Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 02

Total number of words is 4510
Total number of unique words is 1807
24.9 of words are in the 2000 most common words
34.1 of words are in the 5000 most common words
38.4 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
sorts klassificering av synderna samt några delvis splitter nya
meddelanden om yttersta domen. I övrigt ingenting graverande. Efter två
års verksamhet på Backarna försvann främlingen, lämnande lökar och en
handpress som ersättning för sista årets oguldna hyra. Borgmästaren
sände Starke-Petter att söka förfalskade sedlar på Backarnas vind, och
faster Mimmi gick själv dit upp för att möjligen vinna någon upplysning
beträffande rymmarens religion. Men båda två fingo återvända med
oförrättat ärende.
Främlingens religion förblev en hemlighet. Hans proselyter levde länge i
ovisshet och rädsla liksom får, de där ingen herde hava. Prosten Book
kallade dem förgäves tillbaka till det rätta fårahuset, under det att
faster Mimmi stängde sin dörr för de kätterska madammerna. Skomakar
Hagelin tog slutligen sitt parti, tillkallade en baptistpredikant från
Norrköping och lät döpa sig och sitt hus i Blekängsbäcken. I sin
hänförelse ville skomakaren döpa om själva bäcken och kalla den Jordan.
Men icke ens de troende kunde förmås att giva ett så heligt namn åt ett
vatten, som flöt mellan Tanningen och Storån och som till på köpet var
ett tillhåll för råttkungen, hans gemåler och avföda.
När underrättelsen om Hagelins "upptåg" nådde prostgården, sutto
syskonen Book vid brädspelsbordet, och gubben hade bredvid sig en av
dessa varmt färgade toddar, som genom noggrann vård kunna hållas vid liv
en hel lång höstafton. Prosten blev djupt bedrövad, han satte händerna
för ansiktet och försjönk i betraktelser. Syster Mimmi lade sakta ifrån
sig tärningarna och tog till strumpstickorna, hon ville icke störa
honom. Efter en stund sade prosten--och hans tänder skallrade:
--Husch då! Du ska se, Mimmi, att skomakarn får ryska snuvan. Nå,
tillade han betänksamt, det blir hans sak, den tosingen. För resten har
man aldrig sett, att vederdöparna vunnit anhängare inom de burgna
klasserna. Men det är ju skada ändå, ja minsann minsann--
Prosten hade rätt, det var endast fattigt folk, magert och blekt och
askgrått folk, som slöt sig till Hagelin. Och även bland dem ansågs det
som en skam. De frågade varandra: Ska madam Eriksson gå och köpa skor?
Vilket betydde: Ska madam Eriksson gå och höra Hagelin predika? Det lät
ju ståtligt och förmöget: att köpa skor. Men när man talar om en så
viktig tilldragelse, brukar man varken slå ned ögonen eller dra ned
mungiporna och sucka som i själanöd.
Hagelinarna gjorde verkligen icke mycket väsen av sig. De sjöngo sina
psalmer med låg röst, och dopen förrättades i brunnen på
skomakaregården. Prosten Book hade lätt för att glömma, han glömde
vederdöparna, och faster Mimmi fann icke skäligt att oroa honom med
några påminnelser.
Hände så en decembernatt fram i slutet på femtiotalet, att kyrktuppen
blåste ned. Samma orkan, som förstörde hundratals tunnland
Björkenässkog, satte fart i S. Johannes gamla tupp och förde honom över
prostgården, över torget rakt in i fältkamrer Björners trädgård. Han
krossade ett päronträd och väckte gamle fältkamrern, som eljest ansågs
vara en mycket lomhörd person.
Skadan var i och för sig icke stor, tuppen var gammal och rostig.
Prosten lät genast beställa en ny tupp, vacker och stor nog att rymma
två tunnor spannmål. Beställningen lämnades till den nye plåtslagaren på
norr, en ung man, skötsam och kyrklig. Hans namn var Jakob Broms, och
han var icke född i staden.
Emellertid måste beställningen pro forma bekräftas av kyrkostämman. Och
här mötte en överraskning! Just som prosten en smula hastigt och
vårdslöst lyfte klubban för att klubba fast beslutet, reste sig skomakar
Hagelin, talade och sade, att man ingalunda borde anskaffa ett nytt
plåtkreatur. Ty tuppen, påstod Hagelin, är ett hedniskt symbolum.
