Sonen af söder och nord. Förra delen - 18

tiden han såsom garnisonsofficer beträdde ärans fält.
Nu går ridån ned, emedan alla måste kläda om sig till bröllopet.
Armand fann det visserligen vara i sin ordning att Urbain fick Hélène,
men var förargad på den förre, som icke ref sönder adelsdiplomet och
hängde ordensbandet kring näsan på munken. “Hvad det der skall smaka
aristokraterne“, sade han för sig sjelf, “att man icke en gång i en
ballett vågar bortgifta en adelsmans dotter med en man ur folket, utan
att denne först skall göras till adelsman och riddare!“
Han såg upp till venstra galleriet, för att se om icke markisinnan nu
med större intresse följde pjesen. Hon fortfor ännu att skämta med samme
kavaljer. Men hvad som ännu mer förvånade Armand var att markisinnans
kavaljer, under det han talade med henne, oupphörligen höll sin kikare
riktad mot högra radens galleri och direkte mot Adelaïde Géronnière,
hvilket så mycket mindre behagade Armand Cambon, som berörde kavaljer,
utom sina många ordnar, hade det ståtligaste ansigte man kunde se och
som visst icke misskläddes af korpsvarta mustascher och pipskägg.
Armands blick kom händelsevis att falla på den herrn, som satt bredvid
riddaren af de många ordnarna. Denne herre hade likaledes flere ordnar,
men icke på långt när så vackert och markeradt ansigte som den förre.
Icke desto mindre dröjde Armands uppmärksamhet länge och väl vid den
sednare riddaren, ty dennes anletsdrag föreföllo honom så bekanta, utan
att han likväl kunde erinra sig hvar han förut sett honom. Emellertid
och som herrn med kikaren envist fortfor att styra kurs på galleriet
midt öfver, fastän han vid sin sida hade salongens förnämsta skönhet, så
fann Armand nödvändigt att, oaktadt sin nyfikenhet hvad den andre herrn
beträffade, följa samma kurs och såg, icke heller till sin synnerliga
tillfredsställelse, bankirens brorsdotter småle emot den hemske bleke
hertigen, som satt bredvid henne.
“Innan hon somnar i natt“, mumlade Armand, “ler hon så lagom!“
Detta sade han eller, rättare sagdt, tänkte med den innerligaste
förnöjelse, och likväl skulle han förr hafva gifvit tusen lif, om han
haft dem, än förorsakat denna intagande flicka ett ögonblicks bekymmer.
“Förlåt! känner ni den der förnäma damen?“ frågade honom den granne,
hvars ögon så nyligen varit i fara för hans finger.
“Ja, det är mademoiselle Adelaïde Géronnière“, upplyste Armand,
“brorsdotter till bankiren af samma namn.“
“Mademoiselle? ... jag trodde hon var gift jag“, anmärkte grannen, något
förundrad.
“Hvaraf sluter ni till det?“ sporde Armand, som ansåg Adelaïde ännu för
ung att gifta sig.
“Af hennes fräckhet“, svarade grannen ogeneradt.
“Monsieur!“ grymtade Armand, färdig att sticka ut sin grannes begge
ögon.
“Ja ja, nog vet jag att äfven de ogifta, när de äro rika eller förnäma,
kunna sätta kikarn på dussintals karlar ... men de gifta sätta den på
hela verlden.“
“Ni kan omöjligt mena den unga damen, som sitter i högra galleriet“,
förklarade Armand.
“Nej, det är i venstra ... hon, som har den der baron Saint-Bris i
släptåg.“
“Aha, ni menar markisinnan d’Estelle“, sade Cambon fullkomligt lugnad.
“Jaså, det är en markisinna ... jag kunde väl tro att det var något
ditåt.“
“Men hvad är baron S:t-Bris för en?“ frågade Armand i sin ordning.
