Sonen af söder och nord. Förra delen - 01

SAMLADE ARBETEN
AF
AUGUST BLANCHE.

ROMANER.
I.
SONEN AF SÖDER OCH NORD.
FÖRRA DELEN.

STOCKHOLM.
ALBERT BONNIERS FÖRLAG.


SONEN AF SÖDER OCH NORD.

ROMANTISK SKILDRING
FRÅN REVOLUTIONEN I PARIS 1848
AF
AUGUST BLANCHE.
“Les révolutions qui arrivent dans un
grand état, ne sont pas l’effet du
hasard ni du caprice des peuples.“
SULLY.
ANDRA UPPLAGAN.
Förra delen.

STOCKHOLM.
ALBERT BONNIERS FÖRLAG.

STOCKHOLM.
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1870.



Paris den 20 Januari 1851.

Madame Robert och hennes vänner.
Det är klart, att en resande, som för första gången besöker Paris och
der uppehåller sig några månader, skall komma i erfarenhet af mycket som
han förut icke känt eller kanske ej ens drömt om. Är den resande en
författare, om än aldrig så obetydlig, såsom fallet gudnås är med mig,
så är det också lika klart, att han gerna icke allenast vill uppteckna
hvad han sett, utan äfven meddela det åt dem, som möjligtvis förut
skänkt hans arbeten någon uppmärksamhet.
I dylika fall samlar man ihop alla sina rön och reflexioner, knyter ihop
dem i en större eller mindre volym, hvilken man döper till namnet:
“Reseintryck“, “Vandringar i utlandet“, “En vinter i Paris“ med mera
sådant, och skickar sedan på vinst och förlust sitt barn ut i verlden.
Blir barnet väl emottaget af en oväldig kritik och en bildad allmänhet,
så känner sig fadern naturligtvis ofantligt lycklig. Har barnet ingen
lagerkrans att bjuda sin far på, utan säger till honom: “Pappa! som du
ser, är min högra hand alldeles tom, och det är inte mitt fel, utan
ditt, min far; men i min venstra ligga, såsom du ser, några fyrkar till
ersättning för en och annan biljett på diligenserna eller jernvägarne,
och det är heller icke mitt fel, utan allmänhetens“; då blir fadern icke
alldeles förtviflad. Men har barnet hvarken det ena eller det andra att
gifva, då — då tröstar sig i alla fall fadern, ty, tack vare naturens
första bud, det finnes ej något barn som icke gjort sin far _någon_
glädje, åtminstone vid dess första steg på lifvets bana, åtminstone
innan det skickades ut i verlden.
Men det ligger likväl mycket vanskligt i alla dessa “Reseintryck“,
“Vandringar i utlandet“ o. s. v. Saknar man den fyndighet, som behöfs
för att uppfinna någon ny pikant form, eller är man ej förmögen af
reflexioner lika snillrika eller, rättare sagdt, snillrikare än de som
redan äro utgifna öfver samma ämnen, så blir man en af de tråkigaste
varelser på jorden, ty det gifves knappast något tråkigare än en
resebeskrifning, som icke innehåller någonting annat än hvad andra förut
och kanske lyckligare utfört. Jag känner ganska många förståndiga och
bildade menniskor, som fått fross-skakningar vid första anblicken af ett
“Reseintryck“ eller en “Vandring i utlandet“.
Det är gifvet att jag, som bestämdt ville utgifva något om min resa utan
att derigenom skada mina landsmäns helsa, skulle stanna i mycken
förlägenhet, ty jag saknar fyndigheten i formen och snillet i
reflexionen samt saknar framför allt lusten att vara tråkig, ty man har
sannerligen ingen rättighet att vara det. Må vara att allmänheten kan
låta bli att läsa hvad jag låtit trycka; men de arme sättarne, de arme
korrekturläsarne, de äro väl menniskor de också, och jag vill icke hafva
en sättares eller en korrekturläsares förbannelse på mitt samvete.
Jag började derför tänka efter, om det icke skulle gå an att skrifva en
roman med parisiska scener och bland dem försåtligt insmyga åtskilligt
af hvad jag hade att anföra om märkvärdiga ställen, om konst, om
litteratur, om politik och gud vete icke allt som en resebeskrifvare
brukar idisla, sig sjelf, om ej androm, till mycken uppbyggelse och
hugnad. Jag hade icke länge funderat förrän jag fattat mitt beslut,
nämligen att skrifva just en sådan roman, under det jag hvilade mig
efter de långa ströftågen fram och tillbaka genom den ofantliga staden.
