Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 16

Abraham låg i sin säng och hörde, att hon kom in. Han hörde att hon
satte sig på bordet vid hans huvudgärd.
När han slog upp ögonen, såg han henne svagt mot fönstrets matta
ljusning. Hon såg liten ut, liten och späd. Hon satt på bordskanten och
dinglade med benen.
Hon frågade:
--Är det svårt att vara ensam?
Det var icke gäckeri i frågan, icke heller medlidande. Det var ungefär
en vanlig fråga. Hur mår ni? Har ni det bra?
Abraham började en lek med hennes nakna fötter. Han lekte hök och duva.
Och hon upprepade sin fråga:
--Är det svårt att vara ensam?
Han tog hennes fötter och kysste dem, med mycken rättvisa delande
kyssarna mellan den högra foten och den vänstra. Och hon upprepade sin
fråga. Men därför att han kysste hennes fötter, kom det en hisnande
skälvning i rösten.
--Är det svårt att vara ensam?
Då släppte han hennes fötter. Han kastade sig framstupa i sängen och
brast i gråt.
--Javisst är det svårt att vara ensam, svarade Blenda på sin egen fråga.
Hon gled ned från bordet och smög sig ut ur rummet.


4

Blekängen låg blåsvart i natt- och höstdimma. Lyktorna lyste som topaser
mot svart sammet.
Zionsborg, ensam på slätten, låg dold, mörk, stilla som ett rovdjur på
lur. Lågan i Tre Remmares lykta fladdrade, slocknade, flammade upp.
Lyktglaset var spräckt, krogens fönster krossade. Den vilde Enok
Ebenezar hade gått fram som en storm över krogen. Och rucklet fick
förfalla, Blekängens äldsta byggnad. Inom loppet av en månad skulle Gula
Rosen lämna sitt näste och sin näring.
Gusten Sörman och Abraham Krok väntade framför Zionsborgs trappa. Enok
Ebenezar drev som en jakthund på Blekängens gator, passade villebrådet
för att i tid varsko.
Zionisterna hade äntligen gått till anfall mot projektet Backarna.
Uppträdet mellan Abraham och Elsa hade varit en signal och en
förevändning och en predikotext. Profeten hade talat.
Av de trettiosju arbetare, som byggde på Backarna, hade femton nedlagt
arbetet och sålt sina aktier, okänt till vem. Leverantörerna vägrade
kredit och fordrade betalning för vad som redan var levererat. Bolaget
skulle bliva tvunget att inlösa sina växlar under loppet av de första
septemberveckorna. Aktionärer och fordringsägare yrkade, att styrelsen
måtte avgå. Men det visade sig omöjligt att bilda ny styrelse inom detta
bolag av okunniga och äventyrare.
Processen med den väldige, mäktige, välaktade häradshövdingen gav
nådestöten åt bolagets och ingenjörens kredit. Stadens banker vägrade
kredit. Och Abraham Björners juridiska byrå gav kostnadsfritt
upplysningar till envar, som önskade lära känna Backarnas ställning och
resurser.
Det var således hög tid att gripa till nödvärn. Styrelsens äldre
medlemmar sovo sött i sina sängar som t.ex. Elis Eberhard Roth. Eller
blinkade med röda svidande ögonlock mot mörkret. De yngre jagade fienden
på gator och torg. Och nu skulle han inringas.
Enok Ebenezars fyrkantiga gestalt kastade skugga över krogtrappan och
försvann. Han dök upp bredvid Abraham.
--Nu kommer han. Han gick in bakvägen till Gula Rosen, men nu kommer
han.
De väntade ännu några minuter, lyktans fladdrande låga glittrade i deras
ögon. Slutligen öppnades krogdörren och Benjamin Hagelin trädde ut. Gula
Rosen följde honom nedför trappan och lyste med ett ljus i glaskupa.
--God natt, Benjamin. Gud vare med dig.
--Även med dig, svarade Benjamin Hagelin. Han gick över gatan, på bron
stannade han ett ögonblick och stirrade in i mörkret. På några stegs
avstånd från trappan stannade han åter och lyfte på hatten.