Varifrån hade skomakaren hämtat detta ord, och vad menade han därmed?
Ingen visste det. Prosten rodnade ända upp över hjässan, och det tunna
håret låg som vit aska över glöd. Han slog klubban i bordet och gick sin
väg. Men när han kommit in i prostgårdens trädgård, började han gråta.
Han stannade bland drivorna, och faster Mimmi måste ta honom under armen
och till hälften draga honom in på expeditionsrummet.
--Fy, det var för lett, Mimmi, nej fy, det var för lett att se honom!
Just så ser satan ut.
S. Johannes fick naturligtvis sin tupp och prosten sin vilja fram. Men
sekteristernas skara ökades dag för dag. Psalmerna sjöngos med högan
röst, och Hagelin bannade både kyrka och prost. Upprorsandan verkade
bland unga och gamla. Det gick ända därhän, att en äldre madam, inbjuden
i faster Mimmis eget kök, fällde detta yttrande:
--Ja men han är väl också människa--
Om hon därmed menade prosten eller Hagelin är obekant och kan också göra
detsamma. Den pratsjuka gumman utstöttes ur församlingen och med henne
följde många madammer och en eller två fruar. Bland dem, som övergingo
till sekteristerna, var även plåtslagare Broms. Det var en betydande
förlust för statskyrkan.
J. A. Broms hade antagit titeln fabriqueur, han hade gift sig med
mamsell Louise Roth, gamle prostens yngsta dotter, och räknade sålunda
svågerskap med stadens komminister, som ju för övrigt även han var en ur
ortodox synpunkt misstänkt person. J. A. Broms inköpte den del av
Björners trädgård, som gränsade till Storgatan. Här uppförde han ett
trevåningshus, det största i staden näst rådhuset. På nedre botten fanns
det butiker med jättestora fönster. Och under takstolarna fanns det en
torkvind större än faster Mimmis. Mot tre riksdaler i veckan upplät han
denna vind åt brödraförsamlingen, som icke längre rymdes i
skomakarverkstaden. Själv hade J. A. Broms sällan tid att åhöra Hagelins
tämligen långdragna predikningar. Men han sände sin hustru, sin dotter
och sina gesäller upp på vinden. Och han tillhöll Hagelin att varje
lördagsafton läsa upp hustavlan, en önskan, som Hagelin, själv
familjefader och arbetsgivare, med största förnöjelse efterkom.
Det högkyrkliga partiet sammansmälte till en aristokratisk klick, mäktig
visserligen på grund av det stora fyrktal dess medlemmar representerade,
men ständigt oroad och chikanerad av den sekteristiska massan. Faster
Mimmi steg icke längre ut på trappan att niga för alla stadens madammer.
Kaffet delades ut skålpundsvis som ett slags pension åt ett fåtal
trofasta själar. Prostens svärson, komminister Roth, förtärde halva
balen, och man kan likväl icke påstå, att han gjorde skäl för den
rikliga gåvan. Han var trög och lat, föraktade baptisterna men hyste ett
lömskt hat till prostgården.
Gamle prosten fick således ensam strida mot otron, bäst han kunde. När
han satt vid sin bordeaux eller vid sin toddy, hände det, att anden föll
över honom och ingav honom utomordentligt kraftiga och sinnrika argument
mot de vederdöpare. Men ingen förstod att fixera dessa andens blixtar,
de försvunno i mörkret. Och nästa söndag vände prosten på fjärdingen och
tog fram en predikan, gammal och tam, lämplig för de tider, då alla får
betade i samma hage.
Vartannat år beställde prosten nya stövlar. När han då hade skomakaren
på knä framför sig, drog han honom omilt i de grå testarna, talade och
sade:
--Ho är du, Hagelin, att du kallar min kyrka en sköka i Babylon? Har du
varit i Babylon du, Hagelin? Har du sett någon sköka då? Inte det
heller?
Nej, det hade han icke, ty i mannaminne hade det icke funnits någon
verklig sköka i staden, och främmande länder hade skomakaren aldrig
berest. Han kom sålunda till korta inför prostens större lärdom och blev
honom svaret skyldig. Men otron stävjades icke. Och tiden--eller kanske
det var vinet eller toddarna--for illa fram med gamle prästen. Den höga,
"serafiska" stämman sjönk till ett grötigt mummel, minnet strejkade och
benen skälvde som på en orkeslös häst. När han stod i predikstolen,
kunde det ibland hända, att han bröt av mitt i texten, tog timglaset och
höll det mot ljuset, skakade och synade.
