Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 13

--Nej då, nej då. Jag bara dricker. Och ligger. Å, vet du, jag tycker
det är så skönt att ligga. Jag tänker på morfar, som gick och gick i
hela sitt liv. Det var allt synd, att han inte fick ligga något, innan
han dog. För det är bra skönt.
--Morfar dog på sin post, sade Julius Krok utan att mena någonting
därmed. Nå, vem ger fåglarna mat?
--Det gör Evelin. Hon har blivit så tyst och snäll, sen hon kom från
Björkenäs. För resten håller hon sig mest i köket. Jag tror att Elsa
Sörman brukar vara hos henne. De sjunger psalmer. Och det låter ganska
vackert hit in.
--Och vet du vad, pappa? Hon vände bort huvudet och rodnade:
--Vad då?
--Jo, Paulus är så snäll mot mig. Han kan sitta hos mig långa stunder
och prata om allt möjligt. Men ingenting sorgligt. Och varken sedligt
eller osedligt, smålog hon. Jag tror aldrig han varit så snäll som nu--
--Det var ju bra, det var ju bra, mumlade ingenjören.
Han röjde av nattduksbordet och lade ut en patience, Louise hjälpte
till. Och den ena patiencen efter den andra klarade sig och gick ut som
ett rinnande vatten. Och lille Julius Krok blev glad och sade:
--Titta bara. Allting går nu för tiden. Det är som om oturen vore
bruten--
I detsamma kom jungfru Lisen.
--Jo, ingenjörn, nu är skomakarn här igen.
--Se, se! sade ingenjören. Det är nästan hemskt.
I tamburen stod skomakaren.
--Ja, nu är det allt klappat och klart, snälla lilla ingenjörn. Och nog
ska vi komma om sams om priset alltid. Om vi bara får vara med på
Backarna. Och det kan ju inte vara annat än en fördel för ingenjörn. Men
nu är saken så här, att vi ska börja med att köpa Tre Remmare.
--Jaa, sade Krok, det går ju för sig. Jag har sagt upp hyreskontraktet
till första oktober.
--Ja, ja, det blir nog bra. Benjamin och madammen är ju gamla vänner--
--Va befalls? Ni tänker väl inte behålla krogen?
--Hursa? Krogen? Nej, var det likt något. Tror han, att vi har
samvete--
--Jag bryr mig inte om ert samvete. Jag vill ha klara papper. Var så god
och stig in i mitt rum.--Nu vill jag först och främst veta om ni tänker
riva eller ej?
--Nog kan väl ingenjörn tänka sig--
--Jag tänker ingenting. Jag vill ha klara papper. Hela den här affären
gör jag uteslutande för att få ett slut på Blekängseländet. Jag vill ha
en förbindelse--
--Vänta, vänta, bad skomakaren och slog med händerna. Benjamin hade
givit honom tydliga föreskrifter beträffande Tre Remmareköpet. Men
ingenjören gjorde frågan vidlyftigare än så, och skomakaren rev sig
förgäves bak örat.
--Ja se, snälla lilla ingenjören, om han ville tala med Benjamin. Se,
han har ett obegripligt klart och redigt huvud. Och han är så god, se.
Inte går det på mörksens vägar, inte! För se, hur skulle han kunna göra
det? Vart han går, så för han Jesus med sig--
Julius Krok avbröt kort och torrt:
--Jag gör inga affärer med Jesus.
Men inför denna hädelse förlorade skomakaren tålamodet. Faderns,
reformatorns ande föll över honom. Han spottade över axeln och gick mot
dörren. På tröskeln stannade han, höjde sina händer och profeterade:
--Syndiga, förtorkade skammens lilla skinnstycke! Han är inte god att
göra ett par skor av. Men stursk ska han vara och hålla sig för god att
göra affärer med sin Frälsare. Nej tvi!
Underhandlingarna med Zionsborg hade strandat.
* * * * *
Nu vände sig Benjamin Hagelin i egen person till lektor Holmin. De båda
herrarna hade tvenne samtal i lektorns matsal. Det första avlöpte
lyckligt, och man kom överens på ett ungefär. Det andra samtalet stördes
av en obehaglig händelse. Fru Holmin, som låg i hög feber och
följaktligen yrade, öppnade sängkammardörren och steg in i salen. Hon
var i nattdräkt, och Aposteln, som såg sin hustru stå barbent och
bararmad inför en främmande man, förlamades.
