Sonen af söder och nord. Förra delen - 13

“Nej, han uppehåller sig för närvarande i Paris.“
“Han är i Paris och bor icke hos sin hustru!“ ... yttrade Cambon med
något lugnare samvete; “förhållandet emellan de begge makarne är då icke
det allra bästa?“
“Icke det allra bästa?“
“Naturligtvis, efter de lefva skilda från hvarann!“
“Skilda och likväl oskiljaktiga.“
“Hvad behagas?“
“Som jag säger ... De bo icke tillsammans och träffas likväl dagligen
... den person, hvilken markisinnan i detta ögonblick talar med i
salongen, är ingen annan än hennes man.“
“Hertigen?“
“Ja, hertigen är markisinnans man.“
“Men hvarför kallar man ej då markisinnan för hertiginna? ...
Legitimisterne äro räddare om titlarne än om själen.“
“Emedan ingen vet att de äro gifta, utom presten, som vigt dem, och jag,
som först för en timme sedan fick veta det, ehuru ej af dem sjelfva.“
“De äro då hemligt gifta?“
“Ja, och det måste ha skett uti Italien, dit de för två år sedan
åtföljdes och der markisinnan vistades två år, men hertigen blott ett.“
“Han reser ifrån sin hustru, och det var mycket illa och straffvärdt af
honom ... Hon reser efter honom för att uppfylla sin pligt såsom maka,
och deraf slutar jag att felet icke är å hennes sida.“
“Jag sade också icke att förhållandet är det allra sämsta.“
“Nå, då inser jag icke heller hvarför ...“
“Och ett bevis på att de ganska väl komma öfverens“, yttrade Denise, “är
att hertigen i dessa dagar ämnar gifta sig.“
“Offentligt med markisinnan ... Allt det der är ju som det bör vara.“
“Nej, icke med markisinnan, utan med ett annat fruntimmer, som
naturligtvis icke vet att hertigen förut är gift.“
“Med ett annat fruntimmer!“ utropade Armand med ena foten fastspikad vid
mattan.
“Och markisinnan icke blott tillåter det, utan äfven råder honom
dertill“, förklarade Denise.
“Hon tillråder det!“ fortfor Armand, äfven med andra foten fastspikad.
“Och på sanningen af hvad jag sagt, skulle jag när som helst kunna dö!“
bedyrade kammarjungfrun.
Armand ryckte våldsamt upp sina begge fötter från mattan och började i
stället mäta den med stora steg. Slutligen stannade han midt framför
Denise, som icke tycktes förskräckt af hans förändrade sinnesstämning.
“Men det vore ju en nedrighet“, sade han, “det vore ju det största
skurkstreck emot en tredje oskyldig person, ett groft brott emot
naturens och samhällets lagar! Nej, det är omöjligt! ... Ni ljuger, ja,
ni ljuger, qvinna!“
“Jag ljuger icke, när jag talar sanning“, svarade Denise med fast ton;
“och jag skall bevisa det, ty jag vill icke vara lögnerska inför er.“
Vid dessa ord tog hon fram ett papper, i form af en biljett, och lemnade
det åt Cambon.
“Läs“, sade hon, “och öfvertyga er sjelf ... Under det ni var ensam med
markisinnan, hittade jag i salongen denna biljett, hvilken hon, i sin
otålighet att träffa er, glömde att bränna upp liksom hon brukat göra
med alla de skrifvelser hon förr bekommit ... läs, läs! och säg sedan
att jag ljugit!“
Armand stod midt under ljuskronan med biljetten i sin hand och ögonen i
biljetten.
Om Denise varit fysionomist — och det bruka kammarjungfrur vanligtvis
vara — så skulle hon på Armand Cambons marmorbleka ansigte, under det
han läste biljetten, hafva upptäckt den yttersta förskräckelse parad med
den djupaste harm, som någonsin fylt ett dödligt bröst. Denise såg
kanske ej allt detta; men hon såg likväl nog för att förskräckas, och
hennes förskräckelse gaf sig luft i en djup suck, ty hon såg i Armands
ansigte blott en älskares smärta, och detta var bittert nog för henne,
som icke hade den lyckan att vara hans älskarinna.
