Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 12

Total number of words is 4530
Total number of unique words is 1571
28.3 of words are in the 2000 most common words
36.8 of words are in the 5000 most common words
40.6 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
papperna äro synnerligen dåligt utförda. Det tycks, som skulle Johnsson
ha brutit sig in i sin kamrats chiffonier och honom ovetande tillägnat
sig sedeln.
När Julius Krok läst detta en gång och två gånger och tre gånger, vände
han sig om i soffan och låg ganska stilla hållande händerna för
ansiktet. Därpå stod han upp och gick ut till fru Marie. Han lade
tidningen framför henne, pekade och viskade:
--Det är nästan hemskt. Läs. Det är nästan hemskt.
--Å herre Gud, jämrade fru Marie. Ja, Johnsson! Men den fine, snälle
herr Vickberg!
--Ja, sade ingenjörn och stirrade framför sig. Och tänk! Nu är Backarna
fria! Det är nästan hemskt.
* * * * *
Rättegången mot f.d. hovmästaren Vickberg drog ut på tiden. Domen föll
icke förrän i början av juni. Johnsson slapp undan med fjorton dagars
rannsakningsfängelse, som slutade med sjukhus, delirium tremens och död.
Vickberg försvarades av den store häradshövdingen. Han framhöll, att det
här icke kunde vara tal om förfalskning vare sig i vanlig eller ovanlig
bemärkelse. Det var en nyck och en yttring av senilt svagsinne,
ingenting annat. Sedlarna voro synbarligen avsiktligt gjorda på ett så
klumpigt sätt, att en utprångling bleve omöjlig. Och något försök i den
vägen hade Vickberg bevisligen aldrig gjort. Olyckligtvis hade Johnsson
fått nys om sin kamrats tidsfördriv och i ett anfall av ursinnigt
spritbegär hade han brutit sig in i chiffoniern. Vickberg var sedan
gammalt känd för sin redbarhet och oförvitliga vandel. Häradshövdingen
berättade utförligt om den anklagades Rogershustid och försummade icke
att infläta några pikanta anekdoter om gamle baron--till herrar domares
förnöjelse men till den anklagades synbara harm. Den anklagade tillät
sig rent av att avbryta sin försvarare mitt i en läckert kryddad
historia. En viss misstämning uppstod men skingrades av häradshövdingens
godmodighet. Och efter åtta sessioner frikändes herr Vickberg.
Allmänna åklagaren anmälde missnöje med utslaget. Men häradshövdingen
tog honom avsides och talade med den unge mannen icke i egenskap av
försvarsadvokat eller stadsfullmäktiges ordförande utan som äldre kamrat
och vän. Och domen överklagades icke.
Häradshövdingen krävde icke ett öre i ersättning för sitt arbete.
Vickberg överlämnade emellertid ett beedigat testamente till Björners
förmån. Hans besparingar uppgingo till över tjugu tusen kronor.
Julius Krok och hela staden följde rättegången under oerhörd spänning.
När Nyheternas extrablad bragte underrättelsen om frikännandet, brast
han i gråt. Glädjetårar. Det hade varit en tungsam vår för Julius Krok.
Han hade fört process mot sig själv. Och nu kunde även han frikänna och
frikännas. Han hade icke glatt sig åt en medmänniskas olycka. Nej. Och
det skulle aldrig ha varit någon välsignelse med att få Backarna på det
sättet. Så vinnes ej ett stort syfte.
Nu ställde sig saken helt annorlunda. Vickberg skulle troligen icke
vilja återvända till Backarna. Målet skulle vinnas lika hastigt, men på
ett hyggligt och angenämt sätt.
Två dagar före midsommar kom Abraham hem, återigen endast för en vecka.
Ingenjörn var icke riktigt nöjd med hans utseende. Han hade skjutit upp,
och han började få mustascher som en hel karl. Men han såg en smula
tungsint ut.
--Vad är det, Abraham? Tycker du, att mamma har magrat?
--Ja. Och det är förfärligt, vad hon hostar.
--Jo. Jo visst är det det. Men hon vill ju inte sköta sig. Hon vill
inte resa bort. Båda jag och Elis ha bett henne. Men det är omöjligt.
Hon har sitt huvud för sig.--
Men vet du vad? I morgon ska du och jag ta och åka ut till Björkenäs. Du
ska ju dit nästa sommar, och då är det så gott, att bekantskapen stiftas
ju förr desto hellre. Vill du?
