Murgrönan - 01

MURGRÖNAN
Af
F. W. Carstens

Finskt original

Helsingfors, G. O. Wasenius, 1840.


Imprimatur F. Granbom.


INNEHÅLL:
1. (Inledning).
2. N. den 28 Maj 18--.
3. W. den 29 om afton.
4. N. den 31 Maj.
5. Den 1 Juni om afton.
6. Den 2 Juni.
7. Den 3 Juni, aft. kl. 6.
8. Den 4 Juni förmidd.
9. Den 6.
10. Den 7.
11. Den 10.
12. Den 14.
13. Den 17.
14. Den 20.
15. Den 26.
16. Den 4 Juli.
17. Den 7.
18. Den 8.
19. Liljedahl den 17 Juli.
20. Den 30.
21. Den 8 Augusti.
22. Den 13.
23. ----krona den 22 Augusti.
24. Den 3 September.
25. Den 10.
26. Den 21 September.
27. Den 30 September.
28. Den 20 Oktober.
29. S. den 3 November.
30. Den 20.
31. Den 1 December.
32. Den 10 Januari.
33. Den 20.
34. Den 10 Februari.
35. Den 3 Marti.
36. Den 11.
37. Den 12. -- Natt.
38. Den 14.
39. Den 18.
40. Den 21.
41. Den 24.
42. Den 25. -- Middagstiden.
43. Klockan 11 samma dag.
44. Den 6 April.
45. Den 12.
46. Den 19.
47. Den 5 Maj. -- Förmidd.
48. Klockan 2.
49. Klockan 3.
50. Klockan half till 4.
51. Tillägg af en främmande hand.


(Inledning.)

Länge har du, älskade Emilia, fått öfva tålamodet, i förväntan på de
underrättelser jag så säkert lofvade tillställa dig, angående min snart
nog tillryggalagde resas förlopp. Jag blyges nu verkeligen öfver den
liknöjdhet och ringa ordhållighet min tystnad visar, då snart ett helt
år lupit till ända sedan vi skiljdes. Dock tager jag så gärna till godo
den enda tröst jag har att tillgå, intilldess du hunnit lemna mig den
fullkomligare; jag tänker nemligen: liknöjd, det vet Emilia jag aldrig
kan blifva för den, hvilken i mitt hjerta äger en säker ointaglig
plats, och hvad ordhållenhet beträffar har du måhända pröfvat den i
viktigare fall.
Mitt uppsåt, goda Emilia, har varit att till ämne i mina bref
framställa ej ensamt min egen person, hvilket snart blefve alltför
tröttsamt och enahanda, utan ock att äfven understundom till dig
överflytta de känslor, tankar, intryck, ja, äfven, det obehag, jag i
den hvardagliga sfären jag mig befunnit, växelvis rönt. Vänta dig dock
inga romantika äventyr, inga osanna sannolikheter, inga hemliga
irrgångar och labyrinter i det väl invecklade men alltför litet
mysteriösa hvardagslifvet och framför allt, icke ens den avlägsnaste
efterhämnning af det oefterhärmliga "hvardagslifvet" sjelft. Kasta förr
mina bref, ja redan detta första, i den livligaste eld som en bister
vinterafton kan blossa i din kammar-spisel; och Emilia, vredgas får du
ej heller längre på mig, då du ser huru ofta, huru ständigt du varit
ett mål för mina tankar, samt huru min ovana penna gärna, ehuru
fruktande, sysselsatt sig med dig! Du vet att hennes Nåds (verlden har
gifvit henne denna benämnning) godhet äfven beredde mig en bekväm plats
i den vagn, som avlägsnade mig ifrån dig och den ort som sett mig
födas, sett mig uppväxa, sett mig lida! Jag säger det nu här, ty du
känner de förhållanden, i hvilka ödet ställt mig, men nog dermed, det
är ej dem jag vill upprepa. Sluten inom mig -- ty ej ens vagnens
stundom häftiga gungning eller kuskens kraftiga eder förmådde väcka mig
till det yttre lifvet -- satt jag och tänkte på dig, på det förflutna,
ja äfven på det tillkommande, hvilket anande och okänt bildade sig för
min fantasie; jag såg ett stormande haf, som i sina vågors fradgande
skum hvälfde de bräckliga ehuru stolta farkosterna; jag såg de arma
offren för elementets raseri i ångest och förtviflan anropa allfadrens
förbarmande; jag såg, men jag betäckte mina ögon för att ej se vidare,
huru de i ett nu ohjälpligt förgingos. Dock, Emilia! Jag har skildrat
dig de skräckfulla scener, som skapade sig i min inbillning, skåda du
äfven nu med mig de leende stränder, de vänliga ängder, de grönskande
lunder, som efter denna storm kom att mildra min själs oroliga
tillstånd. Ett land, det jag måhända svärmiskt nog benämner
paradisiskt, tyckte jag nu log emot mig, och lockade mig att beträda
dess helgedom; klarare än i mitt hemland syntes mig den blå himlen,
intet dunkelt moln, ingen nattlig sky fläckade dess rena hvalf;
friskare grönskade här den skyhöga skogens barn, dem ingen egennyttig
hand berövat deras näring och kraft. Blommorna smekte hvarann i
systerlig förening, och ehuru den ena doftade praktfullare, färgrikare
älskvärdare än den andra, hade avunden aldrig fått närma sig deras
förtroliga krets; hvar jag såg erbjöd sig for mitt öga skapelser af en
högre natur; allt andades salighet och lif! Men jag måste ju en gång
vakna utur mina idylliska drömmar, jag nödgades taga verkligheten i
betraktande, ty min dagsresa var slutad, och på det nu inträffade
nattherrberget skulle jag uthvila mina verkeligen trötta lemmar.
Härifrån sträcker sig äfven den första hälsning min hand tecknade dig;
omväxlande känslor och tankar, i följd af likaså händelser, yppa sig i
de anteckningar jag här gjort; emottag dem med öfverseende, de göra ej
anspråk på effekt, det är endast till ditt hjerta, ej till ditt
granskande förstånd jag talat.


