Sonen af söder och nord. Förra delen - 26

att denna är beundransvärd, det vet hvar och en som en gång sett den.
År 1764 lades grundstenen till en vanlig korskyrka på ifrågavarande
plats, och derpå arbetades ända till 1789, då arbetet, som redan kostat
två millioner, afbröts.
Förnuftet, den enda guddom som den första revolutionen erkände, tyckte
att det var nog med de två millionerna, och detta tycke var kanske icke
så oförnuftigt.
År 1806 beslöt Napoleon att fortsätta byggnaden, för att deraf göra ett
tempel åt Äran, hans guddom, och hvaruti borde inställas statyerna af de
krigare, som offrat flitigast åt den grymmaste och blodigaste af alla
gudinnor.
För detta ändamål ingåfvos icke mindre än 120 förslag, bland hvilka det
af M. P. Vignon slutligen antogs. Denne började med att nedrifva allt
hvad som redan var färdigt så när som på peristilens åtta kolonner.
Vignon hade knappast hunnit resa murarne och de flesta af pelarne till
Ärans tempel, när restaurationen, efter att med främmande bajonetter
hafva bortjagat Äran och dess öfversteprest, anbefalde byggnadens
förändring till en kyrka. Vignon fortsatte arbetet till sin död och blef
begrafven under peristilen.
Verket fulländades dock i likhet med hans plan och framstår nu efter så
vexlande öden såsom en herrlig afbild af den antika byggnadskonsten.
Monumentet, 150 alnar i längd och 63 i bredd, är omgifvet af 52
fristående refflade pelare i korintisk stil, och sjelfva peristilen är
formad af dubbla pelar-rader. Man kan knappast se något prydligare än
denna façade.
I stället för fönster hafva murarne nischer, hvaruti helgon stå; och
dagsljuset inströmmar till kyrkans inre från trenne glas-kupoler.
Med ett ord, Madeleine-kyrkan är till sitt yttre ett mästerstycke, som i
sitt slag icke lemnar något framför sig. Under peristilen hvilar
arkitekten förbleknad, förmultnad. Hvad betyder det? Från hvarje nisch,
hvarje kolonn, hvarje kapitäl strålar hans minne.
De fyra vagnarne, kommande från S:t-Honoré, visade sig på platsen; och
Armand skyndade in i kyrkan.
Inkommen i kyrkan öfverraskas visserligen främlingen af en bländande
prakt, ty hvilken rikedom af marmor och guld, statyer och målningar! Men
den vördnadsbjudande högtidlighet, som famnar oss vid vårt inträde inom
murarne af Notre-dame och de fleste andra kyrkor inom Paris, söker man
fåfängt.
Allt hvad man der ser bär snarare vitnesbörd om den sköna konstens
blomstring och fruktbarhet inom Frankrikes sköna land, och man tror sig
vara i ett konstgalleri i stället för i en kyrka.
Skeppet, upplyst af de trenne glas-kupolerna, är visserligen afdeladt
medelst tre stora bågar i jonisk stil, hvilka skola påminna något om det
inre af Fredens tempel i Rom; men de ända till slösaktighet anbragta
förgyllningarne anstå lika litet den antika byggnadskonsten som den
guldbroderade sidenrocken skulle anstå den mediceiska Venus.
Både sidomurarne och korets halfrund äro belastade med marmorskifvor af
olika färger och hvilka äfven stöta konstsinnet, dels derföre att de
svära emot och genom sin tyngd neddraga konstruktionen af det hela, dels
också för det man ej kan begripa hvad de ha der att göra, enär vi aldrig
kunna föreställa oss att de blifvit fästade vid murarne för att stärka
dem.
Bland målningar i denna kyrka märka vi en, som, sträckande sig genom
skeppets hela längd, framställer åtskilliga episoder ur Magdalenas lif,
troligtvis mera betydelsefulla i religiöst än i konstnärligt hänseende.
