Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 09

Total number of words is 4586
Total number of unique words is 1738
26.8 of words are in the 2000 most common words
35.4 of words are in the 5000 most common words
39.8 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
klok kvinna. Att reglera Blekängen fordrar kapital, som hon inte har.
Hon skulle ruinera sig.
--Hon gör det ändå, sade Louise.
Aposteln gick in till sig men återvände efter en stund och sade:
--Kära Louise, du förstår väl, att jag ingalunda velat skada dina
föräldrars intressen? Jag har gjort min plikt som medborgare. Man har
icke velat följa mitt råd. Gott. Jag tänker icke vidare röra i smutsen.
Det kan du för resten säga din mor, ifall saken skulle komma på tal. Hon
behöver icke oroa sig.
--Du är bra snäll, sade Louise och log mot honom.
Och talet om Blekängen tystnade åter för en tid. Mödrarna hade tagit
sina gossar i förhör och förvissat sig om att de ingalunda brukade gå
vilse i Blekängens gränder. Dessa trovärdiga gossögon förjagade alla
misstankar och Pauli brev föllo i glömska.
Tändsticksstrejken tog intresset. Sörman hade lyckats hålla den vid
makt under fulla två månader. Han smickrade sig med att hava lyckats.
Strejkkassan var visserligen tömd, men Lagerström hade redan framkastat
några ord, som tydde på snar uppgörelse. Man började ångra, att man icke
ställt sina fordringar högre.
I början av maj avskedades samtliga arbetare, strejkande och
ickestrejkande. Fabriksdriften skulle nedläggas. Gusten erhöll
underrättelsen direkt från Lagerströms mun. Abraham fick den först i
andra hand. Han ville icke tro.
--Det är omöjligt. Pappa går aldrig in på det. Du ska se, när han kommer
hem från Stockholm--
--Han! Han for till Stockholm för att slippa vara med om eländet. Där
har du honom. Rädd som en hare. Toffelhjälte, couche!
Samtalet övergick till handgripligheter, och Gusten fick smörj. Men
Abraham skämdes. Att fabriken stängdes var naturligtvis en bitter
nödvändighet, och varken far eller mor hade skuld. Möjligen Lagerström--
Men han, Abraham, hade gått omkring och skroderat, givit Gusten och
kamraterna falska förhoppningar. Och nu var det hans fel, att de kallade
ingenjören en krake och toffelhjälte.
Abraham ville icke längre visa sig på gatorna. Han tog Elsa med sig upp
till Backarna.


HERR VICKBERG OCH GALNE JOHNSSON

Bakom Backarnas envåningslänga låg en trädgård, som var gärdad av tre
häckar. Innerst en buxbomshäck eller rättare lämningarna av en
buxbomshäck. Den hade änkefru Siedel i tiden låtit plantera, dels för
prydnads skull, dels för kolikens. Änkenåden hade nämligen haft ont av
kolik och plägade bota den med buxbomsdekokt.
Därnäst kom en idegranshäck, den hemlighetsfulle amerikanske
trädgårdsodlarens och sedelförfalskarens verk. Elsa Sörmans far hade
grävt gropar för dessa plantor, av vilka ungefär hälften ännu voro i
livet. Tre eller fyra voro vackra exemplar, som skämde ut de övriga.
Ytterst stod en häck av vanliga granar, även den tämligen ojämn och
ovårdad men ganska tät. När baron de Sars gjorde sin sista
stadsresa--som fortsattes till Homburg, därifrån han aldrig
återvände--hade han blivit varse trädgårdens förfallna och ruskiga
skick. Och han hade givit befallning om granhäcken, som borde dölja det
värsta eländet.
Trädgården hade icke ansats på de sista trettio åren. Gångarna voro
övervuxna med mossa och gräs och ett tumstjockt lager av mylla låg över
sanden. Vilda, tarvliga örter med maskrosen i spetsen hade tågat upp på
rabatterna och gjort sig till herrar. Där det brunna hemlighuset stått,
bredde sig nu en hel liten skog av kardborrar. Och den enda
trädgårdsväxt, som trivdes i förvildningen, var förgätmigejen, ogräsets
halvsyster. I fem stora järnurnor, som sannolikt varit grönmålade men nu
voro roströda, pöste mossan, svällde höst och vår, kröp ned under
vintern och under rötmånaden. Ett runt järnbord i syrenbersån uppbar
skärvorna av några krossade ölbuteljer.