N. 28. Maji 18..

Ännu en hälsning! En så här så varm.
Jag dig, o hulda Fosterbygd! Vill sända;
Tag den emot, den går ur trofast barm;
Och huru än mitt öde sig må vända.
Är du den tanke först och sist likväl,
Som smyger sig utur min sorgsna själ.
Jag har uppvaknat, älskade Emilia, ifrån en ganska god sömn; mina
själs- såväl som kroppskrafter äro styrkte af den hvila jag erfarit.
Vid mitt lilla kammarfönster har jag njutit af den milda vårluften,
hvilken fritt spelar in genom det öppnade fönstret, O! hvilken herrlig
morgon, detta ställe är långt trefligare än jag i går vid min ankomst
fann det, skymningen såväl som tröttheten hindrade mig att då urskilja
dess högst trefliga läge; ån som löper alldeles under mitt fönster
kröker sig i behagliga bugter framåt, och på dess stränder resa sig
björkar, så vackra, så raka, som voro de af den vårdsammaste mästares
hand ditplanterade. Men, hvad säger jag, som voro de? Hvilken hand
kunde i förmåga öfverträffa dens, som dit sat dem? Ack, Emilia!
hvilkens kunde mera vårdande hvila öfver och beskydda sitt verk? Hvad
den är vacker, denna vårens färg; denna unga, friska, gröna; jag
fruktar att förtrampa ett enda grässtrå, så obeskrifligen skön och
ljuflig förefaller mig naturen.
Denna dag förer mig åter längre ifrån dig, och likväl tycker jag mig
aldrig varit dig närmare än just nu; mina tårar blanda sig med dem på
bladen af den daggfriska syrenqvist jag nyss brutit ur den lilla häcken
under mitt fönster. Det skall följa mig detta minne ifrån mitt hemlands
nejder, och ännu der borta, ehuru vissnadt, för mig utgöra ett vanligt
fridens budskap. Min glada men något nyfikna värdinna har redan
bestyrsamt inburit min varma morgondryck; hon står ännu med frågande
blick, och tyckes afbida något uppdrag. Lef väl, Emilia! lef väl!


