Murgrönan - 03

återtog Friherrinnan; att ni förlorat hvad ni alldrig får igen, hvad
som med de rikaste skatter ej kan återköpas, men lugna er, Mathilda,
och förtro er med undergifvenhet till Honom, som mäter lidandets mått;
han skall säkert ej pröfva er öfver edra krafter, men lyfta bördan,
då den blir er för tung." Jag kunde under hennes sista ord ej
tillbakahålla mina tårar, de strömmade nu obehindradt utför mina
kinder. "Lyckliga barn," suckade Friherrinnan, "som med tårar kan lätta
er smärta, huru afundsvärd är ej ofta den lindring man af dem erfar.
Dock vill jag på intet sätt hos er återförnya er billiga saknad, det är
endast de tider, då ni, ett jollrande barn, såg lifvet i en ljusare
skepnad, jag ville höra er omtala; säg mig, hvarifrån härstammade er
mor? och hvar hade er far gjort hennes behantskap?" Jag upprepade nu
ungefär, hvad jag, sittande invid mina föräldrars sida, så ofta hört
dem omtala, nemligen huru min mamma, som helt späd förlorat sin egen
mor, vid en hård styfmoders stundeliga misshandlingar och hårda
bemötande, under sorg och fruktan framlefvat sina barnaår, huru hennes
far, fullkomligt beroende och styrd endast af sin befallande hustru, ej
vågat taga ett enda steg, för att lindra sitt barns lidande, dock
sluteligen vid dess dagliga aftynande till hennes moster, hvilken med
sin man bodde i X., afsändt sin lilla Augusta, huru hon här, med
ömhet omfattad, blifvit det barnlösa parets afgjorda gunstling, i de
mest bildande skolar njöt en vårdad upfostran, och sluteligen af
fosterföräldrarne förklarades som deras enda arfvinge; huru lycklig
Augusta var under så förändrade omständigheter, kan var och en tänka;
hennes enda sorg var saknaden efter sin älskade far; en dag då hon,
efter slutade göromål, med sin moster gick ut att promenera utom
staden, möter dem en fattig hustru, med ett spädt barn på armen,
hustrun stadnar och anhåller om en allmosa, for det i usla lumpor
höljda, qvidande barnet, hvilket af hunger var alldeles afmagradt, utan
att betänka sig, afkläder Augusta den lilla klädeskappa hon bär uppå
sig, sveper den tillika med en schawlette omkring den lilla, framtager
en penning, hvilken hon lemnar i hustruns hand och fortsätter, utan att
märka, det hon vid upptagandet af myntet, nedfällt sin näsduk, vägen
framåt. Glädjeyr nedsätter sig den arma hustrun invid landsvägen, för
att de nyss erhållna plaggen inhölja sitt barn, då hon ihast varseblir
någonting hvitt liggande på vägen, hon springer dit, upptager en näsduk
men ser ej mera till dem, hvilka hon förmodat hafva tappat densamma;
villrådig om hon skall qvarlemna barnet, för att skyndsamt till sin
ägarinna kunna återlemna det förlorade, ser hon en ung Officer, som
äfvenledes går landsvägen framåt, "ack min herre," säger hon, närmande
sig honom, "var af den godheten och lemna denna näsduk till den unga
damen, hvilken nyss passerade här förbi, hon har förlorat den, och kan
ännu ej hafva hunnit alltförlångt; om ni påskyndar edra steg, skall ni
innan vägen deruppe skiljer sig säkert upphinna henne." Officern
emottog näsduken förundrad öfver den ärlighet han hos hustrun funnit,
och framtagande tvenne silfvermynt, lemnar han dem till henne, sägande:
"här, behåll den ena för ert besvär med näsduken, och den andra för er
redlighet att till sin ägarinna vilja återställa densamma." -- "Nej,
nej, jag kan ej emottaga denna gåfva, utropade hustrun, se här, (och
härvid visade hon på de erhållne skänkerne) hvad jag af den engeln för
mig och mitt arma barn erhållit; Gud välsigne henne! så ung, så vacker
och så god. Nej, min herre, jag kan ej behålla edra penningar" och
dermed sköt hon dem tillbaka i hans hand. "Behåll dem," sade den
upprörde Officern, "de äro er egendom, och hindra mig ej vidare att så
fort som möjligt kunna återlemna fruntimret, hvad hon förlorat." Med
dessa ord aflägsnade han sig, men ökade fåfängt sina steg, han såg ej
mera till någon.
