Murgrönan - 03

  återtog Friherrinnan; att ni förlorat hvad ni alldrig får igen, hvad
  som med de rikaste skatter ej kan återköpas, men lugna er, Mathilda,
  och förtro er med undergifvenhet till Honom, som mäter lidandets mått;
  han skall säkert ej pröfva er öfver edra krafter, men lyfta bördan,
  då den blir er för tung." Jag kunde under hennes sista ord ej
  tillbakahålla mina tårar, de strömmade nu obehindradt utför mina
  kinder. "Lyckliga barn," suckade Friherrinnan, "som med tårar kan lätta
  er smärta, huru afundsvärd är ej ofta den lindring man af dem erfar.
  Dock vill jag på intet sätt hos er återförnya er billiga saknad, det är
  endast de tider, då ni, ett jollrande barn, såg lifvet i en ljusare
  skepnad, jag ville höra er omtala; säg mig, hvarifrån härstammade er
  mor? och hvar hade er far gjort hennes behantskap?" Jag upprepade nu
  ungefär, hvad jag, sittande invid mina föräldrars sida, så ofta hört
  dem omtala, nemligen huru min mamma, som helt späd förlorat sin egen
  mor, vid en hård styfmoders stundeliga misshandlingar och hårda
  bemötande, under sorg och fruktan framlefvat sina barnaår, huru hennes
  far, fullkomligt beroende och styrd endast af sin befallande hustru, ej
  vågat taga ett enda steg, för att lindra sitt barns lidande, dock
  sluteligen vid dess dagliga aftynande till hennes moster, hvilken med
  sin man bodde i X., afsändt sin lilla Augusta, huru hon här, med
  ömhet omfattad, blifvit det barnlösa parets afgjorda gunstling, i de
  mest bildande skolar njöt en vårdad upfostran, och sluteligen af
  fosterföräldrarne förklarades som deras enda arfvinge; huru lycklig
  Augusta var under så förändrade omständigheter, kan var och en tänka;
  hennes enda sorg var saknaden efter sin älskade far; en dag då hon,
  efter slutade göromål, med sin moster gick ut att promenera utom
  staden, möter dem en fattig hustru, med ett spädt barn på armen,
  hustrun stadnar och anhåller om en allmosa, for det i usla lumpor
  höljda, qvidande barnet, hvilket af hunger var alldeles afmagradt, utan
  att betänka sig, afkläder Augusta den lilla klädeskappa hon bär uppå
  sig, sveper den tillika med en schawlette omkring den lilla, framtager
  en penning, hvilken hon lemnar i hustruns hand och fortsätter, utan att
  märka, det hon vid upptagandet af myntet, nedfällt sin näsduk, vägen
  framåt. Glädjeyr nedsätter sig den arma hustrun invid landsvägen, för
  att de nyss erhållna plaggen inhölja sitt barn, då hon ihast varseblir
  någonting hvitt liggande på vägen, hon springer dit, upptager en näsduk
  men ser ej mera till dem, hvilka hon förmodat hafva tappat densamma;
  villrådig om hon skall qvarlemna barnet, för att skyndsamt till sin
  ägarinna kunna återlemna det förlorade, ser hon en ung Officer, som
  äfvenledes går landsvägen framåt, "ack min herre," säger hon, närmande
  sig honom, "var af den godheten och lemna denna näsduk till den unga
  damen, hvilken nyss passerade här förbi, hon har förlorat den, och kan
  ännu ej hafva hunnit alltförlångt; om ni påskyndar edra steg, skall ni
  innan vägen deruppe skiljer sig säkert upphinna henne." Officern
  emottog näsduken förundrad öfver den ärlighet han hos hustrun funnit,
  och framtagande tvenne silfvermynt, lemnar han dem till henne, sägande:
  "här, behåll den ena för ert besvär med näsduken, och den andra för er
  redlighet att till sin ägarinna vilja återställa densamma." -- "Nej,
  nej, jag kan ej emottaga denna gåfva, utropade hustrun, se här, (och
  härvid visade hon på de erhållne skänkerne) hvad jag af den engeln för
  mig och mitt arma barn erhållit; Gud välsigne henne! så ung, så vacker
  och så god. Nej, min herre, jag kan ej behålla edra penningar" och
  dermed sköt hon dem tillbaka i hans hand. "Behåll dem," sade den
  upprörde Officern, "de äro er egendom, och hindra mig ej vidare att så
  fort som möjligt kunna återlemna fruntimret, hvad hon förlorat." Med
  dessa ord aflägsnade han sig, men ökade fåfängt sina steg, han såg ej
  mera till någon.
