Murgrönan - 21

  godt ändra mina planer. Du må ännu här qvarstadna ett år, under hvilken
  tid jag hoppas du skall aflägga den dig illa klädande barnslighet, som
  du under min vistelse här, i alltför hög grad yttrat; ett helt år till
  de femton, skall väl bringa alla dåraktiga och narraktiga infall till
  tystnad; se så, -- du får gå." -- Kan jag beskrifva min glädje öfver
  detta oväntade återkallande af min dom? Nej, den var så omåttlig att
  verkeligen inga ord kunna tolka dess höjd. Jag hastade nu i fullt
  språng att hos min älskade Amalia förkunna min lycka; äfven hennes
  fröjd härvid var högre än jag kunnat föreställa mig, hand i hand flögo
  vi att än vidare hos min Tante omförmäla, det så lyckligt förändrade
  beslutet; öfverallt spordes glädje; det var i synnerhet Amalia och mig
  omöjligt att dölja dess innerlighet; jag fruktade endast att under de
  få timmar min far ännu befann sig inom huset, genom mina obetänksamma
  glädjesprång förjaga hans möjligen iråkade bättre humeur, men fann dock
  honom till min lycka, vid sin ännu om förmiddagen inträffade affärd,
  vid ett temmeligen trefligt lynne. -- O! detta följande år, hvilken
  sällhet, hvilken outsäglig sällhet medbragte icke det för mig; endast
  den, som af ett dagligt umgänge med sitt hjertas älskade, runt den rena
  kärlekens ljufhet, kan göra sig begrepp om, huru lycklig jag nu var. --
  Ingen anade våra hjertans tysta förbund, ty ett hjertligt umgänge med
  husets gemensamma gunstling, den allmänt älskade Sommer, hade ifrån
  första stunden af mitt inträde hos min Oncle, ägt rum. Ingen misstänkte
  således att i de ungas bröst en ömmare känsla än den stilla vänskapens,
  funnit tillträde. Men ack! ett år, -- huru snabbt bortilar det icke
  under vänskapens och kärlekens drömmar; -- ju närmare tiden led till
  mitt bestämda aflägsnande ifrån detta sällhetens hemvist, desto
  oroligare slog mitt hjerta. Min älskade själssyster, den vänfasta
  Amalia, den enda för hvilken jag dock på sednare tider ej hade hjerta
  att dölja min hemlighet, blef äfven på samma år formeligen förlofvad
  med en sin cousin, hvilken omständighet föranledt cousinens oftare
  vistande i huset. Detta partie var alldeles enligt hennes eget val, och
  skulle äfven, efter allt utseende bereda hennes framtida lycka.
  Men, jag återgår till mig sjelf och min smärta, att genom min fars
  ankomst se hela min fröjd kullstörtad; att mitt öde denna gång var
  oföränderligt uttaladt, behöfde jag ej betvifla, huru ljufva voro
  derföre icke de ostörda ögonblick lyckan, att få vara tillsammans med
  min trofasta Amalia, under de tvenne flygtiga dagar min far uppehöll
  sig hos oss unnade mig. O! huru outplånliga stå de icke ännu alla med
  friska drag tecknade i min själ. Mit lifligaste hopp blef nu ett snart
  återseende af honom, hvilken jag visste äfven innan kort skulle lemna
  min Oncles hus, för att, med för framtiden ljusare utsigter beträda en
  ny bana. Men huru hastigt försvann ej uti ett enda ögonblick min fröjd,
  då min far under middagsmåltiden, den sista dagen af sitt vistande hos
  min Onkel, i anledning af Amalias omordade partie, oförmodadt yttrade:
  "Ja, det var dugligt, det var raskt, det säger äfven jag, ingen annan
  än en krigsman, må någonsin värfva om min dotter, ty vid Gud! ingen ann
  än en sådan skall dock erhålla hennes hand; stympare, eländige stympare
  äro alla öfrige, vare sig pennfäktare, bokvurmer eller landtkrabbor",
  och härpå tömde han i ett drag sitt fyllda glas. "Hm, hm", puttrade min
  Onkel småsnäsigt, "ära vare i alla tider vårt stånd, men icke få vi
  dock så helt och hållet skamfila våra civila medbröder, ibland dem
  gifvas ju..." -- "Krukor, eländige krukor", skrek nu min far uppbragt,
  "vid alla dj--r", och härvid knöt han handen i bordet, så tallriken
  framför honom dansade, "hvad som är sagt är sagt, en militaire och
  ingen annan skall, så sannt Gud mig hjelpe till kropp, lif och själ, få
  äran blifva min måg!" En likblekhet hade vid dessa hans ord plötsligt,
  likt en störtsky, öfverdragit min Carls vänliga anlete, han klagade nu
  öfver en häftigt påkommen näsblod, samt lemnade i ögonblicket rummet.
