Sonen af söder och nord. Förra delen - 21

Place de la Concorde är den vackraste punkt i Paris och kanske den mest
storartade stadsdel i verlden. Midt på platsen reser sig till en höjd af
åttio fot obelisken från Egypten, hvilken, härstammande från konung
Sesostris’ tidehvarf och efter att mer än 3,000 år hafva värmts af
Afrikas sol, år 1833 fördes till Paris, der den långväga och med
tusentals hieroglyfer försedde monoliten tre år derefter uppstäldes på
sin värdige granit-piedestal af mekanikern Lebas midt emellan tvänne
mästerstycken till fontäner, som omhölja dess fot med skummet af
glittrande strålar.
Det är Ludvig Filip, Paris har att tacka för detta minnesmärke af den
aflägsnaste forntid. Men det är icke det enda Paris har honom att tacka
för. Många ståtliga byggnader, flere vackra platser öppnade inom de
tätast bebyggda delarne af staden, Seine-flodens prydliga stenkajer m.
m. äro hans verk, för att ej tala om allt hvad han gjort och påkostat
till förskönandet af slotten Versailles och S:t-Cloud.
Stående vid obelisken, har man i öster Tuileriernas trädgård och slott,
i vester de Elyseiska fälten med triumfbågen i fonden, i söder
Seine-floden, på hvars andra strand, midt öfver Pont de la Concorde,
höjer sig National-församlingens palats, ofvan om hvilket synes
Invalid-hotellets stora kupol, hvälfvande sig öfver Napoleons graf och
4,000 invalider, samt i norr, emellan tvänne herrliga byggnader,
sjöministerns palats och l’hôtel de Crillon, rue Nationale, hvars fond
utgöres af Madelaine-kyrkans façade och kolonner.
Denna plats, hvilken man dagligen kunde se och likväl aldrig nog
beundra, har icke alltid haft samma utseende och samma namn. Den
kallades först “place Louis XV“, med anledning af denne konungs staty,
som derstädes restes år 1765. Statyn, föreställande konungen till häst,
skall hafva varit ett mästerstycke i sitt slag, och vid de fyra
vinklarne af dess piedestal stodo fyra figurer af brons, föreställande
Styrkan, Visheten, Freden och Rättvisan, hvilka dygder hofkonstnären
ansåg lämplige till följeslagare åt Ludvig XV. Icke ens den tidens
parisare voro af samma tanke. Det präktiga monumentet blef städse ett
föremål för deras bitande infall, bland hvilka utmärker sig följande
lika mycket för sin qvickhet som för sin sanning:
“O la belle statue! O le beau piédestal!
Les vertus sont à pied, le vice est à cheval!“
År 1792 störtades denna stod, i hvars ställe restes en bild af Friheten,
och platsen fick namnet: “Place de la Révolution“. Bredvid denna bild
stäldes en figur, lika litet passande för frihetens bild som de fyra
dygderna för Ludvig XV:s. Denna figur var guillotinen. Men långt ifrån
att iakttaga dygdernas betydelsefulla tystnad, talade den med blodig
tunga dagligen under loppet af mer än tvänne år, och dess hemska stämma
ljöd genom den bestörta verlden, kallande till sig icke blott dem, för
hvilkas hufvud den restes, utan äfven dem, af hvilka den blifvit rest.
Och det sorgliga tåget af mer än 1,500 offer kom, bland hvilka Ludvig
XVI och Fabre d’Eglantine, Marie Antoinette och Danton, madame Roland
och Filippe Egalité, madame Elisabeth och Barnave, Charlotte Corday och
Robespierre med flere, alla varande eller anseende sig vara martyrer för
den tro, hvartill de bekänt sig, alla också med martyrens oförskräckthet
och lugn skådande upp mot det förfärliga jernet samt döende med
oskuldens leende eller föraktets på sina läppar.