  Troligen hade Augusta med sin moster vikit af ifrån den stora vägen.
  Brydd att sjelf få behålla sitt fynd, framtager han åter näsduken och
  betraktar, eftersinnande, de prydligt märkte bokstäfverne: A.S.R.; hvem
  den tillhörde blef honom omöjligt att utgrunda, isynnerhet som
  bataljonen vid hvilken han tjente alltför kort tid legat i staden, och
  han under denna tid ej gjort bekantskap i något hus. Han nödgades
  således återvända med den främmande egendomen, utan att kunna uträtta
  sitt uppdrag.
  Kort tid derefter då han besökte en Bokbindare, att för bataljonens
  räkning låta inbinda liqvidböcker, såg han ett sirligt arbetadt
  syskrin, på hvars lock Bokbindaren nyss i guld intryckt bokstäfverne:
  A.S.R. Genast påminde han sig den upphittade näsduken, efterfrågar med
  häftighet personen, hvilken skrinet tillhör, får af den pratsamma
  gubben veta det vara en beställning af Packhusinspektorskan D., som
  dermed haft mycken hast; det blir troligen, fortfor gubben, en gåfva
  till hennes unga systerdotter, en hjertans söt varelse, i godhet utan
  like. "Ni känner dem således," inföll den unga Officern, "och kan
  säkert säga mig hvar de stå att träffas, på det jag må bli i tillfälle
  uträtta ett uppdrag, hvilket hittills, i brist af kännedom om hvar de
  bott, åsidosatts." -- "Åh bevars," svarade den välmenande gubben, "det
  kan jag lätt säga er, gården nästintill denna, tillhör dem, dit kan ni
  ej gå vilse; ja, ja, flickan är god som guld, akta henne bara;" hm
  tänkte Officern, med flickan ärnar jag ej ha att göra, endast jag fått
  återlemna henne sin näsduk.
  På eftermiddagen samma dag, styr han åter kosan till gatan, der
  Packhus-inspektören bodde, går in i det anvista huset, efterfrågar Fru
  D., säger henne sitt namn och framlemnar näsduken, i det han för henne
  berättar, huru den kommit i hans händer, samt huru han först i dag, af
  en händelse, fick veta hvar ägarinnan bodde. Fru D. bjuder honom artigt
  sitta ned, igenkänner näsduken, emottager den, samt inropar den
  sextonåriga Augusta, hvilken, högt rodnande, uttalar en tacksägelse
  till den unga Löjtnanten. Vidare underrättar sig Frun om hans
  kommendering till orten, hans bekantskaper m.m., men som han i staden
  ej känner andra än sina kamrater, bjuder hon honom att stundom hälsa
  på, beklagande, att hennes man nu vore utgången, och således ej sjelf
  fick visa sin tacksamhet för Löjtnantens hafde möda. Han aflägsnar sig
  åter, utan att vidare tänka på saken. Ej en enda gång kom Augustas
  oskyldiga bild att sväfva för hans inbillning, han tycktes fullkomligt
  kall, och otillgängelig för alla ömmare känslor.
  Då han följande morgon uppvaknade, emottog han af sin betjent en liten
  biljett. Han öppnar den, och finner deri en högst artig bjudning till
  Packhus-inspektör D., hvilken i enkla ordalag ber honom ursäkta, det
  han till en liten fest på sin lilla fosterdotters födelsedag, vågar
  utbedja sig hans besök. Liknöjd lägges biljetten å sida, och han skulle
  måhända glömt hela invitation för afton, om han ej sent omsider
  händelsevis blifvit varse den ännu på bordet qvarliggande breflappen.