“Herrn med mustascherna, pipskägget och de många ordnarna, han som har
sin plats bredvid markisinnan, han bor i Hôtel de Bade vid Boulevard des
Italiens ... han har de vackraste hästar i Paris och louisd’orer, så att
han kunde köpa hela boulevarden ... de strömma hit nu som bäst alla rika
odågor från provinserna ... Men så mycket bättre ... ju flere bär, desto
mer att sylta.“
Armand betraktade närmare sin granne, men han hade icke förut sett
honom, hvilket icke förvånade vår hjelte, som alltför väl visste att det
i Paris funnes flere demokratiska sektioner än hans.
“Då känner ni kanske också den andre riddaren?“ frågade Armand.
“Hvem?“
“Han som sitter bredvid baron S:t-Bris.“
“Jaså, den der med trubbiga näsan och aflånga ögonen?“
“Ja, just den.“
“Den är mig obekant“, svarade grannen, “men han ser föga ridderlig ut.“
“Ha!“ ropade Armand, börjande ånyo med mycken uppmärksamhet granska den
ifrågavarande personen, hvilken, efter hvad nyss nämndes, han förut
trodde sig hafva sett.
Nu kände han igen honom. Herrn med trubbiga näsan och aflånga ögonen var
samme herre som dagen förut på Vendôme-platsen visiterat Cambons fickor.
“Åhå, nu få vi ändtligen slutet af balletten“, underrättade grannen,
vändande sig mot scenen, liksom alla andra, icke ens Armand Cambon
undantagen, hvilken sålunda icke fick tid att reflektera öfver
ficktjufvens uppträdande bland så förnämt folk.
Teatern föreställer en sal på grefve de Vardecks slott. Salen är fyld af
festligt prydde bröllopsgäster, som bilda en lysande grupp. Ingen fiol,
hvarken från himmelen eller afgrunden, fördunklar den sköna dagen. Den
ädle grefven förenar Urbains och Hélènes händer. Den förre har redan
hunnit så långt i danskonsten, att han, hållande sin brud om lifvit,
endast står på högra benet, under det att Hélène står på det venstra.
De tu skola vara ett, heter det, och der tu äro ett, der äro också fyra
ben två för mycket. Sedan de älskande sålunda stått några minuter,
aflägsna de sig, för att omkläda sig till den pas de deux, som skall
sätta kronan på verket, under det att grefven och hans gäster taga
platser på begge sidorna af teatern, lemnande fonden fri.
Fonden rullas upp och man ser en af de vackraste och rikaste trädgårdar.
Öfverallt, hvart man kastar blicken, möter man en herrlig rosenbuske,
mellan hvars blad och blommor framlyser en flickas ansigte, naturligtvis
den skönaste blomma bland alla. Det är blommornas själar man på detta
sätt vill åskådliggöra. Det är en vacker tanke, som bör bära god frukt.
Rosenbuskar äro, som man vet, orörliga, ty deras fötter äro fästade i
jorden. En mild försyn, som icke vill att de af stormen skola bortföras,
har så visligen anordnat. Men blommorna hafva också själar, och hvarför
skulle de ej hafva det? Det finns så många fulare och obehagligare väsen
som ha anspråk på att vara själfulla. Men det roar understundom
blommornas själar att slå sig lösa, ty det kan icke alltid vara angenämt
att stå sammanträngda på en trädgårdssäng, liksom flickor i en pension.
