Sonen af söder och nord. Förra delen - 17

lägga sig och drömma de ljufvaste drömmar, efter att likväl förut hafva
tagit ett tacksamt afsked af doktor Matheus med en åtbörd, som betyder:
“God natt, monsieur! jag står hos er i evig förbindelse.“
Doktor Matheus kan ej önska sig ett bättre godnatt. Han öppnar munnen
till ett rysligt leende, som betyder: “Det går bra! ändå en strömming!“
Teatern förändras till en lysande sal i slottet Poulighein, der grefve
de Vardeck gifver bal till firandet af sin dotters födelsedag. Den
lycklige baron de Saint-Ibars är naturligtvis der, men äfven den ännu
lyckligare Urbain, som af Hélène fått inträdeskort till balen. Hélène
visar sig klädd till bal, men hvilken baldrägt! den blomstersirade
gaskjorteln räcker knappast till knäna. Hvilken annan fröken skulle väl
våga visa sig i en sådan toalett? Men hur många fröknar hafva väl sådana
fötter och ben att skryta med?
Icke heller nu dansar Fanny Cerrito. Men hon sväfvar omkring, blickar,
rörer armar och hufvud. Hon behöfver ingen tungans tolk. Ehuru tigande,
talar hon ändå ett språk, som är beslägtadt med högre verldars; och
likväl ligger i alla hennes blickar och rörelser något så naturligt, så
menskligt, att det utan svårighet kan fattas och förstås af den mest
okunnige på jorden. Fanny Cerrito skulle kunnat vara född stum och ändå
vara den vältaligaste bland dödliga. Vi skulle icke vilja höra henne
tala, ty det skulle kanske störa vår illusion.
Alla synas hänförde af henne, alla, utom grefve de Vardeck och baron de
Saint-Ibars, som komma underfund med att det egentligen är med Urbain
hon talar, ehuru denne med sin fiol under armen står på ett anspråkslöst
afstånd. De skaka sina ädla hufvud och slå ihop sina händer. Det
betyder: “Hélène! hvarför tisslar och tasslar du med fiolmenniskan?“
Hélène förer handen till sitt bröst och bara blickar. Det betyder, nej
det är: “Fader, jag älskar honom och det är han som skall bli min make!“
Allmän fasa, ty alla hafva hört henne. En döf kan höra hvad ett sådant
öga talar. Baron de Saint-Ibars, fästmannen, svänger sig omkring på
venstra benet och sjunker derefter förkrossad i armarne på en figurant,
som uttrycker sitt deltagande genom att upplyfta högra foten.
Grefve de Vardeck struttar först “trois pas“ fram och “trois pas“
tillbaka. Derefter vänder han ut och in på ögonen och rifver sig i
håret. Allt det der betyder: “Ve mig! min dotter vurmar på fiol! ... hon
gifter sig med en usling, som lefver af konserter! ... sista ättlingen
af 800 anor skall kanske i en framtid lära barn spela för åtta sous i
timmen! ... en fiolstråke i min stamtafla, o mina fäders gud!“
Grefve de Vardeck rätar upp sin sammanfallna gestalt, vinkar åt
betjenterne och pekar på Urbain, som med framsträckt fiol och upplyftad
stråke, lik en riddare med sköld och svärd, är färdig att försvara sin
brud mot både gamla och nya verlden. Betjenterne skynda fram till
Urbain; men i stället för att servera honom med glace och lemonad, fatta
de tag uti fiolspelaren och kasta honom utför trapporna med den satans
fiolen efter.
Hélène bleknar, ja hon bleknar verkligen; hennes ögon fuktas, ja man ser
perlkransen kring dessa sköna ögon på samma gång återspeglande
förtrytelsens och smärtans trognaste bilder. Hon rör sig, utan att man
kan säga om hon vidrör golfvet, hon försvinner och ridån faller öfver
första akten. Men ännu ser man, huru Hélène tar afsked af den borg, som
sett henne födas, af den far, som vårdat hennes barndom, af det folk,
hvilkas prydnad hon var. Man ser hur hon försvinner, för att följa
hjertats bud, för att uppbygga kärlekens hydda på okänd strand. Så förgå
några minuter innan bifallsstormen bryter löst, och när den börjat,
räcker den längre än några minuter. Fanny Cerrito inropas och
öfverhöljes med blommor.