  Det skulle väl dock se ohöfligt ut, tänkte han, vid sig sjelf, att ej
  antaga en så vänlig bjudning, påkläder sig i hast sin bästa uniform,
  afklipper en herrlig bouquette af sköna moss-rosor och hvita doftande
  hyacinther, hvilka blommade uti fönstren af hans rum, samt begifver sig
  till D----s. Men, huru öfverraskad blef han ej att vid sitt inträde i
  det klartupplysta huset finna en samling statligt prydda gäster, ur
  hvars krets den fryntlige värden och värdinnan, välkomnande hastade
  honom till mötes, hans första blick föll på den i bländande hvitt
  klädda Augusta, hvilken, lik en nyss utsprucken ros, i glad oskuld stod
  omringad af flera unga flickor, som höllo på att betrakta de många
  utsökta skänker födelsedagen alstrat. "Här, Augusta lilla," sade Fru
  D., "känner du väl sedan i går igen Löjtnant Sommer, hvilken äfven
  velat göra oss den fägnad, att med sin närvaro hedra din sextonde
  födelsedag." Augusta neg. "Jag har den äran, att lyckönska er till
  denna dag, Mamsell Reimer", stammade Löjtnanten, framräckande
  blommorna, "men tvekar att dermed våga förena denna enkla gåfva,
  hvilken endast, i anseende till blommornas sällsynthet, för er kan
  erhålla något värde." Augusta neg ännu en gång, men grep utan
  betänkande efter bouquetten, hvilken hon under förnyade utrop af: "hvad
  den är vacker!" med sjelförnöjd mine genast fäste vid sitt bröst, och
  derefter, lika munter och okonstlad, som förut, återvändo till sina
  unga vänninnor. Packhus-inspektören yttrade derefter sin fägnad öfver
  den oskyldiga händelse som förskaffat honom lyckan af Löjtnantens
  bekantskap, föreställde honom för det öfriga sällskapet, samt uppbjöd,
  under fortsättningen af aftonen, all sin förmåga att, som en
  förekommand värd, undfägna sina gäster. Dock, denna dag stadfästade för
  evigt de båda ungas öde. I tjensten var väl Löjtnant Sommer densamma
  som tillförene, skötte med drift och ordentlighet sitt kall, men blef
  han ensam på sitt rum, då nedsjönk merendels hufvudet tankfullt mot
  handen, och hela timmar kunde på detta sätt overksamt bortdrömmas. Den
  dysterhet som redan länge bemäktigat sig honom tilltog dageligen, och
  gjorde ensamheten för honom kärare än någonsin förut; objudna
  framställde sig nu tankar i hans själ, hvars djup ej såsom hittills
  blott återspeglade bilden af en enda evigt dyrkad varelse. Nej, tvenne
  sådana vexlade nu för hans fantasie och kommo honom att förskräckas
  öfver den likhet, hvilken den ena alltför tydligt tagit af Augusta.
  Han ville nu i ensamheten, genom undvikande af alla yttre föremål, med
  våld afskaka de bojor, hvilka blefvo honom allt mer och mer tryckande
  men fann ej att de redan voro för hårdt slutne, för att mera kunna
  lösas. Detta tilltagande svårmod undföll ej hans deltagande vänner,
  hvilka, genom muntra upptåg och infall förgäfves sökte förströ honom;
  det högsta möjliga de med honom ernådde, var en promenad utom staden,
  och underbart fogade händelsen då alltid, att kosan styrdes förbi
  Packhus-inspektörens hus, att artigheten fordrade en hälsning till
  fruntimren, som, fästade vid sina arbeten, sutto vid fönstren; att den
  högt rodnande Augusta, med nedslagna ögon, knappt vågade besvara
  helsningen, och att den dystre Sommer, då vanligtvis mer tankspridd än
  någonsin, skiljdes frän sina bullrande kamrater. Isen måste dock engång
  brytas, och vid ett länge fördröjt skyldighets besök hos D----s,
  upptäckte Löjtnant Sommar ändtligen, i en skön stund, för Augusta, hvad
  som, alltsedan första bekantskapen med henne, slutits inom hans bröst.
