Sonen af söder och nord. Förra delen - 10

hans egen, utan äfven trehundra tappra ynglingars undergång, för att
icke tala om sjelfva den sak, för hvilken man väpnat sig och hvilken var
Cambon till och med vida heligare än hans och hans kamraters lif.
Cambon tvekade icke länge. Han vidgade öppningen och sköt först in
lyktan.
Derefter kröp han sjelf in. Inkrupen, var han ögonblickligen på benen,
hållande lyktan i venstra handen och dolken i den högra, beredd att
försvara sin plats eller dö.
Men allt var tyst derinne. Ingen röst störde hans öra och ingen arm
höjde sig mot hans bröst.
Han var allena. Så mycket bättre tid och lust hade han att undersöka
lokalen.
Den källare, hvaruti Armand nu befann sig, var lika hög och bred som
rustkammaren, men betydligt längre och sträckte sig, såsom Armand redan
förmodat, under trädgården, och var sålunda blott en betydligare
fortsättning af den förra källaren.
Armand, som gått rakt fram, stötte mot en jerndörr, hvilken, nu
tillstängd utanföre, utan tvifvel var den genom hvilken den
hemlighetsfulle grannen aflägsnat sig.
Cambon gaf sig icke tid att fundera på hvart denna dörr ytterligare
kunde leda, utan började i stället att undersöka sidoväggarne.
Han stötte foten mot något, som reste sig i hans väg, och han höll
lyktan deröfver.
Hvad han dervid såg, hade han förut under sin lifstid sett många gånger.
Det var en flyttbar jernugn, omgifven af en mängd deglar, alltsammans
sådant som guld- och silfverarbetare använda till de ädla metallernas
nedsmältning.
Det lyste i botten på deglarna, och Cambon hade icke svårt för att
igenkänna den ädla metallen.
Förvånad med skäl öfver denna syn, fortsatte han sin upptäcktsresa.
Ett rop af öfverraskning undföll hans läppar vid det han närmade sig den
andra sidoväggen, ty tätt invid denna blänkte en verklig hög af guld och
silfver.
Hade då Cambon upptäckt en skatt? och hade kanske denna skatt under
medeltiden blifvit till förvar nedburen i denna källare, hvilken utan
tvifvel tillhört det kloster eller den kyrka, som då funnits derofvan?
Cambon fann visserligen att det var en skatt, och en betydlig skatt till
på köpet; men den bar visst icke någon prägel af medeltiden.
Det var knifvar, gafflar, grädd- och sockerskålar, dosor och fat,
armband och urkedjor m. m., men allt af så nytida form, att Cambon, vid
närmare betraktande af herrligheten, icke kunde vara rätt säker på om ej
flere af dessa dyrbara pjeser genomgått hans egna händer och just af dem
fått den form de hade, ty, såsom vi redan hafva hört, var Armand Cambon
en utmärkt skicklig arbetare i guld och silfver. Säkert är att Cambon
igenkände flere stämplar af de fabrikanter, som på den tiden voro mest
“en vogue“.
Detta hindrade likväl ej, att åtskilliga af pjeserna tillhörde en äldre
tid, och hvilket blott bevisade att deras egare icke var någon ensidig
beundrare af det gamla eller det nya.
Hvad som dernäst väckte Cambons uppmärksamhet, var att åtskilliga
pjeser, oaktadt det kostbara arbete som på dem blifvit nedlagdt, voro på
ett högst skonlöst sätt hopklämda eller hopslagna, hvaraf man skulle
kunna sluta till att metallens värde egentligen vore det som låge dess
egare om hjertat. Cambon kunde ej tillbakahålla en suck vid åsynen af
den förstöring, som gått öfver så mycket vackert i uppfinning och så
mycken möda i arbete.
Men ögonblicket var icke rätt lämpligt för sorgliga betraktelser öfver
sättet att behandla konstarbeten i guld och silfver.
