Murgrönan - 04

  fötterne i kors och händerne i sidorna, samt halar på det sättet utför
  den fasligt långa pelarn; det är rätt vackert att se, ja, riktigt ser
  man ut som englar, då man så der sväfvar i luffen. Har Mamsell ej
  nånsin hört talas om gymnastik?" -- "Åh jo", svarade jag, då jag sent
  omsider blef i tillfälle till svar, "jag har visst hört, och till och
  med sett personer, hvilka genom denna välgörande inrättning återvunnit
  sin hälsa, i synnerhet påminner jag mig ett par unga flickor, hvilka
  redan i högsta grad snedvuxne, genom gymnastik blifvit fullkomligt
  lediga och raka; denna uppfinning är visst prisvärd, då menskligheten
  genom ett så lätt och oskyldigt medel, utan medicinens tillhjelp, kan
  vinna hälsa och krafter." -- "Nä men", återtog Fröken, "Mamsell lär väl
  dock ej sjelf någonsin sett dessa inrättningar? om Mamsell vill, så
  kunde vi i dag åtföljas, jag ämnar mig dit om en timme." -- "Jag tackar
  för detta anbud", svarade jag, "men kan ej antaga det, emedan min
  förmiddag redan är bestämd." -- "Men i morgon då? i morgon måste
  Mamsell komma dit, jag kommer och afhemtar Mamsell och Mamsell skall ej
  ångra denna promenade; lofva mig bara bestämdt att Mamsell kommer." Jag
  tackade åter igen, för så mycken uppmärksamhet, och som jag ej med
  skäl, utan att synas stötande kunde refysera denna förnyade
  proposition, lemnade jag det begärda löftet. Vidare öfvergick Fröken nu
  i ämne till de lustbarheter, hvilka hos Guvernörens skulle inträffa;
  "har Mamsell Sommer någonsin sett dylika föreställningar: _tableau
  vivant_?" -- "Nej, jag har väl aldrig bivistat någon sådan, men kan
  likväl imaginera mig dem." -- "Ja så, Ack! de äro också gudomliga, min
  syster Majorskan är alldeles en mästarinna i deras arangerande, det är
  alldeles obeskrifligt magnifiquet, skönt att åse dem." -- "Ja, det tror
  jag visst, då de äro lyckade", inföll jag. "Skada att Mamsell ej kan
  bli i tillfälle att bivista denna fest hos Guvernören", återtog Fröken,
  "Mamsell skulle riktigt betagas af förundran och överraskning; och
  balen derefter blir ej heller att förakta, jag har redan med Cloty och
  Jettchen Nobelcreutz öfverenskommit om vår klädsel, jag klär mig i
  rosa-rödt moirée, och en girlaude af blå lupiner, eterneller och
  tusenskönor kring hufvudet, men ännu har jag ej bestämt mig för en
  corbeille à fleurs eller en af stora hvita vaxperlor. Framför allt, men
  det kan väl Mamsell sjelf förstå, begagnar jag långa hängande lockar,
  de klä ju mig, tycker Mamsell ej så?" -- "Jag har ej sett Fröken utan
  dessa, svarade jag, undvikande, och kan således ej yttra mig i detta
  fall." (Frökens hängande lockar föreföllo mig förfärlige, och skulle
  jag ej redan sett några par dylika, hade jag säkert föreställt mig
  ägarinnan till dessa något förvriden.) Fröken ärnade just börja en
  beskrifning om Fröknarna Cloty och Jettchen, då Majorskan oformodadt
  steg upp, samt rekommenderade sig i sin "nådiga tantes" ynnest. --
  Fröken följde naturligtvis hennes exempel, och hann knappt mer än
  ytterligare påminna mig om mitt för morgondagen gifna löfte. "Ack! Fru
  Friherrinna", utropade jag nu ovilkorligt, sedan dessa gäster i sin
  vagn lyckligen aflägsnats, "huru god ni är. Jag skulle väl alldrig
