Murgrönan - 12

Rosa, som ni hjertat gerna ville förskaffa sina gäster någon trefnad,
föreslog nu, att åter uppsöka salonen, der hon ville roa de unga med
litet musik. Härom funnos alla ense, och anförd af Rosa, dit inträdde
vi nu samtelige, hvarefter en munter valtz snart ljudade ifrån
instrumentet. Men nu skulle du sett Hr Lasse och Hr Figge A., emot
gårdsdamerna iakttaga sina skyldigheter; Mamsell Aramintha med
nedfallande lockar figurerade först länge och väl under en ständig
promenade, hvilken jag trodde aldrig skulle taga slut, arm i arm med
långa Lasse, hvarunder jag oemotståndligt påmintes om våra muntra, men
högst komiska bondbröllop i hemnejden. Dock! sedan på detta vis väl sex
hvarf kring salongsgolfvet uttågats, tog man sig vid det sjundes
början, oförmodadt courage, och nu trippades under full hvirfvel ännu
väl lika många kring rummet, hvarefter båda parterne pustande och
uttröttade, hastade att uppsöka sig platser. Det hade sannerligen varit
synd att ej fått åse detta solopar. Jag skulle då icke med den
liflighet nu skedde, kunnat imaginera mig hvilken effekt mina
tillämnade svängningar med Herr Figge skulle göra; likvisst tror jag
de, om möjligt öfverlräffade det första parets, ty, olyckligtvis hade
Hr Figge några dagar förut fått snufven om några tourer till en
fransysk quadrille, hvaröfver han nu vidt och bredt ordade; "Han vore
fasligt kär i franska danser, spelte sjelf litet viol, men var ej i
stånd att kunna införa dessa danser i T., emedan alla menniskor der
tyckte mer om de svenska, samt spelman Patrik Stollt, dessutom befanns
alldeles oläraktig vid uppfattandet af musiken beträffande de franska."
Följden af allt detta blef, att vår promenade räckte sina väl fulla
åtta hvarf; att Mamsell Binas och Mamsell Lovas ögon, ledsagande oss
genom alla dessa opåräknade direktioner, icke utan förtrytelse
varsnade, hvad de, genom desse onödiga strålningar länge nog gingo i
mistning om, och att sluteligen och sist jag, sedan ändteligen min
Cavalier ett par slag kring rummet med mig nigit sig fram, för honom
gjorde min tackskyldigaste reverence. I samma takt och med samma
beredelser upptogos härefter af de maktinnehafvande herrarne, den ena
damen efter den andra, hvarunder den fullkomligaste munterhet ägde rum.
Att detta för de främmande var det lyckligaste påhitt Rosa kunnat göra,
syntes mer än klart; hvarföre hon äfven, stundom underhjelpt af mig, i
timmo-tal lät sina valtzer och quadriller högljuda. Verkeligen hade
icke dansen så upplifvat Mamsellerna, så under théet de nu meddelade
Rosa och mig, huru i den lilla staden, Mamsell A. och Mamsell B. på
sista kaffet hos Rådman D----s voro klädda, huru Mamsell F. redan hade,
såsom Rosa och jag, rynkade ärmar så väl upp, som nedvid; Huru Mamsell
G. obegripligt nog alltid först viste alla moder; huru hennes klädning
alltid förgifvit var en par alnar vidare än andras: huru rolig och
qvick fröken H. (den enda fröken staden ägde) var; huru man rigtigt
kunde skratta sig till döds då hon skafvade eller kromade sig såsom fru
S., fru K. eller fru L. då hon valsade såsom Mamsell M. eller
figurerade såsom Rådman N. eller Adjunkten O. -- Ja, hon var alldeles
för galen och rolig; och när hon agerade utur Frithiof, eller Axel,
se'n, och föreställde Ingeborg, eller Axels brud, nej, hon var för
rolig, herrskapet skulle rigtigt skratta sig sjuka, om de en gång
skulle höra henne. -- "Gud bevars derifrån", sade Rosa halfhögt till
mig, i det hon tog min arm, och åter styrde kosan tillbaka till salen,
"Gud bevare oss verkeligen nådigt ifrån en sådan nödvändighet." Mot
klockan åtta, sedan allt hvad lif och anda ägt, ja, ifrån den äldsta
till den yngsta, födelsedagen till heder, deltagit i en munter dans,
skreds omsider under tacksägelser och hugseringar, till uppbrott,
hvarefter värdsfolket artigt nog sjelfve till stranden nedföljde, samt
formeligen inskäppade sina gäster. Aftonen slöts under jubel och skratt
med det för barnen så oändeligen interessanta skuggspelet, och Mamsell
Aramintha försäkrade sig "på länge ej halft en så amosant dag." För
resten hafva de här passerade dagar upptagits af musicerande, sång, små
handarbeten, men väsentligast af promenader, på hvilka här är otaligt
många, och olika att tillgå. Jag har verkeligen sällan sett så utmärkta
lägenheter. Ack! vore ni endast här, Friherrinnan och du, hvad jag då
kunde skatta mig lycklig. Men nu slut med allt detta vidlyftiga
relaterande; dagen ljusnar redan märkligt, och just nu gal äfven den
morgonvakne tuppen sitt kukukiku, hvilket i stället att mana till nytt
lif och verksamhet, förer mig att njuta hvilan. God natt!


