Sonen af söder och nord. Förra delen - 02

Slutligen skall jag, för att skingra tåren, berätta honom, som säkert är
för svagsynt att läsa min bok, allt hvad jag vet om hans yngre slägting
Armand Cambon, om denne son af södern, hvilken vid så många tillfällen
äfven visade sig vara en värdig son af norden.
FÖRFATTAREN.


FÖRSTA TIDSKIFTET.
Slutet af år 1847.

Första kapitlet.
Messings-kedjan och femfrancs-stycket.
På en öppen plats inom det åttonde arrondissementet af Paris, en klar
och blid December-dag år 1847 — Paris kan hafva många klara och blida
December-dagar — stannade en ung man, hvilken blottade sitt hufvud och
stälde hatten på den stenbelagda marken. Den unge mannen var klädd i
blus och pantalonger af mycket fint rödrutigt bomullstyg. Blusen, som i
rika veck föll öfver ett höghvälfdt bröst, sammanhölls intill det smärta
lifvet af ett splitter nytt lackeradt läderskärp, hvars lilla stålspänne
gnistrade mot solen, som ett smycke af briljanter. Ynglingens gestalt,
redan på afstånd sedd, tillkännagaf kraft, poesi och en viss glad
stolthet, egenskaper, som icke sällan förena sig under en blus, nb. när
denna bäres af en fransman. Närmare sedd, hade han ett ansigte med fina
drag, mycket ljuslett hy, eldiga, fastän blå ögon, halföppen mun genom
vanan att ofta tala och ständigt le, samt vackra hvita tänder, all denna
ungdomens och helsans herrlighet infattad i en ram af yppiga svarta
lockar och polisonger, hvilka sednare, kortklippta och väl putsade,
förenade sig under en haka med mörk skäggbotten. Den blonda hyn och det
mörka håret, när de äro förenade, betraktas såsom någonting sällsynt i
södern.
Den unge mannen omgafs snart af en mängd folk, ty man såg på alla hans
rörelser att han ämnade hålla tal. Fransmannen och fransyskan, begge
lika idoga och visst inga slösare af tid, stanna dock gerna, när frågan
är om att afhöra en talare, utan att derför denne behöfver på förhand
intaga genom ett vackert ansigte eller en fördelaktig växt, såsom fallet
var med den förevarande unge mannen. Vid hörnen af de rymligare gatorna
och isynnerhet på de öppna platserna ser man dagligen och stundligen små
folkhopar, samlade kring hvar sin orator af gatan, hvars tunga är i
oupphörlig rörelse, till fromma antingen för de konster han har att visa
eller för de varor han har att sälja.
Qvinnorna i den folkhop, som nu samlades, tycktes icke nog kunna beundra
den blifvande talarens ansigte och hållning, otåligt afvaktande orden
från hans läppar, under det att karlarne delade sin uppmärksamhet mellan
honom och hans hatt, hvilken sednare icke företedde någonting annat
märkvärdigt, än att den, i stället för att sitta på hufvudet, stod med
kullen mot gatstenarne, till mer än hälften fyld af små paket, ett sätt
att nyttja hatt, som hattmakaren troligtvis icke drömt om, när han i sin
anletes svett formade den.
Men medan talaren bereder sig till talet, icke derför att han behöfver
bereda sig dertill, enär fransmannens tunga städse är redo, antingen han
vet eller icke vet hvad han skall tala, utan derför att han väntar sig
ett större auditorium, vilja vi som hastigast betrakta platsen, på
hvilken ynglingen står, ty att platsen är märkvärdig, det ser man genast
på den höga majestätiska kolonnen, som der reser sig.
Platsen är Bastilj-platsen och kolonnen Juli-kolonnen.
Bastilj-platsen! Juli-kolonnen! ... Det mörkare förflutna och det
ljusare närvarande! ... fängelset och friheten! ... vålnader af
olycklige, som försmäktat i despotismens bojor! vålnader af lycklige,
som stupat för frihet och fädernesland! ...