--God afton. Herr Krok? Herr Sörman? Och--?
--Och jag, ifyllde Enok Ebenezar.
--Javisst. Herr Ohlsson. Er har jag sett förut i kväll. Och många andra
kvällar förresten.--Behagade herrarna ge plats, så att jag kan öppna
dörren.
--Vi vill vara med, sade Enok och trängde sig in på honom.
--Naturligtvis. Det ska ju bli ett litet samkväm, angenämt eller ej får
herrarna själva bestämma. Jag somnar aldrig före två, en vana från
studieåren.
Han tände gaslågan i förstugan. Han hängde upp hatt och rock, och då
Abraham drog av sig sin regnkappa, tog han den ifrån honom.
--En sak, mina herrar. Är det någon av er, som bär vapen?
Han såg hastigt från den ene till den andre, och blicken dröjde vid Enok
Ebenezar, som tittade under lugg och grinade.
--Well, återtog han med ett urskuldande leende. Det var bara en
formalitet. Jag vet ju, att jag har med gentlemän att göra. Nu går jag
före och visar vägen.
De stego uppför trappan och in i en stor kal sal. I mitten ett bord med
tolv smärre stolar och en större. Det var de äldstes rådsbord. Hagelin
tände takkronan och drog ned gardinerna. Han vände sig mot sina gäster
och gjorde en trög, trött bugning.
--Välkomna. Ja, jag har ingenting att bjuda på. Lekamligen. Endast
whisky--herr Krok? Inte nej. Herr Sörman, ett glas?
--Super du också? frågade Enok.
Hagelin gick in i sin kammare och återvände med bricka. Han såg fin och
städad ut som en kypare men mindre välvillig.
--Nej, super gör jag inte. Men är inte heller avhållsam. Vår Frälsare
förvandlade vatten till vin. Och hade de kanaiter varit specialister på
whisky, så hade det sannolikt blivit whisky. Ty han var framför allt en
välvillig man, särskilt i sin första ungdom.--Herr Krok, tag plats i den
stora stolen, där sitter man bäst. Ja, skål, herr Sörman. Vi dricker ett
glas. För forna tider eller kommande, hur ni behagar. Er, Ohlsson,
bjuder jag icke. Ni blir oregerlig. Och det! Det är synd.
Enok spottade.
--Fy fan, Gusten, att du dricker med den.
Sörman smålog förläget.
--Pengar och whisky får man av den lede--
Men Hagelin satte sig bredvid Abraham och betraktade honom vänligt
uppmärksamt.
--Ni sitter bra där, herr Krok? Men luta inte huvudet mot stolsryggen.
Det är min brors stol och han lider av en hårsjukdom, ett arv efter vår
saliga mor. Skallig måste hon inträda i de saligas boningar. Hårt för en
kvinna, men säkerligen rättvist.--
--Nu är det inte tid att prata skit, sade Enok. Och Gusten drack och
sade:
--Vi ha helt enkelt kommit för att lämna vårt ultimatum. Herr Hagelin
har behagat anfalla oss. Vi veta mycket väl, att det är herr Hagelin,
som är det egentliga upphovet till alla de svårigheter, som möta
bolaget. Herr Hagelin har till och med slutit fred med Bethania för att
tillintetgöra oss. Men nu vill vi i tid ha sagt ifrån, att endera lämnar
ni oss i fred eller också tar det en ända med förskräckelse.
--Just för dig, rävrumpa, sade Enok Ebenezar, som njöt av att dua
profeten.
Hagelin lyssnade förstrött. Han betraktade Abraham oavvänt. En mjuk,
fet, vit hand kröp långsamt över bordet men drogs hastigt tillbaka, då
Abraham rynkade pannan. Hagelin knäppte sina händer.
--Tänk, viskade han. Tänk, att Abraham Krok verkligen skulle komma. Till
oss. Till mig. Det är förunderligt.