De stunderna rann sanden besynnerligt sakta.
Och komminister Roth, som skulle stått sin svärfar och förman bi, var
sannerligen icke värd en vitten. Tre ting hade han kära här i världen,
komminister Roth, sin järnkamin, sin kaffekopp och sin sjöskumspipa, som
eldades med "Hoppet" eller med holländsk knaster. Kaminen eldade han med
brädlappar och kol, som sonen Elis Eberhard måste stjäla från farbror
Broms' kolupplag. Ack, vad kunde det göra svåger Broms? Han var rik,
han. Och hade dessutom bara ett barn, under det att Rothen hade åtta.
Elis Eberhard blev svart om händerna, men det fick mor tvätta av, hon
skulle också ha något att göra.
Roth satt framför kaminen varje ledig stund, och de voro många. Han
varken läste eller tänkte. En och annan gång tog han pipan ur mun och
spottade på det glödande järnet, det var allt. Han låg sällan stilla en
natt, vid tretiden måste han upp och elda. Först när järnet glödde gick
han åter till vila, eller väckte sin stackars hustru och skrämde henne
med hårda och oblyga smekningar. Han var en mycket dyster och fåordig
man, denne Johan Jacob Roth. När han predikade talade han med flit så
lågt, att ingen skulle höra honom. Han var avskydd av alla människor.
Tre gånger hade det brutit ut skorstenseld i komministergården. Tredje
gången fick komministern--så prostens svärson han än var--böta för
uraktlåten sotning. Fjärde gången var olyckan framme. Gnistorna trängde
in i skräddare Wendells vind, där ett lager nyberedd vadd låg till
torkning. Vindsluckorna stodo öppna, det blåste som alltid i februari en
tämligen stark NNV. Skräddargården brann, därefter buntmakarens,
därefter bagare Berthelssons, vars hus var i två våningar.
Klockan en kvart över nio på aftonen bröt elden ut. Den nyss inslumrade
staden väcktes av klämtning och nattvaktens rop. Kort därefter gick
brandtrumman. Borgmästarinnan, som dagen förut givit livet åt en son,
bars på en madrass över till prostgården. Borgmästaren flydde med den
nyfödde ut ur staden och återvände först följande morgon. Alla människor
tappade huvudet, till och med Bromsen, som eljest var en redig person.
Han lät sina gesäller vattendränka kollagret, som låg en halv
fjärdingsväg norr om brandstället. Klockare Carlén lät rada upp säckar
fyllda med sand framför kyrkan. Han var en beläst man och visste att
sandsäckar kunna skydda vid belägring. Eldskräcken gjorde honom med all
hans lärdom till ett åtlöje.
Faster Mimmi ensam bibehöll hela sin sinnesnärvaro och sin
handlingskraft. I en fläng lät hon pigorna snörpa ihop lakan, dränkte
vävsjoket i vatten och satte upp det som brandsegel framför prostgården.
Samtidigt ordnade hon med sprutorna, bildade tre langningskedjor från
klappbryggan i Storån upp till brandstället, och sände ridande bud till
Klockeberga, Björkenäs, Rogershus och Viskingeholm.
Småttingar och åldringar togo sin tillflykt till prostgården. Två
kaffepannor ångade på spisen, och linne- och klädskåp stodo på vid
gavel. Sekterister och högkyrkliga gräto om varandra. Och trädgården
förvandlades till en möbelmarknad. Prosten stannade i sin säng. Men han
hade tänt ljus, och i högra handen höll han bibeln och i den vänstra
psalmboken. Han bad med högan röst. Då faster Mimmi stack huvudet inom
dörren bad han henne lösa upp nattmössebanden, på det att han skulle
kunna stiga upp och gå ut till sin församling. Men faster Mimmi svarade:
--Nej, ligg du stilla, Book, och bed vår Herre om hjälp. Någon skall
göra det.
Vid tvåtiden stodo sju gårdar i lågor. Björkenässprutan hade kommit
strax efter tolv, och klockan tre kom Rogershussprutan. Baron de Sars
red sin åbäkiga fux. Av någon anledning hade han iklätt sig
kammarherreuniform, och den verkade disciplinerande. Han förde kommandot
under tre timmar. Vid halvsjutiden blev han plötsligt trött och
förklarade, att elden icke stod att hejda. Så red han hem--till "det
vackra fruntimret" påstod stadsborna, som aldrig kunde förlåta denna
desertering.
