Sonen af söder och nord. Förra delen - 03

utur barnkammaren, hvilken, belägen i en öfre våning af palatset,
föräldrarna sällan haft tid att besöka, och sättes i en pension, så till
vida lik ett kloster, som hon deruti icke får se eller tala med någon
annan än pensionsförestånderskan, några underlärarinnor och på sin höjd
en och annan gråhårig lärare i ritning eller pianospelning, hvilka alla
samt och synnerligen blifva föremål för den unga pensionärens och hennes
jemnåriga kamraters mer eller mindre lustiga och oskyldiga upptåg. Mer
än två gånger på året hafva omöjligt föräldrarne tid att personligen
göra sig underrättade om sin dotters framsteg, men hvilket anses så
mycket mer öfverflödigt, som pensionen är en af de mest ansedda i Paris.
Det är riktigt svårt att der få in sina barn, och man får tacka sin gud
om man får in dem för 2,000 francs om året för hvarje pensionär.
Emellertid tillväxer den unga pensionären, om ej just i visdom, så
åtminstone i en mängd konster, de flesta utgående på att spela
nyssberörde lärarepersonal en mängd puts, att knipa en och annan bakelse
ur hofmästarns skafferi samt en och annan persika från trädgårdsmästarns
orangeri, ty pensionen har naturligtvis en mycket vacker trädgård med
höga häckar och ännu högre murar. Dessutom kan hon ungefär lika mycket
engelska språket som våra svenska pensionärer kunna franska. Hon är nu
femton år, går på det sextonde och flyger hvarje ögonblick till fönstret
för att se, om icke föräldrarnes ekipage snart skall infinna sig för att
befria henne från det mångåriga fängelset. Ändtligen kommer ekipaget.
Under tiden hafva de omtänksamme föräldrarne, som redan för dottern
bestämt ett kapital med t. ex. 40 till 50,000 francs årlig ränta, gjort
bekantskap med en ung man, hvilken de finna ganska hygglig, emedan också
han har ett kapital med ungefär lika stor afkastning. Nu kommer dottern
hem och emottages af de hulda föräldrarne, hvilka, sedan de med mycken
ceremoni kysst hennes panna, presentera henne för den väntande
fästmannen, hvars namn hon förut icke ens hört omtalas. Han är kanske
den förste unge karl hon sett och säkert den förste, som räcker henne
den betydelsefulla blomsterbuketten. Det förstås att hon genast måste
tycka om honom. Åtminstone taga föräldrarne det för gifvet, ty de
utsätta bröllopsdagen, som vanligtvis randas tre veckor efter det första
mötet. Under denna väntans tid hålles den unga bruden träget innestängd
emellan hemmets murar och får knappast i föräldrarnes närvaro tala med
brudgummen, som dagligen på bestämd timme uppvaktar med de utsöktaste
blomsterbuketter och de dyrbaraste konfektkorgar. Men de tre veckorna
hafva sin gräns. Bröllopsdagens otåligt väntade sol sjunker, och från
denna stund är den unga damens frihet gränslös. Nu först börjas för
henne visiternas, soiréernas och balernas tid, böjande sig för hennes
minsta nyck. Förr en blomma med hårdt fästad rot, är hon nu en blomma
utan stjelk, fångad och drifven omkring af alla möjliga hvirflar samt
vissnad innan lifvets middagssol tändt sig. Nu gör hon bekantskaper, som
mera motsvara hennes ungdoms-drömmar; nu kommer hon in i förhållanden,
som ...
Kort sagdt: hela den förnäma och rika verldens husliga missöden ha sin
grund i det oproportionerliga förhållandet, att qvinnans frihet före
äktenskapet är för liten och efter äktenskapet för stor. Men är det väl
hon som bör anklagas derför? Är det väl hon som bildat detta olycksaliga
uppfostringssystem, hvilket hon måste underskrifva med sitt dyraste
hjertblod och besegla med ett helt lifs olycka? ...