Den 30.

Och bergfast rot, uti det unga hjerta,
slog kärlek snart. --
Huru många dagar kan du ej räkna Emilia, sedan jag sednast samspråkade
med dig, men säkert lemnar du mig dock, för hvar och en sådan;
särskildt, din tillgift, då du får veta huru olika mot de första, dessa
sednare här förgått. Som ingen hemlighet deraf göres, hastar jag nu att
meddela dig, huruledes en liten vacker, ljuflig, glad och lycklig brud,
numera hoppar ibland oss; kort sagdt, Häradshöfding R., hvars blotta
namn kom Rosas kinder att på Grefve X----s bal täfla i färg med purpurn
på de mörkaste rosor i hennes trädgård, han sjelf, har redan för
ungefär tio dagar sedan, hos Rosa, samt hennes föräldrar, formeligen
anhållit om Rosas hand. Söndagen efter sedan den lilla middagen för
T.-boerne gafs, anlände han hit, icke på en hvit friarhäst, men
sittande i en nät Chaise, förespänd med en den stoltaste bruna häst
händelsen fogade, att Rosa och jag samma dag efter slutad middag,
begifvit oss ut, för att jemte njutandet af en nyss erhållen
interessant lectur, äfven njuta af den herrliga dagen, då oförmodadt
ett åkdons rullande å den framåt ledande landsvägen väckte vår
uppmärksamhet. -- "Låt oss skynda att möta den ankommande", sade Rosa,
"det är otvifvelaktigt underrättelser ifrån Adolf, ty pappa väntar det
insände budet tidigt hem i dag;" vid dessa ord lemnade hon min arm,
samt började att med ökad fart, ila vägen framåt. Men föreställ dig,
huru förvånad, skamflat, och rodnande ända upp till örsnibbarne hon,
framkommen nära sitt mål, tvärstadnade; hon tycktes synbart tvekande
huru hon rätteligen borde förhålla sig, ty än gjorde hon, till
besvarande af R----s hälsning, en obetydlig bugning, än avancerade hon
åter några steg baklänges, seende sig oupphörligt om efter mig. Då jag
ändteligen till henne var framkommen, hade R. redan stigit ned, lemnat
tömmarne till sin betjent, samt vandrade nu invid Rosas sida, vägen
framåt. Färgades af R----s ankomst Rosas kinder åter högröda, så
orsakade den mig sannerligen en kännbar hjertklappning, likväl af det
ljufvaste slag, ty sedan han artigt gjort äfven mig sin hälsning,
framtog samt lemnade han mig det första, långa, hjertliga, och
innerligt kärkomna bref, Friherrinnan, den älskade, den saknade med
egen hand teknat mig. Under R----s lätta, ovanligt interessanta
conversation, uppnådde vi nu snart hemmet, hvarefter Rosa smög att i
vår samfäldta kammare ett ögnablick återhemta sig, ifrån sin fatala
öfverraskning. Under de tvenne dagar R----s två månaders långa
tjenstledighet, förenad med Hofrådets öfvertalande artighet, tillät
honom vistas på Liljedahl, yppades mer än tydligt hans böjelse, samt
afsigter till Rosa. Andra dagen af hans härvaro, under det de gamle
togo sin vanliga middagslur, blef af oss unga beslutat, att i en täck
trädgårdsberceau, låta oss af R. föreläsas ett af N----r nyligen
