Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 04

angenämare däruppe hos morfar. Syster Agnes "förde ett leverne", och
syster Agnes hade dessutom lurat henne. Hon hade fått löfte på en bror.
Och så fick hon en syster!
När Lisen badade den nyfödda i köket, smög Louise sig in i sängkammaren
och kröp upp på sängkanten.
--Nu ska väl inte mamma vara ledsen längre, sade hon.
Fru Marie förklarade, att hon inte var ledsen alls--
--Jaså, det var också besynnerligt. Tror inte mamma, att jag hörde där
uppe, att mamma både skrek och grät? Jo, det är snyggt! Jag var så ond,
så jag kunde ha bitit pappa.
--Det var inte pappas fel--
--Jaså, det var då också besynnerligt. Kanske det inte var pappa, som
bestämde, att det skulle bli en flicka?
Fru Marie sköt skulden på Gud, och Louise ångrade sin orättvisa
misstanke.
--Å! suckade hon. Ja, jag kunde väl tro't. Den stackars pappa får ju
aldrig bestämma någonting. Men mamma ska inte vara ledsen. Jag ska be
Gud, så att mamma ska nog få en pojke i alla fall.
Louise bad. Men det tog sin tid att få Gud med på saken. Han ställde sig
synbarligen tveksam, och Louise måste slutligen lova honom, att aldrig
säga fula ord, som Blekängsbarnen gjorde, och att aldrig nypa syster
Agnes. Det tog äntligen skruv. Fru Marie fick en son, som i dopet
undfick namnet Abraham--ett alltför ståtligt namn för ett så litet kryp,
tyckte Louise.
--Han skulle väl haft skägg då! påstod hon. För resten är han då allt
bra lik en flicka. Jag hade verkligen trott, att det skulle vara större
skillnad.
Hon var emellertid mycket förtjust i brodern, och hon ville med all makt
förmå morfadern att komma och beskåda det nya barnet. Men gubben ville
inte, hade icke tid.
--Ska inte morfar se på, när han badar?
--Nej, husch då, husch då!
--Ja men morfar skulle se, va han har för en liten söt stjärt.
Ingenting kunde locka morfar från hans papper. Broms' affärer blevo med
varje år allt mera komplicerade. De båda fabrikerna voro jämförelsevis
lättskötta, likaså maskinaffären--i trots av Krokens många galna idéer.
Men Blekängen krävde vaksamhet och förslagenhet, krävde arbete både dag
och natt. Det var ett svårlöst problem: att göra få och små
förbättringar och likväl få arbetarna att bo kvar. Deras anspråk växte.
Icke nog med att de ville ha alla hål tillstoppade, väggarna diktade,
taken tätade--de fordrade också kakelugnar, vattenledning, uthus,
fönster--gud vet allt. Och de hotade att flytta. Det fanns till och med
en byggmästare, Larsson, som ville bygga åt dem. Lyckligtvis hade han
små resurser, och Backarna voro fortfarande ej till salu.
Dessutom hade Broms och Sörman sina "metoder".
Broms lånade ut pengar, Sörman förmedlade lånen som gåvos mot revers med
ett eller två borgensnamn. Räntan var blygsam--sällan över 4-1/2%. Hela
lånerörelsen var ju en sorts välgörenhetsinrättning, som uteslutande kom
Bromsens arbetare till godo. Även som borgensmän godtogos endast
Bromsens arbetare. Till slut fanns det icke en arbetare vid verkstaden
eller vid tändsticksfabriken eller på annat sätt i Bromsens tjänst, som
icke hade sitt namn förvarat på någon liten "lapp" i det chokladbruna
kassaskåpet.
J. A. Broms var på det hela taget en beskedlig långivare. Omsättningarna
försiggingo i regel utan svårigheter, och man skulle ha slarvat bra nog
med räntorna, innan det blev tal om avdrag på lönen. Men det var en
egenhet med dessa skuldsedlar, en egenhet, som på ett underbart sätt
förlängde deras tillvaro: förfallodagen inträffade alltid mitt i
vintern, då vedprisen stodo som högst, då nordnordvästen tjöt som argast
i Blekängslådornas gluggar, då de välsignade ungarna måste ha skor på
fötterna och någonting varmt i magen. Det fanns knappast exempel på, att
en "lapp" kunde förfalla till betalning vid midsommartid. Det var en
egenhet.