Men ämnet?
Ack! i Paris kan man icke vara ängslig öfver brist på ämnen. Man
behöfver blott genomläsa dagens tidningar, för att få dussintals sådana
att välja på, ja, man behöfver knappast mer än gapa, för att med luften
få in hela volymer af romaner, helst i en tid som denna, då man,
kafvande i svallvågorna efter en stor revolution, endast söker efter
medel till en ny och kanske ännu större.
Man behöfver blott en kort tid vistas i Paris, för att icke längre
förvåna sig öfver den ofantliga produktivitet, hvilken kanske i lika hög
grad som det öfverlägsna snillet utmärker en Alexandre Dumas, en Eugène
Sue m. fl. Det enda man här har ondt om, är tid. Men har man den, så har
man också snart sagdt allt annat.
Det återstod mig således endast att göra mitt val, hvilket, som man vet,
icke är det lättaste, när man har mycket att välja på, då jag en dag
satte mig i en omnibus för att fara till Bicêtre, ett af de största
fattigförsörjningshusen i Paris, för att taga kännedom om huru man i
civilisationens hufvudsäte vårdar det oskyldiga lidandet eller den
fattiga ålderdomen, som är ännu mera oskyldig.
För sex sous kommer man i en omnibus från och till hvilken trakt i Paris
man önskar. I vagnen midt emot mig satt ett fruntimmer, med hvilket jag
genast kom i det lifligaste samtal. När jag säger: lifligaste, är det
naturligtvis blott min dam som detta epitet tillkommer, ty jag, nyss
anländ till Paris, föredrog visligen örats bruk framför tungans, och om
jag också vore tjugo år i Paris, skulle jag säkert aldrig komma till den
färdighet i franska språket som den min dam uti vagnen i så rikligt mått
innehade.
För att förekomma den af mina landsmän, som skulle kunna draga på munnen
åt mitt lifliga samtal med ett obekant fruntimmer och en fransyska till
på köpet — ty hemma tänker man alltid illa om sina landsmän — skyndar
jag att berätta, det min fransyska i vagnen var mycket gammal, åttiårig,
såsom jag efteråt fick veta. Hennes namn var Antoniette Robert. Således
madame Robert, enka sedan tjugo år.
Hennes man, som varit kurir under Napoleons tid, hade haft mycket att
beställa både för dennes och dess marskalkars räkning samt särskildt
gjort en resa till Sverige för Bernadottes. Madame Robert nämnde Sverige
och Bernadotte icke blott derför att jag var svensk — hon hade först
tagit mig för engelsman, en heder som vederfares nästan alla utlänningar
i Paris — utan äfven derför att hon sade sig haft mycken beröring med
familjen Bernadotte. Också hade hon en mängd anekdoter om den store
marskalken, sedermera Sveriges och Norges konung, samt om dennes gemål,
nuvarande enkedrottningen, — anekdoter, som hedrade de begge höga
personernas hjerta, anekdoter, som väl skulle löna mödan att vid något
tillfälle offentliggöra och dem jag gerna ville skänka min vän
Crusenstolpe, emedan ingen så skickligt som han skulle kunna använda
dem, förutsatt likväl han vore vid lynne att företrädesvis teckna dagrar
i stället för skuggor i sina snillrika skildringar.
Som det var min afsigt att tillbringa flere timmar på Bicêtre, och jag
var fastande, underrättade jag mig af madame Robert, hvar man i
granskapet af berörde inrättning kunde finna något lämpligt
frukostställe. Madame Robert hade artigheten att icke blott säga mig
hvar ett sådant fanns, utan äfven att, sedan vi lemnat vår omnibus,
sjelf föra mig dit; och snart sutto vi tillsammans på hvar sin sida om
en kalfpastej och en butelj vin. Aldrig hade jag förr druckit vin
“tête-à-tête“ med ett åttiårigt fruntimmer, men sällan hade jag druckit
mitt vin med mera smak, ty madame Robert kredensade drufvan med den ena
intressanta historien efter den andra. Hon var alldeles outtömlig, den
goda madame Robert. Men så hade hon också en åttiårig lefnad att hemta
ur.