Det är derför som det ena sköna ansigtet efter det andra höjer sig ur
hvar sin rosenbuske, derför som den ena hulda varelsen efter den andra
dansar fram ur sitt kroppsliga fängsel. Begagnande sig af den prosaiske
trädgårdsmästarens frånvaro, vilja de genom en ömsesidig förtroligare
beröring glädja hvarandra, liksom de förut gladt en otacksam verld med
sitt doft och sin fägring. Rosensjälarne representeras af mesdames och
mesdemoiselles Plunkett, Taglioni (en systerdotter till Marie Taglioni),
Robert, Emarot, Caroline, Théodore, Marquet, Legrain, Quéniau, Mathilde
och Pierroe, alla solodansöser och tillhörande l’Académie Nationale de
Musique. Alla äro ypperliga, och man ser snart att deras första “pas“
äro tagna i den bästa skola. Deras dans är briljant. När man ser hvar
och en dansa sitt solo, vet man icke hur det är möjligt för någon annan
att dansa bättre; när de dansa alla på en gång, skimrar det som ett
blomsterregn för våra ögon. En bukett af sådana blommor skulle i
orienten betalas med millioner, och icke heller i norden skulle man se
på styfvern, ty äfven der finnas mäcenater, åtminstone för dylik
blomsterodling. Vackrast blir dock i alla tider törnrosen, och bland
törnrosor är mademoiselle Plunkett den vackraste vi sett. Näst henne
lyser hyacinten (Taglioni). Atterbom låter i sina sköna sånger om
blommorna Hyacinten säga: “Den döende kraftens hjertblod jag är“.
Atterbom skulle se den yngre Taglioni. Denna hyacint är ingen “döende
kraft“, ty hon har ben eller, rättare sagdt, stjelk sådan som endast den
sydliga solen kan frambringa.
Men trädgårdsmästarens steg på sandgången höras. Rosensjälarne återvända
till sina kroppar. Trädgårdsmästaren (monsieur Saint-Léon) inkommer,
åtföljd af folk, som vill köpa blommor. Trädgårdsmästaren fattar sin
knif och plundrar den ena busken efter den andra; men vid hvarje ros han
afskär, höjer sig ur busken en rund arm till ett tecken att blommans
själ lider. Sedan köparne fått sina buketter och gått sin väg, aflägsnar
sig äfven trädgårdsmästaren, kanske för att i vin förvandla sina
blodspengar, under det han studerar “Le Réforme“ eller någon annan
radikal tidning. Men medan han sjelf studerar och tänker på uppror, anar
han icke att blommorna i hans trädgård göra precist detsamma.
Väl känner man att bien, åtminstone en gång om året, göra uppror i sina
kupor, svärma förfärligt, döda sina drönare o. s. v. Men att den
revolutionära propagandan äfven trängt sig in i blommornas annars så
tysta och oskyldiga rike, det anar man ej. Men tiden är svår, och det
lider mot 1848.
Trädgårdsmästaren återkommer något drucken och mycket glad, såsom fallet
merendels är, när man är något drucken. Men han blir spik nykter, när
han ett tu tre finner sig omgifven af sina undersåter, hvilka, i stället
för blomkronorna, nu vända stjelkarne emot honom från alla sidor.
Törnrosen, hvars törniga stjelk, som man känner, icke är att leka med,
ansätter honom värst och tager ordet på sina systrars vägnar. Hon begär
för sig och de öfriga trädgårdsblommornas räkning:
1:o) personlig frihet, det vill säga, bortrödjandet af alla
trädgårdssängar, hvilkas trånga utrymme hindrat all friare utveckling
och gjort att både blommor och rötter blifvit hoptrasslade med
hvarandra, till stort men för nationaliteten; vidare kullvräkandet af
alla trädgårdsplank, som stängt dem från beröringen med den yttre friare
naturen och derigenom tillskyndat dem förlusten af det doft, hvaraf till
och med den obetydligaste ängsblomma kan skryta;
2:o) pressfrihet eller frihet från att läggas i press mellan bokblad och
innanfönster, hvartill man företrädesvis begagnat trädgårdsblommor,
såsom varande grannare och större än alla andra;
3:o) afskaffandet af alla namns- och födelsedagar, som förstört deras
förr så blomstrande välstånd;
4:o) förbud mot införsel af artificiella blommor, hvilkas nyttjande
kommit menniskan att glömma naturens herrligaste alster, i sammanhang
hvarmed de fordra att madame Furstenhoff måtte varda förpassad till
Sibirien eller något annat ställe, der man ej dansar på rosor;
5:o) förstörandet af drifhusen och synnerligast krukorna, som alla äro
oförenliga med blommornas af försynen gifna bestämmelse att i omedelbar
beröring med himmelen och ljuset pryda och lyckliggöra jorden;
6:o) fullkomlig associationsfrihet samt bildandet af nationalgarde,
hvartill de förbehålla sig att framdeles få inkomma med ett på lagliga
grunder hvilande förslag;
slutligen och för det 7:de), att alla mytologiska bilder af sten eller
trä, såsom alltför mycket erinrande om hedendom och despotism, måtte ur
trädgårdarne borttagas, isynnerhet bilder af gamla trädgårdsmästare,
liknande den, som har sin staty i Carl XIII:s torg, och att i deras
ställe måtte uppresas ett monument åt Linné, den store presidenten i
blommornas fristat.
