäst den åran i kumlet,
Som jag, lefvande, brukte, i lag med mina kamrater.
Så han sade; men jag genmälte, och svarade honom:
Olycksalige, detta åt dig jag vill lykta och göra. 80
Vi med sorgliga ord omvexlande, båda så derstäds
Sutto; och ensids jag höll svärdet utöfver bloden,
Ensids ordade mångt skuggbilden af fordne kamraten.
Vålnaden nalkades ock af min afsomnade moder,
Antikleia, som är storsinnte Autolykos' dotter 85
Hvilken lefde ännu, då jag reste till heliga Troia.
Skådande henne, jag gret, och ömkade uti mitt sinne;
Men likväl, skönt mycket jag ängslades, icke jag tillät
Henne sig närma till bloden, förrän jag Teiresias frågat.
Kom så ändtligen an den Thebanske Teiresias vålnad, 90
Med den gyllene spiran, och kännde igen mig, och sade:
Olycksalige, hvi, förlåtande ljuset af solen,
Kom du, att skåda de döda, och glädjeberöfvade trakten?
Vik dock undan från gropen, och borttag eggiga svärdet,
Att jag må dricka af bloden, och dig sen sanningen säga. 95
Så han talte; jag vek, och det silfvernaglade svärdet
Gömde i skidan; såsnart af svarta bloden han druckit,
Talte mig till påstunden med ord otadelig spåman:
Store Odysseus, du mig tillspörjer om gladelig hemkomst,
Men den skall dig en gud svår göra, ty ej jag menar 100
För jordskakaren döljas, som groll har laggt i sitt sinne,
Vredgad, emedan hans älskade son du beröfvade ögat.
Än hemkomma ni torde likväl, skönt ondt J ock liden,
Om ditt sinne du vill, och kamraternas hålla i tygel,
När du ankrar en gång med den välbeställda galejan 105
Vid Thrinakiska ön, undsluppen ur dunkliga hafvet, --
Betande finnen J Eelios' hornboskap och feta
Får, den gudens, som allt åhörer och allting beskådar; --
Oantastade dem om du lemnar, och tänker på hemkomst,
Torde ni lända till Ithaka än, skönt ondt J ock liden. 110
Men om du dem antastar, jag då bebådar dig ofärd
För kamrater och skepp, och om sjelf undkomma du skulle,
Länder du ömkligt och sent, och har alla kamrater förlorat,
Hem på fremmande skepp, samt träffar skador i huset,
Öfvermodiga män, som egendomen förtära, 115
Giljande efter din sköna gemål, och bjudande skänker;
Men ditkommen likväl du hämnas de samtliges våldsverk.
Och när du friareskaran i salarna dina omsider
Dräpit med svek, eller ock olönligt, med eggiga kopparn,
Sedan begif dig åstad, medtagande prydelig åra, 120
Tills du kommer till sådana män, som icke af hafvet
Veta, och ej förtära sin mat med saltet beblandad.
Icke de heller veta utaf rödkindta galejor,
Icke af prydliga åror, som äro galejornas vingar.
Tydeligt tecken jag säger också, som icke dig undgår: 125
Då när med dig hopträffad en ann vägfarande månde
Säga, att en kastskåfvel du bär på din väldiga axel,
Der må du ock nedsticka den prydliga åran i jorden,
Offrande herrliga offer derhos åt kong Poseidaon,
Vädur och tjur, och tillika jemväl en beskällare fargalt, 130
Dän begifva dig hem, och heliga festhekatomber
Åt odödliga gudar, som bo i den rymliga himmeln,
Samtliga, offra i ordning; då skall dig ur hafvet en stilla
Död annalkas, en sådan, som lyktar dig lifvet omsider,
Mätt af behagelig ålder; och rundtkring skola dig folken 135
Lycklige vara; nu säger jag dig sannfärdligen detta.
Så han sade; men jag genmälte, och svarade honom:
O Teiresias, slikt väl gudarne sjelfve beslutit,
Men du, välan, mig detta förtälj och noga berätta:
Vålnaden skådar jag der af min hänafsomnade moder, 140
Hvilken tigande sitter vid bloden, och icke sin egen
Son i anletet värdigas se, samt ej tilltala,
Säg mig, o drott, hur hon måtte likväl mig känna som sådan!
