Sonen af söder och nord. Förra delen - 25

“Att du icke skäms att så der plåga monseigneur med dina klagovisor“,
bestraffade honom hustrun; “tror du väl att monseigneur vill att du
skall förlora det ringaste? ... ack nej, det vill han visst icke.“
Armand, döf både för mannens klagan och qvinnans trösteord, lyssnade
blott till sina tankar, och dessa sade till honom följande: Dessa
karlar, som posterat sig utanför detta hus, vänta på ingen annan än dig,
och om de just icke äro desamma som föregående natt legat i din
trädgård, hafva de åtminstone i sinnet samma anslag mot din person, och
deras anslag måste vara ondt och väderleken är mycket tjenlig för onda
anslag, hvartill kommer att en obeväpnad, om än aldrig så stark och
modig, ovilkorligen måste komma till korta mot tvänne beväpnade och
beslutsamma bofvar, till följd hvaraf det vore högeligen dumdristigt att
ensam och obeväpnad begifva sig ut på denna gata.
“Kanske icke monseigneur har vexladt?“ frågade den omtänksamme
portvakten, som härledde den unge mannens tankfullhet från förlägenhet i
den vägen.
“Känner ni någon prest med namnet Bredôt?“ blef Armands oväntade svar på
portvaktarens fråga.
“Broder Bredôt?“ ropade portvakterskan; “skulle vi icke känna den
gudsmannen!“
“Går han ofta hit?“
“Jag tror det är bara två gånger han varit här“, svarade portvakterskan.
“När var han här sednast?“
“Sednast? låt mig se nu ... ah, det var sannt, han gick ju kort förrän
ni kom, monseigneur ... ni borde ha mött honom i porten, tycker jag.“
“Han gaf mig tre francs“, tillade portvaktaren; “alla äro de så
hederliga och frikostiga emot oss.“
Armand, för hvilket det ena ljuset efter det andra uppgick, lemnade sin
plats vid fönstret och började promenera på golfvet; men hans blick på
portvaktarens väggur sade honom att han icke hade lång tid att promenera
på, emedan han lofvat att klockan tolf inställa sig inom en annan och
ganska aflägsen trakt af staden.
“Såg ni till någon vagn, när ni nyss var ute?“ frågade han sin värd.
“Någon vagn?“
“Som höll i grannskapet af detta hus?“
“Nej, det såg jag icke, monseigneur ... ni väntade då er vagn,
monseigneur?“
“Ah, den skulle ju vänta mig på rue de l’Université,“ erinrade sig
Armand.
“Hvarför just der?“
“Emedan trädgårdsmuren vetter åt denna gata.“
“Ni vet då att man också kommer ut den vägen?“
“Skulle jag icke veta det, jag som gått den så många gånger?“ yttrade
Armand med ett leende, som om möjligt ökade portvaktarfolkets goda tanke
om hans person; “jag förmodar att ni har nyckeln till den lilla porten.“
“Nej, den har markisinnan alltid uppe hos sig“, svarade portvaktaren;
“befaller ni att jag går upp för att hemta ned den?“
“Hur tycker ni att det skulle gå an? ... och för öfrigt behöfs det icke,
efter jag alltid bär en sådan hos mig.“
“Och som passar till låset?“
“Naturligtvis ... det enda jag får be er om, är att ni följer mig genom
trädgården, ty annars kan jag gå vilse i dimman och dränka mig i någon
af dammarne.“
“Jag vill ledsaga er, monseigneur ... hvad jag skattar mig lycklig att
kunna vara er till tjenst!“
“Så skynda er då!“ uppmanade Armand och gick ut i farstun.
“Släpp honom icke förrän du fått allra minst en louis-d’or“, hviskade
portvakterskan i sin mans öra.
“Var du lugn, min gumma!“ hviskade mannen tillbaka och satte sig i
rörelse.
