Murgrönan - 10

  åt hvilket jag redan längesedan velat gifva form och bildning; "Ja, vid
  Gud!" utropade han med liflighet, "nu måste det synas, -- förlåt", och
  i ögnablicket var han försvunnen ifrån min sida. Jag såg nu endast
  flygtigt till den rödkantade mössan, hvilken tillika med sin ägare,
  snart fullkomligt undandoldes af buskar och bergskrefvor. Medan jag
  fåfängt bemödade mig att urskilja det föremål som så lifligt syntes
  fängsla Baronens uppmärksamhet, fästades min blick på några trefliga
  björkar, hvilka några få steg ifrån den plats der jag stod, ganska
  naturligt formerade en liten halfcirkel; ett par mossiga stenar
  derunder tycktes vänligt inbjuda till hvila. Under väntan på mine
  öfrige följeslagare, hvilka ännu irrade ikring, nedsatte jag mig under
  ett af träden. Du vet Emilia, huru det alltid hos mig varit en
  ihängande, gemen vana att i hvita vackra björkstammar peta in
  sentencer, etc, med berserker magt öfverföll mig nu samma lust; här
  ville jag dock endast helt osynligt inrista denna dags datum, och
  följde derföre med ögat, stammens mjella bark, så högt under grenarne
  jag någonsin kunde; jag skulle just upphöja en tung gren, för att på
  stammen åtkomma den högsta, mest osynliga plats, då mitt eget namn,
  dateradt den 19 Junii, nuvarande årtal, plötsligt mötte mina ögon.
  Förskräckt, som hade en giftig orm lurat öfver mig, nedstörtade jag
  ifrån min plats, ruskade häftigt löfven tillsamman öfver stammen, samt
  ilade derifrån. "Men kors, huru dåraktig du var", frågar du väl Emilia,
  och i denna fråga har du alldeles rätt, nu ler jag äfven sjelf rätt
  godt åt min enfald, som af någonting så högst naturligt kunde låta mig
  öfverraskas; huru mången bär ej samma namn med mig, och huru otaligt
  mången hand ges ej, som kunnat ditteckna detsamma. Men jag lemnar nu
  gerna hela saken, hvilken jag för allt godt ej ville meddela någon ann
  än dig, och går att emottaga Majorn, hvilken pustande och trött nu
  synes nalkas. "Nå, min lilla Mamsell", skrek Majoren, då han trodde sig
  kunna höras, "ändteligen har jag också hunnit hit, hä, hä, ha, en förb.
  promenad, hä, hä, hä. som pröfvar både lungor och ben, men hvad f--n,
  hon är ju allen, som klippan i hafvet, hvar hålla väl de andra gunstig
  herrarne hus? O! sacre Dio! hvad förtider, fyra cavalierer, och en enda
  ung dame, och hon står allen och öfvergifven, det är ju alldeles
  oerhört, hä hä hä." Vid det lilla uppehåll Majoren nu gjorde, ärnade
  jag just passa på tillfälle upplysa honom om förhållandet, då Baron
  Pauls rödkantade mössa åter blef synlig; en tub den han höll i hunden,
  och hvilken den lilla färjegossen ifrån skogvaktarstugan afhemtat,
  förklarade nu Baronens frånvaro; sedan han sjelf ett ögnablick med
  tubens tillhjelp försäkrat sig om sanningen af sin förmodan, räckte han
  mig med glädjestrålande anlete densamma. "Det synes nu ganska tydligt",
  försäkrade Baronen, "detta mitt älskade barndoms hem, der jag upplefvat
  mina gladaste stunder." Jag förde tuben till ögat, och såg nu, i det
  aflägnaste blå, ifrån töckendimman afslöjadt tydligt uppresa sig
  ståteliga, hvita betornade stenhus, och murar. Den allt mer och mer
  upptäckande anblicken kunde ej afhålla min mun ett gladt leende. "Ni
  ser det, ni ser det allt", utropade C. och hoppade af barnslig fröjd
  högt upp ifrån marken. Gud, Emilia! hvad den känsla barndomsminnet
  ingifver är helig, jag kunde helt och hållet sätta mig i C----s
  belägenhet, hvilken alldeles hänryckt stod invid min sida. Af fruktan
  att han, som i hvarje ögnablick bestämt fixerade mig, för att utleta