Det är klart att Cambon först och främst önskade svar på dessa frågor:
hvem är den lycklige egaren till allt detta guld och silfver? och
hvarför har han burit det ned i källaren? samt slutligen, hvarför vill
han smälta ned alltsammans?
Det är en tjuf, var Cambons första svar, en tjuf som stulit på flere
ställen och sammanfört allt sitt tjufgods hit, för att smälta ned det
samt derefter under hand afyttra det.
Men, blef hans andra svar, det kan också vara någon eller några, som, af
fruktan för en stundande revolution, gömt sin egendom i källaren, såsom
man i äldre tider brukat göra, och man vill smälta ned den, för att
lättare kunna dölja eller medföra den.
Begge dessa fall voro lika möjliga.
Men, i detta sednare fall, hvem var egaren? eller ifall egaren till så
mycket guld och silfver ej sjelf ville synas — hvilket var troligt —
hvem var kommissionären?
Husen i grannskapet voro ganska anspråkslösa och några af dem, efter
hvad bekant är, så illa berygtade, till följd af den der spökhistorien,
att ingen ens hyresfritt ville bebo dem. Det var således knappast
rimligt, att någon af de olycklige hyresvärdarne kunde för egen räkning
innehafva så mycket guld och silfver. Således var någon af dem blott
kommissionär.
Men kommissionär kunde endast den vara, som förfogade öfver det hus,
till hvilket källaren hörde, och hvad kunde väl detta vara för ett hus?
Det fanns ingen närmare egendom än den hvarut presten ensam bodde,
hvartill kom, att källaren, som hvälfde sig under trädgården, hade
riktningen mot samma hus. Det var således presten, som antingen för
någon gynnares eller något skriftebarns räkning till förvaring emottagit
detta dyrbara gods.
Men var det väl också presten som ditfört smältugnen och deglarna? Var
det äfven han som hamrat ihop dessa vackra dyrbara arbeten? Utan
tvifvel, ty prester kunna allt, tänkte Cambon i sin fromhet, på samma
gång erinrande sig, att han en och annan natt sett skuggorna af
åtskilliga hufvud på paterns rullgardin, hvaraf han redan förut dragit
den slutsats, att den andlige mannen icke var så allena i verlden som
han syntes vara.
För öfrigt, hvem kunde så noga veta, om ej den andlige mannen sjelf vore
egaren till skatten? De andlige hafva i alla tider icke blott känt flere
vägar till saligheten än andra dödlige; de hafva derjemte känt flere
kanaler till förvärfvandet af äfven det timliga goda, än mången
uteslutande verldsligt sinnad. Med ett ord, ingenting var omöjligt för
mannen af svarta rocken.
Ett var dock säkert: att egaren till skattkammaren icke kunde vara
mindre rädd om denna än Cambon var om sin rustkammare.
Men Cambon kunde icke tillbringa hela sin tid i denna skattkammare eller
i evighet reflektera öfver den möjlige egaren dertill. Derför, och sedan
han ånyo kastat en blick öfver dyrbarheterna, kröp han tillbaka in i sin
källare och tillsköt derefter mycket sorgfälligt rigeln till
blindluckan. Icke nog dermed: han stötte ned i jorden framför ingången
tvänne grofva värjklingor och vände deras fästen mot samma lucka, för
att understödja rigeln och försvåra ingången, för den händelse det kunde
falla egaren till skattkammaren in att göra ett motbesök i rustkammaren.
Sedan detta väl var undanstökadt, fästade Cambon ståltråden vid lyktan,
hvilken med öppen lucka återstäldes på sin plats nära fjerdingen.