utkommit poëm, det R. hit medbragt; sjelf som lån bekommit, och som
sådant, icke hos oss kunde qvarlemna. I följd häraf, begåfvo vi oss,
åtföljde af barnen, till nämnde berceau, der äfven desse sistnämnde,
under vilkor af tystnad, skulle få öfvervara läsningen; men som
Leontine på intet vis ville räknas till barnen, eller lät sig
föreskrifvas ett eller annat, och hon dessutom ovanligt nog, alldeles
icke af den nye gästen såg sig observerad, tog hon trotsigt af vid den
första väg som tillstötte, samt fortsatte med afmätta steg, sin väg
framåt parken. Att de båda andra barnen, icke heller längre stodo att
hållas inom den skuggrika hyddans område, var begripligt; och såleds
ser du oss nu, en trio der hafva intagit våra platser. Vår föreläsare
hade redan bladat igenom några sidor, hvarunder såväl han, som vi med
särdeles nöje uppfattat det höga och sköna hvilket alltid talar utur
N----rs skrifter, då R. plötsligt fann boken flere blad igenom vara
ouppskuren. Här var nu hvarken knif eller sax att tillgå, ty Rosa,
jemväl jag, voro endast sysselsatta med små spetsstickningar, hvarföre
jag i ett språng hastade att ifrån Rosas rum uppsöka det behöfliga. Jag
måtte likväl för länge letat derefter, ty då jag under tysthet återkom,
satt R. med den snyftande Rosa tätt sluten i sina armar. Hennes ymnigt
nedrullande tårar förklarade mig alltför tydligt, hvad som under min
frånvaro förefallit, och som ingendera under sin berusning blifvit mig
varse, hade jag hvarken hjerta, eller mod att nu inträda i berceau'n.
Jag smög mig obemärkt förbi densamma, slog en lof kring trädgården,
för att efterse de små, samt återkom sent omsider långsamt och
högsjungande, för andra gången samma väg uppföre. Då jag nu verkeligen
inträdde, hade R. tillgripit sin bok, deri han med flammande ögon
uppletade det bortblandade stället. Rosa räckte mig godt, utan att se
upp, sin ännu darrande hand, samt gjorde med stapplande röst mig den
menlösa fråga: "hvar jag väl dröjt så fasligt länge." Oaktadt en hvass,
både knif och sax, gick läsningen eller denna passage öfvermåttan
trögt; såg jag händelsevis upp ifrån mitt arbete, så öfverraskades
merändels R----s ögon sväfvade öfver boken, och hvilande på den under
sin förlägenhet outsägligt täcka Rosa; men, lyckligtvis afbröts nu
dessa mystiska tvångfulla timmar, genom Hofrådets ankomst, hvilken,
oveten om hela tilldragelsen, snart nog, ställde allt på sin gamla fot.
Då efter slutad aftonmåltid, man ändtligen sagdt hvarandra, "god natt",
samt Rosa och jag uppe i det lilla rummet, invid vårt trefliga fönster
åter intagit våra platser, kastade plötsligt, under hög gråt, Rosa sina
mjella armar kring min hals, under det hon med häftighet tryckte mig
intill sig. "Hvad nu Rosa!" frågade jag, "jag tror minsann du gråter,
hvad har väl händt?" Rosa teg, men fortfor att allt högljuddare gråta.