Fanny Cerrito borde icke kunna behöfva den beryktade “la claque“,
hvilken, till föga heder för det mest upplysta folk och dess många
utmärkta konstnärer, ännu fortfar att drifva sitt ofog på samtlige
teatrarnes parterrer. Det finnes personer, som genom denna industri
samlat sig mer än vanlig förmögenhet. En kort beskrifning deraf är
kanske på sitt ställe. En teater-direktion utser af många sökande den
till klackör-chef, som jemte nödigt vigilerings-snille besitter förmåga
att beherska och styra andra, med ett ord, göra sig respekterad. Denne
erhåller en betydligare årlig lön, tillförsäkrad af direktionen, och
förfogar derjemte öfver ett visst antal parterr-biljetter för hvarje
spektakel-afton, och dem han får använda huru honom för godt synes. På
operan har klackör-chefen för närvarande omkring fyrtio biljetter, men
det händer understundom att han eger hela parterren så när som på tio
till femton biljetter, hvilka för syns skull säljas i biljettluckan.
Chefen utväljer till sitt biträde tvänne löjtnanter, dem han sjelf
aflönar, samt en kärntrupp af mellan trettio och fyrtio man, tillhörande
det slags menniskor, som icke veta hvar de skola tillbringa sina aftnar
och naturligtvis hylla sig till den, som består dem fri
spektakel-biljett, fria ljus och fri värma för qvällen. Denna kärntrupp,
som alltid måste vara marschfärdig, intager midten af parterren med sin
chef i centern och löjtnanterne på flyglarne. När chefen, som för detta
ändamål tagit order af teater-direktionen eller artisterne, klappar och
ropar bravo, klappar och ropar också kärntruppen. Löjtnanterne se noga
efter att ingen hand är overksam och ingen mun tillsluten. Det händer
mycket ofta, isynnerhet vid representationerna af gamla teaterstycken,
att hela kärntruppen sofver i god ro; men en minut innan applåden skall
gifvas, stöta chefen och löjtnanterne med armbågarne till sina grannar,
hvilka i sin ordning knuffa till sina närmaste, så att, när signalen
gifves, alla äro färdiga till tjenstgöring, hvarefter de obesväradt få
tillsluta sina ögon och nicka åt konsten tilldess nästa armbåge kommer.
Chefen och löjtnanterne, hvilka hafva så betaldt att de kunna sofva om
nätterna, äro naturligtvis alltid vakna och påpassliga. Dessutom finnas
extra klackörer, hvilka, efter skedd anmälan, antagas af chefen vid
utomordentliga tillfällen; men dessa få ej hela sin biljett gratis. De
få t. ex. en parterr-biljett, som annars kostar fyra francs, för två med
skyldighet att klappa och ropa för resten. Desse stå äfven under chefens
och löjtnanternes befäl. Slutligen finnes en tredje klass, kallad “les
solitaires“, sådana som, i stället för att köpa sin biljett i luckan,
direkte vända sig till berörde chef, som skaffar dem biljetter till
hvilken plats som helst i salongen för tjugo till trettio procent
billigare pris. De stå icke under chefens eller löjtnanternes befäl; men
de emottaga med biljetten en vänlig påminnelse om tacksamhetens heliga
känsla, lämpad efter de tjugo till trettio procent, som blifvit
rabatterade. Det är isynnerhet på biljettförsäljningen som chefen
förtjenar, ty han betalar naturligtvis ingenting åt teater-direktionen,
som, i fall pjesen ej på annat sätt kan bereda fullt hus, gerna ser att
raderna äro fulla. Men han förtjenar äfven om pjesen i och för sin egen
förtjenst ger fulla hus, ty då behöfver icke “la claque“ vara så stor
och då kan han för samma pris som i biljettluckan sälja sina lediga
platser. För någon tid sedan begrofs i Paris en klackör-chef, som lemnat
efter sig ett kapital med 80,000 francs i ränta. Han följdes till
grafven af en oräknelig folkskara, äldre och yngre klackörer
naturligtvis, men äfven flere författare och skådespelare, hvilka alla
ansågo sig stå i förbindelse hos den döde. En författare höll det
vackraste tal vid grafven. Åhörarne applåderade, värdiga sitt rykte,
utan att afvakta signalen från likkistan, hvilket frivilliga dévouement
ansågs hedrande för den salige döde. Författaren till denna berättelse
språkade en gång med en ordinarie klackör rätt alvarsamt om saken.
