Murgrönan - 20

gifven, och skulle såsom sådan, enligt hennes önskan, af oss gemensamt
begagnas. -- Knapt har jag hunnit att på densamma medelst en varm kyss
uttrycka min tacksamhet. Majorskan hvilken redan annoncerat mig sin
ankomst undanrödjer mägtigt hvarje känsla som varmare kunde finna
inrymme inom mitt bröst; hon närmar sig som bäst mitt rum, Gud! och i
hvilket ändamål; himmel! bistå ditt arma olyckliga barn, gif henne
kraft, gif henne mod, att med ståndaktighet efterfölja din allvisa
vilja. -- O! Emilia, dyra Emilia, bed för din vän, hvilken under den
alltför hårda pröfningen redan känner sina krafter sjunka; hon förmår
icke mer, hennes hand darrar och hjertat klappar hörbara slag. O Gud!
hvem skall bistå, hvem skall frälsa mig utur denna gränslösa ångest.


Tillägg af en främmande hand.

Som jag förmodar mina hulda läsarinnor, i anseende till de skildringar
den unga Mathilda i föregående anteckningar, äfven om sig sjelf gjort,
och hvilka jag med hennes eget vänliga tillstånd nu till en öfverseende
allmänhet vågat öfverstyra, -- alla dock något litet interessera sig
för utgången af hennes mindre milda öde, hoppas jag de äfven
gunstbenäget vilja ursäkta en likaså ovan pennförerska, som Mathilda
varit det, det lilla intrång hon, ehuru okänd, i redan nämndes
anotationer dristar göra. Hennes orationer blifva sannerligen icke
långa, hon vill endast till hvar en af sina benägna läsarinnors
tillfredsställelse omförmäla, huru under den nobla Majorskan Pypmei
erkändt smakfulla handläggning, -- den det i icke förut veten --
oändeligt täcka Mathilda, i sin enkla drägt snart utmärkte sig i
hänförande skönhet. Klockan åtta på aftonen, sedan den ofanteliga,
äfven af eder, mina hulda läsarinnor väntade bröllopsskaran i de klart
upplysta rum man voro församlade, öppnades dubbeldörrarne till
Friherrinnans rum, och, ledd vid den älskade modrens hand, inträdde nu
bruden; en matt rodnad spridde sig öfver de vackra ehuru bleka dragen,
i det hon med uppslagen blick svagt hälsade de närvarande. Kring den
skönt hvälfda pannan smög sig i behaglig vridning en högst ovanlig, men
onekligen högst täck krans af frisk murgrön, (buren såsom ett minne
efter brudens bortgångne vän, Fröken B.) äfven som de herrliga lockarne
och bröstet befanns prydt, endast af tvenne doftande undersköna
mossrosor. En yppig klädnad af hvit smidig kammarduk omhöljde den
utmärkt välväxta figuren, på hvars fylliga, med färgen på klädningen
tällande hals, ingen enda prydnad var att upptäcka; den plägligaste
blondslöja nedföll sluteligen sirligt fästad, ifrån den prydliga
kronan, samt nådde i rik svajning de små täcka sidenbeklädde fötterna.