  Min ångest var gränslös, och likväl nödgades jag härunder med lugn
  blick afbida måltidstimmens slut. De timmar som härpå följde voro de
  mest pinsamma jag i min lefnad sett försvinna, ty min far önskade nu
  att jag, tillsammans med Amalia, skulle låta honom höra några stycken,
  dem han i en framliggande notbok funnit och igenkänt. Jag spelade och
  sjöng nu, så att till slut hela rummet för mina förvirrade blickar
  omdansade, men ändteligen steg min far upp, och jag blef således
  lyckligt befriad ifrån min olidligt plågsamma sysselsättning. -- En
  ljuf tåreflod lindrade vid uppkomsten till mitt rum, mina brusande, så
  länge i bojor slutne känslor; alldrig, alldrig skall jag glömma den
  salighet jag erfor derutinnan, att med tårar, så varmt utgjutne för den
  älskade, kunna lätta mitt hjerta. Oemotståndligt drefs jag nu, att än
  ett enda ögnablick, det sista, kanske för eviga tider, besöka den
  sköna, täta, af mig så välkända parken, i hvars rika doftande skugga
  jag upplefvat så många lyckliga timmar, -- men, huru beskrifva mitt
  hjertas glädje, att efter några stegs tillryggaläggande, varseblifva
  Sommer, hvilken, med smärtan målad i sina sköna drag, satt blek och
  dyster, kinden lutad mot den häftigt darrande handen. -- Med ilande
  steg flög jag att här för sista gången slutas i hans för mig vidt
  utbredda armar; våra läppar förmådde icke öppna sig till uttalande af
  ord, -- stumma, fullkomligt stumma, lågo vi några ögnablick tätt slutne
  till hvarandras bröst; o Gud! hade jag i denna saliga minut fått
  utandas mitt hjertas sista suck, huru överlycklig hade icke min själ
  för evigt flygtat bort, till ett bättre, ljusare hem; men nej, jag var
  bestämd att erfara pröfningar, ännu hårdare än dem, hvilka genom
  förlusten af en öm mor, genom evig försakelse af en faders kärlek,
  redan träffat mitt unga sinne. -- Men, jag vill dock ej söka beskrifva
  den smärta som ovillkorligen bemägtigade sig mig, i den moment jag
  skulle slitas ifrån den af mig så varmt älskade kretsen, i hvars
  omgifning jag, ehuru egenteligen främling, öfverhopats med den ömmaste
  föräldra- och syskonkärlek; under fullkomlig vanmakt upplyftades jag,
  efter det smärtsammaste afsked ifrån alla dessa, i vagnen invid min
  far, der jag ostörd i ett hörn fick bortgråta min afton.
  Huru annorlunda än hos min Onkel tillgick icke nu uti min fars hus;
  kammartjenare, kuskar och betjenter svärmade om hvarann, och tycktes
  genom sin extra putsning och makalösa, minutliga deciplin, antyda något
  Hoflikt. Äfven för min räkning anskaffades tvenne kammarjungfrur, de
  enda i hela huset, hvilka, undantagandes mig, samt en gammal ondsint
  madame, den der hade uppsigten öfver linkläderne, utgjorde qvinliga
  väsen, ty kokning, städning, servering, uppassning, allt bestyrdes
  endast genom karlar. -- Äfven hvad elegance i meublering etc, vidkom,
  var luxen vida ögonskenligare, än då min mor ännu lefde; alla de då
  ganska propra husgeråds-effecterne voro nu utbytte mot nya, ypperliga
  och dyrbara, äfven som dylika ännu dageligen anskaffades i allt större
  mängd. Min far tycktes verkeligen alldrig blifva mätt på slikt
  öfverflöd.