“Monsieur“, sade han, “la claque är nödvändigare för teatern än puffarne
i tidningarne och ekläreringen i salongen. Den stora massan af publiken
är okunnig i den sköna konsten. Hvem är det som visar denna massa det
skönas momenter och ger henne tillfälle att uppskatta och belöna dem, om
ej la claque? För öfrigt kan samma publik vara olika lifvad. Den kan ena
aftonen med köld emottaga samma stycke och samme konstnär som den jublat
åt den föregående qvällen, ehuru stycket är lika godt och utföres lika
väl. Hvem är det då som på den kalla aftonen gör både konsten och
konstnären rättvisa, om ej la claque? Allmänheten är orimlig äfven i
sitt bifall, ty hur ofta afbryter den ej med sina handklappningar en
konstnär midt i hans skönaste prestationer! hvem är det då som nedtystar
publiken, till dess arian eller deklamationen är slutad, om ej la
claque? Menniskan är alltid ett barn, som behöfver ledas och styras, i
skolan såväl som på embetsrummet, i kasernen så väl som i
teater-salongen.“ — Sofisterne äro icke de lättaste att disputera
omkull, helst när de tala franska. Vi glömde omtala, att författare,
kompositörer och artister af alla slag dessutom smörja “la claque“ både
med biljetter och presenter. Victor Hugo och Scribe, Meyerbeer och
Auber, Rubini och Malibran hafva skattat deråt lika ifrigt som många
andra. Fanny Cerrito försakar icke heller “la claque“, men det är hennes
eget fel om klackörerne, sjelfve hänförde, glömde att genast applådera.
Armand Cambon hade med förargelse sett huru grefvens domestiker kastade
Urbain utför trapporna och med förakt följt denne, som lät sig utkastas.
“En fiolspelare är och blir ändå alltid en fiolspelare“ hade han mumlat
för sig sjelf; “han har valkar på fingerspetsarne, men ingen muskel i
sin arm ... Jag skulle ha spelat en annan fiol, jag, om jag varit i
Urbains ställe.“
Men snart var han, liksom alla andra, hänförd af Fanny Cerritos
tjusningskraft och vaknade först vid bifallsstormen. Då höjde han sina
ögon upp till första radens högra galleri, kanske för att be bankirens
brorsdotter göra detsamma för Armand Cambon som grefvens dotter gjort
för en stackare, som låter kasta sig utför trappan. Då blef han varse
att både Adelaïde och hennes begge kavaljerer i detsamma helsade på
någon, som måste hafva sin plats midt emot. Han följde riktningen af
deras blickar, och ehuru han ej helsade liksom de, blef han kanske mera
öfverraskad än någon af dem.
Han upptäckte nämligen att fyra platser på venstra sidan af första
radens galleri, som förut varit lediga, nu blifvit intagna af tvänne
fruntimmer och tvänne kavaljerer. Af dessa fyra personer kände han blott
en enda, men denna enda, lysande som en prinsessa men säkert skönare än
någon sådan, var markisinnan Eulalie d’Estelle.
Parterrens ögon, hvilka förut haft sitt mål på första radens högra
galleri, der den vackra Adelaïde satt, vände sig nu åt venster, slukande
den allt förbländande markisinnan.