Ända från den tid djufvulen upphörde att i egen hög person gästa jorden,
har han mer än tillräckligt varit representerad af de sedvanor och bruk,
som under namn af “convenance“ och “comme il faut“ nedtryckt
menskligheten och förvridit verlden.
Men, i guds namn! utropa moralisterne, det är väl inte alla som ha råd
att årligen betala 2,000 francs för sina döttrars uppfostran! det är väl
inte alla, som ha 40 eller 50,000 francs ränta att ge sina barn i
hemgift! Om förbannelsen endast ligger i börden och penningen, så måste
ju helt naturligt välsignelsen ensam falla på majoritetens lott, ty
majoriteten har hvarken börd eller guld! ...
Vi skulle kunna svara med ett vädjande till den sanningen, att ingenting
smittar så mycket som de högres och rikares föresyn i lära och lefverne,
men nöja oss i stället med att inför de stränge moralisterne presentera
hela denna skara af grisetter, hvilkas snöhvita tyllmössor man ser flyga
inom och utom barriererna af den ofantliga staden.
Troligtvis finnes det ingen af dem som icke har sin älskare. Få
grisetter förtjena mera än halfannan franc om dagen; men ganska få af
deras älskare förtjena mera än de, och åtskilliga, såsom studenterna,
förtjena intet. Icke desto mindre äro de allt för dem de tillhöra. De
tillreda deras mat, borsta deras kläder, blanka deras skor, städa deras
kammare, springa deras ärenden, afråda dem från tusen dårskaper, som,
utan dem, skulle gifva sig luft. Följaktligen är grisetten för dem på en
gång älskarinna, syster och tjenarinna.
Och hvad fordrar hon för allt detta? Jo, att älskaren följer henne när
hon vill skratta åt vådeviller eller dansa scottish (grisetterna äro
galna i vådeviller och scottish). Älskaren behöfver icke bli mörk i
fysionomien, ty älskarinnan köper sjelf sin biljett. Grisetten svälter
gerna tre dagar i veckan för att kunna skratta åt vådevillen en gång och
dansa två. Älskaren behöfver icke taga börsen med sig för oförmodade
utgifter, ty älskarinnan betalar sjelf sina kastanier, sitt bröd och
sina drufvor.
Och hvad vänta de för sin framtid af sina älskare? Hvad väntar t. ex.
grisetten af sin student? Jo, att den blifvande mannen i staten kanske
en gång skall bli skumögd eller närsynt, när han möter den förre
studentens älskarinna. — Men de äro så lätt tröstade, säger man, de äro
så lättsinniga, hafva snart i beredskap en annan, i den förlorades
ställe. Det är alltför möjligt, att fransyskan icke bryr sig om att med
särdeles många tårar försköna spåren af den manliga otacksamheten. Det
är till och med alltför troligt att hon icke gör det.
Vi veta icke hur många tröstlösa flickor sucka i Stockholm; men det veta
vi att knappast någon nattlig dimma hvilat öfver Seinens vatten, som
icke emottagit den sista sucken ur en qvinnas hjerta, brustet långt
förrän det kallnat.
Vi bedja våra läsare om förlåtelse för det vi gjort oss skyldige till
ett af de största fel en romanförfattare kan begå, nämligen att genom
afvikning från ämnet hejda handlingens naturliga gång. Men detta är så
vanligt, när man kommer in på kapitlet om det täcka könet.
Emellertid vilja vi nu söka återtaga tråden till den ovanliga händelsen
på Bastilj-platsen, ty ovanligt är det visserligen att någon bjuder fem
francs för en vara, som man kan fä för fem sous. Dertill kom äfven, att
hon som bjöd syntes tillhöra en klass, som icke brukar göra uppköp för
sin toalett på gatan och för öfrigt icke är känd för att särdeles
intressera sig för det lägre folket.
