Sonen af söder och nord. Förra delen - 19

“Ja, jag ser det ... Nå, monsieur?“
“Monsieur Géronnière har en rå och plump betjening ... men lyckligtvis
är detta ej fallet med hans brorsdotter ... Jag smickrar mig derför med
att ni redan anmält mina besök hos er herskarinna.“
“Förlåt! men jag råkade glömma ert namn.“
“Och derför har ni äfven glömt anmäla mina besök ... lyckligtvis är det
ännu icke för sent ... Mitt namn är Armand Cambon, ett namn, som er
herskarinna troligtvis icke erinrar sig ... Det är derför bäst att ni
säger henne det samme person, som hon för fjorton dar se’n köpte
messingskedjor af, ödmjukast anhåller om ett samtal, hvars uppskjutande
kunde medföra den största fara.“
“Den största fara ... för hvem?“
“För er matmor, mademoiselle Géronnière.“
“Och mademoiselle skulle ha köpt messingskedjor?“ förvånade sig
kammarjungfrun.
“Det tyckes öfverraska er mera än den fara, som hotar er herskarinna.“
“Min gud! ni säger det der med en ton, som ...“
“Som är sjelfva alvaret ... Jag ber er tro, att det så är ... Men,
förlåt, jag har mycket brådtom.“
“Det kan väl icke vara er mening att nu genast få företräde hos
mademoiselle?“
“Har jag då uttryckt mig så otydligt? ... Nu genast, nu på ögonblicket
måste jag träffa henne.“
“Men hon tar aldrig emot före klockan tolf“, bedyrade kammarjungfrun.
“I dag måste hon taga emot klockan tio ... Ack, min gud, hon är redan en
qvart till elfva!“
“Men mademoiselle har ännu icke gjort sin toalett.“
“Då måste hon genast göra den ... för öfrigt behöfves det ingen stor
toalett, för att emottaga en menniska, som säljer messingskedjor.“
“Ni är den besynnerligaste karl jag någonsin sett“, anmärkte
kammarjungfrun.
“Hvarför det?“
Kammarjungfrun visste icke hvad hon skulle svara eller hvaruti det
besynnerligaste egentligen låg; men hvad hon säkert visste, det var att
den unge mannen var den vackraste karl hon någonsin sett, hvilken
omständighet också Cambon hade att tacka för det hon så artigt bad honom
dröja i tamburen, medan hon skyndade in för att anmäla honom och, såsom
hon försäkrat, använda hela sitt inflytande för att skaffa honom inträde
hos ett fruntimmer, som icke en gång emottog markiser och hertigar före
klockan tolf.
Armand Cambon hade tillbragt ungefär en halftimme i tamburen, när
kammarjungfrun, ånyo synlig, bad honom följa sig. Vår hjelte strök med
handen upp håret ur pannan, i det han kastade en melankolisk blick på
sin blus, hvilken han nödgats återtaga, emedan, såsom vi veta, hans enda
helgdagsklädning blifvit förstörd under språnget genom markisinnans
trädgård och hans kassa icke tillåtit honom att två dagar å rad hyra
vackra kläder. Det är märkvärdigt nog att man i blomman af sin ålder,
hvilken är så prydlig och så skön i och för sig sjelf, mera tänker på
sin klädsel, än i ålderdomens dagar, då man kanske bättre kunde behöfva
det.
Armand följde emellertid sin täcka vägviserska genom flere rikt
möblerade rum, tilldess hon bad honom vänta i ett mindre förmak.
Förmaket kunde äfven betraktas såsom ett slags atelier, ty närmare
fönstret reste sig en målarställning af mahogny med inlagdt perlemo samt
tillhörande palett, färger och penslar, hvilket allt röjde en
herskarinna, som sysselsatte sig med målarkonsten. En hvit broderad duk,
kastad öfver ställningen, dolde sjelfva konststycket. Kammarjungfrun
försvann, och när hon ånyo återkom, följde hon bankirens brorsdotter,
som med ett förtjusande leende inträdde i förmaket, klädd i ljusblå
taftsklädning och med uppstruket hår, såsom modet var på den tiden.
