Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 17

därborta. Vad han sen använder dem till. Hon får väl sjunga och vittna,
kan jag tro.
De kommo överens om, att Gusten skulle stanna på Abrahams rum till
följande middag. Det var en lördag, och han kunde följa med täckvagnen,
som körde in för att hämta gossarna Hyltenius.
--Hyggligt av dig, sade Gusten. Men säg--säg, hon kommer väl inte hit
in? Frun?
--Sov och prata inte strunt! röt Abraham.--
De släckte ljuset. Men rätt vad det var spratt Gusten upp ur bädden.
--Hör du, Abraham, en sak! Du får akta ingenjören för Enok. Han far fram
som en vilde och hetsar upp arbetarna. Han har varit på smeden också.
Den är inte lätt och röra, men kommer han i gång, så rullar han som ett
stenblock. Han kom upp på kontoret i går och tumma' på hatten och sa':
Aldrig har jag lurat någon, och aldrig har ingenjörn lurat någon med
vett och vilje. Men är det så att ingenjörn kan, så ska han väl vara bra
och hjälpa mig ut ur eländet. För annars får jag gå från smedjan med
mora och ungera och alltihop.--
--Det har ingen fara, lugnade Abraham. Jag har talat med pappa. Han
reder sig, säger han. Och det vill säga så mycket som att arbetarna få
igen sitt--Du har ju också en aktie.
--Den sålde jag före kraschen till skomakaren. Han lär ha köpt för över
femtusen kronor aktier. Och nu går han och slår skallen i alla väggar.
Och dessemellan får han smörj av gumman. Backarna och Åstorp gå på
exekutiv auktion i början av nästa månad. De trodde först, att fru
Hyltenius skulle vilja köpa igen. Men Björner säger nej. Det ska bli
auktion med upp- och avslag för att få lite mera betalt--
* * * * *
När Gusten stuvat in sig på täckvagnens baksäte, frågade han:
--Ska jag hälsa Elsa?
Abraham skakade på huvudet men sade:
--Om du tror, att hon vill--
--Nej, det tror jag inte.--Adjö med dig. Och tack för hjälpen. Jag
hoppas, att vi aldrig ses igen. För det skulle väl vara på råstun--
Och vagnen for ned genom allén.
--Nå? frågade Blenda.
--Skeppet sjunker, råttorna fly. De, som kunna fly nämligen.
--Säg, varför vill du inte köpa tillbaka Backarna?
--Jag? Hu! Vet du inte, att jag snart ska gå härifrån? Ja, hur snart,
det vet du bättre än jag. Du slarver! Du tror, att jag skämtar. Du får
se--
--Och du skulle gå från hem, från allt? Bara av en nyck? Tror du inte,
att det skulle göra ont att lämna--
Hon tryckte fingerspetsarna mot hans mun.
--Jo, det gör ont. Och det är det, som är det roliga. För det känns,
Allt, som är roligt, gör ont. Det gör ont att möta en slarver på vägen,
köpa honom och föra honom hem, behandla honom som prins och storsultan
och taga stryk av hans händer. Det gör ont någonstans på djupet, dit
ingenting annat tränger. Och därför är det roligt. Nu vet du!
* * * * *
I mitten av oktober steg dimman från Tanningesjön och tätnade kring
Björkenäs. Nu blev det nästan outhärdligt för Abraham. Föreställningen
om fångenskap lämnade honom icke fri en minut. I muren av kastanjer och
ekar hade det dock funnits stora fönster, vida valv ut mot det fria. Men
dimman murade igen varje öppning, och det gröna genomskinliga
gallerverket täcktes av en mur, grå som fängelsets. Hustomten blev till
fångvaktare, grå för att man icke lätt skulle upptäcka honom, smygande,
illistig, alltid närvarande. Hundarna voro väktare, alltid till reds.
Tog han ett steg ned i allén, genast omvärvde de honom från alla sidor,
hoppade upp framför honom som vargar, slogo honom på bröstet och tvungo
honom att vända.
