Murgrönan - 08

och glädje, mördare af sin egen lycka; rysliga outhärdeliga tanke! med
darrande händer sökte han nu hämma det utur hjertat ymnigt forsande
blodet, och till lif återkalla den döende, men fåfänge voro alla
bemödanden. 'Min Huldas bror vakna, o! vakna, säg att du ej förbannar
den olycklige, den af kärlek vilseförde, hvilken här infor dina fötter
vågar anropa om bönhörelse! säg, att du med din sista suck äger styrka
att lemna honom din förlåtelse, lugna hans arma samvete, hvilket nu
gnages af helfvetiska qval, med den försäkran, att du i ett ljusare
hem, försonande vill räcka honom en broderlig hand!' Han hade under
dylika utgjutelser utmattad sjunkit på knä inför den afbleknade,
hvilken med lugn, leende mine, allt mer och mer afmattad, betraktade
den arme; nu tycktes han samla sina sista krafter: 'Icke min ovän, nej,
min okände vän!' framhviskade han, 'min dyra Huldas älskade! hvilken
oförminskat ägt och äger hennes kärlek, redan här nere räckes dig den
broderlige handen, försoning uttalar den ej, ty sådan höfves ej mellan
bröder, men en ännu bortom lifvet trofast, ehuru sent funnen vän, så
lofvar detta matta handslag.' Han grep nu svagt efter den honom till
möte uträckta handen, hvilken han sakta förde till sitt hjerta. 'Fly,
fly nu genast', yrkade ännu hans otydliga röst, 'uppfyll den döendes
sista önskan, låt alldrig Hulda veta banemannen till min död, forskona
det älskande hjertat en dylik smärta, lofva mig'... Meningen dog på
hans läppar, krampaktigt ryckte ännu musklerne, lifvet hade flyktat.
Fly med brottet i sina spår, fly med ett hämnande samvete, fly ifrån
sin kärlek, så bjöd det obevekliga ödet; och ofrivilligt, utan känsla
eller medvetande af hvad han gjorde, hastade han nu att ifrån sitt rum
samla de få effekter han medhaft, samt afreste, utan att någon mensklig
varelse i honom kunnat misstänka banemannen till denna grufveliga
gärning. Återkommen till X., sågs han med förundran af sina vänner,
märkligt förändrad; ingen kunde ana orsaken till hans djupa svårmod,
han förtrodde sig icke till någon, men aftynade synbart dag ifrån dag;
att någon inre lidelse orsakade hans djupa sorg och afmattande blef
tydligt för en hvar af dem, hvilka omgåfvo honom, och beslöts derföre,
med undvikande af frågor, att genom yttre medel försöka väcka honom
utur sin dvala; till en början användes musik, för hvilken han förut
varit passionerad; så länge främmande obekanta stycken forekommo,
lyssnade han stilla, men öfvergick man till dem han i synnerhet under
sednare glada tider sjelf hade exequerat, då uppfor han, liksom väckt
till en förskräcklig hågkomst och stod för den dagen ej mer att lugnas.
Öfvertalad till ett försök, fattade jag, under en påhelsning hos honom,
den nu som oftast hvilande violen, preluderande derpå de första tonerna
till 'Huldas Lieblingsstyck'; ursinnig sprang han upp, rusade öfver
mig, ryckte af mig stråken, den han i ett tyg sönderbröt; 'tyst, --
tyst', framprässade han sluteligen convulsiviskt genom de bleka
läpparne, 'den vågar jag ej mera höra.' -- Fullkomligt utmattad
nödgades han efter detta bemödande, af mig föras till sin säng, der han
under qval och oro genomvakade hela natten. Sålunda hade ungefär en
månad förflutit och nu spordes öfverallt kraftiga spaningar efter
våldsverkaren till det föröfvade mordet; jag erfor händelsen med isande
lemmar och vågade knappt för mig sjelf redogöra för de misstankar jag i
anseende till min olycklige vän, började hysa. En afton då jag åter
gjorde honom ett besök fann jag honom ovanligt svag; han förmådde ej
uppresa sig från sängen; vid min ankomst räckte han mig den matta
handen, och vinkade mig att nedsätta mig invid sin sida; jag emottog
handen, hjertligt glad öfver det lugn han för första gången, sedan
långa tider syntes äga, och började lekande föreslå honom tillkallandet
af den Läkare han härtills ej ens tillåtit oss omnämna; äfven nu log
han endast åt mitt 'dåraktiga project' som han kallade det; 'jag hoppas
redan på en säkrare läkare', fortfor han, 'men ville derförut gerna åt
din tystlåtenhet lemna ett förtroende, af hvilket med all säkerhet
endast du blifver delaktig. Sätt dig närmare mig', fortfor han, 'men
först, regla dörren, på det vi ej må blifva öfverraskade eller störde.'