  hvad jag såg, eller icke såg, kunde upptäcka den tår som i mitt öga
  ofrivilligt skulle förrådt hvad jag kände, lemnade jag honom den käre
  tuben, hvarifrån han nu sjelf för första gången njöt denna honom så
  berusande anblick. Majoren, hvilken under denna katastrof, någorlunda
  hunnit utpusta, stod som bäst jemte Baron W----r och Fändriken,
  inbegripen i ett djupsinningt betraktande af ett par trastbon, dem de
  sistnämnde på sin recognocering öfverkommit, och nu hit medbragt,
  samt för hvilka de helt och hållet tycktes glömma egenteliga ändamålet
  med promenaden. Med kännaremine undersökte nu Majoren de olika
  färgprickarne å äggen, uppgaf för sine uppmärksamme åhörare tiden då
  desse voro alldeles lämpelige, och utmärkt smakelige till förtäring,
  bedömde hvilka skulle framkläcka hon- eller han-ungar, beskref huru,
  och på hvad vis äggen ännu ovidrörde genom tempererad värme kunde
  frambringa lefvande ungar o.s.v.: hvaraf slutsatsen blef, att båda
  ungherrarne till ett probatum, i sine uniformsmössor inplanterande hvar
  sitt fynd, småningom och varsamt började begifva sig åstad, branten
  utföre, på det den långsamhet tarfvande återfärden, för de öfrige
  promenanterne, icke skulle orsaka något möjligt uppehåll. Klockan var
  redan när åt fem, då vi åter inträffade hos det öfrige sällskapet, för
  hvilket Majoren nu skämtande redogjorde om alla sina nyligen utståndne
  äfventyr. -- Resten af aftonen tillbragtes vidare med beskådande af det
  redan omnämnde orangeriet, hvilket, ehuru ej af stort omfång, dock
  framvisade rara praktblomster, vexter och frugter. Äfven det lilla
  palatset besågs med tillfredsställelse, så in, som utvändigt, och sedan
  Fröken Curiosa efter théets inlagande, med eller utan vilja, i sällskap
  med oss öfrige kring åttkanter, fyrkanter och halfmånar, fått göra sina
  tillbörliga skärningar, lemnade vi samtelige nöjde och belåtne, denna
  intagande trakt. -- Du känner nu Emilia, huru dessa tider, af oss
  fordom tillsammans tillbragte, för mig försvunnit, du känner hvar
  tanke, hvar aning som tyst uppstigit i min själ; behofvet att till
  dig meddela mig, har blifvit mitt hjerta en kär, en ovilkorlig
  nödvändighet, O! kunde jag blott ett enda flygtigt ögnablick ila till
  ditt bröst, finge mina ögon fägnas af våra ängars, vära lunders
  fägring! min varelse lisas af mitt hemlands sol! ... men tyst, tyst,
  oroliga hjerta, hämma dina mägtigt gripande slag, gif dig ej skyldig
  till svart otack emot din Gud! och din hulda välgörerska, hvilka unnat
  dig en lycka, vida öfver allt, hvad din djerfvaste inbillning någonsin
  vågat hoppas. -- Jag är i dag ensam, Friherrinnan tillbringar sin
  eftermiddag hos en sjuk, Lagmanskan Ljung, den jag redan tror mig för
  dig flygtigt omnämnt, och hvilken person Friherrinnan mycket värderar.
  Denna fru skall i många tider lidit af en svår lefversjukdom, hvilken
  årligen försämrats, och som nu tyckes hunnit sin svåraste period. Det
  är redan andra gången Friherrinnan under min härvaro gjort henne denna
  påhälsning; o! huru ljuft, huru oförmärkt denna älskvärda varelse
  delar sin hyllning imellan alla dem hennes hjerta värderar; och huru
  litet den kalla hjertlösa verlden egenteligen vet skatta hennes dygder.
  Men, tyst, jag hör henne äfven just nu hemkomma; huru snabbt har ej
  denna afton bortilat, redan gömmer sig solen förbleknad i vester. Lef
  väl! jag hastar att emottaga den hulda.
  
  
  Den 4 Juli
  
  Åter flere dagar försvunna under jemna nöjen och förströelser, hvars
  utförligt upprepade beskrifning säkert blefve dig lika enahanda som
  dess utan uppehåll fortsatta åtnjutande förefallit mig tröttsamt. Ack!
