Sonen af söder och nord. Förra delen - 05

kastanierna, dem han oskalade fört in i sin mun; “i tider som dessa, då
ingen har råd att äta, borde alla menniskor vara kära ... När Madelone
lefde, den stackars Madelone, som, om jag haft råd, nu skulle sofva i
Père-Lachaise under en grafvård lika vacker som Casimir Périer’s, var
det dagar då jag lefde af en sou ... Madelone visste ej hvad bedrägeri
och kabriolet ville säga“, tillade han leende på sitt sätt, “och hon
var, den stackars Madelone, en olycka för alla som nalkades henne ... en
underofficer vid linien vågade en gång lorgnettera henne, och jag slog
in lorgnetten i hans högra öga, så att han måste lära sig sigta med det
venstra, antingen han sköt på män eller qvinnor ... En skrifvare vid
Palais de la Justice vågade en gång trycka hennes hand, och jag krossade
hans fingrar, så att han hvarken kunde skrifva eller ge handtryckningar
mera ... Den stackars Madelone var, som sagdt är, en olycka för alla ...
men hvad gjorde det? hon var en lycka för mig, och det var minsann inte
den minsta lyckan, att jag blott behöfde se och höra henne, för att
glömma mat och dryck.“
“Ni höll mycket af Madelone, käre Simon?“ frågade Armand tankspridd.
“Om jag höll af henne ... det kunna ju både underofficern med lorgnetten
och skrifvaren med fingrarne intyga ... två vittnen äro mycket, men tre
ännu mer.“
“Tre?“
“Ja tre!“ svarade Hvita Björnen med en stämma, hvilken nästan förlorade
sig i det gnissel, som tvänne hårdt sammanbitna tandrader förorsaka.
“Två äro kända och den tredje blir det snart“, återtog Simon, hånleende.
“Men hvart tänker du gå, Armand lille?“
“Till Bicêtre“, svarade Armand tankspridd.
“Vill du äta upp dagportionen för din far?“
“Jag har sålt hans kedjor och vill derför lemna honom hans pengar.“
“Hur mycket har du att ge honom?“
“Mellan sex och sju francs.“
“Och det för bara en enda dag?“
“Ja“.
“Hin i den gubben! ... han förtjenar mera på en dag än krämarne i Palais
Royal på en hel vecka, och jag gråter lika litet öfver det ena som öfver
det andra.“
“Farväl, käre Simon!“
“Redan? ... stopp, Armand lille! ... du hinner tids nog till Bicêtre ...
det är långt till skymningen och innan man tänder lyktorna för att
upplysa prakten på ena sidan och eländet på den andra.“
“Farväl ... jag har icke sett min far på två dagar och han undrar säkert
hvarför jag ej kommit.“
“Ohoj! du måste följa mig“, förklarade Hvita Björnen, fattande Armands
ena arm.
“Hvart?“
“Ser du inte att vi stå midt för Jardin des Plantes?“
“Än vidare?“
“Jag ämnar mig dit för att bjuda min far elefanten på några kastanier,
nicka åt mina bröder björnarne och se hur min kusin lejonet slukar en
lefvande glada.“
“En lefvande glada?“
“Jo, jag menar det ... herrskaperna i Jardin des Plantes lefva lika
läckert som herrskaperna i S:t-Germain.“
“Smaklig måltid ... men jag måste gå.“
“Var inte envis nu, Armand lille ... nog hinner far din få pengarne
innan han somnar i afton ... jag har aldrig förr sett en menniska, som
är så angelägen att bli af med pengar ... eller fruktar du kanske att
jag skall stjäla af dig dina lumpna sex eller sju francs?“ frågade Hvita
Björnen skrattande.
“Hvad är det för historier, käre Simon?“
“Nå så kom då! ... betänk: en lefvande glada!“
Antingen det var nyfikenheten att se hur ett lejon bär sig åt, när det
slukar en lefvande glada, eller att han icke hade så brådtom med att
lemna ifrån sig det der kära fem-francsstycket, är svårt att afgöra; nog
af, han följde Hvita Björnen in i Jardin des Plantes.
