Murgrönan - 13

börjat rulla, och, o Gud! huru Adolf som ej mägtat återhålla densamma,
fallit omkull, samt emellan hjulen och en sten, krossat armen. -- Huru
förbyttes nu i hast glädjen till sorg; tänke man sig, den arma
Hofrådinnans ångest, vid föreställningen om sitt barns tillstånd; tårar
och snyftningar, smärtans så naturliga kännetecken, flödade nu utan
uppehåll, och den sig påträngande tanken, att Herr Magistern af
skonsamhet ej yppat rätta förhållandet, måhända döden, injagade
förtviflans oro hos de lidande föräldrarne. Sluteligen, sedan man något
hunnit sansa sig, beslöts att genast inresa till den lille älsklingen.
Fadren och modren voro sjelfskrefne, -- men till hugnad och förströelse
för Adolf, skulle en af de små flickorna få åtfölja. Nu uppstod en
strid, hvilken efter vanligheten nedvägde Hannas vågskål. Leontine hade
flere gånger varit modren följaktig vid dess utfarter, och således var
Hanna nu fullkomligt berättigad dertill. "Nå flickor" yttrade sig
Hofrådet, "hvilkendera kommer med? fort nu, ty vagnen förespännes
redan. Hanna! det är ju din tour, skynda dig min flicka." Hanna stod
med nedslagna ögon och klappande hjerta, och skulle innerligt gärna
hastat den älskade lekkamraten till mötes; men, frugtande Leonines
missnöje återhöll sig hennes glädjeyttring. Ändteligen, med armarne
omfattande fadrens hals, utropar hon, "Låt Leontine resa, hon res så
gärna, och jag får väl snart hälsa på den stackars Adolf, är det ej så
min Pappa? Hälsa dock honom mycket, mycket ifrån hans Hanna, och",
tillade hon med lägre röst, "säg honom att äfven jag så gärna kommit."
Rörd tryckte Hofrådet henne mot sitt bröst: "Så, min älskade Hanna!
väntade jag dig! rätt snart skall du åtfölja mig till din broder." Nu
uppstod ett språng, -- Hofrådinnan, mostrar, fastrar, domestiker, allt
skyndade om hvartannat. För läraren, och de resande, uppdukades i hast
allt, hvad Fru Hofrådinnans väl fournerade skafferi kunde åstadkomma;
koteletter, kappor, biffstekar, tortor och hattar, sväfvade om hvarann,
och syster Leontine underlät ej, att i största hast begagna sig af
Hannas ädelmod, hvilken med älskvärdt nit, skyndade att till henne
frambära alla behöfliga res-effecter. Den qvidande Adolfs arm tycktes i
hast blifvit glömd, och i stället frambefalltes nu bomull och vadd,
hvaruti Leontine förnämligast skulle inlägga perlor, ringar, nipper och
band, spetsar och shawletter, liksom till en resa för flere månader,
och sedan allt väl vardt iordningställt, husfrun utgifvit sina behöriga
ordres, samt nyckelknippor och lås i pålitliga händer öfverantvardats,
företogs den fyra mils långa resan.
I dag äro likväl så väl Hofrådet, som Hofrådinnan, tranquiliserade
ifrån staden återvände, sedan de blifvit i tillfälle förvissa sig
derom, att olyckan, ehuru smärtsam, dock ingalunda finnes ohjelplig.
