Murgrönan - 18

under flere timmars tid, tillkännagaf lif. Äfven denna dag har
framskridit utan annat yttrande än högst en begäran efter den dryck,
hvarmed hon ständigt önskar svalka de brännheta läpparne, och hvilken
Hanna och lilla Victor under tysthet täfla att hinna uppfylla.
Hofrådinnans smärta är gränslös. All hennes inre kämpar med de
bittraste känslor emot honom, som så nedrigt orsakat hennes barns
olycka, synes klart, ehuru löftet till den älskeliga varelsen, att
qväfva deras utbrott, i mägtiga bojor binda dess svall. O! måtte
lyckligare tider snart komma att skingra de moln, hvilka så mörka
sammanskockat sig på denna älskvärda familles himmel; huru grämande
känner jag ej för närvarande det hårda, uti att med den bästa vilja
endast kunna önska, men ej åstadkomma något verksamt godt.


Den 18.

Hvilken glädje Emilia, Rosa förmår redan i dag sittande emot sin
sängkudde, betrakta himlen, och dess herrliga rena blå. Huru berusad
ses hon ej af den lyckliga natur-förändring hvilken under dessa dagar
yppats. Takdroppen, hvilken utan uppehör, i tusende klara skiftningar
faller utanför fönstret till hennes lilla rum, småfåglarne, hvilka
under munter flygt slå sina drillande sånger i luften, solen, hvilken
ur sin långa dvala ändteligen vaknat, att kring verlden sprida nytt lif
och sällhet, allt detta tyckes med underbar kraft inverka på hennes
sinne. -- Med hvilken hänryckning blickar icke hennes tårfyllda öga upp
emot himlens hvalf, så länge och så trånadsfull, tills det berusadt af
dess klarhet icke längre förmår uthärda den bländande glansen. -- O!
hvad jag af denna själens sysselsättning redan hoppas mycket godt;
skall något i verlden bringa den till lugn och friskhet, blir det
säkrast betraktandet af Guds sköna natur, hvars obetydligaste
uppenbarelse på hennes hjerta alltid gjort ett så djupt intryck. -- Hon
har i dag yttrat ännu en varm anhållan till Hofrådinnan, nemligen, att
på ett ögnablick kunna få se Mamsell D., om hvars igenfinnande brefvet
tydligen upplyser. -- Med möda har Hofrådinnan häri kunnat utverka
helst en par dagars uppskof, emedan Rosas längtan efter detta besök,
verkeligen varit obeskriflig. Hon har likaså, till min stora förvåning,
i anseende till det hopp om tillfrisknande hennes krafter nu, om
någonsin tyckas gifva, mycket talat om sin föerestående död samt sin
önskan att ännu en gång före densamma se R. -- Att hennes plan är en
återförening mellan honom, och den beklagansvärda Caroline, blir mig
alltför begripligt, ehuru jag likaså litet som på en återupplefvande
kärlek de sistnämnde emellan, tror på de förstnämndes realisering. Jag
frugtar endast att detta påtänkta möte alltför mycket kommer att
uppröra den arma Rosa, hvarföre jag äfven ärnar uppfordra all min
övertalningsförmåga, att, om möjligt helt och hållet afböja detsamma.
O! med huru våldsamt qväfd känsla har jag icke i afton hört Rosa, till
sina syskon, hvilka sorgsna omringat hennes säng, göra sina små
dispositioner; huru ymnige och bittra runno icke tårarne utför de smås
kinder, då de under högljudda snyftningar försäkrade sig af all denna
grannlåt vilja äga intet, endast de finge behålla sin älskade Rosa! --
Hon tyckes likvisst vara fullt öfvertygad om att snart nödgas lemna
oss, hvilken tro hon äfven med lugn söker öfverflytta till sin
omgifning. Gud! det vore ändå grymt, grymt! om hon så ung, så älskvärd,
så god, genom en så hård anledning skulle blifva ett rof för den kalla,
oblidkeliga döden; hvilken smärta skulle icke ett sådant slag förorsaka
de redan mer än djupt sörjande föräldrarne.


Den 21.