Vår hjeltinna — det är så godt att genast erkänna henne såsom sådan —
egde också den allra som hvitaste lilla hand, och det var lätt att se,
ty hon hade, om af en händelse eller af koketteri, afdragit högra
handsken. Ett nytt fem-francsstycke med Ludvig Filips bild — ännu Ludvig
Filips bild — syntes i denna hand. Det smala pekfingret med dess
genomskinliga skära nagel förmådde knappast betäcka bildens reputerliga
kindben. Mot en skönare hand kunde en konungs hufvud icke hvila.
“Hvilken idé! hvilken galenskap!“ hviskade i hennes öra mannen med
hederslegionen.
“Jag gaf i går tio francs för en liten blomma af madame Furstenhoff och
för en timme sedan ett fem-francsstycke för en torta hos monsieur Félix
vid Boulevarden“, svarade hon lika sakta.
Armand Cambon, riddaren af messingskedjorna, närmade sig henne, synbart
öfverraskad.
“Det är verkligen så att jag köper er kedja för fem francs“, sade hon;
“och hvad underligt finner ni deruti, ni, som sjelf nyss bjöd ut den för
hundra?“
“Bravo! bravo!“ jublade skaran, applåderande och skrattande.
“I himlens namn, blottställ oss icke!“ hviskade återigen riddaren af
hederslegionen, förskräckt öfver den hedersbevisning, som egnades hans
dam.
“Julia Grisi och Fanny Cerrito skulle kunna afundas mig så mycket
bifall“, svarade leende den unga flickan.
“Visserligen, sköna dam!“ stammade Cambon, tummande ännu förlägnare på
kedjan, ty han kunde icke dölja för sig att den nyss gifna applåden till
icke oväsendtlig del gifvits på hans bekostnad, “visserligen begärde jag
hundra francs ... men det torde icke vara er bekant att i Paris en
stackars arbetare som jag måste tala mycket för att få sälja litet.“
“Men många tala ej så mycket som ni“, förklarade hon; “mången talar icke
fjerdedelen så mycket för guld som ni har talat för messing.“
“Det är sannt, det är sannt!“ ropade folket om hvarandra; “Cambon talar
som Ledru Rollin ... Cambon borde bli deputerad!“
Riddaren af hederslegionen stod som på nålar och drog oupphörligen i den
unga damens mantilj, till verklig fara för de dyrbara Bryssel-spetsarne.
“Det är visst sannt att jag begärde hundra francs“, svarade Armand
brydd; “men jag bedyrar att jag lika litet trodde på möjligheten att få
dem som ...“
“Som ni nu tror på de fem jag bjudit“, inföll hon. “Var så god och tag
emot pengarna och låt mig få kedjan, så är ju affären uppgjord.“
Hon räckte derunder fram handen med silfvermyntet.
“Jag ber om förlåtelse!“ yttrade Cambon, i det han med en bugning sköt
hennes hand med penningen tillbaka, “denna kedja är redan såld ... såld
för fem sous åt den unga flickan derborta, såsom ni sjelf kanske hörde.“
“Rätt! ganska rätt!“ ropade folket, lika känsligt för rättvisa som för
goda infall.
“Bra, monsieur!“ tillade damen med fem-francsstycket, lifvad af samma
känsla som de öfriga: “uppgör affären först med henne och kom sedan till
mig ... ni har säkert flere kedjor i er hatt derborta ... men var god
och skynda er!“ tillade hon, fruktande för sina Bryssel-spetsar som
hennes otålige kavaljer oupphörligt ryckte uti.
Armand Cambon var ej sen att uppgöra affären med grisetten, hvilken
rodnande räckte honom kopparslantarne, inlagda i hvitt papper, ty det
nakna kopparmyntet var naturligtvis för fult för att kunna presenteras
en så ung och vacker karl som Armand Cambon, och dessutom var det ju
icke omöjligt att sådant der hvitt och fint papper kunde på afstånd
tagas för silfver.
Sedan vår köpman lemnat grisetten kedjan och dervid sagt henne några
artigheter så väl för det vackra omslaget, som för de granna svarta
ögonen, hvilket också var i enlighet med verkliga förhållandet, upptog
han sin hatt från gatan och närmade sig ånyo vår Psyche med
fem-francsstycket.