Men, som sagdt, hon framsväfvar ju nu vid den lyckliga Friherrinnans
hand, för att med krossadt hjerta inför den icke ringa församlingen
änteligen aflägga sitt för evigt bestämmande löfte. Hennes redan
längesedan åter till golfvet sjunkne blick, hade ännu icke skadat den
höge ädle, i prägtig Ryttmästare-uniform klädde brudgummen, hvilken nu,
öfverlycklig, med ilande steg nalkades henne; hon hörde ej den lätta
uppmuntrande hviskningen af Friherrinnan, hvilken i hans hand
öfverlemnade hennes, att ej af öfverraskningen låta sig för mycket
öfverväldigas; mekaniskt och nästan utan all känsla, följde hon den
ledande brudgummen fram till den för högtidlighetens fullbordande
bestämda platsen; men, hvem målar hennes obeskrifliga bestörtning, då
hon i den till henne nedlutade fästmannens röst, hvilken genom ett
lågt, men kärleksfullt uttaladt: "mod, mod, min dyra Mathilda", ville
tillhviska henne fattning, igenkänner sin egen evigt outsägligt älskade
Ferdinand S. En likblekhet öfverdrog med blixtens hastighet det sköna
ansigtet; "för Guds skull! fatta dig hulda engel", framhviskade ännu en
gång den förskräckte Baronen, "det är ju din, för evigt din Gustaf, din
Ferdinand, som ber dig derom; se då min dyrkade, en enda gång upp till
din älskling, och, du skall sansa dig." Verkeligen en enda blick uppå
honom, den så underbart återfundne, framjagade åter glädjens sköna
rodnad på brudens liljekind; en ström af tacksamhetens oåterhållna
tårar, hvilka våldsamt frambröto utur hennes sköna ögon, förtydligade
meningen af deras öfverjordiska uttryck; men, nu nedkallades under
högtidlig tystnad, Allfadrens välsignelser öfver det öfversälla paret,
hvilket hand i hand gemensamt knäböjande under salig känsla svuro
hvarandra löftet om evig, aldrig svikande tro. En mera sann, en mera
kärleksvarm lyckönskan har troligen aldrig yttrats, än den, hvilken
sedermera af den upprörda Friherrinnan öfver hennes båda älsklingar
uttalades; hon såg nu sin högsta önskan, föreningen emellan dessa henne
så dyrbara personer, uppfylld, och befanns nu hela timmar endast
syesselsatt med betraktandet af den sällhet hon så lyckligt skapat.
Ännu förestod den glada bruden en icke så alldeles ledsam surprise,
neml. det personliga omfamnandet af hennes efterlängtade vän, den lilla
Pastorskan Emilia R., hvilken jemte sin långa man Herr Wilhelm, på
Friherrinnans enträgna önskan, och för att kunna bivista omnämnde
högtidlighet, företagit den muntra färden till S. "O! det är för
mycket, för mycket ljuft på en gång", utropade, vid dessa personers
oförmodade åsyn, under glädjetårar den sällhetsdruckna Mathilda, och
sjönk under vexlande omfamningar, ömsom till sin unge lycklige makes,
ömsom till sina nyss anlände vänners trogna bröst. Först emot morgonen,
då efter förlustelser och nöjen, den talrika samlingen skingrats, fick
uti den lilla kretsen af sina fyra vänner, den ännu drömmande Mathilda
reda det obegripliga sammanhanget, hvilket i en enda person, så
underbart förenat hennes båda, så väl olycklige, som lycklige älskare.
Ett tusende gånger i minuten upprepadt: "förlåt", lät härunder i jemn
fortsättning af den kärleksdruckne Baronen höra sig, hvilket ord, knapt
half-uttaladt, ofta med en öm kyss af hans sköna makas läppar
borthämtades. "O!" yttrade Baronen, i det han sökte hämta luft för sina
svallande känslor, "huru ofta, huru ofta gjorde det mig icke ondt, ja
djupt in i själen, att icke kunna yppa för dig den hemlighet, som så
tungt tryckte mitt hjerta; endast hoppet att den lyckliga timmen
ändteligen en gång skulle slå, då jag obeslöjad finge framställa mig
för dig, var det enda, som förmådde trösta mig. Måtte min dyra Mathilda
dock blidka sin vrede emot den stackars Gustaf, då hon får veta, det
äfven han, af den älskade modren till en början likaså obarmhertigt som
du, fördes bakom ljuset, ty ända till den stund då din egen känsla
plötsligt förrådde mig att icke så kunde förhålla sig, ansåg jag, med