  vidrört denna obetydlighet, skulle ej mitt hjerta ännu flöda öfver af
  den renaste tacksamhet till er; men nu gör jag det, på det ni, hulda
  Friherrinna sjelf må kunna dömma om hvad jag känner, och hvad jag i
  synnerhet i detta fall har skäl att känna, for er mot mig bevisade
  välvilja;" och mi berättade jag henne den lilla passagen före hennes
  inkomst i förmaket. -- "Jag vet, jag känner mer än väl", inföll
  Friherrinnan, "det löjliga högmod och den egenkärlek, hvartill i
  synnerhet Majorskan gör sig skyldig; man måste derföre, med den största
  liknöjdhet, om ock förenad med höflighet, bemöta henne; det gör mig
  verkeligen ofta ondt i synnerhet som blodsband förena oss, men hon är
  ohjeplig. Fröken, tror jag ej så mycket af böjelse, som icke mer för
  att efterkomma sin systers önskan, följer dess exempel, skulle deras
  far fått lefva, hade säkert hans vakande öga i tid rigtat deras
  förstånd, och afvärjt hvarje skadlig inflytelse på deras unga hjertan;
  men ack! han rycktes alltför tidigt bort, och lemnade sina båda
  döttrar, jemte en förhoppningsfull son, åt en allt förverldslig och
  veksinnad mor, hvilken i sina barns dageligen tilltagande sjelfsvåld,
  endast såg otvifvelaktiga bevis på qvickhet och snille, och således
  genom denna efterlåtenhet mera befrämjade än afstyrkte det onda." --
  Jag omtalade nu det löfte jag lemnat Fröken, nemligen: promenaden till
  Gymnastiken. Friherrinnan gillade alldeles mitt beslut att ej längre
  motsätta mig Frökens vänliga förslag; man bör ej, tilltalade hon,
  frånstötande besvara en yttrad välvilja, den må sedan gälla vigtigare
  eller likgiltigare saker, det är och förblir dock välvilja. Resten af
  förmiddagen tillbringades af Friherrinnan medelst skrifvande, samt
  eftermiddagen med emottagande af besök, hvilka utgjordes af
  Öfverstelöjtnanskan E. med sin Frökendotter, samt Kammar-Rådinnan H.,
  dessa båda äldre personer voro systrar, och ett par rätt söta (om jag
  så får kalla dem) gummor. Friherrinnan var som vanligt tillgänglig,
  och, som det tycktes, verkeligen upprymd af detta trefliga sällskap.
  Hos Fröken E. tyckte jag mig i början märka en skymt af högmod, men den
  försvann alldeles, då hon mot aftonen, under en lätt konversation så
  väl till mig, som generelt, meddelade sig hon är ej vacker, mera stor
  och fetlagd, men dock proportionerlig, och har i sitt väsende och
  hållning onekligt någonting graciöst; i synnerhet kan man med största
  nöje höra henne berätta; det obetydligaste erhåller då värde och blir
  utfördt af henne, interessant. Långt snarare än jag det önskat,
  bortilade denna afton, och med en ifrig anmaning till Friherrinnan,
  samt en dito till mig, om ett snart inträffande återbesök, aflägsnade
  sig dessa glada gäster.
  Åter har natten bredt sin dunkla slöja öfver sjö och land, och bjudit
  tystnad åt den hvilande jorden. Ser du, Emilia, huru jag lyckligare än
  på många tider, under flere timmar nu sysselsatt mig med dig, du, min
  älskade barndoms syster! När skall jag väl af din hand erhålla den
  första rad, och huru skall ej mitt hjerta innerligen gladas af detta
  prof på din fortfarande vänskap; nu god natt, god natt min Emilia!
  
  
  Den 7.