Den lille älsklingen åtnjuter nu, omgifven af sin leksyster, samt gamla
Bata, hvilken vid detta tillfälle blef honom omistlig, en skicklig
läkarevård, hvarigenom Hofrådets, som härvid komma att toura i
påhälsningar hos honom, om sist 6 à 7 veckar åter hoppas se honom
fullkomligt återställd. Rosas sällhet har då jag undantar den pinsamma
smärta hennes hjerta genom brödrens olycka erfor, under denna sist
förflutna vecka, varit obeskriflig. Hon har dageligen under glad oskuld
njutit af sin så öppet, så ömt älskade R----s härvaro. Ack hvilken
skatt han i henne äger, hennes rika inre utveklas stundeligen mer och
mer, i allt ljusare, allt högre glans. Hvilka ädla och herrliga frön,
hafva icke slumrat i detta rena hjerta; hvilka sköna men ömtåliga
blommor lofva de icke att under en öm vård uppdrifva; o! det tillhör nu
endast och allenast honom! till hvilken hon med det unga oerfarna
hjertats fulla förtroende öfverlemnat sig, att blifva denna ömme
ledare; och ve! ve! öfver honom, om han förrädiskt nog kunde hafva
hjerta att vanvårda, eller förtrampa denna späda planta. -- Jag har på
dessa dagar mer än här förut, med mig sjelf försonats i tanken på R.,
och måste nu medgifva att mina farhågor, i anseende till honom, haft
ingen, eller åtminstone en alldeles falsk grund. Han tyckes så helt och
hållet äga blott en enda tanke, ett enda hopp: ägandet af sin Rosa,
hvilken han ordentligt afgudar. Huru tillfredsställd lemnar jag icke nu
henne, den hulda; ty hoppet, det ljufva, det smickrande, och alltid
begärliga, tillhviskar mig så vänligt och förtröstansfullt: "Hon skall
bli lycklig."


Den 13.

Friherrinnan är här, o! hvilket oändeligen ljuft återseende.
Jag är så lyclig så jag knappt kan tänka mig någon större fröjd, än dem
jag för närvarande njuter. Hvilken oförklarlig känsla förer mig så
oemotsåndeligen till henne! tacksamhetens, för så mycket undfånget
godt, visserligen, men utom den, äfven säkert det hos henne, och allena
hos henne sig så ljuft uppenbarande, höga sällhetspridande, något, för
hvilket jag sannerligen ej finner ord. Hon tyckes vara rigtigt
tillfredsställd öfver min vistelse på landet, och finner, hvad
verkeligen fallet är, mig härstädes blifvit ganska frodig och fet.
Hofrådinnan är oändligen charmerad af Friherrinnans ankomst, samt
uppbjuder all sin förmåga, att göra den sistnämndas vistelse här så
treflig som möjligt. Redan morgondagen är bestämd till vidare
fortsättande af resan, och, för att helt och hållet kunna egna Rosa det
återstående af aftonen, har jag under det man der nere mangrant samlats
kring thébordet, på ett ögnablick smugit mig undan, att i dessa i hast
tecknade rader, sluteligen härstädes säga dig ett farväl! jag skall
härefter jemte Rosa, uppå Hofrådinnans uppmaning, hasta att under
prydlighet iordningställa Friherrinnans blifvande sängrum, hvarvid,
såsom utgörande den förnämsta prydnad, en del af Rosas sköna blomster
ej få saknas. A propos af Rosa! kan du väl Emilia föreställa dig
någonting mera underbart, i går aftons, voro vi, R., Rosa och jag,
promenerade till Rosas älsklingsplats, torfsoffan under berget; aftonen
var gudomlig, solen just i sin nedgång kastade i den spegelklara sjön,
hvilken nära derintill bildade en liten vik, sitt praktfulla guld; icke
ett löf rördes, den högtidliga tystnaden afbröts endast stundom af ett
och annat förbi surrande bi, hvilket till någon honungsrik blomma
smugit att hämta ny näring. Vi sutto alla betagna under njutning af den
herrliga sommarqvällen, då, borttorkande en tår ur sitt öga, Rosa helt
oförtänkt yttrade: "Låt väl se, när och under hvad förändringar vi alla
tre, på samma denna plats, härnäst sammanträffa, och om dervid du
Mathilda! och du min dyre Ludvig alltid lika oförminskadt skall älska
eder Rosa. O! när jag tänker uppå att ej så vore, att Mathilda vore
långt, långt aflägsnad från mig, och att du!" (härvid kramade hon
synbart den hand, hvilken i sin höll hennes innesluten) "icke mera
älskade mig, då vill mitt hjerta redan brista af sorg. Derföre,
upprepen mig nu båda, då vi troligen för sista gången under denna glada
sommar, här, på denna min barndoms kära plats, äro tillstädes, upprepen
