Murgrönan - 07

bordet, meddelade. Skönast voro dock salonens väggar att påse, hvilka
öfverallt voro prydde med korslagda blanka klingor och bajonetter, i
hvars blåa stål ljusskenet strålande återspeglade sig. Midt på väggen
framför det stora längsta bordet, var af sabelklingor, hvars spetsar
alla voro hopfogade, formerad en stor sol, i hvars midt åter en
mångfärgad rörlig eld brann; på hvarje fäste af klingan hängde en frisk
doftande krans af röda och hvita rosor. Vid åsyn af dessa krigiska
apparater, tycktes de unge Militärerne erhålla nytt lif, nu uppstod ett
sorl, ett jubel, ett gny, hvilket knapt genom den starka appetiten
kunde döfvas. Att sjelfva soupéen räckte förfärligt länge, kan du väl
tänka, innan i tillbörlig ordning alla de otaliga rätterne, delicerne
och decerterne, voro serverade och påsmakade. Jag höll redan vid de
bruna välluktande hjerparnes ankomst på att half-tröttna, ty hvarken
Öfverjägmästarinnan Bjellerdorffs ordförande, hvilken satt tvärs för
bordet midt emot mig, eller mina ömsesidiga grannars Fröken Jettchens
och Baron Paul C----s muntrande conversation, ej ens Major Fixenheims
långtrådiga afhandlingar om vätgas, brännämnen, samt i anledning deraf
uppfinningar, dem snille och industri gjort etc, förmådde väcka min
uppmärksamhet förr än oförmodadt en kraftig trumpetstöt injagade nytt
lif hos en hvar. Nu uppsteg Guvernören höjande sitt glas, och
proponerade i vänlighet för sin gamla vörnadsvärda Fru moder en skål,
hvilken af hela sällskapet, under ljudande hurrah utdracks; -- och
hvilken ändteligen gaf anledning till alla de oräkneliga som för det
grefliga huset, jemväl för enom och hvarjom, sedermera följde. Sist
serverades i gyllene koppar, allt sittande till bords, det "magnifiqua
kaffet", som Fröken Jettchen kallade det; klockan slog precis sex då
man sluteligen uppreste sig, samt gästerne yra och tröttade småningom
förfogade sig till sitt. Att jag härigenom pratat dig till sömn min
Emilia, derom är jag fulleligen öfvertygad, i synnerhet om, par bonté,
du till aftonlecture valt mina anteckningar; jag har minsann äfven i
långtrådighet öfverträffat sjelfva Major Fixenheim, men, du ser väl
deri endast ett talande bevis på sällsynt läraktighet. Sof emedlertid
godt min hulda läsarinna, jag går att deri följa ditt exempel.


Den 17.

"God morgon, nio-sofverska", helsade mig skämtande Friherrinnan, då jag
i går fötmiddags, sent uppvaknad, gick att önska henne en glad dag. "Nu
har väl _Majoren en gros_, spökat för din fantasie hela natten, eller
huru Mathilda?" -- "Ingalunda Fru Friherrinna", svarade jag, "tvärtom
har jag ju sofvit så lungt och tryggt, som skulle inga Majorer finnas
till i hela verlden, jag satt länge uppe i aftons, och har af den
anledning hvila så allt för länge; jag höll äfven på att storbanna
Annette för det hon ej förr väckt mig, då hon likväl tappert försvarade
sig med Friherrinnans förbud härtill." -- "Ja, jag var inkommen för att
helsa dig en god morgon", återtog Friherrinnan, "men då jag såg huru
ljuft du slumrade, utgick jag åter, tillsägande endast Annette, hvilken
fannts i yttre rummet, att ej stora din sömn. Jag vill nu", fortfor
Friherrinnan, "avertera dig en liten bjudning till Majorsakn Pygmeus,
den jag gerna såg vi antoge, vore du ej ännu efter balen alltför
trött." Så gerna Emilia, jag verkeligen förblifvit hemma, instämde jag
naturligtvis dock i Friherrinnans vänliga önskan; förmiddagen förgick
nu under resonement om den nyss bivistade festen, samt i anledning af
den förekommande personer, öfver hvilka vi hvardera yttrade vår mening.