Armand kände sig alls icke förlägen vid hennes uppträdande. Det är
endast brottslingen som blir förlägen i oskuldens närvaro, åtminstone i
början eller tilldess han är säker på att icke vara genomskådad.
“Det gläder mig rätt mycket att få återse er“, började Adelaïde, i det
hon, sjelf tagande plats i en fåtölj, bjöd honom att sätta sig i den,
som var närmast hennes.
Kammarjungfrun lemnade, på en vink af sin herskarinna, förmaket.
“Tillåt mig stå“, bad Armand, som tyckte att den granna fåtöljen icke
passade till blusen, “jag har lättare att tala på det här sättet ... När
jag sjunker ned i en sådan der fåtölj, känner jag mig nära att qväfvas.“
Kanske tänkte den unge arbetaren på markisinnans farliga fåtöljer.
“Som ni vill då“, sade Adelaïde; “jag hörde nyss att ni i går sökt oss
flere gånger.“
“Ja, ända från half tolf på förmiddagen till half fem på eftermiddagen“,
svarade Armand; “summa tolf gånger, såsom portvaktaren nyss ganska
riktigt uträknat.“
Adelaïde såg något förundrad på en kavaljer, som gjort så många visiter
på en enda dag, och det på ett och samma ställe, utan att en enda gång
ha varit bjuden.
“Jag hade icke glömt den stora tjenst ni bevisade mig och min onkel på
Bastilj-platsen för omkring fjorton dagar sedan“, försäkrade Adelaïde,
“och jag har derför väntat att ni förr skulle besöka oss, och äfven min
onkel har väntat det.“
“Hvarför väntade ni och er onkel att jag skulle besöka er?“ frågade
Armand.
“För att sätta oss i tillfälle att på något sätt visa er vår erkänsla“,
svarade bankirens brorsdotter.
“Jaså“, sade Armand icke utan en viss förtrytelse, “man väntade då att
jag skulle inställa mig för att säga ungefär så här: gif mig så och så
många sous eller francs för det jag uppfylt en mensklig pligt! ... Ack,
min gud! skola då lyckans skötebarn aldrig lära sig inse att folket der
nere, i sin kamp emot bekymren, äfven är tillgängligt för andra känslor
än egennytta och falhet!“
Den allra klaraste purpur färgade Adelaïdes kinder och hon nedslog sina
ögon. Det var ej för första gången hon kände sitt inre träffadt af den
unge arbetarens klara och alvarliga stämma. Hon hade ej glömt uppträdet
på Bastilj-platsen, hade mer än en gång talat derom med sina vänner och
med mycken förkärlek tecknat den lika modige som vackre blus-riddarens
bild samt troget förvarat messings-kedjan såsom ett minne af det enda
äfventyrliga ögonblick, som upprört hennes hitintills lugna och sorgfria
lif. Hon hade icke heller glömt hans då visade oegennytta och att denna
ännu mer höjt hans värde i hennes ögon. Derför blygdes hon nu öfver sitt
obetänksamma yttrande och ansåg sig fullt förtjena hans förebråelse.
“Men det är orätt af mig att förebrå er“, återtog Armand, “ty ni är
uppfostrad i denna olyckliga villfarelse om arbetsklassen, liksom alla
de andra ... Men alla de andra äro icke så goda som ni, mademoiselle ...
