Sonen af söder och nord. Förra delen - 16

“Ah, det är säkert mördaren!“ ropar den skarpsynte polis-sergeanten,
läggande handen på Louvel, som på ögonblicket gripes och bindes af
vakten.
“Hvem är då mördad?“ frågar den förvånade pastejbagaren.
“Hertigen af Berry“, svara soldaterne.
“Hertigen af Berry!“ upprepar pastejbagaren med förskräckelse; “hur
skall det då gå med mina bakelser!“
De äro stora egoister, de der fransmännen.
Midt under den allmänna bestörtningen, sågo äfven de, som borde känna
den djupaste smärta, i attentatet ett medel att främja sitt partis
afsigter. Nya lagar utkommo ögonblickligen, som ytterligare begränsade
den personliga friheten och den periodiska pressen, redan förut
kringskurna af det mest godtyckliga förtryck, hvartill kom en valreform,
som inskränkte landets representanter snart sagdt till en handfull
hofmän. Hofvet tröstade sig således, medan folket som vanligt fick
betala fiolerna. Men, också à propos djefvulens fiol, det blef ej folket
som dansade, utan bourbonen Carl X sjelf år 1830, liksom orleanisten
Ludvig Filip 1848 vid ungefär samma musik. Djefvulens fiol är ett
farligt instrument att spela på. Den, som det gör, får visserligen i
början hela verlden att dansa, men slutar snart med att dansa sjelf, och
att dansen ej bär till himmelen är klart som dagen. Se der ha vi nu
politiken igen! Det är luftens fel ... men komma vi då aldrig in i
opera-salongen?
De franska sånggudinnorna måste efter hertigens mord lemna rue
Richelieu, förbannad af alla legitimister, och fly till det tempel, som
de nu bebo vid rue Lepelletier och hvilket invigdes den 19 Augusti 1821.
Men de lära ej förlorat på bytet, och den som för första gången träder
inom l’Académie Nationale de Musique öfverraskas ovilkorligen af den
prakt, som, när vi undantaga Théâtre Italien, likaledes i Paris, är den
på en gång rikaste och smakfullaste vi skådat inom någon teater.
Vår kongl. svenska teater är visserligen ganska vacker; men att, såsom
en svensk tidning för några månader sedan påstod, anse den för “en af de
vackraste i verlden“, är väl något för mycket tilltaget. På sin höjd bör
den kunna jemföras med Opéra-Comique eller Théâtre-Français. L’Académie
Nationale de Musique rymmer nära 2,000 åskådare och bruttoinkomsten för
qvällen, när huset är fullt, belöper sig till 10,000 francs, eller nära
nog fem gånger så mycket som brutton af ett utsåldt spektakel å kongl.
svenska teatern. Af de 25 teatrar, som finnas endast inom barriererna
och hvilka alla stå under enskilda styrelser, är det endast fyra, eller
l’Académie Nationale de Musique, Théâtre Italien, Opéra-Comique och
Théâtre-Français, som hafva årliga anslag af staten; men icke desto
mindre bära sig alla mycket väl, och om det också under republikens
första år gick något klent för åtskilliga af dem, så är det deremot nu
så fördelaktigt, att kännare till och med påstå att tilloppet af
teaterbesökande aldrig under konungadömet varit så stort som under
nuvarande år. Nästan hvarje teater har sin vackra foyer, prydd med
utmärkte författares och kompositörers bröstbilder i gips eller marmor.