Vägledd af den erfarne portvaktaren, kom vår hjelte lyckligt öfver de
små broarne och genom häckarne, men hvilka dimman hindrar oss att
beskrifva.
“Här hafva vi nu ändtligen den lilla porten“, upplyste vägvisaren. “Och
ni är säker på att ni har er vagn utanför?“
“Visst är jag det.“
“Ohoj!“ skrek den beställsamme portvaktaren genom porten, “är vagnen
der?“
“Tyst, ni skrämmer hästarne att skena!“ förklarade Armand.
“Det är obegripligt att man icke svarar“, menade portvaktaren.
“Kan ni begära att man skall höra i en sådan dimma?“ yttrade Armand.
Portvaktaren såg förvånad på vår hjelte, ty han hade aldrig förut hört
att dimman lägger sig på örhinnorna.
“Nyckeln passar icke, jag har tagit orätt nyckel“, sade Armand; “men det
gör ingenting ... Var god och lägg er på fyra fötter.“
“Hvad!“ ropade portvaktaren, “skall jag lägga mig ...“
“På fyra fötter!“
“Fyra fötter? ... men, monseigneur ...“
“Begriper ni då icke att jag måste stiga på er rygg, för att kunna komma
upp på muren?“
“Visserligen är det beqvämare ... men ... men, monseigneur ...“
“Se så, låt det gå fort nu bara“, befalde monseigneur, tryckande ned
portvaktaren mot marken.
“Det skall vara för er skull“, pustade portvaktaren, i det han, liggande
fyrfota, sträckte på armarne och benen så mycket han förmådde, under det
att han höjde ryggen, så att denna liknade ett brohvalf, allt i den
berömvärda afsigten att göra uppstigandet så beqvämt som möjligt.
Också kom Armand denna gången utan ringaste svårighet upp på muren.
“Nu har jag förstört rocken också“, underrättade portvaktaren, i det han
återtog sin tvåfotade ställning.
“Då blir den lika med pantalongerna“, tröstade Armand.
“Det der skulle jag icke hafva ha gjort för någon annan, om man också
bjudit mig tjugu louisd’orer“, försäkrade portvaktaren, som tog till så
att han kunde låta pruta med sig, ifall han emot förmodan skulle behöfva
det.
“Hör på, monsieur“, sade Armand, “om ni nu genast går upp till
markisinnan och berättar henne, att ni hjelpt mig öfver trädgårdsmuren,
så ger hon er på ögonblicket mera drickspengar än ni förut fått på hela
året ... Farväl nu, min hedersvän, och helsa er hustru!“
Derefter försvann Armand, lemnande portvaktaren allena.
“Stum som en marmorbild“ såsom det heter om Bartholo i Rossinis opera,
stod portvaktaren med framräckt hand. Men som hoppet är det som sist
lemnar menniskan, äfven när det är som befängdast, så började
ifrågavarande menniska att småningom återhemta sig och med detsamma
införlifva sig med den tanken, att markisinnan, hvars frikostighet han
väl kände, nog skulle gifva honom drickspengar, om just icke så stora
som monseigneur förespeglat, åtminstone något ditåt, och hvilket visst
icke vore att förakta.
Lugnad återvände han derför genom trädgården och återsåg snart sin kära
portgång.
Men porten var öppen och en stor täckvagn höll utanför. Portvaktaren
igenkände genast markisinnans vagn, och som han deraf drog den
slutsatsen att hon ämnade åka ut, fick han brådtom och ilade med en
ynglings raskhet uppför trapporna till första våningen.
När han kom in i salen, såg han att han verkligen kommit i grefvens tid.
Markisinnan, i en toalett som om hon ärnade fara till Tuilerierna, stod
midt på golfvet bredvid sin kammarjungfru, hvilken just höll på att
hänga hermelins-kappan öfver herskarinnans skuldror.
Närmare salsdörren stod baron Saint-Bris med hatten i hand och färdig
att taga på sig sin kappa, hvilken en betjent höll utvecklad bakom hans
rygg.