Troligen hade Augusta med sin moster vikit af ifrån den stora vägen.
Brydd att sjelf få behålla sitt fynd, framtager han åter näsduken och
betraktar, eftersinnande, de prydligt märkte bokstäfverne: A.S.R.; hvem
den tillhörde blef honom omöjligt att utgrunda, isynnerhet som
bataljonen vid hvilken han tjente alltför kort tid legat i staden, och
han under denna tid ej gjort bekantskap i något hus. Han nödgades
således återvända med den främmande egendomen, utan att kunna uträtta
sitt uppdrag.
Kort tid derefter då han besökte en Bokbindare, att för bataljonens
räkning låta inbinda liqvidböcker, såg han ett sirligt arbetadt
syskrin, på hvars lock Bokbindaren nyss i guld intryckt bokstäfverne:
A.S.R. Genast påminde han sig den upphittade näsduken, efterfrågar med
häftighet personen, hvilken skrinet tillhör, får af den pratsamma
gubben veta det vara en beställning af Packhusinspektorskan D., som
dermed haft mycken hast; det blir troligen, fortfor gubben, en gåfva
till hennes unga systerdotter, en hjertans söt varelse, i godhet utan
like. "Ni känner dem således," inföll den unga Officern, "och kan
säkert säga mig hvar de stå att träffas, på det jag må bli i tillfälle
uträtta ett uppdrag, hvilket hittills, i brist af kännedom om hvar de
bott, åsidosatts." -- "Åh bevars," svarade den välmenande gubben, "det
kan jag lätt säga er, gården nästintill denna, tillhör dem, dit kan ni
ej gå vilse; ja, ja, flickan är god som guld, akta henne bara;" hm
tänkte Officern, med flickan ärnar jag ej ha att göra, endast jag fått
återlemna henne sin näsduk.
På eftermiddagen samma dag, styr han åter kosan till gatan, der
Packhus-inspektören bodde, går in i det anvista huset, efterfrågar Fru
D., säger henne sitt namn och framlemnar näsduken, i det han för henne
berättar, huru den kommit i hans händer, samt huru han först i dag, af
en händelse, fick veta hvar ägarinnan bodde. Fru D. bjuder honom artigt
sitta ned, igenkänner näsduken, emottager den, samt inropar den
sextonåriga Augusta, hvilken, högt rodnande, uttalar en tacksägelse
till den unga Löjtnanten. Vidare underrättar sig Frun om hans
kommendering till orten, hans bekantskaper m.m., men som han i staden
ej känner andra än sina kamrater, bjuder hon honom att stundom hälsa
på, beklagande, att hennes man nu vore utgången, och således ej sjelf
fick visa sin tacksamhet för Löjtnantens hafde möda. Han aflägsnar sig
åter, utan att vidare tänka på saken. Ej en enda gång kom Augustas
oskyldiga bild att sväfva för hans inbillning, han tycktes fullkomligt
kall, och otillgängelig för alla ömmare känslor.
Då han följande morgon uppvaknade, emottog han af sin betjent en liten
biljett. Han öppnar den, och finner deri en högst artig bjudning till
Packhus-inspektör D., hvilken i enkla ordalag ber honom ursäkta, det
han till en liten fest på sin lilla fosterdotters födelsedag, vågar
utbedja sig hans besök. Liknöjd lägges biljetten å sida, och han skulle
måhända glömt hela invitation för afton, om han ej sent omsider
händelsevis blifvit varse den ännu på bordet qvarliggande breflappen.