  
  Frukost-timmen var i dag knappast passerad, då Fröken Doll, under
  mycket buller, inhoppade i mitt rum; hon gjorde vid sitt inträde ett
  allför kosteligt experiment, hvilket, i anseende till den öfverbalans
  kroppen dervid tog, ett ögnablick såg rätt vådligt ut, men slutades
  dock så lyckligt, att endast tvenne invid hvarandra stående stolar, vid
  denna oväntade katastrof, kullstjelpte, och Fröken omsider, efter den
  piruette, hvartill de intrasslade fötterne föranledt, förbryllad och
  högröd tvärstadnade midt på golfvet. Hon såg högst förlägen ut öfver
  detta misslyckade saltomortal, och som hennes bryderi verkeligen höll
  på att smitta mig, tog jag mig i hast mod och frågade, utan att låtsa
  fästa uppmärksamhet vid det nyss förefallna: "om hon redan ärnade sig
  till gymnastiken, och möjeligen vore kommen att afhemta mig?" -- "Ja,
  ja, ja", svarade hon, nu afläggande sitt bryderi, och sedan hon således
  återvunnit sin fattning, gick det af sig sjelft; kullbytten var glömd,
  och färdig att göra en ny, framhoppade hon åter ett par pas de deux,
  och stod nu framfor mig i hela sin intagande gymnastik-kostume, ett par
  vida gulrandiga kulotter, neduti hopsnörpte likt välpinnade korfvar,
  samt en stor rotig, mångfärgad mecka, hvilken utan all slags bandage
  eller bälte, likt en brokig vinge, ständigt flaxade ikring henne. Nu
  satte hon med sjelfförnöjd min båda händerne i sidorna: "säg, hvad
  tycker ni om denna drägt, är den ej otvungen och lätt? man har i den
  afskakat alla bojor, andas sä fritt, kan röras ogeneradt, den eljest
  hopklämda kroppen är nu böjlig att sträckas hit och dit, och framför
  allt ser ni, kan man i den göra de oöfverträffligaste klättringar och
  språng på våra stegar och ställningar, och, fortfor hon helt exalterad,
  få se, få se, om icke ni af allt detta blir så betagen, att ni rätt
  snart blir en verksam medlem af vårt samfund." -- "Jag vill ej
  försäkra", återtog jag nu, "men jag tror fullt och fast, att sådant ej
  händer, så länge ej sjuklighet tvingar mig dertill." -- "Sjuklighet",
  utropade Fröken, "jag är Gud ske lof ej sjuklig, men då man med så
  litet kan förebygga sjuklighet, så"...
  "Jag tror likväl icke att jag kommer alt deltaga i detta
  försiktighetsmått, bästa Fröken", inföll jag nu åter och började göra
  mig färdig att åtfölja henne. Vi afreste i den präktiga landeau, som,
  med ett par frustande bruna hästar förespänd, stod väntande framför
  trappan. Ehuru Fröken försäkrat mig det jag ej skulle ångra mitt besök,
  kunde jag dock ej dervid erfara det stora nöje, hvarom hon så mycket
  talat, då jag undantager det hon sjelf, eller rättare hennes ovighet,
  förskaffade mig. Antalet af Gymnastiserande var temmeligen stort,
  omkring tjugu à trettio; dessa undergingo sina pröfningar med
  resignation, och syntes en del onekligen erfara lidanden, hvilka ej
  genom dessa muntra lektioner kunde förmildras, men åtminstone utvisade
  ej fröken Dolls, och en och annans glada ansigten någon smärta; hvad i
  synnerhet den förstnämnda beträffar, gör jag mig ej samvete af, att så
  raillant yttra mig; hon medgaf ju sjelf sig vara fullkomligt frisk.
  Men, jag återgår till mitt ämne: fröken Doll, hvilken verkeligen roade
  mig en stund, i det hon, under mycket bråk, fet och rödbrusig,
  ansträngde sig att i kapp med en kamrat genom repstegarna dingla sig
  upp och ned, och sluteligen, lik en stampsäck, nedföll till golfvet
  innan hon nådde stegens nedre trappsteg; hon lyckades ej bättre, då hon
  medelst en hängande lina skulle öfverhoppa en slags bröstvärn, eller
  (som jag barbariskt nog skulle benämna det) trädbock. Turvis hade