Det så mycket fruktade mötet imellan Rosa och Mamsell D. har då likväl,
oaktadt mina ömmaste föreställningar, försiggått; arma Rosa! hon har
nu, jemte uppoffrandet af sin egen timmeliga sällhet, sökt förvärfva
lugnet åt den, hvilken hon, hårdt och oskyldigt nog förebrår sig hafva
beröfvat hela dess lifs lycka. -- Redan dagen efter det min sednaste
skrifvelse till dig daterar sig, förnyade, med hänförande förmåga, Rosa
sin önskan om Mamsell D----s eftersändande, hvilken begäran Hofrådinnan
började göra sig samvete af att så länge emotstå. -- Föreställ dig då
Emilia, vår förvåning, att vid hennes ankomst upptäcka en varelse, skön
och utomordentligt täck, på hvars liljehvita, fullkomligt färglösa
sjuttonåriga drag, den omisskänneligaste smärta sågs lägrad. Himmel!
ett så oskuldsfullt men tillika af lidelser hjertskärande utseende,
förenadt med den förskräckeliga belägenhet hennes späda figur utvisade;
jag kunde omöjligt vid denna anblick neka mina tårar, att ymnigt och
deltagande nedströmma. -- "Jag är kallad", ljöd hennes darrande röst,
"att"... Men, nu hade äfven Hofrådinnan med ögonen fyllda af klara
skimrande tårperlor, under vänlighet närmande sig henne, fattat hennes
hand, samt ledsagade henne, det olyckliga arma offret, in till sitt
eget, icke mindre olyckliga lidande barn.
Hvad under de tvenne timmar, dessa helt och hållet ostörda, samt
öfverlemnade till hvarandra föreföll, blef för oss alla okändt. -- Rosa
tyckes likväl, efter detta sammanträffande, äga vida mera lugn än
tillförene, hvaraf jag allt skulle hoppas rätt godt, vore det blott
icke förenadt med så mycken inom sig sluten dysterhet. -- Hennes
längtan att komma ut till det yttre större och solglada rummet, har i
dag varit stor, hvarföre hon äfven, ehuru fruktlöst, gjort ofta
förnyade försök att lemna sängen. -- O Emilia! huru ljuft, huru saligt
är ej att se, den oändeliga kärlek, hvarmed de yngre syskonen omfatta
den älskade. De äro allesamman outtröttlige i omsorger för hennes
beqvämlighet; till och med Leontine har under dessa tider med den
älskvärdaste sjelfförsakelse uppoffrat ända till sin behöfliga hvila,
för att i hvarje ögonblick kunna vara för den sjuke till hands; likasom
den lilla själfulla Hanna oafvikligt och bestämdt så natt, som dag,
tagit sin plats uti en invid den sjukes säng stående stor ländstol,
derifrån hon minutligen är i tillfälle att hörsamma systrens ofta knapt
halft uttalade önskningar.
Friherrinnan har i dag varit att efterse den sjuka; hvilken sällhet
genombäfvade icke hela min varelse, vid åsyn af henne, den hulda och,
huru lugnande för mitt sinne skulle ej vid all den mig omgifvande
smärta detta kära besök blifvit, endast det för mig icke medfört en
alltför liflig påminnelse om mitt eget öde! -- Friherrinnan
öfverlemnade nemligen till mig med den innerligaste moders-glädje, det
bref hon med dagens post, till mig adresseradt, ifrån sin son erhållit,
och af hvilket hon naturligtvis trodde jag skulle erfara samma
hjertliga fröjd. -- Men, o Emilia! huru sorgbeklädd föreföll mig ej
hvarenda bokstaf, mitt tårfyllda öga utur det rosendoftande prydliga
brefvet varsnade; med hvilken pinande känsla uppfattade jag ej de ömma
uttryck denna för mitt hjerta så helt och hållet främmande varelse
under likgiltig artighet dittecknat. O! Rosa! Rosa! jag, och icke du,
borde kämpa ödets lek, med den oförsonliga härjarn -- döden. Jag borde
vara offret, jag som på jorden äger intet, intet föremål som med smärta
skulle sakna, eller minnas min bortgång, ty han! han allena som måhända
med sann känsla skulle gjort det, hvars bild ofordunklad lefver i
djupet af min själ, äfven han! äfven han! missförstår mig, och gäckar
under hån, den djupa tärande försakelse jag i följd af min pligt gjort
af hans kärlek och mitt eget för evigt försvunna lugn.