  Mina dagar forgingo under temmelig enformighet; förmiddagarne
  tillbragtes vanligtvis under fullkomlig ensamhet, intill kl. 3, då jag
  i min merendels alltid tyste och slutne faders sällskap, fick intaga
  min middag. Aftnarne ifrån 6 till 10, användes att emottaga eller göra
  besök, hvilka sistnämnde dock sällan inträffade, af orsak att min far
  högst ogärna lemnade sitt hus, men väl dageligen derstädes inbjöd
  personer af förnämsta qualité. -- Att denna bestädiga hemmavaro
  alldeles öfverensstämde med min nuvarande böjelse, blef tydligt; jag
  omlefde nu under sorgsen ensamhet många lyckliga stunder, dem jag under
  vistelsen hos min Onkel, med outsäglig tillfredsställelse njutit.
  Minnet af dessa tider var den dyrbaraste af alla mina besittningar, det
  enda som vakande och drömmande utgjorde min glädje; äfven ett och annat
  ifrån Amalia stundom ankommet bref, kom härunder att lifligt hugna mitt
  sinne, jag kände vid hvarje sådants ankomst den obeskrifligaste fröjd,
  emedan jag, för det första oändeligen ömt älskade denna ljufva
  systerliga vän, och för det andra, emedan ett dylikt på så mångfalldigt
  sätt lät mig påminnas den lyckligaste, och sällaste tid i hela min
  lefnad.
  Ett år hade sålunda förgått, -- jag hade härunder, i anseende till
  svårigheten att icke upptäckas, blott en enda gång, genom min hulda
  Amalia, njutit sällheten af ett långt brefs ankomst ifrån Sommer, deri
  han, i de mest lefvande och själfulla ord, för mig upprepade sina
  känslor och tankar, förvissade mig om den rena kärlek, hvilken i hans
  bröst, först med döden kunde upphöra; påminde mig om tusende lyckliga
  tillsammans tillbragte stunder; besvor mig, att bevara min honom en
  gång lemnade tro, samt underrättade mig sluteligen derom, att han, i
  anledning af min fars nog hårdt yttrade beslut, -- att endast åt en
  militair lemna sitt barn, -- redan sedan ett halft år -- ingått i
  militairtjenst, på hvilken bana han nu medelst ådagaläggande af drift
  och ihärdighet hoppades erhålla sina förmäns välvilja, och sluteligen
  blifva i tillfälle vinna sitt hjertas högsta mål, -- min hand. -- Gud!
  hur upprörde mig icke detta uppoffrande af egna kärare åsigter; han
  hade nemligen alldrig ägt tycke för Militairlifvet, detta hade jag
  tusende gånger hört honom yttra; det var således helt och hållet af
  kärlek till mig, som han öfvergifvit den civila bana, i och för
  hvilkens skickliga beträdande, han i åratal användt så mycken
  själsansträngning. Med den innerligaste känsla af ömhet erfor jag allt
  detta, mitt hjerta slöt sig till den älskade, om möjligt i ännu högre
  grad än tillförene; det lifvande hoppet, att en gång, välsignad af min
  far, med Sommer kunna knyta ett oupplösligt band, fick nu ett bestämt
  insteg i mitt bröst; lifvet, -- det på sednare tider för min blick så
  dystra, så hemska, antog nu en ljus, himmelsklar färg; med ett ord, jag
  började åter lefva afvundsvärda dagar. -- Under dylika sällhetsdrömmar
  hade jag änteligen fyllt mina sjutton år; -- nu inkallade mig en dag
  min far till sig, gaf mig med en vink tecken, att närma mig den plats,
  der han på soffan halflåg, samt bad mig sluteligen att, sittande på en
  stol, afhöra hans meddelanden. "Du har nu" -- började han med likgiltig
  ton, "uppnått den ålder, då en flicka vanligtvis börjar tänka på
  ändamålet med sin existence; om äfven hos dig denna naturliga känsla
  yppats, känner jag ej. -- Jag vill derföre nu i korthet meddela dig en
  sak, deri jag hoppas du med tillförsigt till mitt faderliga
  välförstånd, utan motsägelse skall finna dig; -- Öfverste T., en
  behållen duglig karl, har för icke längesedan hos mig anhållit om din
  hand, han hade väl det löjliga infall, att äfven af din egen mun
  önska höra ditt vanliga samtycke, hvilken omväg jag likvisst fann
  alldeles onödig, hvarföre jag, å dina vägnar redan lemnat honom det
  oåterkalleliga Ja, som jag nu önskar och befaller, att du ännu i denna
  afton sjelf för honom skall uttala. Han är" -- tillade min far, efter
  en paus, "hvad du väl sjelf vet, icke mera ung, men hans reelité så
  mycket pålitligare; och skall säkert hans frikostighet, förenad med ett
  godt bemötande, ersätta dig de 50 år han som man äger mer än du. -- Nu
  nog -- du känner min vilja."