Stockholms kongl. teater har visserligen också sin foyer; men allt sedan
Gustaf III:s tid hafva de, som besöka teatern, saknat den. Hvarför
upplåtes aldrig ett enda af de många stora och prydliga rummen till
detta ändamål? Det är sannt, vi hafva inga teaterförfattares och
opera-kompositörers byster att pryda foyer’n med; men det kunde nog vara
angenämt ändå, att, liksom inom teaterhusen i Paris, hafva ett rum, der
åskådarne emellan akterna kunde råkas och språka med hvarandra, i
stället för att nu, såsom fallet åtminstone är med våra stackars
fruntimmer, i hela tre, ja fyra timmar oupphörligen sitta inklämda inom
trånga loger. Och ville man nödvändigt hafva byster derinne, så kunde
man ju, i brist på författare och kompositörer, uppställa utmärkte
skådespelares och skådespelerskors. Lars Hjortsbergs gubbhufvud skulle
taga sig väl ut i gips. Emilie Högqvists byst vore heller icke att
förakta. Det vore något att börja med, skulle vi tro. I en framtid kunde
man möjligtvis få se i gips eller marmor, allt efter råd och lägenhet,
Torslow, Almlöf, Dahlqvist och Jolin i hans dubbla egenskap af dramaturg
och skådespelare, samt fruarna Eriksson, Torslow och Westerdahl; och
hvad sägs om Jenny Lind, den ryktbaraste af alla, och hvilken med sin
sällsynta talang äfven förenar den sällsynta lyckan att såsom sådan
allmänt vara erkänd, fastän hon lefver! Det blefve ju en vacker samling,
eller hur? Man kunde, för att ytterligare illustrera den, uppställa den
tredje Gustafs bild i fonden, med Kellgren på högra sidan och Leopold på
den venstra. Det borde bli en artig syn nog för kommande svenska
konstnärer och konstälskare. Man kunde tro sig förflyttad tillbaka till
det tidehvarf, då konungakronan göt sin uppmuntrande glans öfver
snillets och talangens lager. Dock, vi hade så när glömt, att vår kongl.
teater hyser inom sina murar icke mindre än tre foyer’er, som alltid äro
öppna och tillgängliga, nämligen herrar Pohls och Davidssons konditorier
samt den rymliga Operakällaren med sina buteljer och bålar, i stället
för byster och statyer. Der får man den ärliga lilla supen och den stora
till och med, för att ej tala om lilla saltkötts-smörgåsen och det
redliga ölglaset; men allt detta får man ej i Paris, som endast bjuder
beqvämare platser att sitta på och ljusa rymliga korridorer.
Här vore kanske tillfälle att försöka någon liten kritik äfven öfver det
immateriella af operan och skådespelet; men som under fortgången af
denna berättelse ännu beqvämare tillfällen dertill torde erbjuda sig,
vilja vi blott i förbigående och på förhand nämna att vi till alla delar
förena oss med dem som påstå, att vår svenska teater haft sina
tidskiften, sina ryck, då både dess lyriska och dramatiska scen fullt ut
kunnat jemföras med, om ej öfverträffa, hvad vi i den vägen sett och
hört så väl i Frankrike som i Tyskland. Men att balletten likväl alltid
utgör ett stort undantag, är hvad vi nu skola visa.
“_Le violon du diable_,
ballet fantastique en deux actes et six tableaux
de M. Saint-Léon,
musique de M. Pugni,
décorations de
MM. Despléchin et Thierry.“
Sådant var det program som Armand Cambon, efter sitt inträde i salongen,
köpte för tre sous af en bland de många text- och program-försäljare,
hvilka med ekorrens vighet hoppa på parterren från ena bänk-karmen till
den andra emellan och öfver åskådarnes hufvud och skuldror, upprepande
med de mest skärande nasal-ljud rubrikerna på hvad de utbjuda. En
främling har svårt att vänja sig vid dessa öfversväfvande figurer,
ständigt befarande att bli trampad på hufvud eller axlar, hvilket likväl
högst sällan lärer inträffa, åtminstone på de bättre teatrarne, dit
ingen dylik köpman gerna släppes, som ej förut öfvat sig på de mindre s.
k. folkteatrarne, der det visserligen kan hända, att en sådan debutant
trampar ned några dussin chevelyrer, innan han hunnit erforderlig
färdighet i konsten. Men dessa chevelyrer tillhöra folk, som icke ens
äro rädda om sjelfva hufvudet, och hvilka för öfrigt hellre underkasta
sig ifrågavarande lilla olägenhet, än de gå miste om programmet för
aftonens spektakel.