Efter restaurationen återfick platsen sitt första namn: “place Louis
XV“, hvilket invigdes medelst en försoningsfest, anbefalld af
bourbonerne. Festen var en af de mest lysande i Paris, rik på
underdåniga tal, doftande kransar och brinnande lampor. Fontänerna
kastade strålar af vin. Men ångerns tårar, försoningens skönaste
vittnesbörd, kunde icke förmärkas hos ett folk, som såg i denna fest
blott ett vanmäktigt försök att häda den stora grundsatsen af en
revolution, som likväl brutit dess bojor.
År 1830, efter bourbonernas aflägsnande, emottog platsen namnet “place
de la Concorde“, hvilket den jemväl burit i Napoleons dagar. La Concorde
är ett betydelsefullt namn, som nog pryder en offentlig plats; men
utöfvar det ingen trollmakt på det folk, som besöker den, så betyder det
litet. Derom hade hvem som helst kunnat öfvertyga sig, som varit
närvarande på place de la Concorde den 28 December 1847, samma dag
kamrarne öppnades.
Platsen var öfverfyld af folk, militärer och civile. De förre voro
uppstälde på tvenne linier ända från deputerade kammarens palats till
Tuilerierna. Mot dessa linier bröt sig den böljande massan af civile som
floden mot kajerna. Tre fjerdedelar af denna folkmassa bestod af
arbetare, men arbetare utan arbete, utan bröd. Sådant folk ser icke
gerna med belåtenhet på granna åkdon, välgödda betjenter och välfodrade
hästar. Det lider alla Tantali qval, utan att likväl, såsom denne, hafva
försyndat sig mot högre gudar. Deraf låter sig förklaras den bitterhet,
det känner och gifver luft åt vid åsynen af bättre lottade varelser.
Hvar och en, som ätit frukost, det må nu vara menniska eller häst,
betraktas af detta folk som en fiende.
Ett lysande ekipage framskred långsamt genom folkskaran, styrande mot
deputerade kammaren. Troligtvis åkte deruti någon ledamot af kammarens
majoritet, ty en medlem af _nationens_ majoritet färdas aldrig på det
sättet.
“Hvem är det som åker der?“ frågade en arbetare, blek och utsvulten.
“Jag känner det ej“, svarade en annan med lika utprägladt utseende;
“fast vänta, jag känner det ... Det är någon minister som i dag far upp
i deputerade kammaren för att tala och rösta emot förminskningen af
arbetstimmarne och förhöjningen af arbetslönerna. Men i morgon köper han
sig ett palats vid Boulevard Italienne för de pengar, han antingen sjelf
stulit ur statens kassor eller fått i mutor för det han lemnat dem till
plundring åt andra.“
“Och vore han på väg till pärs-kammaren, vet ni då hvem jag skulle anse
honom vara?“
“Nej.“
“Jo, en ny hertig Praslin, som i dag beskärmar sig öfver folkets
sedeslöshet, men i morgon med egen hand sargar till döds sin hustru,
modern till hans åtta barn ... Sedan ger man honom en dosis gift, för
att rädda honom från schavotten, ty den är bara för fattigt folk.“
“Och ni tror verkligen att hertig Praslin fick gift?“ anmärkte en
tredje, skrattande.
“Fick han inte?“
“Hur kan den ta in gift, som är van vid tryffel? ... Säg mig någon, som
sett den förnäme mördarens lik.“
“Nej, ingen har sett det.“
“Ingen fick se det, och ingen kunde det.“
“Hur då?“
“Af det enkla skäl, att mördaren hemligen skaffades undan ... Jag vill
våga hufvudet på att han i denna stund tröstat sig under annat namn på
främmande jord.“
“Den stackars hertigen, som måste bli eremit på gamla dagar!“
“Vacker eremit med 50,000 francs i ränta.“
“Och sin hustrus vålnad till sällskap.“
Den tron är ännu i Frankrike rådande, att Praslin, hertig af Choiseul,
hvilken år 1847 så gräsligt mördade sin hustru, en dotter till general
Sebastiani, icke tog gift, såsom vederbörande påstodo, utan hemligen
skaffades undan till Spanien.