Jardin des Plantes är, om ej just den vackraste trädgård i Europa, såsom
fransmännen sjelfva påstå, åtminstone den rikaste, ty den bjuder på
blommor från icke mindre än fyra verldsdelar; den har ett rikt museum
för den, som älskar naturalhistorien, ett stort menageri af de
märkvärdigaste vilda djur och trenne stora alléer af lindar och
kastanier, planterade af den odödlige Buffon, som var intendent öfver
Jardin des Plantes från 1739 ända till 1788, då han derstädes dog. Det
är således äfven en helig jord man beträder. Der har den store mannen
vandrat och ordnat, studerat och funnit, tänkt och skrifvit, och vid
foten af dessa lindar och kastanier, har han kanske hvilat sig efter
sina mödor, hvilkas frukter kommit samma efterverld till godo.
Jardin des Plantes är dock icke på långt när så besökt af fransmännen
sjelfva som man har skäl att förmoda. Ofta framställer trädgården,
oaktadt all sin prakt, bilden af en stor ödslighet, liksom den sörjde
frånvaron af den, för hvars skull den egentligen smyckat sig så grann,
nämligen menniskan; den tyckes understundom känna ett behof af att
lyssna till mildare röster än vilddjurens och att mätas af blidare
blickar än lejonets och tigerns. Men när var icke menniskan otacksam,
hon må tala franska eller svenska? Liksom den fashionable svensken
hellre utsätter sig för solens strålar på Carl XIII:s torg än svalkar
sig i skuggan af Humlegårdens lindar, så föredrager äfven den
fashionable fransmannen boulevardernas qväfvande hetta framför skuggan
af Buffons lindar. Han vill hellre ses än se, och ser han någon gång, så
ser han förr på köpmanspassagernas moderna spegelglas, än på jordens
gammalmodiga blomstermatta.
Men det fattigare folket, det försmår icke guds gåfvor. Det glömmer
hvarken Humlegårdens lindar eller lindarne i Jardin des Plantes, fast
det knappast vet att Bellman sjungit under de förra eller att Buffon
planterat de sednare. Det leker och dansar under träden, tacksamt mot en
natur, som likväl gifvit detta folk så litet; men träden, i sin ordning
tacksamma, strö i stället sina kronors bästa blommor öfver de dansandes
hufvud och fläkta helsans doftande fläktar öfver mödans och idoghetens
barn.
Denna ömsesidiga ömhetsbevisning är dock endast möjlig på folkets
frihetsstunder från arbetet eller bekymret. Den dag, då Armand Cambon
och Hvita Björnen trädde inom jernstaketet kring Jardin des Plantes, var
det, med undantag af dem sjelfve och djurvaktarne, ingen menniska i
trädgården, hvilket väckte Cambons uppmärksamhet, ty vanligtvis plägade
ingen dag gå förbi, utan att åtminstone någon främling eller resande
från provinserna besökte trädgården för att bese de vilda djuren.
“Det är särdeles tunnsådt i dag“, anmärkte Cambon leende, “och ändå
bjudes man på en lefvande glada.“
“Ja, det är märkvärdigt“, svarade Hvita Björnen helt vårdslöst.