de äro stolta och högmodiga de, men det är icke ni, det både ser och vet
jag ... De andras orättvisa och förakt väcker hos mig ingen annan känsla
än medlidandets, ty jag vet att den dag en gång varder kommande, då hela
deras väl skall bero af det folks ädelmod, som de nu förakta ... Men
hvad ni tänker och säger gör ett vida djupare intryck på mig, ty jag
skulle så gerna vilja, att ni hyste en bättre tanke om oss, som, oaktadt
vårt tunga arbete och vår ännu tyngre fattigdom, likväl älska vårt
fädernesland och ifra för det redliga och goda kanske mera än de, som
hela sin tid lefvat mellan trymåer och gobelins-tapeter.“
Adelaïdes blick, när den ändtligen föll på den unge moral-predikanten,
var i början fuktig och glänsande som af en tår; men vid slutet af hans
predikan blixtrade den som af en lindrig förtrytelse, ty äfven om man är
nog rättänkande för att tåla en rättvis förebråelse, känner man sig
likväl något sårad, när personen, som gör den, alltför mycket varierar
på sitt tema, helst om moral-predikanten tillhör en samhällsklass, den
man är van att anse sig vara öfverlägsen. Det är redan vackert, när en
blifvande hertiginna rodnar af ånger och blygsel vid en obetydlig
arbetares ord. Armand borde hafva varit nöjd med denna seger, för att
icke genom ett skonlöst begagnande deraf gå miste om dess frukter. Det
är icke nog med att af kärlek för rättvisan och dygden bestraffa ett fel
hos andra, man måste äfven, så framt meningen är att förbättra, hvilket
det otvifvelaktigt bör vara, så se till, att slaget icke drabbar en
vidsträcktare yta eller sårar djupare än som höfves, ty då utsätter man
sig verkligen för att sjelf begå ett större ondt än det man söker
bekämpa. För en varelse, sådan som Adelaïde, är en halfqväden visa mer
än nog, och man kan gerna öfverlemna åt dess eget förstånd och hjerta
att göra resten. En klok såningsman lägger icke fröet så djupt i jorden,
att det icke mäktar arbeta sig upp för att blifva, hvartill det ämnadt
är, stängel, blomma och frukt. Mer än en gång har en för full mun ryckt
segerpalmen från det rikaste hjerta.
“Monsieur!“ sade Adelaïde med ett uttryck i rösten, som Armand icke hade
väntat sig, “hvad var då orsaken till era besök i går och i dag?“
Armand, som hitintills med armarne hvilat mot karmen till den fåtölj,
han icke velat intaga, ryckte dem nu derifrån och tog ett steg tillbaka.
“Orsaken!“ mumlade han knappast hörbart.
“Ja, det måtte väl vara någon orsak“, yttrade Adelaïde, som hade godt
öra.
“Ni fortfar således att tänka er samma orsak som den ni nyss behagat
förmoda?“ frågade Cambon med en ton, som alls icke var “comme il faut“.
“Men hvem ger er då rätt att alltid tänka illa om mig?“ frågade
Adelaïde.
“Jag skulle tänka illa om er, mademoiselle!“ sade Armand.
“Ni har ju, alltsedan ni kom in, knappast sagt mig annat än
förebråelser“, anmärkte ganska riktigt den unga damen.
“Jag skulle icke ha sagt er annat än förebråelser!“ stammade Armand med
en enfald, som icke heller var “comme il faut“.
“Åtminstone var det inga artigheter“, återtog den unga flickan med en
glädtighet, som röjde att hennes goda hjerta tagit öfverhand.
“Minsann tror jag icke att ni har fullkomligt rätt, mademoiselle“,
medgaf Armand, som ändtligen började inse sin enfald och dessutom kände
sig hänförd af den unga flickans förändrade sinnesstämning.
“Nå, det var väl det då“, sade Adelaïde med fortfarande munterhet. “Ni
var här tolf gånger i går, säger ni?“
“Ja.“
“För att råka min onkel?“
“Nej, för att råka er, mademoiselle ... ingen annan än er.“
“Jaså endast mig ... Nå, jag hoppas att ni tror mig, när jag bjuder er
ett hjertligt välkommen, ty jag har, såsom jag nyss nämnde, verkligen
väntat er.“
“Ni har väntat mig!“ sade Armand med en blick af förtjusning, som kanske
varit på sitt rätta ställe, i fall den kommit ur ögat på en markis eller
millionär.