Den franske arbetaren är en stor vän af teatern. Han hindras knappast
derifrån af emöten, som annars anses vara hans hufvudnöje. Han skulle
kunna från sin barrikad, så sönderrifven och blödande som han är,
springa ned i en teaterparterr för att, sedan han några minuter
uppfriskat sig med det hjertligaste skratt, störta ut igen bland farorna
och döden samt emottaga den dödande kulan, ännu i minnet leende åt det
infall han hörde från scenen.
Armand Cambon, i fullkomlig motsats till andra arbetare, tycktes hafva
köpt berörde program mera af tankspriddhet eller derför att det skulle
så vara, än af nyfikenhet att lära känna namnen på de uti balletten
uppträdande personerna, ty äfven sedan han bekommit det, egnade han
deråt icke den ringaste uppmärksamhet. Tvärtom riktades hans blickar
uteslutande uppåt första raden, liksom väntade han att der finna någon
bekant.
Men huru kunde väl han, den simple arbetaren, hafva någon bekant på en
plats, som kostade åtta francs? Detta var knappast troligt, och likväl
voro hans blickar på ständig upptäcktsresa, börjande vid ena avantscenen
och, efter att hafva gått hela raden omkring, slutande vid den andra,
hvarefter de åter började och fortsatte samma färd, utan att ännu hafva
fått någon bestämd punkt att hvila på.
Men detta ströftåg gjordes icke blott en gång eller två: det gjordes sex
gånger och hade just börjat den sjunde, när första anslaget till
introduktionen för balletten gjordes af orkestern. Det var ett
kraftfullt anslag, tack vare pukorna och basunerna. Det förde med
oemotståndlig styrka allas blickar till ridån, allas, utom Cambons, ty
dessa, som nu tycktes hafva funnit hvad de så länge sökt, voro
oskiljaktigt fästade vid några personer, hvilka hade sina platser på
högra sidan af samma rad.
Dessa personer voro bankiren Géronnière, dennes brorsdotter Adelaïde och
hennes fästman hertig Rigobert de Beaudreuil, med hvilka läsaren redan
vid början af denna berättelse gjort en flyktig bekantskap.
Ifrågavarande personers toalett var naturligtvis den mest utsökta man
kunde se. Den får också icke vara annorlunda, när man intager en sådan
plats inom l’Académie Nationale de Musique. Första radens galleri är
uppbygdt icke blott derför att man derifrån må kunna se bra, utan äfven
för att man der må kunna ses, begapas och beundras antingen för
skönhetens skull eller för toalettens. Det är en sköldborg, så långt
galleriet räcker, af de grannaste och dyrbaraste solfjädrar, hvilka äro
i beständig fläktande rörelse, antingen det är varmt eller kallt i
salongen. Solfjädrar hafva en helt annan kallelse än den att befordra
svalka, såsom de enfaldige föreställa sig. De skola vara för ansigtet
hvad ögonlocken äro för sjelfva ögat, tillslutande sig emellanåt för att
göra blicken desto mera blixtrande, fängslande och oemotståndlig.
Solfjädern aktar sig för att dölja en vacker mun eller en fint bildad
näsa, ty om den betäcker ett ansigte så att endast ögonen och pannan
synas, då kan man vara säker på, att munnen är för stor eller näsan för
trubbig. Derför kan man vara viss om, att en loge-rad med solfjädrar
endast bjuder på sköna partier.