“Har man ej affischerat en så sällsynt händelse?“ sporde Armand; “om man
det gjort, borde halfva staden redan varit här ... har man uraktlåtit
det, så säg mig då hvem som skall betala gladan?“
“Klockan är inte mer än tu, och det är först klockan tre som djuren få
mat“, upplyste Simon; “ännu hinner det komma mer folk än hela trädgården
kan rymma ... emellertid, om det roar dig, kunna vi gå in och se hvad
man i dag har att bjuda det öfriga herrskapet på, ty jag förmodar att
inte alla bjudas på fågelstek ... det är blott djurens konung som hugnas
med en slik anrättning ... det är blott konungar som få sluka lefvande.“
Under detta samtal hade de närmat sig menageriet, der lejonet, tigern
och andra af de farligare rofdjuren förvarades. Dessa djur hafva
hvartdera två burar, af hvilka den ena vetter åt trädgården, hvarifrån
man kan se, huru de oroligt vanka fram och tillbaka i sina trånga
fängelser, än utstickande nosen och än ramarne genom de starka
jernstängerna. En afplankning utanför denna bur hindrar likväl den
oförsigtige åskådaren från att närma sig gallret. Så är det ej med den
andra buren, hvilken finnes inne i sjelfva byggningen. Der kan man närma
sig ända intill gallret, och detta är ej så farligt, emedan djuren om
dagarne merendels uppehålla sig i den yttre buren. Det är blott om
nätterna och när väderleken om dagarne är för kall samt när de skola äta
som de indrifvas i den inre, ty begge burarna förenas medelst en dörr,
som stänges eller öppnas efter omständigheterna. Medan djuren uppehålla
sig i ena buren, städar man, dukar eller bäddar i den andra.
Hvart och ett djur har således ett inre rum både att ligga och spisa uti
samt ett yttre kabinett, der det emottager uppvaktningar, utan att
behöfva frukta det något förtroligare närmande å de uppvaktandes sida
skall kompromettera dess majestät. Men liksom man är nyfiken att veta,
huru kungliga personer bära sig åt, när de äta, så vill man äfven gerna
öfvervara den taffel, som hålles för skogarnes majestäter, synnerligen
lejonet, hvilket är för de öfrige skogsfurstarne hvad ryske kejsaren nu
för tiden är för Europas öfrige suveräner. Det är klart att lejonet
skall ha den största glupskheten och följaktligen de största
köttstyckena. Storheten är alltid imponerande och alltid densamma, med
eller utan man, i ragg eller guldgaloner.
Vaktkarlarne i Jardin des Plantes förtjena visserligen icke så få francs
om dagen derigenom att de följa besökande främlingar och visa dem alla
de märkvärdigheter, som på stället äro att tillgå; men ingen förtjenar
så mycket som djurens kammarherre eller hofmästare, hvilken sistnämnde
befattning följaktligen är nästan lika lönande i menageriet som i
palatset.
Hvita Björnen och hans följeslagare, inträdande i det stora galleri, der
de inre burarne äro, funno en dylik hofmästare i full sysselsättning med
anrättningarne till djurens taffel. En stor korg, full med färska råa
köttstycken, stod midt på golfvet; men den lefvande gladan kunde Cambon
icke upptäcka.
“God dag, Mathieu! hur mår ni?“ frågade Hvita Björnen den sysslande
hofmästaren, en man af ungefär Simons ålder, men af vida mindre
menskligt utseende än den tvåfotade Hvita Björnen.
Finurliga hofmästare efterapa alltid, och såvidt sig göra låter, deras
later och sätt att vara, som de betjena. Det är klart att den, som
dagligen umgås med lejonet, tigern och hyenan, äfven skall antaga något
af deras umgängeston. Också föreföll det Armand, hvilken aldrig
tillförene varit inne i detta galleri, som om den öfver köttkorgen
lutade hofmästaren sjelf höll på med sin egen middagsmåltid. Stelare
anletsdrag i förening med lömskare ögon hade han aldrig sett.
“Hvita Björnen“, mumlade djurens taffeltäckare, utan att taga ögonen
från korgen, “kommer för att helsa på kamraterna i gropen derute.“
“Nej, jag kommer för att tacka er för sist, hederlige Mathieu“, svarade
Simon.
