Murgrönan - 14

ovanliga och herrliga växt, komma att på en sådan högtidsstund kring
våra hufvuden slingra sina vackra fina grenar. Nå, lofvar du mig nu en
gång Malhilda, så vet jag du alldrig bryter." -- "Det gör jag visst",
sade jag beslutsamt, "så mycket mera, som jag väl alldrig i detta lif
torde komma att bära den af något slag." Rosa föll mig nu om halsen och
upptog med sina kyssar, det nu så säkert och allt för lätt uttalade
löftet. Ännu fortsattes under ömsom löje och tårar natten igenom värt
prat, -- morgonen fann oss fullklädde och systerligt omarmande
hvarandra, djupt insomnade på Rosas soffa.


Den 3 September.

Huru ofta, huru ofta Emilia! har jag ej fattat den allvarligaste
föresatts, att i några rader samtala med dig, och huru ofta är icke den
åter så plötsligt omintetgjord. Jag förstår verkeligen ej hvarmed dessa
dagar så upptagits; men sannt är likväl, att oftast natten inbryter
förrän vi här -- en hvar komma oss till hvila. Dock, ger jag med skäl
Herr S. största skuld häri, emedan han ifrån tidig morgon till sednaste
qväll beständigt hos oss utgör den dageliga gästen. De äro dock visst
icke ledsamma dessa dagar, men förgå, oaktadt sin enformighet under
Herr S----s interessanta meddelanden, tvärtom med obegriplig fart. Han
är verkeligen en oändligt hygglig och älskvärd karl; tro dock icke min
Emilia, att det är endast jag som finner det, nej, Friherrinnan har nu
äfven lemnat honom detta vittnesbörd; hon tyckes hålla rätt hjertligt
af honom, och han förtjenar denna hyllning äfven; man kan icke se en
egen son med en mera uppmärksam, ödmjuk och -- kärleksfullare vördnad
bemöta sin mor, än han gör det mot Friherrinnan; huru skulle väl då ett
hjerta, så ädelt och godt som hennes, med annat, än den uppriktigaste
vänlighet löna ett dylikt förhållande. Hvad det är lyckligt att hon
funnit ett föremål som åtminstone till någon del kan förströ hennes
saknad efter den älskade sonen, jag fruktade sannerligen, att hennes
humeur till ganska betydlig grad skulle komma att lida af denna
skiljsmässa. Men vill du nu veta huru vi till en del tillbringa våra
dagar? Jo, före frukosten göra vi alla tre en promenade, ettdera i
trädgården, hvilken Herr S. låtit slå så slät, och så jemn som ett
kammargolf, eller också i parken eller nejden ikring; derefter göres
vår frukost. Förmiddagen förgår med konversation, hvarvid Herr S.
obegripeligen nog, alldrig saknar ämnen, eller också läser han högt för
Friherrinnan och mig som derunder arbeta rätt flitigt. Efter middagen,
medan Friherrinnan sofver sin middag, har Herr S. utbedt sig, men tyst,
du vet ju ej, huru har jag ock kunnat glömma att säga dig, det Herr S.
är en ypperlig Pianist, samt sjunger, sjunger Emilia så, som jag ännu
aldrig hört någon göra det; föreställ dig huru surprinerad jag blef, då
härom dagen, vid det vi alla gemensamt besågo rummen, han uppå
Friherrinnans fråga om han sjöng eller trakterade fortepiano, svarade:
"något litet hvardera." På hennes derefter yttrade begäran: "låt oss
höra fortepiano", accompagnera den skönaste, manligaste och mest
tjusningsfulla röst; jag ordentligt förstummades; till den grad
inverkade på mitt sinne, den hos honom så oförmodadt upptäckte
gudasköna talangen. Nu kunde jag äfven ganska naturligt förklara, den
vid min första morgonpromenade uppslagne renglänsande flygeln, hvilken
då så särdeles väckte min uppmärksamhet. Nå väl, ännu samma dag
förflyttades på Friherrinnans föranstaltande instrnmentet till den
stora salonen, hvilken erbjuder en för musik alldeles förträfflig
local. Att det sedermera af Herr S. väl stämdt och upphjelpt, icke
förblifvit ovidrört, kan du väl förmoda. Men, nu återgår jag till vår
eftermiddags sysselsättning: under det som nämndt är, Friherrinnan
njuter sin middagshvila, har Hr S. utbedt sig att med sin viol, den han
äfven med färdighet trakterar, få accompagnera mig på fortepiano, för
att genom en dylik öfning gifva min touch och takt, den smak och
säkerhet, han påstär den ännu behöfva; han finner ofta fel i min musik,
hvilket han oförställdt med likväl så utomordentligt iakttagen
grannlagenhet yttrar: huru roligt är det icke, att på ett sädant sätt
höra sanningen; likaså yttras den af honom fullkomligt afslöjad, om
nägongång i vår conversation, olika begrepp eller åsigter yppas.