Ack! tänkte jag, hvilken samling af roman-ämnen har jag ej redan dessa
skrynkliga läppar att tacka för! — Men som jag ej hade lust att uppföra
pjeser från ett förflutet århundrade, så nöjde jag mig med att dricka en
skål för madame Roberts nära hundraåriga minnen, hvarefter vi åtskildes,
sedan jag likväl dessförinnan emottagit hennes adress.
Jag dröjde icke att göra mina besök hos henne och blef vid ett af dessa
förestäld för hennes vänner, tvänne andra fruntimmer. Det ena var en
madame Voguet, som hade varit amma åt ingen mindre personlighet än Carl
XIV:s son och efterträdare, Oscar, vår nuvarande allernådigste konung.
Madame Voguet kunde icke nog beprisa sitt höga dibarn, hvilket hon ansåg
för det vackraste och sötaste barn, som någonsin legat vid en qvinnas
bröst. Långt ifrån att betvifla denna hennes försäkran, lyssnade jag med
verkligt nöje till madame Voguets berättelse om huru hon torkat de
första tårarne ur en konungs öga samt huru hon njutit och känt sig
lycklig af att i sin famn hafva burit den, som en dag skulle leda tvänne
rikens öden.
Som jag likväl aldrig tänkte våga mig på att skrifva en konungs
historia, icke en gång konung Oscars, så kom jag snart att företrädesvis
sysselsätta mig med det andra fruntimret, hvars namn var madame Lambert,
gift med en skräddare i Lyon och endast på ett kortare besök i Paris.
Madame Lambert öfverraskade mig snart med mitt eget fäderneslands språk,
hvilket alltid klingar vackert, men kanske likväl minst, när man hoppar
in på det ifrån franskan eller italienskan.
Madame Lambert var således svenska. Min nyfikenhet att lära känna, huru
hon kommit till Frankrike och hvilka öden hon der haft, blef på
ögonblicket tillfredsstäld. Hon och en yngre syster, som numera var död,
voro döttrar till en sadelmakaremästare i Göteborg med namn Ahlgren,
hvilken derstädes afled år 1825, till mycken glädje för sina
yrkesbröder, emedan han drifvit den största sadelmakarerörelsen i
Göteborg, men deremot till mycken sorg för sina tvänne efterlemnade
döttrar, och denna så mycket större, som fadern, utom ett kärt minne,
endast, och oaktadt sin stora rörelse i lifstiden, lemnat sina begge
döttrar ett kapital af 2,000 rdr banko, hvilket icke afkastar någon
synnerlig ränta, helst om Justitie-kollegium eller Förmyndare-kammaren
skall förvalta de omyndiges medel.
Det är mycket svårt för en tjuguårig ungdom med god helsa och åtföljande
matlust att lefva af omkring 40 rdr banko om året; det är icke lätt för
en fattig flicka med någorlunda uppfostran att draga sig fram i Sverige,
emedan hon har svårt att taga pig-tjenst, när hon har ett kapital af
1,000 rdr, har svårt att bli guvernant, när hon icke är språkkunig eller
spelar piano; ännu svårare har hon att bli någorlunda drägligt gift, när
hon endast har 40 rdr i ränta, men allra svårast har hon att lefva
ärbart och hvad man kallar anständigt, när hon med ett så litet kapital
i mynt förenar ett fördelaktigt utseende och en vacker växt.
Mamsellerna Ahlgren voro ganska vackra, men de voro dertill ganska
förståndiga och beslutsamma. De hade händelsevis kommit öfver ett
“Reseintryck“ af en svensk turist och deruti funnit att unga fruntimmer
i Frankrike, med stort kapital eller intet, med eller utan pedantism i
lefnadssätt för öfrigt, ha det allra lättaste att bli gifta, om ej just
med svenskar, åtminstone med fransmän, hvilka icke heller äro att
förakta.
Mamsellerna Ahlgren hade funnit ganska rätt i den saken, ty när
svenskan, den fattiga nämligen, nästan med hjertat i halsgropen och
blickarne mot jorden säger: “_Om_ jag en gång blir gift“, så säger
deremot fransyskan med hjertat kanske hvarken i halsgropen eller på
något annat ställe samt med trotsiga blickar: “_När_ jag en gång gifter
mig.“ Och detta gäller förnämligast den fransyska, som är fattig, ty den
som är rik, blir visserligen gift, men det är mamma eller pappa som
gifter bort henne, antingen hon vill eller icke. Visserligen vill hon
det alltid, men icke med Z., som föräldrarne tycka om, utan med A., som
hon älskar.