--Jovisst, sade Abraham. Men ni kan vara lugn för, att jag inte ämnar
stanna--
--Det är förunderligt, förunderligt. Med er kommer allt det gamla,
lidande, smälek, barndomens jämmer, ynglingens förtvivlan och skam. Det
är förunderligt, ty det är Gud. Just här, kanske just på denna fläck låg
jag på knä framför er morfar. Jag var i själanöd. Jag kände inom mig
krafter, som skulle kunna verka det goda, krafter, som skulle kunna höja
mig över mängden. Om någon ville hjälpa mig, giva mig ett stöd. Er
morfar tröttnade på min jämmer, han kallade på sina drängar. De vräkte
mig utför trappan och ropade: Horunge, horunge! De ropade, så att det
hördes över hela Blekängen. Och det blev mitt namn--
--Till saken! ropade Ohlsson. Och skryt lagom! Horungar finns det flera
än du.
Hagelin fyllde sitt glas och tömde. Whiskyn och gasljuset gjorde hans
ansikte än blekare, blåblekt. Endast kring ögonen brunno röda ringar.
--Till saken, ja. Staden, Blekängen. Blekängen byggdes av J. A. Broms
för att tjäna som fängelse åt hans arbetare. Och nu vill herrarna riva.
Varför? För att bygga ett nytt fängelse. Elegantare kanske, friskare,
bekvämare. Men i alla fall ett fängelse. Ty jordelivet är ett fängelse,
var vi än bo och befinna oss.
--Nu börjar han predika, sade Sörman och torkade svetten ur pannan.
Hagelin fortsatte:
--Men att använda en massa penningar, som är vårt förnämsta maktmedel,
att använda dem för att flytta en skara människor från ett fängelse till
ett annat, det är opraktiskt. Och det! Det är synd. Han drack.
--Se! Detta är ett enskilt fall. Men över hela världen försiggår
detsamma. Fångarna kräva frihet, och människorna riva sina gamla
fängelser och bygga nya. Och varje nytt fängelse tro de vara en station
på vägen till den stora friheten. Men det är icke sant. Det är
nödlögnen, med vilken man lurar dåren in i sin cell.
Han drack.
--Men friheten är icke beroende av rum och tid. Frihet kan endast vara
själens frihet, själens frigörelse ur sig själv, jagets
självförglömmelse. Och vägen till frihet heter kärlek.
Enok Ebenezar gjorde en misstrogen grimas.
--Vad för slags kärlek?
--Varje slag av kärlek är en begynnelse till frihet. Jesus anade detta,
då han tillgav synderskan för hennes kärleks skull. Han anade att
kvinnan, som vandrar från skökobädd till skökobädd, var stadd på den
långa slingrande vägen till frihet.
--Aj fan! Är det sånt du predikar för flickorna? Sicken mormonpappa!
Hagelin drack och svarade:
--Jag talar för döva och stumma. Därför talar jag med tecken. Men i natt
vill jag tala med ord. Till dig--han nickade åt Enok. Du tror, att hatet
och dess gärningar kunna befria. Men hur skall det kunna befria, som
själv är en tyngd och ett band?--Till dig, Gusten. Du tror, att klokhet
och beräkning kunna befria. Men hur kan det befria, som själv är en
tyngd och ett band?
Nej, kärleken! Han vände sig mot Abraham.
Du skall älska, och du skall glömma dig själv. Du skall älska, och du
skall glömma föremålet för din kärlek. Du skall älska, och du skall
glömma föremålen för din kärlek. Du skall älska och du skall glömma
kärleken. Då är du fri och återförenad med det eviga väsendet.
Men jag står över er alla. Jag behöver icke ens kärlekens band, som
likväl leder oss på den rätta vägen. Jag har aldrig älskat. Jag är ren.
Och han gjorde en åtbörd, oblyg som en sköka.