  Emilia! jag kan ej fatta dessa menniskor, hvilka endast och allenast
  finna sin njutning i ett alldagligt svärmande ifrån nöje, till nöje;
  som endast tänka på baler, caffén, dinéer och soupéer, hvars vigtigaste
  bryderi är den högst lumpna parnren. Äfven min tid har på dessa
  förflutna åtta dagar varit så jemt upptagen af dylika själlösa företag,
  så jag verkeligen icke hunnit undanstjäla mig en enda njutningsrik
  timme till bortpratande med dig. Förlåt derföre din Mathilda, som
  kanske aldrig innerligare ihågkommit dig, än just derunder. För att
  likväl i korthet för dig hafva redogjort äfven angående dessa så
  kallade nöjen, vill jag nu omnämna huru, jemte Friherrinnan, jag hos
  Geheimerådets för sex dagar sedan bivistade en grand soirée, dit nästan
  hela stadens nobless sågs inviterad. Här tillgick allt Hoflikt; klockan
  half till åtta samlades man på thé, då Geheimerådinnan, höljd i en lång
  svart silkessammets-robe, ståtade emot sina gäster, ungefär tre steg
  ifrån soffan, liksom hade hon fruktat att ett längre aflägsnande ifrån
  densamma skulle beröfvat henne sin behöriga plats, samt intog åter, i
  motsatts af den eljest antagna lentementa nobilitén, efter hvarje dylik
  liten utflygt, skyndsamt sitt högborna säte. Fröknarne Cloty och
  Jettchen, uttogo till hvarje gästs välkommande fulla sex, räckte då
  nådigt trenne af fingerspetsarne till påkänning, och dermed var
  hälsningen gjord. Sedan det vattenklara, och såleds oskadliga Théet
  jemte sin zephirlätta sockerbröds-skifva utan olägenhet inpasserat,
  rangerades af tvänne silfver decorerade betjenter fyra spelbord,
  hvarvid, efter noga beräknad rangordning, Fruarne småningom placerade
  sig; att med Herrarne, den altid mera knappa varan, ej tillgick så
  samvetsgrannt, fann jag med förvåning, ty invid sjelfva Geheimerådinnan
  och Friherrinnan M. hade under vänlig öfverenskommelse, Kamereraren
  Långskägg, samt Dirocteur Bergbrun slagit sig ned. Likaså upptäckte
  mitt öga, hvilket näsvist nog behagade sväfva ikring den fria localen,
  vid ett annat bord, jemte Öfverste-Lieutenantskan H. och Majorskan C.
  (en gammal blomstergarnerad coquette), Assessor Grinmeijer, samt
  Comissions-Landtmätarn Fjärilvinge. De öfrige, stundom synlige, äldre
  herrarne, hade förmodeligen i lika vigtiga angelägenheter öfvergått på
  Geheimerådets sida, emedan de endast då och då, en om sender, hos
  damerna gjorde sin flygtiga påhelsning.
  Ungdomen roade sig med arbeten, musik, samt conversie; ungherrarne
  granskade, bedömde och critiserade skicklig- eller oskickligheten hos
  den i staden, för närvarande sig befintlige Theater-personalen, hvilken
  redan tvänne gånger af publiken låtit sig ses; afhandlade vidare om
  Ångbåtsfärder; blifvande brunns-drickning, anlände brunnsgäster, bland
  hvilka den eller den ägde någon anhörig o.s.v. Lieutenant Pirouette var
  i dag alldeles på sin plats, tuggade fundersam på sin kalmus, samt
  vigilerade mellan Damerna. Det tycktes likväl, som skulle i dag
  egenteligen den rosa-klädde Fröken Cloty lagt embargo på hans lilla
  fjederlätta hjerta, ty solrosen lik, vred han sig i otaliga cirklar
  efter henne. Arme Pirouette, gå du beskedligt värdshus förbi, ty deraf
  blir visst ingenting; en simpel Lieutenant, och en Fröken Nobelcreutz,
  min Gud! huru skulle det låta; nej, som sagt, laga dig mans i tid ur
  väg, på det Geheimerådinnans strutser åt dig ej må komma att sopa rent.