Så jag sade; och han genmälte mig genast och svarte:
Lätt den saken säga jag vill dig och lägga i sinnet. 145
Hvilken som helst du ibland afsomnades vålnader låter
Bloden närmare nalkas, han skall dig sanning förkunna;
Hvilken du det förvägrar, igen han vandrar tillbaka.
Talande så, till Aïdes' palats Teiresias' vålnad,
Drottens, vandrade bort, enär gudorden han utsagt. 150
Men jag stannade qvar enträget, tilldess att min moder
Kom, och drack af den dunkliga blod. Hon kände påstunden,
Och, veklagande, mig tilltalte med vingade orden:
Älskade son, hur kom du hitned till det nattliga dunkel,
Lefvande? Svårt för de lefvande är, att detta beskåda. 155
Finnas ju väldiga strömmar och hiskliga floder i midten,
Och Okeanos först, som ingen till fots än har farit
Öfver, om icke han egt en välarbetad galeja.
Kommer du nu väl hit, kringirrande vida från Troia
Med kamrater och skepp, lång tid? och har du ej varit 160
Alls på Ithaka? har du ej sett din maka i rummen?
Så hon talte; men jag genmälte, och svarade henne:
O min mor, mig nöden har fört hitned till Aïdes,
För att om gudsvar spörja Thebanske Teiresias' vålnad.
Ty jag icke har nalkats Achaia, och icke mitt eget 165
Rike beträdt, men städs med bekymmer i hjertat jag irrat,
Från den stunden jag först Agamemnon följde, den ädle,
Till skonfåliga Ilions stad, att med Troerna strida.
Men du, välan, mig detta förtälj, och noga berätta:
Hvilket den långutsträckande döds missöde dig kufvat, 170
Eller en långsam krämpa? Har pilglad Artemis kanske,
Sjelf angripande dig med de ljufliga pilarna dödat?
Säg mig också, om fader och son, dem jag lemnade hemma;
Finnes min värdighet än hos dem, eller har väl nuredan
Någon annan den tagit, och tro de ej mer att jag kommer? 175
Säg mig derjemte min laga gemåls båd vilja och tanksätt,
Om hos sonen hon dröjer, och allt orubbligt bevarar,
Eller med henne sig redan förmält bland Achaier den bäste.
Så jag sade; och strax genmälte den vördade modren:
Med ett fördragsamt sinne ännu i salarna dina 180
Dröjer hon visserlig qvar, men jemmerfulle beständigt
Gå för den gråtande nättren sin kos, och dagarne äfven.
Ingen besitter ännu din värdighets ära; men ostörd
Eger Telemachos stamgodsen, gemensama festmål
Gästar han vid, som det egnar en lagförvaltare sköta; 185
Ty af alla han bjuds; och din fader vistas på landet
Derstäds, kommer ej nånsin till stan, och hos honom ej bäddar
Finnas, ej prydliga fällar, ej heller sängar och mantlar,
Utan hon sofver om vintren, der tjenarne pläga, i huset,
I spisaskan, nära till elden, med trasor på kroppen. 190
Men när sommaren kommer, och höstningens frodiga årstid,
Allestädes uppå det välomansade vinberg,
Utaf de löf som fallit, på marken redes hans sofbädd.
Ängslad ligger han der, med mycken sorg i sitt sinne,
Suckande öfver ditt öde, och tung är åldren för honom. 195
Så afsomnade jag också, och lyktade lifvet;
Icke i salarna Artemis har, skottskicklig och pilglad,
Sjelf angripande mig med de ljufliga pilarna dräpit;
Icke är mig påkommen en krämpa, som vanligast plägar
Med förskräckeligt tvinande ta ur lemmarna lifvet; 200
Utan saknan af dig, och bekymren för dig, min Odysseus,
Jemte din älskvärdhet mig ljufliga lifvet beröfvat
Så hon sade; men jag, i min själ rådplägande, ville
Vålnaden famna utaf min hänafsomnade moder.
Jag tre gånger försökte, ty sinnet befallte mig famna, 205
Och tre gånger ur händren, en skugga lik eller drömbild,
For hon, och mig djup smärta dessmer uppväcktes i hjertat,
Och tilltalande henne, jag sade de vingade orden:
Mor, hvi stannar du icke, då dig omfamna jag önskar,
Att hos Aïdes jemväl, i älskade armarna, slutne, 210
Begge vi vårt lystmäte må ha af förstelande sorgen?