“Den lefvande gladan! den lefvande gladan!“ mumlade Armand mellan
tänderna.
Denise hade för litet studerat fåglarnes och Hvita Björnens historia för
att kunna begripa den unge mannens mening med den lefvande gladan.
“Ha! de bofvarne!“ uttryckte sig Armand tydligare; “men jag skall
demaskera dem, jag skall krossa dem! ... jag vill ...“
Dervid tog han ett steg mot blinddörren, som ledde till kabinettet.
Denise, som nu började begripa, flög efter honom, fattande hans ena arm,
vid hvilken hon hängde sig fast.
“Olycklige!“ utropade hon, “vill ni mörda mig! vill ni mörda er sjelf!
... De skola döda mig, som förrådt hemligheten, de skola döda er, som
känner den! ... Jag är icke den första qvinna som hennes förföljelse och
hämnd drabbar, och ni skall icke heller bli den förste man! ... I
himlens namn, lugna er!“
Armand hejdade sig, ty han kände medlidande med den fasa, som stod
tecknad i den arma kammarjungfruns ansigte; men han lugnade sig icke.
“Jag måste ut, jag måste bort från denna röfvarkula!“ ropade sonen af
norden, ty dit var han nu på väg med tankens fart; “men icke för det jag
fruktar röfvarbandet, utan derför att jag vill förekomma det rysliga
brott man har i sinnet ... Jag måste ut!“
“Tyst, jag besvär er! tala sakta!“ bad Denise; “hvad ämnar ni göra? ...
gif mig tillbaka biljetten!“
Cambon stoppade den i sin bröstficka.
“Ha! ni vill då förråda mig!“ våndades Denise, vridande händerna.
“Nej, ingen skall veta, att ni gifvit mig denna skrifvelse“, bedyrade
Armand, “ingen skall veta hvad ni berättat mig ... Lugna er derför, goda
flicka!“
“Men hvad tänker ni göra med denna olycksaliga biljett?“ frågade Denise,
något tröstad af hans vänliga ord.
“Hvad jag än tänker göra dermed, kommer ni aldrig att på något sätt bli
inblandad i saken ... Men är ni då tvungen att längre dväljas i närheten
af detta vidunder?“
Det fortfor, såsom vi höra, att bära upp mot norden.
“Ack, jag är fästad vid henne med de starkaste band“, bekände Denise;
“utan er hade jag kanske blifvit hennes medbrottsling; men min vänskap,
min ömhet för er var starkare än min tillgifvenhet för henne ... Dock
skulle jag kunna trotsa hennes vrede, om jag blott ... om jag visste ...
Ack, monsieur Armand!“
“Men hur skall jag komma ut härifrån, utan att möta henne?“ frågade
Armand, som nu började få ett skäl till att lemna huset; “ty jag bör
icke möta henne.“
“Nej, nej! ni bör icke möta henne, ni bör icke se henne mera!“ medgaf
Denise ifrigt, liksom fruktade hon att ett nytt möte kunde förändra
allt; “men hon skall bli ursinnig för det jag tillåtit er gå.“
“Hur skulle ni kunna hindra mig, om ni också toge alla hennes lakejer
till hjelp! ... jag är karl och dertill beväpnad ... markisinnan vet att
jag är beväpnad ... Säg henne, att jag med terzerolen på ert bröst
tvungit er att öppna dörren.“
“Men hvad skall jag hitta på för skäl till ert aflägsnande, monsieur
Armand?“
“Säg att jag mådde illa, säg att jag var förargad för det hon lemnat mig
ensam, att jag var ursinnig för det hon satt så länge i salongen med en
annan karl, den bofven, den nidingen! ... säg allt hvad ni vill!“
“Så skynda då!“ uppmanade nu Denise, i det hon öppnade samma dörr, genom
hvilken hon kommit; “i denna farstu är en trappa, som bär till
trädgården samma väg ni kom ... Men hur skall ni hitta i ett sådant
mörker? ... Ack, om jag blott vågade följa er, om jag ...“
“Nej, Nej!“ nekade Armand; “jag har ögon som en katt, som en tiger ...“
“Ack, den der tigern, monsieur Armand!“ suckade Denise med tanken på
menageriet och det första mötet; “den der tigern ...“
“Ja, den der tigern“, medgaf Armand; “men släpp mig, bästa Denise, hon
kunde komma!“
“Ja, ja, hon kunde komma ... bevare oss gud för det, gode Armand! ...