  Att hennes hjerna umgås med helt andra planer, säger allt för tydligt
  de blickar hon ifrån sin plats i tysthet kasta på Grefve A.; det vore
  dock en svärson, åt hvilkens namn och värdighet man med lugn kunde
  offra sin million; men, misstar jag mig ej, min nådiga Geheimerådinna,
  så är nämnde Grefves hjerta redan fängslat på ett annat håll, derifrån
  det troligen ej så lätt återvänder.
  Det enda, som under denna stela, etiquette-fulla afton föreföll mig
  trefligt, var åhörandet af Fröken Amelie T----s sång. Hennes röst,
  ovanligt hög, innefattar den beundransvärdaste konstfärdighet; skada,
  mycken skada, att hon i den ej äger Rosas oändeliga behag; man skulle i
  det fallet ej kunna höra någonting herrligare, och tillika se någonting
  skönare. Kan du väl tro Emilia, att sedan denne förträffeliga sångerska
  låtit höra sig, äfven jag persuaderades att sjunga. Hade ibland de
  öfvertalande ej befunnit sig Grefvinnan X., Fröknarna Q., Baron C., med
  flere, skulle jag bestämt varit färdig tro mycken elakhet ligga till
  grund för ett dylikt project. Jag kunde Gudskelof emellertid ej
  efterkomma dessas önskningar, emedan en några dagar förut ådragen
  lindrig förkylning orsakat mig en ganska märkbar heshet. Baron C.
  hvilken, enligt hvad jag redan nämnde, utgjorde en medlem af societén,
  var i dag ovanligt dyster ja, till och med tråkig; han förmåddes,
  oaktadt värdinnornas enträgna propositioner, på intet vis instämma till
  accompagnerande af de flerstämmiga sångstycken hvarmed Fröken T. ännu
  sedermera trakterade oss. Under det jag invid ett fönster, sysselsatt
  med mitt arbete, blef den enda som icke med den allmänna strömmen,
  under sången rusat till instrumentet, emedan en skön sång alltid
  forefallit mig behagligare att på något afstånd afhöra, fann Baronen
  fillfälle att, i det han invid min sida oförmodadt nedsatte sig,
  halfhögt yttra: "Ack! Demoiselle! hvilken åtskilnad på denna, och den
  nyligen på Vestanby passerade aftonen! när skall väl en dylik åter
  yppas? Om ni visste huru dyrbart det stället för mig blifvit."
  Som den fortfarande musiken ej tillät mig höja min röst, och jag
  omöjligt kan fördraga ett hviskande samtal, i synnerhet ej med en karl,
  lotsade jag, som hade Baronens tilltal helt och hållet undgått min
  uppmärksamhet, samt arbetade endast under tystnad på min söm. Baronen
  teg, liksom hade han väntat ett svar, men då intet sådant utföll,
  återtog han, omärkligt lutande sig framåt: "Ni bevärdigar mig icke ens
  med ett svar, o Gud! hafva då tvänne flygtiga dagar redan hos er hunnit
  förjaga minnet af dessa för oss båda så njutningsrika, för mig så
  lyckliga timmar, hvars hugkomst alldrig skall förmå öfvergifva mitt
  hjerta? svara mig då endast häruppå." -- Jag kunde vid dessa hans ord
  verkeligen icke längre neka mina läppar det svar, hvartill harmen att
  så hårdt missförstås, förenad med nödvändigheten af ett mig nu
  aftvunget yttrande föranledde. Jag försäkrade honom helt kort, det allt
  hvad skönt, högt och ädelt en gång på min själ gjort intryck, der
  säkert alltid lika oförminskadt skulle komma att bibehålla sitt värde;
  derjemte förklarande honom upprigtigt, ehvad han det ock möjligen kunde
  misstycka, min afsky för alla sentimentala hemlighet tydande
  hviskningar, särdeles mellan personer af olika kön, och fick han helt
  och hållet tillskrifva min tystnad, nu uppgifne orsak. Jag väntade att
  efter denna sista mening finna Baronen stött, och uppslog i anledning
  deraf, med något häpet frågande blick, mina ögon till honom; men,
  skulle du sett den han deremot, full af hjertats godhet, rigtade på
  mig; -- Han är en ovanlig ung karl, med hvarje dag finner jag mer och
  mer huru rättvist Friherrinnan lemnat honom sitt loford. Men, nu hade i
  hast musiken upphört, och sällskapet sågs utur sin massa åter sprida
  sig, för att en hvar intaga sina platser; först klockan elfva, eller
  slutad fin soupé åtskildes man, jag för min del innerligen glad att
  ändteligen se ett slut på dessa högst otrefliga timmar.