“Jag får helsa nådig markisinnan så mycket ifrån monseigneur“, började
portvaktaren oförtöfvadt, ty ingen tid var att förlora; “han befalde mig
berätta nådig markisinnan att jag hjelpt honom öfver trädgårdsmuren och
att jag derföre skulle bekomma drickspengar af nådig markisinnan.“
Markisinnan och baronen, kammarjungfrun och betjenten stirrade förvånade
på portvaktaren, som nu flåsade förfärligt, ty han hade icke hemtat
andan, sedan han tog första trappsteget.
“Monseigneur hade glömt nyckeln till trädgårdsporten hemma“, fortfor
portvaktaren, “men jag lade mig på fyra fötter, jag, och allt gick som
en dans, må markisinnan tro ... Men det var sannt, monseigneur har glömt
qvar ett cigarrfodral med silfverstomme och guldstifter“, tillade han
med en misstänksam blick på betjenten.
“Hvad är det ni säger, menniska?“ ropade markisinnan.
“Han är drucken“, menade baronen.
“Och att jag derför skulle få drickspenger af nådig markisinnan“,
fortfor portvaktaren, “allt det der bad monseigneur mig säga.“
“Hvilken monseigneur“, frågade markisinnan, “hvem menar ni med
monseigneur?“
“Honom som jag hjelpte öfver trädgårdsmuren och som jag låg på fyra
fötter ...“
“Har då karlen förlorat förståndet!“ ropade markisinnan.
“Kan ni då icke säga hvad det är för en monseigneur ni menar?“ frågade
baronen.
“Samma monseigneur som för en stund sedan var uppe hos markisinnan“,
svarade portvaktaren.
“Har någon monseigneur sökt mig i dag?“ frågade markisinnan betjenten.
“Icke det jag vet, madame“, svarade betjenten, “så framt inte ...“
“Ja, det var just ni som sade att det var en monseigneur“, inföll
portvaktaren, vändande sig till betjenten; “ni sade det åt min hustru
dernere i portgången ... Hvar hittade ni det der cigarrfodralet med
silfverstommen och guldstifterna?“
“Tig!“ befallde markisinnan sin outtröttlige portvaktare, “tala ni,
Gaudin! hvad betyder allt det här? hvem menar han med monseigneur?“
“Jag tror nästan att han menar den der unge mannen, som nyss gick
härifrån“, svarade betjenten.
“Hvad för slag! ... den unge arbetaren! ... Är det honom ni kallar för
monseigneur?“ frågade markisinnan skrattande.
“Den der rödrutige blusen kallar ni för monseigneur?“ tillade baronen,
likaledes skrattande.
“Arbetaren ... blusen“, stammade portvaktaren med en förändring i
fysionomien, som är omöjlig att beskrifva: “det var då bara en simpel
arbetare ... o min Gud! ... bara en simpel arbetare?“
Det på en gång ömkliga och löjliga kunde icke hafva en trognare
representant än i portvaktaren vid detta tillfälle. Också hvart han
vände sig, såg han endast leende ansigten, men intet hopp om
drickspengar.
“Och jag som följde honom genom trädgården, jag som lät honom klifva på
min rygg!“ klagade portvaktaren nästan gråtande.
Denise fortfor att le och betjenten skrattade så att han måste hålla sig
för magen. Men både markisinnan och baronen blefvo i en hast alvarsamma.
“Trädgården!“ upprepade markisinnan; “hvad ville han i trädgården?“
“Han föregaf att han hade sin vagn utanför trädgårdsporten, den
uslingen! ... han sade att han hade nyckeln till porten och att han gått
denna väg många gånger förut, den bofven!“
Markisinnan blef gulgrön i ansigtet.
“Ni följde honom genom trädgården, sade ni“, yttrade baronen med djupa
rynkor i pannan.