“Aha, för i morse?“
“Riktigt ... ni har då inte heller glömt vårt vad?“
“När glömmer man hvad man har att fordra?“
“Ni har då redan vunnit?“
“Jag är så säker på det, att jag redan köpt snuset till den der lilla
vackra silfver-snusdosan, som ni satt upp mot min stora silfverbeslagna
sjöskumspipa.“
De som vakta och sköta djuren, kunna nog röka ur stora sjöskumspipor med
silfverbeslag, ty ingen får tillträde till galleriet utan att visa
biljett, utfärdad af Intendenten; och den som gjort sig besvär med
anskaffandet af en sådan, har nog råd att gifva drickspenningar åt
djurvaktaren för hans beredvillighet att, i det han presenterar djuren,
förklara deras alla möjliga goda eller onda egenskaper. Att Hvita
Björnen och hans vän sluppo in utan biljett härledde sig från den förres
bekantskap med djurvaktaren, en bekantskap, som dessutom, efter hvad vi
finna, lofvade att bli så vinstgifvande för den sistnämnde.
“Jag har visserligen ännu icke köpt tobaken till pipan,“ yttrade Hvita
Björnen, “men är likväl viss om att få min lilla dosa med mig i grafven,
så framt den ej behöfver säljas till begrafnings-kostnaderna.“
Hvita Björnen drog härvid fram en splitter ny snusdosa af silfver, som,
ehuru af minsta slag, likväl var ganska vacker. Armand betraktade dosan
med någon förvåning, ty aldrig förr hade han sett en dylik pjes i Hvita
Björnens ramar, eller ens kunnat föreställa sig att denne skulle lägga
sig till en sådan lyxartikel. Djurens hofmästare värdigades äfven flytta
sina ögon från köttkorgen till ifrågavarande lilla pjes, och Armand
tyckte att dessa ögon dervid fingo en mildare glans.
Man säger att ordet och tåren förmå mycket här i verlden; men hvad är
väl deras förmåga mot metallens!
“Nå, när skall saken afgöras?“ frågade djurens hofmästare, återtagande
sitt vanliga skaplynne, ty dosan hade sjunkit ned i Hvita Björnens
ficka.
“I dag, om ni önskar“, svarade denne.
“Må ske i dag då“, yttrade den andre med ett leende.
En djurvaktare bör aldrig le. Detta leende har för mycket tycke med
tigerns glada ifver, när han vädrar sitt rof. Armand vände sina ögon
ovilkorligen från denne till vännen Simon. Äfven dennes läppar öppnade
sig för ett leende; men detta liknade tigerns tillfredsställelse, när
han hunnit rofvet. Den sednare synen var icke vackrare än den förra.
“När börjar kalaset?“ frågade efter en stunds tystnad Armands
följeslagare.
“På slaget tre, såsom vanligt“, svarade djurvaktaren.
“Och köttet lägges icke in i burarne förrän jag kommer?“
“Nej, icke före klockan tre, såsom sagdt är.“
“Blifva vi de ende som skola beundra storherrskapets goda matlust?“
“Vill icke förmoda det ... plär alltid vara någon som intresserar sig
för mina barn.“
“Men ingen som intresserar sig för fadern så mycket som jag.“
“Det är sannt ... många ha bjudit mig på snus, men ingen på dosa.“
“Au revoir!“
“Tusenfallt välkommen! ... ursäkta att jag ej följer till dörren!“
“Inte sannt: ni skulle önska ha en sådan björn som jag i ert menageri?“
“En sådan björn? ... ja visst, med vilkor att han åtminstone en gång i
veckan gjorde så vackra konster som den ni tänker göra i dag.“
Hvita Björnen spratt till och fäste på djurvaktarens ansigte sina
genomborrande ögon, liksom ville han tränga ända ned till djupet af
dennes själ. Men som han troligtvis der icke upptäckte något annat än
sin egen silfverdosa, så nickade han gladt åt djurvaktaren, hvarefter
han tog Armand under armen och lemnade i sällskap med denne galleriet
utanför rofdjurens matsalar.
“Hvad var det för ett vad ni talade om?“ frågade Armand, när de bägge
utkommit i trädgården.
“Vänta, du får väl se, Armand lille“, svarade Hvita Björnen förnöjsamt
blinkande.