Sedan Friherrinnan vaknat, fortsättes läsningen, eller ombytes
musiköfningarne till muntra vackra sångstycken, i hvilka Hr S. med mera
tillfredsställelse, med sin röst accompagnerar min; han är nemligen,
det jag väl alldrig skulle trott, fullkomligt belåten med dess
enkelhet, emedan han ej älskar den granna konstmessiga sången; derefter
promeneras mot aftonen, eller, i händelse af fult väder, spelas boston
om ingenting, eller möjligen om en tallrick fullmogna krus- eller
körsbär, hvilka efter spelets slut repartiseras i tre olika delar, allt
efter de spelandes vinst eller förlust, hvaraf en hvar derefter
bespisar sig; men hvilka dock sluteligen till det mesta tillfalla mig,
emedan Friherrinnan för sin hälsas skull icke vågar, och Herr S., om
jag så får säga, icke näns äta serdeles deraf. Huru treflig kan icke
tiden göras för menniskan, om också tillbringad på den mäst otrefliga
plats, endast en sann harmoni själarne imellan blir rådande. Jag har
ännu alldrig -- under den tid jag tillbringat hos Friherrinnan, kännt
mitt inre så lugnt, så tillfredsställdt, så intet önskande som här; o!
att den lyckliga friden ständigt skulle erbjudas mig, så ogrumlad och
ren. I dag är Herr S. på några timmar utrest till närmaste by, för att,
i anseende till den yttre oeconomien härstädes, vidtaga behöflige mått
och steg. Egendomen som är mycket försummad, erfordrar en den
noggrannaste eftersyn, den Herr S. med de tvenne nyanskaffade
Inspectorerne ofta får dela.
Friherrinnan, som i början icke ville medgifva Herr S----s oändeligt
gracieusa och gentila hållning, nödgades i dag sjelf kalla mig in till
sitt cabinette, för att låta mig se, med hvilken lätthet han svingade
sig upp i sadeln, samt derefter satt till häst. Om du skulle sett honom
Emilia, i sin lilla bruna sidenfodrade bonjour, med små solblanka
knappar, sitt yfviga brunlockiga hår, sin friska färg, sin
vördnadsfulla bugning till Friherrinnan då han sluteligen med ett litet
gyllene ridspö, gaf den under honom otåligt dansade krithvita gångarn
en obetydlig knäpp; mina kinder ordentligt färgades derunder af fruktan
att, i hvarje ögnablick se honom af den ystre, ovane hästen -- kastad
öfverända, och betagen af oro, utrusade jag vid hans affärd
ovilkorligen till mina rum, för att änteligen se hans fortridt; men, se
der skrider under kråmad gång, villigt lydande sin herres minsta nyck,
den tämde, så stilla och lätt, som hade hon hållits af jernband. Nu
tvärstadnar hon, gör en liten sväng, närmar sin Herre några steg till
slottet, hvarunder den skicklige ryttarn finner tillfälle, att med
tvenne till mösskanten lyftade finger göra mig sin hälsning; åter
vändes hästen med sirlighet, hvarefter, under sakta traf, det nu
småningom bär vägen framåt.
Klockan är redan mot fem, och ännu ses han icke återkommen.
