Sonen af söder och nord. Förra delen - 22

“Åh, hvarför inte?“ frågade Denise, lätt försonad med det dystra; “det
gifves dock ögonblick, då den mörkaste koja kan bli en ljusens boning
... Ack, Armand!“
När en koja och ett hjerta börja spöka i en fransk kammarjungfrus
hufvud, då är det långt gånget.
“Visserligen, men då måste man bestå den en bättre upplysning än den jag
kan åstadkomma“, svarade Armand, i det han tände sin lampa, hvilken,
långt ifrån att förvandla kammaren till en ljusens boning, snarare
gjorde den ännu dystrare, emedan lampan röjde alla bräckligheterna
derinne.
Vår hjelte hade alls ingen lust att svärma med markisinnans
kammarjungfru. Tvärtom tycktes han riktigt bemöda sig att störa hennes
ljufva drömmar. Men en sanning är det också att knappast någon
förefaller oss så motbjudande som den, hvilken enträget förklarar oss en
kärlek, den vi icke kunna dela.
“Ni är lycklig ni, som kan skämta!“ anmärkte Denise suckande.
“Men som likväl kan vara alvarsam, när det gäller att visa sig tacksam“,
sade Armand, som insåg att han borde hugsvala en gäst, som suckar; “ni
har haft mycket besvär för min skull, Denise ... i går tidigt på
morgonen måste ni ånyo fara hit, fast jag äfven då hade den olyckan att
vara borta.“
“Ni har således fått markisinnans skrifvelse?“
“Ja, tack vare er godhet.“
“Förstår ni meningen med denna biljett?“
“Skulle den då vara svår att förstå? ... Den handlade helt enkelt om en
person, som markisinnan för längesedan grymt behandlat och den hon nu
lofvat gifva ett slags upprättelse.“
“Ja, jag minns ... det var frågan om den der Simon, den der vindragaren
... Ni talar om att markisinnan lofvat upprättelse, och detta är nog
möjligt ... men har hon gifvit den än? och om hon gifvit den, hvari
består den? Och är han, som skulle få den, nöjd dermed?“
“Ni påminner mig just att jag icke hört något af Simon sedan i går morse
... tidigt i morgon vill jag besöka honom, för att höra ... Men det
låter på er, bästa Denise, som ni skulle tvifla på markisinnans goda
mening?“
“När markisinnan lemnade mig biljetten med befallning att genast föra
den till er, log hon på ett sätt ... ett sätt, som ... nog af, jag tror
att meningen är allt annat utom god ... Säkert är, att på samma gång jag
for till er, for hon till polis-prefekten.“
“Hvad skulle hon göra hos honom?“
“Hvad vet jag? ... Men det vet jag att man ej för roskull far till
polis-prefekten.“
“Hvarför icke? ... polis-prefekter äro väl menniskor de också, och er
sköna herskarinna tycks intressera sig för hela menskligheten ... Men à
propos, hvem är den der baron S:t-Bris, som jag i förgår såg i
markisinnans sällskap på operan?“
“Ah! ni var då verkligen på operan i förgår?“ frågade Denise med en
besynnerlig blick på den unge mannen.
“Ja, hvad vore väl för underligt deruti?“
“Det är då sannt att ni var der!“ yttrade kammarjungfrun bleknande.
“Får jag icke besöka operan, jag som alla andra? ... Men jag såg äfven
en annan herre i markisinnans sällskap, en herre, som, i fall jag ej
misstager mig, satt alldeles för nära hennes juveler ... Men hvad kommer
åt er, bästa Denise? ... hvad tänker ni på?“
Denise svarade ej. Djupt försjunken i sina tankar, men med blicken på
sin värd, tycktes hon icke hafva hört hvad han sade. Det är också långt
gånget, när en fransk kammarjungfru försjunker i tankar.
“Ni var då förut bekant med mademoiselle Adelaïde Géronnière?“ frågade
Denise knappast hörbart, men utan att taga sina ögon ifrån Armand.