Är du en skuggbild blott, som den väldiga Persephoneia
Skickat, att jag dessmera ännu må klaga och sucka?
Så jag sade; påstund genmälte den vördade modren:
O du min son, olyckelig mer än öfrige männer, 215
Persephoneia, dottren af Zeus, dig icke bedårar,
Utan sådan är menniskors sed, när döde de blifvit;
Ty ej af senorna kött och ben mer hållas tillsamman,
Utan den brännande eld med väldiga kraften betvingar
Detta, när själen en gång de hvita benen har lemnat, 220
Och som en dröm bortflygande, själen sedan forsvinner.
Men skyndsamligen nu sök ljuset, och detta bemärk dig
Allt, att framdeles ock du må orda derom för din maka.
Så vi vexlade ord med hvaran; mellertid nu matronor
Kommo, -- ty dem ditskickade väldiga Persephoneia, -- 225
Hvilka de tappraste mäns gemåler voro och döttrar,
Och kring svarta bloden de sig församlade talrikt.
Men jag tänkte på råd, hur jag skulle hvarenda befråga.
Detta beslut i min själ jag likade vara det bästa:
Dragande ut långspetsiga svärdet, vid fylliga låret, 230
Lät jag af svarta bloden ej samtliga dricka på en gång.
Utan efter hvaran framträdde de till mig, och hvarje
Sina sorger förtäljde; och jag utforskade alla.
Tyro, den ädelborna, jag såg tillförst nu bland dessa,
Hvilken sade sig vara en till bålde Salmoneus, 235
Sade sig vara gemål åt Kretheus, Aiolos' ättling.
Hon förälskade sig i gudomliga floden Enipeus,
Hvilken, den skönsta af floder, sin bölja välfver på jorden,
Och vid Enipeus' tjusande brädd hon vandrade ofta.
Under skepnad af denne en gång jordskakarn Poseidon 240
Låg hos henne vid mynningen af den hvirfliga floden,
Och den purpurne vågen omkring dem, liksom en klippa,
Uppvälfd stod, samt dolde en gud och en dödelig qvinna.
Och jungfruliga gördeln han löste, och henne han söfde.
Men när kärliga värf fulländat hade Poseidon, 245
Tog han Tyro i hand, och talade ordet, och sade:
Fröjda dig, qvinna åt mötet! ty under det välfvande året
Ståtliga piltar du föder, ej är odödliges läger
Barnlöst; vårda nu dessa, och gif en rikelig näring.
Nu gack hem till din boning, var tyst, och knysta ej ordet; 250
Men jag sjelf, må du veta, dig är jordskakarn Poseidon.
Så han sade, och dykade ned i det svallande hafvet.
Vorden hafvande, Pelias hon framfödde och Neleus,
Hvilke åt mäktige Zeus två väldige tjenare blefvo
Båda, och Pelias i vidrymliga stan Iaolkos, 255
Fårrik, hade sitt hem; den andre i sandiga Pylos.
Sönerna andra hon födde åt Kretheus, qvinnornas drottning,
Aison jemte Pheres, och derhos hästglad Amythaon.
Efter henne jag såg Antiope, född af Asopos,
Som berömde sig ock, att uti Zeus' armar ha sofvit; 260
Söner tvenne också hon födde, Amphion och Zethos,
Som uppbyggde tillförst sjuportiga Thebes befästning,
Och omtornade den; ty de ej otornadt förmådde
Det vidrymliga Thebe bebo, skönt väldige kämpar.
Efter henne Alkmene jag såg, Amphitryons maka, 265
Som blef Herakles' moder, den lejonsinnte och djerfves,
Sedan hon sofvit hade i Zeus', den mäktiges, armar;
Såg Megare, en dotter utaf storsinnade Kreion,
Som Amphitryons son, den i kraft okuflige, äktat.
Äfven Oidipus' mor jag skådade, skön Epikaste, 270
Hvilken, af oförstånd, föröfvade gräslig en gerning,
Äktande egen son; men denne, som mördat sin fader,
Henne tog; och gudarne strax verldskunnigt det gjorde.
Men han, lidande qval, i det mångbehagliga Thebe,
Efter gudarnes hårda beslut, var Kadmeiernes konung; 275
Sjelf hon vandrade af till portfast, mäktig Aïdes,
Sedan en snara hon fästat omkring tvärbalken i taket,
Fattad af smärtan sin, samt lemnade qvalen åt honom,
Många till tal, som en mors Erinnyer bringa i verket.