Det skulle väl dock se ohöfligt ut, tänkte han, vid sig sjelf, att ej
antaga en så vänlig bjudning, påkläder sig i hast sin bästa uniform,
afklipper en herrlig bouquette af sköna moss-rosor och hvita doftande
hyacinther, hvilka blommade uti fönstren af hans rum, samt begifver sig
till D----s. Men, huru öfverraskad blef han ej att vid sitt inträde i
det klartupplysta huset finna en samling statligt prydda gäster, ur
hvars krets den fryntlige värden och värdinnan, välkomnande hastade
honom till mötes, hans första blick föll på den i bländande hvitt
klädda Augusta, hvilken, lik en nyss utsprucken ros, i glad oskuld stod
omringad af flera unga flickor, som höllo på att betrakta de många
utsökta skänker födelsedagen alstrat. "Här, Augusta lilla," sade Fru
D., "känner du väl sedan i går igen Löjtnant Sommer, hvilken äfven
velat göra oss den fägnad, att med sin närvaro hedra din sextonde
födelsedag." Augusta neg. "Jag har den äran, att lyckönska er till
denna dag, Mamsell Reimer", stammade Löjtnanten, framräckande
blommorna, "men tvekar att dermed våga förena denna enkla gåfva,
hvilken endast, i anseende till blommornas sällsynthet, för er kan
erhålla något värde." Augusta neg ännu en gång, men grep utan
betänkande efter bouquetten, hvilken hon under förnyade utrop af: "hvad
den är vacker!" med sjelförnöjd mine genast fäste vid sitt bröst, och
derefter, lika munter och okonstlad, som förut, återvändo till sina
unga vänninnor. Packhus-inspektören yttrade derefter sin fägnad öfver
den oskyldiga händelse som förskaffat honom lyckan af Löjtnantens
bekantskap, föreställde honom för det öfriga sällskapet, samt uppbjöd,
under fortsättningen af aftonen, all sin förmåga att, som en
förekommand värd, undfägna sina gäster. Dock, denna dag stadfästade för
evigt de båda ungas öde. I tjensten var väl Löjtnant Sommer densamma
som tillförene, skötte med drift och ordentlighet sitt kall, men blef
han ensam på sitt rum, då nedsjönk merendels hufvudet tankfullt mot
handen, och hela timmar kunde på detta sätt overksamt bortdrömmas. Den
dysterhet som redan länge bemäktigat sig honom tilltog dageligen, och
gjorde ensamheten för honom kärare än någonsin förut; objudna
framställde sig nu tankar i hans själ, hvars djup ej såsom hittills
blott återspeglade bilden af en enda evigt dyrkad varelse. Nej, tvenne
sådana vexlade nu för hans fantasie och kommo honom att förskräckas
öfver den likhet, hvilken den ena alltför tydligt tagit af Augusta.
Han ville nu i ensamheten, genom undvikande af alla yttre föremål, med
våld afskaka de bojor, hvilka blefvo honom allt mer och mer tryckande
men fann ej att de redan voro för hårdt slutne, för att mera kunna
lösas. Detta tilltagande svårmod undföll ej hans deltagande vänner,
hvilka, genom muntra upptåg och infall förgäfves sökte förströ honom;
det högsta möjliga de med honom ernådde, var en promenad utom staden,
och underbart fogade händelsen då alltid, att kosan styrdes förbi
Packhus-inspektörens hus, att artigheten fordrade en hälsning till
fruntimren, som, fästade vid sina arbeten, sutto vid fönstren; att den
högt rodnande Augusta, med nedslagna ögon, knappt vågade besvara
helsningen, och att den dystre Sommer, då vanligtvis mer tankspridd än
någonsin, skiljdes frän sina bullrande kamrater. Isen måste dock engång
brytas, och vid ett länge fördröjt skyldighets besök hos D----s,
upptäckte Löjtnant Sommar ändtligen, i en skön stund, för Augusta, hvad
som, alltsedan första bekantskapen med henne, slutits inom hans bröst.