Friherrinnan har härunder ifrån mina fönster, flere gånger otålig
spanat åt vägen, för att erfara, om han icke redan torde synas, emedan
han bestämdt trodde sig vara åter emot kl. tre. Gud! måtte endast intet
ondt händt. Just nu ropar mig Friherrinnan, hon önskar, det jag måtte
blifva henne följaktig på den promenade hon -- för att möta Herr S. --
tänker göra; ack! det skulle jag likvist för mycket godt ej velat. Min
Gud! ännu en förnyad påminnelse, jag måste lyda. Må väl!


Den 10.

Huru besynnerligt är ej menniskohjertat, verkeligen en underbar
oförklarlig gåta! -- kan du fatta Emilia, huru förskräckelsen och oron
öfver en förmodad olyckshändelse till den grad kunnat upröra min
fantasie, och reta mina nerfver, så en par tre dygns opasslighet deraf
kunnat blifva följden. Tänk dig, hvilken obetydlighet nu gaf anledning
till, att jag i några dagar hållit sängen: som jag omnämnde, var för en
vecka tillbaka Herr S. utridande till en liten by, icke så alldeles
långt härifrån; att Friherrinnan tidigare hemväntade honom samt under
oro, jemte mig gick att invänta hans ankomst -- vet du äfven; nå väl,
klockan blef sex, sju, åtta och ingen S. hördes af, nu steg
Friherrinnans ångest till betydlig höjd, emedan hon förebrådde sig
hafva tillåtit honom begagnandet af den högst ystre hästen, ännu en
half timme tillbragtes af Friherrinnan under väntan, då hennes hälsa i
anseende till den kulna och redan fugtiga höstaftonen icke tillät ett
längre uteblifvande; vi gingo såleds in samt satte oss hvardera vid
mitt kammarfönster, hvilket hade utsigt åt vägen. Klockan led mot nio
hvarunder skymningen så synbarligen tilltog, så man knappast mera kunde
urskilja något föremål, Men likväl kom ingen S. Friherrinnan
promenerade nu tyst längs kammargolfvet, men jag hade omöjligt förmått
mig taga ett enda steg, så våldsamt klappade mitt hjerta, och
genombäfvade mig den häftigaste oro. Jag kände mina kinder glöda under
bemödande, att med mina ögons tillhjelp, urskilja någonting, hvilket
jag å vägen tyckte röra sig; verkeligen såg jag nu en mensklig gestalt,
men vandrande till fots, jag ilade under den obeskrifligaste ångest
trappan utföre och intill köket, dit den ankommande redan anländt, och
just nu höll på framtaga en röd silkesnäsduk, den jag bestämt igenkände
tillhörde S., Jag såg intet vidare, det svartnade för min blick och
sanslös nedföll jag i den bakom mig stående förskräckta Annettes armar.
Då jag åter slog upp mina ögon, stod Friherrinnan med sina uppfriskande
eau de lyser framfor mig, med hvilkas tillhjelp hon nu huldt bemödade
sig att återkalla mig till krafter. -- Efter förtärandet af ett glas
friskt vatten, lyckades det mig äfven, att åter uppnå mitt rum, der
Friherrinnan nu räckte mig en liten af S. skrifven billet; han hade vid
sin återfärd, hvilken skedt något sednare än han förmodadt tagit en
alldeles origtig ginväg, hvilken i stället att närma den med trakten
fullkomligt okände till stället, tvärtom så långt derifrån aflägsnat
honom så han samma dag omöjligt mera uppå sin ostyriga gångare kunnat
begifva sig hem. För att dock undvika all slags vid hemmet möjligtvis
inträffande oro, afsände han nu budet, hvilken med den i näsduken väl
invecklade billetten, skulle förklara hans oförmodade uteblifvande. Jag
hade knappt genomögnat lappen, förrän jag utbrast i den häftigaste
gråt, hvarunder Friherrinnan ännu förnyade sin godhet, medelst
besmörjelser af oljor etc., samt instämde sluteligen fullkomligt i,
huru äfven hon, om hon så oformodadt först blifvit näsduken varse,
deraf skulle erfarit samma förskräckelse, som jag. Följande morgon
kände jag mig så matt, så jag icke förmådde höja mitt hufvud ifrån
dynan, en stark feber arbetade genom hela min kropp, hvilken tvang mig
att hela dagen behålla sängen. Mot klockan nio hörde jag Herr S----s
frustande häst tillkännagifva sin herres hemkomst, äfvensom honom sjelf
i ögnablicket derpå inträda till Friherrinnan. Febern rasade med
förnyad kraft i mina ådror, hjertat slog, så det kunde höras; nu
öppnades Friherrinnans kammardörr, och hon sjelf inträdde till min
säng. "Får Ferdinand göra dig sin morgonhälsning min Thilda", yttrade
Friherrinnan. Jag ville svara, men förmådde ej, pulsarne slogo så
starkt och krampaktigt, så jag tyckte mig nästan vilja qväfvas, jag
grep endast tag i Friherrinnans hand, under det jag kände tårarne
framtränga i mina ögon. "Min Gud! Ferdinand", ropade Friherrinnan, i
det hon förskräckt, med handen torkade svetten, som nu i stora pärlor
utbröt kring min panna och hals; "allt detta har du åstadkommit." S.