Att hon sjelf ej förmådde ut med den bekännelse, hvaraf hennes
vänskapsfulla hjerta ville lemna mig förtroende, fann jag tydligt, ty,
ännu hade ej ett ord, ej en enda bokstaf någonsin oss emellan förrådt
hennes tankar eller känslor för R. "Hör min Rosa", sade jag efter ett
ögnablicks tystnad, "får jag öppna för dig sjelf och mig ditt unga
oerfarna hjertas förlåt? får jag säga dig, huru djupt och innerligt jag
deri läst? du älskar R.?" Rosa skälfde i mina armar. "Förskräcks ej min
älskade, min dyraste Rosa öfver den heligaste och lyckligaste af alla
känslor, den rena, oskuldsfulla kärleken. Hon utgör såsom sådan vårt
högsta mål, den största ljufhet och salighet vi kunna tänka. Frukta
henne ej, ty hon är mild som ett huldt barn, och för dig min älskvärda
oskyldiga Rosa, bör hon ju evigt förblifva sådan. Men, då du nu sjelf
forrådt mig ditt hjerta, ty, det har du dock egenteligen gjort, så
besvara nu äfven min fråga: ligger det väl någon sanning i min
förmodan, eller känner du intet, alls intet för denna R.?"
Nu upphöjde sig Rosa med hast ifrån min famn, blickande mig med
englaljufhet i ögat: "Jo Mathilda! upprigtigt vill jag nu bekänna för
dig huru mycket, oändeligt mycket jag känner för honom, huru han redan
under ett helt års tid ständigt utgjort det käraste, första och sista
ämnet för mina tankar, ehuru jag väl aldrig rigtigt vetat eller kunnat
deröfver göra mig redo; men nu deremot..."
"Nå, huru vet du det nu då?" frågade jag med låtsad nyfikenhet; "jo!
jag vet det så säkert, så säkert", och härvid lutade hon sitt hufvud
åter ned uti mitt knä, samt berättade mig derpå, ifrån punkt och till
pricka hela tilldragelsen i berceauen. Natten förgick under oupphörliga
samtal, jag nödgades sluteligen allvarligt påminna Rosa om åtnjutande
af någon hvila, så underbart var hon i hast försatt till glömska af
allt henne omgifvande.
Följande dag, under det man gemensamt spisade middag, gjorde det glada
Hofrådet en ouvert kungörelse af Rosas och R----s beslutade
förbindelse. Den sistnämnde hade under morgonstunden haft tillfälle att
till de älskade föräldrarne framställa sina önskningar, i hvilka den
härunder inkallade Rosa, utan tillgjordt pruderie instämt. Mamsell
Aramintha tuggade såleds härvid af lutter förvåning, jemt tre hvarf
kring sitt korallband, strök ända till tjockarmen upp sina korta ärmar,
innan hon rätt kunde fatta det oförmodade i saken. Mamsell Stin-Lovis
gaf Hofrådinnan en fin pique, för det hon ej på förmiddagen kunnat
omnämna detta, hon (Mamsell Stin-Lovis) hade då helt annorlunda kunnat
arrangera sin middag. Leontine åt i disperation, liksom hon alldeles
icke gifvit akt på Hofrådets yttrande, en dubbel portion af den henne
eljest så vedervärdiga bouillonen; den guldlockiga Hanna rodnade af
förrundran, då hon af Mamsell Stin-Lovis, till svar å sin fråga:
"hvarföre middagen bordt vara annorlunda, då så prägliga munkar rykte
på fatet", under tysthet fick veta "att Rosa och Häradshöfdingen en
gång skulle blifva ett par, såsom Pappa och Mamma." Men Hofrådinnan,
ifrån hennes öga, perlade långsamt och talande en klar tår, ned uti det
mörka vinglaset, hvilket hon för sin Rosas välgång förde till sina
läppar. Hvad den sade, uppfattade säkert med tacksamhet hon, för
hvilken den så varmt utgjöts.
Ack! jag vill ej, jag vill ej, för mig sjelf förtydliga, hvad alltid,
och obegripligt nog, vid tanken på R, jagar all bloden tillsamman i
mitt hjerta; men -- säkert, ja, helt säkert är det endast minnet af
mitt eget mörka öde, som vid åsyn af ömmare förhållanden, så olyckligt
påminnande framstår för min själ. O! måtte hon, denna engel! denna af
mig så oändligt älskade Rosa, bliiva så lycklig mitt hjerta det önskar.