Backarnas nuvarande beboare hade icke sinne för trädgårdsskötsel.
Hovmästaren Vickberg gick nästan aldrig ut. Och betjänten Johnsson gick
nästan aldrig hem annat än i nattmörker och dimma. Backarna hade blivit
ett ålderdomshem, en pensionsinrättning. Baron de Sars' trotjänare rådde
över egendomen under livstid. Jorden hade de arrenderat ut till
Björkenäs, det gav tolvhundra kronor. Rummen hade de delat så, att
Johnsson disponerade stora salongen och förmaket. Vidare hade Vickberg
ensam tillträde till vinden och vindskammaren.
Här uppe på vindskammaren tillbragte herr Vickberg sin dag och ofta nog
en del av natten. Han arbetade bakom en träjalusi och var mycket
hemlighetsfull. Han påstod, att han fördrev sin tid med att läsa madame
de Staëls Corinne och några andra franska böcker, som salig baron haft
nåden lämna i hans vård. Men det var icke sant. Herr Vickbergs franska
räckte icke till för Corinne. Och dessutom skulle han aldrig nänts
använda en bok, vars pärm bar de tre förgyllda vapnen: Bernhusens krönta
fasces, de Sars' varghuvud och Bergfeldts hammare.
Herr Vickberg sysslade med annat. Han förfalskade sedlar. Det var ett
oändligt svårt och nervspännande arbete. Verktygen voro dåliga, herr
Vickbergs hand en smula osäker och blicken skum. Men herr Vickberg var
utomordentligt ihärdig. Efter tre års daglig övning lyckades han
verkligen åstadkomma en hundrakronsedel, som var icke förvillande men
ganska lik sitt original. Då brände herr Vickberg sina föregående
arbeten, en hel liten förmögenhet på över fjorton tusen kronor.
Herr Vickbergs produktion höll sig sedermera på samma nivå. Sedlarna
blevo icke förvillande men tämligen lika sina förebilder. Och det var
nog för herr Vickberg. Ingen människa skulle vid fullt dagsljus och i
nyktert tillstånd kunna ta fel på herr Vickbergs sedlars på Sveriges
Riksbanks. Men det var heller icke nödvändigt. Herr Vickberg utövade
icke sitt farliga yrke för nöds skull. Halva arrendesumman och räntorna
på trettio års besparingar voro till fyllest för toalettutgifter,
snusutgifter, perukutgifter och det dagliga brödets utgifter.
Visserligen förtärde hovmästaren endast fin mat, och därtill endast
konserver, sardiner i olja, burkhummer, tryfferad gåslever o.s.v. Men
han åt så lite. Ett käx, ett par sardiner, ett glas rhenskt, det var
nog.
Herr Vickberg kunde således på hederligt sätt få allt, vad han behövde.
Hans vindskammarproduktion var icke avsedd för världsmarknaden. I herr
Vickbergs sängkammare strax bredvid kakelugnen stod en gammal
chiffonier, i chiffoniern fanns en lönnlåda, i lönnlådan låg en röd
rysslädersportfölj med gyllene friherrekrona över låset. Och i denna
portfölj, som även den tillhört salig baron, hamnade hovmästarens
sedlar. Att se denna friherrliga portfölj svälla av välmåga--låt vara en
falsk, en förfalskad--det var för herr Vickberg en stor, ren, osjälvisk
njutning.
Herr Vickberg kunde således med gott samvete fira sina helgdagar, tvätta
av sig arbetsveckans smuts, ikläda sig den svarta rocken, söndagsperuken
och stormen. Med käpp och psalmbok vandrade han ned till
kyrkan--statskyrkan med tuppen naturligtvis, ty Vickberg älskade icke de
breda lagren och deras religion. I kyrkan förhöll han sig uppmärksam och
tyst, han ansåg det opassande för en väluppfostrad man att deltaga i
sången. Och dessutom hade han fula tänder. Då utgångspsalmen spelades,
drog han sig långsamt utför kyrkgången, stannade en stund på kyrkbacken
och ställde sin klocka, som var av guld, efter tornuret. Detta lilla
förehavande tog jämnt så lång tid, som behövdes för att den väldige
häradshövding Björner, stadens förste borgare och fullmäktiges
ordförande, skulle hinna ut ur kyrkan. Nu lyfte herr Vickberg på hatten
och smålog halvt vänligt, halvt underdånigt. Och häradshövdingen rörde
vid sin slitna hattkant, stannade framför Vickberg och buffade honom
lätt med sin stora mage, vilket var ett säkert tecken på aktning och
välvilja. Öh-öh-öh, stånkade häradshövdingen och herr Vickberg tog fram
sin dosa av silver och bjöd.