“Ja, jag var en åsna“, erkände portvaktaren; “och när vi kommo till
porten, hvilken var låst, tvang han mig att lägga mig på händerna, och
så steg han upp på min rygg och från min rygg upp på muren, den
nidingen!“
“Och sedan?“ frågade på en gång markisinnan och baronen, vexlande dervid
med hvarandra en blick, obegriplig för de öfrige.
“Sedan sade han att markisinnan skulle ge mig drickspengar, och derefter
hoppade han ned.“
“På gatan?“
“Ja, och allt det der gjorde han säkert bara för att besvära och förarga
mig ... men vänta, vänta bara!“
“Således en annan väg!“ mumlade baronen, sammanbitande tänderna.
“En annan väg!“ genljöd markisinnans röst ännu dofvare, hvarefter hon
med en blick af gränslöst raseri vände sig mot fönstret, förmodligen för
att dölja sin sinnesrörelse för de andra.
Hade portvaktaren haft någon blick och känsla för andras qval än för
sitt eget, så skulle han kanske kunnat trösta sig med den hämnd han,
ehuru omedvetet, utkräft på dem som nyss skrattat åt honom. Men han såg
ingenting annat än sina drickspengar, som han förlorat, och sin hustru,
som han tyvärr hade qvar. Hvad var väl löjet i första våningen mot den
storm, som väntade honom i portgången?
Med ett ord, tillståndet var ganska beklagligt i den sköna markisinnans
hus.
Den ende som var att lyckönska, var onekligen Armand Cambon.
Följaktligen är det en fördel att vara en förment prins, ja, kanske
större än att vara en verklig.

Tjuguandra kapitlet.
Madeleine-kyrkan.
En fjerdedels timme före den bestämda tiden hade Armand Cambon infunnit
sig på rue d’Anjou utanför bankiren Géronnières hus.
Han hade stått der en halftimma, utan att ännu hafva fått bud ifrån
bankirens brorsdotter.
Dimman höll visserligen på att skingra sig, men var dock ännu så tät,
att Armand ansåg sig böra fatta posto framför sjelfva porten, på det att
budet, som han väntade, desto lättare skulle blifva honom varse.
Han brann af otålighet att få träffa den unga flickan, dels för att
erbjuda henne sin tjenst för den händelse hon ånyo kunde behöfva den,
dels för att få fullständig upplysning om hvad medel man begagnat för
att förtaga verkan af den der biljetten, i fall den vore äkta, hvilket
Armand för sin del icke betviflade, dels ock för att meddela henne hvad
som händt honom sjelf, sedan han sist såg henne, emedan han var fullt
öfvertygad att markisinnan hade del i de tvänne särskilda stämplingar,
för hvilka han varit ett mål och dem han jemväl ansåg hafva något slags
gemenskap med sjelfva hufvud-intrigen.
Dessutom kände han ett innerligt behof att försona det fel han begick,
när han vid afskedet dagen förut tryckt och kysst hennes hand på ett
sätt, som naturligtvis måste såra en sådan flicka som Adelaïde.
Minnet af den förvåning och förtrytelse, han då trott sig läsa i hennes
ansigte, hade sedan dess följt och icke lemnat honom ens under de
äfventyr, hvaruti han det förflutna dygnet varit invecklad.
Allt detta skulle han nu försona genom den noggrannaste uppmärksamhet på
sig sjelf och den djupaste vördnad för henne. Med ett ord, allt skulle
bli så bra och godt igen eller, rättare sagdt, lika främmande och
hopplöst som förr.
Hon skulle alltid förblifva den rika och firade arftagerskan, _han_
alltid den fattige och föraktade arbetaren.
Evigt skulle svalget blifva emellan dem; men lika evigt skulle ock den
känsla, han egnat henne, sväfva öfver svalget, ren som svanen, men
tystare än han, tills den dött i det moln, hvari den lefvat.
Buller af vagnshjul och hästfötter störde Armand i hans romantiska
betraktelser.