  "Min far! min far!" framstammade jag i gränslös ångest, "för Guds
  skuld, afkunna icke så grymt min dom; hör mina böner, se till min
  förtviflan, jag kan, -- nej, jag kan omöjligt hörsamma denna alltför
  hårda begäran; mitt hjerta är sedan länge ej mera fritt; jag kan såleds
  icke medgifva Öfverste T. det samtycke ni, utan att lyssna till detta
  hjertas röst, så grymt, så omenskligt lemnat honom. Återtag, o! jag ber
  er min egen, min gode far, jag bönfaller, för Guds skuld, återtag..."
  -- "Hvad, -- du vågar, du ussla", dundrade min far med gräselig röst,
  och ögonen rullade vildt i sina gropar, "du vågar verkeligen med ett
  enda ord motsätta dig min önskan, du eländiga afföda, hvilken ifrån din
  födelsetimme varit mig en helfvetets pina, och du, du skulle verkeligen
  våga att annorlunda än med djup hörsamhet för min befallning emottaga
  din, af mig utsedde fästman? -- ditt hjerta... -- O! du häderska af all
  barnslig lydnad; så vare då du af mig, din egen far, förbannad i tid
  och evighet; måtte under samvetsagg, och ofrid, du irra kring, en
  varnagel för alla dom, hvilka under trotts, och sjelfmyndighet, glömma
  sina skyldigheter mot föräldrar. -- Nå väl, är du nu nöjd?"
  Jag hade under en häftigt gripande yrsel, vanmägtig nedfallit på mina
  knän; mitt hjerta stod orörligt. Kallsvetten lopp liksom i vågor öfver
  panna och hals; jag förblef under flere minuter fullkomligt oveten om
  hvad som föregått. -- Min närvaro i min fars rum, samt åsynen af hans
  gråbleka, gräseligt förvridna ansigtsmuskler, påminte mig sluteligen om
  den grufveliga sanningen; jag släpade mig nu, under den outsägligaste
  ångest fram till hans knän; omfattande dem med ursinnig kraft,
  framprässade jag med brinnande läppar och den högsta ansträngning: "min
  far, jag vill, o jag vill efterkomma...." -- "Ha! du vill nu, din
  ussling, du vill nu, efterkomma min önskan, icke derföre att din
  barnsliga pligt, eller tillgifvenhet uppfordrat dig dertill, men emedan
  du fruktar förbannelsen af mina läppar; vanartiga vanvetting, hon
  drabbe derföre din hela varelse, ända till det ögnablick du med
  glädjetydande blick, inför T. aflagt ditt tacksamma antagande af hans
  anbud. -- Nu gå, jag fördrager derförut icke din anblick."