hade nu inkommit, och stod blek som en vattenlilja med brinnande ögon,
framför min säng. "Jag! jag!" stammade hans skälfvande läppar. "Gud!
jag hade verkeligen en sådan aning;" med dessa ord nedsjönk han häftigt
skakad emot min säng. "Lemna henne ej", bad Friherrinnan, i det hon
hastigt påtog sin shawl och nu gick att utur sitt hus-apothek uppsöka
någon stillande medicin, "hör du det, lemna henne ej ett ögnablick." --
"Icke ett ögnablick af mitt lif", upprepade med låg röst S., då
Friherrinnan lemnat rummet, uppreste sig, samt närmade sig sängen, i
det han med häftighet bemägtigade sig mina brinnande händer. "O
Mathilda! dyra Mathilda! kan ni förlåta mig detta? kan hela mitt lif,
egnat eder, blifva tillräckligt att förskaffa mig tillgift, för hvad ni
nu för min skull lider? hvad har jag väl gjort, och huru litet betänkte
jag följderna af mitt välmenta företag." Jag hörde ej mer, jag kände
endast de täta slagen af hans hjerta, hvilket klappade under min hand.
Friherrinnan hade nu inkommit; flere timmar förgingo, under icke stark,
men likväl beständig yrsel, hvarunder S. icke ett ögnablick lemnat
rummet. Mot aftonen blef mit hufvud betydligt lättare, jag förmådde nu
något resa mig ifrån kudden, ehuru icke utan svårighet, sjelf tala
eller höra andra tala ikring mig. Ännu bägge de följande dagarna var
jag så matt, så jag ehuru klädd nödgades taga hvila på soffan. S. var
härunder i sine omsorger outtröttelig, tillbar mig min dryck, uppläste
för mig åtskillig herrlig poesi; sjöng med sin milda röst några utmärkt
sköna sångstycken, med ett ord, bjöd på allt upptänkligt sätt till, att
för mig förkorta timmarne, hvilka troligen aldrig för en sjuk, med så
obegriplig fart försvunnit. Nu är jag dock gudskelof åter lika stark
och lefnadsglad, som förut, sedan det onda så lyckligt blef
öfverståndit.


Den 21 September.