Grisetten lemnade derunder folk-ringen och ilade sin väg. För allt i
verlden skulle hon icke kunnat förmå sig att stanna qvar för att se på,
huru ett annat fruntimmer gåfve fem francs för en vara, hvilken hon
endast kunnat betala med fem sous. Men under det hon flydde, fästade hon
kedjan kring en hals, som icke heller var att förakta. Dock fordrar
rättvisan det erkännandet att hon under sitt lopp, snarlikt hindens,
icke uteslutande egnade sin uppmärksamhet åt halsen och dess nya
prydnad. Ofta kastade hon om hufvudet, hvarvid de stora svarta ögonen
sökte messingsarbetaren, utan tvifvel tacksamma för det beröm han nyss
gifvit dem. Ack, hvad somliga ögon äro tacksamma!
Men Armand Cambon, den otacksamme, såg icke de svarta för de blå. Hvem
ser på den i vester flyende natten, när man har himmeln klar i öster?
“En förståndig säljare handlar så att köparen aldrig får skäl att ångra
köpet“, sade Cambon till himmelen i öster; “när nu en köpare ger mera
för varan än den är värd, så blir naturligtvis öfverskottet antingen en
skänk åt säljaren eller en förlust för köparen ... Jag vill icke
emottaga en skänk och jag vill icke heller att ni skall lida en
förlust.“
“Ah, jag förstår“, sade hon något förlägen.
Fina och känsliga själar hafva alltid lätt för att förstå.
“De dagar jag får en franc för hvarje kedja“, fortfor arbetaren, “anser
jag mig ha gjort en god affär, och dessa dagar äro visst icke många ...
derför vore också nu en franc fullkomligt nog.“
“Men, monsieur,“ inföll hon, “det händer ju lika ofta och kanske oftare
att ni nödgas sälja för underpris, såsom nyss till exempel, och då
tycker jag att ni alltför väl kunde ...“
“Om förlåtelse!“ afbröt han, “när jag det gör, så är det mitt eget fel,
men det bör ingen annan betala ... Således en franc för kedjan efter ni
är så god och vill köpa den.“
“Men hur vill ni då att jag skall göra?“ frågade den sköna något
misslynt, “jag har icke något mindre mynt hos mig, och något motbjudande
förefaller det mig att få tillbaka på detta fem-francsstycke.“
“Nog vet jag“, svarade Cambon, “att ni ej bjöd på kedjan för det ni
ville ha den, utan derför att ni tyckte det vara synd om en säljare, som
ansträngde sina lungor för ingenting ... Derför är det också min
skyldighet att hjelpa er till rätta med saken!“
“Jag blir er särskildt förbunden för denna artighet“, försäkrade den
unga damen.
“Jag tager ert fem-francsstycke och behåller det“, föreslog Cambon, “ni
tager deremot fem stycken kedjor, som ni icke behåller, utan skänker dem
åt hvem ni behagar ... Är jag nog lycklig, att ha gått er önskan till
mötes?“
“Jag tackar er hjertligt! ... Men jag behåller en af kedjorna och
öfverlemnar åt er att skänka de öfriga åt hvem ni vill.“
Riddaren af hederslegionen pustade och gnuggade händerna, liksom han
hade stått i flere graders köld.
“Mademoiselle! Ni är oändligt god“, sade Cambon, “men der stå några
flickor, som säkert tycka om mina kedjor och skulle ännu mer värdera
dem, om de finge dem af er egen hand, som är så ... så ...“
Han ville säga: fin och vacker, men hejdade sig, ty det föreföll honom
som vore en dylik artighet i hans mun icke på sitt rätta ställe. Det
ridderliga, det granlaga mot fruntimmer är fransmannen medfödt och
urartar aldrig hos honom. Man är säker om att finna det lika väl under
lumpsamlarens lappade rock som under hofmannens stjernbeströdda mantel.
