Murgrönan - 02

  oupphörligt knäfallen vid min sida, och hade under välmening öfver mig
  utömt hela sin eau-de-cologne-flaska. Öfverstinnan Z., Geheimerådinnan
  Nobelcreutz och dess döttrar, hvilka sednare under sin Högvälborna fru
  moders beskydd nu vågat lemna sina platser, hade jemte flere andra
  personer under denna tilldragelse fullkomligt förskansat platsen der
  jag halflåg. Af de nådigas läppar hördes åtskilliga fransyska strofer
  _af pauvre petite! ah pauvre petite! c'est un accident des vertiges_;
  säkert har hon känning af sjögången; _mais elle n'est pas laide, Cloty
  mon ange! regardez les yeux bleus, ce teint d'albatre et ces lévres de
  corail_; hvarifrån och hvem kan hon vara etc., etc. Fröken Cloty, som
  sjelf hade ett par mörka blixtrande ögon, gaf mig omsider en nådig
  sidoblick, men vände, utan att svara, snart sin nådiga fru moder
  ryggen. Till min innerliga tillfredsställelse erbjöd mig Kaptenen sitt
  eget närgränsande lilla rum, der jag småningom, i den mig aldrig
  öfvergifvande Rosas sällskap, fick återhämta mina krafter. Denna afton
  är ej så vacker som den föregående; himlen ar mulen och några redan
  nedfallande regndroppar bebåda ett annalkande oväder. Äfven sjön häfver
  sig oroligt; måtte vi ej utsättas för storm; det vore dock ohyggligt,
  att under natten nödgas kämpa med vågorna. Ovädret tilltager verkligen
  minutligen, fartyget kränger redan så ofta, att jag med möda,
  skrifvande, kan behålla min plats, och som man der nere hörs förena sig
  att vara trefliga, det vill säga: Löjtnant Pirouette amuserar de unga
  damerna med hvarjehanda kortkonster, träder sax på band, samt gör nät
  på händerna, Borgmästarinnan fortfar att berätta nytt, och Direktör
  Bergbrun med Öfverjägmästarinnan och Assessor Bengelberg spelar boston,
  -- så säger jag i hast: god natt Emilia! och begifver också mig till
  trefnaden.
  
  
  Den 4 Juni förmidd.
  
  Hu! en stormig natt! regnfull och ruskig; nästan ingen af Passagerarena
  har kunnat njuta af hvilan (då jag undantar Rådinnan Ö., hvilken
  medelst tillhjelp af näsorganerne hela natten spelte en uthållande
  solo), ehuru Kaptenen i går afton försäkrade, det fruntimren, i
  anseende till stormen, kunde sofva trygge. Mon Dieu! Cloty! sofver du?
  suckade Geheimerådinnan; uff! uff! pustade Öfverjägmästarinnan,
  hvarunder jag föreställde mig huru hennes underläpp skred ovanligt fram
  om den öfre. -- O, Herre Gud! pep Borgmästarinnan, hjelpe oss till
  dager; jag ångrar dock som alla synder, att jag i går afton så illa
  förtalte fru Godman, hon är likvist en bra beskedlig menniska, och gör
  ej maskan emot. -- Sålunda, under stånkande och pustande förgick natten
  ingalunda fort; Borgmästarinnan var den första som stack hufvudet ut
  ifrån sin otrefliga bostad; såg med spejande blickar ikring på sina
  närmaste, och midt emot liggande grannar, men som de ännu en hvar,
  trötta af nattens mödor, lågo orörliga, grep hon i tysthet efter sin
  stora sammets-pirat, kände och kände länge efter något deri, -- gissa
  dock min hulda läsarinna efter hvad? Ah du tröga, dumma författare,
  efter näsduken? -- Nej, nå tandborsten? Nej; åh bevars, kammen då? Nej!
  nej! nej! tidningen, Tidningen var det, hvilken hon, för bättre minnes
  skull, ännu för femtiondenionde gången med spändaste uppmärksamhet
  började genomögna.
  Nu är åter lif och rörelse; vinden fortfar god och kapten säger det vi,
  om den ej ändrar sig, redan middagstiden kunna passera den så mycket
  beprisade vackra skärgården, och således straxt på eftermiddagen löpa i
  hamn.