Gusten höll handen för ögonen, han lutade sig fram mot Abraham och
viskade:
--Ser du! Man kan inte ens slå honom. Det är vidrigt. Likasåväl kunde
man örfila upp ett nyfött missfoster--
Men Enok Ebenezar hade gripits av ett vetenskapligt, frireligiöst
intresse. Han hävde sig fram över bordet, stödande huvudet i händerna.
--Du rävrumpa! Tror du på Kristus?
Hagelin drack och svarade:
--Kristus är död. Jag lever. Kristus var ett genialiskt barn av sin tid.
Han anade målet, men förstod icke medlen. Han insåg icke organisationens
oerhörda betydelse. Han var en anarkist som du, ett barn, en vilde.
Halvt i blindo strävande hans efterföljande efter en organisationsform.
Rom blev den största organisationen men föll på sitt småsinta hat mot
små förvillelser. Nu säljer var firma i egen bod och konkurrerar ihjäl
sig själv. Men tiden mognar. Monopoltiden, trust-tiden. En skall vara
herden. Till hans förfogande skola vi ställa världens förnämsta
maktmedel, kvinnan och penningen. Men kvinnan kan endast den handhava,
som är ren.
--Du?
Hagelin drack och fortsatte:
--Kristus är död, men hans namn lever. Hans namn är ett välkänt och gott
firmamärke. Liksom kaffehandlaren sätter Mocka på sin skylt, så sätta vi
Kristus. Och icke blott vi. Statskyrkans präster, som taga löner och
idka köpenskap, ja till och med samla i ladorna, bekänna de icke honom,
som predikade fattigdom? Det är icke svek, åtminstone ej för den
invigde. Det är affärskutym. Det är annonsen, som lockar till oss folket
och maktmedlen. Och utan maktmedel ingen frälsning. Vad är det, som fört
eder hit till Zionsborg? Längtan efter frälsning? Nej. Men penningar och
kvinnor. En enda liten kvinna har varit nog.
Han tystnade och vände sig småleende mot Abraham.
Abraham sade:
--Om ni slutat er trosbekännelse, så kunna vi övergå till affärerna.
Hagelin bugade, han tog plats och fyllde sitt glas.
--För att vara kort, fortsatte Abraham, hoppar jag alldeles över våra
bevekelsegrunder. De äro ju för övrigt inte så storartade och
världsomfamnade som edra. Vi föreslå, att ni flyttar er
missionsverksamhet till annan ort. Eller åtminstone--och det är
verkligen minimum--att ni upphör att spekulera på Blekängen och på
Backarna, att ni och edert anhang lämnar oss fullständigt fria händer. I
annat fall--
--I annat fall? upprepade Hagelin.
--kommer vi att anklaga er för att i samråd med krogvärdinnan Ekman ha
planlagt dubbelmord, för delaktighet i mordet på verkmästare Sörman samt
slutligen för att med egen hand ha mördat fabrikör J. A. Broms.
De röda ringarna kring ögonen slocknade, men Benjamin Hagelin smålog
alltjämt. Abraham var blek som ett lärft. Gusten gömde ansiktet i
händerna. Enok Ebenezars ögon glittrade, och munnen tuggade om orden
smackande och med välbehag.
--med egen hand mördat fabrikör J. A. Broms.
Hagelin sade:
--I annat fall? Varför i annat fall? Är det inte under alla förhållanden
er plikt att angiva mördaren?
Eller, fortsatte han efter en stund, tänker ni kanske på att Sveriges
lag förbjuder äreröriga beskyllningar, som icke kunna ledas i bevis? Vid
ganska högt straff, skulle jag tro--
--Vi ha bevis.
Han gav Gusten en knuff. Men då knuffen icke gjorde verkan, slet han upp
Gustens rock och tog ur innerfickan ett papper.
--Här är en skrivelse undertecknad av er medbrottsling Pettersson och
bevittnad av fru Malin Pettersson, av Gusten Sörman och av Enok Ebenezar
Ohlsson. En fullständig bekännelse.
Hagelin sjönk ihop, den feta figuren sjönk ihop till en oformlig, mjuk
kudde, och på den svällande kudden vilade huvudet. Kinderna voro askgrå.