För J. A. Broms hade denna lånerörelse stor betydelse. Den ställde honom
i ett innerligare förhållande till arbetarna. Den gav honom rätt att
faderligt vårda, faderligt råda, faderligt tukta, där tuktan var av
nöden. Framför allt gav den honom makt att stoppa alla okloka
nybyggnadsplaner, alla fåvitska förslag att övergiva Blekängen, där man
bodde så billigt och hade det så bra, så bra--
Men å andra sidan krävde en så vitt förgrenad rörelse otroligt mycket
arbete och omtanke. Som säkerhet för sina pengar hade han endast
arbetarnas löner och deras bohag. Lönerna voro lätta att kontrollera,
bohaget svårare. En à två gånger i veckan inspekterade Broms eller
Sörman pantbankens och möbelhandlare Isac Schönmayers lager. Men det
fanns även andra utvägar för en otrogen arbetare att bedraga sin
husbonde. Vem kunde kontrollera alla gårdfarihandlare? Vem kunde
förhindra en hemlig export till landsbygden? Nej, varenda dag, varenda
dag måste Bromsen vandra ur hus i hus och räkna persedlarna. Han måste
också se till att bohaget icke förstördes, han måste läsa lagen för
vårdslösa hustrur och för elaka ungar, som äro värre än råttor.
Oupphörligen måste han göra omtaxeringar, avskrivningar, dag och natt
måste han övervaka sitt Blekängskapital, leda rännilarna, så att de icke
måtte förrinna i sanden. Det var ett Herkulesarbete.
Och till på köpet måste han övervaka Sörman, se till att den
tjuvstrykern icke strök beck på fingrarna i uppbördstider.
Det var ett tröstlöst tungt, ett uppslitande, förslitande arbete. J. A.
Broms hade varit en ståtlig karl, en karl med stursk näsa och präktig
hållning. Han blev till sist tunn och urholkad, sliten och tom som ett
av sina kattskinn. Han blev feg, han blev mörkrädd, han vakade i ångest
och sov med maran.
"Satan har tvenne gestalter", brukade Hagelin säga, förklarande vissa
texter. "I sen honom komma med upprätt, viskande svans, med hornen till
väders och uppspärrat gap, med stora klor liksom ett lejons eller en
tigers klor. Men om I då petar på honom med Kristi heliga kors så till
sägandes och i bild förklarat, så skolen I se, att svansen slaknar,
hornen falla av, käften går i lås och klorna krypa in som på den
beskedligaste katta."
Ingen människa föll på den tanken att beröra fabrikören med Kristi
kors--kanske skulle det icke heller på honom haft samma verkan som på
satan. Men säkert är, att även Bromsen hade två gestalter. Och att han,
då den gröna nattlampan flämtade och maran satt på lur, icke var stort
farligare än den beskedligaste katta.
Det var emellertid en hemlighet och kunde sålunda icke minska respekten.
Blekängsmadammerna voro i allmänhet fromma kvinnor, som avskydde
svordomar och stygga ord. Men när de välsignade ungarna kommo inrusande
med andan i halsen och skreko: "Mor, mor, nu kommer gubbfan!" gjorde de
vanligen inga invändningar mot det okristliga namnet. De hade inte tid.
Trasigt måste ställas undan och det prydligaste sättas fram. Matrester,
vittnande om ett alltför gott kök, måste gömmas, och under tiden måste
den upphetsade hjärnan framalstra en hel del nödlögner, okristliga men
absolut nödvändiga.