--Är det den? frågade häradshövdingen. Var det den, han snusade ur? Öh,
öh, han hade förbaske mig aldrig råd att köpa sig en egen dosa.
--Nej, sade herr Vickberg och log. Salig baron och kammarherren var en
stor humorist. En stor humorist.
--Just det. Öh. Gud vare med honom, Vickberg.
--Detsamma får jag önska herr häradshövdingen.
Och häradshövdingen gav honom ännu en buff med magen och rullade tungt
och trögt nedöver torget. Men Vickberg rörde sina smala ben i jämn,
avmätt takt på hemvägen. Han hade visat sig i samhället, så att säga
fullgjort sina umgängesplikter. Han trivdes bäst i ensamheten. Men han
visste också, att Roger Bernhusen de Sars' hovmästare ej honettemang
kunde undandraga sig alla sällskapslivets förpliktelser.
Herr Vickbergs kamrat och samboare, betjänten Johnsson, var honom i allo
olik. Johnsson hade under sitt sjuttioåriga liv varit utsatt för en
otalig mängd vedervärdigheter. Alltifrån den stund, då han som tjuguårig
yngling fått hut och stryk, emedan han dristat sig krama om nådig fröken
Jullan, det söta lilla aset, till den dystra stund i månaden november,
då han förvägrades att följa sin älskade herre till graven, hade hans
liv varit oändligt rikt på förargelse och sprit. Men Johsson var en man.
Det var icke hans sed att klaga. Han hade ett valspråk som bar och
tröstade och det löd:
--Va fan! När man har porter till dödagar--
Porter hade varit Johnssons älsklingsdryck, så länge han levde på
landet. Men fem års stadsliv hade förstört gamle Johnssons nerver och
tvingat honom att söka starkare retelser. Han gjorde bekantskap med
Liter-Pelle och dessa båda konnässörer utspekulerade och bryggde en
dryck, vars huvudbeståndsdelar var öl och whisky, vartill kom
ytterligare sexton ingredienser i fast och flytande form. Denna
gudomliga dryck döpte Johnsson i en stund av ädelmod och självförsakelse
till "Pelles besk". Och receptet anförtroddes i Gula Rosens vård.
För en tjugu- eller trettioårig valp skulle "Pelles besk" ha varit som
blåsyra. Men en man, som fem och femtio år tjänat herrarna på Rogershus,
han tål, vad han får och lite till. Ett enda litet glas försatte
Johnsson i sånghumör. Han sjöng så att det surrade och knurrade och pep
i Backarnas vridna björkar. Men ingen kunde höra eller förstå sångens
ord, och därför gjorde det ingenting, att han sjöng.
Andra glaset tog han vid disken på Tre Remmare. Det gjorde honom till en
ganska stor och förnäm man, dock icke förnämare än att han kunde erbjuda
Gula Rosen lysning och kyrkbröllop.
--Och ungarna hennes tar jag med, allihop! För visst fan har hon ungar,
vackra fruntimmer! Ta mig hin ska inte Johnsson föröka sig!
Men med tredje glaset fick kärleken maka på sig och giva plats åt den
eviga vänskapen, som dock är någonting högre. Då kysste han Liter-Pelle
eller kommissarien Lönrot eller vem annan, som befann sig inom räckhåll,
och bjöd dem hand och börs och hjärta. Och allt sitt inflytande, alla
sina relationer, sin makt och härlighet offrade han på vänskapens
altare. Kom så fjärde glaset, det blev Jullans, domprostinnans, den
friherrliga systerns. Men det var endast en parentes, ett litet
ungdomsminne, som dök upp. Och ännu fällde Johnsson inga tårar.
De kommo först sedan sexan och sjuan rafflat ned genom den brännande
strupen. Det var evighetsglasen, paradisglasen. Nu öppnade sig himmelens
portar. Johnsson såg Gud. Och det var fan till karl! Johnsson sa' inte
mer, för det var obeskrivligt. Och på Guds högra fot satt Johnssons mor
och drack svagdricka och åt surströmming, ty hon var boren i Norrland.