“Hertig de Choiseul var således lyckligare än grefve de Mortier“,
förklarade en fjerde.
“Aha! grefve de Mortier ... och likväl tog han inte lifvet af sin
hustru, han.“
“Det är sannt; men ändå skar han djupare in i sin hustrus hjerta, än
hertigen i sin.“
“Alldeles så ja ... grefven gjorde bara några skåror i sin sexåriga
dotters hals, för att förarga modern ... det var ju bara för att förarga
henne som han ville mörda barnet ... Hvad de förnäma ändå äro
påhittiga!“
“Det är följden af en bildad uppfostran.“
“Och om han lyckats deruti, tror väl någon att man fått se hans
schavott?“
De omkringstående skrattade.
“Ni tror det inte ... jag bedyrar likväl att den blifvit lika hög som
hertigens.“
“Haha!“
“Så hög“, fortfor den förre, “att endast han, som bor i höjden, kunnat
se den, men ingen som bor på jorden.“
“Ja visst ... ganska sannt.“
“Och bara jorden slipper se den, så trösta sig nog både hertigar och
grefvar“, yttrade en sjette; “tänd blott många ljus i kyrkan för de
mördades räkning, och deras skuggor bli snart försonade ... när
skuggorna äro försonade, hvad har då Gud att säga?“
Läsaren vet kanske förut, att katolikerne, för att försona sina döde,
bruka tända ljus i kyrkorna. Ju flera ljus, desto säkrare försoning och
desto kortare tid behöfva de aflidne dväljas i skärselden. Man måste
medgifva att det är en försoning för godt köp.
“Men hvad menade ni med att hertig de Choiseul var lyckligare än grefve
de Mortier?“ frågade en sjunde.
“Jo“, svarades, “hertigen var så klok att han i tid makade sig undan, då
deremot grefven stannade qvar. Och vet ni hvad följden blef?“
“Han häktades, lagfördes och dömdes“, svarades ironiskt.
“Nej, han ansågs för galen och behandlades som sådan.“
“Ja, jag vill minnas det ... man sade att grefve de Mortier var galen.“
“Hvem sade det ... läkarne kanhända?“
“Nej, efter som jag vill minnas, vågade icke ens grefvens egen läkare
utgifva betyg på att grefven var galen ... men grefvens familj påstod
att så var.“
“Grefvens familj! ... ha ha!“
“Och jag påstår att grefvens läkare hade orätt och att grefvens familj
hade rätt.“
“Ni påstår? ... skälet, skälet?“
“Var det icke tokigt af honom att ej i tid maka sig af, såsom hertigen
gjorde?“
“Ganska sannt ... haha!“
Läsaren erinrar sig troligtvis denna fasaväckande händelse. Påståendet
att grefven var galen bestreds af hans egen läkare.
“Men om en fattig fan mördade halfva Paris, tror ni väl att man skulle
anse honom för galen?“ frågade en.
“Nej! ånej!“ svarade flere.
“Och hvarför skulle man ej göra det?“
“Förmodligen derför att man har en så god tanke om den fattiges
förstånd“, svarades.
“Aha! säg snarare att man har en god tanke om hans armar.“
“Hvad menar ni med det?“
“Jo, ju starkare armar, dessto starkare rodd på galererna.“
“Aha!“
“Derför är det ju klart att man icke kan skicka andra än de fattige till
galererna.“
“Men man skickar dem också upp på schavotten.“
“Naturligt ... den som icke har råd att försona himmelen med vaxljus,
måste försona den med blod ... de fattige ha större tillgång på blod än
på vaxljus.“
“Men det är besynnerligt, att himmelen, som har så godt om stjernor, kan
sätta så stort värde på vaxljus“, undrade en.