kärleksglödande, men sönderslitet hjerta, enligt min moders försäkran,
dig för en lycklig, redan bestämt eclaterad brud, hvars tillärnade
förening med den utkorade, genast vid eder återkomst till S., skulle
försiggå. Jag vill icke omnämna hvad min själ vid denna krossande
underrättelse led, ty, att manligt kämpa mot hjertats mest glödande
låga, är ej lätt, i synnerhet då föremålet för vår tjusning genom dygd,
oskuld och skönhet, alldagligen stegrar försåten; men, att med en enda
blick, en enda tanke beröfva en annan sin egendom, hu! något dylikt var
mig ej möjligt att ens tänka. Föreställ dig såleds min outsägliga
sällhet att i en lycklig stund, genom ömsesidiga öppna meddelanden,
erfara ditt hjerta fullkomligt fritt; jag upptäckte nu min dyra moders
afsigt, den nemligen, att endast en ovilkorlig böjelse å hvardera sida
skulle blifva claven till vår förening; och tack vare den högste, så
var ju äfven fallet. Att icke, såsom jag förmodadt, omsorgen för
egendomens ordentliga skötande, och enligt hvad hon föregifvit,
Inspectorernes säkrare pröfvande varit orsaken till den roll, min mor
ålagt mig, under namn af Herr S. och hvilken jag dyrt måste förpligta
mig att under min vistelse på ----krona, emot en hvar, dig min
Mathilda, icke undantagen, iakttaga, blef mig äfven ganska tydligt, och
Gud vet sannerligen huru troget jag, med så mycken kärlek till dig,
skulle kunnat utföra min sak, hade icke den hårda dageliga påminnelsen
af min mor, samt fruktan att sluteligen beröfva henne sitt hjertas
länge väntade glädje, härvid understödt mitt ofta nog svigtande mod. --
Jag vill icke glömma att ännu en gång beskrifva den förskräckelse jag
erfor vid underrättelsen om min redlige väns, Baron C----s dig gjorda
anbud, om hvilket jag verkeligen icke hade någon aning; jag ansåg mig
nu vara en, ehuru oskyldig orsak till den lidelse, jag, kännande hans
hjerta, väl visste honom genom ditt afslag skola erfara.
"Det rörande afsked till Herr S., föreföll mig alldeles icke oväntadt,
ehuru mitt hjerta djupt led af den uppoffring du af denna kärlek
gjorde. Jag hade fullkomligt föreställt mig ditt handlingssätt sålunda,
då jag kände den alltför försakande, tacksamma tillgifvenhet du hyste
till min mor, och tackade jag således blott i mitt hjerta Gud! att den
fignerade Herr S., i verkeligheten icke fannts till." -- "Men", inföll
nu den unga Friherrinnan, helt förvånad, "genom hvilken underbar
skickelse inträffade väl du i S., just den olyckliga baldagen, der
genom ditt hemlighetsfulla uppförande du så mycket både upprörde och
förskräckte mig? Du var likväl", tillade hon smekande, "bra hård, min
Ferdinand, som så djupt, så svårt nändes såra din arma Mathilda!" Åter
en bön om tillgift, beseglad med tusende handkyssar. -- "Ack! ack! min
dyra Mathilda, jag passerade verkeligen alldeles incognito, emedan
ingen annan än min hulda mor kände min dervaro; ty ser du mitt
förvaltare embete var äfven i och med eder afresa slutadt, och jag
sjelf tvungen att efter tilländalupen permission, återvända till mitt
regemente. O! min evigt älskade Thilda, misstyck, o! misstyck ej, att
äfven den älskande brudgummen, din egen lycklige Gustaf, ehuru
ögonblickligt det ock lät sig göra, på sin glada förlofning ville vara
närvarande, och förlåt hans kitslighet, som oaktadt öfvertygelsen om
ditt ömma hjertas tro, dock icke kunde afhålla sig ifrån sällheten att
af dina egna läppar höra det ljufVa upprepandet af din saknad, och
fortfarande beständighet".
Under dylikt joller, hvar vid de så kära namnen: Gustaf, Ferdinand,
omvexlade, och den confunderade Mathilda icke undgick vårt myckna
gyckel, försvann -- den herrliga gudasköna morgonen hvarunder ingen
enda af det lilla sällskapets medlemmar tycktes ihågkomma den behöfliga
hvilan, förr än sluteligen den redan högt skridne solen med sina, genom
fönstren inkastade guldstrålar, verksamt påminde derom.