--Ja, svarade Abraham.
Följande morgon spändes "magasinshästarna" för morfars gamla droska. Den
såg icke alldeles ny ut, men hur som helst så var det i alla fall ett
privatekipage. Abraham körde. Lille ingenjören var glittrande glad till
en början. Men när han väl stuvat in sig i den gamla mögelluktande
droskan, blev han ängslig. Han tänkte tala med hennes nåd om Backarna,
och han hade obehagliga förkänslor.
I början av Björkenäsvägen såg Abraham en mager, kutig liten gubbe, som
spindlade fram efter vägkanten. Det var herr Vickberg, han bar en stor
portfölj och han skulle också till Björkenäs. Han fick plats bredvid
ingenjören.
--Käre Vickberg, sade ingenjören, harklade och klappade lite på
fotsacken. Det var ju i alla fall bra--riktigt bra i alla fall--
--Ja, sade Vickberg.
Efter en stund började ingenjören på nytt, så försiktigt:
--Vad--vad tänker herr Vickberg nu ta sig till?
Vickberg svarade icke på en lång stund. Ingenjören blev förskräckt över
sin taktlöshet. Han började redan formulera en fumlig avledare och
ursäkt, då Vickberg plötsligt vände sig emot honom, såg honom allvarligt
in i ögonen och sade:
--Ingenjören vet nog, att det finns situationer, ur vilka en gentleman
endast har en utväg.
--Å, varför det då, varför det då? mumlade Krok, som satt och tänkte på
Backarna. Vad tänker herr Vickberg göra?
--För närvarande, återtog herr Vickberg och smålog vänligt, mycket
vänligt och en liten smula sarkastiskt. För närvarande tänker jag
överlämna den här portföljen till fru Hyltenius. Det är en del minnen,
som baronen och kammarherren hade den nåden att överlämna i min vård. Nu
har jag förverkat detta förtroende och gjort mig ovärdig--
--Å nej då, herr Vickberg! När rätten frikände--
Men herr Vickberg sade:
--I det här målet är det inte rätten, som dömer--
Och färden fortsattes under tystnad. I början av herrgårdsallén steg
Vickberg ur och tackade för skjutsen. Han ville icke åka upp på
gårdsplanen. Abraham skyldrade med piskan och herr Vickberg vinkade--
Två svarta newfoundlandshundar mötte på gårdsplanen och viftade med sina
stora, plymformade svansar. Två vita vinthundar kastade sig i ett språng
utför stentrappan. Ingenjörn var rädd för hundar och blev sittande i
vagnen. En flicka i svart med vitt förkläde och vit mössa kom ut och
öppnade vagnsdörren. Det var Evelin, Apostelns.
Ännu en kvinnogestalt skymtade i porten. När ingenjörn fick se henne
blev han blodröd och slet sin stackars lock. Han kom äntligen ihåg
löftet, det högtidliga löftet.
Men Abraham sprang uppför trappan och tog Elsa i famn.
Herrarna fördes in i salongen. Björkenäs är känt för sina låga rum.
Abraham måste buga sig i dörrarna. Lille ingenjörn såg ut som en stor
karl. Brukspatronen tog emot. Han hade sina söner hemma under skollovet
och gick följaktligen ordentligt klädd. Men han såg mer än vanligt
otymplig ut i de små rummen.
Herrarna utbytte några ord, gnuggade händerna och snöto sig. Abraham
längtade ut.
Äntligen kom hennes nåd. Hon skakade hand med ingenjören. Nickade åt
Abraham.
--Jaså, det är vår elev. Å, en sån lång pojke. Tänka sig, att mina
pojkar också ska bli sådana där kaxar på långa ben. Ja, jag ber om
ursäkt, men jag väljer aldrig mina ord, när min man är närvarande. Det
är hans skyldighet.
Ingenjören smålog av artighet. Abraham rodnade och rynkade pannan. Fru
Hyltenius tog plats med en viss självsvåldig frihet. Hon såg Abrahams
rynkade panna och förundrade sig. Å, herre Gud ja, vad unga människor
äro lättstötta.
--Och ingenjörn tänker köpa Backarna av oss? Ja, gärna för mig, om
Vickberg ger sitt samtycke. Priset får Björner bestämma. Men inte för
lågt, om jag får be.
--Det är för en filantropisk--började ingenjören.