Ögonen stirrande, tårdränkta.
--Oj, oj, oj, kved han. Att vara så barnsliga. Jag vill er väl. Jag
talar uppriktigt med er. Och så är ni så barnsliga.--Först och främst:
Liter-Pelle var ju dillerant. Vet ni inte det? Det vet hela staden--
--Här är ännu ett papper. Ett intyg av doktor Roth, som besökte
Pettersson kort innan han dog. Han fann honom vid sina sinnens fulla
bruk.
--Får jag se?--Ja, inte tänker jag riva sönder! Oj, oj, inte är jag så
barnslig. När är intyget dagtecknat? Samma dag som det andra?
--Två dagar senare.
--Och det ska vara bevis! Oj, oj! Hör nu på! Om jag anklagar herr Krok
för utspridande av falska rykten och penningutpressning. Hur går det då
för stackars pappa? Med sorg i graven. Och om jag anklagar Ohlsson för
inbrott å Tre Remmare. Ja, ja, kassalådan har också kommit bort och det
kan mycket väl ha skett härom kvällen, då Ohlsson var så full. Och om
jag anklagar herr Sörman för mened i mordbrandssaken. Ja, för jag kan
bevisa, att det var Pettersson som tände. Och lektor Holmin har visst
också några små bevis. Hur går det då med stackars gamla mor? Oj, oj, så
barnsliga, så barnsliga--
--Ja, se där. Se! Se!
Gusten hade plötsligt sprungit upp, vräkt ikull stolen och rusat mot
dörren.
Hagelin rätade på sig och ropade med stark stämma:
--Se! Se! Guds verk!
--Gusten! skrek Ohlsson. Djävlar anamma ditt fega--
Abraham och Hagelin voro ensamma.
Hagelin betraktade honom välvilligt uppmärksamt.
--Ja, herr Krok, smålog han. Enfin seuls! Får jag inte nu bjuda på en
grogg? Eller kanske ett glas punsch? Genuin swedish punsch. Jag har
visst en butelj--
Abraham kastade sig åt sidan och rusade nedför trapporna, grep kappa och
hatt i förbifarten.
När han kom ned, såg han Gusten springa in i Sofiagatan. Ohlsson stod
barhuvad på trappan. Och svor.
--Vad tog det åt honom?
--Den--svor Ohlsson. Han har gått hela året och grubblat över
menedshistorien. Ja, va' fan ska man vara hjälpsam för? Hjälpa ett
sådant ruttet fä som Liter-Pelle. Nu är han slut, unga pojken.
Abraham steg ned på gatan.
Ohlsson sade:
--Men ta mig fan, om jag är slut. Vill herrn, så går jag raka vägen in
och sticker kniven i honom. Va? Här finns inga vittnen.
--Gör det, sade Abraham. Jag lovar att ange er för polisen i morgon
bitti. God natt.
Han kastade över sig kappan och gick.


5

I kravmålet mellan häradshövding Björner och bolaget föll dom till
kärandens förmån. Häradshövdingen jämte andra fordringsägare begärde
bolaget i konkurs, vilket rätten beviljade. Bland fordringsägare
figurerade även Enok Ebenezar Ohlsson, som utfört ett trettiotal
dagsverken för bolagets räkning och icke erhållit betalning. En vecka
senare protesterades en Broms & Kroks växel à 40 000 kronor.
Abraham ringde upp ingenjören.
--Nej, stanna där du är. Jag reder mig nog, jag reder mig nog. Jag
säljer sjuan, nian och elvan--Sofiagatan--till skomakar Hagelin. Jag
reder mig nog. Och du lär inte kunna trolla fram pengar, min gosse. Men
står Hyltenius fast vid att bjuda dig platsen som inspektor, så tycker
jag allt, att du bör ta den.
--Jag får se, svarade Abraham.
--Behöver han hjälp? frågade Blenda.
--Nej tack. Han reder sig. För resten är det visst dålig affär att
hjälpa oss. Ingenting för er.
Blenda sträckte sig upp och drog honom i håret.