Skall du fördömma din vän Emilia, fördömma hennes hjerta som trolöst
och flygtigt, då hon nu går att öppet och öfverlåtande, i ditt
vänskapliga sköte lemna ett förtroende, kanske nog oväntadt, men
likvisst uppriktigt och sannt; O Emilia! sträck ej din stränghet för
långt, kalla ej lättsinnighet och glömska af fordna förhållanden, den
tillgifvenhet jag nu tillstår mig känna för S.; ja, jag älskar honom
verkeligen af hela min själ, af all min håg jag älskar honom så högt,
som någonsin jag under min barndoms oskuldsdrömmar älskade Edvard; jag
älskar honom högre, ty den aktning, den höga beundran, hvilken ledt
mitt hjerta till S. kände jag alldrig för den förre. Han var mig kär
öfver allting, emedan han var den förste, hvilken för mig nämnde ordet:
kärlek; emedan han framför någon annan visade mig uppmärksamhet och
tillgifvenhet, emedan jag icke med en blick fick yttra en önskan, den
han ej genast, och ofta med största svårighet, uppfyllde; emedan jag i
min oerfarenhet och barnslighet ej visste göra mig begrepp om något
högre, något bättre, än den smickrande hyllning, han ständigt lemnade
mig. Nu! nu! har mitt hjerta dock erfarit detta ovilkorliga, hvilket
jag ej med ord kan benämna; men endast ljust och klart i min själ,
känna och fatta; denna hänförande enhet emellan själar, som
sammansmultit och i en enda blick säger: jag förstår dig, och dig kan
och vill jag älska i lif och död! så känner jag det för S., ehuru jag
verkeligen fasade för upptäckten deraf. Ock, frågar du väl: "är du
olycklig nog att känna allt detta ensam; måste inom eget bröst du
fördölja din sällhet och ditt qval?" Nej Emilia! nej! det vore dock
grymt för din Mathilda; han har sjelf, min dyre S., under en lycklig
stund, då jag lugn och sorgfri, ännu icke anade vidden af mina känslor,
ensam satt bredvid honom i min förmaks-soffa, och ingalunda kunde tänka
mig hans tankars rigtning, i enkla, kärleksfulla och lydliga ord
förklarat mig, hvad han känner, hvad han evigt skall känna för mig.
Tror du Emilia, att jag var nog tranquil, oaktadt det alltför
oförmodade i hans yttrande, att lugnt under säkert en hel timmes tid
öfverlåta min hand i hans, hvarunder han öppet gjorde mig förtroende af
hela sin fin flutna lefnad; talte om sin mor, som han obeskrifligt
älskar, hvilken han har att tacka för sina bättre känslors daning, som
ifrån hans spädaste ungdom, genom exempel och ömhet bildat hans själ
för ädlare intryck, och som genom sina moderliga omsorger och
varningar, hindrat honom, att någonsin glömma sig sjelf och sitt höga
himmelska ursprung; framställde, under sanningens rena mantel, sin
medellöshet, och sitt hopp, att med drift och idoghet dock kunna ernå
sorgfria dagar; huru dessa bemödanden obeskrifligen skulle lättas genom
min motsvarande ömhet, och det hopp att jag här, der han troligen i
längre tider vore tvungen söka sitt bröd, ville dela med honom lust och
nöd. Lust och nöd med honom! O Emilia! det ville jag med outsäglig
känsla af lycksalighet; det sade jag honom äfven ur mitt hjertats
grund, då han sluteligen ännu en gång framställde mig sin upprigtiga
fråga. Jag förtäljde för honom nu likaså tilldragelser ur min lyckliga
barndom; sade honom, huru jag i en af mig ömt älskad ynglings kärlek
sett min högsta fröjd, men, huru vid min iråkade fattigdom, och
förlusten af mina föräldrar, den genom hans otro förbytts till djupaste
smärta; huru jag som af en högre magt dock erhållit styrka att bära
mitt af många sammanträffande omständigheter nog pröfvande öde, nu
sluteligen hos den engel, hvilken blifvit och ersatt mig allt, åter
vunnit ny lefnadslust och nytt lugn. Allt detta var för S. ingen nyhet;
han kände till min förvåning genom Friherrinnan, som händelsevis för
honom vidrört mina förhållanden, alltsammans. Prisade sig lycklig, som
nu genom sin oföränderliga ömhet fick hoppas godtgöra hvad jag så hårdt
pröfvat, försäkrande mig, att bemödandet och ernåendet deraf, skola