Mamsellerna Ahlgren kunde icke annat än värdera ett land, der qvinnans
rätt så till alla delar vårdas, och beslöto derför att resa till Paris.
Först stälde de så till att de blefvo förklarade myndiga och sedan köpte
de sig en fransk parlör, hvilken de träget studerade. Derefter begåfvo
de sig af med sina vexlar och sin parlör, hvaruti de under resan
oupphörligen förhörde hvarandra, och de talte rätt bra franska
sinsemellan.
Så kommo de slutligen till Paris, som i deras ögon var ett
utomordentligt angenämt samhälle, ty dels funno de en stad, hvilken till
och med var större än Göteborg, och dels sågo de aldrig något fruntimmer
ute på gatan, som ej hade sin kavaljer att hålla under armen. Också
tyckte de att alla flickor sågo mycket gladare och lyckligare ut än
deras systrar i Sverige och enkannerligen i Göteborg, der qvinnor i
allmänhet hafva mycket tråkigt och karlar också. De begge systrarna
fortforo att flitigt tala franska med hvarandra, men som de talade
svenska med fransmän, så dröjde det länge innan någon fransman bjöd dem
armen.
Mamsellerna Ahlgren fingo emellertid snart kondition. Den äldre,
nuvarande madame Lambert, som af sin salig far, sadelmakaren, lärt sig
att kanta fotsackar och stoppa vagnsdynor, tog sig till att sy västar
och sticka stoppning å frackar, syrtuter m. m. En skräddararbetare hos
samme mästare satte stort värde på hennes blå ögon och ljusa hår, men
ännu större på hennes sätt att föra nålen samt den ovanliga styrkan och
ihärdigheten i hennes fingrar, tack vare faderns fotsackar. Han friade
genast till dessa ovanliga fingrar och fick på köpet både handen och de
ljusa lockarne, för att icke tala om sjelfva ögonen, som endast borde
kunna betraktas såsom ett nödvändigt sybehör, isynnerhet för den som
skulle bidraga till en skräddares trefnad och lycka på jorden.
Monsieur Lambert, så var skräddarens namn, flyttade med sin hustru, född
Ahlgren, till Lyon, en småstad i Frankrike med ungefär 205,962
innevånare. Der lefde de ganska lyckligt, ty rörelsen gick förträffligt.
Monsieur Lambert hade nästan ständigt fyrtio arbetare på sin verkstad
och konsumerade ungefär lika många gas-lågor för hvarje afton. Med ett
ord, f. d. mamsell Ahlgren ångrade aldrig att hon lemnat sitt
fädernesland, tänkte sällan på Göteborg och trodde, med en tår i ögat,
att det var många herrans år sedan någon krans lades på den hederlige
sadelmakarens graf.
Men lifvet är sig likt. Madame Lambert hade äfven haft sina sorger. Hon
hade haft en son, som varit äldre än alla de andre sju, ty madame
Lambert, ehuru naturaliserad fransyska, förblef alltid till sitt
skaplynne en svensk hustru. Denne son, klippt och skuren till faderns
efterträdare, hade hunnit till tjugo års ålder, då 1848 års revolution
hindrade honom från att bli äldre. Han hade i början af detta
märkvärdiga år följt en manlig jemnårig kusin till Paris, för att, till
sin familjs och konstens fromma, inhemta en ny snitt på västar, lämpad
efter tre knapprader, som då började bli på modet. Ynglingen tog reda på
snitten, fick de tre knappraderna i sitt hufvud, men dagen derefter en
kula af bly på samma ställe, ty han stupade på en barrikad vid samma
kusins sida. Lyon gick miste om de tre moderna knappraderna, men fick i
stället republiken, ty de gamla snitten äro ändå alltid de bästa.
Madame Lambert, modern, begret sin son, men hon förtviflade ej, ty
svenskan hade blifvit fransyska; monsieur Lambert, fadern, skröt vidt
och bredt öfver att han depenserat sin äldste son till förmån för den
goda saken. Hela Lyon strömmade till hans hus för att beundra det
sällsynta fenomenet af en skräddare, som depenserat så mycket för det
allmänna bästa. Ur sonens hjeltegraf uppstego hundratals nya västar,
frackar och paletåer, så att monsieur Lambert måste antaga fyrtio
arbetare till samt konsumerar till dato hvarje qväll åttio gaslågor. Med
ett ord, familjen Lambert befinner sig i de mest lyckliga
omständigheter.