Derefter tog han ett af de små paketen, som utgjorde rågan på
fjerdingen, och hälde på jorden, emellan lyktan och denne, något som
liknade krutkorn. Den som närmare betraktat fjerdingen skulle vid dess
botten hafva upptäckt ett litet hål, hvarutur några svarta korn
framtrillade, förenande sig med dem som Cambon utstrött. Cambon, efter
att än en gång öfver denna tillredelse hafva kastat en pröfvande blick,
kröp tillbaka in i den låga källaren och passerade den, såsom förr, på
fyra fötter och alltid med ögonen på den medföljande ståltråden. När han
kommit till den första luckan förde han ståltråden med verkligen
darrhändt försigtighet genom det fina hålet på ifrågavarande lucka samt
vek dess yttersta ända öfver en af luckans tiljor. Derefter höjde han
sig på armarne upp i sin sängkammare. Sedan han på detta sätt väl kommit
upp, tillslöt han luckan efter sig, men så omtänksamt att, om man också
ej haft för ögonen Cambons dervid något bleknande ansigte, man likväl
kunnat märka att någonting högst vigtigt och farligt förknippade sig med
oftanämnde lucka.
Sedan dennas rigel blifvit tillskjuten, hastade Cambon att ställa sängen
öfver den samt flytta skåpet från fönstret till dess vanliga plats vid
väggen.
Derefter, och som det var långt lidet på natten, klädde han af sig och
intog sängen. Men innan han somnade, genomläste han åtskilliga gånger
den lilla parfymerade rosenbiljetten, som den okända sköna skickat
honom, ehuru han redan kunde den utantill.
Ändtligen släckte han ljuset och insomnade.
Han drömde om högar af guld och silfver, så stora som berg, och om
svarta drakar, som vakade deröfver; han drömde om barrikader, icke
mindre höga, på hvilka han sjelf stod i blod till midjan och af krutmoln
omhvirflad; han tyckte sig se en ängel, sväfvande öfver hans hufvud med
en parfymerad rosenbiljett i venstra handen och en lagerkrans i den
högra. Men ängeln, i stället för korpsvarta lockar, hade det mjukaste
bruna hår och, i stället för nattsvarta ögon, de mildaste högblå.
Slutligen tyckte han, att någon smög sig under hans säng och ryckte upp
blindluckan, utan att först stöta ned den betydelsefulla ståltråden. Han
hörde en förfärlig knall och fann sig sjelf, jemte det hus han bebodde,
uppslungad i rymden högt öfver Notre-Dame.
Han vaknade och satte sig upp i sängen, torkande ångestsvetten ur sin
panna.
“Hå! gudskelof, det var bara en dröm!“ hviskade han och lade sig ånyo.
Han insomnade för andra gången; men om han drömde något mera, känna vi
icke.

Sjunde kapitlet.
Vendôme-platsen.
Vendôme-platsen, bildande en åttkant, eller, nogare sagdt, en qvadrat
med afskurna hörn, är i och för sig sjelf en af de vackraste i Paris;
men kronan af dess skönhet är naturligtvis Vendôme-kolonnen, en,
åtminstone hvad det yttre beträffar, värdig medbroder till
Juli-kolonnen. Vi säga: till det yttre, ty, då Juli-kolonnen är ett
lysande minne af en ärofull frihetskamp, invigdt af segrande medborgares
blod, så är Vendôme-kolonnen deremot ett ståtligt minne af en ärofull
despotism, invigdt af segrande slafvars blod. Blodet, som invigt begge
dessa olika minnen, ropar också med olika röster från jorden.
Platsen, som är anlagd på tomten af det fordna Vendôme-hotellet,
uppbygdt af Henrik IV åt dess son, är rik på historiska minnen, och
hvilken plats i Paris är icke det! Den egdes och beboddes år 1720 af
irländaren Law, den på en gång mest snillrike och mest olycklige
vinglare verlden känner, och hvilken, sedan han af furstar köpt och med
ofantliga summor betalt grefskaper och markisater i nästan hela Europa,
dog såsom flykting i Venedig, fattig och förgäten.