  Jag vet ej hvarföre mitt mod sjunker, och mitt hjerta slår tätare slag
  ju närmare jag nalkas målet för min resa; är det fruktan att åt en
  gammal otålig fru ej kunna, såsom jag det bör, och hon har rätt att
  fordra, egna mina dagar, eller är det den qvinliga svagheten, hvilken
  objuden kommer mig att göra jemförelser mellan förr och nu, som med
  allt för mörka färger målar mig mitt tillkommande beroende. Jag vill ej
  neka att ett flygtigt samtal emellan Mamsell Angubrit Bergbrun och Rosa
  inverkat på min sinnesstämning. Sittande i går afton invid Rosas sida,
  frågar henne Mamsell Bergbrun, visande på mig, -- hvem den der flickan
  vore som hon (Rosa) så alltfor beskedligt hjelpte då hon så illa dånade
  af? Herrskapet måtte vara gamla bekanta, tillade Mamsell Angubrit, då
  lilla Fröken gjorde sig så mycket besvär, och till på köpet spenderade
  hela sin luktvattenflaska på henne?... Icke äldre än sedan fem dagar,
  då såg jag Mamsell Sommer för första gången. Först för fem dagar sedan?
  halfskrek Mamsell Angubrit, och hällde hela sin luktvattenflaska öfver
  henne, det som ändå är så dyrt. Jag köpte mig vid min afresa ifrån S.
  hos Köller en flaska dylikt superfint _årdöloconne_, och betalte
  derföre sju plåtar, och jag har ännu knapt tagit en fingerborg deraf;
  lilla fröken skall få se, här har jag flaskan; i det samma förde hon
  handen bakom ryggen och fram tog verkligen en med den välkända stämpeln
  för sedd eau-de-cologne-flaska; "åh, sade småskamtande Rosa, då nyttjar
  Mamsell Angubrit ej ofta deraf, men då det är så dyrt är det ej heller
  underligt, min deremot är väl äfven hos Köller, men således af en sämre
  sort, den kostar endast en i Banco, jag tycker den är..." -- "Åh fy
  bevars! högskrek nu Mamsell Angubrit, afbrytande Rosa, den är usel, och
  vidbränd, så man kan få nysningar deraf, men jag hade så när glömt, --
  'Sommer' hette bon ju? Mamsell Sommer! hvad är det för en Mamsell
  Sommer?" -- "Känner då Mamsell Angubrit någon med det namnet?" -- "Nej,
  men jag tänkte, jag tyckte jag vill minnas jag hört något dylikt, Som,
  Somm, Sommerset; rigtigt, nu har jag det, det är i någon roman något
  lustställe eller landtgård som heter Sommerset; à propos af roman,
  läser lilla fröken gerna romaner? Ack, det är förtjusande att läsa
  romaner, jag läste nyligen Rinaldo Rinaldino, hvad det ändå är för en
  hjertans karl, men man skall hafva godt minne att komma ihåg alla de
  der stygga namnen, jag mins dem som på mina fem fingrar; men Sommerset
  hette hon?" "Nej endast Sommer." -- "Jaså, rigtigt, det var ju
  landtstället. Nå, huru kommer hon med detta ovana namn att färdas
  hitåt?" -- här ville Rosas tålamod förgå. "Namnet, goda Mamsell
  Angubrit, gör ju ej till saken, dessutom låter det ju behagligt; hon är
  en fader- och moderlös flicka, som lenmat Friherrinnan Y. sitt löfte,
  att i dennes ensamhet för henne utgöra ett dagligt sällskap." --
  "Friherrinnan Y? så, så, ack hvad jag beklagar henne, en så sträng,
  kinkig och sjuklig fru; nå, der får hon sju dar i veckan, stackars
  flicka, hon är då ej rik, (och härvid skörtade hon på sin sammetsrock)
  som nödgas antaga ett sådant anbud?" -- "Nej, långt derifrån, hon är
  fattig, och känner så mycket smärtsammare sitt medellösa tillstånd, som
  hon varit rik, men hennes far genom öfverdrifven mensklighet och
  hjelpsamhet störtat sig sjelf i elände." -- "Stackars flicka! ja ja;
  nog får hon nu veta att hon äter nådebröd." Längre förmådde Rosa ej
  åhöra Mamsell Angubrits frågvisa sladder, hon lemnade henne straxt
  derpå; samt berättade mig sedermera helt oskyldigt hela samtalet. --
  Kl. 2. Vi passera nu skärgården, ja! den är vacker, den är gudomlig! En
  mild försyn uppenbarar sig äfven i denna obetydliga del af det stora
  hela. Hvad ändå naturen är skön! O! om du såge dessa stränder med sina
  unga, friska löfträn, dessa klippor, kring hvilka måsar med
  silfverhvita vingar flaxande höja och sänka sig, dessa dälder och
  kullar med betande hjordar, dessa hvita, små landthus, som vänligt
  tyckas inbjuda den förbiseglande, allt är så herrligt! man skulle önska
  evigt få qvardröja här och aflägsnas dock ögonblickligen. -- Kl. 3.