  eleverne gjort sina hopp deröfver, hvari i synnerhet några excellerade,
  då min Fröken, temmeligen säker om sin kupp, med kraftlulla händer
  bemäktigade sig linan, lunkade af, men paff! olyckligtvis tvärstadnade
  midt för bocken, utan att äga förmåga upphinna dess stolta rygg; detta
  var och förblef henne allt vidare omöjligt, oaktadt alla förnyade
  försök. "Nå, tyckte ni ej det var roligt att se?" frågade mig Fröken,
  då vi åter sutto i vagnen. "Å ja, öfningarne äro mångfaldiga, och
  vighet fordras visserligen att med färdighet der kunna slå sig igenom,
  likväl tror jag barn bäst taga sig ut dermed; såg Fröken till exempel
  den lilla flickan, som klättrade högst, upp i cupolen, och sedan med
  verkelig grace nedskrann? den tyckte jag om." -- "Ja, ja, jag vet,
  lilla Mamsell T., ja, hon är ovanligt vig och spenstig, nå dertill
  fordras också blott liten vana, hon har redan länge öfvat sig med
  gymnastik." Sålunda, under ständigt upprepande af, att till denna
  skicklighets ernående endast och allenast fordrades liten vana,
  uppnåddes mitt hem, dit Fröken artigt nog behagat följa mig. Vid min
  hemkomst mötte mig en liten billet ifrån Rosa, hvilken ville underrätta
  sig om jag på eftermiddagen vore hemma, då hon lofvade besöka mig; hon
  ville, skref hon, gerna före den snart inträffande resan till
  Liljedahl, tillbringa en eftermiddag hos mig. Du kan väl föreställa
  dig, älskade Emilia, huru hjertligt detta förslag gladde mig; jag
  hastade således att, med Friherrinnans tillåtelse, bedja Rosa vara
  välkommen. Hon kom då Friherrinnan ännu hvilade middag, och bortpratade
  en rätt munter timme tillsammans med mig; vi sutto i mina rum, hvilka
  föllo henne oändligt i smak. "Du är glad och lycklig nu söta Mathilda",
  inföll hon då jag med oförställd glädje gjorde henne uppmärksam på den
  trefnad och de mångfaldiga beqvämligheter Friherrinnan i öfverflöd
  beredt mig. "Jag ser det bestämdt, ack! hvad det är glädjande;" härvid
  föll hon mig om halsen och stora klara, det hjertliga deltagandets
  oförfalskade tårar lyste härunder i de sköna ögonen. "Ja, jag är
  verkeligt lycklig, söta Rosa", upprepade jag, "men framför allt utgöres
  min lycka af det ömma moderliga bemötande jag minutligen röner af
  Friherrinnan. O! om ni alla visste huru obeskrifligt god hon är."
  "Ja, så har också mamma alltid sagt", återtog Rosa, "hon har, i trots
  af Mamsell Bergbruns elakhet alltid lyckönskat dig, ty mamma känner
  igenom många fattiga familjer Friherrinnans otaliga välgerningar, ehuru
  de alltid i största tysthet utöfvas. Ännu helt nyligen köpte hon åt en
  fattig skomakare och hans i yttersta armod lefvande familj, ett litet
  under Liljedahl liggande hemman; fadren, en trägen arbetare, hvilken,
  under en nykter och anständig lefnad, genom sin flit uppehållit de
  sina, samt under sin hustrus årslånga sjuklighet förskaffat henne
  medicin och läkarevård, såg helt oförmodadt, genom grannens
  vårdslöshet, hvars hus först nedbrann, sin lilla koja äfven förvandlad
  i aska; hvar skulle det arma folket finna tak öfver hufvud, och hvar
  mannen tillgångar att åter förskaffa sig verktyg och tillbehör till
  fortsättande af sitt arbete? Friherrinnan Y. skaffar sig snart
  underrättelser om hans uppförande, kallar honom till sig, erfar nu
  familjens oskyldigt iråkade elände samt låter genom tredje hand för
  hans räkning af pappa köpa det omnämnda lilla hemmanet, der karlen nu
  redan, jemte hustru och barn, åter lycklig blefven, stundeligen
  välsignar den menniskoälskande varelse, hvilken han har att tacka för
  sin bergning och utkomst; pappa säger, att mannen med drift och