W. den 29 om afton.

"Tycker Mamsell som jag, så hvila vi här öfver natten," tilltalade mig
min hederlige kusk, då vi i går på aftonen klockan sex stannade utanför
gästgifveriet i X, en liten nätt by; "det är helgedagsafton, och då är
icke brukligt att man så här strapserar; också kunde Mamsell, om hon så
vill, i morgon, emedan kyrkan ligger helt nära, bevista gudstjensten
der, innan vi anträda vår resa"...
Efter denna temmeligen vidlyftigt utförda, men välmenta proposition,
hvaruppå jag långt före dess sista mening svarat ett "rätt gärna,"
öppnade min bugande rådgifvare vagnsdörren, samt hjelpte mig stiga
utur. Verkeligen ljudade också redan de högtidliga klockorna ifrån det
närbelägna kyrkotornet, det var här så bruket, att Lördagsringningen
förkunnade Sabbatens ankomst. Jag lät alltså i ett snyggt rum inbära
mina res-effekter, samt logerade mig in derså godt jag kunde. Kuskens
förslag kom mig nu före som icke så alldeles omöjligt att efterfölja,
och sedan jag med mitt värdsfolks lilla söta flicka bortpratat en del
af den återstående aftonen, sökte jag i hvilan ro, för mitt bedröfvade
sinne... I dag uppväcktes jag af mitt lilla gåriga aftonsällskap; ledd
vid sin söndagsputsade moders hand insteg hon till mig, med det lilla
hvita förklädet uppfyldt af doftande liljekonvaljer och de skönaste
hvitsippor jag någonsin sett. Hvar hade dessa sednare, undangömde för
solens redan brännande strålar, kunnat bevara sin mjella hvithet och
friskhet. Ack! huru vackra ären J barn af den gudomliga naturen; huru
afvundsvärd eder skära renhet...
Sedan jag påklädt mig, och utur min nessesair framtagit samt uppå den
lilla gifverskans hals bundit ett litet guldkors till minne af denna
glada morgon, hastade jag, biträdd af henne, att till en krans hopfläta
blommorna. Jag hade just slutat, att med densamma pryda min hatt, då
den till gudstjensten sammankallade ringningen åter begynte. I ett
språng var den lilla ifrån mig, och då jag kastade ögat utät vägen, såg
jag henne redan långsamt och allvarligt, likt en sedig tärna, framgå
vid sin moders sida...
Jag har besökt detta Guds hus, hvilket med andakt beträdt, ingenstädes
förfelar sin gudomliga verkan. Frisk och mild inflägtade vårluften i
dess korsgångar och andades frid och välkommande till det mangrant
församlade folket. Ödmjuka med hukade hufvuden sutto på ena sidan af
den lilla kyrkan qvinnorna i mjella hufvudkläden, och uppå den andra,
karlarne med blottade hufvuden; andakt och stillhet rådde öfverallt, ej
ett andetag hördes, icke ens af de späda barnen, hvilka åtföljt sine
föräldrar, tills klockaren uppstämde den vackra psalmen N:o 392. "Den
blida vår är inne, och nytt blir jordens hopp;" då inföll hela
församlingen uti en ljudande chorus; men jag, Emilia! jag sjöng ej, min
själ var så betagen, att rösten ej förmådde höja sig till instämmande
af den allmänna lofsången; jag kände tårarne jaga utför mina kinder,
och först då, när psalmen var slutad vågade jag upplyfta mitt tunga
hufvud...
Jag skyndar nu att omnämna Ordets förkunnare; tänk dig ingen af
nutidens välfriserad, finrakad och modern sprätt, hvilken med låtsad
allvarlighet, i förtid påklädt kappan, nej, en åldrig gubbe med
silfverhvita lockar, skred långsamt gången uppföre, vördnadsbjudande
uti sin enkla drägt, och sjelf bärande sin gammalmodiga psalmbok, utur
hvilken han snart för menigheten uppläste några till hjertat gående
verser. Med darrande men hög röst gaf han nu folket sin välsignelse,
innan han vidrörde det ämne, från hvilket han sedermera i korthet, men
tydligt och med full mening, förklararade: Skapelsens ändamål, och Guds
hopp att genom dess mångfald beveka menniskans hjerta till erkännande
af Hans vishet och godhet.
Svårt vore för mig att upprepa, hvad jag likväl med uppmärksamhet af
den aktade Gubbens läppar hörde utföras, och säkert, så hoppas jag,
försvinner ej det goda intryck mitt hjerta deraf erfor.
Sedan jag sagt mitt värdsfolk farväl och med hjertlighet kyst den lilla
flickan, hvilken till ett återseende lofvade bevara det lilla korset,
lemnade jag lättad och lugnad denna vänliga fristad.
I dag har jag endast rest fyra mil, men som blott fem återstå till dess
jag kan se kyrktornet i N, hinner jag, oaktade detta lilla dröjsmål, i
god tid dit. Härtills, älskade Emilia, har endast land åtskiljt oss,
därefter blir det också hafvet, det älskade, men förrädiska hafvet.
Mins du huru ofta vi i aftonens lugn framgungat på den klara böljan
invid dina föräldrars trefliga Svanevik, huru vi då i inbillningen
förstorade dess omkrets, samt föreställde oss faror och äfvenfvr, der
inga funnos. Mins du då jag verkeligen, för mitt sjelfsvålds skull,
helt oförmodade halkade öfver båtkanten, men, i anseende till det
grunda stället, snart nog af prostens Wilhelm blef upphjelpt, samt lik
en Sjögud, drypande af vatten, ifrån hufvud till fot, skamflat och
skälfvande fick sitta stilla i ett hörn af båten, tills den hann landa.
Mins du ännu huru vi förirrade oss i den täta skogspark, som omgifver
det hem jag fordom kallade mitt? och huru sluteligen flaggen vid
fiskarkojan blef vår ledstjerna genom denna lilla öcken. Der står ännu
på klippan invid hyddan det lilla tempel vi, jemte din broders och
Wilhelms tillhjelp, med så mycken möda uppförde; icke ens tiden har på
detta oskyldiga verk velat lägga sin förstörande hand; till dessa
tidigare tilldragelser i min lefnad flyr min tanke så gerna, kunde jag
endast åt glömskan lemna de sednare. Nu god natt, jag går att drömma om
dig, och tecknar dig ej några rader förrän ifrån N.