“Således en öfverraskning?“
“Ja visst ... hvad är roligare än öfverraskningar?“
“Och den lefvande gladan, som jag ej såg till?“
“Men som du kommer att se ... lita på det, Armand lille ... du kommer
att se henne“, försäkrade Hvita Björnen, gnuggande sina ramar emot
hvarandra.
“Ni väntar er mycket nöje af den lefvande gladan, käre Simon?“
“Måtte väl det ... Föreställ dig gladan, också ett rofdjur med klor,
hvilka, liksom lejonets, drypa af blod, när hon spänner dem i dufvan,
den stackars arma oskyldiga vapenlösa dufvan, som ...“
Hvita Björnen tystnade tvärt. Armand såg på honom med yttersta
förvåning. När hade han väl förut i denna röst af hälften åska hört så
mjuka, så rörande toner? När hade han förut kring dessa ögon, som alltid
uttryckte det mest brinnande hot, då de ej uttryckte den kallaste
likgiltighet, upptäckt den röda bågen, som hvälfver sig till en väg för
kommande tårar?
“Jo, du skulle se gladan“, återtog Hvita Björnen i sin vanliga tonart,
“när hon inne i lejonburen fåfängt mödar sina vingar till flygt ... hur
hon flaxar från ena sidan till den andra, hur hon piskar jernstängerna
med sina vingar, så att fjädrarne ryka omkring henne; hur hon, med
lejonets gap alltid under sig och alltid färdigt att sluka henne, höjer
sig, i tanken att hon har den fria himmelen öfver sig, men i stället
stöter nacken mot burens tak; hur hon, döfvad af stöten, sänker sig och
slutligen försvinner, ögonblickligen försvinner, utan att någon kan säga
när det skedde, eller hvart hon tog vägen, och man skulle tro henne
hafva flytt genom någon hemlig öppning i buren, om ej en och annan
blodig fjäder, som flyter fram ur lejonets nästan tillslutna gap,
uppenbarade för oss hennes öde ... Hvad säger du om en sådan syn? ... Är
det inte så att man skratta munnen ur led åt ett sådant spektakel!“
Och jätten beledsagade dessa ord med ett gapskratt, så väldigt att de
begge elefanterna, i hvilkas grannskap de begge männen i detsamma
befunno sig, vände sina ofantliga hufvud åt det håll, hvarifrån ljudet
kom. Elefanterna hafva, liksom de öfriga djurslagen i Jardin des
Plantes, sin särskilda lokal; men deras är naturligtvis en vida större
byggnad med ett betydligt högre staket.
“God dag, far!“ ropade Hvita Björnen till den större elefanten; “jag
tror du växer mellan hvar gång jag ser dig ... Men hvad har du för godt
att säga i dag?“
Elefanten utsträckte till svar sin snabel genom pålgallret.
“Alldeles detsamma som förr“, yttrade Hvita Björnen, “samma evinnerliga
visa:
Bröd, bröd
Till min död!
Och bara du får bröd, så ger du dig till tåls ... tål att man spärrar in
dig, tål att man beskrattar dig ... för en bit bröd får man dig att
knäfalla, för att på din rygg emottaga alla dessa dvärgar, som din
blotta andedrägt kunde blåsa omkull; för en bit bröd glömmer du dina
fäders land, glömmer att du en gång varit fri, och denna glömska är den
oförlåtligaste af alla ... Hvad ser du i denna elefant, Armand lille?
... Jo, du ser folket, folket, folket! ... Så knäfall då, knäfall på
alla fyra, ty af mig får du en kastanie, du stolta präktiga folk!“
Dervid lade han en kastanie i det trattformiga trynet på elefantens
snabel, hvilken ögonblickligen förde gåfvan till den med half-alns långa
betar försedda munnen.