  arbetsamhet samt tillhjelp af högst tvenne personer, kan der blifva
  behållen karl, i synnerhet som han af sin äldste son redan erhåller
  betydlig hjelp. Hvad hon måtte känna sig tillfredsställd den hulda
  Friherrinnan, som, jemte en god, varm vilja, äfven äger förmåga att
  utöfva så mycket godt." Vårt samtal afbröts nu af Friherrinnans
  personliga mellankomst; hon välkomnade vänligt Rosa, underrätta sig om
  dess föräldrars helsa samt frågade skämtande mig: "om hon,
  (Friherrinnan) i dag fick föreställa mitt främmande, eller om hon som
  gammal, och utgörande tredje person föreföll de unga öfverffödig. Jag
  vågade, till bevis på mitt fullkomliga ogillande af denna sista mening,
  kyssande den älskade handen, ledsaga henne till den beqvämaste plats
  den mjuka soffan erbjöd, framsatte en pall under hennes fötter, på det
  hon riktigt väl skulle trifvas, samt serverade derefter henne, Rosa och
  mig, med vår älsklingsdryck, det herrliga rykande kaffet. Med Rosas
  tillhjelp var jag lycklig nog att medelst sång och musik bereda
  Friherrinnan ett par rätt njutningsrika timmar. Vi sutto som bäst
  öfverlemnade åt en ren glädje, då betjenten hastigt anmälte Grefvinnan
  X. och denna straxt derefter inträdde, icke i Friherrinnans, nej i mina
  rum; Friherrinnan uppsteg; persvaderande Grefvinnan att instiga på
  hennes sida, men med öfvertalande vänlighet afböjde Grefvinnan detta
  förslag, försäkrande, det hon med största nöje skulle qvarstadna här,
  hvarest genom musiken så mycken trefnad vore att förvänta", vid dessa
  ord gjorde hon för Rosa och mig en liten artig bugning, samt nedsatte
  sig jemte Friherrinnan, i soffan. Denna var -- altså Grefvinnan X.,
  om hvilken Majorskan Pygmeus hade talat; jag hade ju föreställt mig
  henne såsom en redan till åren kommen bedagad dame, med hög uppsatt
  mössa, och välstärkt, uddad ståndkrage, samt uttrycket skarpt och
  respektbjudande; nu deremot öfverraskades jag af en varelse, ännu ung,
  och jag skulle tillägga, outsägligt vacker, om ej de af en tärande
  sjukdom redan något förändrade dragen motsade mitt påstående, men
  oemotståndligt behaglig, så vågar jag bestämt kalla henne; kring den
  hvitaste panna nedföllo mörka lockar, icke af de moderna, hvilka såväl
  klädde Fröken Doll, nej, långt derifrån, men af de skönaste och
  rikaste, som ännu någonsin prydt en öppen panna eller smekt en rundad
  kind; den fina näsan, munnen, öfver hvilken jemt ett litet drag af
  presence d´esprit hvilade, och hvaruppå jag genast igenkände en
  lefvande själ, den imponerande, smerta kroppsbildningen, det
  hänförande, litet öfverlägsna, i den fina nackens något trottsiga
  tillbakakastande, dock! hvad vill allt detta, ehuru förskönande det
  hela, säga, då man betraktat dessa ögon, för hvars uttryck jag ej äger
  något namn; du ler måhända åt mitt svärmeri, då jag säger dig, det jag
  endast i ett ansigte förut läst detta höga, detta himmelska, detta
  obeskrifliga! mins du den herrliga altartaflan på konstkabinettet i P.?
  detta fulländade mästerstycke af den odödlige R.O! du minnes den
  säkert, och kan utan mina fåfänga försök tänka dig, hvad jag dock
  omöjligt, omöjligt skulle söka göra dig tydligt. En omsorgsfullt
  broderad skir, hvit krage föll sluteligen öfver den i det ljusaste blå,
  färgade öppna tibetsrocken, hvilken, tillhållen endast af en lätt
  gördel omslöt den smerta gestalten. Förstummad åhörde jag en stund det
  oändligt ljufva och älskvärda i Grefvinnans konversation, de lätta och
  naiva, men tillika skonsamma infall hon då och då framkastade, och
  kunde längre ej afhålla mitt hjerta den beundran hon hos mig väckte.