N. den 31 Maj.

Det är ifrån ett litet snyggt värdshus jag tillskrifver dig dessa
rader; mitt ressällskap, det hennes Nåds godhet utsett mig, men hvilket
du ännnu icke ens till namnet känner, har redan för tvenne dagar sedan
hit anländt, och vänta endast på vind samt ordres, att kunna gå ombord;
du är väl nyfiken att lära känna de personer, med hvilka din Mathilda,
åtminstone för en kort tid, skall träda i ett vänskapligare
förhållande, och jag skyndar att tillfredsställa din väntan i den
delen, i det jag säger dig att det är Hof-Rådet B., hvilken nu
återvänder till S. med tvenne barn, en flicka om 16, och en gosse om ll
år, ifrån en resa den de för nöjet att träffa anhörige, för trenne
veckor sedan hitått gjort. Det är en älskvärd familj, så mycket jag
hittills kunnat finna, och som vi framdeles komma att bebo samma stad,
lofvar jag mig redan på förhand deraf nöje. Adolph upphör ej att
berätta om onkelns på Svärdsby herrliga tvåvåningshus, med balkonger
och terrasser; hans stall med tolf magnifikt vackra, glänsande hästar,
hans präktiga jagthundar etc. etc., och tycker endast att återresan
företogs allför snart; Rosa deremot, fann tanten, onkeln och kusinerne
visst ganska uppmärksamma och älskvärda, samt för öfrigt allt såsom
Adolph sagt "förträffligt," men längtar lika fullt att få beträda
hemjorden, och hälsas af mor och syskon.
Jag anar dock, att någonting djupare ligger till grund derför; låt se.
Jag finner mig just väl i denna lilla krets och har redan i samråd med
Rosa på bästa vis rangerat vårt lilla hushåll. Någonting mägtigt drar
mig till denna unga flicka, och ehuru jag räknar fyra år mer än hon,
öfverensstämma våra tänkesätt dock fullkomligt. Just nu inträder hon i
mitt lilla rum. "Mathilda måste", säger hon, "spisa med oss, eljest har
icke heller jag någon matlust." -- God natt!