“Ja, monsieur Cambon, och vet ni hvarför?“
“Nej, mademoiselle.“
“Först för att ånyo få tacka för er vackra gerning på Bastilj-platsen,
och jag hoppas att ni, oaktadt er alltför stränga grannlagenhet, icke
försmår ett tacksamt ord, som kommer ur djupet af mitt hjerta.“
“Ack nej, detta ord skulle utgöra min största belöning, i fall jag hade
förtjent en sådan“, ropade Armand med en värma, som meddelade sig åt
sjelfva Adelaïdes kinder.
“Och så var det äfven för en annan orsak“, förklarade Adelaïde något
tvärt, ty hon kunde ej begripa hur det kom till att hennes kinder blefvo
så varma, och man blir ofta så lätt förargad öfver det man ej begriper.
“Och denna orsak?“ frågade Armand, något nedstämd af den tvära tonen.
“Jag har lofvat“, svarade hon, “att skaffa mina bekanta likadana kedjor
som dem jag köpte af er.“
“Kedjor!“ upprepade Armand, helt och hållet nedstämd; “jaså, ni vill
köpa flere messingskedjor.“
“Ja, jag vill skaffa er af med alla, som ni hädanefter har till salu ...
jag vill bli er enda och ständiga kund, och det bör ni kunna vara mera
belåten med än att förstöra er tid med att utbjuda dem på gatorna och
torgen, utan att kanske på hela dagen få en enda såld ... Jag har, och
ni bör tro mig när jag säger det, den största aktning för det folk,
hvarom vi talat och hvars försvar ni anser er böra taga mot mig, som
likväl aldrig, åtminstone med vett och vilja, förolämpat eller sökt
skada någon ... Men, utan att såra er eller detta folk, kan jag väl
säga, att ni bland dem icke synes ha särdeles många kunder ... Jag hörde
ju er i mer än en hel timme tala så vackert för era kedjor, utan att
knappast en enda anmälde sig såsom köpare.“
“Ack, de ha ingenting att köpa för“, förklarade Armand.
“Då var det orätt af er att fresta dem med så många vackra och
förledande fraser“, anmärkte flickan.
Cambon slog förlägen ned ögonen.
“Det är för min fars räkning jag säljer kedjorna“, sade han efter en
stunds tystnad; “min far är krympling och såsom sådan intagen på Bicêtre
... jag är egentligen guldarbetare, men som jag sedan en månad varit
utan arbete, använder jag min lediga tid med att sälja hvad han
förfärdigar.“
“Och det är mycket vackert af er, det“, berömde honom Adelaïde, med
synbart välbehag betraktande den unge mannen.
Om bankirens dotter och den blifvande hertiginnan vetat, att Armand
Cambon äfven använde sin lediga tid för revolutionära stämplingar, hade
hon kanske berömt honom så lagom.
“Huru många kedjor har ni att sälja i dag?“ frågade Adelaïde.
“Inga, mademoiselle.“
“Inga? ... er far har då inga färdiga?“
“Jag tror väl ... men ... men det har verkligen fallit sig så, att jag
icke sålt någon enda sedan den der dagen på Bastilj-platsen.“
“Emellertid ber jag er vara god och, så fort ni kan, hemta hit allt hvad
er far har färdigt och på samma gång säga honom att jag köper allt hvad
han hädanefter har att sälja.“
“Ni är en ängel, mademoiselle.“
“En ängel för det jag köper kedjor!“ sade Adelaïde småleende; “ni har
inga öfverdrifna anspråk på änglar, ni, monsieur Cambon ... Men nu till
något som rör er sjelf ... Ni nämnde att ni var guldarbetare ... Säkert
har ni någon gång tänkt på att blifva er egen.“
“Någon gång? ... denna tanke är oskiljaktig från hvar och en, som tänker
på sin framtid.“
“Jag tror nog det ... Men jag vet att en arbetare med två tomma händer
icke kommer särdeles långt.“
“Hur menar ni?“
“En skicklig arbetare bör icke kunna ha svårt för att finna en
förlagsman eller hvad det kallas ... Skulle det såra er grannlagenhet,
monsieur Cambon, om jag skaffade er en sådan förlagsman, hvilken icke
skänkte, utan lånade er en så stor summa som ni ansåge er kunna behöfva
för att uppsätta egen verkstad, med hvad dertill hörer?“
Armand svarade icke. Icke alltid är den enklaste fråga lättast att
besvara.