Der störtades, under den första stora revolutionen, från sin piedestal
Ludvig XIV:s kolossala ryttarstod, som stått der sedan år 1699, och det
i samma ögonblick Ludvig XVI såsom fånge fördes öfver platsen för att
insättas i det sorgligt bekanta Tempeltornet.
Der, år 1815, degraderades och dömdes till deportation general Bonnaire,
den tappre försvararen af la Place de Condé, midt framför
Vendôme-kolonnen, hvars basreliefer framstälde flere af hans egna
krigsbedrifter.
Der spände sig, samma dag de allierade härarne intågade i Paris, nitiske
rojalister uti de linor, som, fästade kring halsen på Napoleons staty,
skulle nedrycka den från kolonnen, och drogo af alla krafter samt
svettades af hjertans grund för den goda saken, utan att likväl på detta
sätt kunna böja den envisaste af bronshalsar.
Sjelfva kolonnen är ett verk af Napoleon och invigdes år 1810 för att
föreviga minnet af franska härens bedrifter under 1805 års fälttåg.
Vendôme-kolonnen, i likhet med Juli-kolonnen, helt och hållet af brons,
är likväl högre än denna sednare, eller 107 alnar, piedestalen och
statyn inberäknade. Till gjutgods användes 1,200 af fienden tagna
metallkanoner. Piedestalen, på hvars hörn fyra örnar uppehålla
guirlander af ek och lager, är på alla facerna ornerad med troféer af
alla slags vapen, fanor och militäriska drägter. Öfver ingången till
kolonnen sväfva tvänne segerns genier, uppbärande en tafla, hvars
latinska inskrift erinrar om monumentets uppkomst.
Sjelfva pelaren är helt och hållet ornerad med basreliefer af ringa
konstvärde, föreställande i kronologisk ordning alla bedrifterna från
början af 1805 års fälttåg ända till fredens afslutande efter slaget vid
Austerlitz. Genom en spiraltrappa, som slingrar sig inuti kolonnen,
uppkommer man till en å kapitälet hvilande balustrad, ifrån hvars midt
höjer sig en ny piedestal, som uppbär Napoleons staty. Denna staty är
likväl ej densamma som restes der 1810.
Vi nämnde nyss, att man medelst linor sökte neddraga den, men detta
lyckades ej, ehuru rojalisterne togo både hästar och åsnor till hjelp.
Förtviflade öfver så många fruktlösa ansträngningar, beslöto
rojalisterne att underminera kolonnen, för att genom dess fall kunna
åtkomma den förhatliga stoden. Men de segrande utlänningarne, mildare än
Bourbonernas vänner, satte sig emot denna vandalism; men som de visst
icke hade för plan att skona statyn, så hittade de på ett annat medel
att få den ned. Det hade kommit till deras kunskap, att artisten
Delaunay, som upprest bilden, ensam besatt hemligheten för dess
störtande. Delaunay ålades derför, vid dödsstraff, att nedtaga bilden,
hvilket han också gjorde. Den stod, som sålunda störtades, förestälde
Napoleon såsom romersk kejsare; men den, som efter Julirevolutionen
eller år 1831 å nyo uppstäldes, förestälde hjelten med den lilla
trekantiga hatten samt i den drägt, han vanligtvis brukade bära och den
han gjort så ryktbar öfver hela verlden.
Det är klart, att denna kolonn icke allenast genom sin betydelse, utan
äfven genom sin storlek och sitt lyckliga läge skall göra en förvånande
effekt, man må betrakta den vid dagsljus från Tuilerierna eller från
boulevarden. Men den tager sig icke heller ofördelaktigt ut, när månen
från sin mörka sammetsmjuka himmel strör sitt silfver öfver den lilla
trekantiga hatten och förklarar de kända anletsdragen af verldens
störste krigare. Också underlåter ingen, som gör sin månskenspromenad
öfver Vendôme-platsen, att lyfta sina ögon mot den stolta bronsbilden,
isynnerhet när månen smyckar den med sitt vackraste silfver.