Den 1 Juni om afton.

N. är en nätt stad, ehuru gammalmodig, har trånga och smala gator med
en högst ojemn stenläggning, hvilken verkeligen pröfvar fotgångarns
vigilans och hållning. De höga stenhusen med sina två à tre våningar,
antyda något stort, och vilja, likt en pratsjuk ålderdom, berätta om
ett vigtigt fordon. De tvenne kyrkor staden äger äro äfven uråldriga,
och skola förtjena, att med uppmärksamhet invändigt beses; det grämde
mig af hjertat att ej kunna, såsom jag det önskat, njuta af det nöjet,
men tiden medgaf det ej; jag vill nu endast i korthet för dig omnämna
deras olika yttre: den Grekiska, med kupolformade tak, är liten, och
tyckes icke kunna inrymma någon större folkmängd, likvist skall, enligt
hvad man berättade mig, byggnadssättet invändigt, göra den rymligare,
än man kunde förmoda. Hon skall vara rik på dyrbarheter, reliker och
yppige kyrkoprydnader, samt isynnerhet utmärka sig genom en ofantelig
förgyld metallkrona, hvilken ensam skall förmå fullkomligt upplysa hela
kyrkan. Den Lutherska är fyrkantig och ganska stor; hon sträcker sin
tornspets säker och botande upp mot skyn; jag kuude icke återhålla mina
ögon att flere gånger ibland molnen uppsöka dess spets, och har aldrig
kunnat tänka mig en förfärligare höjd, det glimmande korset deröfver,
hvilket skall innehålla 8 alnar i höjd och 5 i bredd, syntes nu endast
såsom en fin strimma, och ehuru sjelfva kyrkan redan räknat sekler,
tyckes dess kolossaliska hyggnad, ännu vilja trotsa tiden. Nog härom,
då jag ej kan göra dig beskrivningen utförligare. Låt nu ditt öga vända
sig ifrån staden; men följa den mer än tjusande utsigten ifrån dess
hamnsida; någonting mera storartade kan du ej se; hafvet, som ifrån
oändlighet, i störtande skum, hvälfver inför dina fötter, der ett
bålverk eller en brygga, i förtröstan på sin orubbeliga styrka,
emottager dess omilda smek; skepp och farkoster, som dels i fulla hvita
segel klyfva vågorna, dels stillastående afbida en gynnsam vind. Här
ser du ett fartyg färdigt att lyfta ankar, matroser skrika och springa
om hvarann, hattar surra i luften, näsdukar hvifta, afskedshälsningar
skickas i otalig mängd, och återförnyas ständigt genom ett fortfarande
hurra! Under det ögat härmed sysselsattes, fängslas örat af allt
tydligare och skarpare kanonskott, och snart upptäckes röken af ett
ångfartyg, som i brusande fart härmar sig hamnen; Nu saktas farten,
bruset tystnar, hjulen stadna, båtshakar utkastas och plankor hållas i
beredskap, såsom ett medel att förena skiljda vänner och fränder. En
skön anblick, älskade Emilia! men mitt öga sväfvade härunder tårfyldt
bort åt den gröna vänliga skogssidan, som längs kusten, så långt ögat
bar, erbjöd stillhet och frid. Hvem skall räcka mig en hjertlig hand då
jag snart beträder en främmande jord! i hvilket öga skall jag läsa ett
upprigtigt välkommen? Hvad skall jag väl erhålla, emot hvad jag
förlorat? O! mina älskade Föräldrar, J som slumren den eviga sömnen,
hvem skall godtgöra mig eder oersättliga förlust!
I morgon kl. 6 skola alla passagerare vara ombord, nu derföre farväl,
du, min Emilia! den vackra aftonen lockar, och jemte Rosa, hennes far
och broder, går jag att njuta af dess svalka och behag; vi hafva redan
tagit i skärskådande våra hyttor eller sofrum, de äro sannerligen ej
stora, men samlingsrummet eller salonen deremot är rymlig och treflig,
och passagerarenes antal, enligt hvad man sagt, blifva högt. -- God
natt!