--Paulus, sade hon. Du ska inte ha någonting att skaffa med den
människan.
--Att du inte skäms--stammade Aposteln.
--Det är en mördare, sade Louise och vände de båda herrarna ryggen.
* * * * *
Abraham Krok fick tvenne brev. Ett från Gusten Sörman, som skrev, att nu
måste arbetarna taga saken i egna händer, om det skulle bli något av med
"projektet Backarna". Ingenjörn var tydligen för gammal.
Brevet slutade:
"För resten vill jag säga dig, att vill du ha något med av syster min,
så ska du komma så fort som möjligt. Annars tar Benjamin Hagelin
alltsamman. Han eller fan, sak samma."
Det andra brevet var från Louise och innehöll några suddiga rader.
"Lille-bror ska komma hem nu, för att hjälpa pappa. Jag är ganska sjuk
och kan ingenting uträtta.
_Din dumma Lova_."



III. STRIDEN OM BLEKÄNGEN


1

Abraham kom med morgontåget, ingenjörn och Elis Eberhard voro nere vid
station för att möta. Det var en morgon i slutet av mars, solen var
morgonklar, vårklar, lyste starkt och avslöjande. Elis Eberhards ulster
sken i sömmarna, uppslagen voro snusfläckade och kantslitna.
Snusnäsduken vajade tungt och bedrövligt som fanan i ett sorgetåg, och
den var dunkelt röd som en smutsig stoppsignal. Jublets haka täcktes av
en gråvit stubb, den guppade och skalv som i sinnesrörelse, men en brun
liten strimma från mungipan ned i skäggstubben förrådde tuggbussen.
Bredvid denna slankiga gestalt utan styrsel och värdighet gjorde
ingenjören en vacker figur. Krusflorsstormen och den långa svarta rocken
av tjockt kläde ökade alla dimensioner. Ingenjören såg prydlig ut.
Han tog sin son i famn och välkomnade.
--Ecce homo, sade Jublet. Han som skall göra't!
--Vad ska han göra? frågade ingenjören och rynkade pannan. Sent hade han
kommit till makten, och han ville icke lämna den ifrån sig i brådrasket.
Icke ens till Abraham.
Men Jublet, som behövde ett stöd, tog sin unge vän under armen, hasade
framåt i sina galoscher och talade:
--Egentligen är du min son lika mycket som den där lilla tokens. Ty hade
icke jag i tid och otid uppmanat honom att sätta en son till världen, så
hade din existens vid det här laget varit problematisk. Men jag hade
gett mig fan på, att släkten skulle skjuta nya skott och blomstra. Vi
Bookar, Krokar och Rothar ha arvsrätt till den här staden. Vi ha levat
här i mer än halvtannat sekel. Och det är ett storverk av tålamod,
ihärdighet och galenskap. Utbölingarna beundra och förakta oss--
--Det vet jag inte av, sade ingenjören.
--Nej, för du är en okunnig liten narr och till på köpet millionär. Men
jag, som läst alla faster Mimmis följetonger åtta gånger framlänges och
två baklänges, jag känner människorna. Jag känner utbölingarna. De älska
och förakta oss, därför att vi äro gamla och kuriösa och ofarliga. De
vill trä upp oss på nålar och sätta oss i glasskåp. Men nu, min Krokus,
nu ska det visa sig, att vi skaffat oss en son och en hämnare. Må faster
Mimmis ande omsväva dig, min gosse. Det var ett djädrans så duktigt
fruntimmer.
--Å, du gamle festtalare, sade Julius Krok och smålog medlidsamt.
I hörnet av Storgatan stod Aposteln och häradshövdingen. Aposteln
flaxade oroligt med vingarna och styrde rakt på Abraham.
--Varför har du kommit hem? Du har ju inte slutat din kurs. Vad har du
här att göra?
--Hur mår Louise? frågade Abraham.
Men Aposteln, som aldrig svarade på frågor, flaxade vidare. Björner
rullade fram och vidrörde Abraham.
--Öh, öh, öh, unge man har vuxit.
--Dig över huvudet, häradshövding. Den dag skall varda kommande, då
denne yngling bestiger din och stadens tron, tagande hyllning av allt
folket. Men inga mutor! Inga mutor, Abraham Björner!