  Ännu blott en qvart; och jag skall beträda en jord, der allt är mig
  främmande, allt likgiltigt, der endast en allvis försyn är densamma,
  hvilken äfven i mitt älskade hemland vakade öfver mig; densamma,
  hvilken min ömma mor, min dyra far lärde mig älska och vörda. O!
  Emilia! nu, nu känner jag att jag är ensam, att jag är skiljd ifrån
  dig! min enda sanna vän! Under den friska torfven hvila mor och far; de
  smärtas ej af att se sin Mathilda öfvergifven irra, en lekboll för
  ödets nyck. Tillfredsställde lemnade de mig, ehuru medellös, åt en
  sorgfri framtid, ty _han!_ som utgjorde min lycka, mitt _allt!_ ägde ju
  hvad jag af förmögenhet saknade. O! J visten ej att er Mathilda skulle
  erhålla sår, ännu djupare, ännu smärtsammare än dem den gränslösa
  förlusten af eder bortgång gifvit henne. Säg Emilia, hvarföre kan jag
  ej glömma att jag var lycklig? hvarföre äger jag ej styrka att med mera
  undergifvenhet emottaga lifvets vexlande pröfningar? Jag måste nu
  sluta; en allmän beredelse att ändteligen sätta fot å fast mark, äger
  nu rum. Redan antändes luntan på kanonen. Ah! första signalen är
  gifven, ännu tvenne lika skarpa skott, så ... de susa ännu hvinande
  genom luften, rökmolnen skingras. _Örnen_ sänker sina vingar, och
  simmar lugn och stolt, under tusende hurrarop af väntande åskådare, in
  i hamnen.
   * * * * *
  _Förtsättning af dagens äfventyr; skrifvet under den första natt jag
  tillbringat i mitt lilla rum, mitt blifvande hemvist_.
  Nå Rosa, nå Mamsell Sommer, huru gick det? J höllen eder väl tappra
  under kanonaden? frågade Hof-Rådet, i det han, redan stående på marken,
  hjelpte Rosa och mig att stiga i land. Rosa spetsade redan den fina
  munnen till ett svar, då i detsamma tvenne små flickor hoppade fram
  undan trängseln, under högt utrop af: pappa! Rosa! ack, ack, pappa och
  Rosa! Och Adolf då? tillade Hof-Rådet, hjertligt omfamnande sina
  älsklingar, hvilka kommit att emottaga de efterlängtade. -- Adolf med!