Denne rodnade och syntes något förlägen vid denna fråga.
“O min gud!“ pustade ånyo kammarjungfrun.
“Hvarför frågar ni om jag förut var bekant med mademoiselle Géronnière?“
sporde Armand, ånyo förtretad på sig sjelf för sin ofrivilliga
benägenhet för den röda färgen.
“Och ni har redan visat henne hertigens skrifvelse till markisinnan?“
frågade Denise.
“Ja visst.“
“När?“
“På förmiddagen ... det var verkligen hög tid, skulle jag tro.“
“O! jag är mycket olycklig!“ utbrast Denise med tårar i ögonen.
“Skulle markisinnan då misstänka att det är er jag har att tacka för
detta vigtiga fynd?“
“Om hon misstänkt mig, tror ni väl då att jag nu suttit här? ... tror ni
att jag nu varit bland de lefvandes antal? ... jag har vågat mycket för
er, Armand! ja, ganska mycket.“
“Jag tviflar icke på det ... men när hon ej misstänker er, hvarför är ni
då så orolig?“
Denise började snyfta, hvilket föranledde Armand, som kände deltagande
för hennes tårar, att fatta hennes hand, hvilket hade den verkan att
Denise började snyfta mindre.
“Nej, det kan ej vara möjligt, jag kan inte tro det!“ sade Denise,
lutande sig emot sin värd.
“Hvad är det som ni icke kan tro?“ frågade Armand, mycket besvärad af
detta lutande tillstånd.
“Att ni hela aftonen hade era ögon på hertigens fästmö“, svarade hon.
Armand tryckte kammarjungfruns ansigte häftigt till sitt bröst, för att
derigenom hindra hennes ögon att upptäcka de blommor, som ånyo besvärade
hans kinder, och qvarhöll den tacksamma flickan i denna ställning ända
tilldess de förargliga blommorna förbleknat.
“Men så berätta då, goda Denise, hvad som händt hemma hos er!“ bad
Armand, skjutande lika häftigt kammarjungfruns ansigte ifrån sig; “ni
sade nyss att det både haglade och blixtrade derhemma.“
“Middagstiden kom hertigen till markisinnan och talade länge i enrum med
henne“, började Denise något lugnare.
“Aha, jag förstår ... Nå vidare?“ ropade Armand med otålighet.
“När hertigen gått sin väg“, fortfor Denise, “ringde markisinnan efter
mig, och jag skyndade naturligtvis in till henne.“
“Vidare, vidare!“
“Hon frågade mig om jag ännu kom ihåg den unge karlen, som jag för några
aftnar sedan förde till henne ... Om jag kom ihåg er! ... Ack, Armand!
hur skulle jag kunna glömma er!“
“Det förstås ... jag är tacksam för så mycken ... Men hvad sade hon
mera?“
“Hon berättade att ni ... Men det är ju en galenskap!“
“Ja, ja ... men hvad berättade hon?“
“Att ni ända till vansinne var förälskad i hertigens fästmö ... kan man
tänka sig något befängdare?“
“Nej, nej, det kan man icke“, medgaf Armand, böjande sig ned och
låtsande söka något på golfvet. “Men hvad sade hon mera, bästa Denise?“
“Att hon visserligen i förgår hade sett huru ni hela aftonen betraktade
mademoiselle Adelaïde, men att hon likväl icke förrän nu varit
öfvertygad om er galna böjelse ... Är det möjligt, Armand, att ni en hel
afton kunnat sitta och betrakta mademoiselle Géronnière?“
“Hur kan ni tro det, bästa Denise? ... hur kan ni tro att man ser någon
annan, när man har Fanny Cerrito framför sig ... Ni kan ej föreställa er
hur väl hon dansar!“
“Jaså, hon dansar så väl, gode Armand?“
“Guddomligt, goda Denise!“
“Hvad jag längtar att se henne! ... Armand, vi skola följas åt för att
se henne.“
“Det är gifvet ... jag har just tänkt föreslå det.“
“Ack, hvad ni är god! ... i afton då ... hon uppträder i afton, jag har
sett det i tidningarna.“
“Omöjligt i afton, men i morgon eller i öfvermorgon, allra säkrast i
öfvermorgon“, föreslog Armand, som kom ihåg att han vid den tiden borde
vara på väg till Lyon.