Att tvenne härpå följande veckor, af Mathildas vänner, stundeligen
tillbragtes i hennes glada omgifning, under vexlande nöjen, och
hjertelig trefnad, är begripligt; och var det verkeligen endast det
lifgifvande hoppet, Mathildas man lemnade henne, att ännu denna sommar
jemte henne besöka hennes fordna kära hem, hvilket förmådde mildra den
saknad, skilsmässan ifrån den ena ömma vännen, så naturligt åstadkom
den andra.
* * * * *
Att nu äfven, här bifogadt, medföljer den agtningsvärda äldre
Friherrinnan Y----s i korthet beskrifna lefnadsöden, bör ej förefalla
mina läsarinnor underligt, då jag går att säga dem, det hennes eget
goda medgifvande lemnat anledning dertill. -- Efter en treflig dags
tillbringande hos henne, inom en sluten krets, hvarunder tidsfördrifvet
för oss en hvar, oaktadt den rodnande Mathildas ofta dervid yttrade
motsträfvighet, utgjorde afhörandet af hennes mig nu formeligt
öfverlemnade anteckningar, dem den långe Pastor R. med verkelig pathos
oss föreläste, lemnade ändteligen, efter många förnyade böner, samt
föreställningar, den vänliga Friherrinnan tillåtelse om införandet af
den lilla skrifteliga gåfva hon på bröllopsdagen till sin unga
svärdotter öfverlåtit. Att denna tillåtelse med tacksamhet antogs, blef
alltför tydligt, äfvensom att jag (ägarinnan till de öfrige
anteckningarne) icke blef långsam med dessa sednares bifogande till de
nyssnämnde. Afskriften deraf följer således:


Friherrinnan Y----s egenhändiga anteckningar.
Gåfvo till Maihilda Y., född S.

Min far, Friherre N. Öfverste i ----sk tjenst, gifte sig vid nära 39
års ålder, efter erhållet afsked, med en förmögen, skön, 22-årig enka,
hvilken efter sin aflidne man, Major Doll, ägde en enda arfvinge, en då
fyra-årig son. -- En lycka, dylik med den min far genom sitt gifte
gjorde, var sannerligen rar att finna; ty utom den ingalunda obetydliga
förmögenhet han med sin Fru erhöll, begåfvades han i hennes person med
en varelse, hvars dygder och själs-egenskaper vida öfvervägde alla
timliga förmåner. -- Denna förening, en följd af den unga Ofverstinnans
eget hjertas val (känslan till hennes förutgångne sextiofyra-årige
hälft inskränkte sig naturligtvis endast till en tillgifven vänskaps),
tycktes inom det första året af deras ägtenskap, med fullt skäl kunna
benämnas en ibland de lyckligaste; ty, genom min fars hjertliga ömhet,
ansåg sig min mor, öfvermåttan säll; -- endast den af min far så
lifligt väntade arfvingen, i hvilken han så säkert trodde sig få
omfamna en efterlängtad son, kunde numera föröka den husliga trefnaden.
Men till hans obeskrifliga smärta, såg han detta med så mycken
tillförsigt närda hopp fullkomligt slocknadt, då min mor, i stället för
arftagaren till alla hans titlar och anor, i den bestörta fadrens armar
darrande nedlade mig, hennes arma, nyfödda dotter. -- Med illa qväfd
harm återlemnade mig min far till den djupt smärtade modren, utan att
ens med en enda blick, eller den obetydligaste smekning hafva hälsat
den oskyldiga nykomna. -- Hvad det ömma modershjertat vid ett dylikt
frånstötande bemötande led kan lätt begripas; så mycket mer som denna
olyckliga tillfällighet sedermera gaf anledning till den synbaraste
köld, och kallsinnighet å den af henne så ömt älskade makens sida. --
År kommo, och år gingo, och intet hopp syntes, att genom en ny arfvinge
åter upphjelpa det förstörda humeuret hos min far, hvilken nu,
underbart nog, på min halfbroder -- en god, utomordentligt renhjertad
varelse, den man i anseende till dess lydaktighet, tillgifvenhet, samt
för öfrigt ovanligt älskvärda caracter, verkeligen tvangs att älska --
öfverflyttade hela sin ömhet. -- Denne njöt nu ensam, och i fullaste