“Det är inte besynnerligt“ svarade en annan, “ty himmelen har inga
prester, som välsigna stjernorna, då deremot hvarje kyrka i Frankrike
har minst ett dussin, som välsigna vaxljusen.“
“Ganska sannt ... den som hade lika godt om bröd som om prester!“
“Sådana som broder Léotade till exempel.“
“Aha!“
“Hvem är broder Léotade?“ frågade en, som ditintills icke blandat sig i
samtalet.
“Hvem är ni, som inte känner broder Léotade?“ frågade den som stod
bredvid honom.
“Han känner inte broder Léotade!“ ropade alla förvånade.
“Har ni aldrig hört talas om djefvulen?“ frågade en.
“Åh gubevars, hvem har inte hört talas om honom“, svarade den
tillfrågade.
“Men inte om pater Léotade?“
“Jag har helt nyligen kommit till Paris, och derför ...“
“Kunde väl tro det ... Broder Léotade var en stor predikant, som hela
verlden skulle höra ... Men det var inte nog med att höra honom, när han
stod på predikstolen: man ville höra honom äfven i hans enskilda boning
... En afton går en from och skön femtonårig flicka in till broder
Léotade, för att emottaga hans välsignelse ... Hvad som skedde inom
klostermuren vet blott Gud; men hvad verlden vet det är att den stackars
flickan icke kom lefvande ur klostret, utan låg strypt utanför dess
murar, när morgonsolen uppgick.“
“Emellertid blef broder Léotade anklagad och dömd för det han kränkt och
mördat det arma barnet“, intygade en af de kringstående. “Om han varit
af hertiglig eller greflig familj, hade man nog lagt fingrarne emellan.“
“Broder Léotade hade den mäktigaste af alla familjer“, upplyste en
annan, “han hade hela presterskapet som lade sig ut för honom ...
Presterne sökte dels muta, dels skrämma vitnen och domare.“
“Men det lyckades ej?“
“Nej, ty alla prester äro legitimister, som hvar man vet, och “päronet“
(öknamn på Ludvig Filip) har ingenting emot att man skär nacken af
liljorna (bourbonerne)!“
“Och sådana skola predika Kristi lära.“
“De predika den såsom de uppfattat mästaren?“
“Och huru hafva de uppfattat mästaren?“
“Ni frågar huru de uppfattat Kristus?“
“Ja.“
“De hafva uppfattat honom icke såsom de fattiges Gud, utan såsom
jesuiternes och judarnes konung.“
“Ganska sannt!“ ropade flere.
“Men tror någon att Gud länge kan tåla detta?“ frågade en.
“Nej, nej!“
“Och hvad gör den Gud, som icke tål?“
“Han straffar!“
“Ja, ja!“
“Och när straffar han?“
“Snart! ... Ned med pärerne! ned med kapitalisterne! ned med presterne!“
“Ja ja, ned med dem alla!“
“Och framför alla ned med Lou...“
“Tyst! ... ser ni icke stads-sergeanterne!“
Sådana voro de omdömen som fäldes å place de la Concorde och blefvo allt
mera högljudda och stränga, i den mån någon person antingen af hög börd
eller af andligt stånd visade sig. Tvedrägten och hatet glödde på place
de la Concorde.
Hertig Praslins dolk, drypande af hans makas hjertblod; grefve de
Mortiers knif, sänkt i hans sexåriga barns strupe; broder Léotades
snara, knuten kring den femtonåriga flickans hals, voro bland dessa
tidens tecken, af hvilka man trodde sig kunna sluta till stundande
allmänna olyckor. När folk, tillhörande samhällets förnämsta klasser,
nedsöla sig i brott, som äro sällsynta till och med inom de lägsta, och
när makten, glömmande att likheten inför lagen är statens starkaste
grundpelare, gör allt sitt till för att vända från dylika förbrytares
hufvud det straff de förtjena, då knakar det i samhällets fogningar, då
remnar grundmuren, då närma sig våldet, striden och fasan.