  Sedan förmiddagen följande dag förgått med vanligt arbete, aflades på
  eftermiddagen hos Gouverneurens en länge åsidosatt tacksägelse-visite.
  Der var rätt muntert, hvartill egenteligen den alltid lika älskvärda
  Gouverneurskan sjelf bidrog. Om aftonen åtföljdes man till spectaklet.
  Som Gouverneurskan jemte sin famille beslutat, att dagen derpå göra en
  liten utfart till ett, tvänne mil ifrån staden liggande nätt
  landtställe, det Gouverneuren ärnat att för den vackraste tid af
  sommarn arrendera, proponerades Friherrinnan att på nämnde utfart
  blifva Gouverneurskan följaktig; alltså öfverenskoms i anledning deraf,
  att tidigt morgonen derpå hos Grefvens inträda, på det man sedermera
  derifrån vidare kunde åtföljas. Så gjordt som sagdt; klockan nio
  anlände man till bestämd ort, och sedan Grefvinnan och Friherrinnan uti
  en, samt Fröken Aurelia, små Fröknarna och jag, uti en annan vagn,
  omsorgsfullt inpackats, afreste vi. Denna färd hade kunnat blifva rätt
  angenäm ifall vi ej på vägen erfarit otour genom ett oförmodadt regn,
  hvilket sedermera oafbrutet föll hela dagen, och såleds blef oss ett
  mägtigt hinder, att kunna taga lägenheterna omkring stället uti sigte.
  Efter återkomsten till staden intogs hos Gouverneurens en nätt
  soupé, hvarmed äfven dagen slutades. Dagarne derpå gafs, som jag
  förmodar, allt i följd af Gonverneurskans snart inträffande
  utflyttning, hos Friherrinnan C. ett stort kaffe-dansant; ett ditto
  utan ditto hos Kammar-Rådinnan H. samt en liten högst nöjsam soirée hos
  Öfverste-Lieutenantskan E., der Fröken E. med rätta kan sägas utgjorde
  själen i sällskapet. Du kan ej tänka dig Emilia så mycken lekande
  naivité, alltid ny, alltid lika intagande. Att man alldrig skulle
  tröttna åhöra henne, vore enfaldigt yttradt, emedan man i sanning kan
  säga sig alldrig hafva hört henne nog. Hon var alltför aimable att visa
  mig den vackra meubel hon till ett helt rum, i tapissseri-söm arbetat.
  Redan första ögnakastet derpå insåg huru mycken smak samt sublimité i
  färgernes blandning hon innehade. I dag hafva vi då ändteligen till min
  innerliga tillfredsställelse förblifvit hemma, och dertill ännu,
  fullkomligt ostörde. Man vet verkeligen att värdera det goda då det en
  tid uteblifvit; aldrig, aldrig kan jag af hvilket ytligt nöje det helst
  vore, finna den ljufva själs-njutning som under ostörda samtal med min
  älskade välgörerska.
  
  
  Den 7.