Men solfjädrarne äro också telegrafer för kärleken. Dock hvem kan läsa
deras mystiska chiffer! Försökom likväl! Följom dessa glänsande blickar,
som, ilande midt öfver parterren, dröja vid ansigtet på en ung elegant
man, som, egande sin plats inom samma galleri, ehuru på motsatt sida, i
samma stund riktar dubbelkikaren på henne med blickarne. Den unge mannen
stryker med handen hårluggen djupt ned öfver pannan. Att det betyder
förtviflan, det veta vi alla, ty på detta sätt förtviflar monsieur
Fechter på Théâtre Historique och herr Dahlqvist på kongl. svenska
scenen. Men hvarifrån denna förtviflan? Jo, damen med de glänsande
blickarne fläktar med en hopvikt solfjäder. En hopvikt solfjäder måste
således betyda hopplöshet. Hastigt ser man den unge mannen stryka
hårluggen tillbaka till dess förra plats, hvarför? Jo, den sköna har nu
till hälften utvecklat den granna solfjädern. En till hälften utvecklad
solfjäder betyder således hopp. Den unge mannen vidrör ånyo sina lockar,
men stryker dem alla uppåt hjessan så att pannan blir helt och hållet
fri, helt och hållet glänsande som en halfmåne, och hvarför? Jo,
solfjädern, helt och hållet utvecklad, skimrar nu af regnbågens alla
färger, hvilket, som man vet, betyder seger öfver ovädret och stormen,
betyder lycka och leende himmel. Ack, de solfjädrarne! huru hafva de
någonsin kunnat vara ur modet! Hvem, om ej de, har lärt oss bruket och
nyttan af den elektriska telegrafen?
Men icke är det Armand Cambon som gör dessa anmärkningar, ty det är
blott åt ett enda ställe i den stora lysande salongen han egnar sin
uppmärksamhet; han har blott ögon för den förtjusande Adelaïde, der hon
sitter emellan bankiren och hertigen. Skönheten borde icke gerna kunna
trifvas emellan rikedomen och börden, emedan den förra är för hård och
den sednare för stolt, och begge äro lika ogenomträngliga. När Afrodite
uppstiger, uppstiger hon ur hafvet, emedan hafvet är fritt. Skyggande
för bergens och klippornas skuggor, vill hon endast omgifvas af lätta
moln och blanka vågor, ty de förra kunna genomglödgas af hennes kinders
brand och de sednare återspegla gudablicken.
Armand tyckte att bankirens arftagerska och hertigens brud riktade sin
kikare ned på parterren och företrädesvis på hans egen obetydliga
person. Borde han röja att han kände igen henne? borde han helsa på den
vackra och rika flickan? Nej, det är brist på takt, om parterren helsar
på första radens galleri. Det är icke “comme il faut“, om en biljett,
som endast kostar fyra francs, helsar på en biljett som kostar åtta.
Adelaïde, hon lika litet som någon annan, visste ej att Armands biljett
kostade till och med tio francs, emedan fyra ströko i biljettluckan, två
för fjerde ledet af queue’n och fyra för hyran af den garderob, hvaruti
arbetaren nu nödgades visa sig, enär en blus icke passar för de
förnämare teatrarnes parterrer.
Valspråket: “liberté, égalité, fraternité“ hade ännu icke ljudit öfver
landet, stod ännu icke måladt på de offentliga byggnaderna. Det ljöd och
målades år 1848. Då omfamnade också kasimirsrocken blusen, liksom
sidenrocken kysste bomullskoftan. Men Judas-kyssar hafva ingen
välsignelse. Nu står visserligen valspråket qvar på murarne. Men den
förnäme och den rike le deråt; arbetaren och den fattige le också deråt.
Man vet att om också ståndsprivilegierna kunna, såsom äfven skett, falla
för _en_ revolution, så stupa fördomarne kanske icke en gång för tio. De
bita sig fast i sederna som rosten i stålet, hvilken återkommer, hur
mycket det sednare än poleras. I Frankrike har man likväl kommit så
långt, att, liksom valspråket kan sitta på muren, utan att genomtränga
den, så sitter också jemlikheten på ytan af samhällslifvet, utan att
ännu förmå genomglödga det. “Monsieur“ är gemensamt för grefven och
kolbäraren, liksom “mademoiselle“ för prinsessan och grisetten.