På hemvägen mötte han Viskingeholmfolket.
--Nej, vänd om! ropade baronen. Det tjänar förbanne mig ingenting till.
Det brinner värre än i helvetet.
Viskingeholmfolket läto sig emellertid icke hejdas. Deras anförare, en
ung förvaltare, hade måst utkämpa en skarp dust med gubben Lilja, innan
han fick lov att komma staden till hjälp. Det var en nätt och prydlig
liten herre, förvaltaren Julius Krok. Han bar en lång öronlock, som
gärna ville falla ned i ansiktet och som gav hans utseende en
anstrykning av koketteri. Han var son till gamle trivialskolerektorn,
den mesen, och dotterson till Lilja.
När Viskingeholmarna åkte över Blekängsbron, hade elden nått Södergränd
i söder, Jordgatan i öster och Gamla gatan i väster. Två gårdar voro
redan brunna till grunden, åtta tak hade fallit och allt som allt
härskade elden obestritt över fjorton gårdar. I prostens trädgård fanns
icke längre plats för flera trasiga möbler, och i prostgården trängdes
gubbar, gummor och illtjutande småfolk. Faster Mimmi packade en
höskrinda full med barn, lät Sörman taga tömmarna och satte madam
Hagelin till att taga vård om barnen. De körde upp till Backarna.
Skrindan fastnade i snön och barnen måste bäras i säckar upp till huset.
Själv måste faster Mimmi söka ett par timmars vila, benen bar henne icke
längre. Borgmästaren övertog befälet, understödd av Broms, som äntligen
återvunnit fattningen. Julius Krok blev emellertid den verklige ledaren.
Han övergav offensiven, de brinnande husen fingo brinna, och alla
sprutor och hinkar spydde sitt vatten över väggar, som rykte, knastrade,
svartnade. De första springande blå lågorna dränktes. Små kåkar,
munsbitar för de dånande lågorna, revos och trävirket bortskaffades.
Gummor, som med svedda kjolar hoppade över bränderna, jämrande och
ropande förlupna kattor vid namn, fasttogos och inspärrades i Stenbergs
plåtbeslagna kurra. Drängar med krokiga, skälvande ben och sömniga ögon
fingo smaka förvaltarens spö. Han var värre än satan, förvaltaren, han
var värre än ängelen Gabriel. Han dansade som en vilde kring elden, han
skrek tills stämman sprack, han kröp så nära elden, att den koketta
öronlocken fräsande reste sig som borsten på en ilsken hund.
Förvaltare Krok vann varken kärlek eller ära på den kuppen. Han fick
svett skinn. Han fick tre processer på halsen och måste betala
skadestånd för nedrivna kåkar. Men han begränsade elden.
Den enda, som uppskattade hans verk, var faster Mimmi. Hon kom ut på
torget med liniment och bandager. Julius Krok stod ensam på kullen,
samma kulle, där man sedermera rest Gustaf Wasas staty. Då faster Mimmi
blev varse det brända, sotiga ansiktet och det svarta håret, greps hon
av ett slags svindel. Hon gick rakt fram till ynglingen, omfamnade honom
och kysste honom. Alltsedan Göteborgstiden hade faster Mimmi icke kysst
en man, icke ens sin bror. Klockan var åtta på kvällen, men torget var
rikligt upplyst av lågorna.
Sedan faster Mimmi kysst ynglingen och fällt några tårar, beströk hon
det brända ansiktet och händerna med kalkliniment och förde honom in i
prostgården.
Under natten flammade elden upp några gånger men dämpades. Och följande
morgon var faran överstånden. Tre eller fyra hus stodo likväl ännu i
ljusan låga.
Vid middagstiden sprängde baron de Sars i spetsen för en tio, tolv
ryttare över Blekängsbron. På torget möttes han av borgmästaren, som
ödmjukt tackade hans nåd, men tillika påpekade, att elden redan var
släckt.
--Vasa? skrek hans nåd. Va fan nu då? Redan släckt? Va fan oroar ni folk
för? Om ni släcker själva? Vasa? Helt om! För tusan! Förbålt idiotiskt!