mått, min fars oförminskade hyllning, då deremot jag, alldrig vågade
taga ett steg för att närma mig det is-omhöljda fadershjertat. -- Ja,
han till och med i sitt hat till mig gick så långt, att ofta föreslå
min mor mitt aflägsnande ifrån hemmet, emedan han sade mig ständigt i
hans ögon utgöra en tagg, ett ondt, den hans kränkta äregirighet
omöjligt kunde fördraga. -- Sålunda hade under onämnbar smärta för min
känsliga hulda mor, hvilken min olyckliga födelse beröfvat sin makes
hela tillgifvenhet, tolf tunga år förgått, hvilken tid dock för mig, --
under vana, samt öfvertygelse att annorlunda icke kunde vara, --
försvunnit under den barnsligaste trefnad, ty min dyra, evigt älskade
mor hade härunder i mångdubbelt mått begåfvat sin lilla Mathilda med
den mest lyckliggörande kärlek, samt i mitt unga hjerta, under bekymmer
och tårar nedlagt månget herrligt frö, hvilket i kommande tider skulle
bära -- om äfven närd af min egen smärta -- en önskvärd skörd. Huru
öfvertygande bevisade hon icke för mitt då ännu oförståndiga sinne,
förgängligheten af denna verlds så begärliga goda; tydliggjorde för mig
huru endast menniskans ädlare jag, den odödliga själen, var det
föremål, på hvilket hela vår inre ljusa blick borde hafva afseende, på
hvilken ovilkorligen berodde vår odödliga varelses förenande, eller
afskiljande ifrån vårt högre himmelska ursprung; -- rigtande med huld
moders omsorg hela min varma barnakänsla till denna allt omfattande
Försyn, såsom allena ägande förmåga att vidmagthålla, och fortplanta
våra goda tankar och beslut. Huru mildt föreställande afböjde hon icke
äfven den högst löjliga egenkärlek, hvilken -- närd genom mig
omgifvande personers smicker, samt min i följd deraf alltför kärblefna
spegel -- redan höll på att taga alla mina dråpliga anlag i anspråk; ty
jag fann alltför väl, att den omisskänneliga likhet man sade mig äga
med min gudasköna mor, alldeles icke lände mig till nackdel. Men, o!
huru lyckligt, huru sannt öfvertygade hon mig ej genom den dageliga
erfarenheten, ja, genom den minsta blommas förvandling, om
förgängligheten af den så obetydliga, hjertat alldrig lyckliggörande
förmån: -- fägringen. Äfven i anseende till min bror, var jag den mest
lyckliga syster; ty icke ens den strängaste blick af min far, förmådde
afhålla honom att på hans lilla Thilda, minutligen slösa ömhet och
välmening; allt hvad hans stjuffars ovanliga gifmildhet hopade på
honom, så väl penningar, som bon-bon, etc., användes oinskränkt på mig,
och var det verkeligen ofta, endast med vilkor att med mig få dela det
goda, han af min far emottog hvarjehanda dylika håfvor. Men, nu kommer
den tidpunkt, hvilken för mig arma oerfarna varelse utgjorde en ibland
de mest olyckliga i mitt lif; -- jag förlorade min mor! Med hvilken
gräselig smärta lågo icke vi, jag och min älskade Ralph. på knä inför
den döende modren, hvilken för evigt, för evigt nu, blef oss beröfvad,
för att här, af henne för sista gången emottaga den så ofta gemensamt
undfångna välsignelsen. Med hvilken obeskriflig, sorglig, men tillika
salig blick, betraktade icke den, om sin bortgång förvissade, sin dyre
förstfödde, hvilken vid sina sjutton år, manligt uttalade löftet att
för den öfvergifna systern blifva ett troget stöd och försvar, men ack!
hvilket löfte han endast medelst den goda viljan förmådde uppfylla. Min
fars första företag, efter min mors bortgång, var att till sin broder,
hvilken jemte sin famille bebodde en skön egendom, afsända mig. Afven
den käre brödren, ifrån hvilken skiljsmässan i min öfvergifna
belägenhet var gruflig, blef vid samma tid engagerad vid et ----skt
regemente, och jag således utsedd att på en gång beröfvas allt hvad för
mitt hjerta utgjort sällhet och fröjd.