Artigheten i Frankrike är för dess fördomar hvad plantan är för klippan.
Ännu är hon blott dess prydnad, men låt henne sitta någon tid, tilldess
hon slagit alvarligt rot, och hon skall en gång spränga den.
Armand kände mycket väl igen Adelaïde; men kände väl hon igen honom? Han
tyckte väl att ett vänligt leende spelade på hennes vackra läppar, han
trodde sig äfven förmärka, att hon hviskade något till sina begge
grannar, och att dessa derefter riktade sina dubbelkikare ned emot
honom; men han hann ej förvissa sig derom, ty i detsamma uppgick ridån,
hvarvid allas blickar flögo mot scenen, ty nu börjas balletten.
Det är en liten sal i värdshuset Hvita Hästen man först skådar. En mängd
folk, tillhörande en liten by i Brétagne, är samlad derinne. Man dricker
vin, spelar kort och dansar naturligtvis. Menniskan roar sig ungefär på
samma sätt i söder som i nord. Oförmodadt störes glädjen af ett våldsamt
oväder, åska och regn, det förstås. Allmän oro.
Men oron blir ännu större, när genom den hastigt uppryckta
värdshusdörren en främmande herre inträder, svart som en munk och blek
som döden. Vi skynda genast att presentera honom, ty det är ingenting
att hålla på. Det är ingen annan än djefvulen sjelf som är ute på resor
i det vackra Brétagne, men att han reser i så ruskigt väder, det är icke
hans fel, utan författarens till balletten, monsieur Saint-Léon’s.
Monsieur Saint-Léon, Fanny Cerritos afundade make, finner det dramatiska
fordra, att hin onde uppträder så der högtidligt under åska och på detta
sätt kostymerad, ehuru man med skäl bör kunna fråga, huru den kan se ut
som en munk, hvilken alltid visar sig såsom en ljusens ängel, eller huru
den kan vara blek som döden, hvilken sjelf är idel eld och lågor.
Monsieur Saint-Léon är en renhårig katolik och derför har han gifvit hin
onde ett temligen protestantiskt namn, nämligen Matheus med titel af
doktor, ehuru fan vete hvar han blifvit promoverad.
Doktor Matheus anhåller, under åtbörder och miner som alla förstå eller,
rättare sagdt, måste förstå, att det goda folket ville ge sig tillfreds,
emedan han för sin del icke finner sig besvärad af deras glada
tidsfördrif. Hvarför skulle han också ha någonting emot dansen, vinet
och korten? Tvärtom, skulle han ha något att anmärka mot våra
läsareprester, så vore det troligtvis för deras predikningar mot bruket
af dans, vin och kort.
Det enkla anspråkslösa landtfolket, ehuru det aldrig finner sig rätt väl
i förnämt sällskap, fortsätter icke desto mindre sina nöjen ända till
dess doktor Matheus, som ibland har sina underliga infall, tar sig till
att slå omkull vinbägarne och kasta kortlekarne på golfvet. Men hvem hin
kan också med dåligt vin och gamla spelkort! Vinhandlarne och
kortfabrikörerne skola väl också lefva. Doktor Matheus är kanske blott
en profryttare, utskickad i deras intresse.
Emellertid aflägsnar sig landtfolket med några sorgliga “pas“, hvarefter
doktor Matheus blir ensam med värdshusvärdinnan, som fordrar betalning
för det utslagna vinet och de förkastade korten. Hin är ingen knuslare.
Värdinnan blir nöjd och aflägsnar sig för att ställa ett rum i ordning
åt sin oväntade gäst, ett rum med utsigt både åt gatan och gården. Hin
onde slår sig ned på en stol framför brasan, som naturligtvis är i hans
smak. Han synes tankfull, kanske tänker han på sin mor och sin varma
rymliga våning, som han nu måste försaka. Men hvad gör man icke för den
arma mensklighetens skull?