Helt om, karlar! Fy fan!
Vad beträffar orsaken och upphovet till allt detta elände, komminister
Johan Jacob Roth, förblev han lugn och oberörd sittande vid sin
järnkamin. Och icke nöjd med den eld, som rasade i staden, stoppade han
brädlapp på brädlapp, kolstycke på kolstycke ned i kaminen, vars lucka
hade handtag i form av en ängels huvud. I den allmänna villervallan
tänkte ingen på komministern, vådaeldens orsak förblev en hemlighet och
Johan Jacob behövde icke ens böta för uraktlåten sotning.
Eldsvådenatten hade sonen Elis Eberhard kommit in till honom och sagt:
--Far, far! Nu brinner det i skorsten igen och elden har tatt i
skräddaregården.
Komministern reste sig och gick bort till fönstret.
--Ja, sade han, elden är smittsam. Alldeles som elakt lynne.
Han återvände till kaminen och satte sig. Men när han såg gossens
upphetsade och förskräckta ansikte, sade han:
--Skräddarens kåk brinner, Elis Eberhard. Men det har ingen betydelse.
En människa brinner och slocknar. Ett hus brinner och slocknar. Allting
brinner och slocknar. Det har ingen betydelse. Lämna din far i fred,
Elis Eberhard. Det är det enda, som har någon betydelse.
Detta lugna ansikte, denna lugna röst, dessa lugna ord i en sådan stund
gjorde på gossens sinne ett outplånligt intryck.


BROMS & KROK

På gamla dagar blev fabriqueur J. A. Broms bekajad med en del
skröpligheter, som gjorde honom till en föga prydlig person. Näsan, det
stora bogsprötet, som pekat käckt och oförskräckt rakt fram, sjönk ihop,
hängde slankig ned över munnen och fick en sjuklig rödblå färg. Ögonbryn
och ögonhår föllo av, och ögonens mattgrå iris med små stickande
pupiller skymtade fram mellan rödflammiga, varkantade ögonlock. Gubben
bar på sin hjässa en skinnmössa, framtill barsliten och solkigt grå som
en gammal råtta. Under mössan fanns det en svart kalott, under
kalotten--åtminstone om söndagarna--en grågrön peruk, och under peruken
ännu en kalott av gulvitt ylle, ett plagg, som sällan kom med i tvätten.
Sommar och vinter bar han denna varma huvudbonad men begagnade däremot
aldrig ytterrock. Om vintern lyste en gul kalvskinnsväst i den slitna
bonjourens öppning, och mellan väst och ylleskjorta låg ett eller flera
kattskinn, fasthållna med segelgarnståtar. Understundom kunde det hända,
att kattsvansarna hängde fria nedanför skinnvästen, vilket gav dräkten
en viss fantastisk prägel.
J. A. Broms hade en föreställning om, att denna klädsel icke anstod en
fabriqueur och riddare av Kongl. Wasaorden. Han undvek södra staden, som
efter branden blivit rikemanskvarter. I södra staden bodde en massa
främlingar, de kände icke J. A. Broms, och det kunde falla dem in att
skratta åt honom. I och för sig kunde det visserligen vara likgiltigt.
Men han hade ett retligt lynne, och sedan han tvenne gånger måst böta
dryga summor för misshandel, undvek han helst all onödig förargelse.
Dessutom föraktade han dessa fina hus, dessa järnbalkonger, dessa
flaggstänger, dessa väderflöjlar i form av drakhuvuden eller förgyllda
pilar. Han, J. A. Broms, hade skaffat staden dess första fina
trevåningshus, och han ångrade det icke, ty fastigheten var räntabel.
Men han trivdes icke i sitt hem. Han älskade de fattigas boningar.
Blekängen, det var hans kvarter. Där var han känd, och där lät man helst
bli att reta honom. När han gått sin morgonrond genom verkstaden, knäade
han Karl Johansgatan utför, tog av till höger och kom in på Sofiagatan.
I vänster hand höll han sin enkäpp och med högra handens fyra
återstående fingrar en hörlur. Det var en så att säga officiell hörlur,
vars begagnande vid vissa tillfällen borde underlätta ett stilla
lyssnande vid andra, viktigare. Men det gamla knepet lurade ingen.
Bromsen fick aldrig höra sanningen.