Den 24.

"Ty jag vill ledas dit, och hvila der,
Och se hur skön, och glad naturen är,
Och fröjdas än en gång åt land och sjö,
Och sen i våren der jag lefvat dö."
R--b--g.
Under de få ögonblick jag möjligen kan undanstjäla den i djup dvala
försjunkna sjuklingen, hastar jag att i några rader delgifva dig den
underbara tilldragelse, hvilken nyligen på ett så särdeles sätt kommit
att uppväcka allas vår synnerliga oro! Som jag ju omnämnde, syntes vår
älsklings krafter på temmeligen god väg, att under en noggrann vård
återvända, äfvensom hennes unga sinne med ovanligt intresse redan
började fästa sig vid hvarjehanda henne omgifvande föremål, isynnerhet
sådana, hvilka vittnade om de kära syskonens stundeligen mot henne
iakttagne uppmärksamhet, hvarföre hon till ock med under stilla
vänlighet och tydligt nog, för att tillfredsställa de små, någongång
sågs sysselsatt med betraktandet af, än en nyligen fabriserad liten
docka, än en fin teckning öfver hennes älskade Liljedahl, copierad af
Leontine, ifrån blotta minnet, än en liten af Adolf förfärdigad, i
papperssegel och pärtmaster utrustad barkbåt, hvilken af den älskade
systren nödvändigt först skulle beses, förrän densamme i den yngre
brödrens sällskap, kunde uti gårdsputtarne proberas; hvaraf allt, med
ett ord, vi, hennes öfriga omgifning, med största tillfredsställelse
emotsågo den alldrabästa utgång; då i går på morgonen lilla Adolf med
ett af glädje strålande anlete plötsligt i hennes rum inträder,
medbringande en grön qvist, den han skälmskt gömmer under sin sourtout,
men närmande sig Rosa, med den mest förnöjda mine sagta nedlägger på
hennes kudde. -- Rosa hade knapt sändt en blick på den välmenta gåfvan,
hvarigenom den älskeliga brödren trodde sig förorsaka henne en så ren
glädje, förrän hon, under ett högt utrop, likblek neddignar mot
hufvudgärden. -- Jag ilade i ögnablicket till, för att efterse
anledningen till den så oförmodadt inträffäde olyckan, då en murgrön,
ja Emilia, verkeligen en frisk och herrlig murgrönsqvist var det
föremål, som till min stora bestörtning här mötte mina ögon. --
"Himmel! hvar har Adolf väl kunnat erhålla denna?" var min första häpna
fråga till den darrande gossen, hvilken med ångestsvetten på sin panna
stirrade på den arma systren; "säg, hvem har väl lemnat Adolf
densamma?" -- "Min Gud!" suckade han nu, "jag har sjelf brutit henne
der nere, på gården, just under Rosas eget kammarfönster, der en ännu
längre, mycket bladrikare ranka spirar upp mot sjelfva muren; Mathilda
kan sjelf se den, om Mathilda öppnar dubbelrutan, Ach min Gud! min Gud!