För öfrigt faller det af sig sjelft att episoderna ur Magdalenas lif
måste vara mera hugneliga för den ångerfulla än för den oskyldiga. Högre
såsom konstverk uppskattas den tafla, som pryder halfrunden, hvari
kyrkans fond slutas. Denna målning, följande perspektivets alla lagar på
konkav grund, framställer på sin mest aflägsna eller flyende punkt
Kristus, sittande på en sky samt omgifven af apostlarne och Magdalena,
denna sistnämda vid frälsarens fötter. Nedanför har konstnären grupperat
de stora personligheter, som haft det största inflytande på kristna
religionen från kyrkans äldsta tider ända till Napoleon, som emottog
kejsarkronan af Pius VII.
Kort sagdt, Madeleine-kyrkans inre är mera vackert än majestätiskt, mera
öfverensstämmande med de katolska ceremoniernas pomp och ståt, än med
den frommes andakt.
Det enda vi vid beskrifningen hafva att tillägga är, att före kyrkans
inredning inreddes under peristilen Vignons graf.
Hvad Armand beträffar, så ser han af hela den inre prakten ingenting
annat än högaltaret, som, ehuru det ännu är full dager, prydes af en
mängd brinnande vaxljus, mellan hvilkas höga gyllene stakar stå hvita
porslinskrukor med uppspirande röda och hvita blommor.
Gången emellan kyrkdörren och altaret är äfven blomsterbeströdd.
Hvar och en kan redan deraf sluta till ett bröllopp mellan personer
tillhörande den högre samhällsklassen.
Lågorna af de många vaxljusen, kämpande med solens strålar som skjuta in
i kyrkan från glas-kupolerna, sprida ett gulaktigt sken öfver
marmor-gruppen på högaltaret, denna äfven föreställande Magdalena,
hänryckt blickande upp mot himmelen, med en ärkeängel på hvar sin sida,
begge i en beundrande ställning. Denna grupp af Marachetti ställa vi
högst bland kyrkans öfriga många konstverk.
Rundt omkring altarringen prunka förgylda karmstolar med himmelsblå
sidendynor. De fleste af dem äro redan upptagna af personer, som icke
kunna öfverraskas af gyllene karmar och himmelsblått siden.
Närmast och midt framför altardisken stå på en dyrbar hermelins-brämad
matta tvänne bönstolar likaledes med förgylda karmar och blå sidendynor,
från hvilkas hörn små guldtofsar prydligt nedhänga. Katolska kyrkan har
minsann ett rätt vackert ameublement.
Framför hvardera af dessa tvänne bönstolar brinner på altardisken ett
tvåtums vaxljus af minst halfannan alns längd.
På hvar sin sida om högaltaret står en trupp korgossar i hvita kåpor,
hvardera anförd af sin bas. Den ene är Levasseur, förste bassångare vid
franska operan, och den andre Lablache.
Det kan gå an att sjunga på ett bröllopp, när hvarje ton och troligtvis
äfven hvar paus betalas med en louisd’or. Lablache, höljd i den hvita
kåpan och sjelf bred och hög som ett kor, skymmer bort hela sin
afdelning.
Utom de förnäma herrskapen, som innehafva de gyllene karmstolarne,
finnes äfven mycket annat folk i den rymliga kyrkan, alla riktande sina
blickar mot det festligt smyckade högaltaret och otåligt afvaktande det
lysande brudparets ankomst. Må man dock icke föreställa sig att kyrkan i
denna stund är helt och hållet upplåten till brölloppshögtidligheten.
Madeleine-kyrkan har åtta små kapeller, belägna vid sidorna och alla med
hvar sitt lilla vackra altare.
På sju af dessa brinna, mer och mindre talrikt, smala vaxljus i svarta
bleckpipor, som vårdas af svartklädda qvinnor. Det är likljus, brinnande
för deras själar, som slocknat, när denna dag tändes, och för hvilka man
på detta sätt tror sig bana vägen till Gud.