  
  Ett uppmanande bref ifrån Rosa, det jag i går erhöll, sliter mig
  oförmodadt på fyra långa veckor ifrån min dyra mor och dig; verkeligen
  äfven till någon del ifrån dig Emilia, ty, se här ett litet utdrag, ord
  för ord aftecknadt utur den muntra Rosas egenhändiga rader:
  "1:o Skall du med pappas egna säkra hästar och vagn före den 10 dennes,
  infinna dig på det gröna varma herrliga Liljedahl, emedan mammas
  namnsdag några dagar derefter inträffar, och småsyskonen ej gifva mig
  någon frid, förr än jag hulpit dem med tillställningen af den surprise,
  hvarmed de ärna öfverraska henne, hvari jag sannerligen ännu ej vet det
  sköna skall bestå, men deri du Mathilda nödvändigt måste blifva mig
  behjelplig. 2:o Beder jag dig, att ifrån L----s bokhandel medhemta ett
  exemplar af ett nyligen utkommet sångstycke, med rubrik: 'Jägarn',
  hvilket skall vara gudomligt; item några andra nyare musikalier, enligt
  din egen accepterade smak. 3:o Att du hos Madame Köller för min räkning
  upphandlar en aln hvit sidensars, till foder i mammas namnsdagspirat,
  hvilken med emalierade stål och sandperlor, sydd på silkestyll, och
  snart fullkomligt fulländad, lyckats underskrifven oändligen väl. 4:o
  Att du ingalunda medtager dina memoirer, hvilka, i fall de ännu icke
  till behörig ort vore afsände, så skulle upptaga din tid, så din arma
  Rosa alldeles icke finge njuta af din närvaro; ja, hör det kära
  Mathilda och qvarlemna för all del åt den ängsliga staden denna sötsura
  mixtur, samt 5:o och sist, påminn Rosberg, att tillsäga Lotta, om
  hitsändandet af de glaserade blomkrukor som i skafferiet på medlersta
  hyllan stå kakelugnen närmast; äfvensom till henne, en allvarlig
  anmaning, att väl varda lilla pipi, hålla hennes bur ren, alla dagar
  gifva henne granris och friskt vatten, lagom mat, samt någongång en bit
  socker att hacka uppå. Stackars lilla pipi, huru gerna skulle jag ej
  gifva dig friheten, om du blott kunde trifvas ute i vårt kalla
  ombytliga klimat, om du ej, genom dess återvinnande, blottställdes att
  engång förgås af kyla och frost. Arma pipi, som hårdt nog blifvit
  utsedd att fängslas inom burens galler, då din ägarinna lycklig och
  fri, obehindrad njuter af den alltlifvande glada naturen."
  Att jag Emilia, således ej så ofta, och så obehindradt som hitintills
  skett, kommer att sysselsätta min tanke och min penna med dig, finner
  du i anledning häraf; likvist må Rosa af mig ej fordra förmycket, det
  vill säga, hon får ej yrka ett fullkomligt försakande af detta för mig
  så alltför kära nöje, då jag medgörligt nog, oafkortadt till henne vill
  afstå hvarje möjlig timme af dagen. Ack Emilia! huru oförtänkt kommer
  mig nu denna resa före; fyra veckor, hvilken mängd af dagar, skiljd
  ifrån henne, som för mitt nöjes befrämjande aldrig afser egen fördel.
  Det är med verkeligt tvång jag söker undandölja de tårar, hvilka
  (barnsligt nog, jag medgifver det) vid tanken härpå minutligen
  framtränga i mina ögon. Hvad som vid detta plötsliga aflägsnande ensamt
  förmår lugna mig, är det säkra hopp, jag ännu i dag af Friherrinnan
  erhöll, att nemligen hon redan om sex, högst åtta dagar otvifvelakligt
  skall blifva i tillfälle njuta sällheten af sin efterlängtades ankomst.
  På det min Emilia, intet må kunna hindra morgondagens, den enda som mer
  återstår, fullkomligt ostörda åtnjutande tillsammans med Friherrinnan,
  går jag nu att, enligt Rosas önskan uträtta de uppdrag hon i sitt bref
  lemnade mig. Lef väl!
  
  
  Den 8.