“Således i öfvermorgon ... hvad jag längtar till öfvermorgon!“
“Än jag då! ... Men, Denise, jag tyckte ni sade att markisinnan numera
trodde sig öfvertygad om min galna böjelse för mademoiselle Géronnière.“
“Ja, hon sade till och med att er olyckliga kärlek förledt er till ett
brott.“
“Ett brott! hvad säger ni?“
“Ja, ett groft brott ... hvilken gemen, hvilken nedrig beskyllning!“
“Och hvaruti skulle mitt brott bestå?“
“Jo, för att hindra hertigens giftermål med den ni älskade, skulle ni
... Men det hörs ju tydligt, att allt hvad hon sagt är ett påhitt för
att undanrödja all verkan af den der biljetten, som hon naturligtvis
anser er hafva tagit hos henne.“
“Hvad skulle jag?“
“Jo“, svarade Denise skrattande, “ni skulle ha förfalskat hertigens stil
och ...“
“Förfalskat hertigens stil!“ ropade Armand resande sig från stolen.
“Och skrifvit att han och markisinnan äro hemligen gifta ... Derefter
hade ni visat detta bref, som ni sagt er hafva hittat hemma hos henne,
för mademoiselle Adelaïde, för att derigenom förmå denna att slå upp med
hertigen ... Att allt detta är ett påhitt af hertigen och markisinnan,
för att draga sig sjelfva ur knipan, kan ju ingen bättre känna än jag.“
“Det var ett djefvulskt påhitt“, mumlade Armand, gående af och an på
golfvet med ögon sprutande eld likt en tigers, “ett djefvulskt påhitt,
men som lyckligtvis ingen förståndig menniska kan sätta tro till“,
tillade han något lugnare; “och om man också kunde göra det, skall
ingenting bli mig lättare att vederlägga än det.“
“Men man skall bjuda till att göra det troligt, och man har redan utlagt
sina nät“, sade Denise.
“Tala, tala!“ bad Armand, återtagande sin plats på stolen bredvid
Denise.
“Ja, man har utlagt sina nät för er, stackars Armand“, fortfor den bästa
af kammarjungfrur, återtagande sin lutande ställning, hvilken likväl ej
var den bästa, åtminstone i Armands tycke, “och det starkaste nätet
skulle heta Denise ... Men var lugn, älskade vän! Denise vill kanske
fånga er, elake, men aldrig snärja er, aldrig!“
“Jag förstår ej ett ord af hvad ni säger!“ ropade Armand, som
visserligen icke ville begripa det förra, men så mycket mera det
sednare; “förklara då, i himlens namn, förklara hvad ni menar med dessa
nät, som man vill lägga ut för mig.“
“Markisinnan lofvade mig en ganska betydlig penningsumma, om jag ville
utföra det uppdrag hon gaf mig.“
“Och hvaruti bestod detta uppdrag?“
“Jag skulle genast begifva mig till mademoiselle Géronnière och säga
henne ...“
“Hvad?“
“Att Armand Cambon varit min älskare.“
“Hvilken nedrighet!“ utbrast Armand med brusande häftighet.
Denise stirrade förvånad på den oartigaste af alla kavaljerer.
“Och att han såsom sådan besökt mig hvarje afton under loppet af ett
helt år“, fortfor emellertid Denise.
“Det är hiskligt!“ fortfor Armand i sin blinda ifver.
Denise bleknade. Det vore då så hiskligt af en simpel arbetare,
kantänka, att vara älskare åt en markisinnas kammarjungfru, åt en flicka
sådan som Denise, hvilken, äfven utan biträde af markisinnans garderob
och sminkburkar, skulle hafva väckt uppseende både på Vallentino och
Mabille.