I dessa halva lögner, halva sanningar spelade råttkungen en betydande
roll. I sin glupskhet försmådde han ingenting: stolar, bord, kläder,
porslin--allt slok kan. För att nu inte tala om potatis, mjöl och dylikt
mera lättsmält. Hans avelsförmåga var utomordentlig, hans avkomma
undergrävde hela Blekängen, förstörde bohag och kläder och hotade
invånarna till liv och lem.
Förr i tiden hade råttkungen haft sin bostad i garvarebrunn. Det hade
varit en lycklig tid för Blekängen, ty naturligtvis sökte råttorna
främst sitt uppehälle i de rikas hem på söder. Men fabrikören hade haft
den olyckliga tanken att torrlägga och fylla garvarebrunn. Och
råttkungen hade flyttat till Blekängsbron.
Madam Andersson, som var en trovärdig kvinna, visste berätta att
råttorna på en enda natt söndergnagt och bortsläpat en tvåmanssäng av
äkta valnöt. Och madam Ekman, krogmadammen, som likväl icke var någon
särdeles aktningsvärd kvinna, hade sett råttor ta blanka riksdalrar ur
Tre Remmares disklåda.
--Och nu ska inte fabrikörn tvivla på mig, för fabrikörn vet att jag
aldrig ljuger för fabrikörn, för det är en skam att ljuga. Men
likafullt såg jag en råttfuling, som hade svansen pinfull med
tolvskillingar och tioöringar. Och det kan inte förklaras på annat sätt
än att hon först hade doppat svansen i lim, den otäckan--
J. A. Broms satte icke mycken tro till de råttlegender, som dagligen
inskrekos i hans hörlur. Men nödlögnerna hämnade sig fruktansvärt på de
stackars madammerna själva. Var de voro och vad de gjorde, hörde och såg
och kände de råttor. Små, små möss gömde sig i träsockor, i strumpor, i
sängkläderna. Stora fula råttor sutto i slaskhinkar, glodde ilsket,
morrade och nafsade efter fingrarna. Det blev råttskräck. Madammerna
vandrade omkring med högt uppskörtade kjolar, ständigt beväpnade med
ugnsrakor, kvastkäppar, vedträn, som de icke vågade släppa ens under
sömnen. De minsta barnen bäddades i korgar, som hängdes på brödspetten
under taket. Och de större barnen vaknade mitt i natten, skreko på ljus,
gräto och illfänades, så att far själv måste stiga upp, schasa på
råttorna och daska om ungarna.
Skomakar Hagelin, församlingens äldste, en tänkande och behjärtad man,
fick slutligen i uppdrag att frambära Blekängsbornas nöd inför
stadsfullmäktige. Han utarbetade en hel liten historik över råttorna,
"som ingalunda höra till de djur, om vilka Den Heliga Skrift talar med
välvilja och aktning". Han nämnde i förbigående några ord om "en icke
omöjligen existerande s. k. råttkonung, vars seder skola vara otuktiga
och därför desto farligare och ovärdiga ett kristet samhälle, som även
bland djuren bör beflita sig om tukt och hyfsning."
Herrar stadsfullmäktige behagade skratta. Doktor Roth yrkade frågans
remitterande till en kommitté, "som ur ekonomisk, hygienisk, moralisk,
biologisk och teologisk synpunkt måtte granska herr stadsfullmäktige
Hagelins så märkliga meddelande". Det var mycket roligt och trevligt
alltsamman, och änkan Carléns toddar tömdes under glam och stim. Men hos
Blekängsmadammerna var känslan för det komiska föga utvecklad. De sågo
sig övergivna av denna världens stora, de vände sig till Gud, som väl
ändå till sist ska få bukt med alla sina skapade varelser, det må nu
vara råttor eller stadsfullmäktige eller lärda doktorer.
* * * * *
Denna ödmjuka, tålmodiga hållning behagade icke Blekängsbarnen. De fingo
alldeles för mycket stryk och alldeles för litet mat för de elaka
råttornas skull, och de beslöto att bekriga och döda råttkungen. I
spetsen för rörelsen ställde sig en söderflicka, den åttaåriga Louise
Krok. Hon var modig, beskäftig och rådsnar.