--Ja, men jag hör inte till de filantropiska damerna. Varför sätter sig
inte den där unge mannen?
--Därför att han inte vill, sade Abraham och skrattade. Jag kan inte
sitta stilla, för jag har min fästmö här på gården.
--Nej, du store! Vem är det?
--Ers nåds syflicka, svarade Abraham med betoning på alla tre orden.
--Ja, men vilken? Det är väl aldrig den religiösa. D.v.s. religiösa är
de båda två. Men den som är värst? Ja, rynka nu inte pannan, min unge
herre. Jaså, är det Elsa? Nå, det var väl. Då ska vi genast ordna
förlovningskabinettet--vi ha ett särskilt rum för sådana ändamål--
--Gör er inte besvär. Jag går hellre ut i flygeln.
Abraham gick. Fru Hyltenius blev utkallad för att tala med Vickberg.
Ingenjören vandrade runt ikring brukspatronen och demonstrerade sina
planer. Och det blev afton.
När herrarna redan stodo färdiga för avresan, kom hennes nåd ut i
tamburen och sade:
--Hör nu, unge elev, vill ni tillåta en närgången fråga? Är ni religiös,
mycket religiös? Jaså, inte det. Ja, då bör ni i tid endera omvända er
själv eller också er fästmö. Två galna eller två kloka men inte en av
vardera sorten. Det är en syndig människas råd, men det är gott. Men
snälle ingenjörn, var har pojken fått sina rynkade ögonbryn ifrån? Ni
som är så mild--
Abraham körde. Ingenjörn sov. När de svängde förbi Backarna, ropade
Abraham:
--Nej, titta, pappa. Där står herr Vickberg i salsfönstret. Det ser ut
som om han vinkade åt oss.
--Vinkar han? Ptro! Stanna. Han kanske vill tala med mig.
Ingenjören tumlade yrvaken ur vagnen och halvsprang fram mot byggnaden.
Abraham såg honom stanna utanför fönstret, han såg honom böja sig ned
liksom för att bättre kunna se in.
Och plötsligt föll lille ingenjörn och blev liggande.
Abraham snurrade tömmarna kring björken och sprang. Men när han kom fram
hade ingenjörn redan rest sig på knä. Fönsterrutan var krossad och
Vickbergs hand stack ut genom hålet.
--Vad i Herrans namn är det, Vickberg? skrek Abraham.
Herr Vickberg rörde sig långsamt av och an. Men han kunde icke svara.
Han hade en snara om halsen och snaran var fästad i gardinstången.
Far och son förde herr Vickberg till sjukstugan. Upplivningsförsöken
blevo utan resultat.
* * * * *
Den sista juli, som var fru Maries födelsedag, hade ingenjören ett långt
samtal med sin hustru. De började att tala om hennes hälsa. Men alla
samtal slutade nu för tiden med Backarna. Underhandlingar fördes med
staden beträffande försäljningen av Blekängen. Något beslut kunde
emellertid icke väntas före jul. Och under tiden förde Lagerström
underhandlingar med Hagelinarna. Det visste fru Marie, men det visste
icke ingenjören.
Så länge dessa skärmytslingar på två fronter fördes, avhöll fru Marie
sig från att kritisera projektet Backarna. Var dag har nog av sin plåga.
Men oron för Abrahams framtid kunde icke skjutas undan.
Först och främst hans fästmö. Hon bodde nu hos Louise, och hon var söt
och snäll. Men det fanns någonting hysteriskt och överspänt hos
flickan, som oroade fru Marie. Hon råkade i ångest och sorg och grät av
medlidande över allting, över prostituerade kvinnors elände och över
tuppar, som ska slaktas och över allting. Två gånger i veckan gick hon i
bönhuset, där Benjamin Hagelin for fram som en stormvind bland
kvinnorna.
Det var det. Och så var det Abrahams plats. Kunde det verkligen vara
någon framtid att binda sig vid Backarna?
--Han blir inte bunden. Han kan gå när han vill.
--Å, han är nog lika envis som du, smålog fru Marie och suckade. Och så
är det det, Julius--Kan det verkligen vara bra att stanna ett helt år på
Björkenäs?
--Varför inte?