  Han meddelade då äfven henne, huru en helig kärlek i yngre år gjort
  honom lycklig; huru han, för ernåendet af sin högsta önskan, uppoffrat
  sina ungdomsplaner, huru han dag och natt, under alldrig hvilande
  omsorg för sin snara fortkomst, med mod och ansträngning tillkämpat sig
  rykte och ära; huru han med trofast och längtande hjerta ilat att
  slutligen vid sin älskades fötter nedlägga de med fara för hans
  lifförvärfvade lagrar, och till lön för allt detta, funnit henne en
  annans maka. Den enda tröst han ägde, var medvetandet, att icke
  likgiltighet eller otrohet beröfvat honom henne. Hennes älskande hjerta
  tillhörde honom ännu, med samma tillgifvenhet som fordom i de
  lyckligare tider, då de, slutne intill hvarandras bröst, fått tolka
  hvarandra sin rena kärlek. Hon hade för en oblidkelig fars stolthet åt
  högmodet och rikedomen, tvungits uppoffra sällheten och försaka sitt
  hjertas val; och var det endast i uppfyllandet af sina skyldigheter,
  såsom maka och mor, hon numera fick söka sin sällhet.
  "Vill ni således, dyra Augusta", fortfor Löjtnant Sommer, "till ett
  lidande hjerta sluta edert ungdomsglada, sorgfria lif; vill ni jemte
  mig gå oförutsedda öden tillmötes, så lemna mig nu genast, och utan
  vilkor, det ja, hvarförutan jag ej längre äger lugn." Augustas rodnande
  kind hade nu för första gängen bleknat; darrande föll hon i Sommers
  öppnade armar, och utsade med tydlig röst det ovilkorliga ja, hennes
  hjerta förestafavde henne. Hand i hand gingo nu de unga lyckliga till
  de älskade fosterföräldrarne, upptäckte för dem sina önskningar,
  erhöllo deras välsignelse, samt knöto kort derefter de band, dem icke
  ens döden tycktes vilja lösa. Augusta följde sin man under hans tvenne
  fortfarande tjensteår, men då han, efter erhållen Kapitens-värdighet,
  anhöll om sitt afsked, flyttade de tillbaka till den ort, som sett
  Augusta födas; samt nedsatte sig der, enligt Augustas innerliga önskan,
  uppå en skön landtegendom. Huru lycklig var den känslofulla Augusta, då
  hon här kunde skänka sin Carl, en pant af sin ömhet, och var det jag,
  min nådiga Friherrinna, den lilla Mathilda, som fick utgöra dessa ömma
  föräldrars glädje; min morfar var nu för andra gången blefven enkling,
  och ägde efter sin hustru, en betydlig förmögenhet; han tillbragte sin
  återstående lefnad hos sina barn, hvilka funno sin högsta njutning uti
  att förljufva hans dagar; ännu minns jag som utur en dröm, huru jag
  stundom fick gunga i den gamles knä: huru jag för lydaktighet ofta af
  honom erhöll präktiga skänker, dockor eller leksaker; att jag äfven en
  gång för oartighets skull, nedlyftades ifrån denna kära plats, och
  hvarken genom smekningar eller annat kunde tröstas öfver denna
  förvisning, förrän han sjelf åter i sitt knä upplyftat mig, samt lemnat
  mig sin tillgift.
  Jag var endast fem år gammal då min mor, genom min morfars bortgång,
  lemnades till en gränslös sorg, hvilken min älskade far med möda
  förmådde skingra. Hennes fosterföräldrars äfven kort derpå inträffade
  död, bidrog betydligt att nedslå hennes sinne; deras fortfarande ömhet
  visade sig ännu i det testamente de af all sin egendom gjorde min mor.
  Dock, tiden, tiden, helar ju hvarje sår; med dess tillhjelp upplefde
  mina föräldrar åter lyckliga dagar, slösade sin ömhet och trogna vård
  på mig, deras alltför lyckliga barn, samt njöto med föräldraglädje af
  den fröjd mitt barna sinne kunde bereda dem. Jag förbigår nu flere år,
  fördunklade af intet moln; tvertom, nya solar hade ländt sin bana uppå
  min lefnads horisont. Jag hade redan fyllt mitt sjuttonde år, då min
  fars munterhet synbarligen började aftaga, och han ofta sågs förfallen
  i dystra tankar; min ömma mor som ej kände anledningen till hans
  bekymmer, men obeskrifligen smärtades af att se honom lida, erhöll en
  dag, på förnyad tillfrågan om orsaken dertill, det svar, att en
  betydlig borgen, den han för en af sina vänner, en allmänt rik ansedd
  man, ingått, genom dennes oförmodade obestånd, samt den andra
  borgesmannens förutskedda uppsägning af vidare ansvarighet, nu ålåg
  honom ensam att afbetala, hvarigenom han, oberäknadt de öfriga
  förluster han i dylika fall tid efter annan gjort, såg sig bragt till
  tiggarstafven.