  "Och detta är Guvernörskan X." framhviskade jag till Rosa, då
  Grefvinnan, under enskildla samtal, språkade med Friherrinnan. "Ja, och
  huru så? frågar du det emedan du ej trodt att så mycken själ, så mycken
  känslighet och intagande godhet kunde förenas med den stela etikettens
  fordringar, med rikedom och börd? Ack! söta Mathilda, sällsynta äro
  visserligen dessa exempel, men ser du, de gifvas dock." Nu tog mig Rosa
  under armen och förde mig in i det hemliga statsrådet, min sängkammare,
  der hon med få ord berättade mig huru Grefvinnan X----s svärmoder,
  ehuru redan öfver åttatio år, utgjorde den klart strålande perla,
  hvilken i den Grefliga kronan spridde ljus och sällhet öfver hela
  familjen. Jag fick nu veta, att Grefve X. varit tvenne gångor gift; att
  han i sitt första äktenskap ägde tvenne arfvingar, en son, hvilken
  redan vistades vid academien, samt en dotter om sjutton år; att det
  sednare giftet skänkt honom trenne, ännu minderårige barn, och var det
  för att fira den vördade farmodrens åttationdetredje födelsedag, de af
  Majorskan omtalte tableanerne voro arangerade. Friherrinnan kom nu, att
  på Grefvinnans anmaning bedja oss spela ett stycke à quatre mains,
  hvilket vi kort förut tillsamman exequerat, derefter spelade jag vår
  sonat, och sjöng med Rosa några nyare sångstycken. Grefvinnan tackade
  oss och syntes nöjd, och om jag ej synes dig alltför egenkär, säger jag
  dig att det gick bra. Efter theét uppstod Grefvinnan, ty hennes vagn
  hade redan anländt, tog afsked af Friherrinnan, nalkades mig, kyste
  mig, hvilket här eljest ej mera är bruket, samt bad mig ej neka sig det
  nöjet, att tillika med Friherrinnan den 13:de Juni skänka henne ett
  besök, då ungdomen (härvid nickade hon åt Rosa och mig), kunde påräkna
  en munter afton. Jag neg ödmjukt samt yttrade med enkla ord, en
  tacksägelse för Grefvinnans godhet. Friherrinnan syntes synbart belåten
  med denna vänliga anmaning, samt hoppades äfven, det intet måtte hindra
  henne ifrån åtnjutandet af denna glada dag. "Den trettonde", sade Rosa,
  så snart Grefvinnan lemhat rummet och började räkningen ifrån tum till
  tum, "i dag hafva vi den sjunde, låt se, en, två fre, fyra, fem, sex,
  precis efter sex dagar, ack! då äro vi ännu qvar: efter sex dagar, hvad
  det skall bli roligt! hör söta Mathilda, huru tänker du kläda dig? men
  hvad, du är ej glad, hvarföre är du i hast så bedröfvad, just då så
  mycket bjuder dig motsatsen, säg, hvarföre lider du nu Mathilda?" --
  "Goda deltagande Rosa", afbröt jag nu, "denna veka, ömma själ, jag vill
  ej mera oroa dig, jag vill åter bli glad." -- "Men säga mig vill du
  dock", smekade Rosa, "hvad som så hastigt störde din glädje, du var ju
  nyss så munter; säg dock Mathilda?" -- "Jo det vill jag, huldaste Rosa,
  jag var redan förut i min själ bevekt, och då jag nu hörde Grefvinnan
  omtala det nöje hennes bal skulle förskaffa oss, blef jag ännu mera
  upprörd, Rosa! jag har ej dansat sedan mina föräldrars död!"... "Söta,
  söta Mathilda!" snyftade nu Rosa, kastade sig handlöst ned i soffan och
  gret öfverljudt. Jag hade nu all möda att lugna Rosa, satte mig vid
  flygeln och började spela! "fria vill Simon Sälle", så länge och så
  allvarligt, till dess Rosa under tårar, ifrån kudden upphöjde hufvudet,
  började betrakta mig, samt sluteligen, då jag ej längre mäktade
  återhålla ett ofrivilligt skratt, rätt hjerteligen instämde deri.
  Friherrinnan kallade oss nu intill sig, förde oss till en korg
  fullrågad med de skönaste vindrufvor och appelsiner, hvilka just nu
  genom gamla Grefvinnan X. blifvit henne tillsände, samt bad oss deraf
  mätta oss, sjelf vågade hon ej fortära deraf. Rosa svalkade med
  begärlighet sina glödande läppar med de saftige drufvorne, samt
  stoppade för den lilla Victors räkning en frisk appelsin i sin pirat;
  vagnen hade äfven redan kommit, för att afhemta henne, och med hennes
  afresa slutades också denna glada afton. Åter "en god natt", dröm
  Emilia! om din sannaste vän Mathilda.
  
  
  Den 10.