--Är du ledsen, du?
--Nja. Jag får väl hoppas, att pappa inte tar det alltför hårt. Det
låter åtminstone inte så, tycker jag. Förresten är det mitt fel. Hade
svåger Holmin fått råda, så hade det här eländet aldrig blivit av. Men
jag förstås--Idiot!
--Tja, tja, av skadan blir man vis, tröstade Blenda. Inte rår du för,
att du är ung och dum. Men nu stannar du väl på Björkenäs? Tills
vidare--?
--Tills i vår, om ni tillåter, innan dess har jag nog fått någon plats.
--Som du vill.
Hon duade honom. Hon duade honom i sängkammaren, i salen, inför allt
folket. Det plågade Abraham. Men det tycktes icke väcka anstöt eller ens
förvåning bland folket. Det var nu en gång seden på Björkenäs att
ingenting hemlighålla. Åtminstone icke detta.
Skolan hade börjat, och gossarna Hyltenius bodde i staden. Brukspatronen
hade rest till Tyskland för att genomgå någon ny patenterad luft- och
vattenkur. På återvägen skulle han besöka sin mor och möjligen stanna
över julen. Abraham var således ensam herre på täppan. Det hände en
gång, att en av drängarna kallade honom hans nåd. Då blev Abraham
ursinnig.
--Din drummel! Vet du inte, att jag är inspektor!
--Nää, svarade drängen och dolde ett flin. Spektor ska väl han vara,
Halling--
Abraham kände sig inringad. Nattvak och oro gjorde honom känslig, gav
honom efterhängsna, ofrånkomliga tankar och föreställningar. Han kvävdes
i de låga, kvava rummen, vars fönster klistrades igen för vintern.
Gårdsplanens cirkel blev till en löparebana, på vilken han sprang runt,
runt i nattens drömmar, runt, runt till att stupa. Och han drömde, att
fru Enberg lade betsel i hans mun och drev honom runt, piskande hans
rygg med ohyggligt långa, brännheta lakan.
Helst hade han velat skudda Björkenäs' stoft från sina fötter den dag,
som var. Men han hade ingenstans att taga vägen. Till staden vågade han
sig icke. Han var rädd att möta Elsa. Uppträdet på Backarna hade givit
honom en kväljande, oövervinnelig skräckkänsla.
Han annonserade i tre tidningar efter plats, men det var icke troligt,
att han skulle få någon före våren. Och dessutom hade han utfäst sig att
stanna ett år. Det var ju villkoret för det olycksaliga Backaköpet.
Betala alltså--Köpt.
Och det gick an--ännu. Så länge det krävande höstarbetet pågick, kunde
han ligga i från morgon till kväll, visa folk att han gjorde nytta. Att
det verkligen fanns ett skäl, ett sunt och gott skäl för hans vistelse
på Björkenäs. När det skulle höstplöjas vid utgården, tog han in hos
torparen och stannade tre dygn. Men på fjärde dagens morgon kom
hustomten, gned sin hjässa med luvan och sade:
--Nu kan inte håken stå i längre. Herr Krok får allt komma hem.
Och hemma möttes han av fru Enberg.
--Hjärtanes herr Abraham. Här har varit så bedrövligt. Inte ska herr
Abraham ligga borta i torparstugorna. Det blir bara så svårt och
tungsamt för oss andra.
Och efter den dagen blev Abraham viss på, att hustomten spionerade,
överallt dök det gråa, ilsket grinande gubbansiktet fram. I skogsbrynet,
vid milan, bakom halmstacken, ur höet i ladan, överallt. Och alltjämt
grinande.