jag trodde mig härigenom göra Rosa så alltför lycklig, emedan hon redan
flere gånger efterfrågat, om jag ännu icke upptäckt något grönt blad
eller grässtrå." -- Och vid dessa ord började han att rätt bittert
gråta. -- Rosa, hvilken under hans klagan småningom återhämtat sig,
grep nu med svag hand efter qvisten, den hon under ymnigt nedrullande
tårar sorgfullt betraktade; "haf tack min dyre Adolf", hviskade hon
sluteligen med matt röst till den nu högt snyftande brodren, "haf
hjertlig, hjertlig tack, för det herrliga första gröna, hvarmed ditt
älskande hjerta velat fägna mig. Rosa skall aldrig glömma detta bevis
på din ömhet och kärlek;" och nu slöt hon med darrande arm den
förvånade gossen till sitt tätt flämtande bröst. "Ser du ej", tillade
hon, då tårarne hos den gråtande brödren ännu icke ville upphöra, "ser
du ej, huru Rosa gråter af ren glädje, ty någonting så skönt, så kärt,
som denna gåfva, väntade hon sig sannerligen ej." Adolf som af hennes
tröstefulla ord för sin förskräckelse verkeligen hämtat den största
vederqvickelse, började nu sjelfmant berätta huru han redan länge tyckt
sig se, en gråaktig oansenlig strimma långs muren tätt under hennes
fönster bana sig en väg upp, men att han i anseende till sin
öfvertygelse det denna endast varit någon remna i muren dock ej fästat
uppmärksamhet därvid, förr än för ungefär en vecka tillbaka, då han
till sin förundran märkt densamma antaga en grönaktig färg, hvarföre
han med mera ifver börjat undersöka saken, och sluteligen funnit det
vara en grönskande växt hvilken han derefter i afsigt att genom dess
oförmodade öfverlemnande, fägna Rosa, under tysthet dageligen
iakttagit; och emedan han till sin innerliga glädje samma dag funnit
dess blad så skönt utslagne så han, för att vinna sitt ändamål -- Rosas
tillfredsställelse -- tyckt den icke kunna hinna till en högre fägring,
och således under skyndsamhet hastat, att till uppmuntran för henne,
bryta en stjelk deraf. -- Att denna växt icke på något omedelbart sätt
der kunnat framalstras, blef mig väl alltför begripligt, äfvensom mitt
anande hjerta mer än bestämdt sade mig den högst sannolika anledningen
till dess inympande i muren, och likväl allt detta oaktadt verkade det
oförmodade i sjelfva händelsen, så besynnerligt och smärtsamt på till
och med mitt sinne, så långa timmar derefter jag knapt ännu kunde fatta
denna som jag tyckte verkeligen underbara tilldragelse. -- Huru lifligt
återkallades icke genom denna oskyldiga anledning i Rosas minne den för
henne så lyckligt försvundne sommarn, huru mången rosenklädd bild af
sällhet, den hon i följd af dessa tiders frid, under salig njutning
hyllat i sitt hjerta, stod icke nu der naken och vanprydd, blottad på
all lifvets glädje. Arma Rosa! huru grymt och förutspående talade icke
den hemlighetsfulla ranken, hvarmed just du, invid den älskades sida,
skulle bekransas, om din okända framtid; af hvilken oförklarlig och
smärtsam känsla genombäfvades icke, äfven i samma ögonblick, hela min
själ, hårdt nog anande, eller rättare, frugtande någon, i anledning
deraf, ovilkorligt tillstötande olycka. -- Eftermiddagen tillbragtes af
Rosa till det mesta, med ett temmeligen lugnt genomläsande af de många
kärleksfulla bref hon af R. erhållit; äfvensom tourvis betraktandet af
hans portrait, samt den olyckliga murgrönsqvist, hvilken till hennes
åskådning uti ett glas friskt vatten stod täck och återupplifvad
framför hennes säng.
I dag förmiddag, sedan solen hunnit sin högsta höjd, och Rosa länge
under tysthet fingrat och beskådat den gröna qvisten, satte hon med
obegriplig kraft sig upp i sängen, anhöll hos Hanna, hvilken derinvid
på en liten pall fannts sysselsatt med sin docka, om sina framliggande
klädesplagg, hvarefter hon, med hennes tillhjelp, började påkläda sig.