Och skön Chloris jag såg, som Neleus fordom till maka 280
Tog för dess fägrings skull, sen tusende skänker han gifvit,
Yngsta dottren utaf kong Iasos' ättling, Amphion,
Hvilken uti Minyeiska Orchomenos kraftigt regerte
Förr, och i Pylos var kong; hon födde de herrliga söner,
Nestor och Chromios med, och bålde Periklymenos med. 285
Födde så efter dem manhaftiga Pero, ett under,
Hvilken af grannarna alla till maka begärtes, men Neleus
Gaf allenast åt den, som Iphikles' hornade hjordar,
Och bredpannade, plundrande, dref från Phylake: vågsamt
Arbete! Dock på sig tog otadlige siaren ensam, 290
Att dem drifva; en guds fiendtliga skickelse, gryma
Fjettrar förhindrade honom, och landtlige boskapsherdar.
Men då nu månader redan och dar fulländade voro,
Under det åter välfvande år, och stunderne kommo,
Då upplöste hans fjettrar också den starke Iphikles, 295
Sen gudsvaren han gifvit; och så Zeus' vilja var verkställd.
Äfven Leda jag skådade sen, Tyndareos' maka,
Som åt Tyndareos två stormodiga ättlingar födde,
Hästupptuktande Kastor, i näfstrid god Polydeukes.
Lefvande gömmas de både uti fruktgifvande jorden, 300
Och dernedre ännu af Zeus åtnjutande ära,
Lefva de vexelvis hvarannan dag, och hvarannan
Äro de döde, och ha en ära, med gudarnes jemlik.
Iphimedeia derefter, gemål åt drotten Aloeus,
Såg jag, som sade sig haft med Poseidon möte i älskog. 305
Ock två söner hon födde, men de kortlifvade voro,
Otos, gudarna lik, och fjerranberömd Ephialtes,
Dem högresligast fostrade upp fruktgifvande jorden,
Samt mest sköna bland alla också i näst herrlig Orion.
Nioårige höllo i bredd de alnarna nio 310
Redan, och nio famnar i längd uppvuxit de hade.
Mot odödliga gudarna ock de hotade väcka
Drabbningen af mångstormande krig på sjelfva Olympos;
Ossa de ämnade först på Olympos ställa, och derpå
Det löfruskande Pelion sen, för att himlen bestiga. 315
Och det hade de gjort, om de kommit till manbarhets ålder,
Men dem sonen af Zeus och utaf skönlockiga Leto
Dödade begge, förrän dem tinningarna inunder
Skäggbrådd vexte, och kinden var täckt med blomsterligt mjölkhår.
Phaidre äfven jag såg, samt Prokris, och skön Ariadne, 320
Dottren till Minos, den vise, som fordom fördes af Theseus
Hän från Kreta till ängden utaf det helga Athenai.
Men han sin vilja ej fick; ty förut drap Artemis henne,
På Dionysos' ord, på det kringomböljade Dia.
Maira och Klymene äfven jag såg, och dolsk Eriphyle, 325
Som, för det aktade gull, förspillde sin älskade make.
Samtliga gitter jag dock ej nämna, ej heller förmäla,
Alla de makar jag såg och döttrar till fordne heroer;
Ty förr svunne gudomlige natten, men tid till att sofva
Ren är, antingen här, eller ock jag till snabba galejan 330
Går; men åt gudarna jag och åt er antvardar min hemfärd.
Så han talte; och samtligen de förstummade tego,
Samt af förtjusning betogos uti de dunklande salar.
Men nu begynte bland dem hvitarmig Arete, och sade:
O Phaieker, hur syns här mannen väl eder att vara, 335
Både till storlek och vext, och det dugliga vettet derinnan?
Han är derjemte min gäst; men enhvar åtnjuter den hedern.
Thy affärden ej så påskyndande, skänkerna icke
Så för den fattiga minsken; ty eder i salarna månge
Skatter, igenom gudarnas nåd, förvarade ligga. 340
Talte så äfven bland dem den åldrige drott Echeneos,
Hvilken utaf Phaiekiska män månd vara den älste:
Vänner, icke mot edert beråd, ej heller er mening
Ordar drottningen vis; derför hörsammen J alle!
Dock af Alkinoos, kongen, beror båd gerning och ord nu. 345
Honom Alkinoos återigen genmälte, och sade:
Detta ordet må vara på sätt som du yttrar, såframt jag
Lefver och herrskar ibland de roningkära Phaieker.