komma att utgöra hans högsta lycka. Och säg, fördömmer du nu din
Mathilda, för hennes outsläckliga kärlek till S. O! säg Emilia! Länge
har jag varit obesluten, huruvida jag för Friherrinnan skulle delgifva
detta förhållande, af fruktan, att hon icke med vänlighet skulle anse
det. Gör jag henne möjligen orätt, då jag i hennes uppförande tycker
mig se bekräftelsen på min farhåga. Skall min kärlek åter sänkas i
graf; skall hon, hvilken jag är pligtig tacksamhet och lydnad, hvars
önskningar jag vill hörsamma, vore det än på bekostnad af hela min
timmeliga lycka, väl hafva hjerta att skilja mig ifrån honom, vid
hvilken min själ är så oskiljaktigt förenad. Gud! det vore mer, mer, än
din Mathilda kunde uthärda. Dock! det är sagdt, hon! hon skall bestämma
mitt ve eller väl! det vet äfven han, som under tusende föreställningar
sökt bevisa mig, att hjertat aldrig låter befalla sig, att det
i med- eller motgång, alltid förblir sin egen rådgifvare; att
Friherrinnan genom hvilka välgerningar som hälst, aldrig med skäl,
kan göra anspråk på ett grymt uppoffrande deraf. O! hvilken ljuf
siren-stämma ljuder icke vid hvarje hans ord, för mina öron, huru
lockande att efterfölja dess bud; men nej! otacksamhet! du svartaste af
förbrytelser, Mathilda skall alldrig, alldrig göra sig skyldig af en så
usel tillvitelse; förr skall, som sagt, hon dö af sorg, än handla emot
hederns bud, emot henne som för mig gjort så mycket, så oändeligt
mycket godt! ännu i dag, då jag under Friherrinnans hvilotimme
öfversäll, satt omsluten af hans älskade armar, tog han det ovilkorliga
löftet af mig, att icke under vår vistelse här, upptäcka för
Friherrinnan vår kärlek. Det var något, jag ehuru ogärna, dock ej kunde
neka honom, emedan han dertill uppgaf för många antagliga skäl. Han
vill bestämt först gifva sin egen mor del deraf, dertill erhålla hennes
moderliga välsignelser, innan han för någon annan vill offentliggöra
sitt företag; likaså önskar han att till fullo kunna göra den icke så
obetydliga insamling af en, under trenne tjensteår åtnjuten lön, den
han i anseende till den försträckning af medel, hvarmed hans sparsamma
mor gått honom tillhanda, på åtskillige säkra händer utlånat, på det
sluteligen han, med icke så alldeles toma händer, hos Friherrinnan
skall kunna -- som han säger: värfva mig, och omsider iordningställa
sitt lilla bo. Ack Emilia! när jag tänker på min sällhet, att jemte en
sådan varelse gå lifvets väg igenom, kan jag ofta icke annat, än under
största tacksamhet mot Gud, sjunka på mina knän, och sända honom den
varmaste suck, som så underbart styrt mitt öde. O! hvad jag vore
lycklig, om endast ej det plågsamma medvetandet, att jag för
Friherrinnan fördöljer mitt hjerta, skulle följa mig; kunde hon dock
sjelf leda sig till rätta förhållandet, hvilket visst icke blefve
svårt, endast hon med mindre bekymmerslöshet fäste sig vid hvarderas
vårt hjertliga bemötande, och hvilket hon genom sitt säkra, lugna
öfverlåtande, mera befrämjar, än förhindrar. Tror hon att Mathilda är
blind för allt ädelt och skönt, eller tror hon, att tvenne hjertan
ovedersägligt skapade för hvarann, under månadslångt dagligt umgänge, i
evighet kunde förblifva hvarann likgiltige; eller -- tror hon möjligen,
att en enda tanke for C., den hon dageligen åkallar, rimligtvis
kunde erhålla plats inom mitt hjerta. Icke ett ord, ej en blick
tillkännagifver någon misstanke hos henne, hon visar sig så alldeles
tranquil, och liksom alldrig varseblifvande den rodnad och de tårar,
hvilka växelvis yppas på mina kinder, och hvilka af den emot henne
iakttagne förbehållsamheten alldagligen ditjagas. O! kunde jag läsa i
hennes själ, hvad hon härunder tänker, och om icke allt detta
sluteligen skall leda till förminskande af hennes ömhet för mig. Dyre
S., hvilken tjusningsmagt äger du icke öfver mig, då för den minst
ljusa af dina föreskrifter, jag äger styrka att uppoffra hela min själs
lugn.