Bastiljen — en bostad först för konungar, bland hvilka Frans den förste
vid sina fester brukade bekläda de tjocka murarna med sidendraperier,
nattetid belysta af mer än 1,200 facklor under fanfarer och jubelrop,
och sedan för statsfångar, lyssnande till vakters fältrop, bojors rassel
och bilors fall — stormades för sista gången af folket den 14 Juli 1789
och jemnades med jorden. Återstår således deraf blott platsen med dess
namn och minne. Men namnet är renadt och minnet försonadt, ty på samma
plats höjer sig nu Juli-kolonnen, ett ståtligt monument öfver stupade
barrikad-kämpar, upprest af ett tacksamt folk och helgadt af en konung,
som i början kanske var tacksammare än sjelfva folket.
För dem af våra läsare, som icke haft tillfälle att med egna ögon se och
beundra monumentet, våga vi en kort beskrifning. Kolonnen, hel och
hållen af brons, har en höjd, som, mätt från basen till toppen, utgör
omkring 85 svenska alnar. Piedestalen, i detta mått inbegripen och
likaledes af brons, med friser öfverallt prydda af rikt ciselerade
ornamenter samt med en gallisk tupp i hvardera hörnet, har sina fyra
facer olika dekorerade. På hufvudfacen är ett lejon, stödjande sig mot
zodiaken, hvarigenom på en gång framställes folkets kraft och
Juli-månadens himmelstecken. Deröfver läser man följande i metallen
ingräfda gyllene bokstäfver:
“A la gloire
des citoyens français
qui s’armèrent et combattirent
pour la défense des libertés publiques,
dans les mémorables journées
des 27, 28 et 29 juillet 1830.“
På bak-facen, under staden Paris’ vapen, läser man:
“Loi du 13 décembre 1830
Art. 15.
Un monument sera consacré à la mémoire
des événements de juillet.
* * * * *
Loi du 9 mars 1833
Art. 2.
Ce monument sera érigé sur la place de la Bastille.“
På de begge sidofacerna äro under staden Paris’ vapen upptecknade de
trenne Juli-dagarnes data med guirlander öfver och lagerkransar med
segerpalmer under. Sjelfva det s. k. lifvet af kolonnen är medelst 4
kransar eller band afdeladt i tre partier. Hvarje parti, 8 alnar högt
och representerande en af de tre dagarne, är i sin ordning fördeladt i 6
kolumner, hvardera af dessa innehållande 28 namn af dem, som stupade i
Juli-striden. Följaktligen 168 namn mellan hvarje band och i totalbelopp
utgörande 504. Sjelfva banden äro prydda med lejonhufvud, genom hvilkas
öppna gap dagsljuset intränger till kolonnens inre. Emellan dessa
lejonhufvud hänga sköldar med de tre dagarnes gyllene chiffer.
Kapitälet, värdigt en sådan kolonn och troligtvis det största i sitt
slag, väger ensamt 21,000 skålpund och är, i förhållande till det
öfriga, rikt orneradt med löfverk, hvaraf 4 jätteblad bilda vinklarna af
den korg, hvilken höjer sig öfver kapitälet, som dessutom är försedt med
4 lejonhufvud, under hvilka fyra barn uppbära rika guirlander af blommor
och frukt. Det är styrkan som vakar öfver och beskyddar oskulden, det är
oskulden som i sin ordning förskönar och förädlar styrkan. Kapitälet är
derjemte bekransadt af en öppen balustrad, ifrån hvars midt höjer sig en
mindre piedestal, uppbärande den gyllene statyn af frihetens genius,
som, krossande despotismens bojor, förer civilisationens fackla öfver
verlden.