I detta, min Onkels hus blef jag likvisst emottagen med den största
hjertlighet, och var jag lycklig nog att inom kort förvärfva mig såväl
mina trenne leksyskons, som Oncles och Tantes tillgifvenhet.
Jag skulle nu tillsammans med de förstnämnde, en flicka vid mina år,
samt en elfva- och en fjortonårig gosse, för en ung informator i huset,
njuta en vetenskaplig undervisning, hvarföre under omsorgsfull
iakttagelse våra timmar af den nogräknade husfadren nu ganska
sorgfälligt indeltes. O! huru gärna, huru gärna hastade icke jag,
hvarje gång min läsetimme inföll, att i den trefliga skolkammarn af den
vänlige läraren emottaga den undervisning, i hvars sätt att på sina
åhörare öfverflytta och meddela lärdomar, i hvars hela anda så mycken
likhet med den min saknade begråtna moder så lyckligt ägt -- nu låg.
Mitt tolf-åtiga sinne kunde verkeligen icke njuta en högre fröjd, än
den, att dageligen få åhöra och uppfatta de allvarliga och religiösa
lärdomar den unge Herr Sommer oss barn så mildt sökte meddela. På
dylikt sätt förgingo trenne lugna år, hvarunder minnet af min älskade
mor, på sätt, nämnt är, upplifvadt, ännu icke en enda dag svikit hennes
qvarlemnade dotter, då ett oförmodadt besök af min far, helt plötsligt
kom att sätta alla, mitt hjertas fibrer i rörelse, han förkunnade mig
nemligen, efter några timmars vistande i huset, att till följande dag
finnas beredd att åter hemfölja honom. Gud! jag vill ej söka beskrifva
den smärta dessa oväntade ord förorsakade mig; jag kände vid deras
uttalande, ett ögonblickligt ondt, för hvilket jag ej skulle finna ord;
hela min blod rusade i svallande vågor fram till en enda punkt
i mitt hjerta, hvilket jag tyckte i ett nu skulle börda förgås. Med
svigtande steg uppsökte jag mitt rum, der jag ändteligen föll i en
förtviflansfull gråt. Hvad som egenteligen föregick inom min själ,
kunde jag väl ej, under den smärtsamma stunden, för mig sjelf göra
redo, men att vid den plågsamma tanken på skilsmässan ifrån detta mitt
nya hem, Sommers bild först och sist inblandade sig, var något, hvilket
jag icke kunde dölja för mig sjelf. -- Så, hade jag, öfverlemnad åt en
gränslös smärta, i tårar tillbragt ungefär en qvart timme, då min hulda
leksyster, den femton-åriga Amalia, muntert inhoppade. Hon kände icke
den bittra anledningen till min smärta, den jag dock nu i få ord
meddelade henne. Storgråtande föll hon mig härvid om halsen, bedyrade
det hon omöjligt kunde lefva utan mig, emedan hon så helt och hållet
vant sig att anse mig såsom en den käraste syster, besvor mig att icke
öfvergifva sig, låfvande att på sina knän bedja sin Onkel om tillåtelse
för mig, att ännu, helst ett år få qvarblifva hos henne, samt ilade
efter detta hennes unga känsliga hjertas så naturliga utbrott, att hos
sin mor, genom böner och smekningar, om möjligt utverka mitt förlängda
qvarstadnande i hennes föräldrars hus. Hon hade knapt efter sig
tillslutat dörren, förrän jag plötsligt såg densamma åter upplåtas,
samt Sommer, med en bok i handen, blek och förvirrad inträda. Ännu
alldrig hade hans fot beträdt detta rum. Min häpnad att just i denna
minut finna honom begagna ett dylikt tilltag, blef verkeligen stor. Jag
hann likvist knappt tillsända honom en förgråten frågande blick, ty
efter att med snabbhet hafva öfverlemnat mig boken, hastade han åter
bort, genom den halföppnade dörren. En liten papperslapp var det första
som vid bokens öppnande föll mig i ögonen; med hämmad andedrägt och
klappande hjerta läste jag derå följande, som det syntes i hast
tecknade ord: "Mathilda! vill och vågar ni väl i afton, på ett enda
ögnablick besöka den lilla grottan invid klippstranden, der den fordne,
tillgifne Läraren, endast med några få ord vill uppehålla Er." Handen
hvilken qvarhöll billetten, darrade häftigt; ännu en gång omläste jag
dessa rader, tvekande att våga efterkomma den deruti yttrade önskan.