  Himmel! hvilka helfvetiska qval utstod icke mitt arma hjerta, timmarne
  efter dessa fasansfulla ögnablick; jag tänkte på intet annat, än att
  snart se den för visiter utsatte timmen -- infalla, hvilken änteligen
  skulle lösa den tungt tryckande förbannelsen från min lidande varelse;
  jag tänkte icke en minut på Sommer; min far, min omensklige far, var
  den enda, hvilken, i förskräckelig skepnad oafvikligen framstod för min
  själ. -- Änteligen utpekade den sekellångsamt skridande visarn på 6;
  och kort derefter stadnade Öfverste T----s vagn framför vår port. --
  Ett himmelens budskap hade alldrig kunnat vara mig kärkomnare; med
  blossande kinder och flygande gång hastade jag genom den långa rad af
  praktrum, hvilka skiljde mig från förmaket, der Öfversten redan jemte
  min far stod inbegripen i något samtal. Jag inträdde nu, och gick med
  ilande steg fram till den utsedde fästmannen: "med tacksamhet för Herr
  Öfverstens hedrande anbud har jag nu, enligt Herr Öfverstens egen
  önskan, äran uttala mitt hjertliga antagande af" ... mera förmådde jag
  ej, mina läppar vredo sig convulsiviskt, det svindlade för min blick,
  och den vördnadsvärde Öfversten, hvilken i den outtalade meningen
  troligen endast såg den jungfruliga timiditén, slöt mig under utrop:
  "O! du täcka, söta, englalika flicka", just i rättan tid i sina
  darrande vidt öppnade armar.
  Förlofningen försiggick helt och hållet utan vittnen; om trenne månader
  skulle jag vid Öfversten smidas med ägtenskapliga band. -- Mina känslor
  vid allt detta kunna lättare tänkas, än beskrifvas; min fars alldrig
  förr visade vänlighet var dock den ljusstråle, hvilken uppehöll mitt
  ofta svigtande mod. -- Huru belåten skulle icke en fri qvinna, med ett
  par dussin år mer på nacken, i mitt ställe kunnat vara, ty Öfverste T.
  var en den mest agtningsvärda och rättskaffens man, man kunde tänka.
  Öfverseende ömsinthet, och tålmodighet, voro egenskaper, hvilka hos den
  hedervärde gubben stundeligen framlyste; äfven den vid dylika åldrar så
  vanliga snikenhet på jordiska fördelar, afskydde han som synden, icke
  allenast hans närmsta, men äfven fremmande personer, hvilka hos honom
  anklagade sin nöd, gingo alldrig ohulpne ifrån den menniskoälskande
  mannen.
  Endast en månad återstod nu för min frihet. Min far ämnade just börja
  föranstalta om lysning och brudutstyrsel, till hvilket sednare den
  frikostige brudgummen bestämdt velat göra ett verksamt bidrag, då en
  dödande slagfluss, oförmodadt nedlade den gamle Öfversten på
  sjuksängen, der efter tvenne dygns lugnt kämpande, han för evigt
  insomnade.
  Mitt unga sinne saknade i den bortgångne, den aktade vännen, men
  gladdes ovillkorligen åt sin nu återvundna frihet. Jag tyckte mig genom
  frivilligt försakande af all jordisk fröjd, hafva gjort min far det
  största offer han någonsin kunde fördra, och ansåg mig således härefter
  fullkomligt fri ifrån hvarje tvång å hans sida. Nu först hade jag åter
  mod att genom ett ömt bref till min älskade Carl delgifva honom mina
  utståndna qval, upplifvande med glad förtröstan honom så väl som mig
  sjelf, till nytt hopp, om slutelig framgång. -- Men, hvem tyder min
  förskräckelse, då min far ett halft år derefter, dels med böner, dels
  med hot, åter påyrkar en förbindelse med en person, hvars löjlighet
  allena bordt afskräcka hvarje förnuftig far ifrån, till och med den
  aflägsnaste tanke om förening med sitt barn; Friherre Y., en man öfver
  femtio år, ful och halt, med ett högmod, och en besparingsanda utan
  like, men hvars enorma förmögenhet i min fars ögon mägtigt öfverskylde
  hvarje själens, eller kroppens bristfällighet, hade funnit för godt
  hugna mig med sin nådiga blick, och utseddes nu af min far till min
  ägta man. -- "Hvad jag förbehåller", tillade min far, sedan han i
  vidlyftiga ord föreställt mig fördelarne af detta partie; "inga
  affecter, inga tragedier, du vet att jag äger makt, och kan med
  stränghet förfara, der goda ord ej hjelpa; vill du godvilligt foga dig
  i min önskan? eller..." -- Hu! hans blickar förvildades åter, min
  inbillning försatte mig med fasa till den tid, då, för hans raseri,
  ingen gräns tycktes hafva funnits; med skälfvande läppar uttalade jag
  hörsamhet, -- och, uppå min adertonde födelsedag firades med pomp och
  ståt, min förening med den rike Baron Y., den vämjeligaste varelse jag
  någonsin sett.