Men få torde betrakta den med så mycken andakt som Armand Cambon,
hvilken, ehuru klockan ännu ej var mer än sju, likväl redan instält sig
på mötesplatsen. Cambon såg ej blott Napoleon på kolonnen, Napoleon på
höjden af sin ära; han såg äfven Bonaparte på klippan i oceanen, der den
fjettrade kondoren led sitt straff, säkerligen mindre för det han skakat
Europas troner, än för det han, ett trolöst barn, förrådt sin moder,
republiken — för det han, af friheten kastad till äran, bjöd äran att
mörda friheten. Det var utan tvifvel något ditåt som Cambon tänkte, ty
han, som icke kunde gå förbi Juli-kolonnen utan att aftaga sin hatt och
framhviska en bön, kunde icke gerna egna sin hyllning åt en storhet,
hvars fot hvilade på grusade städer och krossade menniskoben, och hvars
hjessa bar en lager, drypande af blod och tårar. Cambons andakt för
tillfället tillhörde uteslutande denna stora, om också förtjenta,
olycka, hvartill oceanen en gång var vitne, utan att besvara den
fjettrade kondorens klagan med annat än rytande vågor och hånande
vindar.
Cambon vände slutligen sina ögon från kolonnen, ty det är besvärligt att
stå så der länge och titta upp till en höjd af 107 alnar, helst när man,
såsom Cambon, är klädd i hvit stärkt halsduk med mycket styfva kragar.
Det är gifvet, att man icke kan vara barhalsad, när man är bjuden till
ett förnämt fruntimmer, och som det icke heller går an att ha blus på
sig, så är det klart att, ifall man så hafva kan, man tager på sig en
fin vacker svart frack med tillhörande väst och pantalonger. Allt detta
hade också vår hjelte, och det var väl värre än det, han hade ett par
hvita handskar i ena frackfickan, ty hvarför skulle han väl taga dem på
sig, när klockan ej var mer än sju, liksom man ej kunde beundra
Vendôme-kolonnen utan hvita handskar. Och om man också känner sig rörd
af hvad man för tillfället ser eller tänker på, så är det derför icke
nödvändigt att upptaga och nedskrynkla den hvita slätstrukna näsduk man
har i andra frackfickan. Man petar helt enkelt bort tåren med fingret,
ty allting är “comme il faut“ i mörkret.
Men Armand Cambon hade utomdess något i hvardera byxfickan, som icke är
“comme il faut“, hvarken vid dagsljus eller i mörker. Han hade nämligen
i den ena en hopfälld dolk och i den andra en terzerol med tvänne pipor,
hvardera laddad med sin lilla nätta kula.
Det der var visst icke nipper att ha på sig, när man går till
fruntimmer; men Armand Cambon var en försigtig general. Den anonyma
biljetten, den väntande vagnen, den maskerade kammarjungfrun och den der
bindeln för ögonen, allt detta var visserligen intressant; men det var
icke rent spel, eller åtminstone röjde det en fruktan å ena sidan, som
följaktligen kunde förutsätta fara å den andra. Tar man sina
försigtighetsmått på ena hållet, så är det klart att man måste göra
detsamma på det andra. Med ett ord, Armand fann det alls icke underligt,
att han försett sig med dessa små vapen, som äro så lätta att dölja i
fredstid, men af hvilka man kan hafva så mycken nytta, när det gäller
att försvara sig, helst mot flere fiender på en gång.
Det är en gammal sanning, att tiden aldrig går så långsamt som när man
väntar på något angenämt. Ännu var klockan blott en qvart till åtta, och
vår hjelte hade funnit den qvart, han redan tillbragt på
Vendôme-platsen, längre än en vanlig timme, ehuru han fördrifvit tiden
med en repetitionskurs i Napoleons historia. Emellertid marscherade han
af och an på den vackra platsen, som för ingen del hade brist på
promenerande af begge könen.