Men hur kan jag träffa er, för att underrätta er, för att säga er ...“
“Det är gifvet att vi skola träffas ... Jaså, det här är farstun, som
...“
“Ack, Armand!“
“God natt, goda flicka! ... aldrig skall jag glömma ... Ah, der är
första trappsteget.“
“Jag ville göra allt för er, Armand!“
“Hvad ni är god ... Och det här bär till trädgården, säger ni?“
“Och ni skall aldrig glömma mig, gode Armand! ... det är ju så?“
“Lita på min tacksamhet ... Här är ledstången, tror jag ... God natt,
god natt!“
“Trohet i lif och död!“ utlofvade tvärt den exalterade kammarjungfrun.
“Skrik, så tror hon att jag ville strypa er!“ tillrådde henne Armand, i
det han störtade utför trappan.
Det stod numera icke i någon mensklig makt att få nordens son tillbaka
till södern. Han hade redan gjort för många resor fram och tillbaka på
en enda afton, och nu var han helt och hållet fastfrusen vid nordpolen.
Det djupaste mörker herskade i trädgården. Armand kunde icke finna
vägen; men han hoppade öfver rabatterna och häckarne, utan att skada
något annat än sina kläder, ty hösten hade redan bortplockat både blad
och blommor. Han fick ej reda på broarne, men han hoppade öfver
dammarne. Han kunde ej upptäcka någon port till trädgården, men han
hoppade öfver trädgårdsmuren. Det regnade och stormade i hans svajande
lockar, ty hatten låg qvar i det skönaste af kabinetter, ett måttligt
byte för den skönaste af eröfrarinnor.
Vår hjelte befann sig, hvad det yttre beträffade, i det jämmerligaste
tillstånd; men en inre röst höll honom skadeslös för alla hans
uppoffringar och gjorde honom nöjd med sig sjelf. Derför långt ifrån att
sörja öfver den snöpliga utgången af ett äfventyr, som börjat så
lysande, gladde han sig deråt i djupet af sitt hjerta, och i sin glädje
välsignade han natten, regnet och stormen.

Elfte kapitlet.
Madelone får sin grafvård.
Paris, som har allt i så stor skala, har naturligtvis äfven en
nederlagsplats för viner, som öfverensstämmer med allt det öfriga. I
granskapet af Jardin des Plantes finna vi detta nederlag ofvan och under
en mark, som fordom tillhört ett kloster, upptagande ett jordområde af
omkring 200,000 qvadrat-alnar och inom sitt höga, prydliga jernstaket
inneslutande flere utmärkt vackra och ändamålsenliga byggnader, dels
boningshus, dels varuhus, samt försedd med icke mindre än 49 stora
källare, hvilka, efter hvad man påstår, rymma 175,000 vinfastager. Ack
de klostren! hvad de egentligen skulle med källare, som rymma så många
tusen fastager, är svårt att veta. Omöjligen kunde de hafva behöft dem
alla för sitt vinförråd, ehuru de helige fädernes törst, om ej efter
rättfärdigheten åtminstone efter drufvan, är allom bekant. Icke heller
kunde de gerna hafva gjort sig så mycket besvär enkom för fångars
beqvämlighet, emedan de, hellre än att draga på sig ett så stort antal
af dessa att det kunde blifva besvärligt, brukade helt enkelt expediera
dem, t. ex. låta dem svälta ihjäl, för att icke göra sig skyldige till
blodsutgjutelse. Emellertid hafva de helige fädernes verk kommit
efterverlden till nytta. Vi hafva redan visat, hurusom vi hafva dem att
tacka för uppfinningen af cellsystemet samt för den mängd af
underjordiska fängelser, hvilken icke kan undvaras så länge brottet och
förtrycket täfla med hvarandra i konsten att värfva rekryter till
olyckans härar och att befolka eländets mörka, men rymliga nästen. Vi se
nu äfven, att åtskilliga af dessa underjordiska salar upplåtits till
förvarande af vinfastager och att Bacchus, den olympiske juvenalen, med
sina bacchanter icke försmått att välja till residens dessa riken, som
fordom egdes af Pluto med hela hans anhang af infernaliska qval.