Och vid den utgång, som dittills varit fri, köksutgången, där stod nu
fru Enberg, röd av höstslakten. Och hennes eviga varningsrop, kära
hjärtanes, blev till ett slaktrop, lockade fram bilden av ett slaktat
djurs blodiga hjärta.
Abraham stannade på sitt rum, två meter brett, tre meter långt, en och
nittifem på höjden. Han vankade av och an och i takt med den vaggande
gången mumlade han:
--Nu går det galet för mig, sen går det galet för pappa, sen går det
galet för Louise, sen går det galet för mig, sen går det galet--
Och när även denna kvarn malde tömning och stenarna fräste av hetta,
rusade han ned i salen, grep Blenda kring livet och svängde henne runt
över bord och stolar.
--Vad du är tokig! Vad du är glad! skrattade Blenda.
--Glad till döds, ers Skönhet!
Men med november kom nordvästen och drog bort dimman. Muren fick igen
sina fönster, sina valv mot det fria, och det lättade. Nyet var klart
och lovade vackert väder och kyla. Gubben Halling och gumman Enberg
lustvandrade i månskenet och sågo ut som ett hjonelag av uråldrig
tomtesläkt, de där gnabbas om gröten och i trots av de hundrade
vintrarna pussas bakom husknuten. Hundarna voro trogna, lugna vänner.
Och Blenda var en docka, sirligt snidad i elfenben lysande i mörkret med
fosforsken.
* * * * *
En vecka före auktionen red Abraham in till staden. Louise hade ringt på
och bett honom komma. Ingenjören hade varit utsatt för en del
ledsamheter. Några berusade personer hade om natten kastat sten mot
huset, krossat butiksrutorna och "Krokens lampor". Och ropat: Ut med
Kroken! Ut med Kroken!--Vidare var det krångel med affärerna.
Abraham fann sin far blek och försagd men tämligen lugn.
--Ja, ser du, det har varit en del svårigheter. Men det är jag ju van
vid. Jag har varit ute på Viskingeholm hos kusin Lilja. Men han hade
inga pengar. Han är ju lite snål, som du vet. Så har jag skrivit till
Hyltenius i Dresden, men brevet har kommit tillbaka, obeställbart. Ja,
inte vet du, var han finns? Nej. Summa summarum, min gosse, det har
varit min vanliga otur. Den har följt mig livet igenom, och den kommer
att följa mig i graven--
--Ptro, ptro, gnällde "Jublet". Inte tala om graven i husläkarns
närvaro.
Ingenjören fortsatte:
--Blekängen har ju sitt värde, men jag kan inte realisera. Det är min
otur, och haken vete, hur den ska kunna brytas. Men om något dödligt
skulle träffa--ja, ja, det vet man aldrig, jag är gammal. Men då ska du
komma ihåg, att var och en, som förlorat på mig, ska ha full ersättning.
Det räcker och blir säkert över. Åtminstone så mycket att Agnes kan få
en livränta. Louise är ju gott gift. Och du har din plats--
--Ja, ja, pappa, det blir nog så bra. Bara du låter bli att oroa dig.
--Nej, ser du, oroa mig gör jag inte. Nej. Jag har kommit ett stycke för
långt nu för oron. Jag har inte varit så lugn, sen lilla Marie satt där
på stolen.--
* * * * *
Abraham böjde sig i dörren och steg in i Björkenäs' sal. Han gick rakt
fram till Blenda och tog henne i axlarna.
--Säg mig en sak! Far har bekymmer. Han säger, att han är lugn, men jag
ser nog--Vill du inte hjälpa honom?
Utan betänkande svarade hon:
--Om du stannar--ja!
Då vek han undan.
Men när de blivit ensamma i sovrummet, tog Blenda åter upp ämnet.