Som han för dimman ännu icke såg hästarne eller åkdonet, så drog han sig
närmare intill porten. Snart började både hästar och åkdon blifva
synliga, och Armand fick tillfälle att betrakta dem på nära håll, ty
vagnen höll just framför bankirens port.
Väntande att någon skulle stiga utur denna vagn, drog sig Armand några
steg åt sidan. Men ingen steg ur vagnen, och icke heller syntes någon
betjent som kunde öppna vagnsdörren.
Kusken, en ståtlig monsieur i rikt livré, satt orörlig på sin bock,
småsvärjande öfver dimman. Vår hjelte beundrade de höga och stolta
hästarne samt den ofantliga vagnen, för hvars inköpspris man skulle
kunnat tillhandla sig snart sagdt ett helt qvarter inom Ladugårdslands-
eller Catharina-församling i Stockholm.
Armands beundran afbröts af ett nytt buller från en annan vagn, hvilken
äfven snart visade sig, stannande efter den första och nästan lika
prydlig som den. Också den sednares vagnsdörr förblef tillsluten.
En tredje vagn och strax derpå en fjerde kommo, stannade och höllo efter
hvarandra.
Derefter blef det någon stund tyst på gatan.
Armand blef orolig och ämnade just fråga någon af kuskarne, hvem eller
hvilka skulle åka i de fyra vagnarne, då porten till bankirens hus
knarrade på sina gånghakar och tvänne betjenter i samma livré som den
förste kusken utträdde på gatan, närmande sig den första vagnen, hvars
dörr de öppnade.
Vår hjelte smög sig fram för att bättre kunna se, ty allt visade sig för
honom som genom ett hvitt flor.
Han såg tvänne personer uppstiga i den främsta vagnen. Den ene var en
herre, hvars ansigte han ej kunde urskilja, men han tycktes ej heller
mycket bemöda sig för att se det, emedan hans blickar uteslutande sökte
den andra personen, en qvinna, som bar en hvit slöja nästan lika lång
som hon sjelf. Slöjan var likväl kastad bakåt, så att den föll ned på
ryggen utefter kappan af mårdbrämad svart sammet.
Armand kunde följaktligen se profilen af damens ansigte, under det hon
uppsteg i vagnen.
Armand såg, qväfde med möda ett utrop af bestörtning, som ville undfalla
hans mun, och drog sig derefter hastigt tillbaka.
Från detta ögonblick såg han ingenting af hvad som vidare passerade. Det
var först när den sista vagnen, efter att hafva upptagit dem som deruti
skulle åka, körde från porten, som han någorlunda återkom till sig
sjelf.
Hans öron följde ljudet af vagnarne och snart följde äfven hans fötter
samma väg som de.
Efter en kort färd stannade vagnarne framför ett större hus vid samma
gata och icke långt ifrån Saint-Honoré. Armand nalkades den sista
vagnen.
“Hvarför stannar man?“ frågade han kusken.
“Man skall ju upp till mairen först“, svarade denne.
“Hvart faren I sedan?“ sporde Armand.
“Till Madeleine-kyrkan kan ni väl förstå“, var kuskens något snäsiga
svar; “men akta er för venstra hästen, monsieur“, tillade han, “ty han
slår, och ni kunde råka illa ut för bakbenen.“
“Värre kan man råka ut för!“ tänkte Armand, hvarefter han gick förbi
vagnarne, vek af åt venster in på rue Saint-Honoré, följde denna gata
och befann sig snart på Madeleine-platsen.
Denna plats var i det närmaste fri från dimman, och December-solens
klara, om ej just så varma strålar föllo på den vackra Madeleine-kyrkan,
till sitt yttre en trogen afbild af de tempel, som i en forntid prydde
Hellas’ minnesrika jord.
Vår hjelte styrde sina steg mot denna kyrka.
“Monsieur Armand!“ hördes en röst bakom honom.
Armand vände sig om och mötte för andra gången på denna dag monsieur
Albert.