--Ja, herre Gud, du vet ju, att jag säger inte gärna något ont. Men när
det nu är fråga om Abraham. Och för allt det, som berättas om fru
Hyltenius--
--Marie, sade Julius Krok, och den lille mannen, som växt flera tum
under de sista månaderna, tog nu på sig sin värdigaste min. Marie, jag
vill inte veta av några Apostelshistorier. Dessutom är Abraham allvarlig
nog och så fästad vid sin flicka--
--Ja--ja--ja--, suckade fru Marie. Bara nu inte Backarna kommer att
förstöra hans framtid--
--Man ska inte alltid tänka på sin framtid, klippte ingenjören av. Han
talade kort och häftigt och det fanns en ond, nästan lömsk glimt i
blicken. Men det märkte icke fru Marie, där hon satt med nål och garn
och stramalj.
--Det var besynnerligt--ska man inte det?
--Nej, fortsatte ingenjören. Se bara på mig. Det är inte alltid, det
slår väl ut--
Då måste fru Marie skratta.
--Nej, käre, käre Julius, när tänkte du på din framtid?
Svaret kom kort, förberett--som om det hade varit färdigt många, många
år och nu äntligen måste fram.
--När jag trädde i förbindelse med huset Broms.
Fru Marie såg inte upp och nålen fortsatte oavbrutet sin bana fram och
tillbaka genom stramaljen. Men Julius Krok kröp ihop och blundade och
höll andan.
Slutligen sade fru Marie:
--Säg, Julius--har du aldrig tyckt om mig?
I detsamma reste hon sig hastigt och kastade ifrån sig arbetet.
--Nej, det är ju barnsligheter. Du behöver inte svara.
Hon gick ut ur rummet. Och det var första gången fru Marie kastade sin
nål, sitt garn och sin stramalj på golvet.
I mitten av september insjuknade fru Marie i lungkatarr men
tillfrisknade efter ett par veckor. I medio av december sjuknade hon på
nytt. Redan första sängdagen lät hon kalla till sig Abraham Björner.
Han satte upp hennes testamente.
När Aposteln hörde talas om ett testamente blev han ifrån sig av oro.
Han hängde sin svärfar i rocken.
--Om svärfar ruinerar oss, så lovar jag--Svärfar är ju besatt av en fix
idé, svärfar är ju sinnessjuk. Jag ska låta sätta svärfar under
förmyndare.
På nionde dygnet övergick lungkatarren till akut lunginflammation.
Abraham eftertelegraferades.
Barnen voro samlade i sängkammaren. Julius Krok stod på knä i sin säng
och stödde den sjuka med kuddar. Fru Marie lät Abraham taga fram
testamentet ur byrålådan.
--Jag har gett pappa allt, vad jag äger, sade hon. Jag tror inte, att
någon av er, barn, har någonting däremot. Men jag vill, att ni ska
teckna på, att ni godtager testamentet. Paulus skall också teckna på.
Det blir kanske svårt för dig, Louise. Men det är så skönt att veta, att
det inte blir bråk efter en--
Louise skrev under och gick ut efter lektorn. Agnes skrev under, Abraham
skrev under. Det blev tyst och stilla. Ingenjören viskade i hennes öra.
Hon skakade på huvudet.
Efter en stund sade hon:
--Stackars lilla Louise.
Abraham gjorde en rörelse. I detsamma öppnades dörren, och lektor Holmin
steg in. Han var vit. Några ögonblick sökte han efter papperet med
blicken. Han gick hastigt fram till byrån och skrev sitt namn. Utan att
se på den sjuka och utan att säga ett ord gick han ut.
Julius Krok vakade den natten hos sin hustru. Han låg på knä vid bädden
och rörde sig icke. Hostanfallen kommo tätt men blevo allt svagare.
Sjuksköterskan och doktor Roth alternerade i vården.
Klockan två satte sig fru Marie upp i sängen. Då hon såg doktorn framför
sig, sade hon:
--Nu skall ni gå.
Hon böjde sig fram och tog mannens huvud mellan sina händer.
--Du får inte tro, att jag någonsin missaktat dig, sade hon. Jag har
alltid trott dig om stort. Men jag ville skona dig från det dagliga
släpet. Därför fick Lagerström sköta affärerna. Det skall du nu veta
innan jag dör.
Julius Krok sade:
--Kära lilla Marie, du är inte så sjuk, som du tror. Tänk! Nu ser du ut
som en ung flicka.