Bland annat förde händelsen äfven samlalet på Baron C. och det kuriösa
resonement som i början af afton ägt rum emellan Baronen och mig;
Friherrinnan roade sig godt deråt, men lemnade emedlertid Baronen,
hvars caractair hon genom sin son i grund känner, ett verksamt loford;
han är den hederligaste unga karl, påstod friherrinnan, hon kände,
samvetsgrann, reel, och ordentlig, ehuru i sitt sätt nägot för mycket
sjelfsvåldig och korttänkt; i synnerhet visar han fruntimren alltför
liten uppmärksamhet; likvist lärer hans sätt, mente hon, till dessa
sednare, merendels bero af dem sjelfva. Jag fick nu äfven veta Baronen
vara en aflägsen slägtinge till Friherrinnan, hvaraf, likasom af den
intima vänskapen med hennes son, kommit hans i förra tiden oftare
umgänge i huset. Friherrinnan meddelade mig nu huru hon, angående mig,
varit öfverhopad af frågor; i synnerhet hade Geheimerådinnan
Nobelcreutz noga utforskat min härkomst, moyenger, partier, om jag ägde
några o.s.v.; hon påminde sig nu sett "detta ansigte" förut, ehuru
hon ej bestämt kunde erinra sig hvar; men genom Friherrinnans
underhjelpande sluteligen drog sig till minnes att det varit på _Örnen_
vid sin öfverfart ifrån N. -- Nu uppmanades Friherrinnan att i nåder
taga mig med, då besök skulle göras hos Geheimerådets, på det man sjelf
kunde blifva i tillfälle se, åhöra, bedömma, etc. etc, hvilket allt
jag, oss emellan sagdt, dock obegripeligen gerna önskade undvika, om så
ske kunde. Till och med Grefvinnan X. hade gjort Friherrinnan sin
kompliment öfver min person samt det lätta, (hennes egna ord) i mitt
sätt att vara; önskande äfven det Friherrinnan ofta ville tillåta ett
egnare umgänge mellan Fröken Aurelia och mig. Du finner väl Emilia, att
om dylika grannlåter gjorde mig någon fägnad, var det helt och hållet
för Friherrinnans skull, hvilken jag tydligt fann, ansåg sig deraf
smickrad. Som jag förmodade samlingen hos Majorskan skulle bestå
egenteligen af Friherrinnan, och möjligen en eller annan egnare person,
klädde jag mig, enligt Friherrinnans önskan, mycket enkelt i en hvit
finrandig mouslinsklädning, samt en hvit blond-krage, den Friherrinnan
skänkt mig; men ehuru ej stor, utgjordes societén dock af några fler än
de påräknade. Geheimerådinnan satt redan och doppade det svällande
sockerbrödet i sin kaffekopp, då Friherrinnan inträdde; jemte den
förstnämnda i soffan, sågos ännu några andra Fruar, äfvensom värdinnan
sjelf, hvilken der innehade sin plats; Majorskan emottog Friherrinnan
med mycken artighet, i soffan makades nu rum för henne, och sedan äfven
jag erhållit en liten välkomst-nick, öfverantvardades jag i Fröken
Dolls beskydd, hvilken redan, jemte Fröknarna Nobelcreutz, i minnet
gallopperade rad upp och rad ned, mönstrande och upprepande klädsel,
gester, miner, samtal, ja ända till det obetydligaste af hvad hos den
eller den person på balen varit att anmärka. De höllo just på med en
liten disput då jag inträdde. "Nå, det var herrligt!" utropade Fröken
Doll, "nu skola vi väl få en skiljoman i vår tvist; välkommen Mamsell
Sommer! Hör nu på, var icke Öfverste-Lieutenantskan Dyrers klädning på
balen ljusblå? och ännu vidare, voro pastejerna till boullionen
fyllda med kräftstjertar eller fisk? svara, svara blott fort." -- "Så
mycket jag kan påminna mig", yttrade jag, intagande min plats, "var
Öfverste-Lieutenantskans klädning ljusröd." -- "Ah, bravo, bravo!"