  
  Upptagen dels af visiter dels af contra visiter samt små bestyr för den
  hos Grefvinnan X. blifvande balen, har jag på dessa tvenne dagar endast
  hunnit tänka, men det likväl rätt hjertligt och offa på dig. Denna
  tredje skulle dock ej -- så beslöt jag -- försjunka i natt, utan att
  jag med dig fått bortprata en vänlig stund. Du tycker väl, och det med
  skäl, att tvenne fulla långa dagar borde gifva rikliga änmen till
  meddelanden men så är likväl ej. I förrgår var Friherrinnan ovanligt
  rask, och proponerade, sedan vi med arbeten tillbringat vår förmiddag,
  att på eftermiddagen resa ut på ett par besök. Friherrinnan önskade
  hafva mig med, och hennes önskan är min käraste lag. Hon gjorde
  alltså en visit hos Ofverjägmästarinnan Bjellerdorf, men nej,
  hon lemnade henne endast ett visitkort; ty lyckan, eller olyckan
  fogade, att Öfverjägmästarinnan ej var hemma. "Ni har ju sett
  Öfverjägmästarinnan, Mathilda?" frågade Friherrinnan under det vi till
  Friherrinnan C. fortsatte vår curs; "ja." -- "Denna person är en medlem
  i sällskapslifvet, till hvilken regelmässiga besök ej får åsidosättas,
  men, ni såg och hörde ju henne i flere dagar, jag behöfver således ej
  öfver henne göra er en beskrifning; hon förklarar sig sjelf för ett
  uppmärksamt öga." Vi stadnade nu framför Friherrinnan C's hus, och voro
  så lyckliga att blifva emottagne. Du mins väl, Emilia, den personliga,
  ehuru fjera presentation jag å Ångfartyget gjorde; dig af Friherrinnan
  C. och dess trenne döttrar? samma Friherrinna och samma fröknar visade
  sig nu, de sednare i ståtliga moderna kostymer, der ej en rynka, ej ett
  snöre förfelade sin plats; raka och cirklade emottogo de Friherrinnan,
  samt helsade äfven i nådighet -- sedan Friherrinnan föreställt mig dem
  -- mig ett gracieust välkommen. Denna korta visit medförde ej något
  särdeles nöje och efterlemnade således ingen längtan till dess
  återförnyande. Det återstående af aftonen fortgick med att för
  Friherrinnan högt uppläsa stycken utur hennes favoritlektyr "Schiller",
  och härmed slutades dagen. I går stod jag ännu och rangerade min
  toilette, då Friherrinnan lät kalla mig, jag hastade in till henne.
  "Gör er beredd, Mathilda lilla", yttrade hon, nickande till mig en god
  morgon, "att tillsammans med mig göra en liten tur uti staden; jag har
  hvarjehanda små uppköp att göra, och önskade gerna att ni åtföljde
  mig." Jag ordnade nu i hast min klädsel, påtog mig hatt och shawl, samt
  skyndade att åter infinna mig hos Friherrinnan, hvilken äfven var
  färdig; vagnen körde fram och nu bar det af. Vid en Galanterie-bod lät
  Friherrinnan hålla, samt utsteg, åtföljd af mig. Nu lät hon i boden, af
  präktiga siden och florpackor, nedtaga de yppersta, vis à vis dem
  rådfrågande min smak, men som jag omöjligt kunde inse hennes afsigt,
  eller i dag förlika mig med hennes smak för ljusa, med hennes ålder
  ingalunda öfverensstämmande färger, sade jag beslutsamt: "Friherrinnan
  måste godhetsfullt ursäkta mig, men i dag förmår jag ingalunda yttra
  min smak, i anseende till Friherrinnans val, jag skulle då våga säga,
  att alla dessa färger äro för Friherrinnan mycket för lystra." -- "Ja
  för mig, sannt nog, Mathilda, men för er?" -- "O! min nådiga
  friherrinna, för mig?" -- "Ja för er, ni misstycker väl ej att jag
  önskade få bestämma er klädsel på den första bal ni jemte mig
  bevistar?" -- "Ack Fru Friherrinna, denna godhet..." -- "Välj nu blott,
  välj, men enligt min alfvarliga bestämda önskan, något af dessa
  dyrbarare; låt se, på hvilket af dessa er smak faller", och härvid
  framradade hon flera packar de aldraherrligaste sidentyger, ljusröda,
  gula, blå, samt hvita.