Men hvarför kom hon så sent, hvarför vid första aktens slut? Var det,
emedan det, liksom hos oss i Sverige, är “comme il faut“ att först komma
när skådespelet är halfgånget, för att derigenom visa antingen att man
är mycket upptagen eller att man ej är anfäktad af den nyfikenhet, som
man vanligtvis finner hos dem, som brinna af åtrå efter det skönas
produktioner, men hvilken plebejska åtrå så föga bör anstå folk af god
ton? — eller ville markisinnan, med behagsjukans vanliga politik, dröja
så länge med sin uppenbarelse i opera-salongen tilldess den
uppmärksamhet, som möjligtvis före hennes ankomst egnats någon farlig
medtäflarinna, genom en timmes ihärdig dyrkan blifvit något mattad,
hvarefter hennes seger naturligtvis borde blifva desto säkrare och
fullkomligare? Detta sednare var knappast troligt, ty markisinnan
Eulalie d’Estelle visste nog att hon, åtminstone för denna saison, hade
priset. Ville hon kanske fördunkla Fanny Cerrito? Detta vore kanske
något kinkigt för tillfället; men kunde hon väl, hon, legitimisten i
S:t-Germain, täfla om priset med en dansös, om än aldrig så stor? En
dansös är herskarinna så länge hon sväfvar på scenen bakom sin strålande
ram. Men ställ henne på verldsteatern vid skenet af de förnämes eller
rikes kristall-kronor, ställ henne der vid sidan af dem, som till och
med äro mindre sköna än markisinnan, och hvad blir hon? möjligtvis en
märkvärdig personlighet, mer än tillräckligt belönad för den smickrande
uppmärksamhet man genom bjudningen visat henne, men aldrig blir hon en
afundsvärd förtjusarinna, hvars flyktigaste blick är en belöning för
andra.
Armand hade länge svårt för att taga sina ögon från markisinnan, och det
var icke utan en viss stolthet som han tänkte på att denna förtrollande,
af alla så hyllade varelse aftonen förut tryckt honom till sitt bröst,
kysst hans läppar, öfvergjutit honom med sin brännande, berusande
andedrägt och att hon helt och hållet kunnat vara hans, derest icke — —
Men hon ställer den stora elfenbenskikaren för sina farliga ögon; hon
börjar mönstra hela denna salong, som dyrkar hennes skönhet; hon försmår
icke heller parterren, som nästan vrider halsarne ur led för att kunna
se upp till henne. Ingenting bör föraktas här i verlden.
Men hvarför dröjer hennes beväpnade ögon så länge vid en viss plats på
denna parterr? hvarför öfvergjutes hennes ansigte dervid af en så högröd
färg? hvarför darrar hennes fina hand kring elfenbenet?
Armand slog ned sina ögon, likaledes rodnande och försagd, ty han kände
sig träffad af den blixt, hvilken sköt fram ur kikaren, liksom elden ur
en bösspipa.
“Stackars qvinna!“ sade Armand för sig sjelf; “hon rodnar ... Om det
just icke är af blyghet, är det åtminstone af blygsel ... det var orätt
af mig att betrakta henne så ihärdigt ... hon har ändå varit god mot den
stackars Simon.“
Armand kände ännu icke till Hvita Björnens resa till kolonierna i
Algeriet.
“Jag vill derför med en blick tacka henne å Hvita Björnens vägnar“,
fortfor Armand för sig sjelf, hvarefter han ånyo såg upp till första
radens venstra sida.
Då såg han henne rikta kikaren midt öfver mot högra galleriet, under det
att hennes läppar krusades af ett löje, så elakt och vidrigt, i trots af
den sköna grunden, att Cambon ovilkorligen vände sig bort och flyttade i
stället sina ögon till högra sidan, för att rena dem i Adelaïdes
jungfruliga blick.