“Förstå mig rätt, goda Denise!“ skyndade Armand att tillägga, ty han
uppfattade nu hela vidden af sin oartighet; “ni, med ert obefläckade
rykte skulle ljuga på er sjelf att ni hade en älskare, som besökte er
hvarje afton!“
Detta förbättrade visst icke saken. En flicka med Denise’s behag skulle
således behöfva ljuga i sitt påstående att hon hade älskare. Det var
redan en stor oartighet att tillvita henne brist derpå. Det är blott de
fula som behöfva dikta kärleksäfventyr och använda hela sin vältalighet
för att derom öfvertyga en misstrogen verld.
“Hvem skulle icke gerna vilja vara älskad af er!“ yttrade Armand, som
ändtligen fann att han hade mycket att försona. “Men var detta allt hvad
ni skulle säga mademoiselle Géronnière?“
“Ack nej“, svarade Denise, någorlunda tröstad af de sista orden; “jag
skulle äfven säga henne att ni på den sednare tiden börjat visa mig
mindre ömhet än förut, ja, att ni till och med visat mig liknöjdhet och
förakt ... Markisinnan är en dålig menniska, icke sannt, Armand?“
“Mycket dålig ... men fortfar, bästa Denise! ... hvarför skulle ni säga
så?“
“Jo, för det ni vid ett tillfälle fått se mademoiselle Adelaïde och då
blifvit förtjust i henne, förälskad ända till galenskap i henne ... Det
vore ju också en galenskap, gode Armand?“
“Visst vore det en galenskap ... än sedan?“
“Och sedan att ni, förblindad af er olycksaliga passion, icke tänkt på
annat än att söka bryta hennes förbindelse med hertigen ... Bland annat
hade ni bedt mig visa er en af de biljetter, som hertigen skickat till
markisinnan, ty hertigen, som var markisinnans homme d’affaires,
brefvexlar naturligtvis mycket med henne ... Jag, i min svaghet för er,
hade ej kunnat emotstå er bön, utan gifvit er en sådan biljett, den ni
genast tagit, utan att likväl säga mig hvad bruk ni ämnade göra deraf.“
“Och med denna biljett till mönster skulle jag hafva skrifvit den andra,
som jag lemnat mademoiselle Géronnière?“ tillade Armand; “ja, ni har
rätt, Denise, det var ett nät, men ett värs-nät, som jag blott behöfver
blåsa på för att få det att brista.“
“Slutligen“, fortfor Denise, “skulle jag, som ännu älskade er, bönfalla
hos mademoiselle Géronnière och hennes onkel om förlåtelse för er, den
de också skulle utlofva så väl af deltagande för mig, som af medömkan
med den olyckligaste af alla passioner.“
“Och följden af denna vackra historia borde bli, att den bedragna i
morgon skulle räcka sin hand åt bedragaren“, tillade Armand; “nämn mig
en röfvarkula, som hyser ett par större missdådare än hertigen och er
markisinna.“
“De äro förfärliga“, medgaf Denise.
“Men, Denise, kan ni förklara hvarför markisinnan är så angelägen om att
hertigen blir gift med mademoiselle Géronnière?“
“Både hertigen och markisinnan äro skyldiga stora penningsummor, efter
hvad jag tror mig veta, då deremot mademoiselle skall vara den rikaste
flicka i Frankrike.“
“Jag begriper ... bankirens brorsdotter skall betala hertigens skulder
och hertigen markisinnans ... Allt detta är mycket lätt att förstå.“
“Men vet ni hvad följden blir deraf att jag nu är här, i stället för
att, såsom markisinnan tror, vara vid rue d’Anjou?“ frågade Denise.
“Ni förlorar den penningsumma, hon erbjudit er, men ert goda samvete
skall gifva er full ersättning, ty ni har uppfylt er pligt både som
menniska och kristen.“
“Jag skall aldrig mera våga återvända hem, aldrig mera återse
markisinnan“, svarade Denise.