Men gästvännen ännu, skönt högligen längtande hemfärd,
Tills imorgon likväl qvardröje, sålänge åt honom 350
Skänkerna alla jag bragt; ledsagningen männerne alle
Vårda, förnämligast jag, hvars makt här gäller i landet.
Honom svarande talade till mångråde Odysseus:
Kong Alkinoos, du, utmärktast bland samtliga folken,
Om ett år till och med J bjöden mig härstädes dröja, 355
Om ledsagning bestyrden, och gåfven mig herrliga skänker,
Sannerlig ville jag det, och mycket bättre det vore,
Att med fullare hand hemkomma till fädernejorden:
Så mer vördad jag vore och kär derjemte hos alla
Männer, hvilka mig såge till Ithaka återkommen. 360
Honom Alkinoos återigen genmälte, och sade:
När vi dig skådade an, o Odysseus, icke vi trodde
Dig en bedragare vara och smyger, hvilka så många
Närer den svarta jorden ibland mångskingrade menskor,
Stämplande lögner ihop, dän icke man skulle förmoda. 365
Men hos dig finns prydnad i ord, finns redeligt hjertlag,
Och, en sångare lik, konstmessigt du har oss berättat
Alle Argeiernes öde, och ditt, och svåra bekymmer.
Men du, välan, mig detta förtälj och noga berätta,
Om ej några du såg af de ståtliga männer, som följde 370
Dig till Ilion åt, och som der erhöllo sin bane.
Denna natt är så lång, osägligt, och ännu ej inne
Tid, att sofva i saln; förtälj mig märkliga saker!
Ja, jag skulle förbida till herrliga morgonen, blott du
Ville åt mig berätta i saln om dina bekymmer. 375
Honom svarande talade till mångråde Odysseus:
Kong Alkinoos, du, utmärktast bland samtliga folken,
Finns ju för samtal tid, finns tid derjemte för sömnen.
Men om du önskar att höra, så vill jag sannerlig icke
Dig förvägra, att än mer ömkansvärdiga saker 380
Om kamraterna mina berätta, som sedan förgingos,
Som väl sluppo med lif ur Troernas suckiga härnad,
Men, för en skändelig qvinnas dåd, vid sin hemkomst dräptes.
Ja, såsnart nu förskingrat den vördade Persephoneia
Samtliga vålnader hit och dit af de afliga qvinnor, 385
Vålnaden nalkades mig af Atreus' son, Agamemnon,
Ängslad, och honom omkring de öfrige alle sig samlat,
Som i Aigisthos' hus nedjordes, och lyktade banen.
Kännde så denne mig strax, när svarta bloden han druckit,
Högt derjemte han gret, utgjutande ymniga tårar, 390
Sträckande mot mig händerna fram, mig önskande räcka,
Men han ej egde numer orubbliga kraften och styrkan,
Sådan hon fanns tillförne uti hans smidiga lemmar.
Skådande drotten jag gret, och ömkade uti mitt sinne,
Samt tilltalade honom, och sade de vingade orden: 395
Ärefulle Atreides, o härarnes kong, Agamemnon,
Hvilket den långutsträckande döds misöde dig kufvat?
Monne Poseidaon dig kufvat har på galejan,
Väckande skadlige vindarnes olycksaliga blåster?
Eller fiendtlige män dig oförrättat på landet, 400
Snappande oxarna bort, eller ock fårhjordarna vackra,
Eller kämpande ock om fästen, eller om qvinnor?
Så jag sade; men han tilltalte mig genast, och svarte:
O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus,
Icke Poseidaon mig har på galejorna kufvat, 405
Väckande skadlige vindarnes olycksaliga blåster,
Icke fiendtlige män mig oförrättat på landet,
Utan Aigisthos mig, anstämplande döden och banen,
Drap, och min skändliga maka, sen in han kallat i huset,
Och undfägnat: så plär man slakta vid krubban en oxe. 410
Så nu jag dogen jemmerlig död, och de andre kamrater
Slaktades immerfort, liksom hvittandige galtar
Slaktas plä vid den rike och stolt högmögenda mannens
Bröllop, eller också bunklag, eller rikliga festmål.