Och jösses då, vad hon var rar, lilla morsan! Lilla gumskrottan med sin
strömming, som luktade fotsvett, herre jösses, det var för rart! Men
likast var det att se baronen. Han som skulle till helvete, men som kom
till himlen, för va tusan skulle det ha blitt för en sjaskig societé om
den siste Bernhusen de Sars saknats? Då grät Johnsson och sjöng och
grät:
Med änglavingar på
han dansar på tå
bland änglarna små--
Och är det likt något att si hans skrangliga ben. Heledudana, krumelurn
lilla! Ska han vinka åt gamla Johnsson! Si, Johnsson vurtade illamående
på begravningen, men det var den djäkla sojan i såsen, si. Å herre
jösses si, si på baron och kammarherrn, si hur han dansar, si hur
nyckeln daskar på allranådigste rumpan--
Vad som var över det sjunde glaset, det var mörker. Galne Johnsson hade
sett himmelen öppen, ruset mäktade icke föra honom högre, ett
barmhärtigt, tyst mörker var dess sista goda gåva. I detta mörker
kravlade Johnsson sig hem. Hur det gick till, det lyckades han aldrig
lista ut. Men då han vaknade låg han under bordet i sin egen sal. Och
gamla madam Andersson, som hade städningen, vaggade omkring i rummet och
gav honom då och då en spark för att så småningom och varliga återkalla
honom till livet.
Nu var dryckens alla goda gåvor uttömda och det återstod endast några
mindre goda, som Johnsson gärna hade varit utan. De gjorde honom till en
dålig människa. Det var icke det, att huvut värkte, att magen brände,
att hett vatten bubblade i bröstet, att knäna skälvde och ryggbasten
sved som piskad av nässlor--det var inte det som var värst. Men hela
livet fick ett svart flor över sig, förflutet och tillkommande. Och icke
såsom skulle livet ha tett sig som en sörjande kvinna, hur gammal och
ful som helst. Nej, det var icke bara sorg och elände, det var på samma
gång löjlighet, vidrighet, klumpighet. Det var som en smutsig gammal
sugga, kring vars knorriga svans en spjuver bundit en krusflorsrosett.
Det var, vad Johnsson fann i botten på Liter-Pelles besk. Ett
obeskrivligt sorgligt och tungt humör, som räckte till nästa omgång
beskar. Och under tiden var Johnsson en dålig människa, som talade illa
om alla och en var, som spridde alla dåliga rykten och som svetsade ihop
elaka lögner så kvickt och ledigt, som om han stått i mästersmedens egen
rödglödande smedja.
Då fanns det varken man eller kvinna, som gick fri, varken barn eller
fä, varken död eller levande. Endast Vickberg. Det kunde ju ha varit
både ett och annat att säga om Vickbergs hemliga arbete. Men Johnsson
teg. Man skall icke smutsa i eget bo.


ABRAHAM ODLAR JORDEN. DET BRINNER I STADEN. OCH GUSTEN TILLVERKAR
ETT ALIBI

Första junidagen, sommarlovets första, vandrade Abraham och Elsa uppför
Björkenäsvägen. Det var deras avsikt att gå till Tanningen för att doppa
tårna i vattnet och känna, om det var mycket kallt. Men ett stycke
nedanför Backarna mötte de en karl, som var karl hela dagen. Och det var
galne Johnsson.
Johnsson var i första glaset. Han hade redan sjungit sin morgonsång
under björkarnas nyssutspruckna löv och nu skulle han gå ned till Tre
Remmare för att bjuda Gula Rosen äktenskap. Han var en stor präktig man
och hans käpp, som icke var Vickbergs lilla tandpetare utan en järnskodd
gärdsgårdsstör, dunkade försvarligt mot vårgruset.
När han nu fick ett så gott möte, stannade han bredbent mitt på vägen,
satte händerna i sidan och sade:
--Känner I mig, snorungar?
--Jo, jo mensan, sa' Abraham. Har Johnsson sett råttkungen i dag?
Johnsson såg en smula betänksam ut och rev sig bak örat och sneglade i
diket. Men så sken han upp.
--Nej sir han, gosse, det blir inte förrän i morgon. Vem ska han eljest
vara son till?
--Kungen förstås!
--Där ljög du på din mor, sade Johnsson. För jag sir nog, att det är
lille ingenjörn, som har varit framme. Nej, kors i jösse namn vad det är
för en snäll liten karl! Är det syster eller fästmöa det där? Vem ska
hon vara dotter till?