Morgonen efter den natt, som varit vitne till Armand Cambons språng
öfver häckar, dammar och trädgårdsmurar, såg man denne, i sin vanliga
rödrutiga blus, hasta mellan vinfastagerna på ifrågavarande
nederlagsplats, letande och frågande efter Hvita Björnen, ty, såsom
bekant är, tillhörde denne vindragarnes talrika klass. Han hade icke
sprungit många famnar förrän han upptäckte sin f. d. lärare i konsten
att slåss med fötterna, stödd mot ett fastage och med mörk blick
emottagande sin fosterson.
“God morgon, fader Simon!“ ropade Armand, i det han vidrörde en af de
gröfsta händer i verlden.
“Hvad står på?“ brummade denne, kramande ynglingens hand nästan för
hårdt för att kunna tillskrifvas ett hjertligt välkommen eller en känsla
af belåtenhet.
“Parbleu!“ yttrade Cambon, blåsande i sin högra hand; “ni har sofvit
illa i natt, käre Simon!“
“Såå“, svarade Hvita Björnen, i det han, vändande sig ifrån sin f. d.
lärjunge, fattade en hisklig spake eller häfstång, medelst hvilken han
började framrulla det fastage, mot hvilket han hvilat sig; “såå, jag har
sofvit illa ... Ditt blåsande på fingerspetsarne röjer dock att den
sömnlösa natten åtminstone icke gjort mig slapphändt.“
“Ni är en björn, Simon, utan att ni derför behöfver visa tänderna eller
nyttja ramarne“, förklarade Cambon, något förargad öfver sin gamle väns
plumpa sätt; “gjorde jag rätt, så skulle jag icke berätta er den glada
nyhet, jag har att förtälja och för hvars skull jag egentligen kommit
hit i dag.“
“En glad nyhet! ... hå tusan!“
“Ja visst, en mycket glad nyhet.“
“Är då Guizot hängd eller Louis Philippe guillotinerad?“ frågade Hvita
Björnen, fortfarande att rulla fastaget.
“Ni begär nog mycket på en gång, käre Simon ... Jag kan icke glädja er
med denna nyhet ... Men jag har en annan som säkert skall fröjda er
mycket mera.“
“Och det är?“
“Ni kommer väl ihåg att jag för några dagar sedan besökte er och att jag
då talte med er om en viss sak?“
“Jaså, den der vissa saken, som din far äfven har pratat vidt och bredt
om ... Hör du, Armand lille, helsa din far och be honom göra sig en
skalle af trä i stället för den, som han snart är på väg att förlora.“
“Simon! ni låter bli att smäda min far!“ förklarade Cambon den äldres
son.
“Ty om jag det gör, så äter hans son upp mig?“ inföll Hvita Björnen
hånskrattande.
“Det vore en dålig spis, det!“ menade Armand.
Hvita Björnen, som sjelf nog visste hvartill han dugde, vårdade sig icke
om att besvara detta genmäle utan fortsatte lugnt sitt arbete.
“Jag har då ingenting att svara den lefvande gladan?“ frågade Armand, i
det äfven han vände sig om, liksom ämnade han aflägsna sig från den
oartige f. d. läraren.