utropade Frökon Cloty, "alldeles rätt, alldeles rätt; nå pastejerna då,
Mamsell Sommer?" -- "Fröknarna måste benäget ursäkta mig", svarade jag
åter, "men hvad den sednare vigtiga frågan angår, kan jag sannerligen
ej lemna något upplysande svar, emedan jag ej smakade dem." -- "Nå vi
få väl höra", mumlade Fröken Doll, "ja så, ljusröd; ja ja, jag tror nu
nästan, det kan jag då snaran: medgifva, måhända jag misstog mig om
färg, men pastejerna, nej, jag försäkrar herrskapet voro icke de af
kräftstjertar." I detsamma ankommo Friherrinnan C. jemte tvenne
sina döttrar; "se god dag, söta flickor, huru mår du Serafia och
Clementine", framflåsade Fröken, då dessa begge inträdde i rummet, der
vi sutto; "hör nu, söta flickor, kunnen J säga om pastejerna på balen
voro fyllda med färs eller kräftstjertar?" -- "Minsann, kära du, jag
det vet", svarade fröken Serafia, medan den yngre spänd och matt
kastade sig i det lediga soffhörnet, och nu derifrån utdelade familiära
nickningar till Fröknarna Cloty och Jettchen. "Ja, men jag kan säga",
vidtog sluteligen Fröken Clementine, sedan hon med dån slängt
sin pirat på bordet, samt makligt började servera sig kaffe, "jag kan
säga att de voro af färs, eljest hade jag icke ätit deraf, emedan
jag kan ej fördraga kräftstjertar, uh! de äro väl förfärlige." -- "Nå
Överste-Lieutenantskan Dyrers klädning, hvilken färg hade den?" -- "Den
var positivt ljusgredelin", återtog Fröken Clementine, "det såg jag
allt för säkert." -- "Jaså, men Mamsell Sommer påstår den varit
ljusröd", mente Fröken; "påstår den varit ljusröd? kors det kunde jag
ej upptäcka, gredelin var den i mina ögon, men då Mamsell Sommer
påstår, måtte jag väl sett galit." Nu var tid för mig att falla in.
"Mamsell Sommer hvarken påstår eller säkert bestämmer ett eller annat,
hon vill blott minnas den var ljusröd, men afgår gerna med undvikande
af disput ifrån hvarje yttrande i nämnde ämne." -- "Nej, nej, nog var
klädningen gredelin, mitt Herrskap, och det är säkert", beslutade
Fröken Clementine, med likväl någorlunda nedstämd ton; och såleds
blef tills vidare beramat att: pastejerna voro af färs, och
Öfverste-Lieutenantskans klädning gredelin. Nu inträdde Fröknarna Q. --
Åter helsande, och välkommande. "Bästa flickor", började Fröken Doll,
sedan Fröknarna väl hunnit sätta sig, "ni, som så mycket lierade med
Öfverste-Lieutenantskan Dyrer, ja till och med till henne nära slägt,
sägen hvilken färg hade hennes klädning på Grefve X----s bal?" --
"Denne", svarade Fröken Albertina, framtagande ett ljusrödt gros de
neaples stycke, hvaruppå hon ärnade arbeta, "vi handlade af samma
stycke tillika, och som jag äfven vid hennes toilette var tillstädes,
är så mycket säkrare att hennes klädning var röd." -- "Således har
Mamsell Sommer ändå rätt", triumferade Fröken Doll, i glädje öfver att
Fröken C. icke fick det; Denna åter, bet endast immerfort på sina
rosenfärgade naglar utan att hvarken låtsa höra eller svara. Jag var
under hela denna farce så full af skratt, så jag med möda kunde
tillbakahålla dess utbrott. Jag väntade nu endast på en yttermera
afhandling om pastejerna, för att se comedien completerad. Händelsen
fogade nu jag kom att sitta invid Fröknarna Q., hvaraf äfven ett
lifligare resonement blef fallet; så söta flickor äro verkeligen rart
om, den äldre ser intet ut men har ett öfver all beskrifning älskvärdt
sätt, samt tyckes vara beläst och språkkunnig; hon iakttager jemte ett
stilla väsen, mycken anspråkslöshet; den yngre är täck som en frisk
ros, känner äfven åtskilliga språk, men har i synnerhet egnat sig till