Den 30 September.

Alltid samma lycka! samma hjertats ljufva hängifvenhet -- och samma
döds lugn hos Friherrinnan. "Hör Mathilda", sade i går Friherrinnan
under det jag i höstskymningen satt och spelade några nätta nya
sångstycken, dem S. lärt mig, "hör Mathilda, hvarföre spelar du alldrig
nu mera mitt och min Gustafs lilla älsklings-stycke? Det gjorde du
likväl alltid förr, och som jag tyckte -- med så mycket nöje. Du drog
dig då, gärna och ständigt till minnes, hvilken fröjd du derigenom
beredde mig." -- "O!" utropade jag med sammanpressad, ångerfullt
hjerta, "det gör jag äfven i dag, och alltid, och" ... men nu kunde jag
ej längre tillbakahållas, jag flög till hennes fötter, derifrSn hon med
moderlig ömhet drog mig upp till sitt bröst, kysste med den huldhet --
hvilken blott kan yttras af en varelse, liktänkt med henne -- tårarne
ifrån mina kinder, i det hon med hjertliga ord ofvertygade mig, det
hennes mening ingalunda varit att såra mig; "låt mig nu höra det kära
stycket", bad hon derefter smekande, "men sjung det icke med någon
tårdarrande röst, så älskar min Gustaf det visst icke." Jag sjöng nu,
och spelte det så länge, så bra, och så klingande, jag någonsin kunde;
då jag omsider vände mig om, såg jag i skymningen S. sittande i soffan
tätt intill Friherrinnan med, som jag tyckte mot hennes knä lutadt
hufvud; jag steg upp, närmade mig med en underbar, ännu oförklarlig
känsla, soffan, då Friherrinnan plötsligt uppstigande och ännu en gång
kyssande min panna yttrade: "Ser du min hulda Thilda, huru äfven Herr
S. icke kan undvika lemna mig sin varma tacksägelse för det nöje jag
och ingen annan vetat förskaffa oss; måhända skall detta stycke numera
omtyckt af oss båda, blifva en orsak, att framdeles af dig oftare
utföras." Vi återgingo derefter till de andre rummen, där ännu ett par
timmar, under vanliga ämnen bortpratades. Att vårt ömsesidiga
förhållande således icke helt och hållit undgått Friherrinnans
uppmärksamhet, finner jag bestämdt af hennes fint yttrade pique, men,
dervid stadnade äfven alla bevis.
I går och i dag hafva vi tillsammans gjordt temmeligen vidsträckta
promenader; Friherrinnan har sjelf velat taga egendomen något så när i
sigte, hvarföre vi straxt efter intagne frukostar begifvit oss å väg.
Hvilken obeskriflig sällhet erfar jag icke af, att se henne under
promenader betjena sig af S----s arm, som under det han varsamt och
sirligt stöder henne, likväl oupphörligt genom de ömmaste blickar låter
mig finna, huru kär jag är honom. Blir under vandringen jag ett
ögnablick efter, eller omärkt snafvar öfver en liten stubbe, glömmer
han ovilkorligt, hvilken ledare-plats han innehar, i det han med
blixtens hastighet ilar att hjelpa mig. Friherrinnan ettdera -- märker
ej eller låtsar icke märka, det i hvarje ögnablick sig uppenbarande
kärleksfulla i hans uppförande, ty merendels upptages under sådane
momenter, helt och hållet hennes uppmärksamhet, af någon nedlutande
gärdesgård, någon illa sådd åker, några ojemna renar, eller dylikt,
till dess hon, en god stund efter det han redan ödmjukt och väntande
stått invid hennes sida till fortsättande af promenaden, tankfullt
emottager hans arm.