--Verkmästar Sörman, sa' Elsa och knixade.
--Å fan! Den tjuvstrykern--Ja, ja, det är sagt i all välmening. Nå, va'
har hon i korgen då?
Elsa visade matsäckskorgen, som innehöll allt möjligt fast ingenting
starkt. Och det tyckte Johnsson var bra. Ty själv hade han fyllt sina
femtio år innan han tog första supen. Vilket naturligtvis var en evig
lögn. Men nu skulle gamle Johnsson föra dem till ett ljuvligt ställe,
som just kunde vara passeligt för ett par ungdomar. För nog visste
Johnsson hur tockna ville ha det--just så där lite i skymundan--
Han gjorde helt om och följd av de unga stövlade han upp till Backarna.
När de kommo in under björkarna hörde de buller av hjul och hästhovar i
starkt trav.
--Djävlar anamma, ungar, nu gör vi front och skyldra gevär. För här
kommer Björkenäs-nåden....
Det var en dogcart, vars höga, lätta hjul surrade som insektsvingar. En
dam höll tömmarna och det gick nästan i sken på den slingrande
Björkenäsvägen. Bredvid damen satt en tjock herre, som hade all möda att
hålla sig själv och sin slokiga hatt på vederbörliga platser. Han var
röd i ansiktet och såg ängslig ut.
Men Johnssons blåsprängda ansikte sken av förnöjelse.
--Den! Så här har jag burit henne, sade han och sträckte fram händerna.
Fast hon var liten då förstås. Såg I, att hon nicka' åt mig? Jo jo
mensan, Johnsson är bekant. Si, hon är veterligen barn av ett djädrans
skönt Stockholmsfruntimmer. Men så fick baronen--Gud fröjde själen--så
fick han för sig att han också skulle ha någon del i ungen. Och så blev
hon fosterdotter på Rogershus. Det var väl mest bara för att få en
arvinge, så att Bergfeldten skulle bli lurad på Björkenäs och
Klockeberga. Se, Rogershus det fick han, för det stod i
fideikommissbrevet.
Johnsson strök undan grankvistarna och förde dem in i Backarnas
trädgård. Men hans tankar sysslade alltjämt med Björkenäsnåden.
--Tänka sig, att hon är ute och åker med mannen!
--Honom känner jag, sade Abraham. Det är en snäll karl.
--Tack vackert! Jo nog är han beskedlig, Hylteniussen. Men si han är
tung och olustig, som en överårig tjur. Och så fick hon förstås söka
annat umgänge, tösen. Först var det Bergfeldten, kusinen, och det är en
liten gesvint kar och löjtnant också. Men nu är han gifter, så nu vete
haken, vem det är--
--Hör nu, Johnsson ska inte vara svinaktig--
Johnsson blängde ilsket. Besken numro ett hade dunstat bort och numro
två stod långt därifrån på Gula Rosens disk. Det stygga humöret tittade
ut. Han vräkte fram några svordomar och förbannade alla snorungar, som
hindrade gammalt folk, då de voro stadda i viktiga ärenden. Slutligen
gav han från sig ett kraftigt ljud och strök ut genom den tredubbla
häcken.
--Fy då! sade Elsa. Men Abraham sade:
--Det är högt i tak. Vet du vad? Här ska arbetas! Har du sett en sån
rufsig trädgård förr? Här ska rensas. Vill du inte! Det ena du vill,
det andra du skall, min docka lilla. Nu ska vi odla jorden.
Han gick bort till redskapsboden, vars lås var brutet och letade. Nog
fanns där spadar, åtta stycken. Men järnet var sönderrostat och skaften
brusto vid första tag. Slutligen fick han då en som var hjälplig. Elsa
fick en liten hacka.
--Så där ja. Ställ ifrån dig korgen. Det är för besynnerligt med
fruntimmer! Att de inte skäms att lata sig, när mannen arbetar? Bevars,
de ska födas och klädas och kelas. Och så sitter de där och slår knut
med ögonen--
Han gav sig i färd med den största rabatten. Elsa skrattade och gjorde
några hack i grusgångens gräs. Men så skrek hon aj och släppte hackan.
Den var så hård i skaftet, så--
--Vet du vad? sade Abraham och vilade sig på spaden. Så här glad har jag
inte varit, sen de stängde fabriken. Husch då, det var skönt att komma
ifrån det. Jag sa' åt pappa i går kväll, att jag ville bli lantbrukare.