Under tiden inkommer en annan resande, men hvilken visst icke gör så
mycket väsen af sig som den förre, ehuru han är följd af betjent,
bärande i ena handen en nattsäck och i den andra ett fiolfodral. Den
nyankomne är en helt ung man, till yrket fiolspelare. Hans namn är
Urbain. Att han är en rygtbar virtuos, det kan man se på det dyrbara
fiolfodralet och på den ståtlige betjenten. Men Urbain, ehuru en ganska
vacker karl, ser ut i synen som om han antingen nyss blifvit uthvisslad
från konsertsalen, eller fått en sticka i venstra handens pekfinger, så
oumbärligt för greppet på fiolen.
Doktor Matheus, den store menniskokännaren, ser att det står illa till
med den store konstnären, men som han sjelf icke ser det illa, så lemnar
han brasan, och nalkas den unge mannen. Det uppstår snart ett lifligt
samtal emellan de begge resande. Men tunga och läppar hafva ingen del i
denna konversation: den föres uteslutande med grimaceringar, med händer
och fötter. För att förstå hvarandra, måste man antingen vara
ballettmästare eller hexmästare. Lyckligtvis är detta nu fallet, ty
Urbain är ingen annan än monsieur Saint-Léon sjelf, och hvem doktor
Matheus är, det hafva vi redan haft äran nämna.
Doktor Matheus utsträcker högra armen i flere krumbugter, pekar än på
hufvudet, än på bröstet och än på brasan. Det betyder: “Monsieur! ni är
kär, kär i en ung, skön och rik flicka, som heter Hélène hvilken är
dotter till en grefve som heter de Vardeck.“
Urbain studsar tre steg baklänges mot spiseln och slår sig med flata
handen för pannan. Det betyder: “Hur fan vet ni det?“
Doktor Matheus slår med begge knutna näfvarne i luften, troligtvis för
att föreställa framfötterna på en springande häst, hvarefter han pekar
på dörren. Det betyder: “Fröken Hélène är ute och åker, men hon kommer
snart hit.“
Urbain rusar fram mot doktor Matheus med händerna på hjertat och
blickarne mot taket. Det betyder: “Jag tackar dig, store Gud!“
Nu blir det doktor Mathei tur att också studsa tillbaka och slå sig för
pannan. Det betyder: “Otacksamme! ni misskänner mig! hvarför såra mitt
öra med ett så anstötligt namn!“
I detsamma öppnas dörren, och fröken Hélène, åtföljd af sin fader,
grefve de Vardeck, och sin fästman, baron de Saint-Ibars, inträder.
Hélène (Fanny Cerrito) är förtjusande, och likväl är sylfiden ännu icke
annorlunda klädd än vanliga fröknar, som komma från regnväder. Hon har
lång gredelin sidenrock och en ganska anspråkslös hatt på hufvudet med
en liten hvit slöja, som hon genast drager från ansigtet. Detta ansigte
är icke bländande skönt, men det har ädla, uttrycksfulla drag, och det
ligger en obeskriflig ljufhet öfver det hela. Man kan, liksom Urbain,
blifva förälskad i henne, utan att, liksom Saint-Léon, behöfva se henne
som sylfid.
Grefve de Vardeck nickar åt Urbain och utpekar honom för sin dotter med
en åtbörd, som skall säga: “Se der, Hélène, är den unge fiolspelaren,
som häromdagen spelade på hofvet och vann ett sådant bifall. Säg honom
några artiga ord för hans vackra stråke.“
Hélène kastar en flyktig blick på artisten, men börjar derefter de allra
ljufvaste hviskningar med baron de Saint-Ibars. Hur kan man också komma
ihåg stråkar och deras dragare, när man hviskar med en fästman, som är
baron?