På den tiden hade doktor Elis Eberhard Roth en foxterrier, som han
kallade "sin fosterson" och åt vilken han givit namnen Enok Ebenezar.
Enok Ebenezar var en sex sju år gammal, han hade i sin ungdom stått i
ett ömt förhållande till änkan Carléns taxtik, som fött honom en son,
Prick, en riktig fuling men en förträfflig råttdödare.
Båda dessa djur hörde till Louise Kroks närmaste vänkrets. Hon beslöt
att använda dem i råttkriget, det skulle kosta dem ansträngning och
blod, men det skulle helt säkert bereda dem ett ogement nöje.
Emellertid var Louise alltför klok att gå till verket utan grundliga
förberedelser. Först och främst måste hon skaffa sig noggranna
underrättelser om råttornas hemliv. Hon erfor av trovärdiga
Blekängsbarn, att råttorna i början av september inte alls ha några
ungar. Vidare att de vila sig på lördagarna alldeles som judarna, och
att de således troligen hålla sig samlade under bron den dagen.
Den första lördagen i september, som var en mycket ruskig och blåsig
dag, samlade Louise sina trupper på Blekängsgatan. Hundarna höllos i
band, far och son morrade ilsket åt varandra, men denna inbördes
fiendskap skulle säkerligen försvinna, när de väl kommit i strid med
råttorna.
Louise ordnade sina skaror. Två gossar Björner, riktiga skvallerbyttor,
skickades hem och vid deras hot att skvallra fästes intet avseende.
Syster Agnes och lilla Abraham posterades i hörnet av Oscarsgatan, dels
för att de icke måtte bli åsyna vittnen till blodbadet, dels för att
hålla utkik på obehöriga. Av samma orsak placerades lilla flickan
Sörman, som hade röda strumpor, och hennes bror i hörnet av Sofiagatan.
Någon överrumpling från ordningsmaktens sida befarades icke. Men det
fanns i staden en ung lektor Holmin, för vilken man aldrig kunde vara
säker. Han smög ikring som en katt, flaxade fram ur dunkla vrår som en
läderlapp. Han kallades "Aposteln" och fruktades av både Gud och
människor men mest av barnen.
Sedan dessa försiktighetsmått vidtagits, smögo sig Louise och två
stycken pojkar in på tändsticksfabrikens gård för att stjäla bräder. Det
var nämligen nödvändigt att stänga för brovalvets västra mynning, eljest
skulle råttkungen kunna dra sig tillbaka uppför bäcken. Brädstölden
avlöpte lyckligt, men under tiden råkade hundarna i slagsmål, barnen
släppte snörena och Prick jagade sin fader Enok Ebenezar utför hela
Blekängsgatan. Och ehuru Louise tämligen snart lyckades infånga dem,
gjorde händelsen ett nedslående intryck på Blekängsbarnen.
--Ä--det är inte värt, viskade de. Ä--och så kommer bara fabrikörn rätt
vad det är och slår ihjäl oss.
Av hänsyn till Louise kallade de honom fabrikörn i stället för
gubbfan. Louise sade:
--Det var då också besynnerligt. Ni vill väl bli uppätna av råttorna,
kan jag tro. Usch, vad ni är fega. Jag ska nog sköta om morfar.
Fördämningsarbetet påbörjades. Det var livat och utfördes snabbt och
villigt. Louise måste dela sin uppmärksamhet mellan arbetet och lille
Abraham, som börjat gråta. Hon blev otålig.
--Ja, ett är då säkert, sade hon. Man skulle aldrig ha barn. De är bara
till besvär.
Men när Abraham lade sin blöta nos mot hennes kind, blev hon mild igen,
dansade polka med Abraham och lät pojkarna arbeta bäst de kunde.
Plötsligt hoppade en stor råtta upp ur bäcken, skumpade långsamt och
värdigt över gatan och försvann i en källarglugg. Pojkarna skreko,
hundarna skällde och sleto i banden.
--Släpp dem inte! ropade Louise. Agnes måste gå hem med Abraham, för det
börjar regna.