“Men försök att lägga en sten i trynet“ sade Armand, “eller en kula af
bly!“
“Nå hvad mer?“ frågade Simon; “han blir ond, hans snabel hväser, ja
kanske sprutar oss en stråle vatten i ansigtet ... men bräcker han
pålarne? vräker han omkull palisad-verket för att krossa belackarne
under sina fötter? Vakande eller sofvande visar han sina ofantliga
tänder, men hugger han till med dem? genomborrar han med dem sina
förtryckare? ... Nej! tusen gånger nej! ... och likväl är han så stor
och stark att han skulle krossa mig, som likväl ej är någon dufunge, med
samma lätthet som jag petar ihjäl en geting ... Ja, det är folket,
folket, folket! ... Men tyst! var det inte en vagn som stannade utanför
trädgårdsporten?“
Hvita Björnen sträckte hufvudet åt högra sidan och lyssnade. Armand
följde med ögonen alla hans rörelser, för att af dem kunna gissa till
hvad som föregick inom denna alltid besynnerliga varelse, men som likväl
aldrig visat sig så besynnerlig som vid detta tillfälle.
“Nej, annorlunda är det med lejonet, med tigern, med leoparden“, började
ånyo Hvita Björnen sina betraktelser: “de bita i jernstängerna; de skaka
med sina starka ramar de burar, hvaruti man instängdt dem; de äro, ehuru
fängslade, likväl en förskräckelse för sina bödlar; de mutas icke eller
lockas till knäfall af de smulor man kastar åt dem ... Räck dem
köttstycket och glöm handen qvar, de skola sluka både köttstycket och
handen ... Det är också folket, men icke sådant det är, utan sådant det
borde vara.“
“Och hvad hafva de mer för det?“ frågade Armand; “jo, galler af jern, i
stället för af trä, och i stället för bröd tämjer man dem med glödgade
stänger eller med svält, som är värre än stål och eld ... Öppna porten
till elefantgården, öppna lejonets, tigerns och leopardens burar, släpp
alla lösa! ... De skola börja med att sönderslita sina förtryckare och
sluta med att sönderslita hvarandra ... Nej, Simon, folket är inte den
råa fysiska styrkan, hvarken den styrka som mutas af en bit bröd, eller
den som biter i en boja ... Folket är den kraft, som beherskar jorden,
och mot denna kraft båta hvarken bojor eller tyranner ... Det styres,
derför att det vill styras, och om det styres illa, om det förtryckes
och ändå tåligt synes bära sitt ok, så är det endast derför att det
rufvar på något bättre sätt att styras, men som behöfver slå rot och
mogna ... Folket behöfver ej ha brådtom, ty det vet att det aldrig kan
gå förloradt och att dess kraft lika litet som naturens och tidens kan
gå tillbaka ... Skilnaden emellan oss begge, käre Simon, är, att då ni
tror på eviga bojor, tror jag på evig frihet; då ni tror att folket
antingen fegt tål eller fruktlöst rasar, lyckligt när det någon gång kan
sönderslita en fångvaktare, tror jag deremot att folket icke tål, utan
blott väntar, icke söndersliter, utan blott straffar.“
Nu hördes tydligt bullret af en vagn, som stannade utanför porten till
Jardin des Plantes. Armand Cambon fästade dervid ingen synnerlig
uppmärksamhet, men desto mera hans följeslagare, hvilken, tagande Armand
under armen och dragande honom med sig, ropade:
“Nu, Armand lille, är det tid att se på hur djuren spisa middag ... kom,
kom! annars är den lefvande gladan slukad innan vi hunnit fram, och det
vore något som jag skulle sörja öfver i alla mina dar, eller rättare
sagdt, hon kunde undfly lejonets gap, och detta skulle ännu mera gå mig
till sinnes.“
Under dessa ord tog Hvita Björnen skutt, som till och med skulle anstått
ett lejon, och den unge mannen, hvilken, om han också velat, icke skulle
förmått lösrycka sig från den jernhand, som omgripit hans arm, måste
följa med samma snabbhet.