för eder Rosa, det ni aldrig viljen glömma henne, aldrig skolen hafva
hjerta, att frånröfva henne eder ömma, henne så outsägligt lycklig
görande kärlek." Hon tystnade, ty tårarne, hvilka nu ymnige
öfversköljde det täcka ansigtet, hindrade henne att fortfara. R. hade
under rörelse, med båda armarna härunder omfattat henne, samt kysste,
till bevis på sina, med hennes öfverenstämmande känslor, oupphörliga
gånger hennes fina sammetslena hand; han syntes verkeligen så skakad,
så han på en lång stund icke förmådde yttra ett ord; sluteligen afbröt
han dock den inträffade tystnaden, medelst ett uppmuntrande skämt:
"Huru kan väl min ljufva Rosa", inföll han, "någonsin tänka sig något
annat, än att du alltid evigt älskas, dyrkas, ja förgudas af din
Ludvig; förjaga för Guds skuld all annan tanke, ty motsatsen skulle
sannerligen mycket såra honom, som varit lycklig nog att vinna din
ömhet; du hulda! älskvärda varelse. Men får jag", tillade han skälmskt,
"min Rosa. förutspå huru och under hvad förändring vi i nästa sommar
här skola råkas, så är det, beträffande oss, såsom ett lyckligt
älskande förenadt par, då skall du väl med Guds hjelp, min Rosa, redan
burit den gröna friska kransen", och härvid gjorde han muntert med
handen en liten lätt utmärkande rund kring hennes lockiga hufvud; --
men han hade knappt uttalat dessa ord, förrän ifrån det fullkomligaste
lugn, en häftig väderil hvinande for igenom luften, olustigt omkrusade
vikens klara yta, samt skakade våldsamt trädens löf; och, vare sig nu
möjligen af vindens åverkan, eller af den rörelse den lätt under berget
sittande R----s arm kring Rosa gjort, allt nog, i samma ögnablick såg
man en verkeligen icke tillförene observerad Murgrönsranke, hvilken
förmodeligen kring bergets remnor letat sig en väg upp, i en högst
naturligt bildad krans nedfalla öfver hennes hufvud. Denna anblick var
så imponerande, så jag omöjligt kan förklara hvad jag dervid erfor.
Äfven Rosa var af den inträffade förskräckelsen vid rankens oförmodade
nedfallande så häftigt betagen, att på det nyss förut så lifligt
blomstrande anletet, nu icke tecken till en droppe blod stod att
finnas. Vi nödgades sluteligen, för att något upplifva henne, göra en
tour kring trädgården, hvarunder hon småningom i det åter inträffade
milda aftonlugnet, fick återhemta sina krafter. Men nej, nu hinner jag
ej mera; god afton, och god natt min Emilia! jag hör redan Rosas lätta
steg i trappan, hon kommer nu jemte R. att afhemta mig till
blomsterskörden. God natt!


----krona ben 22 Augusti.

Uh! ett så stort, vidt och ödsligt hus, med sina förfärliga tre fulla
våningar i höjd, sina ofanteliga gråstensmurar, sina gammalmodiga
hvälfda fönsterfördjupningar; ett fasligt näste, jemlförelsevis med det
täcka nyss lemnade Liljedahl. Jag kan ej förstå, huru ett friskt
menniskosinne, på ett så onaturligt sätt kunnat förödsliga sin
vistelseort. Men, jag vill likväl icke skrämma dig till döds Emilia! du
kunde då ej få erfara huru man dock underbarligen kan somna, vakna och
lefva roligt nog, under dess dystra tak. Den 18 om afton, just i
solnedgången rullade Friherrinnans vagn fram genom den mörka,
evighetslånga allée af urgamla oagade björkar hvilken leder upp till
slottet, samt stadnade kort derefter vid porten af den stora man- eller
borggården vid ----krona. Vi hade, för att fullkomligt kunna njuta af
vår resa, åkt alldeles piano, det vill säga på en väg, af 16 mil,
användt närmare fem dagar, hvarunder heller icke något enda, vid vår
förbifart i ögonen fallande trefligt ställe, oskådadt gick oss ur
sigte. Här, under skuggan af några vackra träd, intogs vår lilla
frukost, der vid bruset af ett täckt vattenfall var middag, der invid
randen af en klar å, vårt thé, och så vidare. De voro verkeligen
helgedagar alla under denna färd upplefvade. Men vi hade nu, som sagdt,
vid slutet af den femte upphunnit vårt mål, hvardera onekligen litet
brydde öfver det mindre trefliga intryck, stelheten och dysterheten af
de oss omgifvande föremålen, ovilkorligen på våra sinnen verkat. Men
här var dock icke stället till någon längre besinning, jag hoppade
såleds först ut, samt hjelpte derefter Friherrinnan att äfven nedstiga.