Men innan hans ögon hunno henne, föllo de på hertigen, hvilken genom sin
kikare likaledes tycktes betrakta markisinnan och äfven med ett löje,
som liknade doktor Mathei, i det ögonblick denne drog trollringen
omkring den stackars Urbain.
Det föreföll Cambons starkt upphettade inbillning som om eldgnistor
sprakade fram ur de begge mot hvarandra riktade dubbelkikarne och att
gnistorna, mötande hvarann midt öfver parterren, slutligen förenade sig
till en brinnande ring, midt i hvilken han trodde sig igenkänna
Adelaïdes bleknande gestalt.
Blodet rusade nu till hans hufvud, hans tinningar bultade, hans tänder
sammanbetos. Han reste sig från sin plats, utsträckande armarne åt hvar
sin sida, liksom ville han rycka ned de begge demonerne, demaskera dem
inför verlden och sedan trampa dem till stoft under sina fötter.
“Pardon, monsieur!“ hördes en röst bakom honom; “var god och sitt ned
... ser ni ej att ridån är uppdragen?“
“Sacre-dieu!“ tillade en annan röst vid sidan; “ni stack mig i ögat med
fingret ... ni är antingen galen eller drucken, s’il vous plaît!“
“Pardon!“ svarade Cambon och satte sig ned med tvänne förbannelser i
sitt hjerta.

Andra akten af Le violon du diable:
Teatern är i tvänne afdelningar. I den ena, en täck paviljong, ligger
Hélène inslumrad på en soffa. Urbain ligger på knä framför denna, med
läpparne på Hélène’s öfver soffkanten hängande hand. Det torde vara
svårt att afgöra hvilkendera i denna stund har den ljufvaste drömmen,
hon som sofver eller han som vakar. I den andra afdelningen, en större
värdshussal, är en mängd landtfolk sysselsatt med lek och dans. Alltid
framställes det goda landtfolket på scenen lekande och dansande, liksom
det icke hade annat att göra.
Det är ingen obetydlig sväng, kunna vi försäkra, ty franska operans
ballett, utom solo-dansörer och solo-dansöser, består af öfver 300
figuranter. Kören är icke heller någon småsak, ty den är ännu talrikare.
Det blir något af, när alla dessa komma tillsammans jemte en bataljon
fotfolk och fyrtio husarer till häst, såsom vi sågo i “Charles six“, en
grann, men hårdsmält opera af Halévy, som visserligen behöfde stödja sig
på “la claque.“
Urbain lemnar den älskades hand och går ut i salen, med anhållan att det
goda folket, som icke kan hålla sig tyst när det dansar, täcktes maka
sig ut och dansa i solhettan, hvilken anhållan genast uppfylles, ty det
goda landtfolket är äfven alltid färdigt att lyda. Urbain ämnar derefter
återvända till paviljongen, hvilket är ganska naturligt, då han blir
varse en öppning i golfvet, hvarutur rökhvirflar stiga, som deremot
förefalla mindre naturliga. Men när han i detsamma möter doktor Matheus,
finner han ordspråket besannadt: “Ingen rök utan eld.“
Urbain störtar baklänges med händerna för ansigtet. Det betyder: “Nu tar
fan vid mig!“
Doktor Matheus slår sig flere hvarf på bröstfickan, lik den som är ute
på vigilans, och pekar på afgrundshålet. Det betyder: “Monsieur! jag
vill ha betaldt för instrumentet ... Var så god stig ned på kontoret och
liqvidera!“
Urbain vänder bort ansigtet och slår ifrån sig med afviga handen. Det
betyder: “Monsieur! begär icke att jag skall ha kontanter morgonen efter
det jag enleverat en vacker, men arflös flicka! ... Och dessutom har jag
icke tid, ty jag skall dricka café-au-lait med min älskarinna.“
Doktor Matheus är ingen blodigel, hur mycket man än må ha att anmärka
mot hans moralitet och religiositet. Han vill för ingen del ha
kontanter, han begär endast en skuldförbindelse, för händelse af
dödsfall, och skrifven med blod, emedan bläcket i Brétagne är nästan
oläsligt. Urbain vägrar äfven detta, ty han anar en bysättning för
evigheten. De äro sig lika de der artisterne.