Samma dag på eftermiddagen gick den blyga, något försagda Rosa, ömsom
rodnande och bleknande, arm i arm med sin utkorade, genom trädgårdens
långa gångar. Vi voro alla i dag der församlade för att hjelpa Mamsell
Stin-Lovis, med, så val afplockandet af den ofanteliga mängd
provinserosor, hon till distelerande af ögonvatten, plägade insamla,
som ock med skördandet af de till syltning nu alldeles fullmogne
ypperlige Engelska hallonen. Efter slutadt arbete gick jag att uppsöka
de förlofvade, hvilka jag en timme förut, i sälskap med Hanna och
Victor, sett vandra genom parken, och fann dem nu äfven hand i hand
sittande på Rosas favoritplats, en liten torfsoffa, uppförd under ett
brant, i skuggan af några lindar liggande berg; lilla Victor hade nyss
till sin stora syster, som han kallade Rosa, anbragt en ofantelig korg,
uppfylld med nämnde rosor, hvari han nu under sjelfsvåldigt ras,
fullkomligt inbäddade henne. Då jag nalkades, räckte mig Rosa med sin
vanliga hjertlighet handen, samt drog mig ned invid sin rosenströdda
sida. "Vi fira här, som ni ser med blomstrande rosor, vår kärleks
rosenfest, Mamsell Sommer!" sade R., då jag, för att ej krossa
blommorna, med handen lätt undanförde dem, ifrån platsen, der jag
skulle sitta; "men ni!" fortfor han, "ni tyckes verkeligen ej älska,
eller rättare hylla dem till den grad som min lilla Rosa och jag." --
"Det gör jag i sanning säkert, Herr R.; det bevisar ju den vård jag
lemnat dem, i det jag frälsat dessa rosor ifrån förstörelse och hotad
undergång; men", tillade jag muntert, "jag vill i synnerhet lemna dem
min varmaste hyllning, då de befinnas så fullkomligt törnefria som
denna", härvid visade jag på den ros, Rosa som bäst höll i handen,
"måtte de endast ständigt för henne blomstra sådana." R. såg på mig,
med en försmädlig mine, men yttrade derefter, med studerad artighet:
"huru kunna de väl någonsin annat, då den varma önskningen kommer ifrån
er". -- "Eller, angår Rosa, hade ni bordt säga", inföll jag litet
grumsig, ty vid hans spetsiga ord uppstego åter objudna mina mörka
vålnader; "också det, också det", tillade R., tog med belefvenhet sin
älskeliga bruds hand, den han nu med grace förde till sina läppar, samt
bjöd henne derefter armen, för att göra ännu en tour till hennes så
mycket älskade plantskole.
På ungefär lika sätt förflöto de återstående dagarne af R----s härvaro,
hvarunder innerligheten mellan de älskande, snart sagdt med hvarje
minut syntes tillväxa. Rosa går nu ifrån morgon till qväl sjungande och
drillande, så verkeligen både skog och dal genljuda af hennes glädje.
Refrainen, "huru ljuft till att dö i ditt sköt", till det lilla
sångstycke jag på Rosas begäran hit medhämtade, och hvilket hon
härförut dageligen sjungande upprepat, höres numera alldeles icke utaf,
den är tvärt förbytt till "mitt hjerta är en landtlig hydda", hvilken
sång hon med den ljufvaste och barnsligaste röst låter höra dagarna
igenom. Jag är nu mera henne alldeles oslippelig, och måste oupphörligt
instämma uti: huru hygglig den R. är, huru vacker, hvilket skönt hår
han har; hvilka vänliga och goda ögon; huru fin och propre; huru naiv,
ja, till och med qvick; med hvilken grace och lätthet han skickar sig,
huru ypperligt han valsar, och Gud vet huru många upprepade "huru", hon
ännu vet framkasta; jag hinner verkeligen oftast på detta häftiga
ordasvall, endast svara ett skämtsamt "ja visst, ja visst", på hvilket
hon under sin ifver dock sällan fäster uppmärksamhet men blott lika
oaflåtligt fortfor i sina glödande loftal.