--Tänk! upprepade hon. Och hon såg sig småleende omkring som om hon hade
sökt en spegel. Men då hon mötte mörker i alla hörn vände hon åter
blicken mot mannen. Hon kände, hur det lilla huvudet riste mellan hennes
händer. Och hon förstod att han ville säga något, som skulle gottgöra.
Då borrade hon fingrarna in i hans hår. Det var en smekning men den var
häftig, skälvande, hård, ty hennes kropp skakades av den första
dödsfrossan. Han försökte resa sitt huvud, men hon tryckte hans huvud
ned mot täcket. Hon kände, att hostan lurade i bröstet, hon var rädd,
att någon skulle störa dem.
--Nej, du får inte tala, sade hon. Det är bara jag, som får tala. Jag
vet tillräckligt. Jag vet, att jag har älskat dig över allting. Det är
mig nog.
Efter en stund sade hon:
--Giv mig en kyss.
Men då skallrade hennes tänder. Och när han lyfte huvudet såg han, att
hon grinade emot honom med överläppen pressad upp mot näsan.
--Varför gör du så? frågade Julius Krok.
Sjuksköterskan, som smugit sig in, tog den döda i famn och lade henne
bland kuddarna. Ansiktet återtog en leende och lycklig min.


JULIUS KROK BLIR MILLIONÄR OCH VÄXER YTTERLIGARE NÅGRA TUM

Abraham Björner gjorde bouppteckningen efter fru Marie och lyckades
åstadkomma ett vackert netto på över niohundratusen kronor.
Blekängsfastigheterna upptogos till sexhundratusen.
Julius Krok var således så gott som millionär, det hade han svart på
vitt på. Och det var lugnande. "Projektet Backarnas" framtid kunde anses
tryggad, om det också måste anstå några månader med planens
realiserande. Ty i trots av millionen var det ont om kontanter.
Arvsskatten var dryg, och underhandlingarna med staden hade strandat.
Drätselkammaren hade tillstyrkt köp till ett pris av fyrahundratusen.
Det var oblygt. Ingenjörn tog tillbaka sitt anbud. Numera sålde han icke
under femhundratusen.
Julius Krok hade förlorat något av sin ödmjukhet. Han hade blivit en rik
man. Han var icke längre ett inhyseshjon hos sin hustru. Lagerström,
tyrannen, hade begärt sitt avsked. Det var det sista bandet, som föll.
Lagerström fick en gratifikation på tiotusen kronor och skildes i frid
från sin husbonde.
--Nu ryker han, sade Lagerström. Men han sade det helt tyst, då han stod
i tamburen med hatten i hand och gjorde en sista, trygg och sävlig
avskedsbugning. Och den ende, som hörde de profetiska orden, var
Lagerström. Och Lagerström var en klok och diskret karl, som aldrig
skvallrade.
Gusten Sörman blev förste man på kontoret. Då förstod hela staden, att
huset Broms & Krok sett sina bästa dagar. Aposteln råkade i raseri. Han
skrev tre artiklar för Nyheterna. I den första talade han om en
mordbrand, vars upphovsman fortfarande gick lös på stadens gator. I
artikeln numro två talade han i allmänna ordalag om edens, särskilt
vittnesedens betydelse och framvisade det förkastliga i att skaffa
brottsliga vänner ett alibi. Tredje artikeln blev aldrig tryckt. Faktorn
gick med manuskriptet till stadsfiskaln och frågade om det var åtalbart.
Och det var åtalbart.
De båda artiklarna hade emellertid en förfärlig verkan på Liter-Pelle.
Han rymde från fattigvården, strövade omkring i skogarna och kom ända
upp till Rogershus. Därifrån fördes han med länsmansskjuts till staden.
Men på Blekängsbron fick han ett slaganfall eller låtsades få. Länsman
höll framför Tre Remmare och skickade drängen efter något starkt. När
drängen kom ut igen, låg länsman och sprattlade i snön och Liter-Pelle
var försvunnen.
En vecka senare kallades doktor Roth till Liter-Pelles dödsbädd. Fru
Malin Pettersson i Oscarsgatan 18 hade av pur barmhärtighet tagit sig an
sin frånskilde make, givit honom mat och husrum och förljuvat hans sista
dagar medelst allehanda spritvaror.