“Lefvande gladan!“ röt Hvita Björnen, slående knytnäfven mot fastaget,
till verklig fara för dess laggar, hvarefter han ändtligen närmade sig
fostersonen.
“Hvad var det du sade om den lefvande gladan?“ frågade han med
genomborrande ögonkast.
“Jag hade mycket att berätta om henne“, svarade Armand; “men ni är
verkligen så obändig och svår att jag knappast vet om jag skall
tillfredsställa er nyfikenhet i den vägen.“
“Skulle du händelsevis ha råkat den lefvande gladan?“ fortfor Hvita
Björnen med blickar, som alltmera antogo misstänksamhetens lurande
egenskap.
“Ja, jag har till och med varit hos henne ... hvad säger ni om det,
fader Simon?“
“Du säger att du varit hos henne?“
“Ja.“
“När?“
“I går.“
“Och hur kom det till, min gosse? ... hur kom du att besöka henne? ...
hur fick du veta ... Ah!“ utropade Hvita Björnen, i det han slog sig för
pannan, “nu förstår jag, nu förstår jag!“
“Hvad är det ni förstår?“
“Det var då för att lura mig, som den der räfven till djurvaktare härom
dagen kom till mig och ville veta hvem du var, hvad du hette och hvar du
bodde ... Och jag sade honom allt detta, utan att märka kroken ... ja,
jag är en åsna, som borde gå på fyra ben, i stället för på två ... jag
borde _draga_ vinfastager, i stället för att rulla dem ... Men innan jag
ställer mig sjelf inom skacklarne, skall jag krossa skallen på min vän
djurvaktaren i Jardin des Plantes.“
“Det borde ni ha gjort förut, käre Simon“, anmärkte Armand; “men hvad
tjenar det nu till! ... jag har ju den lefvande gladans adress, liksom
hon har min ... Kunde ni väl begära att ni skulle vara den ende som
visste hvar hon bodde!“
“Det har du rätt uti, Armand lille!“ medgaf Simon, mera liknande en räf
än en björn; “men ser du ändå att det gick såsom jag förespådde ... hon
skulle bestämdt bli tacksam mot sin välgörare, hon skulle bjuda dig till
sig för att belöna dig för ditt välförhållande ... hur många grabbnäfvar
louis-d’orer gaf hon dig, mitt barn lilla? ... Men, din skälm, du fick
säkert mera än guld ... jaja, se inte så förargad ut, ty ingenting var
billigare än det ... De granna ögonen voro på sätt och vis din
tillhörighet, emedan det var du som räddat dem ... Den lefvande gladan
hackar visst inte ut ögonen på alla: hon kan nog smeka med näbben och
skyla med vingarna, hon med ... Med ett ord, du har allt skäl att vara
glad, Armand lille!“
“Ni är en besynnerlig menniska, Simon“, förklarade Armand med stränghet
i sin blick; “ni är i de flesta hänseenden lika godhjertad som tapper,
och likväl ryser ni ej för att stämpla mot en svag qvinna ... Ni anser
den för en stor brottsling, som retar en hund på en svag menniska, under
det att ni sjelf icke tvekar att utsätta en annan lika svag varelse för
ett lejons tänder ... Med ett större brott vill ni straffa ett mindre
... Vid gud, jag känner ej mer igen er, käre Simon!“
Hvita Björnen nedslog tigande sina ögon. Kanske kände han sig träffad af
sin f. d. lärjunges ord.
“Tror ni då icke att det finnes ett annat och vida vackrare medel att
försona den stackars Madelones skugga?“ frågade Cambon.
Hvita Björnen fortfor att stirra på marken.
“Om jag nu skulle kunna erbjuda er ett sådant medel?“ fullföljde Armand.
“Och det vore?“ frågade Simon med svag stämma och något sneglande åt ena
sidan.
“Om jag hade ett vackert ide åt Hvita Björnen och en ännu vackrare
grafvård åt Madelone?“
Hvita Björnen spärrade upp ögonen.