  Detta allt hade så hastigt försiggått, att jag knapt redigt kunnat
  betänka mitt öde; icke en enda rad ifrån min hand, hade för min Carl
  delgifvit detsamma, han var och blef fullkomligt oveten om förändringen
  af våra lefnads-utsigter.
  Det hus min far på hyra innehaft, var nu af Baron Y. för oss gemensamt
  inköpt, allt var sig derinom likt, endast den fria Mathilda gick der
  nu, bunden och dyster, förenad med en person, hvars alla åsigter voro
  ifrån hennes så vidt åtskiljde, som hennes arma hjerta var skiljt ifrån
  hans.
  Efter ett långt tilländalupet år, hvarunder mitt enda hopp varit det
  sluteliga emottagandet af den ljufva älskade varelse jag bar i mitt
  sköte; satt jag en aftonstund, -- min man och far voro utreste på en
  spel-soirée, -- ensam och tankfull, invid den lilla säng der min tvenne
  veckor gamla son ljuft slumrade; mina tankar hvilade nu, som oftast,
  oaflåtligen hos honom, hvilken jag troligen alldrig mer skulle se;
  hvilken för mig gjort så mycket, och hvilken jag emot min vilja lönat
  så hårdt, så grymt; ymnigt flödade mina tårar vid den lifliga
  föreställningen, huru det kunnat vara, och huru allt nu var; då
  öppnades oförmodadt och med häftighet dörren till mitt rum, och o min
  Gud! Carl! min alldrig förglömda Carl! stod skön, och reslig i herrlig
  officers-uniform framför mina förvånade blickar. -- I ett nu låg han
  för mina fötter. "Ändteligen, ändteligen min dyra, dyra Mathilda",
  utropade han med all kärlekens styrka, "är jag nu här, ser jag dig då
  åter; o! skall jag väl nu kunna hoppas att af din far vinna löfte om
  din hand, skall ej vår trogna karlek beveka, och medla hos honom för
  oss; jag är nu sedan ett halft år, Premier-Lieutenant, äger mina
  förmäns aktning, och sanna ynnest, och måste med alldrig hvilande
  ansträngning, dageligen göra mig förtjent om allt vidare befordran; din
  stränge far skall ej äga samvete att vägra mig min ljufvaste lycka",
  och nu slöt han mig med ursinnig ömhet i sina trofasta, älskande armar.
  -- "Gud! Gud! det är för mycket", framsuckade jag med qväfd röst, "du
  vet då ej" ... och nu upplyftade jag med darrande hand floret som
  betäckte den lille. -- "Evige himmel! du är..." stammade han bleknande,
  och vacklade flere steg tillbaka. --- "Jag är, -- ja! jag är, jag
  olyckliga! en annans maka; inför Gud din, endast och evigt din trogna,
  din samma, dig gränslöst älskande Mathilda, hvilken vid minnet af dig,
  i vården af sitt hulda barn, äger sin enda glädje; -- men, för verlden,
  maka åt en femtio-årig, högmodig, girig, plågsam man, den der med
  stundelig otålighet vet förbittra mina sorgfulla dagar; men, o Gud!
