Murgrönan - 04

fötterne i kors och händerne i sidorna, samt halar på det sättet utför
den fasligt långa pelarn; det är rätt vackert att se, ja, riktigt ser
man ut som englar, då man så der sväfvar i luffen. Har Mamsell ej
nånsin hört talas om gymnastik?" -- "Åh jo", svarade jag, då jag sent
omsider blef i tillfälle till svar, "jag har visst hört, och till och
med sett personer, hvilka genom denna välgörande inrättning återvunnit
sin hälsa, i synnerhet påminner jag mig ett par unga flickor, hvilka
redan i högsta grad snedvuxne, genom gymnastik blifvit fullkomligt
lediga och raka; denna uppfinning är visst prisvärd, då menskligheten
genom ett så lätt och oskyldigt medel, utan medicinens tillhjelp, kan
vinna hälsa och krafter." -- "Nä men", återtog Fröken, "Mamsell lär väl
dock ej sjelf någonsin sett dessa inrättningar? om Mamsell vill, så
kunde vi i dag åtföljas, jag ämnar mig dit om en timme." -- "Jag tackar
för detta anbud", svarade jag, "men kan ej antaga det, emedan min
förmiddag redan är bestämd." -- "Men i morgon då? i morgon måste
Mamsell komma dit, jag kommer och afhemtar Mamsell och Mamsell skall ej
ångra denna promenade; lofva mig bara bestämdt att Mamsell kommer." Jag
tackade åter igen, för så mycken uppmärksamhet, och som jag ej med
skäl, utan att synas stötande kunde refysera denna förnyade
proposition, lemnade jag det begärda löftet. Vidare öfvergick Fröken nu
i ämne till de lustbarheter, hvilka hos Guvernörens skulle inträffa;
"har Mamsell Sommer någonsin sett dylika föreställningar: _tableau
vivant_?" -- "Nej, jag har väl aldrig bivistat någon sådan, men kan
likväl imaginera mig dem." -- "Ja så, Ack! de äro också gudomliga, min
syster Majorskan är alldeles en mästarinna i deras arangerande, det är
alldeles obeskrifligt magnifiquet, skönt att åse dem." -- "Ja, det tror
jag visst, då de äro lyckade", inföll jag. "Skada att Mamsell ej kan
bli i tillfälle att bivista denna fest hos Guvernören", återtog Fröken,
"Mamsell skulle riktigt betagas af förundran och överraskning; och
balen derefter blir ej heller att förakta, jag har redan med Cloty och
Jettchen Nobelcreutz öfverenskommit om vår klädsel, jag klär mig i
rosa-rödt moirée, och en girlaude af blå lupiner, eterneller och
tusenskönor kring hufvudet, men ännu har jag ej bestämt mig för en
corbeille à fleurs eller en af stora hvita vaxperlor. Framför allt, men
det kan väl Mamsell sjelf förstå, begagnar jag långa hängande lockar,
de klä ju mig, tycker Mamsell ej så?" -- "Jag har ej sett Fröken utan
dessa, svarade jag, undvikande, och kan således ej yttra mig i detta
fall." (Frökens hängande lockar föreföllo mig förfärlige, och skulle
jag ej redan sett några par dylika, hade jag säkert föreställt mig
ägarinnan till dessa något förvriden.) Fröken ärnade just börja en
beskrifning om Fröknarna Cloty och Jettchen, då Majorskan oformodadt
steg upp, samt rekommenderade sig i sin "nådiga tantes" ynnest. --
Fröken följde naturligtvis hennes exempel, och hann knappt mer än
ytterligare påminna mig om mitt för morgondagen gifna löfte. "Ack! Fru
Friherrinna", utropade jag nu ovilkorligt, sedan dessa gäster i sin