“Åt Madelone?“ upprepade han nästan hviskande.
Simons röst blef alltid så mild och behaglig, när han talade om
Madelone, och äfven detta var en frukt af den saliga dödas lärdomar och
förmaningar i lifstiden.
“Ja“, svarade Armand; “när jag i går talade med markisinnan om saken,
var hon genast beredd att gifva tiotusen francs åt er, käre Simon, samt
dessutom femtusen till grafvård åt er Madelone.“
“Hvarför tiotusen åt mig?“ frågade Hvita Björnen; “hvarför icke så gerna
tiotusen åt grafvården, hvarför icke helst alltsammans åt Madelone?“
“Det blir naturligtvis er ensak“, förklarade Armand, “ty när ni väl fått
pengarne, så kan ni ju använda dem hur ni sjelf finner för godt ... Är
det icke sannt?“
“Visserligen ... det bör kunna bli den ståtligaste grafvård för
femtontusen ... Nå, har du redan fått pengarne, Armand lille? ... dina
fickor se väl tunna ut, tycker jag.“
“Icke ännu, men jag har hennes löfte, som ...“
“Jaså, bara hennes löfte“, inföll Hvita Björnen, “bara hennes löfte! ...
ha, ha, Armand lille!“
“Jag medger att när jag i morse lemnade sängen“, sade Cambon, “trodde
jag icke mycket på det löfte hon gaf mig i går; ja, jag hade till och
med mina stora anledningar att tro det alltsammans skulle stanna vid
blotta löftet ... Men när jag för en timme sedan hemkom från Bicêtre,
dit jag tidigt på morgonen begifvit mig för att träffa min far, satt i
låset till min kammare denna lilla biljett.“
Cambon tog dervid upp en liten ny rosenbiljett, som han visade sin vän
Hvita Björnen.
Denne kastade en begärlig blick på biljetten och förde raskt sin breda
hand till den, liksom ville han sjelf studera dess innehåll.
“Läs den du, Armand lille!“ bad han, dragande handen tillbaka; “jag har
i dag något svårt för att läsa så der fina stilar ... jag har på någon
tid inte varit rätt bra i ögonen.“
Hvita Björnen gjorde sina ögon orätt; men saken var den, att han, som
hade armar för att rulla vinfastager och händer för att bryta jern,
tycktes helt och hållet sakna fingrar tjenliga för pennan. Han hade i
sin ungdom icke fått lära sig skrifva, och att sedan lära sig det hade
aldrig fallit honom in. Deraf följer naturligtvis att han måste vara
lika litet bevandrad i att läsa skrifvet, ehuru han icke var angelägen
om att röja sina svaga sidor för andra. Men Simon var icke den ende, som
deruti blifvit vanlottad. Man träffar bland de lägre klasserna inom
Paris alltför många okunnige i den ädla skrifkonsten. Detsamma träffar
man likväl i alla andra länder, Sverige icke heller undantaget. Tager
man deremot i betraktande konsten att läsa hvad som är tryckt, så torde
i Sverige högst få finnas, äfven inom de allra lägsta klasserna, som
icke kunna läsa sin bibel, katekes och psalmbok, då man deremot i
Frankrike träffar ganska många, som icke ens känna bokstäfverna.
Katolska presten vinnlägger sig mera om att förvärfva jonglörens
skicklighet i konsten att handtera sitt rökelsekar, än att befordra sitt
slägtes upplysning. Dock måste rättvisligen erkännas, att på de sednare
tjugo åren undervisningen blifvit mera allmän. Ju mera det katolska
presterskapet emanciperar sig från påfvestolens omedelbara inflytande,
desto ljusare blir det i samhällets dälder.
Armand, utan att låta påskina något deltagande för sin gamle väns ögon,
uppläste för honom biljetten, som var af följande innehåll:
“Monsieur Armand Cambon!