Trädgårdsmästaren blir alldeles förtviflad öfver alla dessa påståenden.
Han har såsom fideikommiss emottagit trädgården, om ej just direkte af
Gud, åtminstone af grefve de Vardeck, hvilket i hans tanke kommer på ett
ut, och han måste återlemna allt i samma skick som han det emottagit.
Dock vill han, med afseende å tidens kraf, göra några eftergifter.
Sålunda vill han befalla sitt garde, trädgårdsdrängarne, att draga sig
tillbaka ur trädgården. Vidare lofvar han gifva blommorna en oktrojerad
författning, bygd på allmänna val och tvänne kammare eller drifhus, i
likhet med dem, som det blomstrande Tyskland skulle få. Med ett ord,
allt skall bli så trefligt, bara han får vara qvar såsom välbestäld
trädgårdsmästare, hvilket lönande yrke gått i arf från far till son.
Men blommorna, klokare än folket år 1848, tro icke på afmarcherande
garden eller på löften om författningar. De gripa sin trädgårdskung,
fängsla och släpa honom med sig ... hvart? — Det får man se i följande
tableau:
Dekorationsförändring. Natt. En purpurstrimma visar sig i östern,
tändande skogstopparna och fångande i sin brand en och annan stjerna.
Jorden är ännu dyster, men icke ödslig. Man ser vid skenet af lysmaskar
ett brokigt, men matt hvimmel af alla färger öfverhölja marken.
Purpurstrimman blir allt bredare, marken allt klarare. Ah! det brokiga
hvimlet kommer af hundratals sköna flickor, slumrande famn vid famn så
långt ögat når. Flickor? nej! det är blommor, ännu söfda af natten eller
tyngda af daggen. Ack, hvad det är dumt att icke vara tidigt ute om
morgnarne!“
Men om man sofve mindre, hur gammal blefve man ej då? Man är enligt
dopsedeln fyrtio år, man är till och med sextio; men egentligen är man
bara tjugo, bara trettio. Det öfriga har man sofvit bort, och det kan
icke räknas. På detta sätt blir man alltid ung, fastän man står med
foten i grafven. Tycker man att ens ögon blifvit något dunklare och ens
lockar något hvitare, så kommer det blott deraf att man är litet
omorgnad och fått litet dun i håret.
Men nu brinner hela östern och jorden vänder mot den sitt klarnande
anlete. Ett rosenfärgadt, nästan genomskinligt väsen sväfvar öfver
scenen, vidrörande de sofvande blommorna. Det är Aurora, det är
blommornas drottning, det är Fanny Cerrito.
Mången menniska behöfver middagssolen midt i ögonen för att kunna vakna;
men blomman, som icke tynges hvarken af öfverfyld mage eller
skuldbelastadt bröst, vaknar så lätt och behöfver icke gnugga sig i
ögonen för att igenkänna morgonrodnaden och dagen. Blommorna börja sin
dans och man ser deras små fötter hoppa på tufvorna. Blommornas
drottning dansar ock: ändtligen dansar Fanny Cerrito. Men det är ej
tufvorna hennes fötter vidröra — det är på daggdropparne hon dansar, på
daggperlorna, innan dessa ännu hunnit jorden.