vagn lyckligen aflägsnats, "huru god ni är. Jag skulle väl alldrig
vidrört denna obetydlighet, skulle ej mitt hjerta ännu flöda öfver af
den renaste tacksamhet till er; men nu gör jag det, på det ni, hulda
Friherrinna sjelf må kunna dömma om hvad jag känner, och hvad jag i
synnerhet i detta fall har skäl att känna, for er mot mig bevisade
välvilja;" och mi berättade jag henne den lilla passagen före hennes
inkomst i förmaket. -- "Jag vet, jag känner mer än väl", inföll
Friherrinnan, "det löjliga högmod och den egenkärlek, hvartill i
synnerhet Majorskan gör sig skyldig; man måste derföre, med den största
liknöjdhet, om ock förenad med höflighet, bemöta henne; det gör mig
verkeligen ofta ondt i synnerhet som blodsband förena oss, men hon är
ohjeplig. Fröken, tror jag ej så mycket af böjelse, som icke mer för
att efterkomma sin systers önskan, följer dess exempel, skulle deras
far fått lefva, hade säkert hans vakande öga i tid rigtat deras
förstånd, och afvärjt hvarje skadlig inflytelse på deras unga hjertan;
men ack! han rycktes alltför tidigt bort, och lemnade sina båda
döttrar, jemte en förhoppningsfull son, åt en allt förverldslig och
veksinnad mor, hvilken i sina barns dageligen tilltagande sjelfsvåld,
endast såg otvifvelaktiga bevis på qvickhet och snille, och således
genom denna efterlåtenhet mera befrämjade än afstyrkte det onda." --
Jag omtalade nu det löfte jag lemnat Fröken, nemligen: promenaden till
Gymnastiken. Friherrinnan gillade alldeles mitt beslut att ej längre
motsätta mig Frökens vänliga förslag; man bör ej, tilltalade hon,
frånstötande besvara en yttrad välvilja, den må sedan gälla vigtigare
eller likgiltigare saker, det är och förblir dock välvilja. Resten af
förmiddagen tillbringades af Friherrinnan medelst skrifvande, samt
eftermiddagen med emottagande af besök, hvilka utgjordes af
Öfverstelöjtnanskan E. med sin Frökendotter, samt Kammar-Rådinnan H.,
dessa båda äldre personer voro systrar, och ett par rätt söta (om jag
så får kalla dem) gummor. Friherrinnan var som vanligt tillgänglig,
och, som det tycktes, verkeligen upprymd af detta trefliga sällskap.
Hos Fröken E. tyckte jag mig i början märka en skymt af högmod, men den
försvann alldeles, då hon mot aftonen, under en lätt konversation så
väl till mig, som generelt, meddelade sig hon är ej vacker, mera stor
och fetlagd, men dock proportionerlig, och har i sitt väsende och
hållning onekligt någonting graciöst; i synnerhet kan man med största
nöje höra henne berätta; det obetydligaste erhåller då värde och blir
utfördt af henne, interessant. Långt snarare än jag det önskat,
bortilade denna afton, och med en ifrig anmaning till Friherrinnan,
samt en dito till mig, om ett snart inträffande återbesök, aflägsnade
sig dessa glada gäster.
Åter har natten bredt sin dunkla slöja öfver sjö och land, och bjudit
tystnad åt den hvilande jorden. Ser du, Emilia, huru jag lyckligare än
på många tider, under flere timmar nu sysselsatt mig med dig, du, min
älskade barndoms syster! När skall jag väl af din hand erhålla den
första rad, och huru skall ej mitt hjerta innerligen gladas af detta
prof på din fortfarande vänskap; nu god natt, god natt min Emilia!


Den 7.