Som jag bestämt trodde hennes önskan i anseende till, de tilltagne
krafterne, vara att få hvila ofvanpå täcket, nalkades jag, under en
varm tacksägelse till Gud! för denna synliga förbättring, att med
innerlig fröjd fullborda hennes klädsel; men föreställ dig min
förvåning, då hon derefter med båda armarne slutne om min hals, med det
ömmaste, mest genomträngande smek, bönföll om, att af mig blifva ledd
till det yttre rummet, der hon i den herrliga, renare luften, skulle i
solvärmen få uppfriska sina krafter. -- Som jag likvisst på eget ansvar
ingalunda vågade tillstyrka eller uppfylla denna enträgna begäran, men
jag tillika af hjertat, om möjligt var, ville efterkomma hennes önskan,
hastade jag att på ett ögnablick uppsöka Hofrådinnan -- hvilken olyckan
fogade att då skulle finnas i köket, der hon med egen hand för sin
älskling höll på bereda en smaklig sjukdryck, för att härom rådfråga
henne. Men, kan du göra dig begriplig min förskräckelse att vid min
återkomst finna Rosa, den kraftlösa vanmäktiga Rosa, uti det yttre
stora rummet djupt nedsjunken utom det lilla öppnade dubbelfönstret,
derifrån hon nu med döende blick, girigt slukade hvarje för hennes öga
sig uppenbarande föremål. --"Himmel! Rosa! hvad gör du?" utropade jag,
under det jag med den gränslösaste oro ilade till hennes sida och nu
sagta, men kraftfullt drog henne undan de henne alltför känbart
omsusande vårflägtarne; "hvilket företag! och huru har du väl hjerta
att smärta dem som älska dig, med ett dylikt blottställande af ditt
lif, blott för all tillfredsställa en otillbörlig ögonblicklig
längtan." Jag kunde, hindrad af en våldsam mig påkommen darrning, ej
tillägga ett ord, mina af ångest och ängslan frambrytande tårar,
förklarade tillräckligt nog till hvilken grad mitt hjerta missbilligade
detta steg. Rosa hade härunder, lutad emot mitt bröst, iakttagit den
oafbrutnaste tystnad; hon upphöjde nu det täcka seraph-hufvudet, smög
sin hand mot mina ovänliga läppar, och bad med den saktmodigaste,
ljufvaste röst: "Vredgas ej, min ömt älskade trogna Mathilda! O!
misstyck ej det företag hvartill den outsägligaste längtan efter
skådandet af Guds natur, drifvit mig; ty, jag måste, jag måste ju
likväl dö; jag känner det alltför säkert, jag måste snart, snart lemna
eder alla! och", tillade hon med en suck, "allt, som gifvit mitt hjerta
glädje och sällhet. O! skulle väl du! du, som sjelf så sannt fattar
rikedomen och mångfallden af vårt ursprungs allmagt, icke unna din
stackars Rosa att helst en gång, ännu en enda gång njuta saligheten af
hans mot sina barn visade nåd; ser du der, den herrliga himlen med sitt
ljusa skära blå! känner du ej solen! huru mildt hon sprider lif och
värme och glädje, ja, ända till din fattiga döende Rosa; ser du ej
dessa gröna åkerfält, detta försilfrade haf, hvilka, befriade ifrån sin
isiga massa, hvar på sitt fält tyda nytt lif och fortkomst; hör du ej
den sorlande bäcken, hvilken obehindrad och munter rinner fram ur
jordens kyliga brutna gömmor! och kan du ännu, vill du ännu derefter
låtsa vrede mot din arma vän, som snart, snart icke mer äger förmåga
att njuta en enda af alla dessa den högstes välsignade gåfvor... Men
nej, Mathilda! du tillgifver henne säkert, och det af fullaste hjerta,
den förskräckelse hon oförtänkt nog, icke var beredd att härigenom
åstadkomma dig." Härefter bad hon med mildhet mig åter ledsaga sig till
sin säng, emedan hon efter detta bemödande kände sina krafter betydligt
aftagne; lemnade till den på bordet sig befintelige Murgrönan, jemte
en varm kyss, en helsning ifrån den längsmed muren uppspirande