I dag har Rosa, jemte bifogandet af ett par rätt subtila presenter, af
R. erhållit det första bref; hennes glädje deröfver var likaså omåttlig
som oförställd. Det lilla brefvet, åtföljande paquettet, med sin
prydliga, till henne adresserade utanskrift förmådde dock, oaktadt
allas vårt skämt och infall på intet sätt fängsla hennes nyfikenhet,
"ja, ja, ni fån verkeligen dela dess innehåll eder emellan", utropade
hon, högt rodnande, i det hon ögnade brefvets öfverskrift, "jag
behåller i alla fall det bästa för mig sjelf; ack! huru lycklig
jag ar!"
Men Emilia, jag har ju för Rosas angelägenheter, helt och hållet glömt
mina egna, hvilka dock ligga mig icke så alldeles lätt uppå hjertat;
verkeligen glömt, att säga dig, huru högst förvånad jag blef, att uti
ett exemplar nya noter, dem Hofrådets postbud i går till mig uthämtade,
finna ett ifrån C. till mig adresseradt, försegladt bref. Hvad det
innehåller, känner jag sannerligen ej, ty det ligger ännu ouppbrutet
inom sitt välkända prydliga sigill, nedgrafvet i botten af mitt
schatull; men som jag tyvärr med säkerhet tror mig ana dertill har jag
omöjligen ännu förmåtts till uppbrytande af detsamma. Dock! jag lemnar
gerna allt detta tills vidare, och går nu med fröjd till ett annat
ämne, nemligen Friherrinnans bref. Att med ord säga dig, huru mycket
det gladde mig, blefve mig verkeligen omöjligt, man skall som jag,
njutit öfvermåttet af hennes huldhet, för att rätt uppskatta värdet af
dessa hjertliga rader. O! hvad jag på Friherrinnans vägnar är glad och
lycklig, hon njuter nu den högsta grad af modersfröjd, närvaron af en
älskad, dygdig son, hvilken redan i fjorton dagars tid, utgjort hennes
alldagliga kära sällskap, men, som sällan här på jorden någon fröjd
njutes fullkomlig, skymmes äfven dessa hennes glädjedagar af den
bedröfliga visshet, att icke så länge hon hoppades, få behålla sin
Gustaf hos sig. I anledning af inträffade omständigheter, har
oförmodadt hans permission förkortats till en enda månad, hvarefter han
åter på ett helt år ser sig tvungen lemna sin ömma mor.
En nyhet, och den rätt treflig, den Friherrinnans bref omnämner, vill
jag dock omorda för dig; Grefve A. har nemligen, den allvetande verlden
helt ovetande, och till förvåning, gjort Fröken Amelie T. sin formeliga
cour. För omkring fjorton dagar sedan firades, i anledning deraf, hos
Öfverste X. en gentil eclateringsfest, hvarvid äfven Friherrinnan varit
närvarande. Det är verkeligen i mina ögon ett väl passande partie; jag
undrar emedlertid hvad Geheimerådinnan derom skall säga. Baron C.
(äfven honom omnämner Friherrinnan) har sedan min afresa ett par tre
gånger gjort Friherrinnan besök; han vistas beständigt, då han af sin
tjenst icke finnes upptagen, på Vestanby, "och", yttrar sig
Friherrinnan, "skulle du Mathilda lilla, ej misstycka mitt raillerie,
ville jag nästan tillskrifva dig någon del i hans alltför tydligt i
ögonen fallande svårmod; ja, tro mig, öfverraskade icke jag C. med
ögonen fulla af klara tårar, då han härom dagen med Gustaf besökte dina
rum, för att der jemte fortepianots tillhjelp låta mig höra några nya
sånger, Men jag ser ju din blick på din vän, oaktadt hennes något
opassande skämt, stråla alltid lika vänlig och god; är det ej så, min
Mathilda?" Ach! Emilia, hvad jag nu förebrår mig, min hitintills öfvade
förbehållsamhet emot Friherrinnan; mitt hjerta drifver mig ovilkorligt
att med aldra, aldra första, delgifva henne, hvad mellan mig och C.
förefallit; och, gifves det någon, blir det visst hon, hvilken med
mildhet och granlagenhet, skall blifva mig behjelplig att behandla
denna alltför ömtåliga sak.


Den 8 Augusti.