Frukost-timmen var i dag knappast passerad, då Fröken Doll, under
mycket buller, inhoppade i mitt rum; hon gjorde vid sitt inträde ett
allför kosteligt experiment, hvilket, i anseende till den öfverbalans
kroppen dervid tog, ett ögnablick såg rätt vådligt ut, men slutades
dock så lyckligt, att endast tvenne invid hvarandra stående stolar, vid
denna oväntade katastrof, kullstjelpte, och Fröken omsider, efter den
piruette, hvartill de intrasslade fötterne föranledt, förbryllad och
högröd tvärstadnade midt på golfvet. Hon såg högst förlägen ut öfver
detta misslyckade saltomortal, och som hennes bryderi verkeligen höll
på att smitta mig, tog jag mig i hast mod och frågade, utan att låtsa
fästa uppmärksamhet vid det nyss förefallna: "om hon redan ärnade sig
till gymnastiken, och möjeligen vore kommen att afhemta mig?" -- "Ja,
ja, ja", svarade hon, nu afläggande sitt bryderi, och sedan hon således
återvunnit sin fattning, gick det af sig sjelft; kullbytten var glömd,
och färdig att göra en ny, framhoppade hon åter ett par pas de deux,
och stod nu framfor mig i hela sin intagande gymnastik-kostume, ett par
vida gulrandiga kulotter, neduti hopsnörpte likt välpinnade korfvar,
samt en stor rotig, mångfärgad mecka, hvilken utan all slags bandage
eller bälte, likt en brokig vinge, ständigt flaxade ikring henne. Nu
satte hon med sjelfförnöjd min båda händerne i sidorna: "säg, hvad
tycker ni om denna drägt, är den ej otvungen och lätt? man har i den
afskakat alla bojor, andas sä fritt, kan röras ogeneradt, den eljest
hopklämda kroppen är nu böjlig att sträckas hit och dit, och framför
allt ser ni, kan man i den göra de oöfverträffligaste klättringar och
språng på våra stegar och ställningar, och, fortfor hon helt exalterad,
få se, få se, om icke ni af allt detta blir så betagen, att ni rätt
snart blir en verksam medlem af vårt samfund." -- "Jag vill ej
försäkra", återtog jag nu, "men jag tror fullt och fast, att sådant ej
händer, så länge ej sjuklighet tvingar mig dertill." -- "Sjuklighet",
utropade Fröken, "jag är Gud ske lof ej sjuklig, men då man med så
litet kan förebygga sjuklighet, så"...
"Jag tror likväl icke att jag kommer alt deltaga i detta
försiktighetsmått, bästa Fröken", inföll jag nu åter och började göra
mig färdig att åtfölja henne. Vi afreste i den präktiga landeau, som,
med ett par frustande bruna hästar förespänd, stod väntande framför
trappan. Ehuru Fröken försäkrat mig det jag ej skulle ångra mitt besök,
kunde jag dock ej dervid erfara det stora nöje, hvarom hon så mycket
talat, då jag undantager det hon sjelf, eller rättare hennes ovighet,
förskaffade mig. Antalet af Gymnastiserande var temmeligen stort,
omkring tjugu à trettio; dessa undergingo sina pröfningar med
resignation, och syntes en del onekligen erfara lidanden, hvilka ej
genom dessa muntra lektioner kunde förmildras, men åtminstone utvisade
ej fröken Dolls, och en och annans glada ansigten någon smärta; hvad i
synnerhet den förstnämnda beträffar, gör jag mig ej samvete af, att så
raillant yttra mig; hon medgaf ju sjelf sig vara fullkomligt frisk.
Men, jag återgår till mitt ämne: fröken Doll, hvilken verkeligen roade
mig en stund, i det hon, under mycket bråk, fet och rödbrusig,
ansträngde sig att i kapp med en kamrat genom repstegarna dingla sig
upp och ned, och sluteligen, lik en stampsäck, nedföll till golfvet
innan hon nådde stegens nedre trappsteg; hon lyckades ej bättre, då hon
medelst en hängande lina skulle öfverhoppa en slags bröstvärn, eller
(som jag barbariskt nog skulle benämna det) trädbock. Turvis hade