“Var det längesedan konungen for upp i deputerade kammaren?“ frågade på
en annan sida af torget en bättre klädd person sin granne.
“Han for för en timme sedan och bör snart vara tillbaka“, svarade
grannen.
“Han åkte med vanlig ståt, förmodar jag?“
“Ja visst ... Först redo sex karabinierer med spända pistoler.“
“Och sedan sex kyrassierer med dragna värjor.“
“Vidare tolf lancierer omkring den jernbeslagna vagnskorgen.“
“Slutligen en sqvadron kyrassierer, alltid färdige att hugga in.“
“Alldeles som vanligt, hör jag.“
“Så far den bäste af republiker, såsom Lafayette kallade Juli-konungen.“
“Och han åker dessutom genom en haj af fyratusen bajonetter.“
“Det bevisar att han har godt om bajonetter.“
“Hur kan han ha ondt om bajonetter, som har råd att skicka 30,000 sådana
till jesuiterne i Schweiz!“
“Aha! bravo!“ hördes från de närmaste.
“Jag undrar just hur trontalet låter.“
“Håller vad att jag kan det utantill.“
“Åhå!“
“Nå, hur låter det då?“
“Det består af tvänne afdelningar.“
“Den första?“
“Är en fordran om ökning i civil-listan.“
“Aha ... Juli-konungen har då inte nog med sina tolf millioner, utom
dem, som hans prinsar hafva.“
“Nå, hvari består den andra afdelningen?“ frågade en annan.
“I en begäran om anslag för bestyckandet af fästningsverken kring Paris,
naturligtvis med kanonmynningarna vända mot den oroliga, otacksamma
staden.“
“Jojo ... Medborgare-konungen, som började med att omgifvas af
republikanska institutioner, slutar med att omgifvas af fästningsverk!“
“Bravo, bravo!“ skränade åhörarne.
“Och val-reformen?“ frågade en.
“Val-reformen?“
“Finns det väl någon förnuftig varelse i Frankrike som tror att konungen
och hans ministrar skola taga initiativet till val-reformen?“
“Nej, nej! ingen, ingen!“
“Vi skola således ha qvar pärs-kammaren, denna skugga af senat, den
konungen, när han vill, kan beherska blott genom att utnämna nya pärer i
sitt intresse!“
“Vi få således behålla deputerade kammaren, som blott består af
embetsmän, dem ministrarne utnämna och afsätta, när det faller dem in!“
“Blott 300,000 valmän i ett land med 36 millioner invånare!“
“En penning-census beherskar det ärofullaste folk i verlden!“
“En parlamentarisk oligarki ... se der frukten af våra revolutioner,
våra tårar, vårt blod!“
“Ja, ja! mille démons!“
“Ned med Guizot! ned med Lou...“
“Tyst! ... akta er för stads-sergeanterne!“
“Ah, der kommer ...“
“Var god och gif rum.“
“Af med hattarne!“
Folkhopen öppnade sig för en högväxt, något fetlagd man med vackert,
ehuru något för stolt ansigte. De som trängde närmast denne man,
blottade likväl sina hufvud, till ett tecken af sympati och vördnad.
Mannen, oaktadt sin stolthet, besvarade helsningarne med en liflighet,
som röjde huru angelägen han var att bibehålla sin popularitet.
Den populäre stannade vid åsynen af en yngre man i blus, som äfven råkat
komma honom nära.
“Monsieur Armand, ett ord!“ hviskade den förre i blusens öra.
“Jag står till er tjenst, monsieur!“ svarade denne med en djup bugning.
“Följ mig då.“
“Jag följer.“
Herrn och blusen aflägsnade sig ur folkträngseln och stannade först på
rue Rivoli, der de, hviskande och med uppmärksamma blickar omkring sig,
började följande samtal:
“Har ni fått biljetten, jag på förmiddagen skickade er?“ frågade mannen.