--Och vad har jag fått för tack, doktorn? Han har slagit sönder mina
möbler. Och kära doktorn, jag har varit så altererad, så jag har tätt
droppar var halvtimme. För än har han ropat på Bromsen och än på
tvillingarna. Och så han har slagits med råttkungen, stackarn! Och
sannerligen är det inte, som skulle han ha fört råttor med sig,
uslingen. Men Gusten Sörman ba' för honom, så han får väl stanna, tills
det blir slut ordentligt. Fast nog är det ett elände--
Liter-Pelle själv hade tydligen gjort upp sin räkning och var lugn.
--Nu ska ni inte komma fler, sade han till doktorn. Gå sin väg,
prästafar, jag har sagt sanningen.
--Det är inte prästen, det är doktorn.
--Skit detsamma. Jag har sagt sanningen, eftersom de tussa råttkungen på
mig. Men vasgo häkta mig, Lönrot lilla. Det är så slut, så jag liker
inte brännvin mera. Gå din väg--
Och Elis Eberhard, som icke trodde på någon timlig eller evig sanning
med undantag av förintelsens sanning, Elis Eberhard gick.
Men i Blekängskvarteren spreds det ryktet, att Liter-Pelle bekant på
dödsbädden. Han skulle till och med i vittnens närvaro ha undertecknat
en bekännelseskrift. Och efteråt skulle Gusten Sörman ha tillkallat
doktorn för att få bevis på, att Pettersson varit vid sina sinnens fulla
bruk. Men om han bekänt i brand-saken eller mord-saken eller i någon av
sina andra många "saker", därom voro meningarna delade.
Från Blekängen gick ryktet över hela staden.
Ingenjören ensam förskonades för alla rykten. Han gick aldrig ut, aldrig
till källaren, aldrig till kontoret, aldrig till skogen. Han trivdes så
gott i sitt hem, i sitt rum. Agnes och Lisen skötte de husliga sysslorna
varligt och tyst, talade viskande, ty det var sorgeår. Även Julius Krok
sörjde men med en gammal mans lugn. En tankspridd, smågnolande sorg, ett
sällskap i ensamheten.
Fru Maries porträtt stod framför honom på skrivbordet. Ibland nickade
han åt henne. Men han gjorde icke som svärfar Broms, han talade aldrig
med sin hustru. Han kände knappast igen henne, hon var redan så oändligt
långt borta. Och damen på porträttet hade en uppsträckt förnäm hållning,
som icke var fru Maries. Händerna lågo tunga i knät, utan nål, garn och
stramalj.
Ingenjören snodde sin lock, kastade då och då ned några siffror på
skrivbordsplånet, sålde och köpte, alltid med förtjänst. Det var en lugn
och angenäm sysselsättning. Någon gång kunde det hända, att han såg
Backarnas krossade fönsterruta och herr Vickbergs framsträckta hand. Då
visste han, att skymningen var nära, tid att tända ljus.
Ibland kom Louise ned för att spela ett parti bräde. Det var också lugnt
och angenämt. Men Louise var icke riktigt kry. Ofta nog måste hon
avbryta partiet. Och det var förargligt.
Ibland kom fröken Agnes, satte sig stilla och tyst mitt framför sin far
och betraktade honom med medlidsamma blickar. När lille ingenjören
vridit sig några varv runt i stolen, öppnade hon äntligen sin mun och
sade:
--Kära pappa, de kommer alldeles säkert att lura pappa. Endera staden
eller arbetarna eller Hyltenius eller Hagelinarna. Alldeles säkert.
--Jag tror inte det, sade ingenjören.
--Jo, pappa, Paulus säger--
Men då sprang ingenjören upp och gjorde en djup och sned bugning, som
var ett avskedstecken.
--Om Paulus vill mig någonting, så får han vara god och säga det själv.
Lektor Holmin undvek sin svärfar. Den ödesdigra dag, då Louise tvingat
honom att godkänna fru Maries testamente, hade varit alltför svår för
Aposteln. Han kände, att ett samtal med svärfadern måste sluta illa. Han
föredrog att bida sin tid. Men han förblev ingalunda overksam.
Tillsamman med byggmästar Larsson gjorde han en omvärdering av
Blekängen. De båda herrarna funno, att staden skulle kunna betala
fyrahundrafemtio à femhundra tusen under förutsättning att av säljaren
stipulerade villkor beträffandes gas, vattenledning och avlopp för
Backarna bortföllo.
Han talade med Abraham Björner och lyckades åstadkomma ett uppskov med
försäljningen av Backarna.