I ett af hörnen höll en säljare af gamla manskläder ett efter
vanligheten långt och blomstrande tal för sina trådslitna paltor inför
ett auditorium af omkring tjugo personer. Säljaren hade ett blekt och
magert ansigte, men hans kropp tycktes hafva ovanligt grofva och feta
dimensioner. Vid närmare påseende fann man dock att detta härledde sig
deraf, att säljaren hade hela sitt varulager på sig. I den mån han sålde
och blef af med sina varor, blef han sjelf allt smalare och spensligare.
Slutligen, och hvilket bevisade att han gjort goda affärer, stod han i
bara skjortan och kalsongerna. Så rustad, aflägsnade han sig med begge
händerna fulla af mynt, under allmänhetens gapskratt.
Armand skrattade med, men kände i detsamma att någon i hopen stötte till
hans ena sida. Han förde handen ögonblickligen dit, der han känt stöten,
och kom just lagom för att gripa om en annan hand, i hvilken han
igenkände sin egen lilla terzerol.
“Hvad är meningen med detta?“ frågade han den, hvilken handen tillhörde
och som tycktes vara en man tillhörande den s. k. bättre
samhällsklassen.
“Jag ber om förlåtelse!“ stammade denne, släppande terzerolen på gatan;
“men ... men det föreföll mig besynnerligt, att ni går på gatan med
sådana saker“, tillade han, derefter smygande sig bort.
“Ni skulle hellre sett, att det varit en börs“, mumlade Cambon, i det
han, sjelf något förlägen, böjde sig ned och upptog terzerolen, den han
hastigt gömde hos sig.
Han såg nog hvad det var för en figur som han varit ute för; men han
aktade sig att börja process med en ficktjuf, som, i stället för en
börs, finner en laddad pistol i sin nästas ficka.
Nästan lika glad som ficktjufven öfver att ingen polissergeant varit
vitne till uppträdet, drog sig Cambon till en annan sida af
Vendôme-platsen med föresats att dädanefter bättre vårda sina fickor.
Han slog ånyo några slag fram och tillbaka, finnande tiden något raskare
i sitt lopp allt ifrån den stund han fick en tjuf att fundera på.
Händelsevis kom hans blick att falla på tvänne manspersoner, hvilka
mötte honom. Som månens sken föll på deras ansigten, blef det mycket
lätt för honom att urskilja anletsdragen.
Den ene var densamme som nyss, utan att sjelf vara vapensamlare, varit
nära att tillskynda spökhusets rustkammare förlusten af en terzerol med
två pipor.
Men Cambon tyckte sig äfven igenkänna den som var i ficktjufvens
sällskap.
Ifrågavarande person hade låg svart hatt med breda border samt en mycket
lång rock, lik den som de franska presterne bruka.
Cambon stannade, ansträngande sitt minne.
Hvar hade han väl förut sett det der bleka svartskäggiga ansigtet i
förening med den der svarta långrocken?
Hastigt, och liksom ett ljus uppgått för honom, utropade han för sig
sjelf:
“Ah, skulle det vara han? ... nej, det är icke möjligt! ... och likväl
var han så lik presten vid rue S:t-Etienne, min granne, att jag nästan
skulle kunna svära på att det var samme person.“
I detsamma hördes ett tornur slå åtta.
Armand Cambon hastade ögonblickligen åt den sidan af Vendôme-platsen,
som ligger norr om kolonnen.
Der stod ganska ordentligt en täckt vagn med sina två hästar och en
körsven på kuskbocken. Framför den halföppna vagnsdörren stod en qvinlig
gestalt i kappa och hatt, från hvilken sednare nedföll ett rikt veckadt
flor.
Cambon närmade sig oförskräckt detta fruntimmer, som, förande floret
något åt sidan, tycktes fixera honom med ena ögat.
“Monsieur! väntar ni någon?“ frågade den okända med låg stämma.