--Om du stannar, får du förfoga över mina ägodelar, som du vill. Varför
stannar du inte? Du kan inte. Varför kan du inte? Är det varulven? Jag
tvingar honom till skilsmässa. Är det gossarna? Å, vad bryr de sig om
mig? De hålla tusen gånger mer av farmor än av mig. Varför kan du inte?
Tycker du om någon annan? Flickan, som for till Amerika?
--Nej.
--Nej. Vad är det då? Är det jag själv? Att jag har dåligt rykte? Tål du
mig inte? Hatar du mig? Kan du inte se mig?
--Jo, jo, jo--
--Seså, var lugn nu. Och stå stilla. Vi måste ju i alla fall få klarhet
en gång. Vad är det? Varför kan du inte?
Plötsligt rätade han på sig, och hans hjässa var nära taket.
--Därför att jag icke vill. Därför att jag icke vill vara fånge. Köpt!
Köpt! Köpt!
Hon stirrade på honom. Och brast i skratt.
--Å, du stolle, du slarver, du tok! Köpt? För pengar? Herre du min gud,
att vara så dum! Finns det någonting sådant som pengar? Det finns inte,
det har aldrig funnits, aldrig existerat. Det finns ju bara du och jag.
Jag, som är listig och snäll, lägger mina garn och gör mina vackraste
konster. Du som är dum och stygg. River mina garn, och visslar åt mina
konster. Nej, kom!
Abraham vek åt sidan, tryckte sig in fönstersmygen. Då rev hon med
famlande fingrar och kastade av sig kläderna. Naken sprang hon fram och
föll på knä inför honom.
--Kära min slav, du får inte förskjuta din härskarinna. Får inte, får
inte, får inte!
* * * * *
Men när Abraham slumrat några minuter, spratt han upp ur sömnen. Månen
upplyste rummet. Och nu låg taket över honom. I det vita, svaga, ovissa
skenet hävdes och sänktes taket för varje andetag. Han gjorde en rörelse
för att kasta sig ur sängen. Hon höll honom.
--Nej du, nej du, viskade hon mellan sammanbitna tänder. Han slet sig
lös och satte sig upp i sängen. Han stirrade ut i månskenet, slöt
långsamt ögonen och andades djupt.
--Här luktar, sade han.
Plötsligt rev han till sig kläderna och drog på sig plaggen. Med djupt
böjt huvud och krokiga knän gick han bort till fönstret och stötte upp
ventilen.
Han såg ned i trädgården. Skuggan av fruktträdens grenar låg i ett svart
nät över det frostsvedda gräset. Syrenhäcken kastade skuggor som en rad
av jättestora benrangel. Och bortom häcken kantades den blågrönskimrande
ängen av skogens skugga, mörk och djup och tyst. Abraham rev upp det
klistrade papperet, öppnade hela fönstret och sträckte sig ut.
Han såg en stor, mörk, kullrig skugga röra sig av och an i syrenhäcken.
Och han fick lust att stiga ned till den vandrande skuggan.
Han smög sig förbi sängen och såg Blenda, skimrande vit. Han drog över
henne täcket, tog hennes huvud mellan händerna och kysste pannan.
--Nu kommer du aldrig igen, sade hon.
--Jag vet icke.
* * * * *
Han steg nedför stentrappan, dröjde en stund obeslutsam på gårdsplanen.
Han hörde steg närma sig och dröjde. Men när stegen åter ljödo avlägsna,
sprang han upp i gräsmattan och följde häcken fram till syrenerna. Här
trädde han åter ned på sanden för att låta sina steg höras. Och när den
stora, mörka gestalten stannade, hälsade han tyst genom att lyfta på
mössan. Han hade ingenting att säga. Varulven steg fram och räckte honom
handen.
--Såg ni mig? frågade han. Men rösten var tjock, han måste klara strupen
med en hostning och upprepade: Såg ni mig?
--Ja, sade Abraham.
Varulven kastade en hastig blick upp mot sovkammarens fönster.