Med anande hjerta och svigtande knän, uppfyllde jag hans önskan, samt
nedsatte mig derefter, innerligt omfattande hans båda händer, vid hans
säng. -- 'Fruktar du en mördare', var hans första dystra fråga, på
hvilken en liten paus följde, hvarunder han tycktes afvakta mitt svar.
Jag repade mod -- 'nej och ja, -- jag fruktar och afskyr honom, då han
i skepnad af en bandit, för en neslig vinning af sin nästas egendom,
lägger hand på dess lif, eller gjort mördandet till sitt yrke; jag
beklagar och lider med honom, om han, vilseförd af skenet och
passionen, blifvit hvad hans hjerta under kallare ögonblick med fasa
afskyr.' -- 'Du beklagar, du lider med mig', utropade han, 'o! C. Nu
läs i den olycklige mördarens hjerta!' och härefter berättade han mig
ord för ord, hela den läsliga tilldragelsen. Morgonen fann honom
betydligt lugnad, jag hade genomvakat med honom hela natten.
Middagstiden yttrade han en önskan att få emottaga en Prest, jag
eftersände genast en af mina vänner, Pastor S. En himmelsk salighet
lyste i hans anlete då denne kom. Sedan han under samtal med S.
tillbringat ungefär en timme, åtnjöt han genom dennes händer den Heliga
Nattvarden. Med förklarad blick betraktade han mig då S. åter lemnat
oss. -- 'Gif mig Violen redlige C.', bad han efter en stunds helig
tystnad. Jag hemtade honom den; med darrande händer började han nu på
strängarne knäppa tonerne till 'Huldas Zieblingstyck'. 'Det går ej, jag
förmår icke mera framlocka dem så rena hon älskade att dem höra! vill
du?' Jag grep Violen och knäppte nu sagta med fingren hela det lilla
stycket igenom, 'ännu engång' hviskade han knappt hörbart, jag
upprepade långsamt och sagta samma toner; 'min Hulda!' uttalade nu den
långsamt bristande tunga sucken; dödsblekhet hade spridt sig öfver det
förklarade anletet, hjertat hade upphört att slå."
"Arma olyckliga varelse", suckade jag, sedan C. tystnat och förmådde ej
dölja mina ymnigt nedrullande tårar. "Ja väl, olycklig", återtog han,
"men olyckligare hade han dock kunnat blifva, ty genom utredandet af
hans resa, omständigheter etc. voro misstankar för tydligt lastade på
honom, och han hade säkert icke länge kunnat undgå sitt öde." -- "Och
Hulda?" frågade jag vidare. "Hon begråter honom ännu såsom död af en
häftig sjukdom, lycklig i medvetande af hans evigt fortfarande kärlek,
hvaruppå hon genom erhållandet af all hans dyrbarare och minnesrika
qvarlåtenskap, den jag såsom hans uttryckeliga sista vilja tillsände
henne, ägde ett talande bevis." -- "Men huru i Guds namn var han eller
en fyraårig bekantskap med henne, ovetande om denne hennes bror?" --
"Se, just deri ligger det grymma ödet", återtog Baronen; "N. som sjelf
varit sjöman till kropp och själ, hade redan under dess minderårighet,
på de resor han årligen till främmande verldsdelar gjorde, medtagit sin