  upprepade de båda flickorna, hvilka nu sprungo till brodren och under
  omfamningar berättade huru modren och den lilla Viktor mådde, huru man
  väntat och passat på, då fartyget skulle komma; huru modren, hindrad af
  middagsbestyr for de väntade, ej kunnat gå med, men skickat vagnen emot
  dem. -- Se så, kom nu Adolf så vilja vi berätta dig om de små vackra
  ankor, Jungfru Bata för din räkning uppfödt. Ankor, sade Adolf stolt,
  åh, hvad vill det säga, ni skulle sett allt hvad jag sett, Onkels stora
  präktiga stall med tolf hästar, hans hundar, Nalle och Beggo; och alla
  höns, tuppar, kalkoner, änder och gäss; hans dufslag, hans präktiga
  trädgård med orangeri, der tusende sköna blommor redan voro utspruckne,
  då skulle ni ej bry er om små ankor. Under dylikt barnsligt joller
  närmade man sig vagnen, samt beredde sig att stiga deri; hör på barn,
  yttrade sig Hof-Rådet helt oförtänkt, J ären ingalunda trötte, vårt hem
  ligger också icke långt härifrån, vi vilja gående öfverraska er mor,
  samt till Mamsell Sommer afstå vagnen, hvilken säkert skall föra henne
  till Friherrinnan Y----s mera aflägsna boning. Jag ville väl af allt
  hjerta gerna, tillade han, vändande sig till mig, först ledsaga er till
  vår glada krets, men grannlagenheten bjuder nu annorlunda. Friherrinnan
  är ett ceremoniöst fruntimmer, och skulle törhända misslycka om ni ej
  genast uppsökte henne. Ehuru ogerna jag ville begagna mig af detta
  anbud, nödgades jag dock, inseende det riktiga i Hof-Rådets välmenta
  anmärkning, beqväma mig dertill, och, hastigt qväfvande en våldsam
  känsla af smärta, tryckte jag blott med innerlighet Rosas hand,
  stammade, ty tala förmådde jag ej, ett höfligt afsked till Hof-Rådet,
  samt hoppade upp i vagnen. Nu var jag fullkomligt ensam och kunde med
  möda återhålla utbrottet af mina tårar. Hastade jag nu lugnet och
  friden till mötes, eller var jag kanhända ännu utsedd att genomgå
  pröfningar och motgångar? Under dylika betraktelser anlände jag till
  ett stort prydligt två-våningshus. Vagnen stadnade. Se så tack, sade
  jag med hämmad röst, och förde ofrivilligt den darrande handen till
  vagnsdörren, då kusken sprang ned och öppnade densamma; här litet för
  ert besvär, jag finner mig nog sjelf vidare. I det jag vände mig om,
  såg jag en i gult och grått livrée klädd betjent, hvilken nyfiken stod
  och gapade på den ovanliga gästen; hu! tänkte jag, intet godt förebud,
  (den gula färgen kan jag ej fördraga). Är hennes Nåd hemma? Ja; vill ni
  vara god visa mig upp till henne, bad jag; beredvillig gjorde betjenten
  hurtigt ett vänsterom, och ledsagad af honom, mera sprang än gick jag
  trappan uppföre. Här i N:o 1. Jag öppnade dörren. Detta var alltså mitt
  blifvande hem, med glädje fann jag rummet tomt; jag hade ungefär så
  önskat, och kunde nu åtminstone en minut draga andan. Än en minut och
  ingen syntes; jag hade således tillfälle att kasta ögonen kring rummet
  och göra mig bekant med dess tillhörigheter. Rummet i sig sjelft var
  ljust och vackert, men förmörkades betydligt af långa mörk-brandgula
  tvillsgardiner, hvilka i djupa falbulaner föllo öfver de höga
  fönsterrutorne; antika men dock ej osmakliga, möbler beklädde väggarne,
  skulle endast det brandgula tyget ifrån desse uteblifvit. På ett med
  rötter inlagdt bord, stod en stor, med fint jerngaller försedd bur, i
  hvilken en liten råtta behändigt slingrade upp och ned, på tvenne
  dertill ändamålsenliga kedjor; uppå den svarta dörren till buren stod
  med stora i gul färg målade bokstäfver denna sinnrika devis: se, men
  rör icke! hvilken jag helt bestämdt skulle lämpat på en i den gula
  kanapéen hvilande katt, om jag ej invid buren ertappat en dito på lur
  stående. Tålamodsprof, tänkte jag; stackars trio, snart, snart utgöra
  vi väl en qvartett. Jag hann knappt uttänka denna mening, då en
  sidodörr gick upp, och en mager figur, åtföljd af ännu ett par kattor,
  steg ut, men som hon förmodeligen ej ville komma sina favoriter något
  hår förnär, medelst hastigt tilldragande af dörren, eller hon, möjligen
  trodde dem innanföre kunna försofva sin lycka, allt nog, hon vände mig,
  som betydligt närmat mig henne, helt oförmodadt ryggen, hvaraf kom att
  hon, oupphörligt lockande Fillill och Megrit, baklänges avancerade
  mig, och med mig, hennes ödmjuka tjenarinna, gjorde en så häftig
  sammanträff, att hatten dervid ströks mig af hufvudet och jag genom
  dess hakband, liksom råttan i buren, kom i fällan, samt hon sjelf,
  såsom träffad af en elektrisk stöt, hufvudstupa återstudsade i den till
  all lycka närstående kanapéen. Hvad i aller Guds namn! hvad? hvad?