Den 2 Juni.

Vinden blåser upp ihast,
Segel fylla stång och mast,
Skeppet styr till andra länder,
Gud vet när det återvänder.
Runeberg.
Hafvet är dock ett herrligt element, af hvars anblick hjerta och själ
njuta, ja! ända till outsäglighet! Gifves ett högre nöje än det man
erfar gungande på ett stolt och välbyggt fartyg, hvilket ännu i sjelfva
dess dödsstund trotsar sin alltid lömska, alltid till fejd beredde
fiende -- vågen. Det lider nu mot aftonen, solen sjunker småningom
glittrande i böljan och lofvar i morgon, återuppfriskad, tända ett nytt
ljus! Dock, som sällskapet mangrant församlat sig under däck, för att
invänta thé-timman, finner jag ledighet att vid relingen, medelst en
blyertspenna, teckna dig dessa rader. -- Jag vill dock gå punktligt
tillväga och formeligen presentera dig personalen uppå _Örnen_,
(Ångfartygets namn), hvars alla hyttor, till min stora förvåning,
befunnos så upptagna, att ej en enda mer varit att tillgå. Du kan af
min presentation möjligen i en framtid igenkänna en och annan af de
agerande personerne.
Geheimerådinnan Nobelcreutz satt vid mitt inträde midt i salongens
soffa, jemte tvenne döttrar, och tycktes, medelst en högst förnäm min,
vilja påbjuda uppmärksamhet och respekt; ödmjuka vid herrskarinnans
minsta rörelser, bugade sig ett par hvita strutser öfver den i
paille- och lilas-skiftande hatten, i hvars yttersta kant en qvarters
bred duggregnad blonde kantade sig; en svart med spetsar bebrämad
mantille skylde, snart sagdt, hela hennes icke ringa figur, då jag
undantar en mager silkesvantad hand, hvilken fogade sig fram om
mantillen och qvarhöll en pirat, som i välmåga lofvade proviantera for
hela den återstående resan; min skarpsynthet tilläts likväl ej intränga
till dess digra innehåll. På hvardera sidan om sin fru moder sutto
Fröknarna Cloty och Jettchen Nobelcreutz, med blomsterqvastar på, och
under hattskärmarne fladdrande bandändar i öfverflödande längd, samt
yfviga och släpande kjortlar, hvilka i behagligt vårdslös oordning
sopade långt utåt Salongsgollvet. Framför dessa hade en ung Dandy, med
hängande hår, fattat posto, och gjorde sig uppmärksam på hvarje
Fröknarnes knappt uttalade önskningar. Så i ordning Öfverstinnan Z., en
ung, vacker och liflig varelse, hvilken, medelst sin naivité och sitt
lätta sätt att vara, lockade till sig alla närvarande unga karlar; Jag
ville fördömma henne för dess koketteri, men urskuldade henne derjemte,
finnande det alltid lika jemna, muntra sinnet, då hon endast omgifven
af fruntimmer trodde sig fullkomligen obemärkt. Den högsta enkelhet
rådde i hennes klädsel, som bestod i en tätt åt halsen sluten
kammarduksrock med en derå sittande krage; en med en hvit bandros prydd
halmhatt hvilade i hennes knä; och det mörka håret, lagdt i en prydlig
vridning, gjorde henne lill en verklig madonna. Så vacker hy, så sköna
ögon, har jag ännu aldrig sett; i dem låg någonting obeskrifligt, på en
gång både allvarligt, känslofullt och skälmskt. Tänk dig kontrasten
emellan de rosendoft ande Fröknarne N. och denna. Men vidare till
saken; tröttna får du ej på min beskrifning, ty hvarom skulle jag
eljest, midt på ensliga hafvet orda, om ej anledning fick tagas af
nästa grannen. Öfverjägmästarinnan Bjellerdorf, med utstående underläpp
och blossande kinder, paraderade derefter i skiftande salopp; tunga
orgensinska eldgula band, med svarta nopper, voro öggla vid öggla
radade på hennes veritabelt italienska hatt. Hon utgjorde en slags
sufflör emellan Geheimerådinnan och Borgmästarinnan T., hvilken
sistnämnda satt på Öfverjägmästarinnans vänstra sida. Denna ett
pratsjukt fruntimmer, som tagit sig liten air, och genom sitt
nyhetskrämeri, funnit inträde i de högre kretsarne, satt ännu med
Tidningsbladet mellan fingren och upprepade derutur inhämtade nyheter,
hvilka naturligtvis intresserade Geheimerådinnan, som nu i flere veckor
varit skiljd ifrån hufvudstaden, och således undgått dagens vigtigare
händelser. "Nå! men min aldrabästa Fru Borgmästarinna; när skedde det?
när blef det afgjordt? fastställdt?" etc. etc. etc. "då jag lemnade
hufvudstaden hördes ej ett kny derom, nej icke det aldraminsta." -- "Nå