“I allt det der ligger ju ingenting ovanligt“, fortfor hon, “ingenting
som bör kunna skrifvas på räkningen af den tacksamhet, som ni hyser
sådan motvilja för ... Är det ej så?“
Icke heller nu afgaf Armand något svar; men med djup rörelse hvilade
hans ögon på den ädla flickan.
“Och detta goda hjerta skall jag förkrossa!“ sade han inom sig sjelf;
“denna rena välvilliga själ skall jag kanske för evigt öfverlemna åt
sorg och förtviflan! ... O min gud! hur skall jag kunna framföra hvad
jag har att säga henne!“
“Det förvånar er kanske“, fullföljde Adelaïde, som icke kunde höra hvad
hans inre talade, “att jag, en oerfaren flicka, framkommer med ett
dylikt förslag ... Kanske tviflar ni också på att ett fruntimmer af min
ålder och mitt beroende alltid kan hålla hvad hon lofvat ... Men jag
vill då säga er, att jag i morgon gifter mig.“
“Ja, jag vet att ni tänkt gifta er i morgon!“ sade Armand med dof röst.
“Huru? ni vet det? ... då vet ni äfven att det är hertig de Beaudreuil
som blir min make?“
“Ja, jag har äfven hört det“, svarade Cambon.
“Min första önskan till min man skall bli att ... Men tror ni då att
hertigen skall afslå min begäran?“ tillade hon leende.
“Ännu är ej den skapad, som skulle kunna afslå hvad ni begär,
mademoiselle!“ ropade Armand; “en blomma skulle vända sina blad mot er,
när ni talade, och en sten lyssna till er röst ... Men hertig de
Beaudreuil skall icke lyssna till någon bön af er!“
“Ni förvånar, ni oroar mig! ... hvad är meningen med allt det här?“
frågade Adelaïde, stirrande på den unge mannen, hvars anletsdrag
afspeglade den djupaste oro.
“Ty“, svarade han, “ni skall icke begära någonting af honom, hvarken för
mig eller någon annan!“
“Monsieur! hvad säger ni“, frågade den unga damen med detta uttryck, som
röjer aningen af något ondt.
“Ty ni skall icke blifva hertig de Beaudreuils maka“, svarade Armand,
men denna gång med en stämma så klar, att icke ett ord deraf gick för
Adelaïde förloradt.
“Ah, hvad är det!“ ropade hon, häftigt resande sig upp ur fåtöljen.
“Har då icke er kammarjungfru berättat att det var något högst angeläget
jag hade att säga er?“
“Nej!“
“Har hon icke, då hon anmälde mig, sagt att ni hotades af en stor fara?“
“Nej, nej!“
“Tror ni att jag eljest hela gårdagen skulle ha postat på denna gata och
så många gånger utsatt mig för portvaktens och betjeningens ohöfliga
bemötande? ... jag dröjde, emedan man hvart ögonblick väntade er och er
onkel hem ... Slutligen fick jag höra att ni skulle bevista operan ...
Jag begaf mig också dit, alltid i den tron att der kunna träffa er.“
“Ja, jag minns att jag såg er der ... Men så säg då i himlens namn ...“
“Jag ämnade passa på innan ni steg upp i vagnen, men jag kom för sent.“
“Men hvarför pinar ni mig med alla dessa omvägar?“ frågade Adelaïde med
tilltagande oro.