På Sofiagatan undersökte han varje hus, knackade försiktigt på
rappningen, som föll och föll och föll. Han tog upp bitar från marken
och sökte passa in dem i det, som fanns kvar. Han grälade över murarna
och kallade dem tjuvar, fähundar, latmaskar. Men han svor aldrig.
Vid nästa hus knackade han på dörren efter att först ha kastat en blick
genom fönstret. Vanligen kom ingen och öppnade varken vid första, andra
eller tredje knackningen. Då blev han otålig, slog på rutan med hörluren
och ropade:
--Se så, madammen, jag ser henne allt! Marsch bara och öppna! Se så, hon
står ju bakom ugnen. Jag ser henne allt.
Madammen kröp fram ur ugnsvrån, öppnade och neg. Hade hon bara vetat,
att det var fabrikörn själv--
Men innan nödlögnen mumlats till hälften, hade gubben slunkit in som en
katt och nosat i alla vrår, i rum, i kök, i skafferi.
--Ja, här har madammen det riktigt trevligt, riktigt rart, vill jag
säga. Andersson klagar, den drummeln. Skulle en inte trivas här?
Madammen ger honom en tung, trött blick och säger:
--Har en bara Guds ord, fabrikörn, så trivs en var som helst. Om det så
vore i helvetet--
--Husch fy, madammen, fy skäm ut sig! sladdrar gubben och sätter luren
till örat. Tror madammen att en får så här rart i helvetet? Nej då, nej
då.
--Det drar, säger madammen. Det är röta i gaveln. Jag kan sticka ut hela
armen.
Gubben bort i hörnet, stöter försiktigt med käppen och nosar.
--Det skulle en kunna täppa till, säger han betänksamt. Har madammen
ingen gammal kjol? Var har hon gjort av den gröna, hon hade? Det går så
bra. Jag är född i en torparstuga jag, ser madammen. Aldrig har jag det
så varmt och gott i mitt stenhus, som jag hade där. Se, mor förstod att
täppa till hon, ser madammen. Det går så bra, så bra--Madammen tänker
väl inte flytta, inte?
--Vart tycker fabrikörn, att vi skulle flytta? Till söder?
--Nej, ser hon det, madammen, det går inte. På söder tar de hundra
riksdaler för ett rum. Utan kök. Hundra blanka riksdaler! Jag sa det åt
Andersson. Här är riktigt trevligt, riktigt rart--
--Ja, det är ända som i de saligas boningar, säger madammen tungt och
utan skymten av ett löje. Bara en sluppe draget och värken. Det tar på
krafterna, ser fabrikörn. Och så är en rädd, att barnen ska bli krokiga
och vinda i förtid--
Alla dessa kvinnor, som kommit in från landsbygden för att föda barn åt
Bromsens arbetare, plågades av en obetvinglig skräck för kroppsliga
lyten. Ungarna blevo för jämmerligt ynkliga, tyckte de. Det var riktigt
svårt att ta i dem. De stannade i växten som martallar, de fingo aldrig
kött på benen, och musklerna voro mjuka och slankiga som vadd. De sökte
trösta sig själva och varandra med att tala om "engelska sjukan", som
kan läsas bort eller smörjas bort. Men det var klen tröst.
Gubben Broms å sin sida bjöd på andra tröstegrunder. Han stack fram sin
högra hand, som verkligen var stygg att skåda, och sade:
--Ser madammen? Se på den! Tummen är borta och lillfingret är som en
skrumpen ärtskida. Må tro, den har värkt den. Husch! Och ändå har en
tagit sig fram, så en reder sig--
Broms' ofärdighet var emellertid varken medfödd eller ens åsamkad under
barnaåren. Själv ville han göra troligt, att handen skadats vid den
stora branden, men i själva verket torde olyckan ha timat minst ett
tiotal år senare, eller just vid den tid, då Broms började in- och
återköpa Blekängshusen.
Ett par år efter branden hade skomakar Hagelin på Broms' inrådan för en
köpeskilling av tvåtusen riksdaler banko förvärvat Blekängen av
brukspatron Arvid Siedel. Meningen var, att Brödraförsamlingen skulle
övertaga köpet. Men i avgörandets stund vägrade de Äldste, påverkade av
Sörman, som förebar såväl ekonomiska som religiösa betänkligheter. Där
stod nu skomakaren med sin äng och sin skuld. Lyckligtvis trädde Broms
emellan och köpte ängen för femton hundra. Broms i sin tur styckade
ängen i tomter, som han sålde till sina arbetare. Han hjälpte dem även
med att skaffa byggnadslån och gav dem många goda råd. I trots därav
gick det trögt au betala räntor och amortering. Och Broms blev så
småningom tvungen att återköpa sina tomter plus husen. De enda, som
förlorade något på Blekängsaffären, torde--förutom arbetarna--ha varit
några leverantörer och Hagelin.
