Murgrönan - 22

  smärta erfor jag icke härvid; min lifliga önskan blef sedermera att som
  din ömma mor, få emottaga dig i mina öppna armar; -- du vet huru det
  lyckats mig; Prostinnan K. var härvid min verksamma medhjelperska. Med
  otålighet räknade jag dagarne, ja, till och med timmarne, intill din
  ankomst; o! huru saligt belönad blef jag ej genom den dotterliga kärlek
  du så huldt egnat din tacksamma vän.
  Huru mycket Baron C. dig gjorda anbud förskräckte mig, kan du af mitt
  åter upplifvade hopp, om en förening emellan dig och min Gustaf,
  lätt sluta till; ödet skulle likväl här få styra, så blef mitt
  oåterkalleliga beslut; deraf kommo mina i detta hänseende alfvarliga
  föreställningar; deraf de moderliga råd du utur mitt bref kunde
  inhemta. -- Mitt hjerta klappade af outsäglig fröjd, vid det beslut du,
  följande endast ditt eget hjertas röst, så ståndaktigt för mig
  uttalade.-- Ännu förestod så väl för dig, som mig sjelf, den pröfning,
  för hvilken lyckan gynnade mig att på det oförmodadt erhållna ----krona
  utställa oss alla. -- Äfven Gustaf, min dyre Gustaf, skulle härvid
  bedragas, det förblef en nödvändighet, på det edra hjertan frivilligt,
  och utan förbehåll skulle finna hvarann; han trodde dig, enligt mina
  ord, bestämt förlofvad i S. -- Med en glädje, den jag knapt kunde
  dölja, upptäckte jag nu den kärlek, hvilken, lik en häftig eld
  uppblossade i edra hjertan; den slog rötter, allt djupare och djupare,
  ju mera jag syntes er blind och oveten af dessa edra känslor; och -- o
  Gud! jag kände mig under allt detta, den lyckligaste mor under solen.
  -- Men nu, -- nu kom det hårdaste af alla prof; du skulle med lågande
  hjerta, med ömt besvarad kärlek uppoffra dig, för din välgörerska; --
  mitt hjerta led härunder, outsägligt, ja, verkeligen outsägligt; men,
  att se dig likt ett luttradt rent guld, genomgå frestelsen, att med
  försakelse af din högsta jordiska lycka, se dig för din pligt afstå din
  kärlek, -- o! det var något jag under salig njutning eftersträfvade.
  Att din själ, oaktadt alla sina lidanden, var stark nog till hvarje
  uppoffring, derom var jag fast öfvertygad; o! förlåt mig, förlåt mig
  allt detta, du, min själs dotter, min oförgätlige Carls dyra älskling,
  hvilken nu för evigt, för evigt genom min Gustaf blifvit min
  ofrånsliteliga, dyrbaraste egendom.
  Här sluta sig Friherrinnans anteckningar. -- Den främmande handen vill
  nu endast tillägga några högst få ord, hvaruppå mina unga läsarinnor
  troligen finnas litet nyfikne; nemligen: huruledes några dagar, efter
  det den lyckliga Mathilda Y. med sin älskade förenades, den olycklige
  Häradshöfding R., genom ägtenskapliga band, så vidt han det nu mera
  förmådde, godtgjorde den arma Caroline D. hennes obeskrifliga lidande.
  -- Hon var likväl icke länge i behof af detta återgifvande af hennes
  förlorade lugn, ty fjorton dagar efter sin tilltvungne förening med R.,
  afsomnade hon lugnt, efter att under smärta hafva gifvit lifvet åt en
  täck son; äfven han, den lille, öfverlefde endast några få timmar sin
  mor; de hvila nu båda i samma inhägnad som huldt skyddar den saliga
  Rosa.
  Baron C----; men, man förmodar likvisst ännu endast något dylikt --
  lärer genom ett oförtänkt sammanträffande med Hulda N., hvilken jemte
  sin mor, och sin, i följd af det lidna skeppsbrottet blesserade far,
  begagnar brunn, samt bader i S., -- åter påmints om kärlekens lycka.
  Hon skall vara en oändeligen täck och själfull varelse, huld i ordets
  egenteliga bemärkelse; -- tillräcklig anledning nog för den känslige C.
  att med sitt varma rättskaffens hjerta ersätta henne dess långvariga
  saknad och lidande.
  Och nu, mina hulda öfverseende läsarinnor, är tillika med den
  själalyckliga Mathilda Y., ägarinnan till den främmande handen
  sluteligen i tillfälle att göra er samteliga sin ödmjuka
  afskedsreverence; att densamma å den sistnämndes vägnar, icke blir
  ibland de modernaste, deruppå kunnen J, i betraktande af hennes
  tillvaro på landet, draga säker växel; men, blifven J, med denna enkla
  författare-produkt, lika öfverseende, som J det måsten vara, med hennes
  naturliga motsträfvighet för moderna plattheter, kan hon dock skatta
  sig lycklig; ty, för den naturliga ofattligheten rår ju den stackars
  menniskan ej. Hon kan blott härvid till sitt sanskyldiga lugnande,
  tillgripa och på sig använda salig farmors sins tröstegrund: "_O! blif
  tig altid lik, så går tig altid väl_". -- Detta oaktadt lofvar hon er
  dock mina vänliga läsarinnor, att till dess hon möjligen härnäst med er
  kan sammanträffa, och hon, men här uppstår ett fatalt stort Not. Ben.,
  då ännu af eder igenkännes, (hvilket oss emellan sagt, såsom högst
  inmodernt alldeles är aflagt) till reparerande af sin nu visade
  oskicklighet, vinlägga sig om ett regelmässigt inöfvande i den
  sublimaste och mest graciösa compliment, icke en sådan som, hvarken den
  verkliga eller falska Taglioni, för er utfört, -- nej Gud bevars; men
  högst, och tillräckligt nog, endast en dylik, med den en liten enkel
  landtpastorska möjligen kan komma ut med, -- till dess... Gott sey bey
  uns!