“Det var bra att jag träffade er“, återtog denne; “jag gick just och
tänkte på er.“
“Hvarmed kan jag vara till tjenst?“ frågade Armand tankspridd.
“Min gud, hvad ni är blek!“ ropade Albert; “mår ni illa?“
“Jag fryser något ... Den obehagliga dimman ...“
Det var vigt att skylla på dimman.
“Men jag tycker att det är ganska klart och vackert nu“, anmärkte Albert
ganska riktigt.
Albert såg icke den täta och kylande dimma, som hvilade öfver Armands
själ.
“Hvad önskar ni, monsieur Albert?“ frågade den sednare.
“Jag har nyss skilts ifrån Ledru Rollin, för hvilken jag berättat hvad
ni sade mig i morse.“
“Och han?“
“Blef naturligtvis lika orolig som jag ... Men ni kom icke att säga mig
hvem det är som spionerar på oss.“
“Jag fruktar för den der presten, som bor i mitt grannskap, den der så
kallade broder Bredôt.“
“Den der, som ni förut en gång talat om?“
“Densamme.“
“Nå?“
“Den karlen förefaller mig misstänkt i mer än ett hänseende ... Undrar
just om han är hvad han synes vara.“
“Ni tviflar på att han är prest? ... Men efter hvad jag vill minnas, så
har ni beskrifvit honom såsom en figur med vidrigt ansigte och lömsk
uppsyn.“
“Beskrifningen är trogen, det kan jag försäkra er.“
“Morbleu! hur kan ni då tvifla på att han är prest?“
Detta omdöme af Albert förefaller läsaren kanske något för skarpt; men
säkert är att de fulaste karlar, man möter på gatorna i Paris, äro
prester.
Den svarta, oformligt långa och vida rocken, i förening med den
lågkulliga och bredbårdade hatten bidrager icke heller till figurens
försköning.
Vi frågade en gång en fransman, hur det kom till att alla prester i
Paris med få undantag äro så fula, emedan det föreföll oss som om man
med flit utvalde de fulaste till detta stånd.
“Det är för de arma qvinnornas skull“, svarade fransmannen, “ty fan
sjelf kan ej vara farligare än en vacker prest.“
“Men“, invände vi, “detta öfverensstämmer föga med den katolska kyrkans
idé, som förnämligast går ut på att imponera på de yttre sinnena och
derför måste sträfva efter möjligaste skönhet i formen.“
“Nå, då är det derför att endast fula karlar vilja bli prester“, sade
han, “för att genom den svarta rocken vinna den lycka, som skulle sky
för deras blotta ansigte ... den svarta rocken, som förefaller oss
karlar så obehaglig, har deremot en elektrisk verkan på damerna.“
“Enligt er, skulle således hela den katolska kyrkan endast vara till för
qvinnornas skull“, anmärkte vi.
“Ja visst“, svarade fransmannen; “katolska kyrkan existerar icke blott
_för_ damernas skull, utan äfven _genom_ dem. Utom dem hade vi alla för
längesedan varit hugenotter eller protestanter.“
Vi lemna osagdt huruvida fransmannen hade rätt.
“Jag misstänker emellertid den der brodern för att stå i beröring med
mördare“, yttrade Armand, “och säkert är att jag en gång sett honom i
sällskap med en ficktjuf.“
“Jag vill minnas att ni äfven berättat det.“
“Då kommer ni också ihåg den der källaren, som jag upptäckt bredvid
vår“, sade Armand, “och hvaruti fanns guld och silfver ... Jag trodde
först att allt det der var deponerad egendom; men nu ...“
“Nu?“
“Nu vill jag våga min hals på att det är tjufgods och att broder Bredôt
är den drake, som rufvar derpå.“
“Minsann det låter otroligt.“
“Det vore kanske i sin ordning att meddela en poliskommissarie vår
upptäckt“, föreslog Armand.