jag kan säga," genmälte Borgmästarinnan, "jo, jo, jag viste det redan
längesedan; redan för ett halft år sedan, men som jag ej gerna berättar
nyheter, ty jag har oskyldigtvis fått på min räkning saker hvartill jag
varit fullkomligt innocente;" så ... så ... har du verkeligen engång
tegat (tänkte jag) och lemnar nu henne alt vidare omförmäla nyheter.
Fru Rådinnan Ö., med stora fötter och röda händer, hvilka sednare jag,
i anseende till deras lifliga färg, varsnade, satt dernäst; de redan
längesedan aflagde stora Zobelpalantinerne hade funnit behag för henne
och hennes dotter, hvilken sednare, ehuru ung, äfven inkrupit i en
dylik. Slutne och endast någongång småhviskande meddelade sig dessa
till hvarann. Vidare, en aldrig blek Fru med en kudde bakom ryggen, mot
hvilken hon ogenerad lutade sin, som det tycktes, matta kropp; hon
skall, säger man, begagna sjöluften för sin hälsas skull. Invid henne
satt en ung täck flicka, hvilken outtröttligt egnade den gamla sin
uppmärksamhet, jemnade kudden, borthviftade flugor, och ibland lågt
uppläste något utur en bok. Frun är en Lagmanska Ljung, flickan, hennes
dotter-dotter.
Följ nu andra sidan åt, samt gör en djup bugning för Friherrinnan C.
och dess trenne döttrar, hvilka galanta och utstofferade, sinemellan
diskuterade om, huruvida Öfverstinnan Z----s robe, i anseende till dess
glänsande hvithet, bestod af babtist eller mousslin, hon var alltför
nonchalante i sin klädsel, mente Fröken D., hvilken redan blommat ut,
och just höll på att i sin lefnads höst förfrysa, om ej till hennes
lycka Assessor Bengelberg hos henne slagit sig ned, och äter
uppvärmt den halfstelnade bloden. -- Vidare ser du Mamsell Bergbrun,
fräknig och fet, i högröd sammetskapott, prydd med otaligt mycket
snörmakeri-arbete; hennes ena hand leker med en parasoll, under det hon
med den andra ikring parasoll-käppen gör underliga hieroglyfer och
ringlar med de ifrån halsgropen ned till fötterne hängande
kapottsniljorne. Hennes valspråk är: "stor sak" dervid jag, som ofta
hörde detta hennes utrop, lät mig falla i minne salig Fru Gråsströms
ord: "Stor sak, vill ingen annan hafva min dotter, så behåller jag
henne sjelf" -- Gif ännu en vänlig blick åt Rosa, hulda B. och din
Mathilda, och vänd för resten det öfriga sällskapet ryggen, ty ehuruväl
stort, intresserar det dig sannerligen ej längre. -- Man pratar, man
skämtar; Herrarne, hvilka säkert utgöra ett lika stort antal som
Fruntimren, framkasta qvicka och dumma infall, buga och complimentera;
de unge isynnerhet springa om hvarann, och uppvakta Damerna med
apelsiner och konfekt-påsar, kika genom salongsfönstren, och utblåsa
rökmoln utur de ständigt blossande cigarrerne. Till namnen känner jag
här få; Geheime-Rådet Nobelcreutz, ser jag dock ibland avancera sin
Fru, likaså Borgmästar Trullsberg, hvilken med hatten i hand lik en
snurra trissar in genom dörren. Löjtnant Pirouette, och Secreter
Flanquette äro äfven utmärkte personer, och af Fröknarne jemnt
anropade; äfvenså Direktör Bergbrun, som blott spelar sex skillings
boston med Öfverjägmästarinnan och Assessor Bengelberg. Nu hör jag man
äter ruskar på sig der nere. Rosa, som under trängseln ej förr saknat
mig, kommer upp och storbannas för det jag stulit mig undan. Aftonen är
gudomlig! hafvet stilla som lugnet i en ostörd barna-själ; O! du
herrliga Rosa! hvad du i din lilla svarta sidenspens och dina ljusa
hängande lockar är täck; måtte icke heller lugnet i din unga själ
grumlas af tidens oskonsamma hand. Jag har ej målat dig Rosas porträtt,
min Emilia, men i afton ville jag med lefvande färgor kunna göra dig
begripligt huru vacker hon är. Den öppna pannan, den friska kinden, det
ljusblå ögat och den sirligt bildade näsan, den svällande runda läppen,
allt detta låter ju länka sig, men det oskuldsfulla englaväsendet måste
man se, för att fullkomligt kunna fatta och beundra; jag har frågat
Rosa om jag får hälsa dig. "Jo, om hon är lika god som du," ljöd
svaret. -- Oerfarna Rosa! Du känner mig ej, och fäster dig dock med
hela ditt oskyldiga själ vid mig, men på mig skall du icke bedragas.