Redan du sjelf närvarit vid nederlaget af många 415
Ensamt dödade män, eller ock i den kraftiga örlog;
Skådande detta, likväl du mest medömkat i sinnet,
Hur vi omkring vinbålen och matbelastade borden
Lågo i saln, på hvars golf öfverallt flöt bloden i strömmar.
Men mest jemmerlig hörde jag rösten af Priamos' dotter, 420
Af Kassandra, som dräptes utaf Klytaimnestra, den lömska,
Bredevid mig; men jag, från marken, lyftande händren,
Döende grep i mitt svärd, och hon, den äreförgätna,
Sig aflägsnade, utan att mig, som gick till Aïdes,
Trycka med händren ögonen hop, och sluta mig munnen. 425
Så ej grymare något och fräckare ges än en qvinna,
Som sig sådana dåd kan föreställa i sinnet,
Liksom denna jemväl uttänkte en skändelig gerning,
Stämplande mord åt sin laga gemål; isanning jag tänkte
Mig kärälskelig både för barnen och tjenarne alla 430
Komma till hemmet; men hon, som var särdeles kunnig i nidverk,
Både sig sjelf behöljde med skam, och framdeles alla
Afliga qvinnor, jemväl den dygdesama ibland dem.
Så han sade; men jag genmälte, och svarade honom:
Ve, vidtdundraren Zeus isanning stämman af Atreus 435
Rätt förskräckligen hatar, förmedelst qvinliga funder
Längesedan; för Helenas skull vi stupade månge
Och dig, i fjerran stadd, svek stämplade an Klytaimnestra.
Så jag sade; men han tilltalte mig genast och svarte:
Var derföre ej någonsin du blödsinnt mot din maka, 440
Och upptäck ej för henne hvarenda sak, som du känner,
Utan somt må du säga, och somt må vara förborgadt.
Dock du mördas väl aldrig utaf din maka, Odysseus,
Ty förmycket vis och dertill vältänkt i sitt hjerta
Är Ikarios' dotter, förståndig Penelopeia. 445
Henne vi lemnade ju som nygift maka derhemma,
När vi till härnaden foro; en son låg henne vid bröstet,
Späd, som sitter måhända nuredan i männernes räkning,
Lyckelig; honom skall se den återvändande fadren,
Han skall också omfamna sin far, som det höfves dem båda. 450
Men min maka ej ens, att ögonen mätta med sonens
Anblick mig tillstadde; förut mig sjelf hon ihjelslog.
Dock jag vill säga dig annat, och göm det du i ditt sinne:
Hemligt, ej uppenbarligt till älskade fädernejorden
Styr din galeja; ty mera ej är att på qvinnorna lita. 455
Men du, välan, mig detta förtälj och noga berätta:
Han J väl hört kanske om min son, att ännu han lefver,
Anten uti Orchomenos' stad, eller sandiga Pylos,
Eller hos Menelaos kanske, i rymliga Sparta?
Ty han väl icke på jorden är död, den ädle Orestes. 460
Så han sade; men jag genmälte, och svarade honom:
Atreus' son, hvi spörjer du mig om detta? ej vet jag
Om han är död, eller lefver, och dumt är prata i vädret.
Så med slika bedröfliga ord omvexlande, begge
Stodo vi ängslade der, utgjutande ymniga tårar. 465
Kom så vålnaden an af Peleus' ättling Achilleus,
Samt af Patrokleus ock, och Antilochos, ståtlige hjelten,
Samt af Aias, som var den bäste till skick och till skepnad
I Danaernes hop näst tadelfria Peleion.
Kännde så strax mig igen snabbfotad Achilleus' vålnad, 470
Och veklagande talte mig till med vingade orden:
O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus,
Dristige, välfver du än långt svårare bragd i ditt sinne?
Hur har du vågat att komma till Aïs, hvarest de döde
Bo sanslöse, och hänafsomnade menniskors skuggor? 475
Så han sade; men jag genmälte, och svarade honom:
Peleus' ättling, Achilleus, den tappraste bland de Achaier,
För Teiresias' skull är jag kommen, ifall han en utväg
Sade, huru jag måtte till klippiga Ithaka lända.
Ty den Achaiiska jord jag ej nalkats, ej heller min egen 480
Ännu beträdt, städs sorger jag haft; men du, o Achilleus,
Är mig den sällaste man bland alla, båd fordom och framdels;
Ty, som lefvande, förr dig ärade, lika med gudar,
Vi Argeier, men nu du mäktigt beherrskar de döda,
Vistande här; bekymra dig ej, att du föll, o Achilleus! 485
Så jag sade; men han tilltalte mig genast, och svarte:
Trösta mig icke för döden, du herrlige konung Odysseus!