“Ja“, svarade Armand, fruktlöst bemödande sig att genom floret upptäcka
ett ansigte, som, utom floret, till mer än hälften var betäckt med en
svart mask.
“Hvem?“ frågade hon ånyo; “hvem väntar ni?“
“En vagn med två hästar, som på slaget åtta skulle stanna norr om
Vendôme-kolonnen“, svarade Cambon; “dessutom ett maskeradt fruntimmer,
som skulle bjuda mig en plats i samma vagn.“
“Riktigt“, halfhviskade damen; “ni är den rätte ... Var då god och stig
in!“
Dervid slog hon upp vagnsdörren hel och hållen samt gjorde en lika
behaglig som begriplig rörelse med handen åt den unge mannen.
“Jag tackar“, komplimenterade Armand; “men ni tillåter mig väl att först
hjelpa er upp?“
“Ni är mycket artig“, yttrade hon, emottagande hans framräckta hand.
Den maskerade damen satt nu i vagnen.
“Med er tillåtelse intager jag nu platsen vid er sida“, sade Cambon, i
det han raskt hoppade in i vagnen och satte sig bredvid den okända.
“Har ni varit så god och låst till vagnsdörren?“ frågade hon.
“Ja, men det var öfverflödigt, hör jag, ty man låser just nu igen den
utanför.“
“Det är kusken.“
“Det var en artig kusk, min nådiga!“
“Såå?“
“Nu är vagnen i kuskens händer och jag är i edra“, sade Cambon muntert.
“I mina?“
“Ja visst.“
“Hm, hm! ... vi få väl se.“
I detsamma satte sig vagnen i rörelse.

Åttonde kapitlet.
Den maskerade.
Vagnshjulen rullade af temligen fort; men vagnskorgen var som en gunga.
Cambon kunde icke erinra sig att han någonsin förut åkt så beqvämt. Men
som han icke heller förut hade åkt i sällskap med ett maskeradt
fruntimmer, så fann han sin belägenhet högst egen och besynnerlig. Det
är icke nog med att åka beqvämt, man måste äfven, när man så vill, kunna
stanna och gå ur, hvilket Cambon icke ansåg sig kunna göra, sedan han
öfvertygat sig om att vagnsdörren blifvit låst utanför och nyckeln till
låset troligtvis gömd i den artige kuskens ficka.
Det beqväma och behagliga upphör att vara beqvämt och behagligt, när man
icke, allt efter som det faller en in, kan utbyta det mot det obeqväma
och obehagliga. Högsta lycka är ingenting annat än högsta frihet.
En suck störde Armand i hans tysta betraktelser. När man kan sucka på
sammetsklädda resårer, då står det icke rätt till. En artig kavaljer
frågar icke gerna sin dam, hvarför hon suckar; men man kan svara på
samma sätt, och det gjorde också vår hjelte.
Armands suck hade åtminstone den verkan, att den löste den maskerade
damens tungband, som någon stund varit temligen hårdt tilldraget.
“Min herre, ni har hitintills med mycken beredvillighet underkastat er
de order man gifvit“, sade hon.