musik, för resten tyckas de vara lif och själ, syskon i ordets
heligaste bemärkelse. Jag hade onekligt ganska trefligt under samtal
med dessa okonstlade varelser, der ömsesidiga meddelanden, i anledning
af musikalier, poesi, lecture etc, i ymnighet ägde rum; i synnerhet
afhandlades och uppskattades den höga lekande andan af de svenska
herrliga noveller, dem endast en Mamsell Bremers penna förmår
nedskrifva. Vi voro just inbegripne i dylika åskådningar, då genom
Baron C----s, Kapiten G----s et H----s, samt Lieutenant Dolls ankomst
våra ämnen afbrötos; Baron C., adresserade sig snart efter de första
legera påhälsningarne till Fröknarna Q., äfvensom någongång till mig;
underrättade sig om allas vår välmåga sedan sednast, enligt vanliga
allmänna phraser; de öfrige Herrarne delade sig samvetsgrant mellan
Fröknarne N., C. et D., och nu fortgick konversationen lifligare
än någonsin. Bland annat underrättade oss baronen om en superb
Theater-trupp, hvilken redan länge väntad, nu ändteligen vore anländ,
nämnde äfven sujetter dervid, hvaribland en i synnerhet vore ypperlig
sångerska; utforskade vidare vår smak, i anseende till dylika nöjen
o.s.v. Som arbetet, vid hvilket jag var sysselsatt för ett ögnablick,
fordrade Friherrinnans omdömme, var jag nödsakad på en moment aflägsna
mig, för att i förmaket uppsöka henne, och kan nu ej afhålla mig, för
sällsamhetens skull, för dig upprepa ett litet resonement, hvartill jag
helt opåräknadt blef vittne; Fru A., Fru B., Fru C. och Fru D. sitta
vid ett bord, litet afskiljde ifrån de öfriga och spela boston;
oförmodadt stiger Fru E. upp ifrån sin stol, närmar sig spelbordet,
omnämner i vänlighet för Fru D. en okänd hederlig familj, hvilken,
beröfvad alla tillgångar, som bäst befann sig i de mest tryckande
omständigheter; ville du ej söta Fru D., göra en mensklig gerning, och
taga en eller par lotter uppå en liten silfverpjes, hvilken nu af den
olyckliga familjen bortlottas, nog vet jag du gör mig häri till nöjes
bästa Fru D.? Fru D. vänder sig förargad, i det hon med häftighet
kastar ett kort till sina medspelare, till Fru E., sägande: "nej jag
tackar, det gör jag visst icke, jag skickade dem härom dagen ett hälft
lass ved, äfvensom en half kalf och fem marker smör, jag tycker minsann
det kan förslå, göre nu en hvar detsamma." -- "Nå men", återtog Fru E.,
öfvertalande, "det är ju för dig som rik, något så obetydligt, en enda
Riksdaler, den spelar du dig till i hast, och gör den dig i det hela ej
till eller ifrån, men ökar summan för de verkeligen behöfvande." -- "Å
nej, nej", skrek nu Fru D. vred, "jag ger icke dit mer en enda styfver,
hvad jag dessutom i afton vinner, förlorar jag i morgon, jag ber dig
kära fru E. plåga mig nu ej vidare härmed." Inseende det fåfänga i sitt
bemödande att på denna hand vinna någonting, vänder sig fru E. till fru
A. sittande på andra sidan om henne, "nå, du goda Fru A. nekar visst
icke till min begäran, derom är jag öfvertygad?" -- "Jo, det gör jag
visst", afbröt henne med thordönsstämmna snäsigt Fru A., "jag tar visst
ingen enda lott, om icke för annat, så för det du icke härom sistes tog
lott uppå min syperba bordduk." -- "Min Gud", inföll fru E., "det
gjorde jag visst, mins du icke det?" -- "Ja i alla fall gör jag det ej,
jag har ej råd att skänka bort någonting, den ena dagen följer den
andra med utgifter af oräkneliga slag, jag måste nu börja hushålla,
eljest ligger jag sjelf uppå landsväg, och det verkeligen af puraste
godhjertenhet och hjelpsamhet emot stadens alla fattiga; jag tar
bestämdt ingen lott." Den godhjertade Fru E. syntes nu temmeligen brydd