“Nej, jag har icke varit hemma sedan tidigt i morse“, svarade Armand.
“Då har min betjent tagit biljetten hem med sig, ty jag hade förbjudit
honom att lemna den qvar, i fall ni vore borta ... Lyckligt då att jag
nu träffade er sjelf.“
“Hvad önskar ni, monsieur?“
“I natt skickar man er tvänne nya kistor.“
“Jag förstår!“
“De komma vid midnattstiden.“
“Godt! ... jag skall icke sofva i natt.“
“Den ena innehåller några utmärkt goda jagtgevär.“
“Godt!“
“Den andra är fyld med krut ... Var derför försigtig vid dess
emottagande och nedbärande.“
“Ja, monsieur.“
“Det var derom biljetten handlade, men den handlade äfven om något
annat.“
“Och det var?“
“Om ett vigtigt förtroende, som man uppdragit er.“
“Och det är?“
“Ni måste resa, monsieur Armand.“
“Resa!“ upprepade denne icke just med glädje.
“I morgon eller allra sist i öfvermorgon.“
“Så snart?“
“Kanske ni icke vill resa?“
“Min vilja är alltid underordnad min pligt.“
“Bra! ... Förtroendet föll enhälligt på er, ty ni är på en gång den
käckaste och pålitligaste.“
“Jag hoppas förblifva värdig denna goda tanke.“
“Jag vet det ... Men i fall ni skulle hafva något angeläget, som för
närvarande fäster er vid Paris, så ...“
“Visserligen“, inföll Armand, som tänkte på Adelaïde Géronnière; “men
pligten går framför allt.“
“Ni kan tänka på saken och gifva mig svar i morgon innan klockan tre.“
“Hvart skall jag resa?“
“Till Lyon och några andra städer, som stå i beröring med oss ... Men
mera derom i morgon, i fall ni bestämmer er för att resa ... Brännaren
närmar sig svafveltråden, snart springer minan.“
“Ni kommer från kammaren, monsieur?“
“Ja.“
“Ni har hört trontalet?“
“Ja.“
“Om jag vågade fråga ...“
“Om trontalet ... Ni vill veta hur den stridshandske ser ut, som
medborgare-konungen kastat för nationens fötter?“
“Det är då en stridshandske?“
“Ja“, svarade mannen med illa dold tillfredsställelse, “ja, det är en
stridshandske med en skymf mot Frankrike, i hvarenda maska ... Nationen
skall ej ett ögonblick tveka att emottaga utmaningen ... Det blir storm,
men den sista, vill jag hoppas, och efteråt skall det blifva klart och
rent för alltid.“
“Gifve det Gud!“ yttrade Armand.
“Medborgare-konungen kallar oppositionens ledamöter fiendtliga och
blinda: han stämplar hvarje vän af reformen till en fäderneslandets
förrädare ... det finns således mer än 35 millioner förrädare i detta
land!“
“Eller också blott en!“ ropade Armand med gnistrande ögon, “en som bär
krona ... Derför allons enfant, och vive la république!“
“Tyst! ... ni glömmer hvar ni är ... Ni kommer i morgon klockan tre.“
“Jag kommer.“
“Och då får jag ert bestämda svar?“
“Ja.“
“Au revoir, monsieur Armand!“
“Au revoir, monsieur Ledru Rollin!“
“Kungen kommer, kungen kommer!“ hördes från place de la Concorde.
“Lefve konungen! lefve konungen!“ ropade några röster.
“Lefve reformen! lefve reformen!“ skallade från alla sidor.
Den kungliga vagnen med sin betäckning skred långsamt emellan
soldaternes leder. Klockan var omkring fyra på eftermiddagen och
December-dagens sol, öfvergjutande med sitt guld Invalid-kupolen, lutade
mot sitt fall. Fontänerna kastade omkring sig kaskader af ljusröda
perlor.
“Lefve reformen! lefve reformen!“ skreks bakom soldaternes ryggar.