--Ja, jag såg också er. Och i samma andetag fortsatte han: Jag har
vistats ett par dagar i jaktstugan. Inkognito. Jag ville i fred och ro
taga avsked av några platser, som blivit mig kära. Nu är det gjort. Jag
har kommit för att göra upp med min hustru om skilsmässa. Ja, det har
länge varit en överenskommen sak oss emellan, att vi skulle skiljas. Men
jag ville vänta, tills gossarna vuxit sig stora nog.--Nå, nu har jag
kommit på andra tankar.
Han tystnade, och de började vandra av och an i trädgården. Abraham
kände, att han ingenting behövde säga, att den andre ville tala ensam.
Och efter en stund fortsatte Per Hyltenius.
--Det är ett ganska egendomligt liv jag har fört. Under många år. Jag
har varit som en fånge här, okär för alla, mest för henne. Men likafullt
fjättrad. Folk har gjort narr av mig, det vet jag. Jag hade ont av det
till en början. Dock icke så mycket. Vad som höll mig kvar, var ju
gossarna. Först och främst. Men jag vill icke göra mig bättre, än jag
är. Det var också maklighet, som band mig. Jag är av begynnelsen tung,
ovig, maklig. Jag hade det bra, behövde icke arbeta, icke oroa mig. Jag
stannade.
Han gjorde en tvär helomvändning. Abraham följde, oviss.
--Det var skam, det var försoffande. Kanske hade jag ännu något som höll
mig, åtminstone de första åren. Ett slags hopp--Men jag var sannolikt
icke nog dum att hoppas länge--
Detta om mig. Nu har jag således kommit hit en sista gång för att så
snart som möjligt och för alltid lämna Björkenäs. Att jag träffar er är
en slump eller kanske en fingervisning. Ni är son av min käre vän. Jag
kan säga min ende. Åtminstone den ende, som ej gjort narr av mig.
Åter gjorde han en tvär vändning, nästan som för att komma ifrån den,
han talade med.
--Jag vill ge er ett råd. Underligt, när det kommer från mig. Men ni får
ta det, hur ni vill.
Ni skall aldrig uppgiva er själv. Förstår ni, hur jag menar? Ni skall
aldrig vika från er själv. Det är det farligaste. Faran. När det gäller
kvinnor. Vissa kvinnor.
Nej, nej, nej! avbröt han sig. Inga omskrivningar. När det gäller denna
kvinna. Kanske förstår ni mig icke nu, kanske kommer det en stund, då ni
förstår mig. Och kanske kommer ni då att tänka på mina ord. Sker det i
tid, så har jag kanske gjort er en tjänst. Och kan vara nöjd.
--Tack, mumlade Abraham och bet sig i läppen. Något så idiotiskt
klumpigt som tack!
Men Per Hyltenius log, ett leende stilla och brett och kyligt som det
vita månskenet.
--Kanske blir ni en gång gammal som jag, och får de gamles religion. Då
förstår ni, att det goda man gör eller vill göra, det göres icke för
tacket. En god handling kommer av en god vilja, en god vilja finns
endast i ett kallt och lugnt och hopplöst hjärta. När jag var ute på
resor, nu sist, slog mig en likhet. Som främlingar i främmande land möta
varandra icke med varma känslor men beredvilliga att hjälpa varandra,
därför att allt är främmande och svårt, på samma sätt böra vi människor
hjälpa varandra utan glädje och hopp men i vördnad för det stora,
främmande, okända. Det finns endast ett evigt och varaktigt band, som
förenar oss människor, främlingskapet.
Nu, bröt han av. Nu kan ni gärna redogöra, för vad som inträffat under
min frånvaro. Jag menar bolaget, Backarna.
--Det är synd, sade han, när Abraham slutat berätta. Tanken var god. Men
er käre far är ju ingen affärsman. Och kanske inte ni heller. Hade
bolaget kunnat rekonstrueras, så hade jag tänkt föreslå er att taga
Lagerström till chef. Det är en duktig karl.