öfver sin ringa framgång, men hvad stod att göra, hon fästade så mycket
ifrigare fingren vid sitt lilla spetsarbete, och nedsväljde i tysthet
sin harm; härunder blef äfven jag snart färdig att lemna rummet, med
till afsky gränsande känsla för dessa varelser, hvilka så illa och
otacksamt förvalta de medel Gud i öfverflöd dem förlänat. Mitt humeur
var af denna lilla tilldragelse så alldeles försvunnit, med bästa vilja
hade jag ej kunnat undertrycka den tår, hvilken mitt hjertas våldsamma
rörelser i mitt öga framprässat; jag kände med smärta hvad nödlidande
ville säga, och föreställde mig således allt för lifligt till hvilken
grad motgången måtte pröfvat dessa arma, innan de ägt styrka att
blottställa sig för sina medmenniskors hån och godtycke; jag vände som
sagdt om för att åter närma mig den lilla krets jag nyss lemnat, då jag
såg Baron C., lutad emot dörren uppmärksam betrakta gruppen kring
spelbordet, hvaraf ingen kunnat, eller hunnit bemärka honom; han hade
hört alltsamman, det fann jag af hans blickar, äfvensom af de halfhögt
yttrade ord, "sådan är menskligheten" han vid det jag passerade honom,
uttalade: Gud nåde så visst som hon är usel, tänkte jag vid mig sjelf,
i det jag suckande åter nedsatte mig, och tyst började syssla vid mitt
arbete. -- "Söta Constance, ville du väl roa oss med litet musik", bad
en stund derpå Majorskan, hvilken i dag rätt aimable närmade sig Fröken
Q. "Gör mig detta till viljes, jag vet du plär ej låta persuadera dig."
-- "Oändeligt gerna, om det kan roa Herrskapet", yttrade Fröken,
uppsteg genast ifrån sin plats och gick, åtföljd af oss öfrige, till
salonen, der ett skönt fortepiano stod; med lätt hand öfverflög hon,
medelst några harmoniska accord, tangenterna och spelade derefter ett
par ganska sköna större stycken; "skada att ej Constance sjunger",
anmärkte Majorskan, "då vi i Baron C. äga en så förträfflig
tenorsångare; August sjunger icke heller så dålig bas, sjunger icke
någon annan af Herrskapet?" -- "Jo Mamsell Sommer sjunger visst, det
har jag sjelf hört den förmiddag jag besökte Mamsell", inföll Fröken
Doll, "sjung dock bästa Sommer." Nu uppsteg äfven Fröken Q. ifrån
pianot, gjorde för mig en liten graciös bugning, ledde mig till sin
nyss lemnade stol, förenande sina böner med de öfriges, det jag måtte
låta dem få höra något sångstycke; för att ej kunna beskyllas hafva
låtit persuadera mig, nedsatte jag mig således, slog an de högst enkla
accorderna till mitt lilla favoritstycke: "hulda måne", samt
accompagnerade dertill med min röst; men, hvilken herrlig tenor följde
nu med, under den alltför obetydliga sången, ack! en så skön en så
gudomlig röst, jag vågade knappt unna mina toner ett döende ljud för
att ej undgå den alldeles makalösa stämman. Nu ombytte jag ovilkorligt
stycke, under det jag tänkte: "hvad är lifvet utan sång", och åter
sjöngs det lilla stycket utur: "qvinnorna": "klingen klingen milda
toner", det var eljest det käraste stycke Friherrinnan kunde höra;
hennes Gustafs afgjorda älsklingssång, och nu var det sannerligen något
att höra; jag måtte inom mig medgifva Majorskan hade rätt, hennes bror,
Herr August, sjöng onekligen en ovanligt ren och full bas, den ena
sången gaf nu anledning till den andra, hvar och en af sällskapet
föreslog något stycke, hvaräf kom att: _Axels monolog, Söderländskan i
Norden, Näktergalen, Rosen, Fiskarn, Källan_, i hast ljudade i den för
sång förträfligt lämpeliga salonen, äfvensom att jag -- i full harmoni
med mitt inre -- nästan sagt, aldrig sjungit med mera nöje än just nu.