Nu syntes en gammal man, med stapplande gång, derefter ett par qvinliga
varelser i blå bindmössor, och snygga förkläden närma sig oss. "Det är
visst den nådiga Friherrinnan", yttrade ifrigt bugande den kraftlöse
gubben, i det han med slottsnyckeln i band, trädde fram till
Friherrinnan; "den nye förvaltarn, hvilken för en par dagar sedan
anlände, har redan beredt oss på detta nådiga besök, behagar hennes
höga Nåde stiga upp till slottet, eller". -- "Hvar har den nya
förvaltarn bosatt sig", frågade Friherrinnan, i det hon vänligt räckte
gubben, samt de bakom honom stående qvinnorne sin hand, "och hvar
finnes han för närvarande, då han icke här synes inväntat min ankomst?"
-- "Han gjorde i dag en liten ridt till kyrkobyn, belägen ungefär en
half mil härifrån", svarade under förnyadt bugande gubben, "dock torde
han icke så alltför länge mera dröja; men, behagar icke hennes höga
Nåde uppstiga?" och härvid gjorde gubben åter en liten meningsfull gest
med nyskeln. "Hvar logerar den nya förvaltarn", upprepade ännu en gång
Friherrinnan sedan gubben tystnat, "Ni har väl för honom utsett några
anständiga rum?" -- "Den unge herrn säger, det genom brefvexling hennes
höga Nåde utlofvat honom få bo uppe i slottet, emedan han visste rummen
här i nedra flygeln så förfallne, att med svårighet endast trenne af
dem, desamma jag med hennes höga Nådes tillåtelse bebor, kunna
begagnas; likvist har han före hennes höga Nådes ankomst icke vågat
göra något intrång i Slottet, utan har tills vidare jag åt honom inrymt
ett af mina." -- "Nej, nej", afbröt Friherrinnan tvärt gubbens oration,
"det går ej ann, Ni måste ännu i denna afton se till, att hans effecter
blifva ömsade hit upp, helst i nedra våningen, emedan jag sjelf ärnar
begagna den öfre, förstår ni mig?" -- "Alldeles som hennes höga Nåde
befaller", återtog gubben, vände sig nu långsamt om, samt gick i
lutande ställning att för hennes höga Nåde ändteligen öppna de höga
förstugudörrarne.
"Alla goda andar stå oss bi", hviskade jungfru Annette halfhögt, då hon
under påpackning af nattsäckar, resknyten, cartoner och pirater, nu
jemte oss öfrige började tåga trapporne uppföre, "man vågar här icke
ens tala högt, ty det förfärliga ekandet ifrån hvarje hvalf upprepar ju
så hemskt och näsvist, hvart enda ord man säger; söta Mamsell gå ej så
fasligt fort, jag tycker verkligen det ständigt nappar mig i kjolarne,
ack! ack! det här blir ändå rätt fasligt." -- "Åh, du pratar, låt bara
gå nu, dermed vänjer du dig snart." -- "Jag tror dock ej", hviskade hon
återigen, hoppade i hamn och häl efter mig, och nu inträdde vi i en
stor urmodig med hjeltar och pantsarklädde riddare -- oljemålad sal.
"Min Gud! så mycket folk", suckade Annette, ängslig, "hvar skola vi gå
vidare Fru Friherrinnan?" Friherrinnan gick förut, och vi följde henne
efter till ett åt gården liggande solbelyst rum; här andades Annette
åter. "Se här, ja här är verkeligen bäst", hviskade hon, "om man endast
ej vidare skulle behöfva se den förfärliga samligen i det stora
rummet." -- "Nå det skall du slippa", sade Friherrinnan muntert, "se
här", och ifrån det näst intill liggande rummet, visade hon henne nu en
dörr, hvilken man såg bestämt ledde till den nyss passerade coridoren.