Jag duger nog inte att sköta verkstan, sa' jag.
--Nej, gjorde du! Va sa' ingenjörn?
--Inte jag heller, sa' han. Du får bli, vad du vill, bara inte mamma
blir ledsen.
--Han tänker då alltid på frun! O, vad han är snäll!
--Javisst. Men nu ska vi hugga i. Är det inte skönt?
Nu rök jordtorvorna, maskrosorna föllo och förgätmigejen. Men Elsa fick
tårar i ögonen. Hon tyckte synd om maskrosorna. Där hade de knogat sig
fram och arbetat sig upp och fått det bra. Och så skulle de komma och
förstöra alltsamman--
Då måste Abraham sätta sig för skratt. Det var då en lustig tusan! Och
sicken en pipsill! Men bäst han satt där och skrattade kom herr Vickberg
ut på förstubron och hälsade sirligt. Han såg en smula bekymrad ut.
--Förlåt, sade Abraham och reste sig. Det här är kanske inte tillåtet.
Det var herr Johnsson, som visade oss hit. Och vi tänkte, vi skulle göra
lite snyggt här. Men det kanske stör herr Vickberg.
--Stör? upprepade Vickberg och såg ännu mera orolig ut. Men då Abraham
drog på sig jackan, vinkade hovmästaren vänligt och nedlåtande och sade:
--Bevars, bevars, herr Krok. Varför skulle det störa mig? Tvärtom, det
är angenämt för en gammal man att se två glada, vänliga unga människor.
Kanske att jag kunde få bjuda--Men jag kan icke be ungherrskapet stiga
in. Det är omöjligt--
Han trippade in och kom ut balanserande en bricka med två gröna, spröda
glas. Det var rhenskt, herr Vickbergs livselixir. Abraham drack, men
Elsa var godtemplare. Då tog herr Vickberg hennes glas och tillät sig
att skåla med herr Krok. Han bad ungherrskapet, att de icke måtte
klättra i träden, framför allt icke i björkarna utanför
vindsrumsfönstret. Det skulle se illa ut. Så vinkade han ännu en gång
vänligt med handen och trippade in.
Abraham arbetade och pratade, pratade och arbetade. Det gick nästan ännu
raskare nu, vinet hade skänkt nya krafter. Elsa hackade också så smått,
hackade gångarna rena. Det var ju synd om gräset med, men ändå inte så--
--Nu vilar vi och äter, sade Abraham. Det började gå en smula runt i
huvudet på honom--om det nu var vinets fel eller det ovana arbetets.
Elsa dukade upp maten på bordet, och Abraham släpade fram en mosstoppad
urna till sittplats. Fler än en behövdes ju icke. Elsa satt i knä och så
åt' de och så friade Abraham. Det gjorde han lite emellan och det
slutade alltid med korgen. Ty Elsa skulle ägna sig åt sömnad och åt det
andliga. Hon skulle gå in i frälsningsarmén. Då kastade Abraham henne
ifrån sig och rusade upp och slog sig för pannan och deklamerade
någonting om att krossa huvudet mot muren. Och mycket riktigt körde han
huvudet tvärs genom granrishäcken och fick skråmor i ansiktet.
Men där ute på vägen stod Gusten Sörman och spejade ned över staden.
--Vad tusan gör du här? frågade Abraham.
Gusten bleknade--han hade lätt för att blekna, när han blev skrämd.
Abraham höll undan grenarna och Gusten smög sig nätt som en katt in i
trädgården.
--Jo, jag kunde tro, att jäntan också skulle vara här, sade han och
lyfte på hatten med en broderlig artighet, som imponerade på Abraham,
vad har ni för er? Pussas?
--Vi odlar jorden. Kom hit, ska du få låna en spade.
Men Gusten hade alls ingen lust att smutsa ned sina kläder. Han såg på,
hur Abraham arbetade, och Abraham högg i ordentligt för att visa sig på
styva linan. Arbetet började likväl förefalla honom en smula tröttsamt.
Och trädgården var stor.
Gusten stirrade tankspridd framför sig. Plötsligt tog han upp klockan
och sade:
--Nu är hon halv två.
Abraham tyckte sig ha hört tvåtutningen för en stund sedan, men brydde
sig inte om att disputera. Gusten hade gått från kontoret klockan ett,
så den saken var nog klar.
Har ni inte sett till Liter-Pelle? Han gick här förbi strax före mig.