Den 3 Juni aft. kl. 6.

Man dricker åter thè, och jag hastar till dig, Emilia! Gud vet om jag
härefter blir i tillfälle att för hvarje dag skrifteligen göra dig
någon anteckning. Må den derföre göras medan jag det kan. -- Sittande
på däck har jag i dag betraktat himlen, hafvet, klippor och grönskande
förbiseglade uddar, sjögången har ej varit stark, men likväl någon dag
har dock varit lycklig nog, att ej känna delaf, ehuru en oförutsedd
anledning för ett ögonblick höll på beröfva mig min fattning. Som sagdt
är, jag satt ifrån morgon bittidag på min vanliga plats invid relingen,
och visste ej, stundom blott af Rosas påhälsningar väckt till det
närvarande, hvad tiden led, då middagsklockan lät höra sig och jag såg
Hof-Rådet nalkas mig. "Nå min goda Mamsell! får icke jag med den store
skaldens ord fråga: 'har hon ej skådat berg och lunder, och sund och
öar förr än nu,' nu har hon sutit hela guds långa förmiddagen och
betraktat allt detta så troget, som skulle hon väntat, att bakom någon
bergsudde upptäcka en länge saknad, eller måhända otrogen älskare." Vid
dessa skämtsamt yttrade ord, bjöd den vänlige gubben mig armen, samt
förde mig ned i salongen; men, -- borta var mitt själslugn, hela min
varelse hade vid hans sista ord erfarit en smärta, som skulle jäg
sårats af tusende dolkstygn; en ovilkorlig skälfva genomfor min kropp,
och försvagad, måhända tillika af sjögång, nedsjönk jag sanslös på den
första stol mig mötte. "Min Gud! hvad går åt er Mamsell," utropade
Hof-Rådet, "Rosa skynda dig hit med eau-de-cologne; uppassare, tag hit
vattenkarafin, finnes då ej något Rhenskt att uppfriska läpparne med?
detta har hon af det fördömda kikandet och spejandet åt hvarenda
bergsudde; hon skulle som vi andra slå små lofvar ikring och under
däck; ej vara så fjer; men ibland taga sig en droppa snapps på socker,
ty sådant går an och måste göras på sjö; så skulle den fördömda yrseln
af fartygets rullning ej göra anspråk." Desse voro allt ord, hvilka jag
under bemödande att vinna fattning åhörde. -- Den älskvärda Rosa var