Han meddelade då äfven henne, huru en helig kärlek i yngre år gjort
honom lycklig; huru han, för ernåendet af sin högsta önskan, uppoffrat
sina ungdomsplaner, huru han dag och natt, under alldrig hvilande
omsorg för sin snara fortkomst, med mod och ansträngning tillkämpat sig
rykte och ära; huru han med trofast och längtande hjerta ilat att
slutligen vid sin älskades fötter nedlägga de med fara för hans
lifförvärfvade lagrar, och till lön för allt detta, funnit henne en
annans maka. Den enda tröst han ägde, var medvetandet, att icke
likgiltighet eller otrohet beröfvat honom henne. Hennes älskande hjerta
tillhörde honom ännu, med samma tillgifvenhet som fordom i de
lyckligare tider, då de, slutne intill hvarandras bröst, fått tolka
hvarandra sin rena kärlek. Hon hade för en oblidkelig fars stolthet åt
högmodet och rikedomen, tvungits uppoffra sällheten och försaka sitt
hjertas val; och var det endast i uppfyllandet af sina skyldigheter,
såsom maka och mor, hon numera fick söka sin sällhet.
"Vill ni således, dyra Augusta", fortfor Löjtnant Sommer, "till ett
lidande hjerta sluta edert ungdomsglada, sorgfria lif; vill ni jemte
mig gå oförutsedda öden tillmötes, så lemna mig nu genast, och utan
vilkor, det ja, hvarförutan jag ej längre äger lugn." Augustas rodnande
kind hade nu för första gängen bleknat; darrande föll hon i Sommers
öppnade armar, och utsade med tydlig röst det ovilkorliga ja, hennes
hjerta förestafavde henne. Hand i hand gingo nu de unga lyckliga till
de älskade fosterföräldrarne, upptäckte för dem sina önskningar,
erhöllo deras välsignelse, samt knöto kort derefter de band, dem icke
ens döden tycktes vilja lösa. Augusta följde sin man under hans tvenne
fortfarande tjensteår, men då han, efter erhållen Kapitens-värdighet,
anhöll om sitt afsked, flyttade de tillbaka till den ort, som sett
Augusta födas; samt nedsatte sig der, enligt Augustas innerliga önskan,
uppå en skön landtegendom. Huru lycklig var den känslofulla Augusta, då
hon här kunde skänka sin Carl, en pant af sin ömhet, och var det jag,
min nådiga Friherrinna, den lilla Mathilda, som fick utgöra dessa ömma
föräldrars glädje; min morfar var nu för andra gången blefven enkling,
och ägde efter sin hustru, en betydlig förmögenhet; han tillbragte sin
återstående lefnad hos sina barn, hvilka funno sin högsta njutning uti
att förljufva hans dagar; ännu minns jag som utur en dröm, huru jag
stundom fick gunga i den gamles knä: huru jag för lydaktighet ofta af
honom erhöll präktiga skänker, dockor eller leksaker; att jag äfven en
gång för oartighets skull, nedlyftades ifrån denna kära plats, och
hvarken genom smekningar eller annat kunde tröstas öfver denna
förvisning, förrän han sjelf åter i sitt knä upplyftat mig, samt lemnat
mig sin tillgift.
Jag var endast fem år gammal då min mor, genom min morfars bortgång,
lemnades till en gränslös sorg, hvilken min älskade far med möda
förmådde skingra. Hennes fosterföräldrars äfven kort derpå inträffade
död, bidrog betydligt att nedslå hennes sinne; deras fortfarande ömhet
visade sig ännu i det testamente de af all sin egendom gjorde min mor.
Dock, tiden, tiden, helar ju hvarje sår; med dess tillhjelp upplefde
mina föräldrar åter lyckliga dagar, slösade sin ömhet och trogna vård
på mig, deras alltför lyckliga barn, samt njöto med föräldraglädje af
den fröjd mitt barna sinne kunde bereda dem. Jag förbigår nu flere år,
fördunklade af intet moln; tvertom, nya solar hade ländt sin bana uppå
min lefnads horisont. Jag hade redan fyllt mitt sjuttonde år, då min
fars munterhet synbarligen började aftaga, och han ofta sågs förfallen
i dystra tankar; min ömma mor som ej kände anledningen till hans
bekymmer, men obeskrifligen smärtades af att se honom lida, erhöll en
dag, på förnyad tillfrågan om orsaken dertill, det svar, att en
betydlig borgen, den han för en af sina vänner, en allmänt rik ansedd
man, ingått, genom dennes oförmodade obestånd, samt den andra
borgesmannens förutskedda uppsägning af vidare ansvarighet, nu ålåg
honom ensam att afbetala, hvarigenom han, oberäknadt de öfriga
förluster han i dylika fall tid efter annan gjort, såg sig bragt till
tiggarstafven.