  skrek min blifvande patronessa, och jemkade sig åter igen upp, i det
  hon, eldröd närmade sig mig; mitt hjerta klappade och pulsarne slogo i
  mina ådror, så jag kunnat bedyra, det den häftigaste feber rasade i
  hela min kropp; jag kunde knappt framstamma: jag är, jag kommer, jag
  söker; ... i min ångest hade namnet på min blifvande skyddspatronessa
  fallit mig ur minnet. Nå, hvem är fruntimret då? frågade med mildrad
  röst min olyckskamrat, hvilken, säkert af min synbara förvirring
  bevekt, till en octave lägre nedstämt sin diskant. Nu repade jag mod;
  jag är Mamsell Sommer, som genom ers Nåds godhet hoppas finna mitt
  ovänliga öde förmildradt. Sommer, Sommer, jag kan ej påminna mig
  hvarifrån, nu rann det mig i hågen: du har gått galet, ännu en gång
  repa mod; jag ber om förlätelse, är det ej Friherrinnan Y. jag har den
  äran att tala vid? Nej, nej, jag är ryttmästerskan Pionfeldt;
  fruntimret har gått gali; ja fruntimret har visst gått galit, tänkte
  jag, och gjorde i glädjen häröfver en ännu djupare komplimang än den
  nyss förolyckade. Försonad, som det tycktes, ledsagade mig
  Ryttmästerskan Pionfeldt till dörren, genom hvilken jag olyckligtvis
  inkommit, ömsom undervisande mig till No 4, ömsom upprepande miss,
  miss, Fillill och Megrit. Jag gladdes af hjertans grund, att jag
  ändteligen en gång hade fru Pionfeldt, Fillill och Megrit bakom min
  rygg, och gaf mig ett heligt löfte, att alldrig mer stöta tillsammans
  med den förstnämnda. Detta var alltså mitt första profstycke, tänkte
  jag vid mig sjelf, under det jag gick den långa korridoren framåt och
  noga observerade de numrerade dörrarne, mitt hjerta klappade ej mer så
  häftigt, febern hade gifvit sig. -- Ändteligen N:o 4; jag öppnade och
  inträdde uti en ljus renbonad tambur. En betjent, ej i livré, men i en
  fin blå (ett godt tecken, min liffärg) frack, kom emot mig. Här var jag
  ju säker på min sak. Hennes Nåd är väl hemma? sporde jag betjenten; jag
  vet ej hvarifrån det olycksaliga ordet återkom på mina läppar.
  Friherrinnan är ej hemma, men om det är Mamsell Sommer, hvilken
  Friherrinnan väntat, är jag befalld visa Mamsell hennes rum. O Emilia!
  längre kunde jag ej återhålla mina tårar, jag tackade Gud att jag utan
  vittnen kunde lemna dem fritt lopp, och kan ej ännu begripa, hvad som
  så mäktigt grep i mitt inre; var det glädje och tillfredsställelse,
  eller var det saknad, och den fullkomligaste visshet, att numera endast
  lefva ett tvångfullt, bundet lif. Jag ansåg mig sjelf som ett ting,
  hvilket ej fick äga känsla, hvarken för glädje eller smärta. Försjunken
  i dylika betraktelser lät jag tankfull mitt öga sväfva omkring i
  rummet, och varseblef, med obeskrillig glädje, en herrlig flygel,
  hvilken, jemte en större packé noter, lifligt började reta min
  nyfikenhet; jag närmade mig instrumentet, och Emilia! öfverst låg mitt
  älsklings-stycke, den välbekanta "Sonaten af Beethoven," af hvilken vi
  tillsammans så ofta tjusats. Jag var så rörd, att de långsamt
  nedtillrande tårarne knappt tillät mig urskilja stycken af ännu många
  flere utmärkte kompositörer. Och detta allt i de mig bestämda rummen.