“Jag vet icke hvilken af oss begge i detta ögonblick pinas mest, ni, som
ännu icke känner vidden af den fara som hotar er, eller jag, som vet att
hvad jag har att förkunna skall gifva ert hjerta, ert goda oskyldiga
hjerta, det hårdaste slag ... Sök derför bereda er på det värsta, sök
försona er med tanken på en stor olycka, men som likväl är ett intet mot
den, som skulle ha blifvit er lott, derest ni blifvit gift med
hertigen.“
“Gud, hvilken mängd öfverflödiga ord!“ utropade Adelaïde; “hvarför skall
jag icke bli hertigens maka?“
“Jo“, svarade ändtligen Armand, “emedan hertigen är en skurk, som icke
en gång förtjenar att en hederlig karl ränner värjan genom hans bröst
... Bekräftelsen på hvad jag sagt, finner ni i denna biljett, som jag
skattar mig lycklig att hafva kommit öfver och att kunna lemna er, innan
det blef för sent.“
Dervid räckte han henne samma biljett som han fick af Denise hos
markisinnan.
Adelaïde stödde sig med ena armen mot fåtölj-karmen, under det hon läste
biljetten. Armand såg huru hennes ansigte oupphörligen skiftade färg.
Slutligen föll biljetten ur hennes hand ned på golfvet, och sjelf
nedsjönk hon i fåtöljen, med begge händerna för sitt ansigte.
Armand hörde huru hon förgäfves sökte qväfva de konvulsiviska
snyftningarna och såg huru våldsamt hennes bröst arbetade under det
ljusblå taftet. Han närmade sig henne och upptog det fördömda papperet,
som låg vid hennes fot; men att med ord störa denna djupa sorg och hämma
dessa ymniga tårar ansåg han sig hvarken kunna eller böra.
Oklok är också den tröstare, som söker hämma den lidandes tårar, ty icke
alldeles olycklig är den, som af sin barndom åtminstone har _dem_ qvar.
Tåren är icke annat än en perla ur den krans af oskuld och frid, som
skyddande omgaf vår barndom. Det bor således i hvarje tår en tröstens
och hugsvalelsens ängel, ett kristallklart minne af vårt enda jordiska
eden. Visserligen finnas äfven andra tårar, förtviflans och raseriets;
men dessa återspegla ingen ljusets bild. De bränna den kind, de vidröra,
och falla som blydroppar på det svidande hjertat. Hvarje sådan tår är en
handpenning gifven antingen åt vansinnet eller det eviga eländet.
Att Adelaïdes tårar voro af det första slaget röjdes deraf att hon snart
reste sig upp, blickande omkring sig med lugn, stolthet och
beslutsamhet.
“Hur har ni kommit öfver denna biljett?“ frågade hon derför med fast
ton.
Ingen fråga kunde vara naturligare och borde vara mera väntad än denna,
och likväl rodnade Cambon af förlägenhet, när den nu gjordes. Det
föreföll honom, och det af lätt begripliga skäl, ganska svårt att ärligt
bekänna alla korten i detta spel. Det ångrade honom derför att han icke
i tid förberedt sig på svaret.
Adelaïde syntes förvånad både öfver hans rodnad och dröjsmål med svaret;
men hennes väntan på det sednare var större än hennes förvåning öfver
den förra.
“Jag har fått denna skrifvelse hos markisinnan d’Estelle, till hvilken
den också är adresserad“, svarade ändtligen vår hjelte, inom sig rätt
förargad öfver den förrädiska rodnaden.
“Ja, jag såg att den är adresserad till henne“, yttrade Adelaïde; “ni är
då personligen bekant med markisinnan?“
“Ja, mademoiselle.“
“Och ni har varit hemma hos henne?“
“Ja, men blott en enda gång“, skyndade Armand att svara, liksom fruktade
han, den simple arbetaren, att blifva misstänkt för alltför många besök
hos en markisinna.
“När var ni sist hos markisinnan?“ frågade Adelaïde med ett allvar och
en ordning, som kunnat anstå en polistjensteman.
“I förgår“, svarade Cambon.
“Och det var då ni fick biljetten?“
“Ja.“
“Men då det icke gerna är tänkbart att ni fått den af markisinnan sjelf,
så är det svårt för mig att begripa, hur den kunnat komma i era händer.“
“Jag fick den ej af henne“, var allt hvad den i trångmål bragte
arbetaren för tillfället kunde hitta på.