syskonplantan, den hennes uppsökande blick alltför tydligt varsnat;
samt har för resten, under det största lugn, men med den synbaraste
mättighet, under jemn dvala tillbringat hela eftermiddagen. -- Läkarn,
hvilken under Rosas opassligbet, flere gånger på dygnet varit att
efterse förändringen af sjukdomen, har nästan sagt, ifrån dess första
period iakttagit en högst förbehållsam, nedslående tystnad, hvaraf vi,
hennes bekymrade omgifning kunnat hoppas allt för litet godt. -- Äfven
honom anförtrodde jag i dag, under enskildt samtal, Rosas företag, det
jag af frugtan att onödigt smärta de ömma föräldrarne, för dem
forsigtigt förtegat. "Gör just intet till saken", inföll med lugn mine
den erfarne gubben, "kunde till och med en liten stund, en så varm tid
på dagen, endast krafterna det medgåfve, taga lindrig motion i vagn, ty
feberdagarne äro redan längesedan förbi, och återkomma heller icke
mera. Det är nu endast bröstet, hvilket erfarit en dödande skakning,
som bör hafvas noga afseende på, men, för hvilket jag verkeligen
frugtar all medicin blir fåfängt använd. Har ännu alldeles intet tecken
till blod derur visat sig?" frågade han nu med betänklig mine. "Nej,
icke märkligt." -- "Nå Gud gifve ett så sällsynt fall här kunde
inträffa, men det är högst otänkbart. Var emedlerlid ytterst vaksam att
vid första störtning, hvilken ovilkorligen till någon del måste
försiggå, använda den i dag föreskrifna medicinen, samt låt vidare
genast lemna mig underrättelse", och härmed strök han på foten. -- O!
måtte endast den redan hemskt inbrytande natten lyckligt försiggå, och
den sjukes plågor icke i alldeles för hög grad komma att pröfva det
ömma känsliga moderssinnet, hvilket af inga föreställningar låter sig
hindra, att åter genomvaka denna natt hos den arma!


Den 25. -- Middagstiden.

Ingen förändring; samma kraftlöshet, och samma lugn. Den sjuka har allt
sedan i går icke yttrat ett ord, men tillkännagifver blott med det
ljufvaste småleende, och en stundom till sin omgifning svagt uträckt
hand, sitt varma erkännande af deras omsorger för henne. Det arma
bröstet arbetar tungt, och tyckes endast erfara någon lindring medelst
ett ständigt upphöjande af hufvud-dynorne. -- Gud! hvilken jemmer;
Hofrådinnan kan ej tröstas, och det bekymrade Hofrådet smärtas dubbelt:
af att till denna grad se sina älskade lida, utan att dervid äga
förmåga till den ringaste del afhjelpa det onda. -- Äfven den hjertliga
Mamsell Stin-Lovis har under all denna ångest, uppbjudit sin yttersta
förmåga, att på sitt vis skaffa den älskade någon lisa, -- hvarföre
geléer och drycker så lenande och välsmakande som möjligt af hennes
egen hand tillredde, och inburne, i rika förråder varierat på borden,
utan att fastren i sin välmening fästat minsta uppmärksamhet vid, att
desse oftast lika ovidrörde de dit inkommit -- utburits.
Doctorn har tillbringat hela förmiddagen här; han har nu så öppet som
skonande, samt derunder hänvisande till en allvis Försyn, förberedt de
sörjande föräldrarne på en smärtsam utgång af sjukdomen, den han ifrån
första ögonblicket, i anseende till dess våldsamhet, med fruktan
emotsett. Allt hvad han till tröst och hugsvalelse, för så väl den
sjuke, som hennes omgifning säger sig kunna göra, är ett lindrande af
de plågor, hvilka han för den förstnämnda enligt sitt samvetes
öfvertygelse, vet af ingen dödlig makt kunna häfvas. -- Föreställ dig i
följd häraf Emilia, den glanslösa smärta som i medvetandet af allt
detta, billigt nog fått rum i våra hjertan. -- Men nej, -- jag
uppehåller mig redan alltför länge hos dig, då hon, den älskelige
varelsen så oafvikligt behöfver min vård.


Klockan 11 samma dag.