Kolonnen stödjer sig på tvänne fotstycken af hvit marmor; det första är
cirkelrundt, och det andra eller öfverliggande, som är i qvadratform med
en polerad granit-sockel, prydes på hvardera sidan af fyra
bronsmedaljonger, framställande rättvisans, kartans, styrkans och
frihetens sinnebilder. Kolonnens port gifver tillträde till tvänne
trappgångar. Bestiger man den, som i skruf-form bär uppåt och hvilken,
helt och hållet af metall, har 205 trappsteg, så kommer man efter några
minuters vandring i närheten af frihetens genius och får från den öppna
balustraden en herrlig utsigt öfver den ofantliga staden, dess hvimlande
gator, dess palatser och tempel, förvånande genom sin mängd, hänryckande
genom sin skönhet. Väljer man deremot den andra trappgången, som bär
nedåt, så står man snart inom murarna af de fallne barrikadkämparnes
stad, afdelad i tvänne grafhvalf, hvartdera innehållande en stor
sarkofag; i hvarje sarkofag äro fem och tjugo likkistor nedsatta; i
hvarje likkista hvila tolf kämpar den sista hvilan. Följaktligen är det
utöfver ett antal af 600 döde som Juli-kolonnen reser sig, som frihetens
genius sväfvar.
Det är en högst egen känsla hvaraf man gripes, när man står dernere i
grafhvalfvet och fäster sina blickar på S:t Martin-kanalens mörka vågor,
som djupt under hjeltegrafven oupphörligen, ehuru med ett liktågs tröga
gång, skrida fram och försvinna. Man tycker sig stå vid stränderna af
floden Styx; man tycker sig höra vålnader hviska till hvarandra öfver
det mörka vattnet. Hvarom hviska de väl? ...
Fråga de kanske hvarandra, huru många dylika monumenter behöfva resas,
innan frihetens genius blifvit något annat än blott en gyllene bild,
innan sanningen torkat den sista tåren ur sitt öga, innan menskligheten
och civilisationen smält tillsammans i en enda låga med en fridsäll jord
till altarhärd och Guds leende anlete till himmel!!!
Men lemnom grafvarne och återvändom till lifvet, som leker på takåsen
till de dödes stad, och förenom oss med dem, som samlat sig kring
talaren vid kolonnen och det så talrikt, att denne ändtligen finner sig
kunna börja sitt tal. Bland åhörarne ser man äfven några personer af den
s. k. bättre klassen, herrar och damer af utsökt toalett, ty alla i
Frankrike utan undantag älska talfriheten, och om de maktegande
inskränka den, hvilket visserligen stundom sker, så är det blott derför
att de sjelfve skola få tala desto mera.
“Mina herrar! mina damer!“ började den unge mannen, under det han visade
de församlade ett af de små paketen, som han nyss upptagit ur hatten:
“mina herrar! mina damer! frihetens värn och frihetens belöning! Kan
ingen af er gissa hvad som finnes inom detta lilla anspråkslösa paket?
Ingen? ... Och likväl hafven I, mine herrar, ögon, hvars blickar kunde
döda Frankrikes fiender, och I, mina damer, blickar, hvars strålar kunde
uppväcka de döde.“
“Bravo!“ ljöd det från hela den tacksamma kretsen. I Paris är man lika
litet som annorstädes känslolös för beröm och smicker.
“Men jag fattar orsaken“, återtog talaren efter några bugningar, “och
jag skyndar att förklara den ... Vi stå på ett heligt ställe ... Era
blickar, mine herrar, söka i denna stund minnet af de tre Juli-dagarne
och hur skulle de då kunna fästa sig vid det obetydliga föremål, som nu
är i fråga! ... Strålen i era ögon, mina damer, afkyles i detta
högtidliga ögonblick af tårar, gjutne vid tanken på så många ynglingars
död, på så mången för tidigt jordad förhoppning om belönande kärlek och
huslig lycka.“
“Men hvarför beklaga dem!“ fortfor talaren med åtbörder, som skulle vara
tillräckliga för minst ett dussin svenskar; “de _voro_ arbetare med
knappast en sou till en klase drufvor (hör! hör!) ... de _äro_ hjeltar
med en odödlighet för årtusenden! (Bravo! Bravo!) ... Hvad de voro, äro
vi i denna stund ... hvad de nu äro, kunna vi blifva, om det gäller.“
“Ja, ja!“ skreks från alla sidor, under det att Bastilj-platsen genljöd
af handklappningarna.