Doktor Matheus blir förtviflad. Men det är hans eget fel. Hvarför tog
han ej förskrifningen genast och innan han lemnade instrumentet? Den
obetydligaste skomakare fordrar allra minst sin räkning accepterad,
innan han lemnar ut stöflorna. Doktor Matheus var för godtrogen, och
likväl, hvem bör känna menniskan bättre än han?
När nu ingenting annat hjelper, börjar han trolla, ty det är alltid
sista utvägen. Sålunda trollar han fram en figur så lik Hélène’s f. d.
fästman, baron de Saint-Ibars, som det ena bäret det andra. Den förmente
baronen går, till Urbain’s stora förskräckelse, helt enkelt in i
paviljongen för att borttaga den sofvande Hélène. Men som doktor Matheus
nogsamt inser, att han icke har någon makt öfver en flicka, hvars hela
brott består uti att hafva rymt med en menniska, som spelar fiol, så
framtrollar han äfven en annan figur, alldeles lik Hélène. Med fasa ser
således Urbain, huru baron Ibars utkommer ur paviljongen, bärande Hélène
på sina armar samt närmande sig med sin dyrbara börda den dörr, som
leder ut.
Nu sticker doktor Matheus ett papper under näsan på Urbain och ber honom
skrifva under, utlofvande på heder och samvete att, derest Urbain det
gör, genast skicka baronen till fanders och föra Hélène tillbaka i
Urbain’s armar, hvilket kan komma på ett ut.
Urbain, bäfvande för Hélène’s öde, men ännu mera för helvetet, ty enhvar
är sig sjelf närmast, vägrar med en ståndaktighet, som kan reta
gallfeber på sjelfva hin.
Doktor Matheus undgår icke heller symptomerna af denna feber. Han
sprakar och kröker sig som en påtänd näfver, görande dervid en mängd nya
hocus pocus i luften. En demon uppstiger nu och rycker åt sig “le violon
du diable“, som han kastar midt på golfvet, der det förträffliga
instrumentet ögonblickligen försvinner i en låga, under det att doktorn
betraktar den olycklige fiolspelaren med en blick, som säger:
“Qvintilera nu, din erkebedragare! drilla nu till dig fröknar, som hafva
100,000 francs i ränta, din erkeskälm! ... jag skall ge dig, jag, för
att lura teologie doktorer!“
Urbain knäpper ihop sina händer och ser upp mot himmelen. Det betyder:
“Jag lemnar mig i Guds hand!“
Teologie doktorn, bestört öfver denna enkla förklaring af gudaläran,
sjunker ned genom jorden under åska och blixt, det förstås; han skall
väl gå på samma sätt som han kommit. Den der förklaringen hade Urbain
kunnat göra strax. Men det är så likt menniskan. Det rätta ordet kommer
alltid i senaste laget.
Urbain, räddad från afgrunden, är likväl ännu långt ifrån att vara
lycklig. Hin har ju tagit både fiol och älskarinna. För att öfvertyga
sig om sin olycka, skyndar han in i paviljongen.
Hvad ser han? — Hélène, vaknande, reser sig från bädden. Okunnig om att
den stora hofmålaren Lucifer nyss fotografierat henne, skrider hon emot
sin älskare med ett rosenrödt leende på sina läppar.
Urbain raglar minst tre famnar tillbaka. Den glada öfverraskningen slår
honom för hufvudet så att alla skrufvarne lossna. Hélène begriper icke
hvad det kommer åt karlen.
Pater Anselmo, det godas skyddsande, hastar in och tycker, liksom
Hélène, att Urbain bär sig tokigt åt. Som den helige mannen tror att
allt detta härleder sig från brist på stråke och fiol, så framtager han
ur sin kåpa en annan fiol, ett instrument som seraferne strängat och
Sankt Petrus profvat vid de många barnbalerna i det “blå gemaket“. Det
är annat det än fiolen från Lucifers fabrik! Men Urbain stirrar lika
kallsinnigt på himla-instrumentet, som om det hade varit salig Nystedts
fiol i Upsala.