Det är glädjen med sorgen på hvar sin sida. Det är det jordiska lifvet.
Det åttonde af de små altarne bär inga tecken hvarken af glädje eller
sorg, men framför det stå tvänne personer, likaledes väntande, ehuru
mindre på andras lycka än på sin egen, hvilket man ej må förtänka dem.
Äfven de hafva infunnit sig för att emottaga kyrkans insegel på det
äktenskap, som de samma dag knutit inför mairen.
Men ingen af den talrika församlingen följer dem med sina blickar, ingen
har för deras skull tändt vaxljus och bestrött altarstigen med blommor,
ingen orgel skall spela, ingen Lablache sjunga för dem. Man har till och
med glömt att för dem framställa de tvänne simpla bönstolar och de
tvänne tarfliga vigsel-ljus, hvartill de likväl hafva rättighet.
Men bruden bär också en klädning af hvitt kallikå, och en slöja af det
gröfsta gastyg betäcker hennes hufvud. Brudgummens svarta frack röjer
bekantskap med place du Temple, der man köper endast gamla utslitna
plagg, och hans händer dölja med möda sin rodnad och sina valkar under
den hvita bomullsvanten.
De unga fattiga tu möta hvarandras blickar. Kanske skola de finna lyckan
och sällheten utan att lysas af vaxljus, utan att vandra på rosor.
En korgosse kommer ändtligen, med trumpen min bärande deras tvänne
vigsel-ljus. Efter honom framskrider den prest, som skall helga deras
äktenskap. Hans blick är dyster, ty han beklagar kanske det öde, som
denna dag hindrat hans tjenstgöring vid högaltaret.
Brudgummen, icke rådlös, framställer med egen hand bönstolarne för sig
och sin brud. De knäböja. Kanske skola de möta himmelen utan att knäböja
på himmelsblått siden.
Kyrkans brons-port slås upp. Orgeln ljuder.
Hvarje knä hvilar mot sin bönstol, under det hvarje hufvud vänder sig
mot ingången för att fånga upp en blick af den annalkande bruden, hvars
skönhet och rikedom man känner eller hört omtalas. Man är kanske äfven
nyfiken att se hur en sextonårig flicka med skönhet och guld tar sig ut
i brudskruden, liksom man ej redan förestält sig det.
Dock sträcker sig icke, såsom i Sverige, den franska nyfikenheten ända
derhän att man springer för att se brudar, och icke heller vet man af
det slags råhet, som hemma hos oss vid dylika tillfällen stör en ung
oskyldig bruds ljufva blygsamma tankar.
Armand hade efter sitt inträde i kyrkan, utan att just veta hvarför,
önskat bana sig fram så nära högaltaret som möjligt; men vid grinden
till det träskrank, som ungefär femton steg från den stora kyrkporten är
upprest för att tillbakahålla dem, som förut icke skaffat sig sittplats
derinnanföre, hade han genast blifvit hejdad af de personer, som före
honom inkommit i kyrkan och hvilka fattat posto utanför samma grind.
Försöket att tränga sig emellan dem hade misslyckats, och han hade så
mycket mindre skäl till ett nytt försök som deras rätt att stå skranket
närmast var obestridlig.
Han måste således åtnöja sig med den plats han hade, tröstande sig med
hoppet att åtminstone kunna vara en af de förste, som skulle få se
brölloppståget vid dess inträde i kyrkan.
Men äfven med detta hopp såg det mörkt ut, ty de personer, som omgåfvo
honom, icke nöjda med att hafva afstängt honom från skranket, tycktes
jemväl hafva för afsigt att tränga honom längre åt sidan, hvarigenom all
möjlighet att se kunde blifva honom betagen.