  Min mor bleknade härvid, och höll en minut på att förlora sin fattning,
  men genom ett öfvermenskligt bemödande återhemtade hon sig i
  ögnablicket, innan min far hunnit varseblifva hennes vanmakt, slog bada
  händerne omkring hans hals, och sade i en glad ton; "nå, min älskade
  Carl! det är ju en verldslig sak, hvad göra vi också med allt det der
  öfverflödiga skräpet af speglar, kronor, mahogny-möbler, silfver-pjeser
  etc; jag tycker verkeligen att här uppå landet ser det litet kuriöst
  ut, att vilja införa ett stadslif, man är alldrig dervid rätt väl
  hemma." -- "O! min milda, dyra Augusta, framstammade min far, jag
  känner ditt hjerta, och visste att du, på detta sätt skulle söka leda
  mig bakom ljuset, men jag smärtas så mycket mera af de förebråelser jag
  sjelf nödgas göra mig; huru skall väl du, uppvuxen i öfverflöd, utan
  smärta och saknad kunna vänja dig vid umbärandet af det nödvändiga?" --
  "Carl, min gode Carl", inföll nu min mor, afbrytande utbrottet af hans
  smärtfulla klagan, "var öfvertygad om uppriktigheten af hvad jag sagt.
  Har du väl någonsin hos mig upptäckt något af denna usla fåfänga,
  hvilken lider af det öfverflödigas försakande? Nej, nej, vi hafva
  förlorat intet, intet, då vi ännu äga hvarandra och vår älskade
  Mathilda." Verkeligen förmådde min mor genom denna kärleksfulla
  försakelse något lugna min far, hvilken nu, för sin borgen hårdt
  ansattes, och snart förbyttes den sköna egendomen till ett obetydligt
  hemman, den skogrika parken till en liten kryddgårdslappa under de låga
  fönstren, de herrliga mahogny-möblerne, till simpla hvitmålade
  trädstolar, speglar, silfver, allt försvann småningom ur det fordom väl
  försedda huset; -- men med allt detta upphörde likväl ej min mors glada
  lynne, tvertom strålade förnöjelsen ur hennes ögon, ehuru de bleknade
  kinderne ofta motsade denna onaturliga glädtighet. Ett år förbigick på
  detta sätt, hvarunder den inbördes kärleken emellan mina föräldrar, om
  möjligt, tilltog; min far skötte sin lilla jord och min mor lärde,
  jemte min tillhjelp, för en ringa summa, byns minderåriga barn läsa och
  skrifva. Men, nu började i hast hennes helsa aftaga, mattheten och
  kraftlösheten gjorde för hvarje dag större framsteg, hon förmådde nu
  högst sällan lemna rummet, klagade alldrig, men skämtade med älskvärd
  ömhet stundom bort de sorgemoln, hvilka lägrat sig på min bekymrade
  faders panna. En morgon, o! huru liflig står den for mitt minne,
  kallade hon mig till sin säng, och lade smekande sin älskade hand uppå
  mitt hufvud; "hör, min Mathilda", började hon, "jag kan och vill ej
  längre dölja för dig, att mina återstående dagar äro räknade, vi måste
  skiljas, döden skall snart lägga sin kalla hand emellan oss, men
  fåfängt skall hon söka åtskilja våra hjertan. Jag lemnar dig nu med
  tillfredsställelse, emedan så ske måste, till din ömma far, och den vän
  ditt hjerta sjelf utvalt; i den förres faderliga skydd och den sednares
  trogna kärlek, skall du finna ersättning för hvad du genom min bortgång
  förlorar; gerna hade jag väl sjelf ännu en gång velat välsigna edert