Religionens och kärlekens förenade bemödanden blifva fruktlösa, ty
Urbain står som en målad bock, i hvars mun man fåfängt sticker det
doftande betet.
Pater Anselmo lägger fiolen på bordet, korsar sig och vinkar till sig
Hélène. Det betyder: “Låtom oss gå i kyrkan, för att bedja ... Hjelper
icke det, så få vi väl skicka honom till Danviken, och der blir han nog
bättre.“
Derefter går patern, förande med sig Hélène, som badar i tårar. Endast
en trogen tjenare stannar qvar. Denne tager himlafiolen från bordet, och
hur länge han sticker den under näsan på Urbain, så griper slutligen
denne tag uti instrumentet och drar några stråktag, men, tyvärr, bakom
stallet, hvilket låter fasligt. Följden af dessa stallmästar-volter blir
också att en liten djefvul kommer öfver scenen, ridande på en eldgaffel.
Trotjenaren, förskräckt vid åsynen af den lille korspsvarte ryttaren,
förklarar huru opassande det är för en mästare på fiol att spela så att
det retar hin på hederligt folk. Urbain känner sin egenkärlek sårad, ty
egenkärleken är den enda skruf, som icke lossnar i en artists hjerna.
Förargad kastar han derför stråken öfver till det rätta stället, och nu
blir det annat ljud i fiolen, riktiga gudatoner, såsom åtminstone
monsieur Saint-Léon föreställer sig. Dermed vare nu hur som helst;
följden blir i alla fall guddomlig.
Demonen rider sin väg, och i dess ställe visar sig en ängel med Hélènes
ansigte och, hvad som än bättre är, med Fanny Cerritos armar och ben.
Men icke heller nu är det Fanny Cerrito som dansar. Det är gracen sådan
hon uppstod ur konstnärens tanke, lefvande, luftig och varm, innan hon,
framstäld i marmorn, blef en visserligen harmoniskt formad, men likväl
kall, hård och orörlig bild, den man alltid skänker en beundrande blick,
men aldrig sluter till ett glödande hjerta.
Se henne, när hon rör sig kring den arme fånen, skimrande som fjärilen,
då han tröstande sväfvar kring en af stormen nedböjd ros; förmildrande
som silfverskyn, när den ilar förbi en blek i höstqvällen stirrande
måne! Nämn oss den demon, som vågar dröja i hennes närhet! säg oss den
dödlige, som ej i tanken kysser hennes fot! Det är icke dansösen som
anstränger sig för en blomma, för en diamant; hon är blomman sjelf,
diamanten sjelf, som belönande pryder och riktar snillet för dess trogna
uppfattning af konstens eviga guddom, liksom inom samma bröst samvetet
belönar dygden för dess trohet mot Gud.
Än böjer hon sig ned, en sjunkande aftonrodnad lik, framför den
olycklige fånen, liksom ville hon locka ned det menskliga medvetandet, i
fall det möjligtvis skulle hafva förirrat sig bland stjernorna; än höjer
hon sig på tåspetsen, en ny Aurora, och öfverfar hans hufvud med sina
armar, dem hon böjer till form af guirlander och kransar, liksom trodde
hon sig på detta sätt kunna locka upp samma medvetande, i fall det
skulle dväljas i djupet af den mörka jorden. Illusionen är fullkomlig.
Det är ängeln, af himmelen sänd, som tröstar, hugsvalar och
upprätthåller menniskan i pröfningens bittraste stunder.
“Gifves det något så skönt som detta?“ hviskade Armand, under det hans
blick sökte högra galleriet, liksom väntade han svaret derifrån.
Adelaïdes hela uppmärksamhet hade vuxit samman med gruppen på scenen och
en tår perlade fram ur hennes öga.