  
  Natt hvilar öfver hela jorden, likvisst vill, innan äfven jag går att
  njuta af hvilans hägn, min tanke och penna sysselsätta sig med dig,
  ännu en stund. Emilia! Emilia! jag är ej mera så glad, så lycklig, som
  ännu för några få timmar sedan jag var det; spöklikt och hånande
  framställer sig för min själ, mitt härda, ovänliga öde, hotande att
  vilja mörda det lugn, hvilket redan så välgörande spridt sig inom min
  varelse. Du ler törhända, åt hvad jag nu går att säga dig, men nej,
  Emilia! du ler ej, du kan ej le åt ett ädelt hjertas rena lågande
  känslor, hvilket hjerta finner sin innerliga ömhet, fullkomligt, ja
  fullkomligt obesvarad. Nå väl Emilia! C. älskar mig; Der har du i få
  ord hela den smärtande hemligheten, hvars upptäckt kostat mig lika
  mänga upprigtiga tårar, som den mer än förskräckt mig. Hör nu: sittande
  i aftons inne hos min älskade mor, och med henne samspråkande om min
  forestående resa, vår ömsesidiga saknad, hennes fröjd vid den väntades
  ankomst o.s.v., afbrytas vi plötsligen genom C----s inträdande. Han
  syntes synbart förlägen, som jag förmodar i följd af sina alltför täta
  visiter, och kunde, tvärtemot hvad hans eljest så lätta umgängessätt
  föranledt, i början af afton ej riktigt komma sig före. Snart skingrade
  dock Friherrinnans uppmuntrande vänlighet denna iråkade olust, och nu
  hördes han åter; enligt sin älskvärda liflighet, genom qvicka samtal
  och infall, i dubbelt mått godtgöra sin första tröghet; som vanligt
  förde Friherrinnan samtalet på sin Gustaf, bjöd redan på forhand med
  hjertlighet Baronen alldagligen blifva hennes gäst, under den tid, som
  för hennes sons hemmavaro blefve bestämd, tilläggande med en
  uttrycksfull blick på mig, huruledes instrumentet, oaktadt Mathildas
  långa frånvaro, dock ingalunda torde komma att förrosta, då tvenne så
  ifrige musikälskare funnes i dess närhet. Hon hade knappt uttalat
  denna sista mening, då Baronen, hvilken härunder muntert snurrat om med
  sitt lilla spansk röö, bandlöst lät det nedfalla, och, häftigt
  uppstigande från sin plats nalkades mig, i det han med stammande läppar
  upprepade: "Er frånvaro! tänker ni då verkeligen lemna oss, och när har
  väl nägot sådant blilvit beslutadt?"
  Friherrinnan underrättade honom nu, om min redan dagen derpå
  inträffande afresa; beskref skälmskt, huru "den väl ej syntes mig så
  alldeles välkommen, emedan vanan att med tålamod bära mitt kors, redan
  gjort hennes sällskap mig till ett oundvikligt behof; huru Friherrinnan
  likväl vore öfvertygad om den trefnad det af mig så älskade landet
  skulle skänka mig; huru välgörande dess milda klimat skulle inverka, så
  väl på mitt lynne som hälsa, samt bereda hvardera mod och styrka, att
  åter kunna underkastas stadslifvets pinsamma tvång." Baronen hade
  härunder åter intagit sin plats, men försvunnen var nu på fullt alfvare
  hans glädtighet, hvilken, oaktadt Friherrinnans sorgfältiga bemödande,
  för i afton icke mera stod att återvinnas. Uppmanad af henne, att ännu
  en gång före min afresa låta henne höra sin favoritsång, lemnade vi
  hennes rum, samt ingingo till mina, der instrumentet redan stod
  uppslagit. Jag nedsatte mig derinvid, och sjöng med gladt hjerta det
  lilla af dig redan välkända stycket "Nå min bäste Paul! Du sjunger ej i
  afton", yttrade Friherrinnan; "det ser verkeligen illa ut med de
  musikaliske sammankomster hvaruppå, enligt hvad du nyss hörde, jag så
  säkert gjort räkning. Jag fruktar min Gustaf dervid kommer att utgöra
  solo-sångare, eller huru?" -- "O! min nådiga, goda, bästa Tante!
  misstyck ej, jag bönfaller derom, min allt för plågsamma tröghet, men i
  afton, nej, jag kan vid Gud! i afton hvarken sjunga eller skratta;
  dessutom smärtar mig obarmhertigt en gemen hufvudvärk, hvilken i
  betydlig grad bidragit att öka min modlöshet." -- "Min Gud!" afbröt
  Friherrinnan med godhet, "den skola vi väl bjuda till att fördrifva,
  åtminstone lindra, jag känner bestämt en souverain cur; vänta"... Och
  med dessa ord lemnade hon hastigt rummet; men Emilia! hon hade knappt
  efter sig tillslutat dörren, för än jag såg C. ligga inför mina fötter.