I fönstret på den kungliga vagnen, tätt omsluten af dragoner, syntes då
och då mellan bajonetterna och kaskarne profilen af ett åldrigt ansigte
med stora hängande kindben och grå polisonger. Uttrycket i detta ansigte
var talande och orden voro:
“Skränen, I vanmäktige! jag har besegrat alla mina fiender och allt
böjer sig för min vishet, min rikedom.“
O! hvarför hviskade ej en god ande i hans öra följande ord: “Konung!
hvad betyda din vishet och din rikedom, när de till grundval hafva
endast kanoner och bajonetter, men icke folket, folket!“
Några strimmor af det sken, som förgylt Invalid-kupolen, föllo på Ludvig
Filips ansigte, som deraf för en stund syntes förklaradt. Men följande
ögonblick nedsjönk solen och konungens ansigte förbleknade med dagen,
mörknade med skymningen och blef slutligen svart som natten.
Innan den kungliga vagnen hunnit inom Tuilerierna, voro alla gaslyktorna
på place de la Concorde tända, för att ej räkna de otaliga lågor, som
förvandlade de Elyseiska fälten till ett haf af ljus.
Det kungliga tåget liknade ett begrafningståg.
Och ett begrafningståg var det äfven, ty det var för sista gången Ludvig
Filip for ifrån deputerade kammaren till Tuilerierna, det var för sista
gången han från place de la Concorde tog afsked af den nedgående solen.
När sju veckor derefter en sjuttiårig gubbe med lutande hufvud och
darrande knän smög sig ut på samma plats från den lilla bakporten i
södra trädgårdsmuren kring samma slott, var denne gubbe icke mera Ludvig
Filip. Det var blott den skälfvande skuggan af en bland verldens
mäktigaste monarker.

Adertonde kapitlet.
Opera-biljetten.
Armand Cambon, som genast efter samtalet med Ledru Rollin begifvit sig
på hemvägen, varseblef vid hemkomsten till sin ödsliga boning en
hyrvagn, hållande på rue Etienne.
Det klack i honom, såsom det heter på god svenska, icke för det att han
såg en vagn på gatan — ty hur kan man väl bli ängslig eller förvånad
öfver att se en vagn i Paris, der man nästan räknar lika många åkdon som
innevånare i Stockholm — men derför att vagnen höll utanför porten till
den lilla trädgården, som omgaf det bekanta spökhuset; och som ingen
annan än vår hjelte bebodde detta hus, så var det klart att vagnen måste
gälla honom.
Det är så många som begagna vagn och bland andra äfven polisens
tjensteandar för mera beqvämlighets skull, och sådana påhelsningar kunna
icke vara angenäma för en menniska, som nattetid emottager kistor med
vapen och ammunition.
Armand, som säkert icke var främmande för dylika betraktelser, nalkades
vagnen med mycken försigtighet och dessutom gynnad af mörkret, ty som
man icke gerna eklärerar för spöken, så var gatan icke särdeles rik på
lyktor.
“Monsieur“, sade han till kusken med half röst, “hvem väntar ni på?“
Kuskar, de må tillhöra de mest olika nationer, öfverensstämma dock
deruti att de sofva lika ofta som vagnen står. Armand nödgades derefter
något högre upprepa sin fråga, understödjande den med en dragning i den
sofvandes rock. Icke desto mindre fortfor kusken att sofva. Näst
menniskor med godt samvete finnes ingen, som har så god sömn som kuskar
i allmänhet och hyrkuskar i synnerhet.
“Ah, monsieur Armand!“ ropade inifrån vagnen en qvinnas behagliga
stämma.
Vår hjelte blef öfverraskad, men lugnad, ty polis-sergeanter äro icke
kända för ljuf röst och behagligt framställningssätt. Han närmade sig
derför vagnsdörren; men innan han hunnit den, uppsköts den inifrån, och,
vid det svaga skenet från en aflägsen lykta, varseblef Armand ett
vackert formadt ben, som letade efter fotsteget.