eleverne gjort sina hopp deröfver, hvari i synnerhet några excellerade,
då min Fröken, temmeligen säker om sin kupp, med kraftlulla händer
bemäktigade sig linan, lunkade af, men paff! olyckligtvis tvärstadnade
midt för bocken, utan att äga förmåga upphinna dess stolta rygg; detta
var och förblef henne allt vidare omöjligt, oaktadt alla förnyade
försök. "Nå, tyckte ni ej det var roligt att se?" frågade mig Fröken,
då vi åter sutto i vagnen. "Å ja, öfningarne äro mångfaldiga, och
vighet fordras visserligen att med färdighet der kunna slå sig igenom,
likväl tror jag barn bäst taga sig ut dermed; såg Fröken till exempel
den lilla flickan, som klättrade högst, upp i cupolen, och sedan med
verkelig grace nedskrann? den tyckte jag om." -- "Ja, ja, jag vet,
lilla Mamsell T., ja, hon är ovanligt vig och spenstig, nå dertill
fordras också blott liten vana, hon har redan länge öfvat sig med
gymnastik." Sålunda, under ständigt upprepande af, att till denna
skicklighets ernående endast och allenast fordrades liten vana,
uppnåddes mitt hem, dit Fröken artigt nog behagat följa mig. Vid min
hemkomst mötte mig en liten billet ifrån Rosa, hvilken ville underrätta
sig om jag på eftermiddagen vore hemma, då hon lofvade besöka mig; hon
ville, skref hon, gerna före den snart inträffande resan till
Liljedahl, tillbringa en eftermiddag hos mig. Du kan väl föreställa
dig, älskade Emilia, huru hjertligt detta förslag gladde mig; jag
hastade således att, med Friherrinnans tillåtelse, bedja Rosa vara
välkommen. Hon kom då Friherrinnan ännu hvilade middag, och bortpratade
en rätt munter timme tillsammans med mig; vi sutto i mina rum, hvilka
föllo henne oändligt i smak. "Du är glad och lycklig nu söta Mathilda",
inföll hon då jag med oförställd glädje gjorde henne uppmärksam på den
trefnad och de mångfaldiga beqvämligheter Friherrinnan i öfverflöd
beredt mig. "Jag ser det bestämdt, ack! hvad det är glädjande;" härvid
föll hon mig om halsen och stora klara, det hjertliga deltagandets
oförfalskade tårar lyste härunder i de sköna ögonen. "Ja, jag är
verkeligt lycklig, söta Rosa", upprepade jag, "men framför allt utgöres
min lycka af det ömma moderliga bemötande jag minutligen röner af
Friherrinnan. O! om ni alla visste huru obeskrifligt god hon är."
"Ja, så har också mamma alltid sagt", återtog Rosa, "hon har, i trots
af Mamsell Bergbruns elakhet alltid lyckönskat dig, ty mamma känner
igenom många fattiga familjer Friherrinnans otaliga välgerningar, ehuru
de alltid i största tysthet utöfvas. Ännu helt nyligen köpte hon åt en
fattig skomakare och hans i yttersta armod lefvande familj, ett litet
under Liljedahl liggande hemman; fadren, en trägen arbetare, hvilken,
under en nykter och anständig lefnad, genom sin flit uppehållit de
sina, samt under sin hustrus årslånga sjuklighet förskaffat henne
medicin och läkarevård, såg helt oförmodadt, genom grannens
vårdslöshet, hvars hus först nedbrann, sin lilla koja äfven förvandlad
i aska; hvar skulle det arma folket finna tak öfver hufvud, och hvar
mannen tillgångar att åter förskaffa sig verktyg och tillbehör till
fortsättande af sitt arbete? Friherrinnan Y. skaffar sig snart
underrättelser om hans uppförande, kallar honom till sig, erfar nu
familjens oskyldigt iråkade elände samt låter genom tredje hand för
hans räkning af pappa köpa det omnämnda lilla hemmanet, der karlen nu
redan, jemte hustru och barn, åter lycklig blefven, stundeligen
välsignar den menniskoälskande varelse, hvilken han har att tacka för
sin bergning och utkomst; pappa säger, att mannen med drift och