ende son. Desse äfventyr, alltid lyckade, hade till den grad roat och
retat gossens begär för sjölifvet, så han ej mer stod att derifrån
återhållas; vid den sista resa hans far gjorde, åtföljde honom som
vanligt sonen; afresan försiggick lyckligt, men vid återkomsten uppstod
en förfärlig storm, hvilken satte allt hvad lif och anda fartyget hade,
i verksamhet; segel och tåg söndersplittrades, och med yttersta
ansträngning förmådde styrmannen ännu hålla rodret i besittning; nu
brakade det i hast till med förfärligt dån, och ögnablicket derpå
nedstörtade, hvinande, stormasten öfver däck. De flesta af manskapet
undgingo väl skadan vid dess fall, men Kaptenen deremot, träffades
deraf så häftigt, att han genast sanslös neddignade. Vid undersökningen
af skadan befanns hans ena axel krossad, hvilket naturligtvis
förorsakade honom olidelig smärta. Stormen fortfor ännu skarp hela
dagen, tills emot aftonen vinden saktades och det uttröttade folket
ändteligen blefvo i tillfälle att njuta någon hvila. Man befann sig
till all lycka icke långt ifrån hamnen vid Calais, dit slupen med några
af manskapet sändes och derifrån man slutligen erhöll hjelp ock således
småningom blef i tillfälle att för återresan försätta det skadade
fartyget i skick. Den skada Kaptenen lidit kunde väl genom läkarevård
och medicin lindras, likväl blef han härefter, utur stånd att vidare
företaga några utresor. Sonen var nu sexton år gammal, och mer än
någonsin betagen af lust att pröfva det älskade elementet. Länge
umgicks han med den ifriga önskan att åter få klyfva vågorna, likväl
vågade han af fruktan för afslag, icke för föräldrarna yppa detta sitt
hjertas begär. Hans dagliga promenader voro till en hans fars vän,
hvilken som bäst rustade sig i ordning till en längre resa, och mer och
mer nedslagen återvände han alltid till hemmet, ju närmare tiden led
till det stolta skeppets afseglande. Man tänke sig hans glada
öfverraskning, då fadren en dag föreställer honom den fråga, huruvida
en resa med Kapten W. vore honom behaglig. Glädjedrucken kastar han sig
i fadrens armar, ock bekänner nu, huru en sådan utgjort hans högsta
önskan, hans lifligaste begär, huru dessa mer och mer tilltagit, ju
mera han insett omöjligheten af dess verkställande, o.s.v. Snart
afgöres allt med W., gossen rustas i ordning och är färdig att lemna
hemmet sedan han med ömhet sluten till det faderliga bröstet äfven
emottagit den älskande modrens smek och välsignelser. Synbarast och
mest påkostande var honom likväl skilsmessan ifrån den ljufva
trettonåriga leksystren, hans lilla Hulda, hvilken han ordentligt
afgudade. Men med ett raskt beslut sliter sig den unge sjömannen ur den
lockande kretsen och uppsöker Kaptenen, hvilken med fägnad emottager
honom under sin vård. Ödet hvilade dock tungt öfver desse, till sin
affärd så lifvade menniskor, och voro de motgångar hvartill unge N.