Visst såg du honom, Elsa?
Abraham blev förargad:
--Vad du pratar mycket smörja! Inte kan vi se tvärs genom häcken. Vad är
det med dig för resten?
--Ingenting.--Vet du av, att mer än trettio tändstickare fortfarande går
utan arbete? Vad ska det bli till slut? Ska de svälta ihjäl? Abraham
svarade kort:
--Pappa har hjälpt dom så gott han kunnat. Och mamma har skickat mat
till hustrurna--
--Storartat! hånade Gusten. Men då Abraham gjorde en tvär vändning emot
honom, vek han åt sidan och sade:
--Ja, jag bara frågar, om det är någon rättvisa i det? Lagerström har
skulden, men det är väl i alla fall skit till principal--Och för resten
frågar jag bara: vad ska det bli av dem?
--Hör du, du! sade Abraham. Han stödde sig mot spaden, ty arbetet och
vinet och förargelsen hade gjort honom yr. Vet du, vad du borde göra?
Du, som är en sån kaxe! Du skulle ta en stormnatt och tända eld på hela
Blekängen. Ja, se att du är en hare! Titta, Elsa, han blir vit som ett
lakan.
--Varför skulle jag tända eld på Blekängen?
--Jo, för då finge pappa ut försäkringen. Och Blekängen bleve reglerad
av sig själv och tomterna sålda. Och då skulle pappa anlägga en
jordbrukskoloni häruppe på Backarna. Det är hans idé. Men han har inga
pengar. Men du, som är en sån djäkla kaxe, du kan väl skaffa, du--
--Jo, det är en snygg fästman du har. Gusten gnäggade till och pekade
med en stor åtbörd på Abraham. Min själ tror jag inte, han uppmanar folk
att mordbränna--
Abraham vände honom ryggen, grävde. Elsa hackade, hon höll sig tätt
intill Abraham. Hon var rädd att grälet skulle utspinnas och sluta med
slagsmål som häromdagen. Men det blev varken gräl eller slagsmål.
Gusten satte näsan i vädret och söp in luften. Han upprepade manövern
ett par tre gånger, men då ingen tycktes lägga märke därtill sade han
med ett halvt skratt:
--Nej, jag tror Vickberg kokar kaffe. Ska vi be om en kopp? Känner ni
inte, att röken slår ned?
De brydde sig icke om att svara, de fortsatte med arbetet och hoppades,
att han snart skulle gå sin väg. Gusten gjorde några slag av och an
framför förstubron. Han gick bort till husgaveln men stannade
obeslutsam.
--Känner ni inte att röken slår ned?
Nu släppte Elsa hackan och satte näsan i vädret.
--Ja, nog luktar det alltid. Vådligt.
Abraham kunde icke förstå, varför de pladdrade om röken. Han var
ursinnig, grävde och kastade torvorna. Hela ena sidan av rabatten var
redan uppgrävd, nu vände han sig om.
Han kom att se på Gusten, som stod mittframför honom och mötte en
orolig, glänsande blick. Han drog ett djupt andedrag. Ett ögonblick
stod han stilla och såg på Gusten. Så släppte han spaden.
--Det brinner i stan, sade han.
Han sprang ut genom häcken, sprang upp på bänken mellan björkarna. En
grågul rök låg som en jättestor, smutsig vaddrulle över Backarnas
spirande rågfält.
Tändsticksfabriken brann.
* * * * *
Brandkåren gjorde sitt, och lågorna gjorde sitt. Det brann friskt undan.
Det borde icke ha varit så svårt att släcka en vådaeld, som brutit ut
mitt på ljusa dagen. Men elden tycktes ha uppstått samtidigt på flera
olika ställen och det försvårade släckningen. Och det inneliggande
lagret, som var ganska betydande, brann som fnöske.
Lyckligtvis var det tämligen lugnt och någon egentlig fara för
närliggande kvarter förefanns icke.
Blekängsgatan var utrymd. I mynningen av Sofiagatan samlades en massa
slödder. Men i Karl-Johansgatan stodo några av stadens mest ansedda män
med häradshövding Björner i spetsen.
--Öh-öh, det här blir att reda ut.
--Det blir att reda ut, upprepade borgmästaren. Är det någon som vet,
hur dags det började?