“Jag hör med förtjusning att de stora minnena uppröra er och finna
gensvar i era hjertan“, förklarade talaren med en glans och värma i
blick och ord, som icke kunde vara tillgjorda; “men“, tillade han
småleende, “det är icke nog med att prisa de döde, man måste äfven, om
ej just prisa, åtminstone uppmuntra de lefvande, och hvilken af dessa
förtjenar det mer än den fattige arbetaren, som icke har något annat än
sina händers verk att lefva af? ... Den som kan dö för stora idéer, bör
icke få dö af svält.“
“Bra! ganska bra!“ gillade de kringstående.
“Således är det blott för att ge er anledning till denna uppmuntran som
jag öppnar paketet“, yttrade talaren, brytande det och framdragande ur
omslaget en messingskedja, hvilken glimmade rätt vackert mot solen,
under det att talaren höll den så högt att alla kunde se den.
“Åhå“, utlät sig folket, utan att röja tecken till öfverraskning.
Vädjandet till Juli-kolonnen och de stupade frihetskämparne var således
blott prologen till en affär med messingskedjor, och det anade nog
åhörarne förut; men det gör fransmannen detsamma för hvilket ändamål man
talar, allenast man anslår de patriotiska strängarne, följden deraf må
sedan blifva hvilken som helst, antingen en nedtrampad krona af guld
eller en uppvisad kedja af messing.
“Men det är icke tillräckligt med att I beundren varan“, återtog
talaren, “I måsten äfven köpa den ... En kedja, som blott beundras, men
icke köpes, blir, om den också är värd millioner, förr eller sednare
blott ett rep för den arme köpmannens hals, och beundraren, som icke
köper, blir den som tilldrar repet.“
“Aha“, yttrade gatans parlamentariska församling.
“Lyckligtvis står jag midt ibland ett stort och ädelt folk“, fortfor
köpmannen, “ett folk, som möjligtvis skulle kunna hänga den som smider
bojor för frie mäns armar ...“
“Ja, ja! ... ganska bra!“
“Men icke den, som knyter gyllene kedjor till prydnad för våra qvinnors
halsar.“
“Lefve qvinnan!“ ropade några röster.
“Ja, lefve qvinnan!“ instämde köpmannen; “men hur viljen I att hon skall
kunna lefva, om man ej uppskattar hennes skönhet som sig bör, om man ej
hyllar hennes smak för det prydliga, om man ej ...“
“Ger henne kedjor, som äro värda en eller två sous“, inföll en åhörare.
“En eller två sous?“ upprepade köpmannen: “om denna kedja vore till salu
i någon af stadens större juvelerarebodar, till exempel hos herrar
Tossin och Didiot vid rue Richelieu eller i Palais-Royal, hvad skulle
den då kosta? ... tvåhundra, ja kanske trehundra francs, ty utom
metallen och arbetslönen måsten I betala bodens stora hyra,
fönsterrutornas slipade spegelglas och de tallösa gaslågorna, som
mångdubbla tillverkningarnas glans ... Men jag, som, efter hvad I
finnen, icke har någon annan salubod än hatten der, ingen annan ruta än
den genomskinliga luften, ingen annan belysning än solen, jag kan
möjligtvis sälja den för hundra francs.“
“Bara hundra francs? ... O mon dieu! Hvilket ädelmod!“ utropade flere.
Men oaktadt säljarens ädelmod anmälde sig ingen köpare.