året förut varit vittne att betraktas endast såsom lekverk i jemförelse
med de dem nu mötte. Skeppet var destineradt till Ostindien. Ungefär en
dagsresa ifrån Goda Hoppsudden uppkommer en fruktansvärd storm,
hvilken, oaktadt alla bemödanden att hålla fartyget i behörig riktning,
drifver det ifrån den bestämda kosan. Natt omhöljer hela firmamentet,
svarta och skyhöga häfva sig vågorna och pröfva med dån det utmattade
skeppets sidor. Då ändteligen dagens första ljusning framskymtar,
upptäckes med förskräckelse att man redan lemnat Goda Hoppsudden flera
mil bakom sig; fåfänga försök göras att hindra fartygets framfart; det
lyder icke mera rodret, utan kastas liksom med jettekraft blott framåt,
med vågen, en lekboll för vindarnes raseri; ännu mägtar det hela dagen
hålla sig öfver böljorna men, med den inbrytande natten försvinna äfven
dess sista krafter; vattnet inströmmar nu ifrån alla sidor; förgäfves
äro längesedan nödskott lossade, förgäfves allt arbetande emot ett
obevekligt öde. I fartyget höres ett gnisslande brakande, fogningarne
lossa, vågorna öfverskölja obehindradt de svigtande spillrorne, och i
den djupa, bottenlösa afgrunden nedsjunka ohjelplige de olycklige
offren. En enda varelse, genom en högre vård undkommen denna gräseliga
död, sågs morgonen derpå nära Afrikas kuster, simmande qvarhålla sig på
en af skeppets plankor. Några halfnakna menniskor, troligen nedlockade
genom de ofta förnyade skotten, hade på stranden afbidat den inbrytande
morgonen; desse sågos nu sysselsatte att i vattnet utskjuta ett slags
tråglik farkost, hvari de kort derpå instego, närmade sig den af dem
upptäckte olycklige, hvilken, utmattad ooh beröfvad alla krafter,
numera med möda förmådde qvarhålla sig vid sitt osäkra stöd. Ännu, ännu
blott några få kraftfulla årtag, och han var räddad. Ni gissar väl
denne vara den arme unge N.? så förhöll det sig också verkeligen. Han
var nu på ett underbart sätt räddad ifrån sjönöd, men i hvilka händer
hade han väl fallit? Och var han väl här säkrare för sitt lif? Han hade
med för mycken uppmärksamhet fäst sig vid berättelser om olika
folkslag, deras utseende, bruk och seder, att icke genast inse, det han
nu befann sig i Kaffrares våld, det sade honom äfven gissvis det
möjliga afståndet ifrån Goda Hoppsudden, hvilken för tvenne dagar sedan
passerats. Att således med undergifvenhet öfverlemna sig åt sitt öde,
var för honom en smärtfull nödvändighet, och sedan han på stranden, vid
en god eld småningom fått återhemta krafter, uppmanades han af sin
omgifning att genom obanade stigar, höjder, dälder, bergsklackar,
åtfölja dem. Efter flere timmars mödosam vandring upphanns sluteligen
en slätt, der en otalig mängd små torf- och halmhus, koja vid koja voro
uppförde; ju närmare han nalkades slätten, desto talrikare samlades
kring honom gapande åskådare, hvilka, till ådagaläggande af sin
förundran, upphäfde gälla och vidriga läten; till en af de omnämnde
kojorne fördes nu den unge fången, der aftogs honom hans egna
klädsplagg, samt påkläddes honom en lång hamptygs-skjorta; mjölk,
torkadt risbröd, samt bränvin, framsättes honom till undfägnande, af
hvilka begge föregående artiklar hungern med begärlighet lätt honom
tillgripa.
"I korthet sagdt, här tillbragte han under saknad och lägtan efter ett
älskadt hemland fem långa år, hvarunder jagt och boskapsskötsel blef
hans egenteliga sysselsättning. Han hade nyss fyllt sitt tjugondeforsta
år, då han en dag, efter det en vigtig rådplägning mellan vildarne ägt
rum, anbefalltes åtfölja den lilla karavan, hvilken sågs färdig till
uppbrott. Villig och med klappande hjerta åtlydde han denna uppmaning;
en inre aning sade honom det han aldrig mera skulle återse dessa
nejder, vittnen till mångårig smärta. Flere dygn upptogs nu med
genomtågande af skog och mark. Floder och sjöar öfverforos; nu återstod
endast öfverfarten af hafvet, och man befann sig i Mozambik, en liten
stad hörande till Portugisiska besittningar, der bland annan, äfven
slafhandel idkades.