Då jag sluteligen blef i tillfälle att lemna instrumentet, regnade
complimenter och tacksägelser, så väl af de i salonen befintelige
åhörarene, som af förmakets innevånare; sjelfva Geheimerådinnan yttrade
sig oändeligen charmerad af det nöje jag åstadkommit; jag för min del
tackade i mitt hjerta dessa menniskor, som under sången varit så
beskedliga och tegat; jag vet intet fasligare och på en gång
förargeligare, än att, enligt hvad merendels bruket är, sedan man väl
trugats och complimenterats, sätta sig till ett instrument, i
ögnablicket derpå genom allmän conversation, buller och hviskningar
öfverröstas; ett sådant förhållande bevisar ettdera missaktning,
ogrannlagenhet eller elakhet, eller i motsatt fall dumhet, brist på
kännedom af det sköna, eller oförmåga att det bedöma, och är i hvarje
hänseende odrägligt.
Men nu inträffade, i stället för théet, limonaden, hvaraf en hvar af
oss, under den sommarvarma aftonen med begärlighet lät sig smaka, och
kort derefter, äfven timmen till allmänt uppbrott.
I dag morgons infann sig Rosa tidigt hos mig för att sluteligen säga
farväl; Hon är nu redan jemte sina föräldrar och syskon afrest till det
herrliga landet! o! den lyckliga Rosa, som får inandas dess balsamiska
luft, lefva bland dess träd och blommor, af hjertans grund drilla och
sjunga i kapp med fåglarna; lyckliga Rosa! Då hon efter en flygtig
stunds härvaro åter måste gå, undföll hennes läppar den önskan jag vet
hennes hjerta så lifligt hyllar, nemligen: att på någon tid kunna
erbjuda mig vistelsen på Liljedahl. Så mycket nöje en sådan verkeligen
förorsakade mig, skulle jag likväl omöjligt hafva hjerta önska
dess realiserande, huru skulle jag ens tänka att lemna min dyra
välgörarinna. Jag tackade således Rosa för sitt vänliga anbud, hvars
hjertliga mening jag med tacksamhet erkände, men af hvilket jag
omöjligt trodde mig kunna profitera, dels emedan jag ej för hennes egen
skull kunde lemna Friherrinnan, dels emedan saknaden efter henne
ovilkorligen skulle förminska, ja förderfva den trefnad landet och den
muntra omgifningen der i annat fall kunde skänka mig. "Så! så!" suckade
Rosa, "så är då mitt innerliga hopp i detta afseende bedraget, det var
hårdt det söta Mathilda!" -- "Nej, detta hopp blir visst icke bedraget,
lilla Fröken", inföll nu helt oförmodadt Friherrinnan, hvilken under
vår diskurs oförmärkt inkommit, "här min hand derpå, att Mathilda
mycket säkert på några dagar, till och med veckor, under sommarn skall
med sin närvaro på Liljedahl komma att glädja lilla Fröken." -- "Ack!
ack!" gladde sig Rosa, "hvad Friherrinnan är obeskrifligf god, hör du
nu det Mathilda, nu får jag ju likväl med all säkerhet vänta dig", och
dermed neg hon oupphörliga gånger för Friherrinnan, hvilken till afsked
rätt vänligt kyste den täcka rosenmunnen. Rosa är nu borta, jag äger
ett bestämdt hopp att snart få återse henne, och likväl kan jag icke så
af hjertat som man skulle tycka, glädjas deråt; hvaraf kommer väl det?
Jo, emedan mitt hjerta redan med den osvikligaste hängifvenhet mest och
heligast tillhör henne! min andra mor! min vän, min beskyddarinna! Vi
hafva i dag tillsammans sysslat med de redan omnämnde linneplaggen,
hvilka nu sirliga och Friherrinnan i smak, ligga i ordning; ack! hvad
ändå en moders kärlek är gränslös; lyckliga, lyckliga J alla! som få
njuta dess sötma, dess salighet.


Den 20.