“Jag har för god tanke om er för att kunna tro att ni af vanlig
nyfikenhet tagit ett bref, som icke tillhörde er“, menade Adelaïde med
blicken stadigt fästad på den unge mannen.
Armand rodnade ånyo, ty han trodde sig i denna blick upptäcka en
misstanke, som motsade hennes ord, och det var denna upptäckt som jagade
blodet till hans hufvud.
Den förhärdade har inom sig ingen förrädare att frukta, ty hos honom är
hvarje bloddroppe förbleknad, förfrusen. Den ännu icke förhärdade vet
ingen anklagare så svår som den, hvilken i purpur-toga uppstiger på hans
egna kinder, kullkastande med ens alla sofismerna af den vältaligaste
tunga. Oskulden, som skyr för minsta misstanke, emedan den skyr allt
orent, purpurfärgar den dygdiges ansigte; men som verlden ofta
sammanblandar denna rodnad med det sjuka samvetets, så har också mer än
en oskyldig ofta nödgats snart sagdt fördöma det skönaste den eger: sin
rodnande kind.
“Om ni verkligen hyser denna goda tanke om mig“, sade han något
nedstämd, “så gör ni mig ingenting annat än den största rättvisa ... Jag
hoppas att den dag aldrig skall inträffa, då min nyfikenhet
öfverväldigar min hederskänsla.“
“Ni har missförstått mig, om ni tror att jag kunnat misskänna den ... Ni
har fått biljetten af någon annan än markisinnan?“
“Ja, så förhåller det sig.“
“Men ni vill icke säga mig, hvem som gifvit er den.“
Den stackars unge mannen kom i ny förlägenhet, ty han hade ju lofvat
Denise, att icke inblanda henne i denna kinkiga sak; och äfven om han
icke lofvat henne det, skulle han likväl aldrig hafva kunnat tillskynda
henne någon olägenhet.
Dessutom föreföll det honom motbjudande att inför Adelaïde framställa
sig såsom den der stode väl i vantarne hos kammarjungfrun. Han hade ju
till och med nyss fruktat för att Adelaïde kunde anse honom stå i något
förtroligare förhållande till markisinnan. Men Armand kände lyckligtvis
så mycket af strategien, att han visste det offensiven ofta är halft
vunnet, medan defensiven lika ofta är halft förloradt, hvarföre han
beslöt att genast kasta sig in på den förra.
“Är ej detta bref skrifvet af hertig de Beaudreuil?“ frågade derför
Armand.
“Jo, det är skrifvet af hertigen ... o min gud!“ svarade Adelaïde med
ett uttryck i blicken och rösten, som röjde hur svår striden var emellan
hennes stolthet och smärta.
“Och är det ej skrifvet till markisinnan Eulalie d’Estelle?“ fortfor
Armand.
“Det är skrifvet till markisinnan ... men hvartill dessa frågor?“
“Jo, mademoiselle, ty när så förhåller sig, är ju hufvudsaken klar, och
hvilken annan upplysning kan ni väl då begära eller behöfva af mig? ...
Kunde jag gifva mera, skulle ni ej behöft göra mig flere frågor ...
Värdigas förlåta mig, men jag kan ej säga något vidare utan att
blottställa den person, som jag i första rummet har att tacka för att
det varit mig möjligt att afslöja denna nedriga intrig, som man
sammanspunnit mot ert framtida lugn, mot ert lifs hela sällhet.“
Adelaïde lutade pannan mot högra handen, öfverläggande inom sig sjelf
och iakttagande derunder en tystnad, som Armand icke trodde sig böra
afbryta. Slutligen närmade hon sig ena väggen och vidrörde en dervid
hängande klocksträng. Ljudet af en klocka hördes, hvarefter Adelaïdes
kammarjungfru visade sig i dörren.
“Är hertigen kommen än?“ frågade Adelaïde.
“Ja, mademoiselle, han är inne hos monsieur“, svarade kammarjungfrun.