"Det äfven han var bestämd att som slaf föryttras, blef honom snart
alltför tydligt; äfven gjorde de penninglystne vildarne, i anseende
till hans kraftfulla ungdom, på honom en betydlig vinst; han såq sig
således inom kort en annan herre underlydig, men, huru lyckligt
förändradt blef nu hans läge; icke så mycket vinst, som icke mera
nyfikenhet och medlidande med det arma offret hade gjort, det en rik
Portugisare tillhandlat sig honom; vid dennes eget bord åtnjöt han nu
de förfriskningar han så länge saknat, och bemöttes han i öfrigt af den
ädelmodige Portugisarn, icke som en usel slaf, men som en öm,
återfunnen son. N. hade äfven varit lycklig nog att kunna, genom
Kaptenen på fartyget, med hvilket Portugisarn snart åter till sitt
hemland ärnade återvända, uppå tyska språket meddela sig och sina
pröfvade motgångar, sin fem års långa fångenskap, sin längtan efter
föräldrar och anhöriga, o.s.v., hvilket ännu mera bidrog att beveka den
godhjertade mannen till välvilja och medlidande; och, rörd till sitt
hjertas innersta, skänkte Portugisarn honom nu, icke allenast sin
fullkomliga frihet, men äfven hoppet, att med möjligaste första få
återvända till de sina. N. trodde till en början likaså litet på
sanningen af sin oförtänkta lycka, då han några veckor derefter, i
sällskap med egne landsmän, gungade på hemhafvets böljor, som sällheten
vid återseendet af föräldrar och syskon, i ord låter sig beskrifvas.
Men ack! huru kort varade denna fröjd; fem veckor voro knapt
tillräklige att låta honom sansad erfara höjden af den sällhet,
hvaruppå han ej mer vågat hoppas; glädjedrucken förmådde han endast
slita sig utur den enas lämnande omarmningar, för att störta i den
andras, hvarunder frågor och meddelanden, ömsesides alldrig ville taga
ända. Under en dylik glädjeyttring mellan de älskande syskonen, fann
dem min olycklige vän, samma afton han anlände till X. De olyckliga, ja
mer än olyckliga följderna af hans vilda otyglade passion, känner
ni redan." -- "Ja", inföll Friherrinnan, "herrans vägar, eller som
vi, jordlifvets varelser pläga kalla dem: 'vårt öde', är dock
outgrundeligt; denne N. skulle ensam bland den mängd af menniskor,
hvilka befunno sig på fartyget, undgå den förskräckliga död, att af
böljorna lefvande begrafvas, skulle efter en femårig fångenskap hos ett
vildt och ohyfsadt folkslag, frisk och sund öfver land och haf
återvända till sin hemort, der finna alla sina älskade vid lif och
helsa, för att efter åtnjutandet af denna så ofta efterlängtade sällhet
kort derpå falla ett oskyldigt offer för, snart sagdt, neslig
mördarehand. Men, vi böra ej ens bjuda till att utforska det dunkla
syftet af en så faslig, så ovanlig tilldragelse, måtte endast han, som
bestämmer all verldens gång, äfven ingjuta tröst och hugsvalelse i de
efterlemnades sörjande hjertan, det är allt, hvad vi böre, hvad vi
härvid kunne önska."
Med musiken ville det i afton alldeles icke fort; fåfängt anslog jag
instrumentet, jag förmådde ej locka derur någon enda glad ton; mitt
hjerta var helt och hållet hos den arma Hulda och dess högst
beklagansvärda förälrar.
I går, huru var det i går? Jo, tidigt, mycket tidigt på morgonen,
klockan var nyss fem, uppväcktes jag af Annette, hvilken redan aftonen
förut derom var anmodad. Friherrinnan hade nemligen föreslagit en
promenad till det vackra Vestanby, hvilket ligger helt nära staden, och
hvilket, för att riktigt i möjligaste grad kunna inverka på själ och
hjerta, nödvändigt bör beses tidigt en skön sommar-morgon. Åtföljde af
Annette, hvilken bar den lilla frukosten, befunno vi oss snart å väg.