  Huru kunde hon, med den sträfva och stolta karakter, verlden och det
  allmänna omdömet gifvit henne, förena så mycken fin känslighet och
  förekommande godhet; hvar jag såg herrskade en älskvärd ordning; hvarje
  den minsta möbel vittnade om smak och elegans. Sedan jag betraktat
  detta, lockades jag att än vidare skåda in i det nästliggande rummet,
  som endast ägde en utgång och synbart var bestämdt till sängrum; ännu
  Emilia! upprördes mitt hjerta innerligt af den syn mig här mötte:
  öfver sängen hängde en enda stor tafla, föreställande Nattvardens
  instiftelse, målad i oljefärg, och densamma min far med verklig passion
  älskade, hvilken han ännu under sina bekymmerfullaste omständigheter
  alltid uppsköt att försälja och hvilken han dock sluteligen för en
  ringa summa nödgades föryttra. Samma mildhet lyste ännu utur de heliga
  dragen hos Frälsaren, der han, omgifven af sina lärjungar, utdelande
  brödet, satt invid sin mest älskades sida. O Gud! huru lycklig var jag
  nu. Jag tyckte liksom hade anden af mina evigt saknade, hulda
  föräldrar, i denna stund omsväfvat mig, min uppmärksamhet fästades
  yttermera på ett aldrakäraste nätt bibliothek, hvilket i ett hörn af
  rummet omslöts af tvenne sirliga marmorpelare. Det var ej af stort
  omfång men tycktes likväl äga skatter, hemtade utur de, för den sanna
  bildningen, rikaste källor. Jag uppehöll mig dock ej länge dermed, men
  öfversåg ännu i hast de beqvämligheter det lilla rummet erbjöd, och
  erinrades lifligt om mitt första nattläger under resan, af de sköna
  friska syrener, hvilka i tvenne höga vaser doftade på den lilla
  toiletten.
  I korthet har jag nu beskrifvit dig de tankar och känslor jag erfor vid
  allt detta, men att beskrifva dem jag kände vid åsyn af den gudomliga
  utsigten ifrån det lilla sängrummets fönster, vore omöjligt. Tänk dig
  endast sjelf, till venster om staden, den stora vida stolta ocean, i
  hvilken under den allt mer och mer lugnande aftonen, otaliga skepp och
  master återspeglade sig; himlen öfver den liknade en blå pell,
  hvarifrån den nedgående solen i den klara böljan spridde tusende
  strålar; trädgårdar och villor, plantager och ljusgröna åkerfält
  vexlade om hvaran, täflande att draga till sig den tjusta åskådarns
  blickar. Till höger den ståtliga staden, der kyrkor och torn, och
  prydliga stenhus höjde sig öfver hvarandra, samt gator och torg af den
  oupphörliga menniskorörelsen gjordes till en lefvande cosmorama. Jag
  ärnade just å nyo närma mig det lilla bibliotheket, för att der uppsöka
  någon favorit-lektyr, då en vagns hastiga rullande inpå gården väckte
  min uppmärksamhet; som en blixt ilade jag ned, utan att besinna det
  möjligen någon annan, än den af mig väntade, kunnat anlända. Men tänk
  dig en fru mellan 40 och 50 år, med ädel hållning, nedstiga ur vagnen,
  de bleka men ännu sköna dragen inhöljda i en lätt hvit hufva, samt en
  mörk sidenkappa, sluteligen omhöljande hela den öfriga kroppen. Jag
  stillnade en minut verkligt öfverraskad; så mild, så vördnadsbjudande,
  så intagande hade jag ej föreställt mig denna redan ålderstigna person.
  En lätt ljusning öfverflög hennes ansigte då hon varseblef mig: "ni är
  Mamsell Sommer," sade hon, närmande sig, och vänligt räckande mig
  handen, "jag misstar mig säkert ej; ni är densamma som, ehuru ung, vill
  åt en gammal sjuklig och otålig varelse egna edra dagar; var derföre
  välkommen. Ja, var tusende gånger välkommen." Härvid började hon
  långsamt stiga trappan uppföre, samt vinkade mig, som endast stum
  kunnat åhöra henne, att följa. "Ni har väl redan installerat er i edra
  rum," fortfor hon, under det hon, ledsagande mig genom tvenne vackra
  rum, uppnådde sin egen sängkammare, "och huru har ni funnit dem?" O!
  min nådigaste Friherrinna, framstammade jag nu, i alla afseenden vida
  öfverträffande allt, hvarom jag gjort mig begrepp. Jag är ju genom
  Friherrinnans ännu oförtjenta godhet, satt i den lyckliga belägenhet,
  att kunna, såväl med förstånd som hjerta, njuta af allt det
  Friherrinnans opåräknade omtanka erbjuder mig, och har redan med
  innerlig tacksamhet uppfattat alla de mångfalldiga beqvämligheter som
  dermed förenas. "Ja, icke sant?" inföll hon, "utsigten är herrlig; man
  påminnes ofta af den, om ett högre väsendes tillvaro, och jag är glad
  öfver att ni, som jag ock hoppats, fullkomligt vet skatta dess höghet."