Annettes glädje häröfver var obeskriflig; hon flög liksom jagad trappan
utföre, för att ännu med betjentes tillhjelp -- i från den medföljande
packvagnen -- uppbära våra återstående effecter.
"Nå Mathilda lilla", yttrade Friherrinnan, sedan den spökrädda Annette
gått, "hvad säger du nu, tror du väl dig gå i land med en vistelse af
tio à elfva veckor härstädes?" -- "Hvilken fråga Fru Friherrinna; jag
icke allenast enligt Friherrinnans ord tror mig dermed gå i land, men
äfven under Friherrinnans omgifning komma att trifvas här fullkomligt
väl. Stället är väl något trist, men man förer ju så ofta trefnaden med
sig, och så hoppas jag äfven nu skall blifva fallet; jag är för min del
oändeligt belåten med detta Friherrinnans godhetsfulla förslag." --
"Verkeligen, nå det skulle af hjertat fägna mig, vi skola ock
sannerligen, som du säger -- bjuda till, att här införa trefnad;
måhända skall det med en god vilja blifva oss lättare -- än vi nu kunna
förmoda." Härefter började under muntert stök, så väl Friherrinnan, som
jag att på bästa vis, för natten -- iordningställa våra tvenne sängrum;
morgondagen skulle vidare bestämma för bekvämligheten erforliga
ändringar. Sedan nu allt, med Annettes och de båda qvinnornes, (den
gamla inspectorens hustrus och dotters) tillhjelp -- blifvit ställt i
behöflig ordning, gingo Friherrinnan och jag, under det Annette, i
samråd med de nyssnämnda, föranstaltade vår lilla qvälsvard, att något
så när taga i sigte lägenheterna kring slottet. Trädgården till
exempel: med sitt fina utmärkt väl arbetade jernstakett, äger väl det
mäst pittoreska läge man kan tänka sig; den är väl mycket förfallen,
öfverallt bevuxen med alns högt gräs, men besitter de skönaste
planteringar, af prägtige kastanier, ekar, lönnar och bokträd; vid dess
ända resa sig kringliggande sträckor af klippor och höjder, bakom
hvilka en täck träd omvuxen insjö vänligt erbjuder sin spegelklara yta.
Ett Götiskt tempel med sitt prydliga torn och sina hväflda
fönsterbågar, stående på en flat klippbrant, hvarifrån man äger en fri
utsigt, bidrar att göra detta ställe af nejden ganska skönt. För resten
ligger sjelfva byggnaden mycket dystert och skogomringad; i synnerhet
tyckes på ena sidan om densamma, solens strålar aldrig kunna
genomtränga. Alla flyglar, uthus, stall, ladugårdsbyggnader etc., äro
af sten och se högst ovänliga ut; borggården deremot är obeskrifligt
vacker, cirkelrund, samt omringad af skyhöga lummiga ekar. Midt uppå
densamma ses en ofantlig rotunda med ett enda träd, så tätt lummadt,
och stort, att under dess vidt omfattande grenar -- minst trettio
personer kunna beskyggas; kring dess kolossala stam löpa tvenne rader
grönmålade karmbänkar, med ryggstöden från hvarandra, så en allmän
sällskaplig conversation der behagligt kunde försiggå. Vidare hannt jag
icke taga i skärskådande, ty nu tillsades om aftonvarden, och i följd
deraf uppsöktes åter våra rum. Följande morgonen, -- jag vaknade
ovanligt tidigt -- hade jag under tysthet smugit mig ur rummet, för att
med klara ögon, och i full dager kunna uppfatta hvad under den
föregående aftonens dunkel till en del blifvit mig förborgadt, och
vandrade således, icke utan något stoiskt mod, genom de aftonen förut
passerade rummen, till den stora salonen, der jag nu fick skåda hela
Riddarskaran i sina forntida drägter, dels beväpnade i pantsar, hjelmar
och sköldar, dels fredligt sittande till häst uppå prägtiga vältecknade
gångare. Denna sal måtte varit ypperlig i sin ägares välmaktstid, ty
teckningarne voro hänförande, lefvande och naturliga. Vidare öpnade jag