Men hur gick det väl med madame Lamberts syster, den yngre mamsell
Ahlgren? — Vänta, vi komma snart till henne, ty det är om henne som
madame Lambert börjar tala, under det hon oupphörligen torkar sina
fyrtifemåriga ögon, ännu ganska vackra och rörande, isynnerhet när de
gjuta tårar öfver enda systerns graf.
Marie Ahlgren, som, efter hvad vi veta, följt sin äldre syster till
Paris, var icke på långt när så skicklig som systern i konsten att kanta
fotsackar och stoppa vagnsdynor. Deremot besatt hon en alldeles
utomordentlig färdighet uti att blankskura och polera metall.
Sadelmakaren Ahlgrens spännen på seldon och knappar på hundsvottar hade
på sin tid gjort ett oerhördt uppseende och skulle bestämdt hafva beredt
honom odödligheten, så framt någon odödlighet funnes för sadelmakare.
Mamsell Marie fortsatte sin konst i Paris och fick inom kort tid ganska
mycket att göra, ty det är mycket metall som behöfves skuras och poleras
äfven i Paris.
Särskildt vann hon ett synnerligt förtroende på en mekanisk verkstad i
södra delen af staden. På denna verkstad fanns en verkmästare med namnet
Cambon, en ung man af ädel hållning och martialiskt utseende, någonting
som visst icke är ovanligt bland fransmän. Mamsell Marie med sitt varma,
öppna sinne för allt skönt, vare sig i metallväg eller annan väg, kunde
aldrig möta den unge verkmästaren utan att rodna öfver hela ansigtet.
Verkmästaren hade visserligen ingenting emot blå ögon och ljust hår,
hvilka herrligheter i södern äro mycket eftersökta; men han kunde icke
lida en hy, som helt och hållet stötte på pionen, ty han trodde i
början, den gode verkmästaren, att mamsell Marie alltid var så der röd i
skinnet, såsom fallet merendels är med dem, som förtära mycket
spirituosa. Cambon var dock ej så elak, att han tillskref hennes rodnad
en sådan ful källa. På sin höjd trodde han att den stackars flickan vore
född med ett sådant olyckligt skinn och att denna jemnröda hy vore en
nationalegenhet för det kalla björnland, hvarifrån han hört att den
blåögda, men alltför rödletta flickan kommit.
Huru stor blef icke derför hans öfverraskning, när han en dag upptäckte,
att den unga främlingen äfven hade en hy som den renaste snö. Han hade
nämligen en dag haft något att anmärka mot några messingspjeser, som den
unga flickan polerade. Hans anmärkning hade den verkan, att mamsell
Marie, som hitintills och det till sin stora olycka varit röd i
ansigtet, så ofta verkmästaren sett på henne, nu blef så fasligt blek,
att verkmästaren riktigt förtjustes deraf, emedan han derigenom
upptäckte att rodnaden icke var, såsom han förut trott, oskiljaktigt
införlifvad med skinnet. Men som han, detta oaktadt, icke kunde frångå
sin anmärkning mot sjelfva messingsplåten, så blef mamsell Marie,
erinrande sig sin faders triumfer i Göteborg, alvarsamt ond.
Hon ryckte messingsplåten ur verkmästarens hand och lade den framför sig
på ett bord. Derefter böjde hon sitt vackra, men af förtrytelse ännu
mycket bleka ansigte öfver den blanka plåten, och började bevisa det
ogrundade i monsieur Cambons anmärkning. Denne såg naturligtvis med
mycken uppmärksamhet på berörde plåt.
“Men, mademoiselle!“ sade han, “det förhåller sig ju verkligen såsom jag
genast sade: messingen är för mycket hvit ... Men se, men se, den blir
ju allt hvitare ju mera man ser på den ... ack, min gud! nu är den ju
alldeles som silfver ... det är ett stort fel, när messing ser ut som
silfver ... Jag begriper icke hvad mademoiselle begagnat för polityr den
här gången?“
Hade Cambon vändt sina ögon från plåten till Maries bleka kinder, så
skulle han nog fått reda på polityren; men i stället höll han sig envist
vid den välsignade plåten, och kom kanske för tillfället ej ihåg att
plåten afspeglade mamsell Ahlgrens bleka ansigte.