Den stora skilnaden emellan Fanny Cerritos och andra dansösers dans
ligger blott deruti, att när de sednare mer eller mindre lyckas i sitt
bemödande att komma upp från jorden, synes den förra hafva svårast för
att komma ned på jorden, emedan det är som om de utbredda vingarne
ständigt hotade att återföra henne till den höjd, hvarifrån hon kommit.
De sednares dans är barnets i dess yrande åtrå emot stjernorna och
solen; den förra är geniens i dess glädje att hafva funnit den jord, hon
egnat sin kärlek och lofvat sitt skydd.
Men dansen afbrytes. De upproriska blommorna ila in med sin fångne
trädgårdsmästare, hvilken de ställa inför tronen, hvarpå blommornas
drottning tagit plats. Han anklagas, han är nära att dömmas, han synes
förlorad. Ingen Crémieux i Paris eller Andreas Möller i Stockholm
uppträder till hans försvar. Lyckligtvis är trädgårdsmästaren äfven en
stor dansmästare. Oförmögen att försvara sig med munnen och armarne, ber
han att få bevisa sin oskuld med benen, ja han vågar till och med
uppbjuda sjelfva blommornas drottning till en pas de deux. Han vädjar
till det täcka könets svagaste sida, till dansen, och han vädjar icke
förgäfves. Dans verkar himmelsvidt mer än konfekt, armband och gula
långshawlar. Blommornas drottning bifaller, nedstiger från sin tron och
börjar med trädgårdsmästaren denna pas de deux, som slutar balletten och
hvilken följaktligen skall utgöra den gyllene kronan på verket.
Och likväl, hvad är denna gyllene krona mot den krans af enkla blommor,
som smyckar ängelns tinning, när hon sväfvar omkring dåren i en
föregående tableau? Hvad är denna gyllene krona mot rosenslöjan, som
svajar öfver blommornas drottning, när hon i den föregående scenen
väcker sina undersåter och dansar bland dem?
Fanny Cerrito gör i sin pas de deux med trädgårdsmästaren en mängd svåra
steg och hopp, som komma åskådaren att hissna, att bäfva, ty man fruktar
att denna fina gestalt icke ostraffadt hängifver sig åt dessa
onaturligheter, som ryckt den stora konstnärinnan från den parnass, hon
aldrig bort lemna, ned till den manège, som aldrig borde hedras af
hennes fot. Det är följden af att dansa med trädgårdsmästare, äfven om
de föra sina ben med monsieur Saint-Léons obestridliga styrka och
skicklighet. Men vi förstå nog monsieur Saint-Léons mening. Han vill
göra sylfiden till menniska för att hon må kunna gifta sig med en
trädgårdsmästare, ty balletten slutar med deras förening, firad medelst
en lysande grupp, hvaruti de förrådda blommorna naturligtvis måste
deltaga.
Vi hafva med förvåning sett trädgårdsmästarfruns halsbrytande
saltomortaler; men aldrig skola vi glömma fiolspelarens goda genius och
blommornas drottning.
Publiken är, hvad konst beträffar, sig temligen lika öfverallt. Det
stormande bifall, hvarmed Fanny Cerritos prestationer förut blifvit
emottagna, voro ett intet emot dem, som vid ballettens slut öfverhöljde
henne. Armand Cambon, hvilken så djupt senterat dansösens eteriska
skönhet i scenerna med Urbain, stormade nu med händer och fötter som en
galning i förtjusning öfver hennes pas de deux med trädgårdsmästaren,
och han arbetade med tio klackörers kraft äfven sedan Fanny Cerrito
blifvit tvänne gånger framropad och ridån derefter fallit.
Detta kom han likväl att ångra, ty i sin hänryckning glömde han att se
upp till det der högra galleriet, som under hela pjesens gång varit ett
nästan ständigt föremål för hans uppmärksamhet. När han ändtligen, trött
både i händer och fötter, riktade sina blickar ditupp, voro Adelaïde och
hennes följeslagare försvunna.