Trenne dagar åter försvunna, sedan min hand tecknade dig något ord; om
hvilka jag likväl ej kan berätta dig något särdeles i fall ej
meddelandet derom, hvarmed de upptagits, möjligen gör dig något nöje;
nå väl, i förrgår på eftermiddagen (förmiddagen tillbragtes med arbete)
infann sig Baron Paul C. hos Friherrinnan, på sin formeliga visite; den
inskränkte sig likväl ej till dessa fem minuters, hvilka här brukas då
de skola vara riktigt moderna, men räckte tvärtom till sent inpå afton.
Friherrinnan syntes af hans allt mer och mer vinnande lätta
conversation ovanligt lifvad, och uppmuntrad, lemnade honom
underrättelser ifrån sin son, om hvilken de hvardera med verkelig
enthousiasm talade, gladde honom med hopp att snart få se den
efterlängtade o.s.v., det förtroliga du, den hjertliga benämningen
Tante, de bådas glada sinnesstämning, allt sammantagit verkade äfven
välgörande på mig; jag tänkte med innerlighet härunder på Emilia och
huru ljuft ett oförmodadt möte med henne vore; sedan Friherrinnan fått
utgjuta sitt hjerta genom meddelanden till en person, hvilken med
hennes älskling var så vänskapligt förbrödrad, tog hon, intagen af inre
tillfredsställelse, Baronens och min hand, ledde oss utan att säga ett
ord till mitt rum der hon nu utvisade oss plats vid flygeln; "Ack ja!
min Tante! det är äfven min varma önskan", yttrade Baronen, "att få
accompagnera Mamsell Sommer med min röst; huru klinga tonerna i dag,
värdaste Demoiselle Mathilda?" Jag slog ann instrumentet. "Herrligt."
-- "Månne de icke alltid utgöra en följd af den inre harmonien?"
frågade jag, seende honom rakt i de klara vänliga ögonen, under det jag
fingrade tangenterna, "eller huru tror Herr Baron? Deras omväxlande
moll eller dur förefaller ju behagligt i hvilkendera genre, den
svårmodiga eller lifliga, känslan dem uttalar." -- "Icke dock alltid",
återtog Baronen, "de mildaste toner kunna, anslagna af ett stormande
sinne, mången gång ljuda skärande och förfärlige och blifva omöjlige
att, utan den djupaste lidelse, uthärdas, äfvensom stormande och dystra
toner på samma sinne verkat snart sagt raseri. Derpå har gifvits
talande bevis, och kommer endast an på af hvilken beskaffenhet
själslidandet är. Jag vill till exempel i korthet citera en händelse.
Jag hade en vän, han var en redlig, känslofull yngling, hvilken nu
mera, Gud ske lof i grafvens kyliga famn fått svalka sitt glödande
hjerta; denne hade allt ifrån yngre år, i rena seder, helgat sitt lif,
sin ungdom, hela sin varelse, till en oskuldsfull flicka, i hvilken han
såg sin himmel, sitt allt; i fyra år var han den lyckligaste varelse
under solen, hennes trogna kärlek förkortade för honom längtans och
väntans tid, den hjelpte honom att öfvervinna de svårigheter, hvilka
mötte såväl vid hans studier, som sedermera vid ansökningen af den
tjenstebefattning han i och för vinnandet af hennes person gjorde. Ack!