Men à propos! Er far är väl kry?
Frågan kom hastigt och i en ny ton. Den klatschade som en kula, och
Abraham tog sig ofrivilligt för bröstet.
--Hur så? Vet ni något?
--Vet--nej men--Saken är den, att jag varit inne hos gossarna i kväll.
Jag dröjde en stund--ja, tills de hade somnat. Och kanske ännu en stund.
Klockan var ett, tror jag, när jag gick förbi ert hus. Och då lyste det
i fars fönster.
Abraham stod ett ögonblick orörlig. Tankarna snurrade runt, vecklades
upp med drömmens hisnande fart. Och hastigt och obönhörligt verklig som
i en mardröm kom vissheten.
--Då är han död! skrek han. Och utan att höra den kloke varulvens rop,
med handflatorna hårt tryckta mot tinningarna, rusade han över nätet av
skuggor, över gårdens gnisslande grus, rusade ned genom allén mellan
rader av höga, tysta, silverglittrande popplar.


6

Så länge Abraham sprang, var det icke svårt att hålla tankar och ångest
borta. Men han kunde icke springa hela vägen från Björkenäs till staden.
Och då han saktade farten blev hjärtats arbete tungt, ojämnt och
smärtsamt, ådror i tinningarna sprutto till, pressade på ett smärtsamt
sätt och bultade, över hela kroppen kändes stickningar och sveda, som om
han burit en skjorta av nässlor. Andedräkten pressades het och svidande
ut och in på ett krampaktigt och smärtsamt sätt. Benen voro stela och
nästan okänsliga som efter hårda slag.
Under det att han sprang med yttersta hastighet, hade hela landskapet
tyckts deltaga i flykten. De vita månstrimmor, som randade vägen, hade
svängt som hjulpinnar kring sina ekrar. Skogen hade ryckt fram i snabba,
tysta kolonner. Fälten hade rullats upp, som en fanas duk för en
plötslig vindil.
Han stannade, och med ens blev landskapet fast, orörligt, tungt. Han såg
den långa vägen framför sig med dess tunga backar och oändliga
slingringar. Djupa, halvfrusna hjulspår lade försåt för fötterna, som
han icke orkade lyfta tillräckligt högt. Genvägen genom skogen med
rötter och stubbar var omöjlig.
Det blev klart för honom, att han icke skulle hinna fram i tid. Han
stannade, tvekade, om han icke borde vända om för att hämta sin ridhäst.
Men han var redan för långt från Björkenäs. Han började åter springa,
höll ut i fem minuter och måste sakta på nytt.
Och under tiden rörde sig tankarna i en sluten, trång krets. Ord för ord
upprepade han samtalet med fadern, dröjde i varje mening, sökte och
tydde.
Om något dödligt--
En vanlig betydelselös fras, som nu skulle få sin betydelse. En liten
människa, som trott och velat något stort och ständigt stupat på
småsaker, ständigt kullbytterat till fröjd och gamman för alla dem, som
älska ett hångrin.--En lång och svår väg för en liten människa, utan
utsikt att nå målet.
Julius Krok, den lille snusbrune mannen med sin ostyriga svarta
örontofs, här hade han dragit fram i tidernas begynnelse, ivrig att
hjälpa, glad att hjälpa, stolt över sig själv, sina raska drängar och
sin gamla spruta, som skulle släcka en brinnande stad. Och vägen hade
dragit ut sig i det oändliga, kamraterna hade fallit från, men den lille
snusbrune fortsatte oförtrutet från olycksställe till olycksställe.
Alltid lika glad att hjälpa, alltid lika fumlig, lika hånad, lika
omöjlig. Alltid samme lille hjälpsamme Pelle-Jöns. Men en Pelle-Jöns
utan skratt, med ett orubbligt, ömsint allvar i sitt hjärta.
Och nu äntligen hade han förstått, att hela detta allvarliga liv varit
en rad av löjliga upptåg, pajaskonster till alla grinares förnöjelse.