Ett rop af bestörtning undföll hans läppar och han rusade ut från
parterren, knuffande undan alla, som voro i hans väg, och icke kännande
de knuffar, hvarmed han af andra vedergäldes. Det var nära att han råkat
ut för polissergeanternas och municipalgardisternas knogar, som icke
tåla andra knuffar än dem de sjelfva utdela.
När Armand ändtligen utkommit på gatan, löpte han mellan vagnarne med
fara att bli öfverkörd; men den ena vagnen försvann efter den andra,
utan att den stackars arbetaren funnit den eller dem han tycktes söka.
Han slog sig för pannan vida känbarare än Urbain hade gjort; han slet
flere hårstrån från sin hjessa än grefve de Vardeck; han såg
bedröfligare ut än sjelfva doktor Matheus i det ögonblick denne med sin
protesterade räkning sjönk ned i afgrunden. Han förbannade “djefvulens
fiol“, och dermed må nu vara huru som helst; men hvad som än värre och
oförlåtligare var, han förbannade sjelfva Fanny Cerrito. Det var
lyckligt att hon icke visste det, emedan hon redan förut var ledsen
öfver att hon ej mer än tre gånger på aftonen blifvit inropad, liksom
hennes käre man monsieur Saint-Léon var förargad för det man icke begärt
dacapo på Mayseders variationer, såsom han bespetsat sig på. Markisinnan
var förargad på Adelaïde, icke för det att denna så förtroligt talat med
hertigen, utan för det att bankirens brorsdotter vid sin barm burit en
grannare och säkert dyrbarare bukett än markisinnan. Bankiren var vid
dåligt lynne, emedan han på spektaklet blifvit varse finansministern
monsieur Dumon, hvilken han ansåg stå i vägen för fäderneslandets sanna
väl och ära.
Ja, så är det. Sista tonen ur orkestern är knappast förklingad, sista
lågan i kronan slocknad, första steget utom sånggudinnornas tempel
taget, förrän prosan med sitt följe af ledsnad och förargelse griper oss
i lufven och fordrar ersättning för några stunders flyktiga nöje.

Femtonde kapitlet.
Biljetten.
Följande morgon bultade Armand Cambon på porten till huset n:o 35 vid
rue d’Anjou-S:t-Honoré. Porten sprang upp, men Armand hejdades af
portvaktaren, en i yrket grånad man, som icke hade den blidaste uppsyn
och icke heller det angenämaste godmorgon på sina läppar.
Fransmännen äro, såsom ofta nämndt är, ett ovanligt artigt och
förekommande folk. Derifrån utgöra dock portvaktarne ett undantag. Det
är säkert en känd sak, att knappast något hus i Frankrikes städer
finnes, som ej har sin portvakt, hvars förnämsta uppdrag är att hålla
porten stängd och endast öppna den, när portklappen slår eller
portklockan ljuder, detta onekligen till mycken nytta och beqvämlighet
både för värd och hyresgäster. Portnyckelsbekymret, så stort i
Stockholm, kännes icke ens till namnet i Paris. Till portvaktarens yrke
hörer jemväl att hålla gata, gård och trappor rena, hvilket icke heller
är en lätt sak i ett samhälle som Paris, der polisen håller den
strängaste uppsigt öfver ordningens och snygghetens vidmakthållande. Men
denna eviga påpasslighet på kommande och gående, icke mindre om natten
än om dagen, detta alldagliga fejande på gårdar och i trappor äro icke
egnade att åstadkomma ett lätt och gladt lynne, ty om också portvaktaren
kan beqväma sig till att gå värdens och hyresgästernas önskningar till
mötes derför att han af den förre har lön och boningsrum samt af de
sednare sportler minst tvänne gånger om året, så är det likväl
förklarligt att han måste se snedt på hvarje obehörig person, för
hvilken han nödgas öppna porten och hvars fjät i trappan han likaledes
måste utplåna, utan särskild ersättning för detta redan i och för sig
sjelf otrefliga besvär. Deraf följaktligen en fransk portvaktares föga
franska sätt att vara. Med ett ord, det fins ingen gammal port så
knarrig som en gammal portvaktare.