Ack! ett så gudomligt ställe Emilia! Ungefär en verst ifrån staden,
aftager från den stora landsvägen en smal väg, hvilken genom sköna
lummiga lindar leder fram längs med en silfverklar å; ännu en half
verst, och nu framskymtar mellan åldriga lönnar och ekar, hvilka stolta
tyckas bära sitt förnyade unga friska lif, ett aldrakäraste täckt hvitt
landthus. Dess smakfulla byggnads-sätt, dess höga rundhvälfda Göthiska
fönster, med till hälften nedfällda grönmålade jalousier, dess eleganta
rundeltrappa med sirligt jerngaller, hvilket utifrån leder upp till
öfre våningen, samt der formerar en prydlig balkon; de putsade
terrasserne, blomsterparterrerne och anläggningarne, och sist den
gudomliga viken, hvilken med sitt lilla gröna flytande badhus, till
hvilket doftande syren- och rosenhäckar leda, spegelklar flyter
alldeles under huset. Allt sammantagit är öfver all beskrifning täckt.
Detta är en stadens tillhörighet, nyligen anbragt för det Kejserliga
huset, och således tillgängligt att af en hvar beses. Som Friherrinnan
äfven ville visa mig inredningen af huset, sändes Annette till den
alldeles närboende skogsvaktaren, hvilken nu införde oss i de glada
rummen. De nedra fem voro onekligt vackra; väggarne beklädde med olika
sköna fransyska tapetter, samt bestående af ett så kalladt förrum, ett
badrum (i händelse af mindre gynnande väderlek) med innehållande
försilfradt badkar, ett litet toilette-rum, samt en liten salong. Alla
dessa voro smakfullt och dyrbart meublerade, enligt hvad hvart och ett
rum fordrade, men hvad den öfre våningen erbjöd, det kan jag omöjligt
beskrifva. Utsigten derifrån var så hänförande, och ögat ovillkorligt
uppfordradt att endast skåda ut i den, så väl närmare som fjermare
rymden, öfver ängar, lunder, berg och haf, på hvilket sistnämnde
otaliga aflägsna farkoster med sina i morgonsolen glimmande mjella
segel, gungade fram och åter. Åt andra sidan framlopp ån, lik en blå
krans genomskärande de gröna skogbevuxne ägorne. Rummen uppe voro
endast tre, och utgörande ett skrifrum, ifrån golf till tak draperadt
med grönt silkessammet; en stor salong, med åtta höga fönster, beklädd
med ljusgula fina fransyska tapetter, samt ett säng- eller fruntimmers
arbetsrum med purpurröda sammetsväggar. Ett herrligare rum än det
sistnämnde kan, i anseende till lux, ej ses. Meublerne här voro alla
starkt förgyllde, hvitblommigt tjokt sidentyg beklädde den svällande
soffan, och tolf ländstolar; gardiner af hvit silkesblommig blond,
blandade med lätta mörkröda sidendraperier, nedföllo med sina prydlige
mörkröda silkesfransar, smakfullt öfver fönstren. Sängen, à Imperal,
hvilken äfven var förgylld, innehöll bolster och dynor af ljusrödt
Ostindiskt sidensars, ett hvitt sidentäcke, dylikt med öfvertågen å
möblerne, samt stickadt i sköna Kejsarekronor, prydde sängen. En
prägtig alabaster-lampa, med rikt bronze-arbete, nedhängde på gyllene
kedjor från gipstaket, ifrån hvars yttersta kanter half alns breda,
förgyllda arabesker i purpurröda bladverk slingrade sig. Framför den
bländande hvita porslins kakelugnen stod en stor förgyld eldskärm, på
hvars herrliga skifva i tapisseri-söm hela den Kejserliga familjen, i
förtrolig krets, lifligt sågs föreställd; detta var ett mästerstycke,
icke betalt med guld, men som jag tycker, endast och allenast genom ett
vänligt bifall af den höga Regentinnan; ofvanpå ramens kant, hvilade en
örn, hvilken med utbredda vingar, skyddande omsväfvade den vördade
familjen. Vidare, en stor forgyld spegel, hvilken räckte från golf till
närmare tak; under fönstren sågos tvenne de täckaste sybord, med sina
inventieusa lådor etc., samt på det förgylda spegelbordet ett par höga
äkta kristallvaser, fyllda med välluktande, ehuru artificiela blomster.