Min mor bleknade härvid, och höll en minut på att förlora sin fattning,
men genom ett öfvermenskligt bemödande återhemtade hon sig i
ögnablicket, innan min far hunnit varseblifva hennes vanmakt, slog bada
händerne omkring hans hals, och sade i en glad ton; "nå, min älskade
Carl! det är ju en verldslig sak, hvad göra vi också med allt det der
öfverflödiga skräpet af speglar, kronor, mahogny-möbler, silfver-pjeser
etc; jag tycker verkeligen att här uppå landet ser det litet kuriöst
ut, att vilja införa ett stadslif, man är alldrig dervid rätt väl
hemma." -- "O! min milda, dyra Augusta, framstammade min far, jag
känner ditt hjerta, och visste att du, på detta sätt skulle söka leda
mig bakom ljuset, men jag smärtas så mycket mera af de förebråelser jag
sjelf nödgas göra mig; huru skall väl du, uppvuxen i öfverflöd, utan
smärta och saknad kunna vänja dig vid umbärandet af det nödvändiga?" --
"Carl, min gode Carl", inföll nu min mor, afbrytande utbrottet af hans
smärtfulla klagan, "var öfvertygad om uppriktigheten af hvad jag sagt.
Har du väl någonsin hos mig upptäckt något af denna usla fåfänga,
hvilken lider af det öfverflödigas försakande? Nej, nej, vi hafva
förlorat intet, intet, då vi ännu äga hvarandra och vår älskade
Mathilda." Verkeligen förmådde min mor genom denna kärleksfulla
försakelse något lugna min far, hvilken nu, för sin borgen hårdt
ansattes, och snart förbyttes den sköna egendomen till ett obetydligt
hemman, den skogrika parken till en liten kryddgårdslappa under de låga
fönstren, de herrliga mahogny-möblerne, till simpla hvitmålade
trädstolar, speglar, silfver, allt försvann småningom ur det fordom väl
försedda huset; -- men med allt detta upphörde likväl ej min mors glada
lynne, tvertom strålade förnöjelsen ur hennes ögon, ehuru de bleknade
kinderne ofta motsade denna onaturliga glädtighet. Ett år förbigick på
detta sätt, hvarunder den inbördes kärleken emellan mina föräldrar, om
möjligt, tilltog; min far skötte sin lilla jord och min mor lärde,
jemte min tillhjelp, för en ringa summa, byns minderåriga barn läsa och
skrifva. Men, nu började i hast hennes helsa aftaga, mattheten och
kraftlösheten gjorde för hvarje dag större framsteg, hon förmådde nu
högst sällan lemna rummet, klagade alldrig, men skämtade med älskvärd
ömhet stundom bort de sorgemoln, hvilka lägrat sig på min bekymrade
faders panna. En morgon, o! huru liflig står den for mitt minne,
kallade hon mig till sin säng, och lade smekande sin älskade hand uppå
mitt hufvud; "hör, min Mathilda", började hon, "jag kan och vill ej
längre dölja för dig, att mina återstående dagar äro räknade, vi måste
skiljas, döden skall snart lägga sin kalla hand emellan oss, men
fåfängt skall hon söka åtskilja våra hjertan. Jag lemnar dig nu med
tillfredsställelse, emedan så ske måste, till din ömma far, och den vän
ditt hjerta sjelf utvalt; i den förres faderliga skydd och den sednares
trogna kärlek, skall du finna ersättning för hvad du genom min bortgång
förlorar; gerna hade jag väl sjelf ännu en gång velat välsigna edert