  förbund, men då så trogna pligter kalla din Edvard aflägse, kan jag
  endast anropa den allseende Guden för ert väl. Fäst din unga själ
  alltid vid den gudomliga försyn som styr våra öden, emottag med
  tacksamhet hvad hon behagar pålägga dig; då skall du, upprätthållen af
  honom, så väl i med- som motgång äga tillfredsställelse och själs
  lugn." Jag hade under dessa ord, badande i tårar, nedfallit invid
  hennes bädd, och kunde, gripen af den outsägligaste smärta, ej framföra
  ett enda ord. Den välsignande handen hade ifrån mitt hufvud nedsjunkit,
  och höljdes nu af mina hela tårar och kyssar. "Gråt ej min Mathilda",
  återtog min mor, "låt ej smärtan öfverväldiga dig, men var stark och
  undergifven Guds beslut, och sansa dig, att med dotterlig ömhet kunna
  bereda och upprätthålla din fars mod." Härunder hade min far sakta
  inkommit; han nalkades sängen der min mor låg och nedsatte sig,
  hjertligt emottagande den till välkomst uträckte handen. -- "Huru är
  det med dig min Augusta?" frågade han kyssande de bleka läpparna och
  inneslutande min mors händer i sina. "Du ser Gud ske lof lifligare ut i
  dag, tycker jag, tack vare den beskedliga Doktor Lund och hans mixtur;
  ville du ej hafva något att läska dig med? Den välmenande Prostinnan
  sänder dig just nu en delicat citroncrém, hvilken hon försäkrar ej
  skall skada; vill du smaka deraf?" Härvid uppsteg han och bar till
  sängen en karott fylld med den omnämnde crémen; han ärnade just föra en
  thésked deraf till min mors läppar, då hon, under ett svagt utrop "ack!
  min Gud! jag förmår ej mera", -- nedföll i hans armar. En marmor
  blekhet öfverdrog de tärda dragen. "Carl! min egen dyra Carl!" suckade
  hon, omfattade min fars och mina händer och var ej mer. Förskona mig
  min nådiga Friherrinna att söka vidare beskrifva denna smärtans stund.
  En Gud var det, som uppehöll min arma far vid krafter, och som vid
  dessa bekymmerfulla bedragelser, ej lät hans mod duka under. Sedan han
  ledsagat sin bortgångna maka till dess sista hvila, förföll han åter i
  det dystra svårmod, hvilket endast hon, genom så mycken mildhet förmått
  skingra. Hans enda nöje var betraktandet af det lilla skrin och den
  näsduk, hvilken först gifvit anledning till hans bekantskap med min
  mor, och hvilka reliker redan för längre tider voro mig skänkte af
  henne! Derjemte sysselsatte honom ofta beskådandet af en dyrbar tafla,
  hvilken ständigt hängt öfver mina föräldrars säng, den var ett minne af
  hans fordna Mathilda, och ägde för honom ett oskattbart värde; länge
  hade han redan för densamma blifvit erbjuden en betydligare summa, men
  hade aldrig kunnat förmås skiljas dervid; sluteligen gjorde det grymma
  behofvet det för honom nödvändigt; hans tillgångar voro ej tillräckliga
  att löna arbetarene på den lilla jord han bebodde, och med en smärta,
  hvilken blott kan förliknas med den vid förlusten af min mor, lät han
  sig skiljas vid detta sista band, af den renaste trofastaste karlek;
  han öfverlefde min mor endast ett hälft år, och jag förr så lyckliga
  barn, blef åter utsedd att emottaga denna ömt älskade fars sista suck.