--Gå hem själv! sade Agnes.
Pojkarna förkunnade, att dammen var färdig. Vattnet började redan stiga
upp på Blekängsgatan. Man måste handla. Men pojkarna hade fått myror i
huvudet. Vem skulle egentligen få råttorna, de döda råttorna?
--Usch, ni får ta dem. Var så god. Men jag ska ha råttkungen, för jag
vill visa onkel Roth, att han finns.
Det tyckte pojkarna var rättvist. De ställde sig på kant vid bäckkanten.
Louise gick själv ned i bäcken, vars vatten börjat sina, och knuffade
Enok Ebenezar under bron.
--Buss, Enok! Ta råttorna, råttorna, råttorna--
Sörmans flicka med de röda benen kom springande, andtruten och viktig.
--Hagelins pojke kommer, berättade hon.--Vilken av dem?
--Benjamin.
--Horungen, sade pojkarna. Men det förstod inte Louise.
--Jaså den. Jag kan då inte förstå, att Enok inte ger skall. Vi måste
släppa dit Prick också.
Prick rusade genast in under bron och ställde till med ett förfärligt
oväsen--Ä, de slåss, sade pojkarna.--Nej, de tar råttor, sade Louise.
Passa på, säger jag er. Snart kommer de.
Pojkarna beväpnade sig med allehanda tillhyggen. Louise måste upp ur
bäcken för att mota bort Agnes, som nyfiken närmat sig.
--Att du inte skäms. Ska du låta barnet se på ett sådant elände.
Under det att systrarna grälade med varandra och sökte trösta Abraham,
som åter tagit till lipen, hade Benjamin Hagelin hunnit fram till bron.
Han gjorde sig underkunnig om vad som förehades. Det var en mycket
stillsam och betänksam gosse, sexton år gammal, blek och fet.
--Vem ska ha råttorna? frågade han. Och när han fått veta, hur delningen
uppgjorts, sade han eftertänksamt:
--Ja, det kunde jag tro. Den djävla ungen ska ha det bästa alldeles som
gubb-fan.
--Det är hon, som har hundarna, förklarade pojkarna.
--Ä--hundarna gör ju ingenting. De säger ju inte ett knyst. För resten
är det väl ni, som ska slå ihjäl den. Inte kan den där flickslängan slå
ihjäl en råtta inte.
Louise kom fram till dem, hon var upprörd men behärskad.
--Benjamin ska vara snäll och gå sin väg, sade hon. Benjamin har aldrig
fått lov att vara med.
--Bryr jag mig om er, snorungar. Jag är, var jag är, och går, vart jag
vill. Fördömda ynkryggar. Adjö med dig, blodsugareunge.
Därmed gick han. Louise följde honom, tills han lyckligen kommit förbi
lille Abraham. Hade han sagt något till Abraham eller bara petat på
honom, så skulle han ha fått. Men det gjorde han inte.
Louise återvände till bron. Pojkarna hade samlat sig kring en död råtta,
som Prick kastat upp. Det var ett stort djur, men det var icke
råttkungen. Prick hade återvänt in under bron, man hörde hur han flåsade
och nosade.
En av pojkarna sade:
--Hör nu Lovis, varför ska Lovis ha råttkungen?
Louise svarade kort:
--Det har jag sagt.
--Det är väl inte ackurat säkert för det, menade pojkarna.
Louise bleknade, ögonen blevo stora och läpparna knepos ihop. Men hon
behärskade sig och sade:
--Nu ska jag ha råttkungen. Hade ni bett vackert, så hade ni fått'en.
Men nu ska jag ha honom, därför att ni är elaka.
--Det ska vi väl se, sade pojken. Det är väl ändå vi, som byggt dammen.