Den unga damen rodnade, men ingen skugga öfver hennes purpurmun röjde
något förnämt förakt för den halfqvädna visan. Hur skulle man också
kunna förakta en visa, som af blygsamhet icke sjunges ut, men hvars
melodi man så väl känner!
Ett ögonblicks tystnad följde emellertid, hvarunder fem-francsstycket
utbyttes emot de fem messingskedjorna. Den unga damen hade följt
riktningen af köpmannens finger, när han utvisade de flickor i ringen,
som han ansåg hugade att emottaga kedjorna. Utan att vidare fundera på
saken gick hon fram till de öfverraskade arbetardöttrarna och delade ut
de fyra klenoderna, låtande på samma gång, ehuru omärkligt för alla
andra, ett guldmynt medfölja hvarje kedja; men den femte gömde hon i den
lilla guldbroderade korgen, som hängde vid hennes arm.
De som fingo kedjorna, blefvo icke litet lyckliga, ty messingskedjor äro
ändå i alla fall en rätt vacker prydnad, helst när dermed följer
tillräckligt guld att förgylla dem med. De fattade den sköna
gifvarinnans bägge händer och kysste dem. En af dem, modigare och
raskare än de andra, ropade:
“Mademoiselle! unna oss den lyckan att veta ert namn, att vi må kunna
nämna det i våra böner.“
“Adelaïde“, svarade utan vidare betänkande den unga damen.
“Hvilken obetänksamhet!“ utbrast riddaren, som följt henne hack i häl,
“hvilken oförlåtlig dårskap att så der midt på gatan utkasta sitt namn!
... utkasta det åt sådana der!“’
Den som i denna stund var obetänksam och oförlåtligt dåraktig, det var
riddaren af hederslegionen. Sådana saker kan man tänka, om man så vill,
men man aktar sig för att säga dem isynnerhet om man är i Frankrike ...
i Paris.
Följden uteblef också icke.
“Sådana der!“ upprepade en “gamin“ af det slaget, som, härdadt vid
emöternas chocker och kanonmynningens kartescher, icke fruktar några
barska ord från en hederslegionsriddares mun.
“Mille tonnerres!“ röt en kolbärare, läggande sina grofva svarta händer
på riddarens skuldror.
“Vill man öfverfalla mig midt på gatan!“ ropade riddaren, stretande
emot, “finnes det ingen polis? ... hör hit någon! ... släpp mig, släpp
mig, fördömda pack!“
“Pack!“
Det var kronan på verket, det var luntan vid krutdurken.
“Ned med aristokraten! ... ned med guldmenniskan!“ vrålade hela
Bastilj-platsen.
I ett ögonblick var riddaren skild från sin följeslagerska och omgifven
af en mängd vilda figurer, som öfverskreko hvarandra, hårdare och
hårdare omslutande sitt offer.
Allt detta följde på hvartannat vida hastigare än vi hunnit nedskrifva
det.
Den unga damen stod blek som den verkliga Psyches bild och lika orörlig,
förstelnad som den. Omkring henne och liksom för att beskydda henne
stodo de fyra flickorna, som nyss rönt så stort bevis af hennes
vänlighet. Men hufvudfiguren i gruppen tänkte i denna stund endast på
den fara, som hotade en annan, och hennes bönfallande blick sökte mannen
med messingskedjorne, liksom hon haft rättighet att vinna hans
deltagande.
Denna blick sökte ej förgäfves, ty snabb som pilen, som tanken, kastade
sig Armand Cambon in i folkhopen liksom man kastar sig i vågen för att
rädda en drunknande. Snart hade hans starka armar undanvräkt de
våldsammaste; snart stod han öga emot öga framför den olycklige
riddaren, hvilken han ögonblickligen trängde närmare intill och
upplyfte. Derefter närmade han sig jernstaketet kring Juli-kolonnen.