“Men hvad är det!“ återtog han förvånad: “jag tror att jag gjort er
orätt ... nu tycks det verkligen som om messingen vore något rödare ...
nej, men se bara ... nu är den som den bör vara ... besynnerligt ... den
är ju alldeles förträfflig ... bra, bra, bästa mademoiselle! ... Men
hvad vill det nu säga! ... aj! aj! den blir rödare, den blir alldeles
för röd ... den blir som guld ... messing får icke heller se ut som
guld, nådigaste mademoiselle ... Ha! det har jag inte heller märkt förut
... det är ett par blåa fläckar i plåten, liknande små blå emaljerade
ringar ... Ah, jag förstår!“ utropade han derefter och vände ändtligen
sina ögon till mamsell Maries numera blossande ansigte och fick
derigenom fullkomlig upplösning på den verkande gåtfulla polityren, fick
förklaring på silfret, guldet och den blåa emaljen.
Från detta ögonblick fingo messingsplåtarne sin naturliga egendomliga
glans och äfven mamsell Marie Ahlgrens ansigte sin naturliga jemnare
färg. Men Cambon hade svårt att uttala det barbariska namnet Ahlgren,
men tyckte deremot mycket om namnet Cambon, och som han, till belöning
för en så rik polityr, gerna ville ge den vackra polererskan hvad han
sjelf tyckte om, så gaf han henne sitt namn, och på detta sätt fick
också hon hvad _hon_ tyckte om. Begge blefvo således mycket belåtna, och
madame Cambon, liksom madame Lambert, besvärades aldrig af någon
hemlängtan till fäderneslandet, allra minst till Göteborg, der man
knappast med mikroskop skulle kunna upptäcka en så vacker och hygglig
karl som verkmästaren på den der mekaniska verkstaden i Frankrikes
hufvudstad.
Men salig sadelmakarens skugga, som fåfängt letat efter den barnsliga
kärlekens kransar på grafven i Göteborg, beslöt kalla till sig ett af
sina barn för att fordra räkenskap, och som Marie alltid varit hans
ögonsten och han följaktligen hade de största anspråken på henne, så
valde han också henne. Efter fem års lyckligt äktenskap afsomnade madame
Marie Cambon i sin makes armar och med sista blicken på en fyraårig son,
hvilken med en kerubs ansigte hoppade kring sängen, utan att kunna
begripa hvarför modern sof så länge, eller hvarför fadern var så
bedröfvad öfver hennes goda sömn.
Sonen hette Armand. När madame Lambert nämnde detta namn, undergick både
hennes blick och tunga en fullkomlig förändring. Den förra hade icke
mera någon skymmande tår och den sednare ingen dämmande sourdine, såsom
nyss vid berättelsen om enda systerns och äldste sonens dödliga
frånfälle. Hennes blick blixtrade stolthet och hennes tunga svärmade
hänförelsens språk. Armand, ehuru blott hennes systerson, var hennes
hjelte, hennes afgud.
Jag greps af hennes hänförelse, när hon berättade mig, huru Armand
Cambon under Februari-dagarna 1848 i spetsen för folket försvarat flere
barrikader och slutligen jagat Ludvig Philips tappra och trogna
municipal-garde ur Hôtel de Ville, hvilket han derefter intog och
besatte; jag delade hennes beundran, när hon vidare omförmälde huru
samme Armand i derpå följande Juni icke allenast värnat Hôtel de Ville
emot samma folk han anfört i Februari, utan äfven eröfrat en mängd
barrikader, uppbyggda och försvarade af de tallösa förvillade arbetarne
i S:t-Antoine. Armand var med ett ord en krigsgud, hvar och när han
visade sig.
Men Armand var äfven en kärleksgud — (härvid spelade ett skälmskt leende
kring mosterns läppar). Armand var den vackraste yngling i Paris, liksom
han var den tappraste; han hade haft så många äfventyr i fruntimmersväg,
hade haft så många “bonnfortyner“ och slutligen hade han — — —
Men jag glömmer, att Armand Cambon, “Sonen af Söder och Nord“, är
hjelten i min roman och att jag, en klok författare åtminstone i det
hänseendet, icke bör på förhand i en kort inledning uppenbara öden, som
behöfva tvänne hela volymer till tummelplats. Det är således madame
Lambert, född Ahlgren, jag har att tacka för min bekantskap med Armand
Cambon och hans öden, och mina läsare hafva på samma gång henne att
tacka för romanen, i fall nämligen det är något att tacka för.