“Jag inser äfven det ... hur skulle ni längre kunna tjena ett sådant
odjur!“
“Förberedd på hvad som skulle hända, har jag också i vagnen tagit med
mig all min egendom, alla mina dyrbarheter“, försäkrade Denise med en
smägtande blick på sin värd.
“Ni har tagit med er, säger ni!“ ropade Armand med förskräckelse.
“Ja, och jag har spart ihop ganska mycket under de år jag varit hos
markisinnan“, bedyrade Denise med en viss tillfredsställelse; “o!“
tillade hon med fransyskans hela värma, “hvarför har jag inte millioner
att gifva er! ... hvarför är jag ej så rik som Adelaïde Géronnière!“
“I himlens namn, sansa er!“ bad Armand allt mer förskräckt; “hvarför
skulle ni ge mig millioner? hvarför skulle ni ge mig något?“
“Derför att ni skall älska mig liksom jag älskar er!“ ropade Denise,
knytande sina armar om guldarbetarens hals, “derför att vi aldrig skola
skiljas från hvarandra, derför att vi skola bli de lyckligaste varelser
på jorden! ... ja, min vän, min älskade, vi skola bli lyckliga som
himmelens änglar!“
Guldarbetaren använde hela sin styrka för att lösa detta halsband.
“Ni yrar, bästa Denise!“ ropade han under detta arbete; “ni vet icke
hvad ni säger! ... jag har visserligen för er den största tillgifvenhet,
aktning och vänskap ... jag skulle kunna våga lifvet för er, om det
gälde ... Derför måste jag vara uppriktig mot er, ty det vore ett brott
att bedraga er ... Jag hyser för er en brors ömhet; men att älska er
såsom ni menar, är mig omöjligt ... Sansa er, se icke på mig så der
förfärligt, bästa Denise! ... jag kan icke gifva er min kärlek, jag kan
icke gifta mig med er! ... men så länge jag lefver, så länge jag andas,
vill jag, skall jag ...“
Denise gaf till ett anskri, som kunnat jaga alla den beryktade gatans
spöken på flykten, och hon hoppade upp från stolen, liksom hade hon
blifvit stungen af en ödla.
“Ha! det är då sannt!“ skrek hon; “ni älskar en annan! ni älskar
Adelaïde Géronnière! ja, ni älskar henne, endast henne!“
Armand kunde ej dölja sin förlägenhet. Det var olja på den eld, som
tärde kammarjungfrun.
“Hon hade då rätt, markisinnan!“ fortfor Denise; “ni älskar bankirens
brorsdotter och hertigens brud! ... ni älskar henne ända till vansinne!
... och jag, min dåre, som icke genast såg det! ... ve mig! Men“,
tillade hon med en hemsk beslutsamhet, “ve också henne! ve er! ve oss
alla!“
Denise svepte kring sig sidenkappan och tog ett steg mot dörren.
“Så får ni ej gå, stackars flicka!“ sade Armand med en mildhet i rösten,
som hejdade den olyckliga Denise; “ni får icke lemna mig i detta
tillstånd ... hör mig ännu en gång, Denise ... jag besvär er att höra
mig!“
Dervid tog han hennes hand och förde henne tillbaka till stolen, på
hvilken hon nedsjönk under konvulsivisk gråt. Det är obegripligt hvad en
fransk kammarjungfru kan gråta, när hon riktigt sätter sig till.
“Om ni visste hvad dessa tårar bränna på mitt hjerta, goda flicka“, sade
han, “så skulle ni ej plåga mig såsom ni nu gör ... Låtom oss förnuftigt
talas vid, för att se hvad man kan göra i denna förtviflade sak ... det
måtte väl finnas något råd ... Gud vare lof, nu gråter ni icke mer!“
Denise hade verkligen upphört att gråta. Småleendet, hoppets barn, hade
intagit hennes läppar, förföljande med solstrålens fart och styrka de
flyende tårarna.