Ert hastiga aflägsnande i går förorsakade att ingenting då blef
bestämdt, angående er gamle vän, som onekligen förtjenar det
varmaste deltagande, ty hvilken menniska med hjerta skulle ej
ömma för en så stor olycka och ej uppbjuda alla sina krafter för
att, så vidt möjligt vore, mildra den? Man har derför ansett sig
böra förklara att hvad som i går lofvades, skall till alla delar
uppfyllas i dag. Ni kommer väl ihåg att löftet i går grundade sig
på er egen tanke, ert eget råd; och som man bör förmoda, att
ingen bättre än ni kan känna den hederlige, om också något
originelle, mannens anspråk så gör man sig förvissad om att hvad
man nu gör för honom skall af honom emottagas med glädje, och
denna glädje skall då äfven blifva dens, som skrifvit dessa
rader.“
“Läs om det der en gång till, Armand lille!“ bad Hvita Björnen med
särdeles förnöjdt utseende.
Armand uppfylde hans önskan, tilläggande derefter:
“Medgif, fader Simon, att det icke är många glador som skrifva så
vackert.“
“Det har förvånat mig“, medgaf Hvita Björnen; “det finns då heder och
samvete äfven bland denna klass.“
“Och när jag dertill lägger den djupa ånger som ...“
“Jaså, hon ångrade sig äfven?“ inföll Simon; “hon begret den stackars
Madelones öde?“
“Ja ... och till ett bevis derpå hafva vi ju hennes egenhändiga
skrifvelse.“
“Står hennes namn under biljetten?“
“Nej.“
“Det var besynnerligt.“
“Hon kan ha många anledningar att ej utsätta sitt namn ... det kan också
vara ett bevis på en anspråkslös välvilja.“
“Har du någonsin förr hört ett dylikt fall?“ frågade Hvita Björnen; “har
du någonsin förr sett en förnäm dam uppresa en vård på en fattig
tvätterskas graf?“
“Nej, käre Simon.“
“Jag tackar dig, min gosse, för det du ryckte henne undan lejonets
tänder“, sade Hvita Björnen, fattande sin unge väns hand och tryckande
den varsammare än nyss; “jag tackar dig för det du slog mig till marken
... Madelone skall äfven en gång tacka dig, ty det var en ädel qvinna du
räddade.“
“En ädel qvinna!“ mumlade Armand mellan tänderna, ty han tänkte på en
annan biljett, som han hade i en annan ficka.
“Madelone har förlåtit henne“, fortfor Hvita Björnen; “ty Madelone får
en grafvård i Père-Lachaise ... det är klart att det skall bli i
Père-Lachaise?“
“I Père-Lachaise, ja visst.“
“Och grafvården skall bli en bland de stoltaste ... det skall bli ett
ordentligt grafkor med murad graf inunder och så stor ...“
“Att också ni en gång får rum deruti, käre Simon“, sade Armand med
rörelse, ty Hvita Björnens ögon skimrade af en fuktig glans.
“Ja, och sjelfva koret skall vara så rymligt ...“
“Att ni om helgdagarne kan sitta deruti, ty hvarje helgdag skall ni gå
dit med era kransar.“
“Ja, ja, jag skall gå dit om hvardagarne också ... det skall bli mitt
enda nöje, ty det är ...“
Hvita Björnen tystnade och vände sig bort. Mycket starka menniskor äro
vanligtvis mycket rädda för att visa andra den ömmare rörelse, som någon
gång öfverväldigar dem. De blygas för det som tvärtom borde utgöra deras
och mensklighetens ära.
“Det gläder mig innerligt, och det skall också glädja min far, att ni nu
känner er lyckligare än förr“, sade Cambon.
“Ja, det bör kunna bli något för femtontusen francs ... bör kunna bli
bättre än de flestes ... bör bli lika vacker som aristokraternes.“
Äfven denna sednare omständighet bidrog mycket till Hvita Björnens
fröjd. Han hade, såsom vi redan känna, mycket att fördöma aristokraterne
för, och det icke minsta var den lyx, hvarmed de sökte föreviga sina
döde. Men när det gälde Madelone eller honom sjelf, då var det, såsom vi
finna, alls ingen lyx; det var tvärtom den naturligaste sak i verlden
att hafva till och med den rikaste grafvård i verlden, åtminstone så rik
som de förhatlige aristokraternes. Menniskan är sig lik, och det var
icke Hvita Björnen förbehållet att jäfva den satsen.