  huru har då alldeles kunnat undgå dig underrättelsen om"... -- "Du är
  då för mig förlorad", framsuckade han nu, liksom uppvaknad ifrån en
  tung svår dröm, "jag äger dig ej mer! o! Mathilda, är du verkeligen en
  annans? icke min; icke min, mer? -- Är det du sjelf som afsagt dig mig,
  frivilligt, alldeles frivilligt?" -- Jag fasade för brottet att som en
  annans maka, med ömhet slutas till en främmande mans bröst, men nu,
  nej, detta hemska, detta vanvettiga i hans både röst och ord, -- jag
  ägde mer intet betänkande. "O! dyre Carl! min själs älskling;" uttalade
  jag med fast röst, och tryckte en varm kyss på hans bleka fugtiga
  panna, "frivilligt af hela min själ, älskade jag dig, endast dig; så
  gör jag, jag svär det vid Gud, och detta oskyldiga barn, så gör jag det
  ännu, och intill min sista suck; endast tvång, det grymmaste tvång har
  slitit mig ifrån den, hvilken mitt hjerta alldrig kan glömma; tror du
  mig Carl? eller skall äfven ditt misstroende fördystra mitt unga, högst
  olyckliga lif?" -- Han hade åter sjunkit till mina fötter. "O! då är,
  och förblir du evigt min", hviskade han med svag röst, "om äfven hela
  detta långa lif skulle åtskilja oss; då, då, återfinna vi hvarann
  likväl en gång, deruppe, ett ömt, troget, älskande syskonpar, dem den
  heligaste kärlek änteligen en gång skall förena; och nu min hulda, min
  evigt älskade Mathilda, min dyra syster, nu farväl, ett långt, ett
  evigt farväl; alldrig beträde min fot detta land, der jag ägt, och
  beröfvats hvad jag skattat högre än mitt lif." -- Han tryckte på den
  nyföddes panna en lätt välsignande kyss, slöt än en gång mig, med
  passionens hela häftighet till sitt högt klappande bröst, samt lemnade
  mig i detta lif -- för evigt.
  Huru grymt uppref icke denna omständighet de blödande såren i mitt
  hjerta; jag älskade, älskade med den mest hänförande makt, öfver all
  beskrifning; och bäfvade dock i hvarje ögnablick att för mig sjelf
  tillstå denna brottsliga svaghet. -- Han hade, den olycklige, enligt
  med hvad jag af min kammarjungfru sedermera fick veta, på blotta
  efterfrågan om icke huset beboddes af Baron N., genast hastat trapporne
  uppföre och således, öfvertygad om äfven min dervaro, utan vidare
  omsvep ilat att upphinna mina rum.
  Efter en tidrymd af fem evighetslånga år, erhöll jag händelsevis genom
  en min ungdomsvän Prostinnan K., hvilken för några år tillbaka åtföljt
  sin man till X, underrättelsen om Kapitain Sommers ditflyttning med sin
  unga fru; -- genom förfrågningar fick jag kort derpå af samma hand
  veta, att han redan i tvenne år varit gift med en ganska älskvärd
  varelse; -- att han var densamme jag ännu med lika oförminskad
  häftighet älskade, behöfde jag genom hvarjehanda inträffande
  omständigheter icke betvifla; jag gladde mig endast af allt hjerta, att
  han ändteligen funnit en varelse, med hvilken han, i en lycklig
  förening kunde glömma sina vidriga motgångar, och fägnade mig ännu så
  mycket mer, som jag hörde honom med sin älskade lefva ett sorgfritt,
  oberoende lif. Huru varmt välsignade icke jag den stund, som sedermera
  genom den lilla Mathildas födelse kom att förljufva den dyre fadrens
  dagar, o! hade jag blott genom en enda kärleksfull kyss på hennes späda
  kind, fått återgälda den välsignelse han en gång så varmt öfver min
  lilla Gustaf uttalade.
  Redan tredje året af mitt ägtenskap hade min far dödligt insjuknat;
  han hade ofta under dessa år, vid erfarandet af den alldeles
  oerhörda niskhet, och misstänksamhet min man vis à vis användandet af
  penninge-medel, visat, genom halfuttalade ord, yttrat sitt missnöje
  deröfver, ja, till och med någongång på ett fint sätt låtit den mägtige
  Baronen förstå, huru opassande ett dylikt förfarande i hans
  omständigheter var. Alla sådana föreställningar voro, och förblefvo
  likväl fruktlösa. -- Vid sin dödssäng kallade nu mig min far till sig,
  erkände med rörande ord sin emot mig ständigt visade hårdhet, den han,
  om icke förr, åtminstone nu, sade sig bittert ångra, nedkallade öfver
  mig, sitt genom honom olyckligt vordne barn, den högstes välsignelser,
  samt afsomnade sluteligen under häftiga plågor i mina dotterliga armar.
  -- Att efter honom hyckla en saknad, den jag icke kände, vore mer än
  usselt; jag hade af fullaste hjerta gifvit honom den tillgift han så
  lifligt önskat, och ansåg nu som min största lycka att åt glömskan
  kunna lemna alla dessa försvunna osälla år. -- Ännu i fem derefter
  följande, utstod jag vid min omilda makes sida svåra tryckande dagar.