Han tvingade doktor Roth att underteckna ett vittnesmål, enligt vilket
bemälde Roth påstod sig hava hört framlidne betjänten Edvin Johnsson
vidgå det han hade gjort sig saker till mened i fråga om Petterssons
alibi.
--Karn är ju död, sade Jublet och skrev under. Aposteln stoppade
papperet i plånboken.
--Johnsson är död, ja. Men det finns andra, som likaledes beedigat
Pettersson alibi.
--Bror är en skurk, en komplett fähund!
--Nej, det är jag inte. Men du! Du förleder minderåriga flickor--
--Lögn! skrek Jublet och svängde sin handduk kring Apostelns kinder. Jag
har kysst en tös på mun, på Blekängsgatan. Det är allt. Men bror tar med
berått mod livet av sin hustru. Jag har befallt diet, sträng diet. Hör
sen! Och bror tvingar i henne ärter och fläsk.
--Det är gott och hälsosamt, invände Aposteln. För den som har ett rent
samvete--
--För den som har magsår, är det värre än arsenik, skrek Jublet. Jag ska
ta mig fan låta häkta bror, härnäst det osar fläsk.
Men Aposteln sade:
--Vad jag kan äta, det kan också min hustru äta. Jag hade ett gott
föräldrahem, och där fick jag lära att icke rata enkel husmanskost. Men
din far var en rabulist, som satte eld på stan--
Sålunda verkade Aposteln outtröttlig, tagande vård om arvet efter fru
Marie, som i tidens fullbordan skulle bli arv efter Julius Krok och då
först råka i säkra händer. På alla håll reste han hinder för svärfaderns
förstörelselusta. Med fina, starka trådar band han alla dem, som borde
bindas. Björner med kontanter, Larsson med löften, Jublet med skräck.
För Gusten Sörman hade han, ifall så skulle behövas, den där lilla
menedshistorien i beredskap. Återstod endast Hagelinarna, Benjamin
Hagelin. Visserligen skulle väl några väl och lagom klart formulerade
artiklar om Tre Remmaremordet göra kraftig verkan. Men det var farligt
att draga i den tåten.
Fru Maries död och Lagerströms fall var ett hårt slag för Hagelinarna.
Ty det var dem motbjudande att behöva återupptaga förhandlingarna med
den lille syndaren, ingenjören. Men de ville icke uppgiva hoppet att
bliva herrar över Blekängen, där en stor del av de troende hade sin
hemvist. Och om ingenjören icke var lika gudfruktig som Lagerström, så
var han kanske å andra sidan heller icke lika knivig--
Alltså gjorde skomakaren våld på sina känslor, spottade i förstugan och
ringde på dörren.
--Ja, se nu är en här igen, lilla snälla ingenjörn. Han ska väl vara som
lite mjukare nu, sen stan burit sig så skamligt åt. Ja, sa' jag inte
det? Med Bethanister ska en aldrig göra affärer, för där står Han på
lur, Han själver. Nej, ta nu reson och sälj till oss. Se, vi kan inte
lura folk, för hur skulle det då gå? Vi stackare ha ju bara Gud att
hålla oss till. Han är så sträng, så sträng, så sträng--
--Vad bjuder herrarna? frågade ingenjören.
--Bjuder? Ja, se det är allt efter som. Det är inte med oss som med
Bethanisterna, som har en byggmästare och bankdirektör som äldste. För
se vi ha avsvurit mammon. Men inte blir det något bråk med priset. Bara
vi få köpa så smått, så smått--
--Ja, sade ingenjören. Det kan jag möjligen vara med om, ifall jag redan
i år kan få minst hundratusen disponibla. Herrarna får betala efter
bouppteckningsvärdet. Det är naturligtvis som vanligt satt ganska lågt--
--Inte när häradshövdingen gjort bouppteckningen.
--Se själv, sade ingenjören och räckte honom en förteckning över
Blekängens fastigheter. Skomakaren snöt sig, tog papperet mellan
fingerspetsarna och höll det på en alns avstånd från de rinnande ögonen.
--Ja, nog sir jag siffror. Men nu ska jag säga, som det är. En fattig
skomakare, som har sitt lilla geschäft di kallar, och ellers lever i
förtrolighet med sin Gud, inte kan han förstå sig på husaffärer.
--Ja, då ska herrn ta mig tusan inte heller göra några husaffärer!