Huru kär hvarje Sommers önskan för mig blifvit, sade mig nogsamt mitt
hjerta, hvilket, om det kunnat, jagadt af viljan, genast ilat att
uppfylla hans åstundan; likvisst afhöll mig nu fruktan att möjligen af
min far, eller den öfriga omgifningen kunna öfverraskas, ifrån detta
vågsamma steg. Knappt hade jag hunnit gömma billetten, förän Amalia med
tårfulla ögon åter inträdde; hennes bemödanden att hos min Far, i
afseende å sine önskningar vinna något, hade fullkomligt misslyckats;
han tycktes fast besluten att följande dag jemte mig afresa. Den kort
derefter inträffade soupéen förgick under otrefnad. Ingen enda af
sällskapet syntes stämd till munterhet; min far med sitt ständigt
otåliga humeur, var ingalunda bland dem, som lifvade, eller förlängde
en conversation; min Oncle, som till en dylik dock gjorde ett och annat
fruktlöst utkast, åt dessemellan med sin vanliga goda appetite, samt
kastade då och då undan sina tjocka buskiga ögonbryn, en förstulen
blick på sin bror, hvilken med gaffeln på talriksbrädden afmätt knäpte
takt till en af sina favoritmarscher. -- Min Tante, på hvars hjerta den
afgudade Amalias tårar fallit, tunga som qvaderstenar, förblef sluten,
ombjöd för artighets skuld någongång sin svåger af en eller annan rätt,
hvilken syntes henne serdeles lyckad, samt formade deremellan
oupphörligt den fina damastservietten i sina välkända regelmässiga
veck. Sommer strök ovanligt ofta svetten ifrån den höga pannan, undan
det sköna mörklockiga håret, samt stirrade för öfrigt blott ned i den
sirliga talriken. Gossarne sutto af lutter aktning för den ovänlige
gästen, raka som tända ljus, samt Amalia och jag tänkte i närvarande
omständigheter sannerligen minst på mat eller dryck. -- Efter denna
ängsliga timme sades änteligen: god natt, och man åtskildes.
Af den flygtiga blick Sommer härunder sände mig, fann jag tydligt hans
hopp, att nu se sin önskan uppfylld, men, huru verkställa något dylikt?
Jag rigtade just mina långsamma steg åt mitt rum, då oförmodadt den
sorgsna Amalia proponerade mig att ännu för sista gången tillsammans
med henne besöka våra samfäldta favoritplatser. En liflig aning att
möjligen härunder sammanträffa med Sommer, for som en blixt genom min
själ, och, i ögnablicket derpå, vandrade under tystnad, den hulda
Amalia och jag, hand i hand fram åt de rika trädgårdsalléerna. Efter
att i en herrlig aftonsvalka hafva promenerat vid pass en timme,
föreslog Amalia en liten hvila uppå en skön klippbrant, hvilken platts
i synnerhet var blefven henne kär. Man kunde neppeligen njuta en
skönare anblick än den, det lugna, vida hafvet, omgifvet af berg och
skog, härifrån erbjöd. Här nedsatte vi oss med tårfulla blickar,
rigtade långt ut öfver de i fjerran försvinnande hafsböljorne. -- Huru
häftigt klappade icke mitt hjerta; högst fyra à fem stenkast skiljde
mig härifrån den lilla grotta, der jag visste mig otåligt väntad af
Sommer, och med ett plötsligt utrop af: "vänta mig här bästa Amalia,
blott på ett ögnablick vill jag besöka grottan;" bortilade jag redan
med bevingade steg. Med hvilken underbar känsla inträdde jag icke i den
tysta hyddan, der den fordom så lugna Sommer, nu med förstörd blick
genast mötte mig. "O! min fröken, dyraste Mathilda", uttalade han med
staplande röst, "tiden är dyr, blott ett enda ögnablick har jag lofvat