huru hänryckt funno honom ensam på sitt rum mången gång hans bullrande
vänner, upprepande på sin herrliga viol stycken, dem han jemte
henne tusende gånger under kärlekens stunder exequerat; i synnerhet
förtjuste honom ett litet skönt känsligt stycke af Weber: 'Huldas
Lieblingsstyck', som han kallade det, på hvilket han jemt sjöng eller
spelte; det blef honom alltid nytt, alltid lika kärt. Morgonen af hans
lyckligare dagar började sluteligen med inträdandet af det femte året
gry, han skulle nu i sin älskades armar skörda lönen för möda och tråk;
sedan han således i beqvämaste måtto, och så långt hans tillgånger det
medgåfvo, för det lilla blifvande hushållet anskaffat propra och
smakfulla förnödenheter, anordnat allt överensstämmande med Huldas
smak, afreste han, öfver all beskrifning lycklig, utan att förut
underrätta henne om sin ankomst, under hopp att hon igenom hans
oförmodade inträffande så mycket gladare skulle öfverraskas; han
anländer en mörk höstafton till den lilla staden, der hans hjertas
utkorade vistas, ilar till hennes föräldrars hus, insmyger med af
kärlek klappande hjerta genom de välkända rummen, längtande att
sluteligen kunna trycka den länge saknade i sina armar, öppnar sakta
och oförmärkt dörren till hennes rum, och o Gud! ser henne, sin
tillbedda, dyrkade Hulda! kärleksfullt omsluten af en främmande
ynglings armar, hvilken under ömma kyssar trycker hans egen älskade
intill sitt bröst. Orörlig betraktar han ett ögnablick denna faseliga
scen, raseriets härjande lågor flamma i hans bröst, blodet sjuder
kokande genom hvarenda åder, det mörknar för hans syn, och knapt
behåller han så mycken sans, att han osedd åter förmår lemna detta
fasans, detta otrohetens hemvist. Han ilar, utkommen, utan rast, utan
ro, gatan framåt och uppnår först efter flere timmars vandring sitt
rum. Ingen välgörande blund ger honom under hela den långa natten ett
ögnablicks lindring, den rysliga bilden af honom, som röfvat hans
hjertas helgedom, hans Hulda, står med outplånliga drag lifligt tecknad
i hans själ; morgonen finner honom redan tidigt ute; hämnd, gräselig
hämnd är hans enda tanke; utan medvetande styr han sina steg åter till
samma trakt, dit han för några timmar sedan under kärlekens rus så
lycklig ilat; olyckan fogar att i samma ögonblick han närmar sig huset,
den alldrig förglömde hatade ynglingen äfven derifrån utträder, samt
lugn och ej anande någon fara, vandrar gatan framåt. Med förnyad kraft
agga nu svartsjukans, hämndens pilar i den olyckliges hjerta, han
skyndar att i hamn och hål följa den främmandes steg, hinner honom på
en aflägsen gata; anhåller det han skyndsamt ville infinna sig på en
känd plats, ett stycke utom staden, hvarest en person i angelägna
affairer ifrigt väntade honom; erhållande ett tillfredsställande löfte,
hastar han sjelf att uppnå det bestämda stället, dit den fremmande
innan kort äfven infinner sig. Stum och skälfvande af vrede framtager
nu den uppfordrande ett par pistoler, räckande den ena af dem till sin
fiende. 'Nu, försvara er bof, skurk', är allt hvad hans darrande läppar
under raseri förmå yttra; tvekande emottager främlingen vapnet, öppnar
redan munnen till en fråga, då ett upprepadt: 'intet ord, försvara er
ärelöse skurk', ljuder i hans öra. Hans motståndares brådstörtande
häftighet lemnar den okände knappt tid att bemägtiga sig vapnet,
'skjut', skallade den olyckliges röst; 'Nej, icke förr än jag får veta
anledningen till denna begäran.' -- 'Skjut, usling', befallte ännu en
gång den uppbragtes vredgade stämma. 'Nej, icke utan en förklaring.' --
'Nå så dö då, niding!' skrek med yttersta ansträngning den vilde;
riktade med olyckligtvis alltför säker hand det dödande vapnet, och
badande i sitt blod låg snart den okände ynglingen. -- I och med
skottets aflossande var äfven raseriets eld afsvalnad; min arme vän
närmade sig nu den starkt blödande, hvilken med roslande röst kallade
honom. 'Ni är vilseförd olycklige', framstammade denne, 'jag dör
oskyldig, till hvad er upphrussande ifver möjligen kunnat anklaga mig.
O, mine nyss återfundna föräldrar! min dyra älskade syster, skulle vi
så snart, så för evigt skiljas, hade jag helst en gång, änn en enda
gång fått återse eder!' Ett ljus, ett förfärligt ljus uppgår för den
eländiges själ, det var Huldas, hans älskades broder han mördat; Gud!
en kallsvett lopp öfver hans kropp, hvartill hade han gjort sig
skyldig? mördare af en ädel ynglings lif, mördare till föräldrars hopp