ännu en dörr, hvilken på gnislande gångjern inlät mig i ett rum,
troligen bestämdt till samlingsrum; detta var rätt prägtigt med inlagdt
golf, stora speglar ehuru svarta af damm; en urmodig men ytterst väl
arbetad mässingskrona, purpursammets-beklädde mahogyne-meubler och
några utmärkt vackra men äfven fulldammige gyllene ramade tableauer;
härifrån förde mig nyfikenheten till det närgränsande rummet; men
föreställ dig min förvåning, att ibland damm, papper och luntor,
vanvårdade klädesplagg m.m. finna en prydligt uppslagen, dammfri och
putsad flygel; jag blef deraf ganska surprinerad, och kunde omöjligen
icke afhålla mitt begär att anslå detsamma. Tonerna voro visserligen
icke fullkomligt rena, men dock ingalunda mera missljudande, än man
ofta, i synnerhet på landsorterne, finner dageligen begagnade
instrument; detta var såleds ett bevis uppå dettas ovanliga godhet.
Sedan jag ett flygtigt ögnablick preluderat härpå, fortsatte jag
vandringen till det åter nästligganda rummet, ett litet kabinette med
nischer och lönndörrar förutan ända; detta var det enda, som föreföll
mig verkeligen hemskt, och hade jag sannerligen icke lust att länge här
förbida, Annettes onaturliga frugtan höll nästan på att smitta mig; jag
betraktade blott flygtigt ett par charmanta vackra fruntimmers
portraitter, hvilka, bevarade under gröna urblekta siden-förhängen,
hängde på dess väggar, samt tillslöt åter dörren. Ännu några accord på
instrumentet, hvilket med ganska liten underhjelp kunde blifva rätt
herrligt; derefter en par små sångstycken, så ännu en par ditto, Gud
vet huru länge jag här -- der jag så oförmodadt upptäckt ett för mitt
sinne så njutningsrikt föremål kunnat bortdrömma min tid, om icke
åtanken på Friherrinnan plötsligt manat till min pligt; jag hastade nu
ut genom hela sträckan af rum; men tänk dig Emilia min, jag vill ej
säga förskräckelse, ty det föremål hvilket nu mötte mina blickar, var
minst skapat att injaga någon sådan; men min bestörtning, kan jag väl
sanningenligt benämna det underbara jag erfor, då jag i salonen mötte
en, ifrån våra rum utkommande ung, välväxt utomordentligt vacker man;
vi stadnade ovilkorligt bägge på en gång; han troligen lika ofverraskad
som jag, att bland denna döda samling så opåräknadt, finna en lefvande
varelse. Den glödande hettan på mina kinder väckte mig ändtligen till
besinning; jag gjorde nu i största hast en liten bugning, hvilken han
med alldeles makalös grace besvarade; hvarefter jag, likasom bade
Annettes spöken efterrusat mig, i full fart ilade de återstående rummen
igenom, rakt intill Friherrinnan; här stadnade jag andlös: "min nådiga
Friherrinna! hvilken, hvilken! kunde den person vara, som denna tid på
dagen och oss ovetande gör sin tour igenon rummen, och den jag just i
ögnablicket mötte promenerande i stora salonen flere rum härifrån; jag
kan ej beskrifva den häpnad som vid hans anblick intog mig." -- "Min
Gud Mathilda, du är ju alldeles uppskrämd, var den person hvarom du
talar då, så fasligt förskräckande? se här, jag tror verkeligen du
behöfver vatten." -- "Å visst icke min nådiga Friherrinna, jag blef
bara lätt brydd, det var mig så alldeles oförväntadt, att här finna
någon gäst; men befaller Friherrinnan icke upp Annette?"-- "Nej, ännu
icke, du måste dock göra mig begriplig hvem den personen möjligen kunde
vara, du så opåräknadt på dina ströftåg mött, var han gammal och ful,
så var det ovedersägligen Inspektören, hvilken du troligen sedan i går
aftons torde glömt?" -- "Nå du min Gud! nej, tvärtom, han var helt ung
och vacker, och har troligen ännu aldrig i sin lefnad varit Inspektor."