förbund, men då så trogna pligter kalla din Edvard aflägse, kan jag
endast anropa den allseende Guden för ert väl. Fäst din unga själ
alltid vid den gudomliga försyn som styr våra öden, emottag med
tacksamhet hvad hon behagar pålägga dig; då skall du, upprätthållen af
honom, så väl i med- som motgång äga tillfredsställelse och själs
lugn." Jag hade under dessa ord, badande i tårar, nedfallit invid
hennes bädd, och kunde, gripen af den outsägligaste smärta, ej framföra
ett enda ord. Den välsignande handen hade ifrån mitt hufvud nedsjunkit,
och höljdes nu af mina hela tårar och kyssar. "Gråt ej min Mathilda",
återtog min mor, "låt ej smärtan öfverväldiga dig, men var stark och
undergifven Guds beslut, och sansa dig, att med dotterlig ömhet kunna
bereda och upprätthålla din fars mod." Härunder hade min far sakta
inkommit; han nalkades sängen der min mor låg och nedsatte sig,
hjertligt emottagande den till välkomst uträckte handen. -- "Huru är
det med dig min Augusta?" frågade han kyssande de bleka läpparna och
inneslutande min mors händer i sina. "Du ser Gud ske lof lifligare ut i
dag, tycker jag, tack vare den beskedliga Doktor Lund och hans mixtur;
ville du ej hafva något att läska dig med? Den välmenande Prostinnan
sänder dig just nu en delicat citroncrém, hvilken hon försäkrar ej
skall skada; vill du smaka deraf?" Härvid uppsteg han och bar till
sängen en karott fylld med den omnämnde crémen; han ärnade just föra en
thésked deraf till min mors läppar, då hon, under ett svagt utrop "ack!
min Gud! jag förmår ej mera", -- nedföll i hans armar. En marmor
blekhet öfverdrog de tärda dragen. "Carl! min egen dyra Carl!" suckade
hon, omfattade min fars och mina händer och var ej mer. Förskona mig
min nådiga Friherrinna att söka vidare beskrifva denna smärtans stund.
En Gud var det, som uppehöll min arma far vid krafter, och som vid
dessa bekymmerfulla bedragelser, ej lät hans mod duka under. Sedan han
ledsagat sin bortgångna maka till dess sista hvila, förföll han åter i
det dystra svårmod, hvilket endast hon, genom så mycken mildhet förmått
skingra. Hans enda nöje var betraktandet af det lilla skrin och den
näsduk, hvilken först gifvit anledning till hans bekantskap med min
mor, och hvilka reliker redan för längre tider voro mig skänkte af
henne! Derjemte sysselsatte honom ofta beskådandet af en dyrbar tafla,
hvilken ständigt hängt öfver mina föräldrars säng, den var ett minne af
hans fordna Mathilda, och ägde för honom ett oskattbart värde; länge
hade han redan för densamma blifvit erbjuden en betydligare summa, men
hade aldrig kunnat förmås skiljas dervid; sluteligen gjorde det grymma
behofvet det för honom nödvändigt; hans tillgångar voro ej tillräckliga
att löna arbetarene på den lilla jord han bebodde, och med en smärta,
hvilken blott kan förliknas med den vid förlusten af min mor, lät han
sig skiljas vid detta sista band, af den renaste trofastaste karlek;
han öfverlefde min mor endast ett hälft år, och jag förr så lyckliga
barn, blef åter utsedd att emottaga denna ömt älskade fars sista suck.