Ack Emilia! huru troget har ej Doctorns olyckliga förutsägelse
inträffat; klockan 7 i afton, efter det Rosa, under större oro än
vanligt, tillbragt dagen, kallade hon häftigt, i det hon med egen kraft
våldsamt sökte komma upp, Hofrådinnan, hvilken högst bekymrad suttit
invid hennes säng; hon hade knapt hunnit omfatta den förskräckta
modrens hals, då ett förfärligt blodsvall störtade sig fram om de bleka
läpparne. Hofrådinnans ångest blef härunder alldeles obeskriflig; den
häftigaste skälfva öfverfoll hela hennes kropp, hvarvid jag i hvarje
minut fruktade att se äfven, henne, den af tårar och nattvak utmattade,
nedfallen i vanmakt. Sedan jag såleds varsamt undanfört henne, hastade
jag nu sjelf att med tillhjelp af min omgifning lemna Rosa den vård jag
enligt Läkarens föreskrift visste vara för henne behöflig; hvarefter
den ömsinte Doctorn äfven genast påkallades. -- Men Gud! Emilia, skulle
du, efter detta häftiga utmattande sett den aftynade blomman, hvit och
skön som en engel, med ömsom på mig, ömsom på den sig nu åter till
krafter vaknande modren, rigtad blick, hvilken sednare vid betraktandet
af sitt barns lidande väl icke skulle haft ett moders hjerta, om hon
kunnat dölja den smärta hon erfor. -- Hon satt nu åter tätt lutad till
Rosas bröst och bortkysste med qvalet tecknadt i egna drag, de fina
svettperlor hvilka efter blodsförlusten svagt frambrutit på det älskade
barnets panna. -- Klockan är redan elfva; en oafbruten tystnad har,
enligt Läkarens uttryckliga föreskrift, efterträdt detta första
utbrott, hvilket han bestämt förutsäger skall efterföljas af ännu flere
andra; men, hvilka i synnerhet ovilkorligen skola försvåras, om icke
den noggrannaste stillhet och tranquilité iakttages. -- Nu, god natt
min Emilia, jag måste åter hasta, att i sällskap med Hofrådinnan,
hvilken ej kan förmås öfvergifva sitt barn, uppfylla de kära
skyldigheterna mot den älskade sjuka. -- O! kunde du väl ana till det
bekymmer som omger din vän; huru varmt skulle icke äfven du, till den
högste uppsända böner om deras lindrande, och sluteligen fullkomliga
afhjelpande.


Den 6 April.

"Hon kämpat ut, och dödens genius hvilar
Den svala vingen öfver hjertats brand."
_Vitalis_.
Hon ar ej mer Emilia, Gud! min Gud! och din Mathilda måste, måste
verkeligen, under smärtans outsägliga qval, och i fullt medvetande af
sanningen uti dessa fasliga ord, här nedskrifva dem. -- Nej, hon är ej
mer, hennes ljusa ande har ändteligen hunnit det hemland, om hvars rena
fröjd, hvars salighet hon redan här nere ofta drömde. Du kan Emilia med
den aldralifligaste inbillning icke göra för dig begriplig den
ångestfulla förtviflan, hvilken under dessa tider i den fordom så
lefnadsglada kretsen ägt rum, likaså litet som mitt bemödande att för
dig tydliggöra densamma, någonsin skulle lyckas. Enligt hvad jag vill
minnas mig hafva nämnt, hade ju redan en häftig blodstörtning utur det
angripna bröstet visat sig, hvilken förorsakade oss alla en gränslös
oro, natten derpå förgick likväl utan någon häftigare attaque, så till
och med den utmattade engeln emot morgonen föll uti en lätt slummer. Då
hon vid pass kl. 6 vaknade, yttrade hon sig känna sitt bröst betydligt
lättare, än dagarne derförut, hvarföre hon äfven sade sig af mig önska
höra föreläsas någon god bok. Med hjertlig glädje uppfyllde jag denna
begäran, under hvilken ofta af brutne sysselsättning dagen nästan
förgick. Emot aftonen inslumrade hon åter flygtigt, men, uppvaknade
omkring midnatten, med ett förnyadt anfall af störtning, hvilket
ändteligen på lika sätt som förra gången eller genom användandet af