“Ack, Armand!“ hviskade hon, lutande sig ånyo fram mot honom, ty han
hade tagit plats midt framför henne.
“Var då en gång förnuftig“, tillrådde han, lutande sig tillbaka; “gifves
det då ingen medelväg mellan kärleken och hatet!“ tillade han helt
naivt.
Enfaldige dödlige! det gifves ingen medelväg. Elden vill antingen
upplysa och värma, eller bränna och förstöra.
“Ni älskar mig då?“ fortfor kammarjungfrun.
“Jag bad ju er att vara förnuftig“, svarade den unge mannen, som nu hade
så lätt för att vara förnuftig, emedan han ej var kär i henne, som han
ville lära förnuft; “låtom oss blott tänka på er ... Jag inser nog, att
ni ej kan återvända hem till er matmor ... Men hur i en hast finna någon
passande plats för er? ... Säkert har ni någon bekant fru eller flicka,
som ni kunde bo hos, tilldess ni fått något lämpligare ställe, som ej
bör vara svårt för en så städad, god och vacker flicka som ni, Denise
... I morgon vill jag sjelf höra efter ... Var viss om att jag icke
skall ge mig någon ro, förrän jag funnit någon familj, som med nöje vill
taga emot er ... Lugna er då och gif er åtminstone till tåls till i
morgon eller till i öfvermorgon ... Ack, min gud, hvad säger jag! ... i
morgon måste jag ju resa bort, det var sannt det.“
“Hvad! ni ämnar resa bort i morgon“, ropade Denise, ånyo hoppande upp
från stolen.
“Ja, tyvärr ... det var först för några timmar sedan som jag fick ordres
derom.“
“Jaså, ni visste till och med förut att ni i morgon skulle resa bort,
visste det förrän jag kom hit?“
“Ja, bästa Denise, i ett ärende af högsta vigt och som ej tål det
ringaste uppskof.“
“Och hur länge tänkte ni bli borta, monsieur Armand?“
“Möjligtvis några veckor, goda flicka ... Men detta skall likväl icke
hindra mig ...“
“Jaså ... några veckor! ... Ni ämnade bli borta några veckor?“ frågade
Denise med ett ironiskt löje på de bleka läpparne, ty kammarjungfruns
ansigte hade blifvit jemnblekt.
“Ja“, svarade Armand, förvånad öfver så många frågor om samma sak.
“Ni visste att ni skulle resa i morgon för att bli borta några veckor
och bjöd likväl mig på operan till i öfvermorgon!“ yttrade
kammarjungfrun med ett uttryck af harm, som icke kan beskrifvas.
Att bjuda någon på operan till i öfvermorgon, när man sjelf tänker resa
bort i morgon och icke återkomma på några veckor, är under vanliga
förhållanden i och för sig sjelft en svår sak. Men när den bjudna är
qvinna och dertill på köpet fransyska, hvilken älskar spektaklerna
kanske mera än sitt lif, då är det ett brott.
Lägger man nu dertill den omständigheten, att den bjudna betraktar den
bjudande såsom sin blifvande kärälskelige man, då är det förfärligt, och
detta så mycket mera som statens lagar, icke förutsättande eller anande
möjligheten af ett slikt brott, icke heller kunnat bestämma det straff,
hvarigenom det möjligtvis kan försonas.
Armand blef högeligen flat, hvarpå ej var att undra.
Det sjuka samvetet erinrade honom nu, att han besvarat kammarjungfruns
ifriga önskan att i hans sällskap få beundra Fanny Cerritos dans med en
bjudning icke för morgondagen, då han möjligtvis ännu kunnat vara qvar i
Paris, utan för dagen derpå, då han trodde sig vara rest eller, rättare
sagdt, just derför att han då trodde sig vara rest, emedan han af skäl,
som vi äfven känna, önskade sin efterhängsna beundrarinna så långt vägen
räckte.
“Och jag, som ville uppoffra mig för en sådan!“ mumlade Denise mellan
tänderna och med en blick på dörren.