Det dröjde således icke många minuter förrän de hunnit det hus, i
hvilket de nyss varit. Men innan de vidrört dörren till galleriet,
blefvo de varse tvänne fruntimmer, som också styrde kosan till samma
dörr. Hvita Björnen tycktes knappast märka dem, men Armand Cambon kunde
icke underlåta att noga betrakta dem, isynnerhet den ena, hvars både
utseende och toalett ojemförligt öfverträffade icke allenast den andras,
utan äfven de flestas af hennes kön, alltid likväl undantagandes henne,
som gifvit honom fem-francsstycket och bedt honom vara välkommen till
rue d’Anjou-S:t-Honoré. Nu ifrågavarande dam tycktes visserligen icke
vara så ung som denna på Bastilj-platsen; men hon var lika vacker, ja
kanske vackrare, åtminstone i deras tycke, som sätta det vällustigt
yppiga framför det jungfruligt rena. Hennes stora nattsvarta ögon;
hennes mycket krökta näsa; hennes svällande öfverläpp, som lindrigt
öfversköt den andra; hennes mjellfina, kanske något för yppiga kinder,
med hvar sin lilla förföriska grop; hennes något tillbakakastade, men
stolt uppburna hufvud, hvars hår, med lånad färg och glans af korpen,
var uppkammadt och förlorade sig under de hvita med små röda törnrosor
beprydda rikt veckade blonderne, som koketterade emellan hufvudet och
den mörkgröna af en stor hvit plym omsvajade sammetshatten, troligtvis
för att lemna pannan fri, denna panna, som, hvilande på tvänne bågar af
de vackraste svarta ögonbryn, södern någonsin tecknat, icke tycktes
behöfva något annat än sin egen höjd och glans, för att tjusa och kufva;
allt tillkännagaf en drottning inom behagens rike, medvetande af sin
makt, men icke egande tid att minnas sina förra triumfer för de nya
troféer, som dagens eller stundens segrar lade vid hennes fot. Den
svarta hermelinsbrämade kappan af utsöktaste silkessammet (silkessammet
är, som man vet, den förnäma eller rika verldens non plus ultra),
hvilken omslöt den höga gestalten, var ej så vid att den icke med
beqvämlighet kunde hopdragas kring lifvet, när det föll dess egarinna in
— och hon var rik äfven på dylika infall — att låta verlden något mer än
blott ana hvilka herrliga former doldes derunder.
Hennes följeslagarinna var visserligen både ung och vacker, och hennes
toalett skulle hafva väckt mer än en borgardotters afund, men man såg
snart att hon tillhörde det slags qvinnor, hvars hela lif är ett studium
för att upptäcka och tillfredsställa en herskarinnas nycker, kort sagdt
en tillvaro af hälften förtrolighet och hälften slafveri, svällande upp
till oändlighet vid ett leende på herskarinnans mun och krympande ihop
till ett intet vid ett moln på hennes panna.
Det var för begge dessa fruntimmer som Cambon och Hvita Björnen veko åt
sidan, när de närmade sig dörren till galleriet.
“Nu är det vår tur att stiga in“, förklarade Hvita Björnen, sedan de
båda damerna försvunnit; “vi få godt sällskap, som du ser.“
“Hvem kan den förnäma vackra damen vara?“ frågade Armand med förlåtlig
nyfikenhet.
Hvita Björnen kunde ej höra frågan, ty han var redan inne i galleriet,
dit också Armand ögonblickligen följde honom, gripen af en oro, som han
likväl icke kunde förklara.
“Vi komma väl icke för sent?“ frågade damen med hermelins-kappan
djurvaktaren.
Denne bugtade sig som en boas-orm, ty han drömde minst om en louisd’or.