--Närmare tre, om herr borgmästaren tillåter, föreslog den stillsamme
byggmästar Larsson. Jag hade stigit upp från bordet och hade hunnit ända
fram till torget--
--En får då säga, att han har tur, pep Hagelin d.y., den lille enögde
skomakaren. Lagret realiserat, maskiner och allt--
--Öh-öh-öh, grymtade häradshövdingen svårmodigt. Och svårmod och
förargelse glittrade i alla dessa ögon, som vändes mot Broms & Kroks
brinnande tändsticksfabrik.
Men genom slöddret i Sofiagatan gick det en stöt.
--Där kommer han, där kommer han! Å kära hjärtanes, den token!
Ingenjör Julius Krok kom springande. Han var brun från topp till tå, men
hatten hade han tappat. Och öronlocken fladdrade som en vimpel. Han slog
med båda händerna och slöddret gav plats.
Lille Julius kände sig buren av oanade krafter. Han kände sig ung och
stark och väl beredd att kämpa mot det farliga elementet. Han kände
faster Mimmis gamla läppar mot sin panna, segerlönen i hans ungdoms
stora kamp. Nu skulle han väl ändå visa allt folket, vad lille Kroken
dugde till. Lille Kroken, som släckte, då hela stan brann!
I hörnet av Blekängsgatan stupade han över en brandsoldat. Det var en
tråkig entré på scenen. Men värre blev det. Ty nu tog brandchefen honom
i kragen och förde honom omilt in bland slöddret.
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 10
  • Parts
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 01
    Total number of words is 4202
    Total number of unique words is 1839
    24.0 of words are in the 2000 most common words
    32.7 of words are in the 5000 most common words
    36.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 02
    Total number of words is 4510
    Total number of unique words is 1807
    24.9 of words are in the 2000 most common words
    34.1 of words are in the 5000 most common words
    38.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 03
    Total number of words is 4562
    Total number of unique words is 1652
    27.2 of words are in the 2000 most common words
    34.9 of words are in the 5000 most common words
    39.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 04
    Total number of words is 4552
    Total number of unique words is 1664
    27.0 of words are in the 2000 most common words
    36.7 of words are in the 5000 most common words
    40.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 05
    Total number of words is 4567
    Total number of unique words is 1721
    26.8 of words are in the 2000 most common words
    36.5 of words are in the 5000 most common words
    40.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 06
    Total number of words is 4687
    Total number of unique words is 1659
    27.5 of words are in the 2000 most common words
    36.3 of words are in the 5000 most common words
    40.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 07
    Total number of words is 4630
    Total number of unique words is 1677
    26.7 of words are in the 2000 most common words
    35.2 of words are in the 5000 most common words
    40.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 08
    Total number of words is 4583
    Total number of unique words is 1671
    28.1 of words are in the 2000 most common words
    38.1 of words are in the 5000 most common words
    42.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 09
    Total number of words is 4586
    Total number of unique words is 1738
    26.8 of words are in the 2000 most common words
    35.4 of words are in the 5000 most common words
    39.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 10
    Total number of words is 4518
    Total number of unique words is 1687
    26.7 of words are in the 2000 most common words
    35.6 of words are in the 5000 most common words
    40.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 11
    Total number of words is 4677
    Total number of unique words is 1614
    28.1 of words are in the 2000 most common words
    37.3 of words are in the 5000 most common words
    42.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 12
    Total number of words is 4530
    Total number of unique words is 1571
    28.3 of words are in the 2000 most common words
    36.8 of words are in the 5000 most common words
    40.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 13
    Total number of words is 4613
    Total number of unique words is 1585
    28.6 of words are in the 2000 most common words
    37.6 of words are in the 5000 most common words
    41.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 14
    Total number of words is 4543
    Total number of unique words is 1510
    28.1 of words are in the 2000 most common words
    35.4 of words are in the 5000 most common words
    39.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 15
    Total number of words is 4659
    Total number of unique words is 1586
    30.2 of words are in the 2000 most common words
    38.2 of words are in the 5000 most common words
    43.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 16
    Total number of words is 4559
    Total number of unique words is 1708
    26.8 of words are in the 2000 most common words
    35.8 of words are in the 5000 most common words
    40.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 17
    Total number of words is 4649
    Total number of unique words is 1607
    28.0 of words are in the 2000 most common words
    38.3 of words are in the 5000 most common words
    42.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 18
    Total number of words is 2125
    Total number of unique words is 999
    30.0 of words are in the 2000 most common words
    36.5 of words are in the 5000 most common words
    41.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.