  "Då Friherrinnans godhet tillåter mig något val, väljer jag utan
  tvifvel detta", och härvid framsköt jag ett bländande hvitt
  silfveraktigt tyg, med de skönaste iväfda blommor; "men Fru
  Friherrinna, jag torde ingalunda behöfva ett så dyrbart plagg, måhända
  kunde i min garderobe finnas någon, ehuru ej så präktig, dock passande
  klädning, som, då man betänker mina tillgångars ringhet, skulle bättre
  anstå mig; denna är" ... "alldeles passande på en stor bal, min lilla
  Mamsell, utan pretention", hviskade Friherrinnan mig vänligt i örat, ty
  betjeningen återkom nu ifrån sina beskickningar, bärande askar, lådor
  etc etc., hvilka alla uppradades på disken framför oss. Nu lät
  Friherrinnan af det hvita tyget afmäta en dubbel mängd af alnar till en
  rik klädning, yttrande sig högst nöjd öfver mitt val af färg, aflade
  åter dubletter af silkesvantar, silkesstrumpor, sidenskor, blonder och
  dyrbara shawletter, och lät sedan hon liqviderat alltsammans, bära det
  till sin vagn; nu befallte hon kusken stadna vid Fru Köller, stadens
  förnämsta modkrämerska, och här förnyades åter hennes mot mig visade
  godhet; enligt egen smak skulle jag nu, utur det rika förråd af de
  utsöktaste franska blommor, hvilka här framlades, välja mig en
  hårprydnad; mitt val stadnade ovilkorligt vid en utmärkt vacker
  halfkrans af förgät mig ej, och hvita bellis; "denna, -- om jag får?"
  Friherrinnan nickade ett bifall; "välj ännu en, för en flicka af
  omkring edra år, men litet gladare färg." Jag valde åter en med
  ljusröda bellis och hvita spiriga fjederblommor, den var obeskrifligt
  vacker. Nu tog Fru Köller under Friherrinnans tillsyn ett mått af mig
  till den eleganta klädningens förfärdigande, ty det deltes i tvenne
  delar, den andra hälften medtogs, och vi rekommenderade oss. "Huru
  skall jag någonsin kunna göra mig förtjent af denna gränslösa godhet",
  framstammade jag, då jag ändteligen invid Friherrinnans sida satt i
  vagnen, huru mycket uppoffrar icke Friherrinnan nu, och hvarje
  ögonblick genom denna omsorg, denna aldrig upphörande moderliga ömhet.
  Jag söker förgäfves ett ord, som kunde tyda den tacksamhet jag känner
  för dessa otaliga välgerningar. Friherrinnan såg på mig, med denna
  hjertliga blick, hvilken utan ordens tillhjelp förklarar så mycket,
  lade flygtigt sin hand uppå min, och sade med vänlighet: "nå väl
  Mathilda! låt mig då alltid af ert hjerta erhålla denna barnsliga
  benämning, anse mig verkeligen som er ömmande mor, och jag vill med
  tillfredsställelse i er, hylla en älskad tillgifven dotter; gör mig nu
  genast en hjertlig fägnad, tillade hon då vi redan gingo trapporne
  uppföre till hennes våning, och res! med denna bagatell till Rosa B.
  Det är du Mathilda, som gifver henne detta lilla minne för hennes
  vänskapliga bemötande, under er gemensamma ångbåtsfärd; bör du det,
  härigenom kan du på ett anständigt sätt, godtgöra den omsorg hennes far
  möjligen under denna tid hade för dig", och nu afskiljde hon de
  effekter, hvilka skulle tillhöra Rosa, samt afskedade alltsammans. Rosa
  hoppade af oförställd barnslig glädje omkring mig, vid hvart enda
  pakett jag, framkommen till henne, upptog. "Ack! så skönt! så skönt!"
  skallade hennes högljudda utrop; i synnerhet förtjuste henne den
  verkeligen ovanligt vackra blomsterkransen; hon sprang till spegeln,
  lade den på sina lockar, dansande, under innerlig förnöjelse, kring
  rummet; Hofrådinnan berömde det rara tyget, complimenterade öfver
  Friherrinnans oförväntade godhet, brydde Rosa för hennes danslust, och
  säkra förväntan på den Grefliga bjudningen, hvilken möjligen kunde
  uteblifva; då Rosa till denna sista invändning immerfort åberopade sig
  de meningsfulla blickar Grefvinnan tillsändt så väl henne, som mig. Jag
  lemnade nu Rosa åt sin lifliga glädje, ännu öfverenskommande om ett
  sammanträde före den vigtiga dagen, samt afreste.