Mitt förra beslut trogen, har jag i samma roman inflikat beskrifningar
och reflexioner öfver åtskilliga märkvärdigheter inom den stora staden
samt derjemte sökt teckna den sednaste revolutionen, hvarvid jag icke
allenast begagnat mig af de underrättelser, som man genom personlig
beröring med fransmän af alla opinioner kan inhemta, utan äfven studerat
från trycket utgifna skildringar öfver de märkvärdiga dagarnes
händelser. Företrädesvis har jag följt ett arbete, utgifvet af den
frejdade Alexandre Dumas, mera känd såsom orleanist än såsom republikan,
kalladt:
“_Le Mois_,
Revue historique et politique
de tous les événements qui se produisent en
France et à l’étranger
depuis février 1848.“
Med ett sådant arbete till rättesnöre, bör man icke gerna kunna
beskyllas för att hafva uteslutande studerat 1848 års revolution i
republikanernas papper. Min pensel är för fattig på färger, för att,
såsom sig bör, skildra dessa stora tilldragelser, jag vet det nog, men
hvad som fattas mig af rikedom på färger, skall jag söka ersätta genom
grunddrag af sanning. Hvad sjelfva språket beträffar, har jag kanske
gjort mig skyldig till åtskilliga klandervärda saker — för att icke tala
om dem, som kunna göras mot sjelfva innehållet. Så har jag t. ex. på
svenska återgifvit namnen på sådana ställen, som antingen redan förut
äro bekanta i Sverige eller med lätthet kunnat öfversättas, under det
att de öfriga förblifvit vid sina franska namn. Vidare har jag här och
der i dialogen låtit en och annan fransk fras insmyga sig, men detta var
mig nödvändigt, så framt jag någorlunda troget skulle kunna återgifva
det egendomliga i den franska dialogen. Jag vågar dock anse dessa fel
icke större, än att en öfverseende läsare lätt bör kunna ursäkta dem.
Hvad för öfrigt angår madame Robert och hennes vänner, till hvilka äfven
jag snart räknades, så har madame Voguet, konung Oscars amma, sin goda
pension samt bor dessutom hyresfritt i h. m. enkedrottningens franska
palats. Men med madame Robert sjelf stod det icke alldeles så lyckligt
till. Förmodligen var det för att vinna något understöd, som hon bad mig
vid min afresa från Paris medtaga ett bref från henne till h. m.
enkedrottningen, hvilket jag naturligtvis lofvade, emedan jag alltid kan
få tag i någon kammarherre, som ordentligt vill frambära brefvet. Men
hon bad mig äfven att inför h. m. enkedrottningen personligen och
muntligen framföra den åttiårigas djupa vördnad, och detta torde bli
något kinkigt för en arm syndare, som tycker att republikaner också äro
folk.
Deremot föreföll mig ett uppdrag, som madame Lambert anförtrott mig,
ganska lätt, nämligen det att medföra bref och helsningar till en
farbror, som hon trodde sig hafva i Göteborg, en mycket gammal
snickarmästare. Ja, madame Lambert, jag skall, under min hemresa till
Stockholm, enkom för hans skull besöka Göteborg; jag skall, så framt han
lefver, lemna honom både brefvet och helsningarna; jag skall, vid ett
glas punsch och en pipa, upprepa för honom de begge brorsdöttrarnas öden
i främmande land; jag skall klingande vidröra hans glas och tömma en
skål för madame Lambert och hennes familj, samt vid samma tillfälle
framtaga den moderna och dyrbara bruna sammetsväst, som skräddaren i
Lyon skickat sin gamle frände; jag skall röras af att se, hur den
silfverhårige gubben, som, för att ej bli ett spektakel i andra
snickarmästares ögon, icke vågar profva den moderna västen, likväl med
skrynklig hand stryker på dess mjuka duk och mellan dess konstigt
arbetade stenkols-knappar kanske fäller en tår vid tanken derpå, att
ingen slägtings hand skall tillsluta hans slocknade öga, emedan hans
enda fränder antingen andas eller hafva en graf under främmande himmel.