Den arme Urbain är förskräcklig att åse. Hans ögon stirra som en fånes
och han vrider sina händer, så att knäppningarne uti dem höras genom
orkestern. Allt det der betyder: “Ve mig! hon föraktar mig för det jag
spelar fiol; men hvarför skulle jag också bli fiolspelare! hvarför blef
jag ej ryttmästare vid dragonerne, såsom min moder önskade! ... Ack, om
jag hade ett adelsdiplom i min ficka, i stället för att släpa med mig en
hel koffert med öfningar för fiol! ... Jag skall slita hvarje hårstrå
från min hjessa och hvart tagel ur min stråke, jag skall binda en sten
både vid min och fiolens hals samt dränka oss begge, bara jag väl kommer
ut och får se tillräckligt med vatten!“
Under det Urbain på detta sätt rasar, aflägsnar sig det förnäma
herrskapet, för att intaga sina rum i Hvita Hästen. Men vi glömde nämna
att i sällskap med herrskapet var äfven en andlig man, pater Anselmo,
hvilken, ehuru blott benediktiner-munk, likväl hade så stor respekt med
sig, att doktor Matheus genast vid hans första åsyn försvann genom en
vägg, hvarvid hin onde gynnades af ett ypperligt maskineri.
Den helige benediktiner-munken, som hyser deltagande för Urbain,
hvilkens hjerta han genomskådat, ger honom en öm, faderlig blick, lägger
händerna i kors öfver sitt bröst och visar derefter sin unge vän dörren.
Detta betyder: “Jag ser hur det är fatt med dig, stackars barn; men när
hörde du att en skön fröken med 100,000 francs i ränta gifte sig med en
olycklig, som spelar fiol? ... Följ derför himmelens råd och res din
väg, medan du har något qvar efter sista konserten ... res hvart du
vill, res par exemple till Stockholm: der kan du möjligtvis få dig en
grosshandlardotter och en liten häst, ty grosshandlarne i Stockholm äro
mycket musikaliska och sätta stort värde på hästar ... Res i himlens
namn och passa på medan dörren är öppen!“
Efter detta visa råd går den helige mannen ut för att, liksom alla
andra, få nattqvarter i Hvita Hästen.
Oaktadt den vises förespeglingar om grosshandlardottern och den lille
hästen, står dock Urbain fast i sitt beslut att dränka sig och skrider
mot dörren med några högtidliga långsamma “pas“, ty man brådskar icke
med sådana saker. Då visar sig ånyo doktor Matheus, som icke vill att
någon menniska skall förgås i vatten, så länge det finnes ett annat,
mindre kyligt element att fly till.
Genom den mest vältaliga mimik lofvar doktor Matheus att hjelpa den
stackars fiolspelaren, lofvar att skaffa en fiol, bättre än alla
cremonesare och brescianare, med ett ord, ett instrument för hvars
verkligt glödande toner till och med en prinsessa kunde dansa.
Hvad skulle den stackars Urbain göra? För att vinna en sådan flicka som
Hélène, är det icke nog med att spela som Paganini: man måste spela som
sjelfvaste fan. Han går in på att emottaga fiolen, isynnerhet som doktor
Matheus icke sätter i fråga någon betalning genast. Artister äro färdige
att köpa hela verlden, allenast de få anstånd med betalningen.
Nu börjar doktor Matheus en hel hoper hexerier, en faslig mängd
omständigheter, som den lede frestaren visst icke behöfver i det
allmänna lifvet, men som taga sig särdeles väl ut från scenen. Han drar
en trollring omkring den arme konstnären, och det blir en scen à la
Friskytten; åtminstone har monsieur Pugni, kompositören till
ballettmusiken, knipit en och annan godbit ur den bekanta
stöpkuls-scenen, uppspädd med några dissonanser ur helvetes-kören i
Robert. Basunen, fagotten, oboen och piccolan ha ett fanders göra, under
det att fiolerna, mensklighetens representanter, iakttaga ett
evinnerligt tremulando, hvilket också är i sin behöriga ordning.