arbetsamhet samt tillhjelp af högst tvenne personer, kan der blifva
behållen karl, i synnerhet som han af sin äldste son redan erhåller
betydlig hjelp. Hvad hon måtte känna sig tillfredsställd den hulda
Friherrinnan, som, jemte en god, varm vilja, äfven äger förmåga att
utöfva så mycket godt." Vårt samtal afbröts nu af Friherrinnans
personliga mellankomst; hon välkomnade vänligt Rosa, underrätta sig om
dess föräldrars helsa samt frågade skämtande mig: "om hon,
(Friherrinnan) i dag fick föreställa mitt främmande, eller om hon som
gammal, och utgörande tredje person föreföll de unga öfverffödig. Jag
vågade, till bevis på mitt fullkomliga ogillande af denna sista mening,
kyssande den älskade handen, ledsaga henne till den beqvämaste plats
den mjuka soffan erbjöd, framsatte en pall under hennes fötter, på det
hon riktigt väl skulle trifvas, samt serverade derefter henne, Rosa och
mig, med vår älsklingsdryck, det herrliga rykande kaffet. Med Rosas
tillhjelp var jag lycklig nog att medelst sång och musik bereda
Friherrinnan ett par rätt njutningsrika timmar. Vi sutto som bäst
öfverlemnade åt en ren glädje, då betjenten hastigt anmälte Grefvinnan
X. och denna straxt derefter inträdde, icke i Friherrinnans, nej i mina
rum; Friherrinnan uppsteg; persvaderande Grefvinnan att instiga på
hennes sida, men med öfvertalande vänlighet afböjde Grefvinnan detta
förslag, försäkrande, det hon med största nöje skulle qvarstadna här,
hvarest genom musiken så mycken trefnad vore att förvänta", vid dessa
ord gjorde hon för Rosa och mig en liten artig bugning, samt nedsatte
sig jemte Friherrinnan, i soffan. Denna var -- altså Grefvinnan X.,
om hvilken Majorskan Pygmeus hade talat; jag hade ju föreställt mig
henne såsom en redan till åren kommen bedagad dame, med hög uppsatt
mössa, och välstärkt, uddad ståndkrage, samt uttrycket skarpt och
respektbjudande; nu deremot öfverraskades jag af en varelse, ännu ung,
och jag skulle tillägga, outsägligt vacker, om ej de af en tärande
sjukdom redan något förändrade dragen motsade mitt påstående, men
oemotståndligt behaglig, så vågar jag bestämt kalla henne; kring den
hvitaste panna nedföllo mörka lockar, icke af de moderna, hvilka såväl
klädde Fröken Doll, nej, långt derifrån, men af de skönaste och
rikaste, som ännu någonsin prydt en öppen panna eller smekt en rundad
kind; den fina näsan, munnen, öfver hvilken jemt ett litet drag af
presence d´esprit hvilade, och hvaruppå jag genast igenkände en
lefvande själ, den imponerande, smerta kroppsbildningen, det
hänförande, litet öfverlägsna, i den fina nackens något trottsiga
tillbakakastande, dock! hvad vill allt detta, ehuru förskönande det
hela, säga, då man betraktat dessa ögon, för hvars uttryck jag ej äger
något namn; du ler måhända åt mitt svärmeri, då jag säger dig, det jag
endast i ett ansigte förut läst detta höga, detta himmelska, detta
obeskrifliga! mins du den herrliga altartaflan på konstkabinettet i P.?
detta fulländade mästerstycke af den odödlige R.O! du minnes den
säkert, och kan utan mina fåfänga försök tänka dig, hvad jag dock
omöjligt, omöjligt skulle söka göra dig tydligt. En omsorgsfullt
broderad skir, hvit krage föll sluteligen öfver den i det ljusaste blå,
färgade öppna tibetsrocken, hvilken, tillhållen endast af en lätt
gördel omslöt den smerta gestalten. Förstummad åhörde jag en stund det
oändligt ljufva och älskvärda i Grefvinnans konversation, de lätta och
naiva, men tillika skonsamma infall hon då och då framkastade, och
kunde längre ej afhålla mitt hjerta den beundran hon hos mig väckte.