--Understa dig inte, skrek Louise. Det är då också besynnerligt, ska vi
ha slut på råtteländet eller ska vi inte--
Men vattnet, som dämts upp bakom bron, hade redan fått hjälp, bräder och
stenar vräktes ikull och vattnet forsade in under bron. Ett skall och
ett jämrande tjut! Prick kravlade sig fram mellan bräderna, borrade ned
tassarna i dyn och lyckades hålla sig kvar, tills Louise fick tag i hans
halsband. Prick var räddad. Men Enok Ebenezar rullades av vattnet över
Blekängsbäckens stenar. Hans huvudskål var krossad.
--Enok, Enok! Älskade Enok, ropade Louise. Å, snälla barmhärtige Gud,
fräls Enok!
Pojkarna lyckades få upp honom på land. Men när de sågo, att han var
död, smögo de sig bort, skamflata och rädda. Louise tog Enok Ebenezar i
famn och bar honom genom hela staden. Vattnet strömmade, tårarna
strömmade, blodet strömmade. Det var en sorglig syn.
Blekängsgatan låg öde, bräderna ramlade utför bäcken, fastnade, bildade
små dammar, bröto sig lösa och ramlade vidare. En allvarsam polisbetjänt
kom vandrande gatan framåt, betraktade med häpnad den ovanliga mängd av
gyttja, som kastats upp vid bron, sparkade på den döda råttan, skakade
på huvudet och gick sin väg.
Efter en stund kom flickan med de röda strumporna och hennes bror.
Flickan bar en trädgårdsspade, gossen släpade på en liten låda. Flickan
tog fram ett tidningspapper, svepte den döda råttan däri och lade henne
i lådan.
--Hon är allt söt ändå, stackars lilla råtta, sade gossen.
Flickan tog lådan och bar den över bron ut på åkern. Hon satte ned
kistan och började gräva i jorden.
--Varför ska hon begravas? frågade gossen.
--För det är synd om'na, sade flickan.
--Ska vi ösa vatten på henne? frågade gossen.
--Nej, det är bara när en döps. Men vi ska läsa Gud som haver.
--Den kan Gusten med! sade gossen.
Och så läste de "Gud som haver"--flickan flytande och med "betoning",
gossen stapplande och utan att komma till slutet. Han ville börja om
från början igen. Men flickan tyckte, att det kunde vara nog, hon tog
lillebror och spaden och släpade dem över bron.
Och därmed var råttkriget slut.


INGENJÖR KROK BADAR IHJÄL BLEKÄNGSBARNEN. BROMS GÖR FÖRLUSTER.
OCH APOSTELN VAKAR

Vid fyllda fyratio år upphörde ingenjör Julius Krok med allt arbete.
Maskinaffären gick bra, men ingenjören hade visat sig vara överflödig.
Och likväl hade han gjort ganska mycket för den affären. Han hade bland
annat låtit sätta upp två stora båglampor framför ingången, de första
båglamporna i staden. Det var en väldig reklam, och dessutom inbillade
han sig, att lamporna skulle verka uppryckande på stadens affärsliv.
Krokens lampor betraktades länge som någonting märkvärdigt och
utomordentligt luxuöst. Vid Mickelsmässan lockade de bönder som flugor.
Och stadsborna själva stämde möte "under Krokens lampor", förebrådde
sina lata och lättsinniga barn, att de "rände under Krokens lampor" och
använde sig ofta av den ironiskt uddiga frasen: "Jag tror, du lyser
värre än Krokens lampor!"
Julius Krok blev snart led vid sina lampor. De lyste honom i ansiktet,
när han gick ut, de lyste honom i ansiktet, när han kom hem. Det var som
att gå tvärs över societetshusets stora sal en första decemberkväll, då
man firade konungens namnsdag. Julius Krok ville plocka ner sina lampor
igen, men svärfar sade nej. Och följden blev, att Julius Krok höll sig
hemma om kvällarna.
För resten kunde han gärna stanna hemma. Änkan Carléns arvingar hade i
grund förstört "källaren" för honom. De hade rivit ned det blågröna
huset, schaggsoffan mellan kamin och fönstret existerade icke längre. De
hade byggt upp ett stenhus med torn och tinnar. Röd plysch på möblerna,
röda mattor på golv, vars bräder icke voro handsbreda. Uppasserskor i
stället för skänkmamseller, och i stället för gumman Carlén med sin
gulskaftade korkskruv, sin brokiga schal och sin vita spetsmössa, en
blekfet herre i svart redingote, en blekfet herre med vaxade mustascher.