--Vad tusan skrattar inspektorn åt? Det är då ett förbannat sätt att
jämt gå omkring och flina åt folk--
--He, he, he, gluckade gubben. Det är väl de här förståss--Och han
pekade på ett par gula betar, som sköto fram ur överkäken. Inte har jag
nå't att skratta åt, som vasken är ung eller grann--
En dag hade Abraham smugit sig upp till jaktstugan. Det regnade stritt,
och plöjningen hade måst inställas. Abraham sträckte ut sig på britsen
och låg och stirrade i taket. Det jämna, silande plasket sövde, men var
femte minut kom en stormil, rytande, visslande i stockarnas speleverk,
skakande stugan och britsen. Abraham sträckte på sig, gäspade, rullade
runt och rullade rätt. Han var tanklös och lycklig. Beklämningen,
tröttheten, tvångstankarna måste för en stund giva vika för kroppens
sunda styrka, ungdomens glädje utan orsak. Där skulle han ligga hela
natten, sova och gäspa. Fan i allt annat!
Och då hustomten krafsade på dörren och stack in sin gråa luva,
skrattade han och ropade:
--Ja, här är jag, Halling. Men skvallra inte!
--He, he, gluckade gubben och försvann. Men Abraham log och kände sig
befriad. Han hade givit sitt förtroende. Och det kunde han väl giva åt
en gammal hustomte, som levat månghundrade år, som sett människor födas,
älska och dö.--
En halvtimma senare trädde fru Blenda in i stugan. Abraham reste sig och
bjöd henne plats.
--Det har varslat för ers nåd, skämtade han. Det är en ful liten tomte,
som jämt går ikring och varslar för ers Skönhet. Jag skulle bra gärna
vilja veta, hur det hänger ihop?
--Han spionerar, sade Blenda.
--På vem? Och för vems räkning?
--På dig naturligtvis. Och för min räkning. Jag vet, att du tänker gå
din väg. Men jag vill veta det på förhand. När.
--Tror ers nåd, att jag tänker rymma?
--Det tror jag. Den dagen rymmer hennes nåd på Björkenäs. Går till
skogen som ett troll. Skratta inte. Jag går, när du går. Ensam, eftersom
du inte vill veta av mig. Men går gör jag. Varför kom du hit, när du
inte vill stanna?
--Köpt på ett år, sade Abraham.
Fru Blenda sade:
--Du är elak, du är grym, du är grov, du är ond och ohygglig som en
mördare. Tänk, att du skall pina mig till döds--
--För ett år, sade Abraham.
--För evigheters evighet. Du har bitit mig i hjärtat som en katt. Det är
lömskt. Jag smekte, och du bet. Varför skrattar du? Är jag gammal och
löjlig?
--Nej, inte gammal, sade Abraham. Men gränslöst löjlig. Du talar om
evigheter, och du vet mycket väl, att du knappast kan tala om månader,
om år. Jag är en nyck. Och dina nycker hör inte till de perenna
växterna.
--Det vet man inte.
--Vilket?
--Att det är en nyck.
--Jaså--
--Nej. Det kan man inte veta. Inte förrän efteråt.
--Det är sant, sade Abraham, skrattade och kysste. När det blev skumt,
gingo de arm i arm ned till gården. De svarta hundarna och de vita
fägnades av deras åsyn och skällde överljutt.
* * * * *
När Abraham vid tutiden öppnade dörren till sin kammare, fann han ljus
tänt. Och hopkrupen i ett hörn av sängen satt Gusten Sörman.
--Va i herrans--
--Tyst är du snäll. Jag är bekant med flickan, så jag smög mig in
köksvägen. Här har jag nu suttit ett par timmar. Trodde, att jag skulle
få sitta här hela natten, eftersom dina kläder ligger på stolen. Men det
var bra, att du kom. Du får lov att härbärgera mig i natt. Jag törs inte
ligga hemma--
--Varför törs du inte--
Gusten drog upp överläppen och fräste.
--För polisen förstås! Vi reser i morgon kväll--sen så! Har du inte läst
Nyheterna? Här har du--
Han drog fram en papperstuss och slätade ut den.
--Det är svåger din, som är i farten--
Abraham läste. På ledareplats en artikel, signerad med gamle redaktörns
märke. Det var en underlig sak, ty gamle redaktörn hade icke läst sin
tidning på tjugu år och ännu mindre skrivit i den. Han talade i allmänna
ordalag om stadens moraliska förfall. Och varje påstående bestyrktes av
citat ur grekiska och romerska auktorer.