Armand var dock icke den person, som så lätt kunde trängas från den
plats han beslutit att bibehålla. Ehuru hans våldsamma omgifning
utgjordes af högväxta och axelbreda karlar, dels bättre dels sämre
klädde, vek han icke en hårsmån från sin plats.
“Monsieur! ni trampade mig på foten!“ sade den ene af dessa, en grof ful
krabat med röda mustascher.
“Pardon, monsieur!“ ursäktade sig Armand; “men jag trampar er
ögonblickligen på den andra, om ni icke står stilla.“
“Monsieur! ni tänker borra in era armbågar i ryggraden på mig“, anmärkte
en annan, som, ehuru svartskäggig, likväl icke var vackrare än den
förre.
“Monsieur! i fall ni än en gång bjuder till att drifva mig baklänges,
borrar jag in dem ända till refbenen, s’il vous plaît!“ svarade Armand.
Den svartskäggige böjde sin mun mot den rödskäggiges öra och hviskade
något till denne, som Armand icke kunde höra. De öfrige kringståendes
öron närmade sig samma mun, liksom för att få del af hvad som sades.
Detta väckte vår hjeltes misstanke, ty det föreföll honom att hvad som
hviskades endast kunde hafva afseende på hans person.
“Skulle det möjligtvis vara någon ny komplott emot mig?“ frågade han
derför och det så högt att hans tvetydiga omgifning borde kunna höra
det.
Öronen drogo sig hastigt från den svarta munnen.
“Tyst derborta och lemna rum för hertigen och hertiginnan!“ ljuder en
kraftfull stämma från kyrkporten.
Den kraftfulla stämman tillhör den ene af de tvänne reslige schweizarne,
som öppna brölloppståget och hvilkas trekantiga, grannt utsirade hattar
och gyllene stafvar synas högt öfver allas hufvud.
Katolska kyrkan förskrifver sina kyrkvaktare ända från Schweiz, som
fortfarande är resarnes fädernesland.
Till föga heder dock för detta den gamla frihetens hjelteland hafva dess
hjeltar sedan långt tillbaka låtit värfva sig icke blott till det
katolska presterskapets tjenare, utan äfven till det absoluta
konungadömets drabanter.
Det uppstår en förtviflad trängsel, synnerligast vid grinden till
skranket, men icke desto mindre lyckas det Armand att blifva bland dem,
som stå brölloppståget närmast.
Hertig de Beaudreuil, svartklädd och dekorerad med flere ordnar, leder
sin brud vid handen. Brudskruden är naturligtvis af hvitt siden (moirée
antique, det dyrbaraste af alla sidentyger). Brudslöjan, en enda
brabants-spets, är fästad under den krans af orange-blommor som pryder
den sköna nacken. Söderns brudar nyttja icke kronor af myrten.
Från midten af hvarje orange-blomma gnistrar en diamant, en daggdroppe,
som, i stället för att sugas upp, suger i sig solstrålarne, för att
sedan skicka dem afkylda, men lika klara till menniskans öga, hvilket på
detta sätt kan tillbedja himmelens ljus, utan att brännas och förblindas
af dess strålar.
Vi hafva icke sett några fruntimmer hafva så urringade klädningar som de
franska. Men en gång i sitt lif bära de en drägt, som går upp ända till
halsen, och det är när de stå brud.
Vid Adelaïdes betäckta barm är fästadt ett briljantsmycke, som kunnat
göra hundrade familjers lycka.
Armand, som icke är någon beundrare af siden och juveler, fäster sin
blick vid brudens ansigte.
Hon, som till följd af trängseln icke kan undgå att med klädningen
snudda tätt förbi den unge arbetaren, blir honom varse. Den blick, hon
dervid skänker honom, har icke mer än tre sekunders varaktighet, men
uttrycker icke desto mindre trenne på hvarandra följande känslor:
förvåningens, föraktets och sist medömkans.