I går aftons, och likaså i dag föremiddags, under det Friherrinnan, som
vanligt promenerade i salonen, genomgick jag, för att bevisa henne huru
oändeligt gärna jag drog mig till minnes hennes önskningar, flere
gånger det lilla stycket; men tror du Emilia jag derunder tygligt
tyckte mig se, huru S----s anlete för hvarje gång stycket af mig
upprepades, alltid mer och mer mulnade; jag ville först icke fästa
uppmärksamhet dervid, men kunde sluteligen icke undgå att märka, med
hvilken småironisk ton, han, i det han för mig framlade några andra
sångstycken frågade: "om jag ej trodde tangenterne genom detta endas
mer än beständiga återupprepande, möjligen kunde komma i så starkt
obestånd, så de vid andra styckens exequerande blefve obrukbara?" --
"Det är visst möjligt" svarade jag leende, i det jag bläddrande igenom
noterne, uppslog ett litet, hvilket i synnerhet vunnit hans tycke. Nu
var pannan åter fullkomligt ljus och klar; med glädtighet satte han sig
ned vid flygeln, samt accompaguerade mig med sin sköna röst; till så
många stycken, notboken möjligen kunde medgifva.
Då på eftermiddagen under S----s ledning jag genomgick en något svår
sonate, den vi redan åtskillige gånger förut öfvat, tog han plötsligt
min hand ifrån instrumentet, förde den med hjertlighet till sina
läppar, i det han med den mest innerliga ton frågade: om det verkeligen
endast och allenast var Friherrinnan jag så varmt ihågkommit, under det
jag med så mycken känsla omspelte det lilla sångstycket, i går, i dag,
jemte flere gånger förut; eller om icke någon tredje person blandade
sig i detta minne. -- "Förlåt mig min älskade Thilda", fortfor han,
"men jag älskar dig så gränslöst! Du är så helt och hållet det enda,
högsta näst min mor, jag i denna verld högaktar och värderar; du! den
första, tror du mig Mathilda! den första qvinna, för hvilken mitt
hjerta med kärlek och ömhet slagit; derföre finner du mig ända till
löjlig svaghet angelägen om, att ingen annan karl på jorden skall äga
din minsta tanke. Försäkrar du mig upprigtigt härom, vill du lugna mitt
hjerta med det hopp, att hennes Gustaf, den af mig som rival, så mycket
frugtade, icke funnit eller någonsin skall finna, någon liten plats i
ditt hjerta." Jag hade med förundran åhört honom; men jemväl med den
största lycksalighet insupit hvarje i hans yttranden uttalad
ömhetsbetygelse, och kunde för blandad glädje och smärta, att möjligen
af honom kunna misskännas, i början ej svara ett ord. Omsider, då genom
en tåreström min känsla fått luft, blef jag dock i tillfälle försäkra
honom, huru mycket han misstagit sig, huru jag alldrig ännu sett Baron
Y. och så mycket mindre ej någonsin egnat honom någon annan tanke, än
den Friherrinnan under samtal om honom flygtigt mig meddelat. S. syntes
häröfver storligen förundrad emedan han varit fast öfvertygad om, det
jag åtminstone i början af Baronens hemmavaro ännu icke lemnat staden.
Du tror ej Emilia, huru tillfredsställd jag var öfver Rosas påfund, att
just till Baron Y----s hemkomst, beifra min utresa till Liljedahl,
ehuru i anseende till honom -- mig visst icke underkastats någon
farhåga, var i det hela jag nu rätt lycklig, att så lätt kunna
vederlägga S----s tvifvel. Nu god natt, Friherrinnan hvilar redan
längesedan, äfven jag hastar att söka hvilans skydd.


Den 20 Oktober.

De gulnade och spridda löfven, jemte ofta förnyade regnskurar på
fönsterrutorne till min lilla älskade kammare, göra mig redan
alldagliga påminnelser om den skiljsmessa, som ifrån denna för mig så
kära ort, ifrån honom, hos hvilken min tanke ständigt hvilar, alltför
snart mig förestår. Förgäfves önskar jag tusende gånger om dagen, att i
jernband kunna binda den, ack! så flygtigt bortilande tiden, men
fåfängt, fåfängt! endast en enda vecka återstår mera till njutande af