--Nej för tusan, inte det! Här! Här har du Pauli brev. Paulus skrev:
Kan man ostraffat missbruka Guds namn?
Och han besvarade frågan med ett nej, som ekade i Nyheternas trånga
spalter.
Vidare frågade han:
Hur missbrukas Guds namn?
Och därefter åtskilliga finurliga tongångar, stigande och sjunkande,
mynnande ut i en brusande final:
Men när en brottsling, en mördare, som hitintills lyckats undgå sitt
straff, när han stiger upp och för snöd vinnings skull bekänner Kristus,
då missbrukar han Guds namn. Och varje hans ord är en hädelse, som
kräver Guds straff och människors.
--Det är ju för Hagelin, sade Abraham och ljusnade.
--Det är för mig också. Titta här får du se. Han vände bladet och
pekade. Handen darrade så våldsamt, att fingret körde tvärs genom
papperet.
Under polis- och rättegångsärenden stod:
"Tändsticksfabrikens brand. Polisens efterforskningar pågå alltjämt och
tyckas äntligen skola leda till ett positivt resultat. Att Pettersson--i
livstiden känd och ökänd under spenamnet Liter-Pelle--anlagt
mordbranden, tyckes vara till fullo bevisat. Återstår att utreda frågan
om det märkliga alibi, som några den avlidnes vänner lyckades prestera."
--Det ser illa ut, medgav Abraham. Han svepte täcket ikring sig. Nå men
säg--Hur var det egentligen?
Gusten skallrade med tänderna.
--Jo, ser du--ser du--det var så, att vi var ju allesamman ursinniga på
ingenjören. Mest på Lagerström förstås. Och det var ju, vad vi dagligen
talade om. Och till sist gick det väl fast i hjärnan på honom, kräket.
Han var ju förstörd av sprit. Så det var han. Men inte fan kunde jag
lämna honom i sticket...
--Behöver du pengar?
--Nej, tack. Ja, det skulle vara, om du har en tia eller så till
överlopps. Annars betalar Hagelin resan för oss alla--
--Reser Hagelin?
--Visst, visst. Hade det bara varit artikeln--men lyckligtvis kom Lönrot
till mig i middags och sa', att det är bäst vi ger oss av. För Aposteln
har varit hos stadsfiskaln. Skomakarn har ju börjat köpa Blekängen i
småbitar. Det är väl det han vill stoppa i tid--
--Men att han törs. Ja, artikeln--gubben är ju ansvarig. Men att gå till
stadsfiskaln--
--Just det--därför är det ju möjligt, att han har flera bevis än vad en
vet. Mig kan han alltid få fa-fast. Och så--så--är det dä--dä--dä med
Aapo-posteln--
Hans tänder skallrade, så att han knappt fick fram orden.
--Aatt hahan har reeent saamvete, haahan.
--Ja, det är ju det, sade Abraham.
Han lät Gusten taga sängen och gjorde sig själv en bädd på soffan. Men
det blev ingen sömn. Gusten redogjorde för resplanen. Sörmans, mor och
son och dotter skulle fara med nattåget till Malmö, Hagelin och Evelin
redan med morgontåget. Från Malmö skulle de fortsätta resan gemensamt
över Hamburg till New York. Gula Rosen skulle resa med Sörmans. Men det
var svårt, ty gumman Sörman hatade Gula Rosen.
--Se, gumman är så jalouse, så hon klöser henne i synen, bekände Gusten
med ett skamset leende. Det var väl något maskopi mellan Rosen och far
kan jag tro. Fast en tycker ju, att det kunde få vara glömt nu.--Ja,
kommer vi bara till Amerika, så Gud ske lov! Hagelin har ju många vänner
där borta, så det blir ingen svårighet med utkomsten.
--Och din syster? frågade Abraham.
--Tja, jag vet inte. Profeten lär ska ha ett helt hov med kvinnor