Vår hjelte, för hvilken ingen af dessa gått förlorad, tager ett steg för
att följa henne, utan att likväl begripa hvad han ämnade göra, men
känner sig i detsamma fjettrad vid sin plats af flere händer, som med
skrufstädets kraft bakifrån omfattat hans arm.
Han vänder om hufvudet och slungar en ursinnig blick på dem, som stå
bakom honom; men ingen af dessa synes träffad deraf, under det att hans
armar fortfarande äro fängslade.
Det är först när brölloppståget hunnit inom skranket och dess grind
blifvit tillstängd som han återfår sin frihet.
Orgeln fortfar att spela. De nygifta, framkomna till högaltaret,
knäfalla på hvar sin bönstol framför hvar sitt vigselljus.
En korgosse innanför altarringen framräcker ett mindre silfverfat, på
hvilket brudparet lägger hvar sitt guldmynt. Korgossen tager de begge
guldmynten, korsar öfver dem och niger i tvänne omgångar, hvarefter han
värmer dem i ljuslågan och fäster dem sedan ett i hvardera ljuset, der
de blifva sittande under hela ceremonien.
I de smala ljusen på det mindre altaret n:o åtta sitta också mynt, men
endast tvänne femsous-stycken. I förhållande till förmögenheten gifver
dock det fattiga brudparet säkerligen mycket mera än det rika.
Orgeln tystnar.
Madeleine-kyrkans pastor, Duguerre, träder i sin fulla skrud inom
altarringen. Duguerre, en af Frankrikes förnämste andlige talare, är en
högväxt ståtlig man af femtio år, men han är märkvärdig äfven derför att
han är den ende prest inom katolska kyrkan som är gift.
I sin ungdom var han militär, gifte sig tidigt och skulle med sin hustru
resa till Westindien. Under resan förliste fartyget, och Duguerre, som
trodde sig hafva förlorat sin hustru i vågorna, sörjde henne så djupt,
att han öfvergaf militär-ståndet och blef prest.
Många år derefter inkommer ett fruntimmer i Madeleine-kyrkan och finner
en förundransvärd likhet emellan predikanten och hennes man, hvilken hon
äfven trott sig hafva lemnat på hafsbotten.
Man skrider till närmare förklaring och finner att man å ömse sidor
sörjt förgäfves, och återseendets glädje är lika hjertlig som stor.
Men en katolsk prest får icke vara gift. Duguerre kan ej öfvergifva en
hustru, som himmelen återgifvit honom: icke heller kan han öfvergifva
Madeleine, som är ett af de största brödstycken inom franska kyrkan.
Huru allt detta slutligen sammanjemkades, känna vi ej; men Duguerre
skildes icke från sin hustru, och Madeleine, som i Duguerre ännu eger
sin herde, bjuder på lika vackra, men icke fullt så allmänt afhörda
messor som förr, emedan damerna icke tro sig finna samma uppbyggelse i
pater Duguerre’s predikningar som de förr funno, och hvilket torde gifva
ett nytt stöd för nödvändigheten af det katolska presterskapets
ungkarlslif.
Kyrkoherden börjar bröllopps-messan, i mycket öfverensstämmande med de
lutherska vigselorden. Kanske äro dock mannens herravälde och hustruns
undergifvenhet målade i bjertare färger än hos oss, ty det heter, att,
liksom Christus är kyrkans öfverhufvud, så skall ock mannen vara
hustruns, men att också mannen skall älska sin hustru, liksom Christus
älskar sin kyrka.
Vidare får hustrun en påminnelse om att hon bör vara älskvärd som
Rachel, vis som Rebecka och trogen som Sara.
Deremot afhöres ingen dylik påminnelse för mannens räkning, antingen
derför att det icke finnes några tjenliga föredömen att anföra eller
också för det att det icke anses löna mödan.