“För att se djuren få sin middag?“ tillade denne; “nej, madame! ... det
fattas ännu en halftimma i tre.“
“Så mycket bättre“, yttrade hon; “jag ser att burarne ännu äro tomma.“
“Före klockan tre brukar jag icke öppna dörren mellan de begge burarne“,
förklarade han med en sidoblick åt dörren till galleriet, liksom
hoppades han på ännu flere besök, emedan hans dröm om guld icke helt och
hållet kunde qväfva hans känsla för silfver och koppar.
“Ack, hvad det är för ett stort nöje att se de stolta vackra djuren, när
de rusa in för att få sin mat!“ bedyrade djurvaktaren med möjligaste
ömhet i rösten, ty han visste af gammal erfarenhet, att de förnäma
fruntimmerna alltid äro särdeles tacksamma mot dem, som visa deltagande
och ömhet för de arma djuren; “behagar emellertid madame se hur jag
lägger in maten i burarne?“
“Ja.“
“Var då så nådig och följ mig!“
Djurvaktaren närmade sig dörren till galleriet för att börja med de
burar, som stodo den närmast. Han kunde dock icke underlåta att öppna
denna dörr, för att se om icke några francs- eller sous-stycken vore på
väg till hans galleri; men som några sådana icke kunde förmärkas,
tillslöt han den med en suck och vände hela sin uppmärksamhet mot den
första buren.
Under tiden hade den granna damens stora ögon, förmodligen i saknad af
djur att se på, sökt de menniskor, som jemte henne och hennes
följeslagarinna voro inne i galleriet. Af dessa menniskor var Armand
Cambon den som stod henne närmast, ty Hvita Björnen stod orörlig framför
lejonets bur, hvilken var mycket längre bort belägen. Det var således
naturligt att Armand skulle blifva enda föremålet för dessa stora ögon,
ty på djurvaktaren hade de troligtvis redan sett sig mätta.
Armand Cambon, som så djupt hade böjt sig för de milda högblå ögonen på
Bastilj-platsen, uthärdade utan ringaste förlägenhet de stora svarta
ögonens eld, och det ehuru dessa länge och väl spelade på honom.
Emellertid skulle detta helt säkert hafva smickrat honom, så framt han
haft någon rival att täfla med, t. ex. lejonet eller tigern, för att
icke tala om Hvita Björnen, hvilken väl ändå ej kunde vara så farlig.
Huru länge Rinaldos sköld skulle hafva trotsat lågorna från Armidas
ögon, är likväl svårt att veta, ty djurvaktarens röst höjde sig,
dragande allas uppmärksamhet till sig, allas utom Hvita Björnens,
hvilken syntes så godt som fastnitad vid sin plats.
Framför hvarje bur låg redan ett stycke kött, större eller mindre allt
efter dens rang och anspråk, som var burens herre. Djurvaktaren, som
före åskådarnes inträde bestyrt denna rättvisa fördelning, behöfde
således nu blott öppna hvarje bur och deruti genast inkasta den portion,
som tillkom en hvar, utan vidare val och beräkning. Han kunde
följaktligen helt obesvärad öfverlemna sig åt sina vanliga föreläsningar
i rofdjurens gastronomi, under det han införde deras portioner.
Djurvaktaren, icke vanslägtande från sina landsmän, talade mycket. Han
beskref med de lifligaste färger t. ex. lejonets och tigerns fina smak,
huru de väsnades och hotfullt spetsade öronen, om köttet var det minsta
ankommet, hvilket så lätt kunde hända under de varma sommarmånaderna,
men huru de deremot hviftade med svansen af tillfredsställelse, när
köttet var af en ung oxe i stället för af en gammal häst, den de blott i
allra högsta nödfall kunde fördraga. Han beklagade att statens
ekonomiska förhållanden icke medgåfve serveringen af lammkött,
öfvertygad som han var, att de ädla djuren genom mera lättsmälta
födoämnen ovilkorligen skulle förmildras till sederna och småningom
närma sig mensklighetens gräns.
Detta hvad lejonet, tigern och de ädlare djuren beträffade. Men den lika
opartiske som vältalige djurvaktaren glömde ej heller de öfriga. Sålunda