Julius Krok kunde gärna hålla sig hemma, alltid fann han någon
sysselsättning. Han satte sig vid bordet och såg på, hur fru Marie förde
nålen upp och ned genom stramaljen. Ibland nickade hon åt honom, och han
nickade igen. Ibland frågade hon, om han inte skulle gå ut och röra på
sig litet. Det låg ingen ovänlighet i frågan, endast en svag ängslan att
han kunde ha tråkigt.
Men han hade icke tråkigt. Han satt och funderade över Abraham. Vad
skulle gossen bli?
Fru Marie sade:
--Om Gud vill, så blir han en hederlig karl.
Visserligen, men det var icke nog, icke ens det väsentliga. Julius Krok
var själv en hederlig karl. Det viktigaste är, tänkte han, att gossen
blir orädd, stark och ihärdig. Framför allt ihärdig, ja gärna envis, om
det inte går för mindre. Av två onda ting--
Doktor Roth hade ställt gossens horoskop och spått--på skämt--
naturligtvis--att han skulle bli skarprättare.
--Av morfar har han ett flinthjärta, av mor ett orubbligt lugn, idel
goda egenskaper. Men tyvärr har pojkstackarn en far. En kar' som sover
tre år och vaknar det fjärde för att rusa upp och hugga yxan i sten. Låt
honom studera till skarprättare. Det är inte ärofullt men det är
nyttigt--
Sådant skämt behagade icke Julius Krok, det var alltför grovkornigt.
Han insåg naturligtvis det löjliga i att söka staka ut en treårig pys'
levnadsbana. Men det var något att sysselsätta tankarna med, en
fantasilek. Fru Maries hand, som med maskinmässig precision förde nålen,
plågade honom. Yllegarnet fräste mot stramaljen, det var ett obehagligt
ljud, ständigt upprepat, ständigt upprepat.
--Marie, skulle du inte vila dig?
--Vila mig? Hon såg upp, hela ansiktet log, men ögonen voro av gråsten,
matta och uttryckslösa. Man kan väl inte vila sig jämt--
--Se på mig, hi, hi, fnittrade ingenjören till. Se bara på mig, Marie--
--Det är en annan sak, Julius. Du har dina tankar och funderingar. Inom
familjen och dess närmaste omgivning betraktades ingenjören som en
"tänkare". Och man bemötte honom fördenskull med en viss medlidsam
vördnad. Detta förhållande var honom varken obekant eller obehagligt.
Han kunde icke låta bli att kokettera med sin öronlock, och han kunde
icke låta bli att kokettera med sina tankar. Han visste, att när han
stirrade framför sig, tystnade barnens stoj, och när han snurrade
öronlocken mellan fingrarna, bar Louise lillebror ut i köket eller in i
barnkammaren. Den enda, som icke hyste någon vördnad för öronlocken, var
lilla Agnes.
--Om pappa ändå ville klippa bort den tussen, sade hon, så skulle pappa
se riktigt snygg ut.
När Agnes satt vid salsbordet och sydde dockkläder, gick ingenjören in
till sig eller in till Louise och Abraham, som lekte i barnkammaren. Han
gjorde en liten sned bugning för sin dotter och sade:
--Kära Louise, kan jag få sitta här en stund? Här är så varmt och skönt.
--O ja då, det fick han visst! Louise var välviljan själv, hon gjorde
bekvämt för pappa, skulle nödvändigt lägga upp hans fötter på en stol,
svepte honom i filtar och erbjöd sig till och med att springa upp till
morfar efter kattskinn. Och hon gav Abraham stränga förmaningar.
--Gå nu inte sta och kladda på pappa, för då blir det smisk. Och hör
sen!
Ingenjören höll en tidning för ansiktet och lyssnade på barnens joller.