“Ja“, svarade Armand, “den som så uppfattar betydelsen af hvad vi nu se,
stoftets lidande och himmelens miskund dermed, den är lika skön, ty den
deltar i det förra och tror på den sednare.“
Armands ögon flyttade sig till venstra galleriet. Markisinnan skämtade
och skrattade med en af sina kavaljerer. När voro ej silkessammeten och
kasimiren en amulett mot “sentimentaliteten“! Armand vände med ovilja
sin blick derifrån. Det “sentimentala“ har blifvit ett förlöjligande
ordspråk. Men detta ordspråk har flutit ur ett förderfvadt bröst och det
bygger sin äreport på ihåliga läppar.
Sjelfva scenen undergår emellertid någon förändring. Ängelen (Fanny
Cerrito) har försvunnit, ty hon har fullbordat sitt verk. Urbain har
återfunnit sitt medvetande, sitt förstånd, och det första beviset derpå
är att han sätter fiolen till hakan, höjer stråken och spelar Mayseders
variationer. Monsieur Saint-Léon spelar dem kanske icke fullt så bra som
vännerna Randel, d’Aubert och Elvers, men han går dessa dock ganska
nära, och det är ganska vackert det. Hufvudsaken är emellertid att han
spelar dem förståndigt. Mången finner hans spel till och med guddomligt,
men detta torde härleda sig antingen från tron på fiolens himmelska
ursprung eller af det välde, som konstnärens goda genius, ehuru för ögat
försvunnen, ännu utöfvar på åhörarnes öfriga sinnen.
Slutvariationen är knappast under mycket bifall slutad förrän pater
Anselmo och Hélène, denna numera utan vingar, skynda in och instämma
lifligt i bifallet, såsom man väl kan föreställa sig.
Strax derefter inrusar grefve de Vardeck med andan i halsen och dammet
på stöflarna. Fortfarande äro hans ögon ut- och invända, och han dänger
sig med knytnäfvarne oupphörligen i pannan. Det betyder: “I detta ruckel
bor min dotter och, ve mig, äfven den fördömde birfilaren! ... jag
kommer säkert för sent!“
Munken, den helige allvetande, skyndar fram och lyckas medelst en mängd
lättfattliga rörelser i ben och armar att lugna den stackars grefven,
som omfamnar sin dotter, likväl skakande på hufvudet, under det han ser
på pater Anselmo. Det betyder: “Jag har min dotter helbregda åter,
lofvad vare Sainte-Cécile! ... Men begär icke, vördade pater, att jag på
mina knän af 800 anor skall vagga barnbarn, som hoppa öfver fiolfodral
och rida på stråkar ... begär det ej, mon père!“
Pater Anselmo tager genast upp ur sin välsignelserika benediktiner-kåpa
ett papper, som liknar ett diplom, och ett band, som liknar
hederslegionens. Det betyder: “Jag kommer nyss från kungen, som är alla
munkars vän och beskyddare ... han har på mitt förord utnämnt Urbain
till adelsman och riddare af hederslegionen ... hvad säger ni om det,
monsieur le comte?“
Den hederlige grefvens ansigte ljusnar och han vinkar till sig Urbain,
som öfversäll nalkas, visligen gömmande fiolen bakom ryggen. Grefven
trycker hans hand, men skakar ännu på hufvudet. Det betyder: “Allt vore
så bra, bara inte den fördömda fiolen vore ... om han ändå kunde spela
något annat ... jag ville så gerna dra en spader med min måg!“
Munken är genast framme och bedyrar att under hans ledning Urbain skall
tillväxa i alla ridderliga dygder.
Nu först blir grefven fullkomligt belåten och bjuder hela verlden på
bröllopet. Urbain lofvar i sin förtjusning att på bröllopsdagen dansa en
“pas de deux“ med sin sköna brud, hvilket ännu mera höjer hans aktier i
svärfaderns ögon. Grefven har sjelf varit en passionerad dansare den