“I ansen hundra francs för litet, men ingen vill belöna mitt ädelmod“,
sade köpmannen; “arma folk! det är lättare att taga hjertat ur ditt
bröst, än hundra francs ur dina fickor ... Jag begär icke ditt hjerta,
ty det tillhör fäderneslandet (bravo!): jag begär icke heller hundra
francs, ty hvem eger väl hundra francs i dessa tider? (sannt, ganska
sannt! hvem eger hundra sous i dessa tider?) Tron icke, att jag med
förbundna ögon famlar bland ruiner af vårt fordna välstånd? Är väl jag
den ende, som icke ser huru näringarna dag från dag tyna af, huru
krediten sjunker (hör! hör!), huru bodarne stängas af brist på köpare,
medan deremot handelsdomstolen fylles af cessionsansökningar, huru
gatorna hvimla af arbetare utan arbete, utan bröd (hör! hör! hör!), huru
med ett ord samhället rusar till sin undergång, huru ...“
“Sannt, sannt! Bravo, bravo!“ afbröt honom folkskaran.
“Aha! det är icke för sina kedjor han håller tal“, anmärkte en af de
jublande.
“Kedjorna äro blott en förevändning“, anmärkte en annan.
“Hvem är han? ... Hvad heter han?“ frågade en tredje.
“Vare hvem han vill, så är det sanning han talar“, tillade en fjerde.
“Ja visst, bravo!“ skränade de flesta.
“Det är dessa bedröfliga omständigheter som föranleda mig att nedpruta
priset till hälften“, började ånyo köpmannen: “således icke en sou öfver
femtio francs för denna vackra kedja ... Hvem vill derför hitta en kedja
för femton francs? ... Mon dieu! sade jag femton? ... men får gå ... En
fransman står alltid vid sitt ord, när han ej bär krona på hufvudet
eller portfölj under armen.“
“Bravo!“
“I ropen bravo, men I köpen ej“, anmärkte talaren, “men jag förstår ...
I frukten kanhända att denna kedja är af guld.“
“Åhå, ha, ha!“ skrattade de kringstående, som nog visste att inga
guldkedjor utbjudas på gatorna.
“Jag skyndar då att taga er ur denna villfarelse!“ yttrade talaren, “jag
hör er redan göra hvarandra följande frågor: hvad skall en dag följden
blifva af allt det guld man upptäcker i Californien? Skola ej snart nog
Californiens skatter öfversvämma vårt land? Visserligen skola de ej muta
vårt mod, besegra vår tapperhet eller fördunkla vår ära (bravo! bravo!)
... men de skola nedsätta värdet af allt vårt guld till intet ...
Guldmenniskan skall svälta ihjäl på sin bädd af louisd’orer (bravo!),
medan de lägre metallernas anhängare intaga hans orättmätigt inkräktade
tron (ja, ja!): den som bär en kedja af guld skall knäfalla för den som
bär en kedja af messing. Derför, mine herrar! mina damer, den af er som
en dag önskar se hela börsen, Rothschild inbegripen, vid sina fötter
(bravo! bravo!), han köpe denna kedja för femton sous ... Hvem vågar nu
betvifla att min kedja är af messing!“
Det fanns ingen som tviflade på det, men också ingen köpare, ingen som
ens ville ge femton sous för en kedja, hvilken, ehuru blott af messing,
likväl var ganska vacker och röjde mycken skicklighet och smak hos
tillverkaren. Men hade ingen af de församlade råd att köpa den, eller
fruktade man att ett köp skulle göra slut på den vackre talarens
föredrag, som så var i de flestes smak?