  Gud den högste fann likväl, efter ett åttaårigt, olyckligt ägtenskap,
  måttet fyldt; Baron Y. afsomnade efter några få dagars sjukdom,
  efterlemnande mig samt sin ende son, en snart sagt omätlig förmögenhet.
  Hade min lycka som hustru varit ingen, var den deremot som mor,
  afundsvärd; -- en engel i mennisko-skepnad sväfvade nu invid min
  sida, och förljufvade genom sin mildhet, känslighet, samt ljusa
  fattningsgåfva, i högsta måtto mina dagar. -- Med beklämt hjerta
  emotsåg jag väl den tid hvilken i och för hans studier ovilkorligen
  skulle aflägsna honom ifrån det stilla hemmet, men skattade också så
  mycket mer de år jag ännu i synlig måtto fick hylla honom vid mitt
  moderliga bröst. Min alltid lika älskvärde broder, hade ett år efter
  mitt gifte, förenat sig med en vacker, men till sin själs-uppfostran
  temmeligen vårdslösad varelse, hvilken för verldens glans och gunst,
  ofta glömde sina ädlare åligganden; den hulde fädrens bemödanden att på
  en mera vinningsrik punkt rigta sina trenne späda älsklingars begrepp,
  syntes nästan fåfänge, i synnerhet hvad hans båda flickor angingo;
  modrens verldsliga åsigter hade redan hos dem gjort alltför betydliga
  framsteg. -- Den äldsta af dessa, den nuvarande Majorskan Pygmeus, var
  endast tio år, då fadren genom den oskonsamma döden bortrycktes utur
  deras krets. -- Jag begret med blödande hjerta i honom, den ädlaste
  vän, den kärleksfullaste bror, himmelen någonsin mig kunnat förunna.
  Äfven den ljufva Amalia bortkallades af en högre Försyn vid knappa 23
  års ålder, förutgången af sitt enda barn, en älskvärd och hoppfull
  son.-- Jag ägde således icke heller länge trösten af hennes ofta
  hugnande tillvaro: -- Hon begråtes ännu ömt och troget af den sörjande
  mannen, hvilken under ett, ehuru alltför kort ägtenskap, dock lyckligt
  nog blef i tillfälle uppfatta hennes hjertas ovanligt älskvärda
  egenskaper.
  Ännu min Mathilda, vill jag meddela dig, hvilken ensamt denna lilla
  skrift är egnad, mitt under härpå följande tid varmt hysta hopp, och
  mina önskningar. -- Jag ägde nemligen ingen lifligare tanke, än att en
  gång, i händelse den högste unnade eder hvardera lifstid, förena dig
  med min dyre Gustaf, och hade jag så helt och hållet införlifvat mig
  med denna idée, så jag med verkelig svårighet skulle sett det
  misslyckadt. -- Tänk dig således min grämelse att genom Prostinnan K.,
  af hvilken jag tid efter annan erhöll underrättelser om din famille,
  höra dig, ehuru alltför ung, redan oförmodadt fästmö. -- Jag trodde mig
  nu häri se Guds finger, och upphörde en lång tid med alla förfrågningar
  rörande dig, eller dina föräldrar, samt företog, för att skingra den
  bedröfvelse denna oförberedda omständighet förorsakade mig, såsom ock
  för stadgandet af min i långliga tider högst vacklande hälsa, i
  sällskap med min son, en utländsk resa, hvilken varade i närmare tvenne
  års tid.
  Med föga återvundna krafter återvände jag nu till mitt hemland; men --
  Gud, hvilka underrättelser mötte mig här: -- din mor var död, troligen
  af sorg öfver eder plötsligt förstörda egendom, hvars förlust tvungit
  henne att för förvärfvandet af det behöfliga, öfver förmåga anstränga
  både hälsa och krafter; din far, den af mig evigt saknade, hade ett
  halft år derpå följt henne; och du! irrade ensam, fader- och moderlös,
  öfvergifven af kärleken, hvilken i dig, den rika arftagerskan efter
  dina föräldrar, nu synbart endast hyllat guldet; -- du, var nu ett
  lidande offer för beroendet och nöden. -- Himmel! hvilken hjertskärande