“Har hertigen frågat efter mig?“
“Ja.“
“Hvad svarade du honom?“
“Att mademoiselle ännu icke tager emot.“
“Vet han att en främmande är inne hos mig?“
“Jag tror det inte.“
“Är någon annan än hertigen inne hos min onkel?“
“Nej, mademoiselle.“
“Det är bra ... du kan dröja i salongen, Colette.“
Kammarjungfrun aflägsnade sig, efter att likväl förut hafva hugnat
Cambon med en förundrad blick.
“Monsieur“, sade Adelaïde, vändande sig till den unge mannen, “ni har
brefvet?“
“Behagar ni taga det, mademoiselle?“ frågade Cambon, erbjudande henne
ifrågavarande biljett.
“Jag tackar er“, svarade hon, emottagande den ånyo och genomögnade den
för andra gången.
“Har ni tillfälle att, ifall jag önskade det, i morgon komma hit?“
frågade hon.
“Jag är färdig att när som helst uppfylla alla era befallningar, så vidt
det beror af min förmåga“, förklarade Cambon.
“Det är ingen befallning, monsieur ... det är blott en önskan, en
lidandes bön, som ...“
“Hur dags önskar ni att jag kommer?“ inföll Armand ifrigt.
“På förmiddagen, om ni vill vara så god ... det är möjligt att jag då
kunde behöfva er.“
“Hvilken timme?“
“Klockan tolf, om er tid så medgifver ... Men ni bör ej stiga upp hit,
utan först vänta min kammarjungfru, som skall föra er till mig.“
“Klockan precist tolf finnes jag på denna gata nära detta hus och lemnar
icke min post, förrän er kammarjungfru kommit.“
“Ännu en gång tackar jag er; ja, monsieur, jag tackar er ur djupet af
mitt hjerta.“
“Jag har djupt bedröfvat er, mademoiselle!“
“Ni har räddat mig, liksom ni räddat min onkel ... Dock, min förbindelse
till er är större än hans, ty honom har ni blott ryckt från döden, då ni
deremot ryckt mig ur ... O! ni har rätt, det var ett förfärligt öde man
ämnade mig! ... Aldrig skall jag glömma hvad ni gjort för mig, aldrig så
länge jag andas! ... Men himlen skall göra hvad icke jag förmår: han
skall belöna er såsom ni förtjenar.“
Hon räckte sin hand åt den unge mannen, som slöt den i sin och fästade
sina brinnande blickar på densamma. Det är allt mycket vackert och
betydelsefullt man kan se på en sådan der liten bländhvit hand. Armand
borde hafva åtnöjt sig dermed, i stället för att, såsom nu skedde,
öfverväldigad af en passion, hvars namn och betydelse han ännu knappast
kunde fatta, föra den först till sitt bröst och sedan till sina läppar,
hvilka brände som eld.
Följden blef också den, att Adelaïde hastigt drog sin hand tillbaka och
stirrade nästan med bestörtning på den unge mannen, hvars själ tycktes
vara i sjunde himlen.
Men var hans själ i sjunde himlen, så blef också fallet desto hårdare.
“Förlåt!“ stammade han tillintetgjord och närmade sig dörren. Det
föreföll honom som om han genom sin oförsigtighet icke allenast förstört
allt det värde, som kunnat ligga i den tjenst han bevisat den unga
flickan, utan äfven sjelf lagt en ny sårande förolämpning till råga på
den smärta, hvarunder hennes hjerta redan dignade.
Huru han kom utför trapporna och från gården ut på gatan, visste han
knappast. Han tänkte på ingenting annat än den olyckliga handkyssningen.
Hade i denna stund en vagn kommit körande på gatan, så skulle han ej
gått ur vägen, utan gerna låtit hjulet öfvergå en arm eller ett ben,
hvilken olycka han skulle ansett såsom ett välförtjent straff för en
begången dumhet eller såsom ett afledningsmedel från den missbelåtenhet,
som nu tärde honom, till någon verklig olyckshändelse, som kunde döfva