Den onekligen dyrbaraste af alla de prydnader här erbjöds ögat, var en
utmärkt praktfull turkisk matta, hvilken betäckte hela golfvet; dess
prunkande blommor voro så lefvande, att man hvarje ögonblick, glömmande
det fåfänga i ett dylikt försök, frestades bryta sig en deraf. Möblerna
i salonen och det tredje rummet voro äfven ganska dyrbara, och bestodo
af masivt mahogny. Likväl föreföll mig bland de många eleganta
prydnader desse rum erbjödo, kronan i salonen, äfvensom en ypperlig
bordstudsare, föreställande: tidens vingade gudinna, sittande på en
silfverhvit flygande häst, dock mest anmärkninssvärdt. Sedan all denna
herrlighet, hvilken jag nu alltför omständligt upprepat, var besedd,
åtföljde jag Friherrinnan genom de långa alléer af såväl äldre som
nyare anläggningar här voro att tillgå. Under vår promenad sväfvade
mitt öga längtande upp till ett högt grådimmigt berg, hvilket på andra
sidan ån stolt uppreste sig; och huru skön måtte utsigten nerifrån
vara, så tänkte, så kunde jag ej afhålla mig att utropa, då vi långsamt
vandrade förbi detsamma. O! den som ifrån dess högsta spets engång
finge njuta af dess prakt. "Vill du Mathilda?" afbröt mig här den
alltid andras nöje befrämjande Friherrinnan, "vill du besöka det nu, så
förer dig skogvaktarens gosse lätt öfver den smala grunda ån; jag
hvilar här en stund, och utväntar sedermera deruppe vid hans stuga din
återkomst." Oaktadt alla hennes hjertliga förslag kunde jag ej förmås
att nu lemna henne, som endast för min skull, det viste jag,
incommoderat sig så tidigt. Jag var envis och bad henne ödmjukt, att
blott fortsätta vägen. Sedan vi prommenerat ungefär en timme, uppsökte
Friherrinnan en liten pavillon, der ett grönt vågformadt tak enkelt
hvilande på åtta hvita pelare, och hvars nedåt sluttande väggar endast
bestod af skir tagelduk; här framtogs nu den lilla frukosten och njöts
i dag, i den fria luften, vid det unga löfvets balsamiska ångor, med
tusende gånger större smak än någonsin eljest. Klockan var redan tio då
vagnen, hvilken var beställd att vid afvägen invänta Friherrinnan,
åter stadnade invid hennes trappa. O! huru lycklig, tacksam och
tillfredsställd känner sig menniskan, i synnerhet då hon ute i den
sköna upplifvande naturen, der allt, hvarje träd, hvarje planta, hvarje
det minsta grässtrå, påminnande om ett skapande väsendes tillvaro,
blifvit väckt till ny beundran af dess allmakt. Jag hade som knappast
hunnit intaga min plats hos Friherrinnan och satt ännu alldeles betagen
vid minnet af den njutningsrika morgonen, då Baron C. oförmodadt
inträdde; han gjorde, jemte en djup bugning, Friherrinnan sin ursägt,
för det han så tidigt på dagen vågat genera henne; härvid log hon godt,
och bad honom gissa hvilka ställen hon redan tidigare på dagen hade
besökt, samt omtalade nu för honom vår promenade. "På Vestanby",
utropade Baronen, då Friherrinnan nämnde stället, "ack min nådiga goda
Tante, hvarföre ej vid en dylik promenade, taga mig, min Tantes ödmjuke
tjenare, till sitt underdåniga sauv de garde? Var promenaden bestämd
redan i går aftons?" -- "Icke så alldeles" svarade Friherrinnan leende,
"dessutom hvilade mitt underdåniga 'sauv de garde' säkert ännu godt, då
vi redan höllo på att intaga vår frukost, anar mig." -- "Klockan fem är
jag uppe alla morgnar", forsvarade sig Baronen, "och har nästan
hvarenda sådan, då ej väderleken annorlunda förordnat, gjort min
promenade just till nämnde Vestanby; det är det skönaste ställe hjerta
och öga vilja önska." -- "Ja, så tycka äfven vi, Mathilda och jag",
återtog Friherrinnan; "nå, jag lofvar då, min bästa Paul, att mycket
säkert tillsäga dig, då vi nästa gång företaga promenaden till
Vestanby, endast du då finner dig hugad inviga dig till din gamla tants
skyddande Riddare." Med glädtigt skämt försäkrade sig Baronen
fullkomligt beredvillig härtill, lofvande uppbjuda all sin förmåga vid
besvärjandet af så väl Oreader, Dryader, Najader, som förtrollande Féer
hvilka en tidig morgonstund oförmodadt kunde träffas kring nejden.