Det sorlade och susade. Abraham måste stanna. Månen sjönk bakom
Backarnas höjder. Mörkret tätnade och kändes som en yrsel. Blodets
sorlande, hjärtats slag blev till ett gluckande ljud. Han tyckte sig
höra häradshövdingens jämna, utdragna grymtande:
--Öh, öh, öh, öh--
Så grymtar en klok och glad och lugn människa, när hon ser tokars
befängda krumsprång och smärtfyllda grimaser. Öh, öh, öh--det var allt
vad en klok människa kunde säga om en snusbrun liten narr. öh, öh,
öh--det var liktalet, ingenting annat kunde passa som liktal över Julius
Krok. Det innehöll medlidande och förakt och jag tackar dig Gud i jämna
delar. Och den store häradshövdingen skulle rulla fram till graven,
blotta huvudet och pressa in magen för att kasta en sista blick ned till
den lilla apa, som roat honom med sina konster.
--Julius Krok--öh, öh, öh--min beskedlige vän--
När Abraham såg och hörde detta, greps han av ett raseri, som var
starkare än själva ångesten, starkare än trötthet. Han fortsatte
halvspringande. Han tog en gren och slog sig omilt kring benen. På så
sätt lyckades han öka farten.
* * * * *
Men när han kom till bron, till den smutsiga, långsamt framflytande
Blekängsbäcken, fick tröttheten återigen överhanden och en dov, ovillig
skräck. Han släppte grenen och drog benen efter sig. Han vaggade fram i
kåkarnas skugga och mumlade i takt med gången:
--Nu är det slut med far, nu är det slut med mig, nu är det slut med
Blenda, nu är det slut med far--
Han såg icke framför sig. Men när glasskärvor knastrade under fötterna,
stannade han. Det var rester efter Krokens lampor, och Abraham stod
framför dörren till sitt hem. Då tycktes det honom, att den oändliga
vägen måste ha tagit en oändligt lång tid. Det måste vara slut för länge
sedan allt det, som plågat och givit ångest. Förbi och nästan glömt.
Lugn drog han upp nycklarna ur västfickan, och utan att kasta en blick
upp till faderns fönster öppnade han porten och steg in.
* * * * *
Då han skulle sätta nyckeln i tamburdörren, såg han, att det lyste genom
nyckelhålet. Han öppnade och möttes av mörker. Alltså har någon släckt
just nu, tänkte han. I detsamma greps han av en skälva, svettdroppar
runno kittlande ned över pannan och svedo i ögonen. Han famlade länge
efter knappen. Slutligen tände han.
Han vände sig om och såg fadern stå vid spegeln i hörnet mellan två
dörrar. Han var i nattdräkt. Kroppen liten och skrumpen. Men ansiktet
var rödflammigt och något uppsvällt.
Det dröjde några ögonblick, innan Abraham hann se och uppfatta allt.
Först såg han, att fadern bar en bindel kring halsen, och på bindeln
lyste två eller tre röda fläckar. Vänstra handen, som hölls tryckt mot
bröstet, var likaledes stänkt med blod. I högra handen, som hängde ned
utmed sidan, höll han ett rep, tämligen tjockt, ett par meter långt.
Så snart Abraham upptäckt repet, tog han några steg framåt. Då vinkade
Julius Krok avvärjande med högra handen. Abraham stannade. Julius Krok
vände sig hastigt om och smög in i sitt rum. Men innan han hunnit stänga
dörren hade Abraham satt foten emellan. Abraham tände ljuset.
Julius Krok såg sig om för att finna någon utväg, men rummet hade
förbindelse endast med tamburen. Han slöt ögonen till hälften och
smög--på sned--förbi sonen. Repet släpade efter honom.
Han gick genom tamburen fram till ytterdörren, släckte ljuset, vände och
gick in i salen. Han stängde likväl icke dörren. Abraham följde efter,
och inkommen i salen tände han kronan.