Armand började en stammande förklaring, men hvars slut Denise icke gaf
sig tid att afhöra. Med en panters vighet kastade hon sig på dörren och
försvann.
Armand, efter några ögonblicks öfverläggning med sig sjelf, hastade
efter henne ut i farstun, genom trädgården och kom just lagom för att se
markisinnans kammarjungfru hoppa in i vagnen och stänga vagnsdörren
efter sig, hvarefter åkdonet rullade af med mer än vanlig hastighet.
Vår hjelte stod någon stund qvar i porten. Kanske väntade han att Denise
skulle återvända. Fåfäng väntan.
“Om hon nu far till rue d’Anjou“, sade Armand för sig sjelf; “må hon
fara! ... jag kommer efter i morgon, jag ... och må de akta sig, i fall
de skulle våga sig fram med den der historien om mig! ... det är ej
tänkbart att någon förnuftig varelse kan sätta tro dertill ...
Emellertid var det der löftet om opera-biljetten en stor dumhet.“
Efter dessa ord vände han sig om för att gå in i trädgården.

Nittonde kapitlet.
Spökhusets granne.
Men innan vår hjelte gick in i trädgården, kom händelsevis hans blick
att falla på det lilla huset, hvars fönster vette mot samma trädgård och
hvilket, efter hvad vi förut hört, beboddes af en prest, lika
oförskräckt som guldarbetaren, hvad spöken beträffade.
Öfver porten till ifrågavarande byggnad dinglade en lykta, hvars
darrande sken knappast räckte till att upplysa façaden af huset; men som
den hängde högre än trädgårdsplanket, föll äfven en stråle af skenet in
i trädgården.
Armand såg att ett af prestens fönster stod öppet och upptäckte ett
hufvud deruti.
Denna omständighet kunde icke gerna väcka arbetarens förvåning, ty i
södern är man ej rädd för att ligga i öppet fönster, äfven om vintern är
strängare än den då var. Det är blott i det härdade norden som man
känner konsten att medelst kitt eller klistradt papper utestänga
himmelens friska luft.
Det är alls icke ovanligt att i Paris midt under den skarpaste kyla se
folk af begge könen sitta och sy vid öppet fönster, utan att synålen går
trögare för det eller att handen är rödare än vanligt. Mången arbetare
eller grisett har icke ens eldstad i sitt rum, och om de också hafva en
sådan, akta de sig nog för att kasta bort sin ringa arbetsförtjenst på
en så dyr öfverflödsvara som ved.
När nordbon vintertiden kommer till Paris, så, och ehuru han icke
försummar att förse sig med rum med eldstad, som lefver och sprakar från
morgon till qväll, klagar han likväl öfver köld, en klagan, som väcker
mycken munterhet hos parisarne, ty de hafva svårt för att begripa huru
en half-barbar från björnarnes land kan frysa i Paris.
Vi nämnde att Armand icke förvånades öfver grannens öppnade fönster och
det hufvud, som visade sig deruti. Men hvad som väckte hans
uppmärksamhet var att detta hufvud ofta höjde sig och tycktes rigta sina
blickar mot en viss punkt inom trädgården samt derjemte medelst vissa
rörelser eller tecken röja något hemligt förstånd med ifrågavarande
punkt.
Armand visste att trädgården eller täppan, för hvilket sednare namn den
kanske mera gjorde skäl, inom sig icke egde någon märkvärdighet, som
kunde vara föremål för nyfikenheten, icke ens vid dagsljus.
Täppan, hvars små jordbitar på länge icke varit odlade, egde några
fruktträd och mossbetäckta stammar och grenar, röjande samma vanvård,
samt ett par kastanier, någorlunda lummiga sommartiden, men fullkomligt
nakna i December månad. Det fanns ej heller i någonderas kronor ett enda
fågelbo, som kunde draga åt sig uppmärksamheten för den händelse att
hufvudet i fönstret, som, enligt Armands tanke, icke kunde tillhöra
någon annan än hans granne, presten, vore beundrare af fåglarnes
byggnadskonst.