  Har ni förlorat, Fru Friherrinna, hvad som var ert hjerta kärt; har ni
  någonsin erfarit höjden af sällhet och smärta? O! då vet ni hvad jag
  kännt, hvad jag ännu erfar vid det alldrig utplånliga minnet af min
  oersättliga förlust. Jag hade, försjunken i drömmar om det förflutna,
  en lång stund fästat hvarken öga eller tanke på något mig omgifvande
  föremål, men tänk dig Emilia min förskräckelse, då jag uppslående min
  blick, fann Friherrinnan afbleknad, och fullkomligt sanslös nedsjunken
  mot hufvudgärden. Jag sprang upp, skyndade att med eau-de-luser och
  spriter, dem hon alltid har till hands, gnida dess pulsar och
  tinningar, och lyckades ändteligen, efter träget bemödande, återkalla
  henne till medvetande; Hon uppslog nu de matta ögonen, i hvilka ännu
  klara tårar perlade sig; "jag har förskräckt er, goda Mathilda",
  yttrade hon, "genom den svaghet som i hast påkommit mig; er berättelse
  har lifligt upprört mitt hjerta, men, var lugn, det onda skall snart
  förgå; och framförallt", tillade hon, då hon hörde mig häftigt anklaga
  mig, såsom orsaken till hennes illamående, "gör er ingen förebråelse,
  det skulle på det högsta smärta mig, då jag sjelf föranledt till dess
  meddelande. Icke nu, men en annan gång då både ni och jag med mera lugn
  kunna sysselsätta våra tankar med flydda tider, vill äfven jag meddela
  er mina, väl icke händelserika, men dock något ovanliga öden; ni skall
  af dem erfara att lidandet, ehuru i olika grad oss tilldeladt, är
  hvarje menniskas lott; hvar finnes väl en dödlig, hvilken ej pröfvat
  motgången? Ack Mathilda! hon är en god skola, som vänjer själen vid
  tålamod och försakelse." -- Aftonsolen sjönk just nu, förintad bakom de
  aflägse blå bergen, och spridde ännu i sin nedgång en ljusning, lik en
  gloria kring det bleka ansigtet, hvilket verkligen bar en omisskännelig
  prägel af det själslidande, hvarom hon talat. Håret, upplöst igenom de
  bemödanden hon under sin plötsliga vanmakt gjort, tycktes ännu med
  samma obesvikliga beständighet som fordom, vilja smeka de sköna, ehuru
  icke mer ungdomliga dragen, och böljade nu ledigt i mörka vågor öfver
  panna och hals. Friherrinnan var synbart uttröttad, och hvilan, som jag
  tyckte henne högst behöflig. Sedan jag i hennes rum gjort min lilla
  aftonvard, lemnade jag henne något lugnad till morgondagens återseende.
  I morgons, då jag just slutat min lilla toilette och med mitt arbete
  gick att besöka Friherrinnan, anmältes Majorskan Pygmeus, hvilken hos
  den sistnämnda kom att aflägga ett förmiddagsbesök. Friherrinnan,
  hvilken ej så tidigt var beredd att emottaga visiter, bad mig, under
  det hon fulländade sin klädsel, i förmaket emottaga hennes främmande.
  Jag hastade ut att i lagom tid hindra Majorskans och dess Fröken
  systers snabba inträngande i Friherrinnans kabinett, hvarunder
  Majorskan likväl ej lemnade mig den ringaste uppmärksamhet, men, utan
  att ens vilja afvakta den ledsagande betjentens svar, häftigt frågade
  hvar Friherrinnan stod att träffas. "Friherrinnan skall straxt hafva
  den äran infinna sig", yttrade jag, "och ber hon nu genom mig Fru
  Majorskan intill dess hafva godheten taga plats i förmaket." Majorskan
  vände sig mekaniskt till mig och sade, i det hon med ögonen mätt emig
  från hufvud till fot: "vet Friherrinnan att det är hennes niéce, Fru
  Majorskan Pygmeus, som kommit att göra sin Tante Friherrinnan Y. ett
  besök?" -- "Ja, fru Majorskan är nyss för Friherrinnan anmäld", svarade
  jag, och öppnade härvid flygeldörrarne till förmaket, dit Majorskan med
  sin syster instego. Majorskan tog sin plats i soffan, och gjorde med en
  vink systern tecken att följa exemplet. Jag hade, intagen af verklig
  förundran, ännu ej bestämt mig hvarken att gå eller sitta, men tog mig
  dock sluteligen äfven en plats nära dörren. Detta var dock för mycket
  för Majorskan, hvilken på sin höjd kunnat tillåta mig få qvarstadna
  utanför tröskeln; hon nappade nu än på sin shawl, än på tofsarne af sin
  ljusröda sidenkoquette, men kunde längre ej afhålla sig att till sin
  syster halfhviska: "_mon dieu! quelle etourderie de ce placé ici_!" --
  "_Oui ma sæur_", uppvaktade Fröken, "_mais il faut l'excuser, elle ne
  comprends mieux_." -- Nu uppstod en liten paus, hvilken jag ingalunda
  exponerade mig att bryta. "Friherrinnan är länge upptagen i dag?"