“Icke en gång femton sous“, sade efter någon stunds uppehåll köpmannen,
“men betänken då en annan omständighet ... föreställen er, att denna
kedja verkligen vore af guld, och att den, köpt för två till trehundra
francs, en dag borttappades, utan att någonsin kunna återfås, hvilken
stor förlust då för egaren eller egarinnan! ... Men om deremot denna
kedja, som endast kostar femton sous, förlorades, så blefve ju förlusten
endast femton sous, eller hur? ... Nej, icke ens det: långt ifrån att
bli förlust, blefve det snarare en vinst, en vinst lika stor som
skilnaden emellan trehundra francs och femton sous ... Hvem skulle
derför icke gerna vilja ha en kedja, som, när den behålles, endast
kostar femton sous, men, när den förloras, tillskyndar en vinst af
trehundra francs eller just den summa, som en kedja af guld skulle ha
kostat?“
Allmänheten fortfor visserligen att beundra den utomordentliga kedjan;
men ingen spekulant anmälde sig, ingen ville förlora femton sous för att
vinna trehundra francs.
“Men“, återtog den långt ifrån modfälde säljaren, “I hören dagligen så
mycket ordas om den stora vinst Frankrike skördat och isynnerhet nu
skördar af sina förluster (hör! hör!), att jag verkligen icke undrar på
om I misstron mig ... hör man icke dagligen vissa organer inom pressen,
hör man icke ministrarne och deras anhängare inom kamrarne oupphörligen
förklara att den sjunkande krediten, det ramlande välståndet inom landet
(högre!) och det slocknande anseendet utom landet (högre! högre!) i
sjelfva verket och inför den högre vishetens ögon icke äro något annat
än de solklaraste bevis på landets lycka under en vis och fridsäll
styrelse (bravo! bravo!), att affärerna i Spanien (högre! högre!) och
affärerna i Schweiz (högre, högre, högre!) ...“
Talaren hejdade sig, ty hans skarpa blick upptäckte några
polissergeanter, som närmade sig folksamlingen. “Men det är ingen
välsignelse i dag på Bastilj-platsen“, började han ånyo i något
förändrad tonart, “och jag måste väl flytta min butik till en annan
trakt af staden ... till Tuilerierna kanhända, för att der finna den
afsättning, som nekas mig af Juli-kolonnen (nej, nej, nej!); men hellre
än jag det gör“, återtog han med stark röst, säljer jag min vara till
underpris (bravo, bravo!) ... “ja, jag säljer kedjan för fem sous, så
sannt jag heter Armand Cambon!“
Starka bifallsrop belönade detta stora bevis på patriotism. Något hvar
började föra händerna till sina fickor. Kanske tyckte man sig alltför
länge hafva pröfvat den unge mannens tålamod eller också fann man att
fem sous icke kunde vara för mycket för en så beprisad kedja.
Fransmannen hushållar mindre än någon annan på sitt blod, när det
gäller; men nog ser han på sous-styckena och det kanske mer än någon
annan. Också är det mycket vanligt att i Paris träffa utlänningar, som
erbarmligen skrika öfver fransmännens snålhet, hvilken de endast kunna
jemföra med deras evinnerliga fallenhet för uppror och revolutioner.
Detta hindrar likväl icke, att samme utlänningar länge och väl trifvas i
Paris och att nya oupphörligt ditströmma, för att kasta sina guinéer
eller dukater i gapet på samme fransmän, och hvarför? Antingen finner
man Paris trefligare än alla andra städer i Europa eller också har man
en aning om att menskligheten och bildningen stå i någon skuld hos dessa
snålvargar, hvilka på ett eller annat sätt måste betalas.
“Jag ger fem sous for kedjan“, ropade en grisett, och det med en ifver,
liksom fruktade hon att någon skulle förekomma henne.
“Vänta, jag ger fem francs för den“, hördes en annan fruntimmersstämma,
men så melodisk, att den, äfven utan det oförmodade och särdeles
frikostiga anbudet, skulle hafva dragit till sig allas uppmärksamhet.