Det var nästan uteslutande Louise, som förde ordet. Hon kunde alla
Blekängsmadammernas jeremiader utantill, hon kände livets, särskilt det
äktenskapliga livets skuggsidor. Hon brukade gifta bort Abraham med
dockan Vera. Det skedde medelst några hastigt frammumlade besvärjelser.
Och sen brast stormen lös!
--Jaså! Det var besynnerligt. Tycker du, att det här är ett kristligt
leverne? Kanske att du ska vara full varenda dag?
--Jag är inte full, sade. Abraham.
--Jaså? Inte det? Du kan ju inte stå på benen. Nog får en tåla att du
tar dig ett glas, eftersom du är karl. Men du får sova i förstugan och
hör sen! Jag vill inte veta av några konster, så att barnen ser det--
--Skulle ni inte kunna leka någonting vackert? frågade ingenjören. Till
exempel, att Abraham är en prins, som drar ut på friarestråt. Och så
dödar han en stor drake. Jag ska gärna vara draken, jag. Så
här--titta--Och ingenjören grinade till sig på ett mycket diaboliskt
sätt. Men Louise skakade på huvudet.
--Ja, du förstår, pappa, nog kan vi alltid. Men Abraham är alldeles för
liten. Inte vet han, vad en drake är. Bara han blir stor så ska vi leka
vackra lekar.
Ibland lekte hon, att Abraham var Enok Ebenezar, salig i åminnelse. Då
måste han ligga stilla under pappas stol, vädra någon gång och morra men
alltid vara mycket lydig. Under tiden berättade Louise historier från
Blekängen, vad madam Andersson sa' om madam Ekman, och vad fru Sörman
sa' om Benjamin Hagelin. Men helst berättade hon om madam Pettersson,
madam Petterssons man och madam Petterssons tvillingar.
--Jo för ser du, pappa, de kalla honom Liter-Pelle, för när han gifte
sig så drack han ut tre liter. Och han var så oredig på morgon när han
vakna', så när han fick se madam Pettersson i sängen, så sa' han: Säg
mig sanningens ord, Malin: Är vi gifta eller är vi bara förlovade? Och
då sa' Malin, som sanningen var, att de var gifta, och så sa' hon, att
han skulle skämmas, för annars hade hon minsann inte legat där. Och då
sa' Liter-Pelle, den fulingen: Tvi vale mig stackare, jag trodde jag
drömt.
Men vet du, vad onkel Roth sa'? För han var med, då Malin fick
tvillingarna, för de var väl sjuka, de små kräken, kan jag tänka. Och
när då Liter-Pelle kom hem om middan, så sa' onkel Roth: Jubla,
Pettersson, jubla, det är tvillingar. Och nu så kallar de onkel Roth för
jubeldoktorn. Det kan en veta, att det är ingenting att jubla åt. Men
Liter-Pelle, den stollen, han är så glad och säger att kors i jösse
namn, det lär ska vara mina pojkar båda två, efter vad Malin säger. Men
madam Andersson säger, att han kan vara lagom stursk. För när man har
flera hundra kronor skuld och avdrag på lönen för hyran, så ska man inte
vara så överflödig, det går aldrig väl, säger madam Andersson.--
--Vovvovvov, skällde Abraham. Nu vill jag inte vara hund.
--Jaså, det var besynnerligt. Ja, då får du vara fattigt barn då. Hon
ledde honom bort till kakelugnen och smorde honom i ansiktet med kol och
aska. Abraham tog saken med ro, men ingenjören blev djupt upprörd.
--Nej fy då, Louise! Inte är alla fattiga barn så där smutsiga?
--Jo, det voro de visst det, påstod Louise. Är ett barn icke riktigt
smutsigt, så är det icke något riktigt fattigt barn.
--Det var illa. Tänk om du och jag, om vi skulle ta och tvätta dem?
Ingenjören skämtade, men Louise tog det för kontant.
--Å, får de komma hit upp allesamman? Vi ska bada dem i Abrahams balja.
Och tvillingarna med!