Vår hjelte var ej sen att hjelpa det vackra benet till rätta och hade
snart den hugnaden att emottaga och ställa på gatan en smärt och tätt
beslöjad dam, hvilken, icke nöjd med blotta stödet för fötterna, hängde
sig fast med begge armarne vid sin kavaljer.
“Ack, Armand!“ fortfor damen, kastande slöjan åt sidan, “om ni visste
hur länge jag väntat på er! ... om ni visste hur orolig jag varit! ...
jag fruktade att ni aldrig skulle komma hem ... och nu, fast ni är
hemma, fruktar jag ändå ... Ack, monsieur Armand!“
“Så lugna er då, bästa mademoiselle!“ bad Armand, under det artigaste
bemödande att lösgöra sig från de armar, som nästan knutit sig kring
hans hals.
“O! hvarför säga mademoiselle?“ yttrade damen med ett förebrående
uttryck i rösten; “hvarför inte rätt och slätt Denise? Ni måtte väl
redan ha känt igen mig!“
“Utan tvifvel“, svarade Armand, som om han icke hade hört rösten på
markisinnans kammarjungfru, likväl skulle hafva igenkänt henne på
gesterna, “utan tvifvel, Denise ... Men hvad tillskyndar mig den äran
att ...“
“Ni anar då inte, Armand, hvad jag har att säga er? ... Är det väl
möjligt att ni ej anar det?“
“Hur skulle jag kunna det ... Men så sansa er då och vät inte ned era
fina klädningsärmar på min våta blus ... Ni skall veta att det har
regnat en god stund.“
“O, min gud, har det regnat! och jag som icke märkt det.“
“Det tror jag nog; ni, som åker kan ej ...“
“Stackars gosse, hvad ni är våt! ... låt mig torka er!“
Och med en uppoffring, värdig det bästa hjerta, fortfor Denise att blöta
ned sina sidenärmar och sin fina spetsnäsduk, för att befria den
stackars gossen från regndropparne.
“Ni är mycket god, bästa Denise, men ...“
“Men hvarför går ni inte med paraply i ett sådant väder? ... jag har
två, jag.“
“Har ni två!“
“Ja, älskade, jag har två, begge af siden, men det ena är svart med hvit
krycka.“
“Med hvit krycka!“ ropade Armand med half förtviflan: “men så säg då
...“
“Jag ville så gerna ge er denna paraply“, förklarade Denise med all den
ömhet, hvaraf en kammarjungfru är mäktig; “hvad den skulle kläda er,
gode Armand, och hvad det skulle glädja mig!“
“Oändligt förbunden för så mycken godhet“, svarade Armand något tvärt;
“men det skulle äfven glädja mig om jag finge veta hvarför ni hedrar mig
med ett besök vid den här tiden på dagen.“
“Min gud, hvad ni är kall!“ ropade Denise något stött.
“Är jag kall?“
“Kall som sten, som is!“ fortfor kammarjungfrun, något förtretad.
“Så är det alltid, när det är regnigt väder“, förklarade vår hjelte.
“Så låt oss då gå in“, föreslog Denise, “ty jag har vigtiga saker att
omtala ... Om det regnar här, så både haglar och blixtrar det derhemma.“
“Jag är nyfiken att höra hvad ni kan ha att berätta“, sade Armand,
bjudande armen åt sin dam, som ej var sen att emottaga den.
“Hu! hvad det är dystert härinne!“ utlät sig Denise efter sitt inträde i
arbetarens kammare, och under det att denne letade efter sina
tändstickor.
Hvad skulle Denise hafva sagt, om hon vetat att hon befann sig på en
vulkan, som ögonblickligen kunde bryta ut och kasta henne så högt som
Pantheons kupol?
“Ni har rätt ... det är ingen salong, dit man gerna kan bjuda
fruntimmer“, svarade värden.