“Med mycken beredvillighet?“ upprepade Cambon; “det tror jag nog ... Man
bjuder mig på en vagn, som en prins skulle kunna åka i; och man bjuder
mig på ett sällskap, som — jag ber er tro på mitt uppriktiga hjerta —
måste vara mycket älskvärdt, att döma af hvad jag redan sett, eller,
rättare sagdt, af hvad jag icke sett ... Det är minsann icke många af
mitt stånd, som hugnats med en sådan lycka.“
“Men, min Gud, jag glömmer ju alldeles bort att ...“
“Hvad?“
“Ni minnes väl en annan af föreskrifterna?“
“Den att man skall binda för mina ögon ... hvem kan glömma någonting så
vigtigt?“
“Var god och tag denna duk ... Ni skall sjelf binda den för ert
ansigte.“
“Ni tror mig då kunna göra det lika ärligt som om ni sjelf gjorde det?“
“Ja, jag tror er derom.“
“Men på det hela taget vet jag ej hvartill det egentligen skall tjena
... Om meningen är, att jag ej skall se hvart vi åka, så vet ni sjelf,
huruvida jag hitintills en enda gång gjort min af att nedfälla jalusien
... Nyfikenheten är ej en af mina svaghetssynder.“
“Jag vet nog att det för närvarande är öfverflödigt ... men efter det är
bestämdt föreskrifvet, så ...“
“Så bör man punktligt lyda ... På det ni icke skall få något obehag
genom mig, så tager jag duken och skyndar att fullgöra den vigtiga
föreskriften.“
“Här ... tag.“
Cambon emottog den allra mjukaste parfymerade silkesduk, hvars doft
ovilkorligen erinrade om rosenbiljetten.
“Det hade kanske icke gått så lätt för mig att lyda“, sade Cambon, under
det han band för sina ögon, “om ni icke haft den der svarta masken för
ert ansigte.“
“Hur då?“
“När jag icke får den lyckan att se ert ansigte, så gör det mig alldeles
detsamma, om jag har förbundna ögon eller ej“, svarade Armand med en
fransmans vanliga ledighet.
“Hvilken stor artighet!“ betygade också den maskerade, beledsagande sina
ord med en ny suck.
Cambon hade gerna velat fatta handen på den som kunde sucka så vackert.
Men det är icke rätt förståndigt att trycka handen på domestiken, när
man i perspektivet har en möjlig handtryckning af domestikens
herskarinna. Cambon var en mycket förståndig menniska.
En liten paus följde nu.
“Jag nämnde nyss att jag icke är nyfiken“, bröt ändtligen Cambon den
tråkiga tystnaden, “och jag tänker icke heller gå emot min natur ... Men
utan att fela för mycket mot mig sjelf eller gå andras granlagenhet för
nära, skulle jag kanske kunna fråga, hur det var möjligt för en obekant
att finna reda på min bostad?“
“Ja, ni bor mycket aflägset, min herre.“
“Utan tvifvel.“
“Och hvad som än värre är, ni bor i en ohygglig trakt af staden.“
“Ni menar för de der spökhistoriernas skull?“
“Ja, kan det finnas någon hemskare trakt än der spöken husera?“
“Jag medger att spöken icke äro ett sällskap som ...“
“Och ni ... ni som bor i sjelfva spökhuset och i den der trädgården ...
o min Gud! ... Jag darrar ännu, när jag tänker på att jag ...“
“Måste promenera öfver den hemska trädgården“, tillade Cambon, “och
sedan gå in i den icke mindre hemska korridoren, för att träda den
vackraste af biljetter in i låset på den fulaste af dörrar ... Tro mig,
jag ser tydligt hvilken ängslan detta förorsakat er.“
“Man hade sökt er tvänne dagar å rad“, försäkrade den maskerade.
“Jaså, tvänne dagar å rad ... Hur mycket besvär har jag ej redan
förorsakat!“
“Men när man aldrig fann er hemma, beslöt man lemna qvar några skrifna
rader.“
“De mest förtjusande rader!“ utropade Cambon.
“Jaså, dessa rader hafva då redan gjort er så lycklig?“ frågade den
maskerade, icke utan en viss sorgbundenhet i uttrycket, den Cambon
ganska lätt märkte, ty när man är beröfvad synen, tilltager hörselns
sinne i styrka.
“Det förstås“, svarade han, “att när man får en skrifvelse ifrån en dam
...“
“Som man icke känner?“
“Det är just deruti som det pikanta ligger ... Hvem vet om det skulle
vara lika intressant, ifall man kände henne, ty ...“
Armand tystnade tvärt, ty som känseln hos honom var lika högt uppdrifven
som hörseln, så kände han ganska tydligt huru en liten hand tryckte hans
egen.