Penningförlusten tog skomakaren med beundransvärt lugn. "Herren gav och
Herren tog", var hans valspråk. Han var en from och god människa och
hyste icke agg mot någon kristen, icke ens mot Sörman. F.d.
trädgårdsdrängen hade gått i Bromsens tjänst, var till namnet
verkmästare men till gagnet vida mer. Även inom brödraförsamlingen intog
han en ledande ställning, vilket i sin mån bidrog att stärka
principalens.
Mitt i dessa endräktens tider begav det sig, att madam Hagelin födde sin
man en son. Skomakaren, som redan var en tämligen bedagad man, vägrade
att erkänna detta barn. Huruvida han hade skäl för denna vägran eller
ej, må lämnas oavgjort. Säkert är, att han hävdade sin åsikt med en
ursinnig häftighet, som eljest var helt och hållet främmande för hans
lugna natur. Han hade en vana, skomakaren, att vid allvarliga tillfällen
riva sin kala hjässa med högra handens naglar, alltunder det att han med
den vänstra handen dunkade sig hårt i korsryggen. Under de månader, som
föregingo och följde efter madam Hagelins förlossning, rann blodet från
skomakarens hjässa, och hans rygg blev slutligen så öm, att han måste
skrika under de självgivna slagen. Denne stillsamme man, som mitt i den
starkaste religiösa upphetsning kunde bibehålla en viss värdighet, fick
med ens ett okuvligt begär att skrika.
--Det är Sörman! skrek han, så att det ekade i Blekängslådornas väggar.
Det är Sörman, ditt djävla--
Skomakar Hagelin svor!
Och han ville göra mer än så. Med åsidosättande av den himmelska
rättvisan ville han vända sig till den mänskliga, åberopande en paragraf
i strafflagens adertonde kapitel. Slaget var riktat mot de brottsliga,
men det skulle utan tvivel drabba hela Brödraförsamlingen. Och det
skulle skada J. A. Broms' intressen.
Fabrikören lät kalla Hagelin till sig, tog honom med upp på torkvinden
och reglade dörren.
--Var tänker du göra av barnet? frågade Broms.
--På Barnhuset! skrek skomakaren.
--Vad tänker du göra med din hustru?
--På fästning! skrek skomakaren.
--Ska du verkligen väcka förargelse i församlingen, kära Hagelin? Kära
gamla Hagelin! Ska du göra oss till spott och spe för hedningarna?
Skomakaren spottade själv, han kröp in i torkvindens mörkaste hörn och
med ansiktet vänt emot väggen fortfor han att klösa sin hjässa och dunka
sin rygg. Broms ställde sig bakom honom, smekte honom över kinden och
sade:
--Husch, kära Hagelin, fy skäm ut dig! Du ska se, att det blir så bra,
så bra--Du är gamle mannen, Hagelin, husch sådana tokerier. Du har ju
barn förut, käre vän, många barn. Vad kan det göra--en till--
Hagelin, som oroades av den smekande handen, vred plötsligt på huvudet
och bet sin tröstare. Framtänder hade han inga men en stor hörntand, som
rispade upp handen mellan tummen och pekfingret. Broms svarade med att
slå honom i nacken, och slagsmålet var i full gång. I början var det
sannolikt icke Broms' mening att behandla sin motståndare alltför hårt.
Men handen sved. Och lantpojkens kärlek till slagsmål, som årtionden
legat halvkvävd under herremannens fina och milda seder, fick åter luft
och styrka och makt.
Så länge striden varade, yttrades icke ett ord. Och icke heller efteråt.
Hagelin fick stanna på vinden till mörkrets inbrott. Han leddes då till
sitt hem av Elis Eberhard Roth, som på den tiden var medicine kandidat.
Roth och madammen skötte väl om honom, och han slapp varaktigt men. Om
Sörman talade han icke vidare, ej heller om strafflagens adertonde
kapitel. Barnet betraktade han med likgiltighet. Men han agade honom
aldrig, vilket måhända bevisar, att slagsmålet icke utplånat alla
tvivelsmål.