Huru skall jag, Emilia! kunna göra dig begriplig den glädje jag känner
öfver innehållit af ett åter i dag ifrån Friherrinnan erhållit bref;
tänk dig, tänk dig blott, din Matbilda kommer att ännu i hela tvenne
månaders tid få njuta af det nu så alltför herrliga landet; huru går
det till? frågar du väl. Jo ser du, det går, ehuru verkeligen
underbarligen ty alldeles oförmodadt är Friherrinnan nu ägarinna till
ett skönt, stort gods, beläget omkring hela 16 milen ifrän S. Hon hade,
hvilket jag alldrig hört henne omtala, en mägta rik slägtinge, en
Grefve X., till hvilken hon befanns vara den enda arfvingen; denne har
i flere års tid, vistats utomlands, i hopp att derstädes återvinna sin
förlorade hälsa; plötsligt erhåller hon nu underrättelse om hans
nyligen inträffade död, hvilken försätter henne i besittning af all
hans betydliga qvarlåtenskap. Att efterse detta, i långliga tider
vårdslösade och förfallna grefskap, blir naturligtvis nu en nödvändig
följd; och som Friherrinnan tror det for hennes egen helsa skulle verka
alltför fördelakligt att företaga denna lilla resa, har hon nu i godhet
föreslagit mig, att på den hlifva sig följaktig. Hon fruktar likväl,
att jag dervid torde komma att uppoffra för mycket, och att de 16 milen
på en nio à tio veckors tid kunde skrämma mig. O! hon vet ej huru
tvärtom, jag utur djupet af min själ, tillsänder henne, och en huld
Försyn, den innerligaste tacksägelse, för det, på ett så obegripligt
sätt, jag sett mina tusende gånger drömda önskningar uppfyllde.
Som jag förutsåg, Emilia! innehöll C----s bref endast förnyade
upprepanden af den ömhet jag vet honom så upprigtigt hysa till mig. Han
erbjuder mig deri, utan omsvep eller omvägar, sitt kärleksvarma hjerta,
förenadt med sin hand, och en fullkomligt bekymmerfri framtid.
Verkeligen tyckes hans lycka bero af mitt antagande utaf detta anbud,
hvarvid, enligt allt hvad jag kan fatta, han gjort sig ett så alltför
säkert begrepp. Han har, skrifver han, allt sedan min afresa, oaktadt
omgifven af sin mest värderade vän, icke njutit en enda glädjefull
timme, emedan han finner glädjen fullkomnad, endast i dens sällskap,
hvilken han i djupet af sitt hjerta tillber. Äfven nu vill han med
otålighet räkna timmarne intill den dag, han kan erhålla det svar han
så glad tror att skall stadfästa hans framtida sällhet. Hvad jag, efter
genomläsandet deraf tänkte och erfor, vet du. Jag hastade också genast
derefter, att utur djupet af mitt hjerta, säga honom allt hvad detta
hjerta kände. Att hans önskningar icke finna gensvar i mitt bröst,
torde han snart få erfara, likvist tror jag med all säkerhet, att han i
medvetandet om min sanna vänskap, skall känna sig, om icke lycklig
åtminstone lugn. Äfven Friherrinnan delgaf jag allt, så väl den hos
henne sist passerade aftonen, som innehållet af hans bref, samt mitt
svar derå, hvilket sistnämnde, öppet och henne till genomläsning
medföljde. -- Att hennes bref i dag, till största delen, angick denna
angelägenhet, kan du väl förmoda. Hon tyckes verkeligen vara högst
öfverraskad af det förtroende jag lemnat henne, samt beder mig noga
öfverväga det steg jag tagit, föreställande mig med ömhet, hvad jag
medelst afslående af C----s hand förlorar. "Utgrunda", yttrar hon, "i
djupet af din själ, om icke der möjligtvis den varma vänskap, hvilken
du lofvar honom, ännu kan uppblossa till en öm låga; lek icke bort dåde
din, och en redlig mans välfärd genom ett förhastadt beslut, hvilket du
i en kallare moment, ja väl, i en mörkare framtid kunde ångra. Vet, att
en hederlig, reel karl kan älska, ja, ända till ursinnighet, men,