  nedlät sig ändteligen Majorskan, lemnande mig en knapp sidoblick, "hon"
  (menande mig) "känner säkert hvad som så länge kan uppehålla min Tante,
  hennes helsa är...?" -- "Fortfarande ombytlig", afbröt jag nu, "det är
  väl ej ännu länge jag vistats hos Friherrinnan, men under denna tid har
  hennes helsa varit ständigt vacklande." -- "Jag tycker väl också",
  återtog Majorskan, "jag hos Friherrinnan ej hitlils bliivit henne
  varse, hon är således nyligen anländ, troligen till Friherrinnans egen
  uppassning?" Jag ärnade just lemna ett upplysande svar om att det
  verkligen var helt och hållet för Friherrinnans egen person jag
  vistades i huset, då denna sednares ankomst hindrade mig derifrån.
  Majorskan hastade nu att med sin första liflighet möta sin "nådiga
  tante", beskref i flytande ordalag, sin längtan att få se och
  underrätta sig om hennes helsa; regretterade sin stora förlust, att ej
  vara hemma, då den "nådiga tanten" härom dagen gjort henne äran af ett
  besök, tilläggande, "att hon då olyckligtvis hade antagit en bjudning
  till Guvernörskan, Grefvinnan X., hvilken så enträget nödgat henne ej
  uteblifva emedan repetionen till de i längre tider öfvade _tableaux
  vivants_, nu då alla draperier och kostumer voro förfärdigade, för
  sista gången före den stora representationen, under Fru Majorskans, vid
  dylika tillfällen välkända smak, skulle försiggå." Med förekommande
  vänlighet besvarade Friherrinnan all denna granlåt, utvisade Majorskan
  en plats i soffan, och, o under! o förargelse, kom att sjelf, då hon
  varseblef den, jag med så mycken djerfhet intagit, med den mest
  innerliga godhet ledsaga mig, först fram till Majorskan, presenterade
  mig som hennes unga vän, Mamsell Sommer, och o himlar! förde mig
  derefter till den stol, som invid soffan stod den högvälborna Frun
  närmast; Fröken hade redan i tysthet nedsatt sig, tätt invid mig, som
  med hjertat fullt af det ömmaste erkännande af Friherrinnans godhet, ej
  visste om jag skulle gråta eller le. Att ingendera nu passade sig,
  insåg jag likväl i rätt tid, och skulle näppeligen ej heller haft
  tillfälle till någondera, emedan Fröken Doll, hvilken nu på fullt
  alfvare fått exkusera, ej mig, men Friherrinnan, efter denna passage
  upplät sin språklåda, och nu i ymnighet trakterade mig med det aldra
  charmantaste potpourri af Daglig Allehanda. Under det Friherrinnan nu
  samtalade med Majorskan, fästades min uppmärksamhet på besynnerliga
  rörelser, dem Fröken ständigt gjorde med sina fötter; hon nemligen
  flätade dem oupphörligt, med verkeligt obegriplig konstfärdighet
  tillsamman, spirade ganska skickligt de ytterste tåspetsarne lodrätt
  mot golfvet, samt framstötte, med spenstighet, tillbakahållande sina
  axlar, det ovanligt högt hvälfda bröstet. Måhända varseblef hon
  sluteligen den observation jag häröfver gjorde, ty nu utlät hon sig
  helt à propos: "Mamsell har väl redan hört talas om den ypperliga
  gymnastik, man här i staden inrättat? Ack! Mamsell kan ej tänka sig
  hvad den är galant och rolig, och nyttig se'n. Vi hafva alla som
  begagna oss af den, redan på knappt en full vecka, blifvit så muntra
  och viga och lätta af det nöjsamma tacklandet på alla de otaliga
  linor och pelare, och Gud vet allt hvad för namn de mångfalldiga
  ställningarna hafva, der är i synnerhet höga, höga pelare, som räcka
  ända till kupolen af taket, samt linor, fulla med stora knutar, på
  hvilka man först klifver upp, tar sig sen fast i pelarn, sätter