Sedan ringarne vexlats, ungefär såsom hos oss, samt Abrahams, Isaks och
Jakobs Gud ytterligare blifvit nedkallad öfver de nygifta, aflägsnar sig
kyrkoherden, hvarefter tvänne andra prester träda inför högaltaret, och
nu börjas den äkta katolska ceremonien, bestående af pinglingar på
klockor, korstecken, svängningar med rökelsekar, altarkyssningar,
bugningar och nigningar, vid hvilken herrlighet ett protestantiskt öga
har svårt att vänja sig.
Deremot behöfver icke örat vänja sig vid sången, den herrliga sången
från de tvänne körerna, som svara hvarandra.
Sången är, som vi alla känna, den katolska kyrkans starka sida, och den
hänrycker samma själ som kanske nyss förut med vämjelse vändt sig från
den presterliga pantomimen.
När monsieur Levasseur uppstämmer sitt:
“Adoremus in æternum
sanctissimum sacramentum“,
tror man sig höra ljudet af en bas-basun, fyllande med oförminskad
styrka den mest aflägsna vrå af det stora templet.
Men när signor Lablache svarar med sitt:
“Laudate Dominum, omnes gentes!
Laudate eum, omnes populi!“
då är det åskan som mullrar öfver våra hufvud och det är som om
marmor-grupperna rörde sig på sina piedestaler. Närmande sig under många
nigningar de nygifta, framräcker presten mot dem den förgylda
silfver-patén, hvilken de kyssa och derigenom besegla oupplösligheten af
sitt förbund.
Derunder sjunger chören:
“Gloria Patri,
Gloria Filio,
Gloria Spiritui sancto!
Amen.“
Det är slut på högtidligheten.
De nygifta framför högaltaret lemna sina bönstolar.
De nygifta framför det andra mindre altaret knäböja ännu på sina, ehuru
kyrkan, hvad dem beträffar, en god stund förut uppfylt allan
rättfärdighet.
De bedja ännu, antingen derför att fattigdomen alltid är rikare på böner
än rikedomen, eller också bedja de för dem, hvilkas brölloppsfest äfven
gjutit glans öfver deras.
En dag skulle de för sina barn kunna berätta, att på deras brölloppsdag
hundratals vaxljus brunnit och att Lablache skakat dômen med sin väldiga
stämma.
De jättelika schweizarne höja sina gyllene stafvar, och brölloppståget
sätter sig i rörelse mot kyrkporten.
Trängseln utanför skranket börjar ånyo. Armand, som under hela
högtidligheten trott sig finna att hans person mera än brudparet varit
föremål för de närmast ståendes uppmärksamhet, låter sig icke heller nu
tillbakaträngas, oaktadt flere förnyade bemödande.
Ännu en gång vidröres han af den frasande moirée-klädningen, ännu en
gång möter han brudens öga, som, ungefär med samma uttryck som nyss,
vänder sig ifrån honom.
Armand står med handen på hjertat och den bittraste sorg i anletsdragen.
Bruden, efter att hafva skridit förbi honom ett eller två steg, stannar
hastigt och vänder sig om. Kanske ångrar hon den blick af förakt,
hvarmed hon besvarat den unge mannens djupa smärta.
Armand lyfter sina ögon mot höjden, i det han med handen ger henne ett
varningens tecken.
Bruden stannar, bleknar och rycker sin hand ur brudgummens.
Men i detsamma kasta sig de personer, som under hela ceremonien i kyrkan
bevakat alla Armands rörelser, framför denne, så att han icke mera kan
se hvarken bruden eller hennes omgifning.
Folkmassan tränger på; och medförd i dess hvirfvel, kommer Armand
ändtligen ur kyrkan och det i samma ögonblick som de granna vagnarne
aflägsna sig från platsen.
Armand qvardröjer några minuter på trappan, ett rof för många
bekymmerfulla tankar. Slutligen går han ned på platsen och försvinner
bland folket.
Klockan fem eftermiddagen är han på väg till Lyon.

Slut på förra delen.