Den ende, som egentligen blev lidande på kuppen, var Bromsen. Han
vanskötte såret, skämdes att gå till läkare och misstrodde Elis
Eberhard. Följden blev, att tummen några månader senare måste amputeras.
Det hände tolv år efter branden och kan således icke ställas i samband
därmed.
Emellertid drog han största möjliga fördel av sitt lyte. Den hiskligt
vanställda handen gav honom en prägel av lidande, som kunde vara nog så
nyttigt, när det gällde att övertyga Blekängsmadammerna om lidandets
allmänmänskliga karaktär. Det var för övrigt ett drygt arbete att få
folk att bo kvar i Blekängslådorna. Oupphörligen dök det upp planer på
nybyggen än här än där. Men det var svårt att finna plats. Backarna, som
erbjöd lämplig terräng och en av skogen skyddat läge, hade efter patron
Siedels ekonomiska fall övergått i svågerns, baron de Sars' ägo. Och han
sålde icke.
De goda madammerna byggde luftslott där uppe på Backarna De fantiserade
om trädgårdstäppor och potatisland. Nej, se jag ska då ha rovor, det är
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 03
  • Parts
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 01
    Total number of words is 4202
    Total number of unique words is 1839
    24.0 of words are in the 2000 most common words
    32.7 of words are in the 5000 most common words
    36.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 02
    Total number of words is 4510
    Total number of unique words is 1807
    24.9 of words are in the 2000 most common words
    34.1 of words are in the 5000 most common words
    38.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 03
    Total number of words is 4562
    Total number of unique words is 1652
    27.2 of words are in the 2000 most common words
    34.9 of words are in the 5000 most common words
    39.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 04
    Total number of words is 4552
    Total number of unique words is 1664
    27.0 of words are in the 2000 most common words
    36.7 of words are in the 5000 most common words
    40.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 05
    Total number of words is 4567
    Total number of unique words is 1721
    26.8 of words are in the 2000 most common words
    36.5 of words are in the 5000 most common words
    40.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 06
    Total number of words is 4687
    Total number of unique words is 1659
    27.5 of words are in the 2000 most common words
    36.3 of words are in the 5000 most common words
    40.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 07
    Total number of words is 4630
    Total number of unique words is 1677
    26.7 of words are in the 2000 most common words
    35.2 of words are in the 5000 most common words
    40.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 08
    Total number of words is 4583
    Total number of unique words is 1671
    28.1 of words are in the 2000 most common words
    38.1 of words are in the 5000 most common words
    42.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 09
    Total number of words is 4586
    Total number of unique words is 1738
    26.8 of words are in the 2000 most common words
    35.4 of words are in the 5000 most common words
    39.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 10
    Total number of words is 4518
    Total number of unique words is 1687
    26.7 of words are in the 2000 most common words
    35.6 of words are in the 5000 most common words
    40.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 11
    Total number of words is 4677
    Total number of unique words is 1614
    28.1 of words are in the 2000 most common words
    37.3 of words are in the 5000 most common words
    42.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 12
    Total number of words is 4530
    Total number of unique words is 1571
    28.3 of words are in the 2000 most common words
    36.8 of words are in the 5000 most common words
    40.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 13
    Total number of words is 4613
    Total number of unique words is 1585
    28.6 of words are in the 2000 most common words
    37.6 of words are in the 5000 most common words
    41.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 14
    Total number of words is 4543
    Total number of unique words is 1510
    28.1 of words are in the 2000 most common words
    35.4 of words are in the 5000 most common words
    39.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 15
    Total number of words is 4659
    Total number of unique words is 1586
    30.2 of words are in the 2000 most common words
    38.2 of words are in the 5000 most common words
    43.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 16
    Total number of words is 4559
    Total number of unique words is 1708
    26.8 of words are in the 2000 most common words
    35.8 of words are in the 5000 most common words
    40.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 17
    Total number of words is 4649
    Total number of unique words is 1607
    28.0 of words are in the 2000 most common words
    38.3 of words are in the 5000 most common words
    42.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 18
    Total number of words is 2125
    Total number of unique words is 999
    30.0 of words are in the 2000 most common words
    36.5 of words are in the 5000 most common words
    41.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.