“Hvad är det nu frågan om igen?“ knarrade portvaktaren i huset n:o 35
vid rue d’Anjou-S:t-Honoré.
“Är monsieur Géronnière hemma?“ frågade Armand med våldsamt arbetande
bröst, ty han hade gått häftigt.
“Åhja, det kan ni väl begripa.“
“Är mademoiselle Géronnière också hemma?“ fortfor guldarbetaren.
“Hör på, monsieur“, anmärkte portvaktaren, “tager ni monsieur Géronnière
för en kolbärare och mademoiselle för en grisett, efter ni frågar om de
äro hemma klockan åtta på morgonen?“
Cambon blef flat och kom sig icke före med svaret.
“Ni minnes kanske inte hur många gånger ni var här i går?“ återtog
portvaktaren.
“Det är alltför möjligt att jag icke lagt det på minnet, monsieur“,
svarade Armand.
“Men jag har lagt det på minnet, jag“, förklarade portvaktaren, “ty för
er skull öppnade jag porten åtta gånger på förmiddagen och fyra på
eftermiddagen ... summa tolf, det vill säga, allra minst elfva gånger
för mycket.“
Dessa ord beledsagade portvaktaren med en åtbörd, som ganska otvetydigt
hänvisade vår hjelte till gatan.
“Men, bästa monsieur“, yttrade Armand, “hvad rådde jag för att hvarken
monsieur Géronnière eller hans brorsdotter voro hemma i går? ... Ni vet
ju att det var efter dem jag frågade.“
“Men hvarför lemnar ni icke ert kort?“
“Jag svarar som jag svarade i går, nämligen att jag aldrig brukar lemna
kort.“
“Och jag säger också hvad jag sade i går, nämligen att hvarken monsieur
Géronnière eller mademoiselle taga emot folk, som icke ha kort att lemna
... Men förlåt, det är något kallt i portgången.“
“Visserligen ... låtom oss då gå in, monsieur, ty jag förmodar att ni
har varmare inne hos er.“
“Jag har nyss gjort upp en brasa ... adieu, men icke au revoir,
monsieur!“
“Ni har då glömt, att jag har en vigtig hemlighet att meddela monsieur
Géronnière eller hans brorsdotter?“
“Och hvaruti består den hemligheten, om ni tillåter?“ frågade
portvaktaren.
“Ni, som är en så gammal hedersman, vet inte, att den sak, man yppar för
obehörig person, icke längre är någon hemlighet.“
“Jaså, obehörig person!“ upprepade portvaktaren, närmande sig sin
kammardörr med ett föraktligt leende.
Han hade skäl dertill. Det finnes knappast någon katolsk prest, som
förvarar så vigtiga hemligheter som en fransk portvaktare. Men när den
förre vårdar dem af embets-ed, vårdar den sednare dem af vana.
Embets-eden är icke alltid kraftigare än vanan, att döma af
erfarenheten.
“När ni går, så var god och slå igen porten efter er“, anmodade
portvaktaren, i det han steg in i sin kammare och tillslöt dörren efter
sig.
Armand hade icke annat att göra än efterkomma portvaktarens anmodan,
hvarefter han tog sig till att nöta de smala trottoarerna, tröstande sig
med vissheten om att de han sökte denna gång icke skulle undfly honom.
På slaget tio, eller två timmar sednare, bultade Cambon ånyo på samma
port, som genast öppnades, ty icke alla portvaktare äro nog lycklige att
hafva sina fönster åt gatan. Hade portvaktaren i n:o 35 det haft, skulle
otvifvelaktigt vår hjelte fått bulta förgäfves.
“Parbleu! återigen ni!“ yttrade portvaktaren med om möjligt ännu mulnare
ansigte än förra gången.