  Sedermera efterfrågade hon min resas förlopp, timmen då jag anländt,
  huru jag hittat fram till hennes boning o.s.v., och då hon hörde, att
  jag ännu ej hos Hof-Rådet B----s aflagt något besök, sade hon med
  tillfredsställd ton: nå, det var godt att ni först tänkte på mig, men
  ni skall ej försumma, att redan i morgon f.m. göra dem en påhälsning,
  höfligheten fordrar så. Jag måste nu för henne omtala, hvilka
  passagerare fartyget medhaft, huru de föreföllo mig m.m. Då jag
  vidrörde ämnet angående Geheimerådinnan, sade hon blott småleende: "ja,
  verlden beskyller henne för allt för mycket högmod, och till löjlighet
  gränsande andryghet, och måhända har den deri rätt; likväl skall man
  icke alltid för mycket lita på hvad verlden säger, hon dömmer merendels
  falskt, och förstorar ända till orimlighet, det ofta obetydliga." -- O!
  huru rätt du har, tänkte jag, och drog mig vid hennes ord till minnes
  de omilda beskylningar, för hvilka äfven hon varit utsatt. Sedan hon
  under thé-timmen, uti en beqväm ländstol något uthvilat, ville hon till
  mina rum, som hon kallade dem, ledsaga mig, för att se huru jag på
  beqvämaste sätt skulle inrätta mig der; mina effekter voro äfven ifrån
  fartyget upphemtade, och placerades nu på sina dertill utsedde platser.
  En omisskännelig omtanka visade sig i allt hvad hon anordnade och
  föreslog, och under vänliga meddelanden förgick aftonen alltför snart.
  Jag har redan längesedan sagt Friherrinnan ett god natt, och sitter nu,
  öfverlemnad åt tusende tankar, vid mitt lilla bord; o! om du såg,
  älskade Emilia, den yttre trefnad som omger din Mathilda, du skulle då
  af hjertat glädjas med henne. -- Nu har jag med dig bortpratat flere
  timmar, kl. slår redan tolf, jag måste, af sömnen och tiden uppmanad,
  äfven till dig säga god natt. Hvad hvilan skall smaka, då äfven sinnet
  får hvila lugnt. God natt, Emilia, god natt hulda Rosa.
  
  
  Den 6.
  
  Redan tvenne dagar förbigångna, och jag har ej derunder tecknat dig
  någon enda rad. Tro dock icke dyraste Emilia, att Friherrinnans godhet,
  ehuru stor den ock må vara, någonsin kan komma mig att glömma dig och
  den vänskap du så systerligt tilldelat mig. Nej, tvertom tänker jag, då
  hon så moderligt nedlåter sig, ännu oftare på dig och den glädje du
  skulle erfara, om du vore vittne dertill. -- I går förmiddag, sedan jag
  tillsammans med Friherrinnan ätit frukost, frågade hon om jag ej ernade
  hos B----s aflägga det ifrågasatta besöket. "Det är en aktad familj,"
  fortfor hon, "hos hvilken ni, Mathilda, kunde njuta mycken trefnad; i
  anseende till deras jemna sommar-sejurer å landet hatva vi med
  hvarandra ej plägat något oftare umgänge, ty de kalla vinterdagarne
  binda mig ständigt vid mina rum, men ni som ung behöfver väl ej deraf
  låta skrämma er; uppsök dem derföre nu, och så ofta ni framdeles sjelf
  önskar." Det är redan andra gången hon under samtal, med denna egna
  benämning tilltalat mig; huru känner hon väl mitt namn, då jag sjelf ej
  omnämnt detsamma? Nå vidare, sedan jag under största enkelhet
  förbättrat min klädsel afreste jag (uti den i dag fyrspänniga vagnen)
  till Hof-Rådets; hvem tänker du Emilia, här kom att med öppna armar
  emottaga mig? Jo Rosa, -- den alltid lika vänliga, ljufliga Rosa. Under
  glädjeyttringar förde hon mig i triumf genom flere rum intill sin mor.