Hållande under armen en äldre herre, med hederslegionen i knapphålet,
stod der midt emot den öfverraskade köpmannen en flicka i ungdomens och
behagens första blomma. De under den lätta, af svart silkesflor
förfärdigade hatten framringlande lockarne behöfde icke hafva denna
mörkbruna färg, för att förhöja hyns hvithet, en alabastergrund, i
hvilken morgonrodnaden inbränt sin skönaste färg och sedan qvarglömt
lågan. Första anblicken af de regelbundna anletsdragen kunde hafva
kommit en att tro, det Psyche lemnat sin piedestal i Louvren, för att
från Bastilj-platsen undersöka huruvida frihetens genius på kolonnen
möjligtvis kunde vara hennes förlorade Amor. Psyche gör alltid, i
förbigående sagdt, på alla ett djupare och varaktigare intryck än
sjelfva Venus, ty hon har allt af kärleksgudinnan, utom det alltför
jordiskt sinliga draget vid öfverläppen och det alltför guddomligt
stränga draget mellan ögonen, som konstnären gifvit Cyperns herskarinna,
antingen af skyldig aktning för Olympens goda rygte eller för att lugna
Vulcanus, som visserligen var den mest sotiga, men också den mest
anständiga af Olympens gudar.
Men, för att återkomma till vår Psyche på Bastilj-platsen, borde man väl
nämna något om hennes ögon; dock, att träffande afbilda en fransyskas
ögon, när de äro stora, högblå och kasta strålar mellan de sexton årens
genomskinliga silkesbefransade ögonlock med de penslade ögonbrynen
deröfver och de lätta skuggorna derunder, dertill höfves en rikare
pensel än vår, ty endast det guddomliga kan träffande likna sig sjelf.
Den unga damens drägt — en nutidens Psyche kan naturligtvis ej
framställa sig i samma toalett som antikens — bestod i en svart mantilj
af silkessammet med halfalns breda Bryssel-spetsar, nedanom hvilka
draperade sig i rika veck en svart sidensars-klädning, prydd af tre
hvarf tyllvolanger af samma färg.
Personer, som följt med sin tid, säga att denna svarta drägt var på
modet i slutet af år 1847. Efter revolutionen 1848 blef röda färgen den
herskande och räckte till de bekanta Juni-dagarne, hvarefter halfva
staden gick svartklädd, sörjande slägtingar, stupade i barrikadstriden.
Med Napoleons presidentskap kom den grå färgen på modet och räckte
tilldess förskräckelsen för socialismen någorlunda hade lagt sig. Sedan
började helt småningom Orleanister och Legitimister (de qvinliga
nämligen) lysa i de blå och gröna färgerna, trons och hoppets färger.
Men som tron och hoppet allt mer börjat sjunka i moln, så har man ånyo
gripit till den svarta drägten.
Den unga damens klädning var icke så lång som dem våra svenska damer
begagna. Fransyskorna hafva för mycken smak och för små fötter, för att
bruka långa klädningar.
För en beundrare af vackra fötter — och det äro vi nog något hvar — är
det verkligen en njutning att se hur en fransyska förer sina. En
fransyska skulle bestämdt kasta sig i Seinen eller osa ihjäl sig,
hvilket sednare i Paris är mycket “en vogue“, om någon förebrådde henne
att hon ginge snedt på skorna. Hon kan, liksom andra qvinnor, må illa,
behandlas och behandla sig sjelf illa; men gå illa är för henne
omöjligt. Hon kan, liksom andra, nöta ut sina skor, ty cancan och
scottish pröfva nog grisetternas skosulor, men det är blott framsulan
det gäller, och klacken blir alltid densamma, alltid lika ny och
glänsande, aldrig röjande någon beröring med plankan eller stenen.
Derför är också hennes gång en gång på resårer, och när hon stående
hvilar sig, är det fjärilns hvila på blomsterskålen.