Julius Krok röck till sig papperet och stoppade i skrivbordslådan. Är
det annars något?
Skomakaren slöt ögonen som en andäktigt bedjande, han lade det oformligt
stora huvudet på sned och strök sig över hjässan.
--Jo, nog är det det. Vi skulle så gärna hjälpa ingenjörn och vara med
på ett hörn däruppe på Backarna.
--Såå? Julius Krok blev intresserad. Av Backarnas blivande invånare voro
minst hälften Hagelinare. Det var således ett betydelsefullt uppslag.
--Ja, se där det görs något gott, där vill vi ju gärna vara med. Men
först skulle vi väl höra lite om priset--
Då slog ingenjören linjalen i bordet.
--Hör nu, Hagelin, han ska inte tro, att han sitter bak disken och lurar
bönder.
--Nej, det förstås. Se, jag ska säga, hur det är. Inte har en fattig
skomakare kunskap och talförmåga. Men se bror Benjamin--
--Honom vill jag inte ha att göra med.
--Nää, nä. Ja, jag får väl si att komma igen då. Adjö, adjö, lilla
ingenjörn.
Ingenjören skakade obehaget av sig. Han gick upp till Louise och satte
sig på sängkanten.
--Hur är det med dig nu? Har du feber? Du har väl inte ätit något?
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 13
  • Parts
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 01
    Total number of words is 4202
    Total number of unique words is 1839
    24.0 of words are in the 2000 most common words
    32.7 of words are in the 5000 most common words
    36.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 02
    Total number of words is 4510
    Total number of unique words is 1807
    24.9 of words are in the 2000 most common words
    34.1 of words are in the 5000 most common words
    38.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 03
    Total number of words is 4562
    Total number of unique words is 1652
    27.2 of words are in the 2000 most common words
    34.9 of words are in the 5000 most common words
    39.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 04
    Total number of words is 4552
    Total number of unique words is 1664
    27.0 of words are in the 2000 most common words
    36.7 of words are in the 5000 most common words
    40.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 05
    Total number of words is 4567
    Total number of unique words is 1721
    26.8 of words are in the 2000 most common words
    36.5 of words are in the 5000 most common words
    40.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 06
    Total number of words is 4687
    Total number of unique words is 1659
    27.5 of words are in the 2000 most common words
    36.3 of words are in the 5000 most common words
    40.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 07
    Total number of words is 4630
    Total number of unique words is 1677
    26.7 of words are in the 2000 most common words
    35.2 of words are in the 5000 most common words
    40.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 08
    Total number of words is 4583
    Total number of unique words is 1671
    28.1 of words are in the 2000 most common words
    38.1 of words are in the 5000 most common words
    42.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 09
    Total number of words is 4586
    Total number of unique words is 1738
    26.8 of words are in the 2000 most common words
    35.4 of words are in the 5000 most common words
    39.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 10
    Total number of words is 4518
    Total number of unique words is 1687
    26.7 of words are in the 2000 most common words
    35.6 of words are in the 5000 most common words
    40.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 11
    Total number of words is 4677
    Total number of unique words is 1614
    28.1 of words are in the 2000 most common words
    37.3 of words are in the 5000 most common words
    42.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 12
    Total number of words is 4530
    Total number of unique words is 1571
    28.3 of words are in the 2000 most common words
    36.8 of words are in the 5000 most common words
    40.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 13
    Total number of words is 4613
    Total number of unique words is 1585
    28.6 of words are in the 2000 most common words
    37.6 of words are in the 5000 most common words
    41.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 14
    Total number of words is 4543
    Total number of unique words is 1510
    28.1 of words are in the 2000 most common words
    35.4 of words are in the 5000 most common words
    39.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 15
    Total number of words is 4659
    Total number of unique words is 1586
    30.2 of words are in the 2000 most common words
    38.2 of words are in the 5000 most common words
    43.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 16
    Total number of words is 4559
    Total number of unique words is 1708
    26.8 of words are in the 2000 most common words
    35.8 of words are in the 5000 most common words
    40.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 17
    Total number of words is 4649
    Total number of unique words is 1607
    28.0 of words are in the 2000 most common words
    38.3 of words are in the 5000 most common words
    42.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 18
    Total number of words is 2125
    Total number of unique words is 999
    30.0 of words are in the 2000 most common words
    36.5 of words are in the 5000 most common words
    41.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.