uppehålla er och hinner såleds icke med ord uttala den tacksamhet mitt
hjerta känner för er outsägliga godhet att för misstankar här hafva
velat blottställa er person; jag vill derföre genast skrida till
afhandlandet af det ämne, som, sedan några få timmar, så smärtsamt
sysselsatt alla mina tankar. Ni skall lemna oss Mathilda; så har er
vän, den goda Amalia sagt mig, ni skall plötsligt och alldeles
oförberedt lemna de personer, hvilka blott i er närvaro finna glädjen,
hvilka er huldhet, er vänlighet omstrålat med outsäglig fröjd; o! dyra
varelse, i hvars närhet jag i åratal varit lycklig nog att få andas, i
hvars unga själ jag af en högre försyn blef utsedd att fortplanta
himmelens renhet, ni skall då öfvergifva honom, honom i hvars bröst ni
himmelska engel, tändt, icke den hastigt uppblossande passionens, nej,
den lugna evigt lofvande, evigt fortfarande kärlekens osläckeliga eld;
o! ni vet, ännu icke har det obetydligaste ord förrådt er mina känslor,
ty, att i ert unga bröst störa den välgörande friden, dertill har jag
härtills ej haft hjerta; men nu, nu då ni så hårdt, så oförtänkt ryckes
ifrån dens bröst, hvilken tillika med dagen, hvars ljus han röner med
lifvet, hvars vällust han njuter, vant sig att hugnas af edra blickar,
af er hulda omgifning, nu frågar han er, icke öfvertalande, men öppet
och utur sitt hjertas djup: kan ni älska med den varm i eviga kärlekens
eld, såsom han gör det, älska den fattige, obetydlige Sommer, hvars
högsta mål skall blifva, egandet af eder ömt tillbedda Mathilda; för
hvars framtida sällhet han i hvarje ögnablick vill vaka, åt hvilken han
i svett och möda vill egna sina dagar, sitt lif; Ni känner mig, nu
svara, o! svara, dyra, evigt älskade Mathilda." -- Mitt svar. -- "O!"
-- jag sjönk mållös i hans vidt utbredda armar. -- "Huru lycklig gör du
ej din Carl", hviskade han, och tryckte mig än fastare intill sig. --
"O! lofvar du att alldrig bryta den ed, detta oskyldiga famntag mig
svurit? lofvar du att evigt, när och iferran älska mig lika ömt, lika
beständigt? lofvar du att intet förhållande, ingen frestelse, intet
jordiskt tvång, skall afvända din kärlek, ditt hjerta ifrån mig? säg
lofvar du att evigheten, den oföränderliga, skall möta din själ, mot
mig lika trogen, lika kärleksvarm som detta saliga nu?" -- O Gud! huru
underbart upplöste sig uti en enda tydlig känsla, alla de otaliga,
hvilka hitintills oförstådda vexlat om i mitt bröst; himmel och jord,
allt försvan för min blick, och nästan utan all känsla tillät jag den
af mig -- jag kände det nu -- outsägligt älskade, att med ömma kyssar
ifrån mina läppar borthemta löftet om evig tro. Sagta upplöste sig
hans, mig fast omslutande armar: "gå, du måste nu gä", -- framstammade
han änteligen med salig blick, och -- i minuten derpå mätte mina
vacklande steg den slippriga gångstigen emellan grottan och klippan,
der den vänskapsfulla englagoda Amalia ännu satt väntande på spetsen af
dess höga brant. -- Då jag tidigare än vanligt följande morgon
uppvaknade, stod ett bud, afsändt ifrån min far, framför min säng,
genom hvilket han lät tillsäga mig, att genast infinna mig hos honom.
"Jag har låtit kalla dig", yttrade han, då jag inträdde, "för att låta
dig veta, det jag, i anseende till din tilltänkta afresa, funnit för