Det är förlåtligt, om man blir något varm om hjertat, när man vill
teckna fransyskan, hvilket är nästan likaså svårt som att beskrifva
vestanvinden, som förtjusar oss när den kommer och bedröfvar oss när den
flyr. Påståendet, att fransyskorna visserligen i allmänhet äro
graciösare än andra qvinnor, men i allmänhet icke så vackra som deras
systrar i norden, är blott en konstgjord blomma, som man af artighet
räcker andra länders döttrar, för att trösta dem. Vi, som med en äkta
turists nyfikenhet genomströfvat Paris och det i många omgångar, ha icke
kunnat underlåta att dervid finna, det den allgode guden varit lika
frikostig mot Paris som mot Stockholm, hvad vackra fruntimmersansigten
beträffar. Vi skulle till och med kunna säga, att han varit något
frikostigare, om vi bara tordes.
Förmågan att behaga är hvarje qvinna medfödd; men denna förmåga odlas
olika hos olika subjekter eller, kanske rättare sagdt, folkslag. Så t.
ex. räcker svenskans bemödande att behaga vanligtvis icke längre än till
den betydelsefulla kullerstolen och aflägges icke sällan med
brudskruden, då deremot fransyskans räcker ända till grafven, hvarefter
det går i arf till hennes döttrar, som, hvad de än vanvårda, likväl
aldrig vanvårda detta sitt möderne.
Men troheten! troheten! —
“O trohet! du är stor i norden“,
då deremot söderns döttrar och främst bland dem fransyskorna ... O
himmel! Bevare oss gud för dessa gracer utan hjerta; för dessa ögon, som
tända eldar för flere än en; för dessa små fötter med deras till flygt
alltid spända vingar; för dessa fina fingrar, som med slängkyssar
uppspäda sjelfva korstecknet, under det ögonen i sjelfva
vigvattensskålen söka älskarens bild! ... det är fasligt! ...
Men det är verkligen skäl att något afkyla viggen, innan vi slunga den
öfver så vackra hufvud som fransyskornas. Gerna vilja vi förena oss med
dem som uppresa och helga vestaliska tempel åt nordens “ljuslockiga
mör“, men likväl med vilkor att grundpelarne dertill icke samlas på
bekostnad af söderns “svartögda tärnor“.
Derför några ord om fransyskornas mycket omordade flyktighet. Det är
klart att vår mening ej kan vara att våga någon lansbrytning till förmån
för dessa olyckliga varelser, hvilka innehafva, såsom fransmännen och de
sjelfva kalla det, “une vilaine position“, men hvilkas antal i
förhållande till folknummern visst icke är större i Paris än i andra
hufvudstäder. Man kan egna deras öde en tår, djupt beklagande att den
gode ängeln nödgats lemna så många vackra hyddor till pris åt lågorna af
de lägsta lidelser, hvilka, sedan de rasat ut, lemna efter sig dessa
hemska ruiner, bland hvilka eländet famlar, ett elände utan like, ty det
har samvetsqvalen på hvar sin sida och föraktet efter sig.
Vi vända oss endast till de samhällsklasser, af hvilka man eger att
fordra sedlighet såsom en gifven följd af bättre vilkor, bättre
uppfostran och föresyn, men som, i den mån de äro förnämare eller
rikare, lemna allt mer och mer otillfredsställande svar. Det sväfvar, så
har man sagt oss, mycken trolöshet, rik på förställning och ränker,
öfver turkiska mattor, mellan gyllene väggspeglar och sammetsdivaner,
belysta af mång-armade kristallkronor. Men man har äfven sagt oss den
egentliga orsaken dertill, och hvarför skulle vi icke tro lika mycket på
det sednare som på det förra? ... Se här hvad man sagt oss:
Föräldrar af hög börd eller stor rikedom ha naturligtvis icke tid att
sjelfva uppfostra sin dotter. När hon blifvit så stor, att hon, enligt
vedertaget bruk, måste lära sig läsa, rita och “göra musik“, flyttas hon