  "Fölåt o! förlät, dyra, oändligen älskade Matbilda! den sig ej mer
  sjelfmägtige, som på detta sätt vågar störa Er frid; förlåt! att jag
  obeskrifligt älskar Er, att jag inför Er djerfs bekänna, hvad jag
  fåfängt, fåfängt, längre skulle söka dölja. O! svara mig, måste ni
  nödvändigt resa, och vill ni derunder åtminstone lemna mig det hopp,
  att ni under denna olycksaliga frånvaro, någongång skänker mig Er
  åtanke." Tänk dig Emilia min förskräckelse härvid; jag blef verkeligen
  så häpen, så jag knappt förmådde bedja honom för Guds skull lämna den
  plats, han så plötsligen intagit, försäkrande honom i hast härunder,
  huru åtanken af personer, dem mitt hjerta värdera, städse utgjort ett
  bland mina kärare nöjen. Jag satt ännn helt förlägen och högröd, det
  sednare tillkännagaf alltför tydligt mina glödande kinder, då
  Friherrinnan, alldrig till den grad efterlängtad, med sin hälso-balsam
  inträdde. Hon begjöt nu under deltagande Baronens panna och tinningar
  dermed, men tycktes fåfängt genom något medel i dag förmå återställa
  hans synbart afmattade utseende. Jag tackade Gud, då han ändteligen
  gick, ty så pinsamma hafva sällan några timmar förefallit mig. Ack
  Emilia! hvarföre skall din Mathilda ständigt vara utsedd till ett mål
  för bekymmer och oro; hvilket tvång bereder mig icke denna så alltför
  litet påräknade händelse. Beklagansvärde C., nu först hafva verkeligen
  mina ögon öppnats; nu först kan i dina dunkla förhållanden, jag för mig
  förklara mången hitintills outredd gåta. Säg Emilia, tror du väl jag
  skulle önska kunna motsvara C----s böjelse? Ja, det skulle jag vid Gud,
  ty att han är en redlig, och rättänkt varelse, det sade mig ifrån
  första ögnablicket af vår bekantskap, hans blick. Jag skulle önska, så
  visst som mitt hjerta inom sig känner sin oförmåga dertill, att med
  innerlig ömhet kunna besvara de känslor han till mig hyser; jag skulle
  önska att med lika öppen blick, som mitt hjerta i denna minut för dig
  slår öppet, kunna säga: "Mathilda älskar äfven Er!" Men, att ljuga,
  hyckla, bedraga honom, det kan jag ej, dertill är han för god, för
  ädel, och derföre vill jag upprigtigt säga honom: Mathilda älskar er
  ej, men hon högaktar och värderar er deremot af allt sitt hjerta. Nej
  Emilia! Mathilda är en gång bedragen, gäckad i sin heligaste kärlek,
  och älskar mer ej så lätt; hon har visserligen intill den minsta skymt
  i sitt hjerta utplånat minnet af honom, som var henne så outsägligt
  dyrbar, i hvars blick hon såg sin himmel, sitt allt; hon känner för
  honom, nu ej mer, icke ens föraktets isande köld; Han är försvunnen,
  för evigt försvunnen utur hennes hjerta, hon äger mer intet band, men
  tror sig likvisst alldrig mera för någon man kunna hysa denna
  ovillkorligt öfverlåtande känsla, som ger sig utan förbehåll; utan
  pryderi, utan förställning; som endast talar själens rena språk, det
  klart fattliga, outsägligt saliggörande. Med upprördt sinne går jag att
  söka hvilan, den jag likväl frugtar nu torde undfly mig. Flygtige irra
  mina tankar ikring; skall jag för Friherrinnan väl delgifva denna
  aftons händelser? Ja, det måste, det vill jag, emedan de ju äfven angå
  mig sjelf. Nu god natt! på Liljedahl är jag åter hos dig!
  
  
  Liljedahl den 17 Juli
  
  Med Rosas _tillåtelse_, hvilken nu sjelf, lik en huld blomma, ett litet
  stycke ifrån mig slumrar ljuft och roligt, hastar jag att invid hennes
  öppna kammarfönster i några rader öfverlåta min tanke till dig. Ack!
  min älskade, älskade Emilia! hvad ändå landet är gudomligt; huru
  vackert allt här är, Rosa har fullkomligt rätt, då hon önskar att för
  detta herrliga Liljedahl för alltid kunna uppoffra stadens tråk. Jag
  måste nu medgifva, att jag på långt när ej föreställt mig detta ställe
  så vackert det verkeligen är; sjelfva karaktersbyggnaden ligger nästan
  sagt i skog, hvilken utgöres af höga täta lummiga lindar, de der
  skuggande omgifva densamma. Ett vanligt stenkast ifrån sjelfva
  byggningen, hvilken är en vånings, men äger trenne glada midtpå
  liggande vindsrum, (Rosas och småbarnens,) leda tvenne dubbla alléer