Har ni förlorat, Fru Friherrinna, hvad som var ert hjerta kärt; har ni
någonsin erfarit höjden af sällhet och smärta? O! då vet ni hvad jag
kännt, hvad jag ännu erfar vid det alldrig utplånliga minnet af min
oersättliga förlust. Jag hade, försjunken i drömmar om det förflutna,
en lång stund fästat hvarken öga eller tanke på något mig omgifvande
föremål, men tänk dig Emilia min förskräckelse, då jag uppslående min
blick, fann Friherrinnan afbleknad, och fullkomligt sanslös nedsjunken
mot hufvudgärden. Jag sprang upp, skyndade att med eau-de-luser och
spriter, dem hon alltid har till hands, gnida dess pulsar och
tinningar, och lyckades ändteligen, efter träget bemödande, återkalla
henne till medvetande; Hon uppslog nu de matta ögonen, i hvilka ännu
klara tårar perlade sig; "jag har förskräckt er, goda Mathilda",
yttrade hon, "genom den svaghet som i hast påkommit mig; er berättelse
har lifligt upprört mitt hjerta, men, var lugn, det onda skall snart
förgå; och framförallt", tillade hon, då hon hörde mig häftigt anklaga
mig, såsom orsaken till hennes illamående, "gör er ingen förebråelse,
det skulle på det högsta smärta mig, då jag sjelf föranledt till dess
meddelande. Icke nu, men en annan gång då både ni och jag med mera lugn
kunna sysselsätta våra tankar med flydda tider, vill äfven jag meddela
er mina, väl icke händelserika, men dock något ovanliga öden; ni skall
af dem erfara att lidandet, ehuru i olika grad oss tilldeladt, är
hvarje menniskas lott; hvar finnes väl en dödlig, hvilken ej pröfvat
motgången? Ack Mathilda! hon är en god skola, som vänjer själen vid
tålamod och försakelse." -- Aftonsolen sjönk just nu, förintad bakom de
aflägse blå bergen, och spridde ännu i sin nedgång en ljusning, lik en
gloria kring det bleka ansigtet, hvilket verkligen bar en omisskännelig
prägel af det själslidande, hvarom hon talat. Håret, upplöst igenom de
bemödanden hon under sin plötsliga vanmakt gjort, tycktes ännu med
samma obesvikliga beständighet som fordom, vilja smeka de sköna, ehuru
icke mer ungdomliga dragen, och böljade nu ledigt i mörka vågor öfver
panna och hals. Friherrinnan var synbart uttröttad, och hvilan, som jag
tyckte henne högst behöflig. Sedan jag i hennes rum gjort min lilla
aftonvard, lemnade jag henne något lugnad till morgondagens återseende.
I morgons, då jag just slutat min lilla toilette och med mitt arbete
gick att besöka Friherrinnan, anmältes Majorskan Pygmeus, hvilken hos
den sistnämnda kom att aflägga ett förmiddagsbesök. Friherrinnan,
hvilken ej så tidigt var beredd att emottaga visiter, bad mig, under
det hon fulländade sin klädsel, i förmaket emottaga hennes främmande.
Jag hastade ut att i lagom tid hindra Majorskans och dess Fröken
systers snabba inträngande i Friherrinnans kabinett, hvarunder
Majorskan likväl ej lemnade mig den ringaste uppmärksamhet, men, utan
att ens vilja afvakta den ledsagande betjentens svar, häftigt frågade
hvar Friherrinnan stod att träffas. "Friherrinnan skall straxt hafva
den äran infinna sig", yttrade jag, "och ber hon nu genom mig Fru
Majorskan intill dess hafva godheten taga plats i förmaket." Majorskan
vände sig mekaniskt till mig och sade, i det hon med ögonen mätt emig
från hufvud till fot: "vet Friherrinnan att det är hennes niéce, Fru
Majorskan Pygmeus, som kommit att göra sin Tante Friherrinnan Y. ett
besök?" -- "Ja, fru Majorskan är nyss för Friherrinnan anmäld", svarade
jag, och öppnade härvid flygeldörrarne till förmaket, dit Majorskan med
sin syster instego. Majorskan tog sin plats i soffan, och gjorde med en
vink systern tecken att följa exemplet. Jag hade, intagen af verklig
förundran, ännu ej bestämt mig hvarken att gå eller sitta, men tog mig
dock sluteligen äfven en plats nära dörren. Detta var dock för mycket
för Majorskan, hvilken på sin höjd kunnat tillåta mig få qvarstadna
utanför tröskeln; hon nappade nu än på sin shawl, än på tofsarne af sin
ljusröda sidenkoquette, men kunde längre ej afhålla sig att till sin
syster halfhviska: "_mon dieu! quelle etourderie de ce placé ici_!" --
"_Oui ma sæur_", uppvaktade Fröken, "_mais il faut l'excuser, elle ne
comprends mieux_." -- Nu uppstod en liten paus, hvilken jag ingalunda
exponerade mig att bryta. "Friherrinnan är länge upptagen i dag?"