“Är ni galen!“ utbrast Albert.
Armand såg förundrad på monsieur Albert.
“Inser ni då icke“, fortfor denne, “att en polis-undersökning, börjad
med tjufkällaren, kunde sluta med vår, som ligger bredvid, eller tror ni
kanske att den helige brodern, när han råkat i polisens klor, skall
lägga fingrarne emellan, hvad oss beträffar? ... Så länge vi tiga, tiger
han, det kan ni vara säker på.“
“Men detta hemliga förstånd med en sådan person synes mig afskyvärdt“,
förklarade Armand.
“Inför moralen möjligtvis, men icke inför politiken“, svarade Albert.
“Och det stackars folket som förlorar sin egendom, sitt guld och
silfver, som vi kanske skulle kunna rädda?“ frågade Armand, som icke
vågade disputera med Albert i politiken, med Albert, som var Ledru
Rollins och Louis Blancs högra hand.
“Det folk, som har guld och silfver att förlora“, menade Albert, “är
mindre att beklaga än det folk, som icke har en bit bröd att äta, och
det är just för detta folk som vi arbeta ... Jag skulle till och med
kunna bevisa att det är en ovillkorlig skyldighet för dem, som ega, att
uppoffra något för dem, som ingenting ega.“
Monsieur Albert var också, efter hvad kändt är, en stor beundrare af
S:t-Simon och kunde följaktligen bevisa ganska mycket.
“Det är ett lika stort nöje för mig som för er att se tjufven på
galèrerna“, fortfor Albert; “men om detta icke kan ske på annat vilkor
än att ni och jag måste göra honom sällskap, då afstår jag gerna från
detta nöje.“
“Det återstår likväl ett medel att åstadkomma det ena utan att riskera
det andra“, menade Armand, “nämligen att så fort ske kan flytta
vapenförrådet till annan lokal.“
“Ett ganska äfventyrligt medel, men som vi skola tänka på, under det ni
är borta, ty det är ju bestämdt att ni reser i morgon?“
“Jag reser i dag, helst i dag“, svarade Armand med liflighet.
“I dag? ... så mycket bättre ... Ni är då verkligen färdig att resa i
dag?“
“Ja, jag har numera ingenting här att göra“, yttrade Armand med en
sorglig ton och en lika sorglig blick på Madeleine-kyrkan.
“Ledru Rollin skall bli glad, när han får höra det.“
“Och jag också, när jag väl en gång är härifrån“, suckade Armand.
“Hvart går ni nu, monsieur Armand?“
“In i kyrkan.“
“Lycklig ni, som har tid att gå i kyrkan!“ yttrade Albert leende.
“Mycket lycklig“, medgaf Armand, också leende, ehuru mindre gladt än
Albert.
De begge konspiratörerne togo afsked af hvarandra, hvarefter Armand
närmade sig den höga trappan, som leder upp till ifrågavarande kyrka,
nedanför hvilken flere lysande ekipager höllo.
“Det är förmodligen i dag en större messa“, yttrade han till en af
kuskarne.
“Nej, men ett större bröllopp“, svarade kusken.
“Och brudparet är redan inne i kyrkan?“
“Nej, monsieur, men man väntar det hvart ögonblick.“
“Brudgummen är förmodligen någon rik borgare?“
“Det är en hertig, monsieur“, svarade kusken med en viss andakt, som
röjde att han hade sitt stall inom Faubourg S:t-Germain.
Armand borde icke hafva väntat andra svar på sina frågor, hvilka
följaktligen voro öfverflödiga; men han hoppades kanske att den han
frågade, mindre väl underrättad om verkliga förhållandet, skulle
åtminstone för tillfället gifva någon näring åt det bedrägliga hopp, som
aldrig lemnar menniskan.