Folkhopen upphörde med sitt anfall och lät Cambon obehindradt passera, i
den fromma öfvertygelsen, att den hederlige Armand Cambon omöjligen
kunde hafva någon annan afsigt än att spetsa den förhatlige aristokraten
på de lansar, hvaraf staketet bildades, ett infall så nytt och, med
afseende å staketets egenskap af hedersvakt kring frihetshjeltarnes
grafvård, så pikant, att det ovilkorligen måste framkalla det mest
enhälliga och stormande bifall.
Armand Cambon var mera än ordets Ledru Rollin; Armand Cambon var
handlingens Robespierre, och gud vete icke allt hvad den hederlige
Armand Cambon i denna stund var.
Cambon gjorde så till vida skäl för jemförelsen, som han, i likhet med
Robespierre sköt öfver målet. Det vill säga: i stället för att, såsom
det goda folket väntade, träda riddaren på de uppskjutande
lansspetsarna, lyfte han honom öfver dem och stälde honom derefter inom
staketet, hvilket, sedan dess port ögonblickligen blifvit af den
innanför posterade vaktkarlen tillsluten, sålunda, tvärtemot allas
uträkning, blef ett försvar för den, hvars undergång och död det skulle
blifva.
Detta var ett streck i räkningen, som naturligtvis måste gifva signalen
till ett lika enhälligt som stormande missnöje från alla dem, som nyss
icke haft nog starka lungor för jubelropen.
Armand Cambon var en förrädare af folkets heliga sak; Cambon var en
hemlig anhängare af aristokratien, ty man får icke gerna af en förnäm
dam fem francs för en messingskedja och man underlåter icke gerna att
spetsa en förnäm herre, så framt man ej kokar i samma gryta som de.
Cambon var en spion, som eftersträfvade ingenting mindre än en
polissergeants förmånliga syssla, och gud vet icke allt hvad den
stackars Armand Cambon nu var.
Hotfulla röster, riktade mot vår hjelte, hördes från alla håll och
hotfulla armar höjdes, för att vända ordet till handling. Räddaren var
nära att bestiga den räddades bål.
Men Armand Cambon höjde sig på tåspetsarna och ropade med en röst, som
genomträngde stormen:
“Aktning för Juli-kolonnen! aktning för Juli-hjeltarnes graf!“
Han vädjade ånyo till Juli-kolonnen, och vi måste medgifva att den
sednare anledningen var mera på sitt ställe än den förra.
Folkhopen hejdade sig.
“När jordens mäktige icke längre skydda olyckan“, fortfor Cambon, “när
kyrkorna icke längre äro olyckans fristäder, hvar skall då olyckan finna
sitt skydd, sin fristad! ... hvar, om ej vid Juli-kolonnen!“
Folkhopen sänkte sina armar.
Sätt det franska folkets alla lägre passioner i rörelse och gif dem hur
stort spelrum som helst, och man skall ändå alltid finna någon liten
fjeder blottad, hvarpå man kan trycka och derigenom ögonblickligen
stilla stormen. Hvad hundratusen bajonetter icke skulle kunna uträtta,
förmår ofta ett enda ord. Konsten är blott att finna det rätta ordet.
“Derför aktning för Juli-kolonnen!“ upprepade Cambon, tilläggande: “och
aktning för olyckan, som anropar kolonnen om skydd!“
Några minuters tystnad följde.
“Men han har kallat oss för pack“, ropade en ur hopen.
“Ja, ja, han har kallat oss för pack“, upprepade mängden.
“Ett förfluget ord är en uppblåst boll“, svarade Cambon, “och
återstudsar alltid på den som kastat den.“
“Men ordet en gång sagdt, måste straffas.“
“Hvem skall straffa honom?“
“Vi! ... död åt aristokraten!“
“Hvem skall döda honom?“
“Vi! ... död åt penningemenniskan!“
“Vi?“ upprepade Cambon, “således alla. Tjugo döda en, femtio döda en,
hundra döda en ... men dessa tjugo, dessa femtio, dessa hundra äro icke
Juli-hjeltarnes landsmän.“
En ny fjeder var vidrörd. En ny tystnad följde. Tystnaden är icke alltid
stormens förebud. Den är ofta eftertankens början, väckande besinningen
och friden.