Julius Krok stod nu vid sängkammardörren. Han vände sig mot sonen och
vinkade avvärjande. Men när han öppnade dörren och steg in i
sängkammaren, släpade repet alltjämt efter honom. Abraham skyndande fram
till dörren och höll den öppen. Julius Krok försvann i mörkret. Abraham
strök med händerna, fann slutligen knappen och tände.
Julius Krok sköt emmastolen in mellan byrån och sängen och förskansade
sig sålunda. Abraham stannade vid dörren. Julius Krok vände sig mot
väggen, rörde sig av och an, som en skrämd råtta, förgäves letande efter
något gömställe.
Plötsligt drog han till sig repet, rullade ihop det till en klump och
kastade den över axeln. Den föll nedanför sängen. Abraham böjde sig
hastigt ned och tog upp repet. Han gick på tå ut i salen, stängde dörren
efter sig. Han släckte salskronan och gick ut i köket. Med några
vedpinnar gjorde han upp eld i spisen, stoppade ned repet och lade på
ringarna. Därefter gick han in i faderns rum och satte sig vid
skrivbordet.
Han fann en i fyra delar väl och noggrant hopviken lapp. Han vecklade
upp den och läste:
"Det finns situationer, ur vilka en gentleman endast har en utväg."
Orden voro skrivna inom citationstecken.
Abraham letade långsamt och trött genom minnet, genom dagar och år.
Slutligen såg han herr Vickbergs skrumpna hand som sträcktes fram ur en
krossad fönsterruta. Men Abraham dröjde icke vid Backarna. Allt under
det att han sönderrev lappen i allt mindre och mindre bitar, fortsatte
han den oändligt långa och tunga vägen till Björkenäs. Nu blev det
äntligen vila för tankarna, ett stort och gott lugn att dröja hos den
vita elfenbensdockan.
* * * * *
Ingenjören satte sig bredvid honom och lade händerna på bordet. Vänstra
handen var fri från fläckar, likaså bindeln kring halsen. Ansiktet var
blåvitt.
Ingenjören nickade långsamt. Och då Abraham icke besvarade hälsningen,
sade han:
--Du får förlåta din gamle far. Det har varit en svår natt.
Abraham gjorde en rörelse för att smeka honom. Men händerna föllo ned på
bordet. Han brast i gråt. Ingenjören strök honom över nacken och
skuldrorna. Han upprepade:
--Kära gosse, du får förlåta. Det har varit en svår natt. Jag höll emot
i det längsta. Men det blev för tröstlöst. En gammal gubbes liv är ju
ingenting. Och ser du--ser du--man måste bryta oturen. Det är som i
kortspel--
* * * * *
Vid elvatiden på förmiddagen förlorade ingenjören sansen. Såret på
halsen gick upp och blödde ymnigt. När fröken Agnes såg blodet, skrek
hon som ett slaktdjur. Abraham skickade henne upp till Louise. Lisen
sprang efter doktorn.
Elis Eberhard kom och gjorde inga överflödiga frågor. Han undersökte
såret, pulsådern befanns oskadad. Såret förbands och efter en kvart kom
ingenjören till besinning.
--I säng med dig, befallde doktorn.
--Ja men--mumlade ingenjören och såg sig förvirrad omkring. Jag är allt
ganska hungrig.
Då greps "Jublet" av hänförelse, han lyfte sina händer och prisade:
--O heliga, gudomliga hunger! O sanctus Appetitus! Hur uppehåller och
fröjdar du icke dina tjänare, även de ovärdiga. För att nu icke tala om
dina tjänares tjänare, den värdige Elis Eberhard Roth. Befall, min son,
och bordet skall duka sig. Och mutter Carléns ande skall i välmåga och
köksos sväva över oss arma syndare.
Champagne! skrek han, nående höjden av sin extas. Champagne, ta mig fan.
Champis och runda töser!