Efter en knapp half timmes härvaro, hvarunder hans liflighet gifvit
anledning till mycket skämt, lemnade oss Baronen, vid bortgåendet
presenterande under ödmjukt framställande till Friherrinnan och mig,
hvar sin billet till det samma dag blifvande spektaklet. Jag kan ej
förneka till det obehag jag vid emottagandet af densamma rönte; du vet
huru ett sådant fall alltid odrägligt pinat mig, huru det redan varit
mig en ångesfull tanke, att hos en ung karl stå i någon slags
obligation, särdeles sådan, der kontanter komma i fråga. Hu! jag
darrade ofta i hvarenda led, då artighet och aflägsna slägtförhållanden
förmådde min far, vid Jul- och andra högtider hos sig samla gäster af
alla åldrar; jag darrade säger jag, likt ett skälfvande löf, om jag på
något af de många till mig adresserade jul- eller namnsdags-paketter
upptäckte någon sirligt textad främmande handstil, och kunde, oaktadt
den ofta förnyade stumma uppmaningen af min alltid grannlaga mor
omöjligt förmås till uppbrytande af ett enda sådant. Höfligheten
aftvang mig dock nu en tacksägelse till Baronen, hvilken genom min inre
motvilja försvagad, inskränkte sig till en knappt märkbar bugning. Jag
stod ännu qvar, med billetten i hand, en stund efter sedan Baronen
lemnat rummet, begrundande, eller rättare ej förlikande mig med tanken,
att nu af Baronen vara inviterad till det redan omnämnde spektaklet.
"Nå Malhilda", yttrade Friherrinnan, då jag vid hennes utrop med
trumpen min långsamt vände mig om, "hvad rufvar du öfver?" -- "Rufvar,
-- verkeligen är icke ordet funnit, min nådigaste Friherrinna, jag
rufvar sannerligen öfver att för närvarande finnas ägarinna till detta
lumpna kort, och skulle gerna, endast så ej vore, cederat, ja, ända
till njutningen af denna gudomliga morgon." -- "Jag igenkänner
fullkomligt mig sjelf i dig!" utropade Friherrinnan, "och kan må hända
af partiskhet, ehuru jag ej gerna ville tillägga mig så mycken
egenkärlek, hvarken ogilla eller fördömma, den sig ovilkorligt
påträngande otrefliga känsla, du nu erfar. Likväl bästa Mathilda,
gifvas förhållanden, der ett sträft tillbakavisande af yttrad välvilja,
ej får, eller bör äga rum; jag till exempel gör mycket afseende på inre
personlighet och framställningssätt hos den, hvilken gjort mig någon
offert, då ett hjertligt hopp om en vänligt antagen propos, eller ett
spotskt, stolt, uppfyllande af någon behöflig återtjenst, ju alltid
solklart måste framlysa, och således bestämma det lätta, eller svåra i
antagandet af densamma. Sluteligen är C. rik och oberoende, den
ömtåliga tanke, att han i och för befrämjandet af ett dylikt nöje,
gjort någon uppoffring, hvaraf hans oeconomie kunde lida, kommer här ej
i fråga; det utgör således bestämt sagt, för honom ett rent nöje att
kunna bereda oss en treflig afton, särdeles som han inom sig är
öfvertygad, det ej medellöshet i annat fall hindrat oss ifrån
åtnjutandet deraf." Klockan sex infann sig Baronen för att ledsaga oss
till spektaklet; enligt Friherrinnans önskan uppbjöd jag min möjligaste
förmåga, att genom ett förekommande sätt reparera det för ett sensibelt
sinne visserligen anstötliga i mitt uppförande några timmar förut;