“Men“, anmärkte, efter en stunds paus, en ny röst ur hopen, “men
aristokraten vanhedrar genom sin närvaro Juli-kolonnen.“
Det är många röster som komma ur hopen, men alla dessa komma icke alltid
från folket, ty det finnes personer, som, ursprungligen icke tillhörande
hvad man egentligen menar med folket, likväl icke underlåta att för
enskilda intressens främjande uppkitla och uppreta det. Så t. ex. är det
ingen hemlighet att bland ropen: “Ned med Ludvig Filip!“ hvilka under
Februari-dagarne skallade på Paris’ gator, voro legitimisternas de
vildaste, liksom, under Juli-dagarna, orleanisterne hade brorslotten i
ropen: “Ned med Carl X!“
“Ja, aristokraten vanhedrar Juli-kolonnen!“ instämde hopen, ty ingen kan
bestrida att ju icke hopen ganska lätt följer med.
“Nej, alla verldens aristokrater“, svarade Cambon, “om de också vore
förenade på en enda punkt, förmå icke vanhedra Juli-kolonnen ... den
höjer sig öfver alla partier.“
“Men Juli-hjeltarnes skuggor kunna icke tåla aristokraten“, invände en
annan.
“Jo“, svarade Cambon, “det finnes ingen hämnd på andra sidan grafven.“
I detsamma hördes en trumhvirfvel, och ett kompani national-garde ryckte
fram ifrån Boulevard Beaumarchais inpå Bastilj-platsen.
Polissergeanterne, som funnit sig för svaga att skingra den allt mer sig
förökande folkmassan, hade dragit försorg om truppens ditbeordrande; men
numera var denna kraftåtgärd obehöflig, ty folket, antingen öfvertygadt
af den unge arbetarens ord eller trött på hela saken, som redan börjat
bli för gammal, skingrade sig sjelfmant, utan ringaste uppmaning från
myndigheternas sida.
* * * * *
Några minuter derefter stannade en hyrvagn, anskaffad af Armand Cambon,
nära intill staketet. Upp i vagnen steg, med den artige Cambons
tillhjelp, först riddaren af hederslegionen. Denne glömde att tacka sin
räddare för besväret, hvilken uraktlåtenhet dock troligtvis bör
tillskrifvas riddarens upprörda sinnesstämning, jemte den till följd af
tumultet fullkomligt derangerade garderoben, ty det fordras verkligen
utomordentliga händelser för att fransmannen skall kunna glömma sitt:
“Merci bien!“
Men riddarens dam försonade riddarens fel.
“Aldrig kan jag glömma denna dag“, sade hon halfhögt till Cambon, i det
hon satte den lilla foten på fotsteget och räckte högra handen åt honom,
naturligtvis för att också bli upphjelpt i vagnen, “och aldrig vill jag
glömma den, ty den skall erinra mig om en ädel gerning, erinra mig om
hvad ni gjort för oss ...“
“Hvad har jag väl gjort?“ frågade Cambon: “den som kan rädda en
menniskas lif och icke gör det, är ju ungefär detsamma som mördaren
sjelf ... och föröfrigt tror jag ej att det var så farligt som det såg
ut ... Folket är vant att uppbära mycket svårare bördor än några
obetänksamma ord, utan att derför ta lifvet af sina vederdelomän.“
“Säg mig hur skola vi kunna visa er vår tacksamhet, utan att träda er
granlagenhet för nära?“ frågade den kanske i mångas ögon alltför
romaneska flickan. Nu för tiden är man alltid romanesk, när man är
naturligt god och hjertlig.
“Ack, min gud! ... det är ju ingenting ... alldeles ingenting“, stammade
arbetaren.
“Om ni någon gång skulle behöfva oss“, fortfor hon, “ack, förlåt mig!