-- "Nå kors, så du också kan utföra en sak, nu gissar jag, det
förmodeligen var min nye förvaltare; ja men, han ser ej illa ut, så
mycket jag i hast kunde finna; han var för en stund sedan uppe för att
göra mig sin skyldiga uppvaktning; karlen ser temmeligen hygglig och
städad ut, och tyckes för sin ringa del, uppsnappat en god portion af
den behöfliga verldspolituren, det fägnar mig så mycket mer, som jag
verkeligen -- ehuru på långt afstånd -- med honom räknar slägtskap,
och är det äfven till en del genom hans mor, en ganska hederlig
vältänkande, ehuru mindre bemedlad enka, jag -- sedan nemligen denne
S., för någon tid sedan lemnat dess militaire-bana, på hvilken han
redan var upphunnen till Lieutenantsgrad -- sjelf föreslagit honom
tillsynen of denna vidlyftiga egendom." -- "Och hvilket förslag han
antar?" inföll jag. "Ja visst, om han är en driftig menniska, vill han
väl ingalunda insöfva sig i overksamhet, dessutom bör han här komma att
finna sin rikeliga utkomst, så han med den kära modren, ganska
bekymmerslöst kan lefva, och törhända redan i nästa år, hvilket jag
rätt gärna skulle se, blifva ställets duglige Arrendator." Således en
Herr S. tillförene Militaire, nu förvaltare hos Friherrinnan: allt
detta gick nu om i mitt hufvud. Jag stod ännu och funderade uppå herr
S., Militairen och Förvaltaren, då Friherrinnan, hvilken härunder
betraktadt mig, inföll: "Jag undrar sannerligen ej öfver din häpnad
Mathilda, att i den der costumen möta en ung karl, se dig dock i
spegeln." -- Jag kastade nu ögat dit, och med en väl ganska fin och
ganska snygg, men likväl ganska öfverflödig nattmössa, ditto en högst
legert påsatt morgonhabit, stod jag nu pionröd i lebens grösse,
skådande min egen värda person; Friherrinnan drog på munnen: "skynda
dig nu att litet omsorgsfullare rangera din toilette, ty i ögnablicket
tillsäger Annette om frukosten, den vi naturligtvis såsom vistande i
ett hus, gemensamt med S. skola intaga." -- "Ach! får jag ej lof att
derifrån uteblifva?" -- "Hvilken nyck, och till hvad ändamål? du vet
Mathilda lilla, sådant der pryderi blir mig aldrig i smak." -- Jag flög
nu att ombyta drägt. Qvarten derpå inträdde Annette med frukostbudet,
hvarefter Friherrinnan och henne i hamn och häl, jag gick att en par
rum derifrån intaga den nämnde dejeunén. Här stod nu lutad emot en
fönsterpost, den förskräcklige Herr S. Vid vårt inträde närmade han sig
Friherrinnan, för hvilken han än yttermera gjorde sin vördnadsfulla
bugning. -- "Mamsell Sommer", "Herr S.", presenterade oss Friherrinnan,
hvarvid vi åter tigande gjorde hvarannan les honneurs. Till min stora
glädje upptogo nu så väl anrättningarne, hvilka genast tillgrepos, som
de samtal hvilka af Friherrinnan stundligt underhöllos, så lyckligt
hvar och ens tankar, så äfven jag småningom glömde hela förtreten af
nattmössa, morgondrägt och förlägenhet. Herr S. visade under hela tiden
en till högsta grad upphunnen belefvenhet, lätthet i conversation, och
elegance i sätt och hållning; jag vågar bestämdt säga att Rosas R. i
all sin fullkomlighet likväl betydligt kommer att stå efter denne, ty
det utmätte något pretentieusa, och jag borde väl ej säga: illslugt
spefulle hos R. är ifrån den öppna ljusa blicken hos denne --
fullkomligt försvuret. Efter frukosten rådslog man om den för oss
beqvämaste fördelning af rum. Friherrinnan skulle för sin räkning
behålla de tre första, med sin egen utgång (dem nemligen hon nu
innehade) jag de tvenne derefter följande -- ett större och ett mindre
-- med ovilkorlig genomgång af salonen, då Friherrinnan njöt sin morgon
eller middagsslummer. Derefter flyttades hela förmiddagen meubler och
förnödenheter från rum till rum, till dess vi hvar och en med våra
inventioner blefvo fullkomligt belåtne. Middagen, så väl som alla
härefter blifvande måltider, serverades för beqvämlighets skull, nere i
ett gladt ljust rum, liggande på motsatt sida af de trenne Herr S.