aldrig krypa, och det gjorde han, om han uppå ditt engång gifna afslag,
kunde förnya sitt anbud. Betänk hvilken ljus framtid hans förmögenhet,
förenad med ett kärleksfullt hjerta, kan bereda dig; och sedan du ännu
yttermera och alfvarligt öfverlagt allt detta, först du svara mig, ty
endast derefter icke förr, afsänder jag ditt till honom adresserade
bref." Att ett moderligt älskande hjerta förestafvat henne allt detta,
finner jag med innerligaste tacksamhet; men, att mitt beslut härvid
icke af envishet, nej, långt derifrån, men under det lugnaste
öfverläggande, och tolkadt af min innersta själ, icke kan blifva
annorlunda, det upprepar, och känner jag äfven. Således måste, för att
tillfredsställa Friherrinnans åstundan, jag ännu yttermera genom
resonerande i denna sak, öfvertyga henne om huru moget jag redan
behandlat detta ämne; huru, enligt hvad förhållandet är, jag olyckligt
nog lärt mig frånskilja den sig ovilkorligt upptäckande lidelsen vi
kalla: kärlek! ifrån en lugn fridfull vänskap! O! leka skulle jag ju då
grymt med hans känsla, om jag åt slumpen ville öfverlåta en möjlig
framtida ömhet, om jag åt rikedomen, den uslaste vinst för ett
kärleksfullt hjerta, ville uppoffra så väl mitt, som hans. Och
sluteligen, en, om ära så begreppslös varelse ville jag väl alldrig
tänka mig, den der för sitt nöjes skull ägde samvete att gyckla
alfvare, för att inför sina fötter kunna se kärleken, under älskvärd
svaghet böja knä. O nej! nej! hon är en ovilkorlig känsla, för mig icke
tänkbar till ofvertalande, eller uppmaning. Numera återstå mig högst få
dagar, att vistas på detta så fridfulla Liljedahl, och, ehuru tiden här
för mig oförmodadt förlängts till en hel vecka, finner jag den likväl
hafva jagat undan. Friherrinnans bref tillkännagifver, att jag icke
före afresan till ----krona, hennes nyss ärfda Egendom, behöfver
återvända till staden, emedan hon med nöje säger sig göra den lilla
omväg af tvenne mil, för att jemte afhämtandet af mig, kunna göra
Hofrådets sitt besök. Den arma Friherrinnan! dessa dagar skola således
af henne egnas till en smärtfull skilsmässa ifrån sin älskling, jag
föreställer mig lifligt, till hvilken grad hennes hjerta deraf måtte
lida. O! kunde min dotterliga tillgifvenhet helst till någon ringa del
mildra hennes billiga saknad. -- Tänk dig dock Emilia, en för Hofrådets
familj så smärtsam händelse, hvilken för några dagar sedan kommit att
plötsligt skymma deras eljest så klara himmel; lilla Adolf skulle,
neml. på de yngre barnens enträgna begäran, jemto sin Lärare, på en
veckas tid, åter eftersändas, på det den älskade lekbrodren i deras
omgifning kunde blifva i tillfälle njuta af sommarens rika hofvor,
hvilka naturligtvis utan honom för desse, omöjligt ägde samma
interesse, hvarföre Hofrådets vagn, redan dagen före deras väntade
ankomst, var dem emotsänd. Alla sutto i glad väntan; ännu blott en
timme och den så mycket efterlängtade brödren kunde, jemte sin Lärare,
redan vara anländ. Snart höres verkeligen en vagns rullande, och båda
systrarne, som sedan en god stund stått på utkik, ilade, i fullt språng
utför trapporne, med öppnade armar till vagnsdörrn -- men ack! ingen
Adolf! -- Den trygge Herr Magistern utstiger, obesluten, huruvida han
på godt maner skall kunna förklara sin lilla elevs uteblifvanda; --
dock, artigheten bjuder ju honom först stiga in, derpå berättar han i
skonsamma ordalag huru Adolf, alldeles yr af glädje att slippa hem,
till vinnande af tiden, skulle försöka medelst tistelstången omvända
vagnen; huruledes den, slående på en höjd, vid rörelsen fått fart,