samma medicin, sluteligen stillades. De trenne derpå följande dagarne,
förgingo under djup oro, ty mattigheten hos den lidande var smärtsam,
och förnekade henne ända till bruket af sina händer; likväl yppades
härunder intet nytt anfall. Den trettionde tidigt på morgon, lät hon
kalla sina föräldrar, hos hvilka hon anhöll om att genom deras
föranstaltande ännu samma dag blifva konfirmerad, emedan hon fruktade
att krafterna möjligen, vid uppskjutande af denna högtidlighet, torde
blifva så svaga, så hon icke framdeles med den styrka och den fattning
hon borde, kunde känna dess vigt; af hvilken anledning, hon på
eftermiddagen samma dag, i sina föräldrars närvaro, af stadens Pastor,
emottog den heliga Nattvarden. O Emilia, hvilken frid, hvilket
himmelskt lugn, låg ej i hennes blickar efter upplefvandet af dessa
timmar; hon tycktes verkeligen icke mer tillhöra denna jord, af hvars
lidelser hon troligen icke lättade mer än möjligen den stundom
påminnande smärtan i sitt bröst; och skulle icke den derpå följande
aftonen en svår blodstörtning inträffat, hade denna dag kunnat räknas
till en fullkomligt lycklig. Äfven de fyra derpå följande voro lugnare
än hvad man möjligen kunnat hoppas, hvarunder endast tvenne svagare
störtningar, förenade med mycken hosta, infunno sig. Mot aftonen af den
fjerde, förföll den sjuka i ett ofta nästan sanslöst tillstånd, hvarur
hon, ehuru dock ej beröfvad sitt medvetande, med svårighet förmådde
väckas, för att njuta sin behöfliga omvårdnad. Detta förhållande varade
oafbrutet till emot middagen, då hon liksom inspirerad oförmodadt
yttrade en innerlig längtan efter R. -- Denna önskan hade ännu icke en
enda gång, under hela sjukdoms-perioden uppstått; jag hade verkeligen
väntat dess inträffande, af hvilken jag emotsåg en snar upplösning. --
Under väntan på hans ankomst, lät hon, enligt egen noggrann foreskrift,
kläda sig i en hvit mousselins-klädning, samt en täck, himmelsblå
flors-shawlette, den R. under lyckligare dagar gifvit henne, och den
hon med största tillfredsställelse redan en gång tillförene burit; de
gyllene lockarna föllo nu, af den olycklige modren smakfullt ordnade,
kring panna och skuldror, och gjorde hennes utseende fullkomligt likt
en herrlig, lidande Madonna-bild. Sålunda Iåg hon, lyftad ofvanpå det
silfverhvita täcket, hvilket en gång var bestämdt att vid ett
lyckligare tillfälle begagnas, men nu af den lidande modren under
bittra smärtans tårar, öfver sängen blifvit utbredt; tvenne de skönaste
hvita Hyacinther, dom, dagen förut, Grefvinnan Amelie A. med den
hjertligaste önskan om en snar förbättring tillsändt Rosa, stodo
doftande i sina eleganta krukor, framför hennes säng, och ökade den
underbart inträffade högtidligheten. -- Men, -- nu öppnades plötsligt
yttre dörren; -- mitt hjerta klappade våldsamt; jag hade verkeligen all
möda att kunna uppfylla det af Rosa mig ömt aftvungna löftet att
tillika med Hofrådinnan, under R----s besök icke lemna rummet; han
inträdde, blek som ett lik, närmade sig som det tycktes nästan utan
medvetande -- ty icke en mine eller gest, förrådde hans kännedom om
Hofrådinnans eller min närvaro -- sängen der Rosa låg, framför hvilken
han, öfverväldigad af våldsamma känslor, ovilkorligt nedsjönk. -- I
dylika omständigheter skulle då, efter en tid af knappa fyra veckor,
dessa personer, hvilka under kärlekens yra, lyckliga och sälla, med de
varmaste ömsesidiga trohetsförsäkringar sednast åtskilts, återfinna
hvarandra. Gud! huru sönderslitande var ej denna anblick. "Min dyre
Ludvig!" framsuckade ändteligen Rosa, sedan hon hunnit återhemta sig