innehar. Här hade Annette, till befrämjande af Friherrinnans
tillfredsställelse, rigtigt gjort sitt bästa. Rummet så väl som bordet
var alldeles fullprydt med de enkla men behagliga blommor Inspektörens
lilla trädgård kunnat prestera. Friherrinnan syntes äfven så förnöjd så
jag knappast någongång tillförene funnit lifligheten hos henne stigen
till högre grad. Hon var mot Herr S. som mot alla, i synnerhet mot dem
hon finner förstå skatta hennes godhet, uppmuntrande och egen. Hennes
första tilltal till Herr S. yppade det vänliga du, hvarigenom hon
troligen ville visa sig ej glömt den ringa slägtskap, hvilken i alla
fall mellan dem ägde rum; att naturligtvis ett jemnt upprepadt; "min
nådiga Tante" blifver följden, är begripligt. Efter-middagen
tillbringades med promenader omkring Grefskapet, hvilket är vidsträckt
och ståteligt, men i anseende till dess ovanliga dysterhet, icke
vackert. Då vi efter slutad aftonvard sade hvarandra god natt,
upprepade Friherrinnan ännu det Herr S. hädanefter så ofta han möjligen
sjelf dertill funne sig hugad, och hvad tid som helst på dagen, ägde
bestämdt tillträde till Friherrinnans rum: af hvilken vänlig tillåtelse
han äfven tyckes vela begagna sig.
På enahanda sätt, halva dessa sist forflutne dagar försvunnit.
Friherrinnan är oändeligt glad och nöjd, och hvad kan jag väl högre
önska. Men jag har nu så sysselsatt mig med det närvarande, så jag
alldeles glömt, att orda något om Rosa, hvilken likväl hos mig lefver i
ett stundeligt minne. Du kan väl tänka Emilia, att ingendera af oss
njöt betydligt af hvilan, den på Liljedahl sist tillbragte natten. Rosa
utgjöt, under oskuldens öppenhet, för mig hela sitt hjerta, deraf icke
en skymt blef mig förborgad; hvad hon i R----s närvaro på intet vilkor
skulle haft mod att vidröra, afhandlades nu under nattens tysthet
ganska frimodigt; hon avancerade i inbillningen till och med ända till
brudkransen, hvaruppå R. under gårdagens afton fört hennes tanke, och
hvilken, utan all fråga skulle komma att bestå af Murgrön. Hon hade så
bestämdt införlifvat sig med idéen, att på hennes bröllopsdag
nödvändigt en sådan borde pryda hennes hufvud, emedan så underbart, och
liksom af en högre skickelse tillstäldt, just i samma ögonblick kransen
af R. blifvit omnämnd, äfven Murgrönsranken till en dylik bildat sig
kring hennes panna. "Tänk Mathilda", yttrade hon lifligt och huldt
omfattande mitt lif, "om vi båda skulle lemna hvarann den fasta
försäkran, att på vår bröllopsdag bära våra kransar, ovilkorligt af
intet annat än Murgrön, kunde du ej lemna din Rosa detta löfte? säg?"
-- Nu måste jag ordentligt skratta; "nå det var då ett curiöst påhitt
kära Rosa, och hvarföre det?" -- "Jo, emedan jag först önskade vi
blefve lika, och dertill, emedan en så sann och ovanligt trofast
vänskap slingrat sig en väg kring våra hjertan, borde äfven denna