"Och detta är Guvernörskan X." framhviskade jag till Rosa, då
Grefvinnan, under enskildla samtal, språkade med Friherrinnan. "Ja, och
huru så? frågar du det emedan du ej trodt att så mycken själ, så mycken
känslighet och intagande godhet kunde förenas med den stela etikettens
fordringar, med rikedom och börd? Ack! söta Mathilda, sällsynta äro
visserligen dessa exempel, men ser du, de gifvas dock." Nu tog mig Rosa
under armen och förde mig in i det hemliga statsrådet, min sängkammare,
der hon med få ord berättade mig huru Grefvinnan X----s svärmoder,
ehuru redan öfver åttatio år, utgjorde den klart strålande perla,
hvilken i den Grefliga kronan spridde ljus och sällhet öfver hela
familjen. Jag fick nu veta, att Grefve X. varit tvenne gångor gift; att
han i sitt första äktenskap ägde tvenne arfvingar, en son, hvilken
redan vistades vid academien, samt en dotter om sjutton år; att det
sednare giftet skänkt honom trenne, ännu minderårige barn, och var det
för att fira den vördade farmodrens åttationdetredje födelsedag, de af
Majorskan omtalte tableanerne voro arangerade. Friherrinnan kom nu, att
på Grefvinnans anmaning bedja oss spela ett stycke à quatre mains,
hvilket vi kort förut tillsamman exequerat, derefter spelade jag vår
sonat, och sjöng med Rosa några nyare sångstycken. Grefvinnan tackade
oss och syntes nöjd, och om jag ej synes dig alltför egenkär, säger jag
dig att det gick bra. Efter theét uppstod Grefvinnan, ty hennes vagn
hade redan anländt, tog afsked af Friherrinnan, nalkades mig, kyste
mig, hvilket här eljest ej mera är bruket, samt bad mig ej neka sig det
nöjet, att tillika med Friherrinnan den 13:de Juni skänka henne ett
besök, då ungdomen (härvid nickade hon åt Rosa och mig), kunde påräkna
en munter afton. Jag neg ödmjukt samt yttrade med enkla ord, en
tacksägelse för Grefvinnans godhet. Friherrinnan syntes synbart belåten
med denna vänliga anmaning, samt hoppades äfven, det intet måtte hindra
henne ifrån åtnjutandet af denna glada dag. "Den trettonde", sade Rosa,
så snart Grefvinnan lemhat rummet och började räkningen ifrån tum till
tum, "i dag hafva vi den sjunde, låt se, en, två fre, fyra, fem, sex,
precis efter sex dagar, ack! då äro vi ännu qvar: efter sex dagar, hvad
det skall bli roligt! hör söta Mathilda, huru tänker du kläda dig? men
hvad, du är ej glad, hvarföre är du i hast så bedröfvad, just då så
mycket bjuder dig motsatsen, säg, hvarföre lider du nu Mathilda?" --
"Goda deltagande Rosa", afbröt jag nu, "denna veka, ömma själ, jag vill
ej mera oroa dig, jag vill åter bli glad." -- "Men säga mig vill du
dock", smekade Rosa, "hvad som så hastigt störde din glädje, du var ju
nyss så munter; säg dock Mathilda?" -- "Jo det vill jag, huldaste Rosa,
jag var redan förut i min själ bevekt, och då jag nu hörde Grefvinnan
omtala det nöje hennes bal skulle förskaffa oss, blef jag ännu mera
upprörd, Rosa! jag har ej dansat sedan mina föräldrars död!"... "Söta,
söta Mathilda!" snyftade nu Rosa, kastade sig handlöst ned i soffan och
gret öfverljudt. Jag hade nu all möda att lugna Rosa, satte mig vid
flygeln och började spela! "fria vill Simon Sälle", så länge och så
allvarligt, till dess Rosa under tårar, ifrån kudden upphöjde hufvudet,
började betrakta mig, samt sluteligen, då jag ej längre mäktade
återhålla ett ofrivilligt skratt, rätt hjerteligen instämde deri.
Friherrinnan kallade oss nu intill sig, förde oss till en korg
fullrågad med de skönaste vindrufvor och appelsiner, hvilka just nu
genom gamla Grefvinnan X. blifvit henne tillsände, samt bad oss deraf
mätta oss, sjelf vågade hon ej fortära deraf. Rosa svalkade med
begärlighet sina glödande läppar med de saftige drufvorne, samt
stoppade för den lilla Victors räkning en frisk appelsin i sin pirat;
vagnen hade äfven redan kommit, för att afhemta henne, och med hennes
afresa slutades också denna glada afton. Åter "en god natt", dröm
Emilia! om din sannaste vän Mathilda.


Den 10.