Ty långt hellre jag ville, som landtman, tjena en annan,
Skönt vanlottad han vor, och stora gods ej besute,
Än afsomnade här och skaror af döda beherrska. 490
Men du, välan, om min herrliga son, mig saken berätta,
Om, förkämpe, han följde till strids, eller också, om icke.
Säg mig, ifall du något har hört om Peleus, min fader,
Om han ibland Myrmidonernes folk än njuter sin ära,
Eller om honom de både i Hellas och Phthia förakta, 495
Derför att ålderdom hans händer och fötter betager.
Ty jag ej mer hans hjelpare är, der solen månd stråla,
Sådan, som fordomtid, då uti det rymliga Troia,
Kämpande för Argeier, jag slog de tappraste männer.
Komme, ett ögonblick, jag sådan till fädernehuset, 500
Skrämde min kraft helt visst, och de ovidrörlige händren
Många, som kränka min far, och utestänga från äran.
Så han sade; men jag genmälte, och svarade honom:
Sannerlig intet jag hört om den ståtlige konungen Peleus;
Men om din älskade son deremot, Neoptolemos, sanning 505
Vill jag i allo berätta, emedan du detta mig bjuder.
Förty honom jag sjelf på den hålkade, jemna galejan,
Bragte från Skyros' ö till välfotbrynjta Achaier.
Sannerlig då när vid Troias stad vi plägade rådslag,
Talte han alltid först, och tog ej miste om orden; 510
Nestor, den gudalike, och jag medtäflade ensamt;
Men då vid Troias stad vi kämpade, alle Achaier,
Aldrig han bidde i männernas hop, ej heller i hvimlet,
Utan han störte förut, och hans mod gaf vika för ingen;
Och mång kämpe han dräpte uti det vilda tumultet. 515
Alla jag visst ej kan omnämna, ej heller förmäla,
Dem han, stridande för Argeierna, dräpte i hären;
Men dock, huru han Telephos' son nedgjorde med kopparn,
Drotten Eurypylos, hur dess månge Keteiske kamrater
Blefvo, för qvinliga skänkernas skull, nedgjorde kring honom. 520
Han var den skönste jag sett nästefter gudomlige Memnon.
Men då vi nederstego i hästen, som byggt oss Epeios,
Vi Argeiernes förstar, och jag fått ensam det uppdrag,
Både att öppna det fasta försåt, och att sluta igen det;
Då de Danaers andre beherrskare alle och kongar 525
Torrkade tårar bort, och enhvar i lemmarna skälfde;
Endast honom jag såg med ögonen alldeles icke,
Hvarken blekna på fagraste hy, ej heller från kindren
Torrka tårarna bort; men han högst enträget mig ombad,
Att få stiga ur hästen, och fattade fästet af svärdet, 530
Och sin kopparne lans, och välfde åt Troerna ofärd.
Men då vi hade förstört kong Priamos' väldiga fäste,
Han med byte ombord på galejan och kostelig prunkskänk
Steg helbregda, och var ej träffad af eggiga kopparn,
Ej i en närstrid sårad, ehuru sådant så ofta 535
Händer i krig; ty hullerombuller huserar ju Ares.
Så jag sade; och dän snabbfotad Achilleus vålnad
Vandrade af, med väldiga steg, till Asphodelos-ängen,
Glad, att jag sagt hans son utmärkt bland männerna vara.
Öfrige vålnader alla utaf hänsomnade döda 540
Stodo beängslade der, och talte om sina bekymmer;
Men dock vålnaden ensam utaf Telamoniern Aias,
Ett godt stycke från mig, blef stående, vredgad för segern,
Hvilken på honom jag vann, då med mig han stridde vid skeppen
Om Achilleiska vapnen; hans vördade moder dem utsatt: 545
Troernes söner dömde i tvisten, och Pallas Athene.
Måtte i denna strid jag aldrig vunnit mig seger!
Ty, för de vapnens skull, jord sådant hufvud betäcker,
Aias'; som var förmer i gestalt, förmer i bedrifter,
Än de Danaers män, näst tadelfrie Peleion. 550
Honom talte jag till med håningsljufliga orden:
Aias, Telamoni son, den tadelfries, vill aldrig,