Vår hjelte, som, skyddad af porten, kunde se, utan att sjelf vara sedd,
sökte föremålet för det der hufvudets blickar och trodde sig slutligen
hafva funnit det.
Midt på gångstigen emellan trädgårdsporten och ingången till spökhuset
reste sig en grofhuggen piedestal af sten, ganska hög och bred, på
hvilken fordom kanske stått någon bild.
Armand, som icke mycket sysselsatte sig med fornlemningar, hade icke
särdeles bråkat sitt hufvud med att utgrunda den ursprungliga meningen
med berörde stenparti, som för öfrigt hvarken hade någon inskrift eller
skönhet i formen att bjuda på.
Emellertid föreföll det Armand som vore just denna piedestal det
egentliga föremålet för grannens ögon och tecken.
Armand fann sig följaktligen befogad att äfven skänka piedestalen sin
uppmärksamhet. Oaktadt mörkret gick detta någorlunda för sig, emedan det
just var på dennas ena sida som strålen af grannens lykta föll.
Hvad som då, till att börja med, något öfverraskade vår hjelte, var att
han vid foten af piedestalen trodde sig upptäcka en alltför utstående
och spetsig sockel, hvilken han förut aldrig hade förmärkt. Men hans
öfverraskning blef ännu större, när han såg denna sockel röra sig, draga
sig inåt och försvinna.
Knappast hade han börjat reflektera öfver detta besynnerliga
förhållande, förrän det tycktes honom att äfven piedestalens fris fått
en ganska oproportionerlig tillökning af ungefär ett qvarters bredd, men
hvilken tillökning lika hastigt försvann som den kommit.
Men hur hastigt den än försvann, hade dock Armand funnit dess omritning
väl mycket likna ett menniskohufvuds, och denna upptäckt kom honom på
den tanken, att sockeln, som han nyss sett, möjligen kunde hafva varit
en menniskofot.
Det var således en menniska, som gömde sig bakom piedestalen, ty, såsom
vi kanske minnas, trodde icke Armand mycket på spöken.
Men en menniska, som på detta sätt gömmer sig, är en misstänkt person,
och misstanken förminskades ej genom det hemliga förstånd, som tycktes
råda emellan stället, der denne dolde sig, och fönstret, hvaruti
prestens hufvud syntes.
Armand, ehuru han de tvänne sednaste dagarne haft mycket annat att tänka
på, hade likväl icke glömt uppträdet på Vendôme-platsen, der han sett
sin granne i sällskap med en ficktjuf. Han hyste följaktligen icke den
bästa tanke om denne granne, och säkert är att han icke skulle hafva
låtit bigta sig af en sådan prest.
Vår hjelte, lika litet fruktande menniskor som gastar, tänkte först raka
vägen närma sig ifrågavarande piedestal, för att taga den misstänkte
personen närmare i ögonsigte och sedan handla allt efter
omständigheterna; men som han vid mera eftersinnande fann piedestalen
vara så bred att till och med tre personer kunde dölja sig bakom den,
beslöt han välja en väg, som mindre rakt, men mera säkert ledde till
målet.
Han lemnade porten, men i stället för att genom den gå in i trädgården,
smög han, tyst och smidigt som en katt, nära utefter planket och kom på
detta sätt till en annan sida af samma trädgård och hvilken sida,
gemensamt med planket kring en annan täppa, bildade ett slags gränd,
mycket smal och nästan otillgänglig i följd af en mängd grus och stenar,
som der blifvit nedvräkta.
Vid denna sida böjde sig Armand ned och petade åt hvar sin sida några
plankor, hvarvid uppkom ett hål så stort, att en menniska med hans
proportionerliga växt derigenom kunde krypa in i trädgården.
Det var ej första gången Armand begagnat sig af denna hemliga ingång, ty
genom den brukade han draga in de kistor med vapen och ammunition,