Upptagen dels af visiter dels af contra visiter samt små bestyr för den
hos Grefvinnan X. blifvande balen, har jag på dessa tvenne dagar endast
hunnit tänka, men det likväl rätt hjertligt och offa på dig. Denna
tredje skulle dock ej -- så beslöt jag -- försjunka i natt, utan att
jag med dig fått bortprata en vänlig stund. Du tycker väl, och det med
skäl, att tvenne fulla långa dagar borde gifva rikliga änmen till
meddelanden men så är likväl ej. I förrgår var Friherrinnan ovanligt
rask, och proponerade, sedan vi med arbeten tillbringat vår förmiddag,
att på eftermiddagen resa ut på ett par besök. Friherrinnan önskade
hafva mig med, och hennes önskan är min käraste lag. Hon gjorde
alltså en visit hos Ofverjägmästarinnan Bjellerdorf, men nej,
hon lemnade henne endast ett visitkort; ty lyckan, eller olyckan
fogade, att Öfverjägmästarinnan ej var hemma. "Ni har ju sett
Öfverjägmästarinnan, Mathilda?" frågade Friherrinnan under det vi till
Friherrinnan C. fortsatte vår curs; "ja." -- "Denna person är en medlem
i sällskapslifvet, till hvilken regelmässiga besök ej får åsidosättas,
men, ni såg och hörde ju henne i flere dagar, jag behöfver således ej
öfver henne göra er en beskrifning; hon förklarar sig sjelf för ett
uppmärksamt öga." Vi stadnade nu framför Friherrinnan C's hus, och voro
så lyckliga att blifva emottagne. Du mins väl, Emilia, den personliga,
ehuru fjera presentation jag å Ångfartyget gjorde; dig af Friherrinnan
C. och dess trenne döttrar? samma Friherrinna och samma fröknar visade
sig nu, de sednare i ståtliga moderna kostymer, der ej en rynka, ej ett
snöre förfelade sin plats; raka och cirklade emottogo de Friherrinnan,
samt helsade äfven i nådighet -- sedan Friherrinnan föreställt mig dem
-- mig ett gracieust välkommen. Denna korta visit medförde ej något
särdeles nöje och efterlemnade således ingen längtan till dess
återförnyande. Det återstående af aftonen fortgick med att för
Friherrinnan högt uppläsa stycken utur hennes favoritlektyr "Schiller",
och härmed slutades dagen. I går stod jag ännu och rangerade min
toilette, då Friherrinnan lät kalla mig, jag hastade in till henne.
"Gör er beredd, Mathilda lilla", yttrade hon, nickande till mig en god
morgon, "att tillsammans med mig göra en liten tur uti staden; jag har
hvarjehanda små uppköp att göra, och önskade gerna att ni åtföljde
mig." Jag ordnade nu i hast min klädsel, påtog mig hatt och shawl, samt
skyndade att åter infinna mig hos Friherrinnan, hvilken äfven var
färdig; vagnen körde fram och nu bar det af. Vid en Galanterie-bod lät
Friherrinnan hålla, samt utsteg, åtföljd af mig. Nu lät hon i boden, af
präktiga siden och florpackor, nedtaga de yppersta, vis à vis dem
rådfrågande min smak, men som jag omöjligt kunde inse hennes afsigt,
eller i dag förlika mig med hennes smak för ljusa, med hennes ålder
ingalunda öfverensstämmande färger, sade jag beslutsamt: "Friherrinnan
måste godhetsfullt ursäkta mig, men i dag förmår jag ingalunda yttra
min smak, i anseende till Friherrinnans val, jag skulle då våga säga,
att alla dessa färger äro för Friherrinnan mycket för lystra." -- "Ja
för mig, sannt nog, Mathilda, men för er?" -- "O! min nådiga
friherrinna, för mig?" -- "Ja för er, ni misstycker väl ej att jag
önskade få bestämma er klädsel på den första bal ni jemte mig
bevistar?" -- "Ack Fru Friherrinna, denna godhet..." -- "Välj nu blott,
välj, men enligt min alfvarliga bestämda önskan, något af dessa
dyrbarare; låt se, på hvilket af dessa er smak faller", och härvid
framradade hon flera packar de aldraherrligaste sidentyger, ljusröda,
gula, blå, samt hvita.