Armand intog första steget af trappan och vände sina ögon mot
Madeleine-platsen, ty han ville ej gå in i kyrkan förrän han återsett de
fyra vagnarne. Kanske hoppades han att den, i hvilken hertigen åkte,
skulle köra omkull och dervid knäcka halsen på den förnäme brudgummen, i
fall det lyckades denne att komma helskinnad från mairen.
För dem, som icke hafva sig bekant huru en kristlig äkta förening knytes
i Frankrike, berätta vi följande:
Kontrahenterne vända sig till en notarie, som upprättar ett
äktenskaps-kontrakt, innehållande bland annat de vilkor, som å ömse
sidor äro gjorda och antagna. Med berörde kontrakt, vederbörligen
undertecknadt af kontrahenter, giftoman och vitnen, infinner man sig hos
mairen, som på porten till sitt embetshus låter anslå namnen på dem, som
önska gifta sig.
Detta anslag skall stå minst fjorton dagar, efter hvilken tid, men icke
öfver året, kontrahenterne ega att ånyo inställa sig hos mairen, som, i
fall något jäf mot äktenskapet under anslagstiden icke blifvit anmäldt,
uppläser för de trolofvade några paragrafer ur Code civil rörande
äktenskapet och derefter förenar dem medelst en för tillfället lämplig
lyckönskan, hvarefter giftermålet är vederbörligen ingånget.
Vill man sedan, hvilket visst icke är nödvändigt, derå vinna kyrkans
sanktion, så far man från mairen till närmaste kyrka.
Det är till det mesta endast förnämt och rikt eller också presterskapet
mycket hängifvet folk som begagnar den kyrkliga ceremonien, och som
detta slags folk icke utgör majoriteten af nationen, så sakna de flesta
äktenskap den presterliga välsignelsen och följaktligen äfven Guds,
såsom bigtfäderne vilja påstå, men skriftebarnen icke erkänna.
Det råder mycken otro inom den katolska kyrkan, men rättvisan fordrar
erkänna att denna otro förnämligast gäller presterskapet, hvars lära man
sedan den första stora revolutionen börjat skilja från Guds och hvars
lefverne alltjemnt gifvit stöd åt denna skilnad.
Armand, hvars blick länge irrat öfver Madeleine-platsen, fäste sig
slutligen vid en prydlig vagn, som stannade nära det jernstaket som
omgifver kyrkan. Ur denna vagn stego en herre och en dam.
Armand återsåg i den förre baron Saint-Bris och i den sednare
markisinnan d’Estelle. De gingo uppför trappan och snuddade förbi vår
hjelte, som med ovilkorlig rysning mötte deras blickar. Begge sågo icke
eller låtsade icke se honom.
Armand följde dem med ögonen tilldess de försvunnit genom kyrkporten,
hvarefter hans uppmärksamhet riktades mot den basrelief, som pryder
frontonen på kyrkan.
Denna basrelief föreställer den botfärdiga Magdalena af hvilken kyrkan
har sitt namn.
Magdalena ligger på knä vid frälsarens fötter, bedjande honom om
syndernas förlåtelse, hvilken hon också erhåller. På venster om
frälsaren står Hämndens ängel, tillbakadrifvande de sju hufvudsynderna
som följa Magdalena; på höger visar sig Medlidandets ängel, ömt
betraktande den ångerfulla synderskan. Uppdragen att framkalla
Rättvisan, låter han i stället nalkas Oskulden, stödd af Tron och
Hoppet. Kärleken, sysselsatt med vården om tvänne barn, kan ej följa
sina systrar, men han anvisar med en blick den plats, som i de himmelska
boningarne är förvarad åt den segrande dygden, under det att en annan
ängel emottager den frommes själ, uppstigande ur grafven, och visar
denne det eviga lifvet, så ljust och herrligt på andra sidan grafven.
Huruvida Armand gjorde någon jemförelse emellan den botfärdiga, han såg
på frontonen, och den obotfärdiga, han sett gå in i kyrkan, eller om han
i öfrigt beundrade den yttre arkitekturen af kyrkan, veta vi icke; men