... om ni någon gång känner en längtan att se ... att se huru de
personer befinna sig, som ha så stora skäl att tänka på er, så glöm ej
namnet Géronnière ... glöm ej rue d’Anjou-S:t-Honoré, n:o 35 ... och om
...“
“Hvad du dröjer länge, Adelaïde“ ... hördes från vagnen riddarens
jemmerliga stämma.
“Jag kommer“, svarade flickan, i det hon beträdde fotsteget, “och ni
glömmer ej hvad jag bedt er om?“ yttrade hon, vändande sig till
arbetaren.
“Jag glömmer ej att ni köpt min messingskedja“, svarade Cambon.
“Denna kedja skall jag gömma“, försäkrade Adelaïde och försvann in i
vagnskorgen.
“Och jag ... jag har ert fem-francsstycke jag“, hviskade Cambon,
hvarefter han tillstängde vagnsdörren och gaf tecken åt kusken att köra.
Vagnen satte sig i rörelse. Armand Cambon såg länge efter vagnen; men
när vagnen försvunnit, såg han på fem-francsstycket.

Andra kapitlet.
Rue d’Anjou-S:t-Honoré.
Denna gata, belägen inom första arrondissementet, är en af de smalare
och minst lifliga i Paris. Ganska få salubodar finnas der, och de till
det mesta låga murar, mellan hvilka man promenerar, röja icke heller så
stort antal innevånare, att köpmännen kunna ana det löna mödan att
derstädes uppslå flere bodar; med ett ord, det yttre ser ganska tarfligt
ut och ger inga synnerligen höga tankar om Paris, i fall denna trakt är
den första man besöker. Men kastar man en blick inom portarne på dessa
låga murar, upptäcker man stora stenplanerade gårdar och deremot
svarande palatser, hvilka, icke synliga från gatan, snart uppenbara att
man är midt i skötet af den s. k. förnäma verlden.
Den förnäma verlden bor gerna nära barrièrerna och på aflägsna gator, ty
dels är det godt att slippa beröringen med det bullersamma lifvet
närmare medelpunkten och att, när man vill sofva i ro, kunna obehindrat
betäcka gatorna med halm, dels också är det beqvämt att, om det börjar
koka i de stora folkqvarteren, de egentliga revolutions-grytorna, kunna
innestänga sig inom egna, med kolossala ekportar försedda,
fästningsmurar eller, i fall den brännheta imman skulle närma sig, hafva
utvägen till flykt så nära som möjligt.
Gatan kan ej för oss svenskar vara obekant, ty n:o 76 är Svenska och
Norska Legationens palats, der h. exc. grefve G. Löwenhjelm bor och,
kanske oftare än någon annan utländsk diplomat, ser sina landsmän vid
det gästfriaste bord, som dessutom prydes af den på en gång äldste och
ungdomligaste af värdar. N:o 36 (28 gamla nummern) drager äfven till sig
svenskarnes uppmärksamhet, ty der bodde under kejsardömets tider
Bernadotte, hvilken af Napoleon skall hafva fått detta hus, som förr
tillhörde Moreau. Nu är Carl XIV Johans enkedrottning egarinna dertill.
Palatset, som är ganska beqvämt och vackert samt försedt med en rik
trädgård, uppskattades före sednaste revolutionen till två millioner
francs. Det borde, enligt allas omdöme, afkasta ganska vackra
knappnåls-penningar; men, efter hvad man sagt oss, skall det icke en
gång lemna så mycket som en knappnål i behållning, ja man påstår till
och med att den höga värdinnan får betala nöjet att ha ett hus i Paris
med omkring 100,000 francs årligen.
Gatan kan icke heller för fransmän vara likgiltig. I huset n:o 11 bodde
Armand Dartois de Bournonville, en af Frankrikes mest produktive
dramatiska författare; i n:o 15 dog den ryktbare Benjamin Constant, och
i n:o 6 slutade år 1834 den 20 Maj Lafayette, hvars hela lif var helgat
friheten, sin händelserika bana.