nedlät sig ändteligen Majorskan, lemnande mig en knapp sidoblick, "hon"
(menande mig) "känner säkert hvad som så länge kan uppehålla min Tante,
hennes helsa är...?" -- "Fortfarande ombytlig", afbröt jag nu, "det är
väl ej ännu länge jag vistats hos Friherrinnan, men under denna tid har
hennes helsa varit ständigt vacklande." -- "Jag tycker väl också",
återtog Majorskan, "jag hos Friherrinnan ej hitlils bliivit henne
varse, hon är således nyligen anländ, troligen till Friherrinnans egen
uppassning?" Jag ärnade just lemna ett upplysande svar om att det
verkligen var helt och hållet för Friherrinnans egen person jag
vistades i huset, då denna sednares ankomst hindrade mig derifrån.
Majorskan hastade nu att med sin första liflighet möta sin "nådiga
tante", beskref i flytande ordalag, sin längtan att få se och
underrätta sig om hennes helsa; regretterade sin stora förlust, att ej
vara hemma, då den "nådiga tanten" härom dagen gjort henne äran af ett
besök, tilläggande, "att hon då olyckligtvis hade antagit en bjudning
till Guvernörskan, Grefvinnan X., hvilken så enträget nödgat henne ej
uteblifva emedan repetionen till de i längre tider öfvade _tableaux
vivants_, nu då alla draperier och kostumer voro förfärdigade, för
sista gången före den stora representationen, under Fru Majorskans, vid
dylika tillfällen välkända smak, skulle försiggå." Med förekommande
vänlighet besvarade Friherrinnan all denna granlåt, utvisade Majorskan
en plats i soffan, och, o under! o förargelse, kom att sjelf, då hon
varseblef den, jag med så mycken djerfhet intagit, med den mest
innerliga godhet ledsaga mig, först fram till Majorskan, presenterade
mig som hennes unga vän, Mamsell Sommer, och o himlar! förde mig
derefter till den stol, som invid soffan stod den högvälborna Frun
närmast; Fröken hade redan i tysthet nedsatt sig, tätt invid mig, som
med hjertat fullt af det ömmaste erkännande af Friherrinnans godhet, ej
visste om jag skulle gråta eller le. Att ingendera nu passade sig,
insåg jag likväl i rätt tid, och skulle näppeligen ej heller haft
tillfälle till någondera, emedan Fröken Doll, hvilken nu på fullt
alfvare fått exkusera, ej mig, men Friherrinnan, efter denna passage
upplät sin språklåda, och nu i ymnighet trakterade mig med det aldra
charmantaste potpourri af Daglig Allehanda. Under det Friherrinnan nu
samtalade med Majorskan, fästades min uppmärksamhet på besynnerliga
rörelser, dem Fröken ständigt gjorde med sina fötter; hon nemligen
flätade dem oupphörligt, med verkeligt obegriplig konstfärdighet
tillsamman, spirade ganska skickligt de ytterste tåspetsarne lodrätt
mot golfvet, samt framstötte, med spenstighet, tillbakahållande sina
axlar, det ovanligt högt hvälfda bröstet. Måhända varseblef hon
sluteligen den observation jag häröfver gjorde, ty nu utlät hon sig
helt à propos: "Mamsell har väl redan hört talas om den ypperliga
gymnastik, man här i staden inrättat? Ack! Mamsell kan ej tänka sig
hvad den är galant och rolig, och nyttig se'n. Vi hafva alla som
begagna oss af den, redan på knappt en full vecka, blifvit så muntra
och viga och lätta af det nöjsamma tacklandet på alla de otaliga
linor och pelare, och Gud vet allt hvad för namn de mångfalldiga
ställningarna hafva, der är i synnerhet höga, höga pelare, som räcka
ända till kupolen af taket, samt linor, fulla med stora knutar, på
hvilka man först klifver upp, tar sig sen fast i pelarn, sätter