“Men hvad menade hon med det der hastiga aflägsnandet?“ frågade Simon
efter en stunds högtidlig tystnad, helgad minnet af den märkvärdigaste
bland spets-tvätterskor; “det ser ut som skulle du ha aflägsnat dig för
hastigt.“
“Ja, så synes det“, svarade Armand något förlägen och tankspridd.
“Det var besynnerligt ... aflägsna dig innan du fått fullt besked om den
sak, hvarför du besökt henne ... Om jag icke kände dig, skulle jag
kunnat tro, att du varit något liknöjd för hvad som rörde mig och
Madelone så nära.“
“Men som ni känner mig, så kan ni heller icke tro det’“ svarade Armand
undvikande; “det säkra är emellertid, att ni har stora skäl till
belåtenhet med hvad jag gjort.“
“Ja, du har rätt, min gosse ... Nämn mig derför en tjenst, som du vill
att jag skall bevisa dig, och jag skall göra den, om jag också ensam
måste storma Tuilerierna.“
“Den tid kan väl också en gång komma“, svarade Armand leende, “och jag
är öfvertygad om att Hvita Björnen då icke blir den, som gömmer sig i
Madelones grafkor.“
“Mille démons, Armand lille!“ utropade Simon, skakande Armands begge
händer; “jag skall äfven ha kransar för en ny Juli-kolonn ... Men hvart
går du?“
“Klockan är mycket och jag har åtskilligt att beställa på annan ort.“
“Nå farväl då, min gosse ... Men hör på, Armand lille!“
“Hvad önskar ni?“ frågade Armand, stannande.
“Den der lilla biljetten.“
“Nåväl?“
“Behöfver du den?“
“Ni vill ha den?“
“Ja, jag har fått en idé, ser du.“
“Hvilken?“
“Jag vill innesluta den i en liten ask af silfver och lägga den till
grundplåt under Madelones grafkor.“
“Det var en vacker tanke, fader Simon! ... ni vill derigenom beteckna,
att grafkoret skjutit upp ur ett ångerfullt hjerta.“
“Något ditåt“, svarade Hvita Björnen, vänligt blinkande.
“Så tag den“, yttrade Armand, lemnande honom den lilla biljetten.
“När träffar jag dig?“
“Jag går till Bicêtre i eftermiddag.“
“Jag går också dit.“
“Godt! ... då råkas vi der.“
“Hur dags?“
“Klockan sex, ty vid den tiden bör jag ha uträttat mitt ärende för
dagen.“
“Och jag slutat mitt dagsarbete ... Således klockan sex hos din far ...
Han skall råda mig, hvilken artist jag bör anlita för att få ritningen
till monumentet ... jag vill gerna hafva det olikt alla andra.“
“Jag vet redan, hvem min far kommer att utse till ritningens
verkställare.“
“Och det är?“
“Hvad säger ni, Simon, om jag redan hade ritningen i mitt hufvud?“
“Du? ... omöjligt, Armand lille!“
“Hvarför vore det omöjligt? ... ni vet ju, att jag kan rita och att jag
gjort upp ritningar till flere arbeten både i guld och silfver.“
“I guld och silfver? ... det är något helt annat det ... Nej, min gosse,
jag måste vända mig till någon af de större artisterne.“
“Hvad? ... ni skulle vända er till dem, som rita åt aristokraterne!“
“Hvad gör det? ... hvad har konsten att göra med aristokratien?“
“Det är sannt ... Men de stora konstnärernes ritningar kosta pengar, då
deremot jag skulle rita för gammal vänskap.“
“Man ser icke på louis-d’orerna, när det är fråga om Madelonens
grafvård“, menade Hvita Björnen, som för hennes skull tycktes hafva