  Se här mamma, här är Mathilda, om hvilken jag berättat dig så mycket,
  och här Mathilda, är min mamma, min egen älskade mamma; och härvid flög
  hon i ett hopp, under okonstlad barnslighet, modren om halsen; nå har
  jag ej sagt sant, skall du ej tycka om henne, säg? säg? Hof-Rådinnan,
  en högväxt, ståtlig fru, som nu först fick tillfälle att resa sig upp,
  nalkades mig med värdighet. Ni är redan länge väntad och efterlängtad,
  Mamsell Sommer, sade hon, förande mig till en stol, och sjelf tagande
  plats invid min sida, och med möda har jag kunnat afhålla Rosa, att
  redan i dag tillskicka er ett invitationskort; jag har dock, af hennes
  lifliga berättelser föranledd, hoppats det ni ej skulle glömma henne,
  och fägnar mig nu rätt mycket öfver den bekantskap vi i er få göra.
  Rosa tillät mig knappt att på denna artighet lemna ett svar, jag skulle
  nu för henne berätta, huru jag befunnit mig sedan vi åtskiljdes, hvad
  jag tyckte om staden, om jag redan sett nägon af passagerarena o.s.v.;
  hon hade redan af Mamsell Angubrit haft ett besök, hvarunder denna
  mycket efterfrågat mig, samt bedt Rosa vid tillfälle låta sig veta huru
  "den stackars flickan" fann sig. Härefter framtog hon sina nyaste
  musikalier, dem vi tillsammans genomögnade, och något litet proberade.
  Rosa har en intagande, ehuru späd röst, samt sjunger otvunget och lätt;
  då hon med innerlig känsla sjöng vår echo-sång: "när en tanke flög, då
  en suck sig smög." O Emilia! hvad jag då återkallades till mitt hem,
  till dig och mina flydda lyckliga dagar. Jag kunde alldrig nog ofta
  höra henne sjunga detta lilla stycke, der orden så sannt tolka själens
  längtan och saknad; med verkeligt bekymmer underrättade mig nu Rosa om
  den snara flyttning, som för sommar-månaderne förestod familjen. Jag
  har förr alltid, tillade hon, med otålighet, emotsett denna tid, men
  icke så nu, jag skulle heldre önska att resan blefve ogjord, på det vi
  oftare kunde få vara tillsamman, eller rättare, jag skulle önska att du
  kunde följa oss till det vackra Liljedal, då ville jag för all min tid
  ej återvända till den stela, tråkiga staden. Sålunda, under Rosas
  glädtiga joller, bortilade fortare än jag kunde tänka denna glada
  förmiddag, och uppmanad så väl af Hof-Rådinnan som Rosa att snart
  omgöra besöket, åtskiljdes vi. Eftermiddagen tillbragte jag inne hos
  Friherrinnan, som ej fann sig rätt väl; hon hade tillsagt, sig ej
  mottaga något besök, och låg nu endast i en enkel morgondrägt, hvilande
  på sin soffa, de fina hvita händerna stundom sysselsatta med en
  sticksöm. -- Då och då tillslöt hon ögonen, liksom till sömn, men då
  jag, för att ej störa henne, knapt vågade draga andan, eller på mitt
  arbete föra synålen fram och åter, sade hon med mild ton: "frukta ej
  att störa mig, min goda Mathilda, jag sofver ej, ehuru mattheten ofta
  tillsluter mina ögon, men vill ni tvertom för mig förkorta tiden, så
  omtala, i fall det ej hos er sjelf upprifver ännu oläkta sår, edra
  lefnads händelser. Jag vet att ni, ehuru oerfaren af verlden, redan
  pröfvat dess motgångar; jag är sjelf ej främmande för lidelser, och kan
  så mycket säkrare fatta och dela edra." -- "Hulda, nådiga Friherrinna,
  afbröt jag henne nu, till hvem skulle jag väl heldre anförtro mina
  bekymmer, än till den, som så moderligt ömmar för de samma, dock känner
  Friherrinnan säkert de lidanden ett nog hårdt öde tilldelat mig, då ni
  under ert beskydd tagit en fader- ock moderlös, på verldens goda
  fullkomligt utblottad varelse; sådan jag är, ser ni mig nu! Jag äger
  intet, utom en allvarlig vilja att för eder trefnad och beqvämlighet
  offra mina dagar." -- "Jag vet, jag vet, att ni är ensam på jorden,