Men vågen av hänförelse sjönk, åldern kändes, och han betraktade med
rynkad näsa sina fläckiga kläder.
--Vill säga, min gosse, bara champis. Det är då tusan, att man ska ha
blivit så solkig.
* * * * *
I skymningen vaknade ingenjören. Elis Eberhard satt vid hans huvudgärd
och lät ett urdrucket punschglas dingla som en klockas kläpp mellan sina
knän. På sängkanten satt Abraham. Ingenjören blinkade.
--Jo bevars, sade han självmant. Jag har sovit gott.
--Och nu må du tro, sade Abraham. Nu har jag nyheter! Jag har skaffat
pengar. Kan du tänka! Fru Hyltenius hjälper oss--
Ingenjören stirrade på honom, slöt ögonen.
--Det är så dags--sade han.
--Bättre sent än aldrig. Först och främst blir dina affärer ordnade. Och
vidare Backarna. Bolaget kan ju inte rekonstrueras, eftersom det redan
har gått till konkurs. Men det blir ett nytt bolag. Arbetarna få byta ut
de gamla aktierna mot nya. Och arbetet däruppe blir i alla fall icke
lönlöst. Smeden får sitt torn--
Julius Krok skakade på huvudet.
--Nej, kära gosse, det går inte. Jag orkar inte--
--Ja, ser du, pappa--Abraham drog på orden. Du behöver ju inte taga mera
del av det, än vad du själv vill och orkar. Lantbruket kommer att skötas
från Björkenäs. Och vad affärerna i övrigt beträffar, så ha vi tänkt på
Lagerström--
--Lagerström--upprepade ingenjören och grinade som för något surt och
beskt.
Men efter en stund slog han upp ögonen och sade:
--Ja visst är det en duktig karl. Marie hade rätt. Och huvudsaken är i
alla fall, att vi hålla oss borta.--Han sa så, den där--vad är det han
heter--Enok. Enok Ebenezar som Rothens gamla hund.--Jo, han var här i
går. Han sa--att så länge det är en Broms med i spelet, så länge är det
bara fråga om skoj och utpressning. Sa' han, ja--
--Uuhaa, gäspade doktorn ljudligt, tog sig en pris och nös med otrolig
energi fyra fem gånger i rad. Ingenjören reste sig på armbågen.
--Du ja! kom det med en sjuklings lättretliga vrede. Du med dina
Bromsar, Krokar och Rothar! De ha mig just ett fint rykte--
--Bookar, rättade doktorn och vinkade fredligt med glaset. Bookar,
Krokar och Rothar. Det är förbanne mig styvt folk. Emot de här fördömda
utbölingarna. Skräp. Nej ser du, Bookar--kom det halvsovande. Det är
folk hela dan. Mest om morgna förstås--
Julius Krok ruskade missbelåtet på huvudet och kröp ned i sängen.
Abraham drog över honom täcket och stoppade om.
--Och du får behålla din plats på Björkenäs?
--Ja, svarade Abraham.
Hästhovarna trummade revelj på den hårdfrusna vägen, dogcartens höga,
spensliga hjul surrade som insektsvingar ned emot staden. Ur brädhögar
och bråten stucko tjogtals smutsiga Blekängsungar upp sina huvuden och
glodde häpna på de stolt vajande plymerna.
Och kommissarien Lönrot gjorde fint honnör.
Ty det var i alla fall Björkenäsnåden, Roger Bernhusen de Sars' dotter
och en mäktig brukspatronessa som körde över Blekängsbron, den urgamla
gränsen mellan stad och land.
Och alla de Blekängsmadammer, som hava sitt bo vid den kungliga
Sofiagatan, skyndade fram till sina väl igenklistrade fönster och
tryckte trubbiga näsor och rödfnasiga kinder mot glaset.
Där for hon! Sicket as att vara utstyrd och grann! Och köra själv
gubevars. Som om hon inte hade en karl för vart finger, vilket är mer,
än en anständig kvinna bör hava.