"Då Friherrinnans godhet tillåter mig något val, väljer jag utan
tvifvel detta", och härvid framsköt jag ett bländande hvitt
silfveraktigt tyg, med de skönaste iväfda blommor; "men Fru
Friherrinna, jag torde ingalunda behöfva ett så dyrbart plagg, måhända
kunde i min garderobe finnas någon, ehuru ej så präktig, dock passande
klädning, som, då man betänker mina tillgångars ringhet, skulle bättre
anstå mig; denna är" ... "alldeles passande på en stor bal, min lilla
Mamsell, utan pretention", hviskade Friherrinnan mig vänligt i örat, ty
betjeningen återkom nu ifrån sina beskickningar, bärande askar, lådor
etc etc., hvilka alla uppradades på disken framför oss. Nu lät
Friherrinnan af det hvita tyget afmäta en dubbel mängd af alnar till en
rik klädning, yttrande sig högst nöjd öfver mitt val af färg, aflade
åter dubletter af silkesvantar, silkesstrumpor, sidenskor, blonder och
dyrbara shawletter, och lät sedan hon liqviderat alltsammans, bära det
till sin vagn; nu befallte hon kusken stadna vid Fru Köller, stadens
förnämsta modkrämerska, och här förnyades åter hennes mot mig visade
godhet; enligt egen smak skulle jag nu, utur det rika förråd af de
utsöktaste franska blommor, hvilka här framlades, välja mig en
hårprydnad; mitt val stadnade ovilkorligt vid en utmärkt vacker
halfkrans af förgät mig ej, och hvita bellis; "denna, -- om jag får?"
Friherrinnan nickade ett bifall; "välj ännu en, för en flicka af
omkring edra år, men litet gladare färg." Jag valde åter en med
ljusröda bellis och hvita spiriga fjederblommor, den var obeskrifligt
vacker. Nu tog Fru Köller under Friherrinnans tillsyn ett mått af mig
till den eleganta klädningens förfärdigande, ty det deltes i tvenne
delar, den andra hälften medtogs, och vi rekommenderade oss. "Huru
skall jag någonsin kunna göra mig förtjent af denna gränslösa godhet",
framstammade jag, då jag ändteligen invid Friherrinnans sida satt i
vagnen, huru mycket uppoffrar icke Friherrinnan nu, och hvarje
ögonblick genom denna omsorg, denna aldrig upphörande moderliga ömhet.
Jag söker förgäfves ett ord, som kunde tyda den tacksamhet jag känner
för dessa otaliga välgerningar. Friherrinnan såg på mig, med denna
hjertliga blick, hvilken utan ordens tillhjelp förklarar så mycket,
lade flygtigt sin hand uppå min, och sade med vänlighet: "nå väl
Mathilda! låt mig då alltid af ert hjerta erhålla denna barnsliga
benämning, anse mig verkeligen som er ömmande mor, och jag vill med
tillfredsställelse i er, hylla en älskad tillgifven dotter; gör mig nu
genast en hjertlig fägnad, tillade hon då vi redan gingo trapporne
uppföre till hennes våning, och res! med denna bagatell till Rosa B.
Det är du Mathilda, som gifver henne detta lilla minne för hennes
vänskapliga bemötande, under er gemensamma ångbåtsfärd; bör du det,
härigenom kan du på ett anständigt sätt, godtgöra den omsorg hennes far
möjligen under denna tid hade för dig", och nu afskiljde hon de
effekter, hvilka skulle tillhöra Rosa, samt afskedade alltsammans. Rosa
hoppade af oförställd barnslig glädje omkring mig, vid hvart enda
pakett jag, framkommen till henne, upptog. "Ack! så skönt! så skönt!"
skallade hennes högljudda utrop; i synnerhet förtjuste henne den
verkeligen ovanligt vackra blomsterkransen; hon sprang till spegeln,
lade den på sina lockar, dansande, under innerlig förnöjelse, kring
rummet; Hofrådinnan berömde det rara tyget, complimenterade öfver
Friherrinnans oförväntade godhet, brydde Rosa för hennes danslust, och
säkra förväntan på den Grefliga bjudningen, hvilken möjligen kunde
uteblifva; då Rosa till denna sista invändning immerfort åberopade sig
de meningsfulla blickar Grefvinnan tillsändt så väl henne, som mig. Jag
lemnade nu Rosa åt sin lifliga glädje, ännu öfverenskommande om ett
sammanträde före den vigtiga dagen, samt afreste.