“Monsieur Géronnière är hemma och mademoiselle likaså“, försäkrade
Armand.
“Ni är säker på det?“
“Ja, till lycka för oss begge finns det blott en enda utgång för denna
egendom.“
“Än sedan?“
“Som klockan är slagen tio, så böra de också vara uppstigna.“
“Deraf följer?“
“Att jag nu ändtligen får äran uppvakta dem.“
“Ni har missräknat er ... Monsieur Géronnière stiger aldrig upp före
klockan tolf.“
“Så mycket bättre.“
“Hvad sa! ... så mycket bättre?“
“Ty mitt ärende gäller egentligen icke honom, när jag rätt tänker på
saken.“
Efter dessa ord lemnade Armand portvaktaren och styrde sin kosa midt
öfver gården. Portvaktaren stod en stund förargad och förvånad, icke
rätt vetande hvad han skulle tänka om denne lika enträgne som djerfve
uppvaktare. Slutligen tog han sitt parti och följde efter honom. Men
innan han upphunnit Armand, hade denne bultat på porten till sjelfva
boningshuset och redan blifvit insläppt, så att han nu lyckligen befann
sig utom portvaktarens område och domvärjo.
“Är det möjligt att få tala med mademoiselle Géronnière?“ frågade Armand
en betjent i rikt livré, som visserligen öppnat porten, men derefter
stält sig i vägen för den inträdande.
Betjenten mätte arbetaren från topp till tå, utan att brådska med
svaret. Armands tarfliga toalett hade icke heller något uppmuntrande för
en betjents rygg eller tunga.
Armand upprepade derför sin fråga med en viss pockande otålighet, som
icke gerna kunde undgå ett svar.
“Det tror jag inte“, svarade betjenten tvärt, i det han gjorde en gest
åt gården, lika betydelsefull som den portvaktaren gjort åt gatan.
“Var så god och hör efter först“, yttrade Armand, blind för alla dylika
gester.
“Hvem skulle jag få den äran att anmäla?“ frågade betjenten med en
försmädlig min.
“Mitt namn är säkert obekant för mademoiselle ... Säg henne derför helt
enkelt, att en person, som har någonting högst angeläget att meddela,
önskar på ögonblicket tala med henne.“
“Kom då tillbaka närmare nyåret, ty då är rätta tiden för utdelningar“,
svarade betjenten med detta flin, så eget hos förnämt eller rikt folks
domestiker.
“Hörde ni ej hvad jag sade!“ ropade Armand blodröd i ansigtet och
trängande betjenten mot väggen; “hörde ni ej att det var något högst
angeläget jag hade att säga er matmor?“
“Monsieur! detta våld!“ yttrade betjenten bleknande, ty vreden verkar så
olika på olika slags menniskor.
“Ni söker genom förolämpning anledning till tvist“, fortfor Armand; “men
jag tvistar aldrig med oförskämda drängar, utan jag tuktar dem,
monsieur! ... jag känner en brinnande lust att slå in ett dussin tänder
på er, pardon!“
“Monsieur! ni skulle våga ...“
“Drifva er in i muren, för att der låta er stå som bilden i en nisch“,
tillade Armand, “ja, det skulle jag våga ... Ni har väl aldrig drömt er
en sådan ära?“
Betjenten hade verkligen aldrig drömt sig en sådan ära, men som han icke
heller eftersträfvat den, så började han skrika af alla krafter, och en
välfödd betjent har naturligtvis en god hals att skrika med.
“Hvad är det om?“ hördes uppifrån trappan en qvinnas stämma.
Armand släppte betjenten, den han redan fattat uti och ruskat några
repriser, hvarefter han ilade uppför trappan, på hvars öfversta steg
visade sig en ung qvinna, välklädd och med behagligt ansigte.
“Ah, är det ni, monsieur“, sade hon; “ni, som var här i går och ...“
“Frågade efter mademoiselle“, inföll Armand, “alldeles riktigt, jag är
densamme.“