Skuggor uppstiga ur jorden, förmodligen vålnader af amatörer och
guvernanter, som i lifstiden pinat folk till döds med qvartetter och
romanser. En vålnad bär kärlekens blomma, en annan lagerkransen, en
tredje tjusar-ormen. Dessa trenne ingredienser kastar doktor Matheus i
en kittel eller ångpanna, ty vi förmoda att Belzebub följt med sin tid
och icke varit den ende som förbisett ångkraftens stora företräde.
Slutligen lägger han äfven i pannan Urbains cremonesare, som gjort
sådant uppseende vid hofvet. Allt detta sammanröres, kokas och förvälles
med en påpasslighet och säkerhet, som röja att det icke är den första
soppan doktor Matheus lagar.
Det fanns, med undantag möjligtvis af Armand Cambon, ingen åskådare i
salongen, som icke med odelad uppmärksamhet följde alla dessa
tillredelser, ja sjelfva damerna glömde att fläkta med sina solfjädrar.
Man har ända från barndomen hört så mycket talas om fan, att man
naturligtvis skall vara nyfiken att se huru han kan ha det hemma hos sig
sjelf och huru han sköter om sitt hus, likväl med vilkor att man sjelf
slipper höra till hushållet. Hvad Armand Cambon beträffade, så hade han
delat sina tankar och blickar mellan scenen och första radens galleri.
Mer än en gång hade han sammanblandat Adelaïde med Hélène, Géronnière
med grefve de Vardeck och sig sjelf med Urbain, ehuru han icke kunde
spela fiol. Men det allra oartigaste var att han i doktor Matheus såg
hertig de Beaudreuil och i denne såg doktor Matheus, hvilket icke är
ovanligt af den som säljer messingskedjor.
Emellertid har doktor Matheus fått soppan färdig, och ur pannan stiger
nu en liten djefvul till instrumentmakare, som bär en fiol i famnen,
hvilken han lemnar sin mästare, och derefter ögonblickligen försvinner,
utan att man ser hur det går till.
Vi tycka just hvad myror våra maskinister i Stockholm, herrar Forsberg
och Motander, skulle få i sitt hufvud, ifall en gång ifrågavarande
ballett med sitt rika sceneri komme att der gifvas!
Urbain, som, under doktor Mathei laborationer, varit ett bestört vitne
till detta satans spektakel, emottager nu ur doktorns händer
instrumentet med tillhörande stråke. Han knäpper på strängarne. Det är
förvånande att instrumentet från afgrunden kan stämma så väl: det är ju
accorder så att man kan smälta dervid. Deremot är det mindre underligt,
om stråken är bättre hartsad än de, som tillverkas på jorden.
Må ingen tro att, när Urbain stryker på fiolen, någon ledamot af
orkestern står mellan kulisserna och spelar. Monsieur Saint-Léon har en
ballettmästare i sina ben, men i sina fingrar har han en virtuos på
fiol; han kan på samma gång piruettera och drilla. Visserligen är han
ingen Paganini, ingen Ernst; men han har fått Fanny Cerrito att dansa
efter sin fiol, och det är mer än alla konsertsalars applåder.
Emellertid pröfvar Urbain “le violon du diable“ och hans inspiration ger
sig luft i en mängd kromatiska skalor samt i ett staccato, värdigt vår
Nagel. Verkan uteblifver också ej.
Hélène, i en tunn retande nattdrägt, denna likväl mycket kortare än
andra fruntimmers, sväfvar in på tåspetsarne. Ännu dansar hon ej, men
hon står på tåspetsen mycket säkrare än en jätte på sin häl. Hélène
synes förtjust, Urbain hänryckt och fan belåten.
Men den helige Anselmo, ty benediktiner-munkar hafva alltid ett vaksamt
öga på vackra flickor, skyndar in och leder ut den unga grefvinnan,
hvilken, under det hon motsträfvigt aflägsnar sig, låter falla ett
rosenband, som Urbain naturligtvis genast lägger vantarne på. Sedan den
sköna synen försvunnit, går Urbain, med fiolen under armen, för att