--Öh--skäms--
* * * * *
Efter middagen, då Jublet slutat profetera och somnat vid sitt urdruckna
punschglas, gjorde Julius Krok en sned liten bugning för sin son och
smålog och sade:
--Ja, nu behöver du inte sitta hos din gamla pappa längre. Du har väl
andra--
Abraham kastade rocken över axlarna och rusade utför trappan, just som
han sköt upp ytterporten, tändes Krokens lampor. Och i alla gatans
lyktor, en lång fil från öster till väster, slogo lågorna ut som
blommor. Abraham gick österut över storåbron, över Karlstorget in på
Stenbrogatan. Det var Larssons gata med stora, präktiga hus men glest
befolkad. I numro fyra bodde Sörmans.
Hon är naturligtvis inte hemma, tänkte Abraham. Och gumman är döv och
hör inte, när jag knackar. Hade varit bättre att gå till bönhuset med
detsamma.
Han tog i dörrlåset, som gick upp. Tamburen var kolsvart, men matrummet,
som även var Elsas sovrum, upplystes av gatans lyktor.
Därinne tassade fru Sörman av och an. Hon hade synbarligen brått, men
Abraham kunde icke få klart för sig, vad hon gjorde. Antagligen städade
hon, jämkade på möblerna, dammade. Hennes rygg var krummare än någonsin,
huvudet nästan i jämnhöjd med magen. Det såg ut, som om hon hade gått
omkring och nosat och vädrat i vinklar och vrår.
Abraham repade eld på en tändsticka och gick fram mot salsdörren. Han
trodde, att hon skulle komma emot honom, niga och göra sin fråga? Är det
Elsa som önskas?
Men hon lät sig icke störas, tassade av och an, fejade och dammade. Då
Abraham steg in i rummet, neg hon hastigt guppande och gav honom en
misstänksam sidoblick.
--God afton, skrek han. Va fru Sörman gör fint!
--Brudgummen varder kommande, sade fru Sörman och fortsatte. Av Gustens
brev hade Abraham inhämtat tillräckligt för att förstå, hur landet låg.
Brudgummen i fråga var icke Abraham Krok utan Jesus.
--Är Gusten hemma? skrek han.
Då stannade gumman.
--Snälla herr Krok, de kommer att slå ihjäl Gusten. När de kunde slå
ihjäl Sörman, och han var ändå Guds barn. Jag stod i fönstret var natt,
jag. Men Sörman är i himlen, för han förlitade sig på Gud. Men hur ska
det gå med Gusten! Å herre Jesus! Nog får herrarna ångra sig! Nog får
herrarna ångra sig!
Abraham avbröt:
--Var är Elsa?
--Det säger jag inte, sade fru Sörman och kröp ihop.
--Fru Sörman kan väl säga, om hon är hos Zionisterna eller i Bethania.
--Hu! kved fru Sörman. Bethania--hu, hu, hu, hu--
--Ja tack, då vet jag, sade Abraham.
Han vände tillbaka över bron, gick Storgatan framåt och sneddade över
Torget in i Garvarebrunnsgränd. Här vid ingången till Blekängen stod
kommissarien Lönrot och instruerade ett par konstaplar. Abraham hälsade.
--Har de gudstjänst i Zionsborg så här dags?
--Alltid, svarade Lönrot. Alla tider på dygnet.
Abraham vandrade in i Blekängens mörker, bestrött med få sjukligt
blekröda stjärnor, som sände sitt ljus genom hålen i gamla gardiner.
Längst fram i hörnet av Carl Johansgatan blänkte biografens självlysande
skylt och de elektriska lågorna framför dagsprogrammet. Och i hörnet av
Sofiagatan lyste Tre Remmares lykta som en fyr. Krogdörren, ständigt i
rörelse, kastade ljus och skugga över Blekängens historiska stenar,
trappan, på vilken J. A. Broms och Sörman stupat.
Redan i början av Oscarsgatan kunde Abraham se Zionsborgs festligt
upplysta fönster. Han saktade stegen, strök utefter husraden och
stannade ett ögonblick framför ett fönster, framför en trasig röd ros,
som prunkade på gardinens gråblåa fält.
Därinnanför hade Elsa stått, naken.
Han böjde sig ned. Den förrädiska rosen avslöjade en fridfull bild, icke
särdeles lockande. En gammal man, som läste högt ur bibeln eller ur en
postilla. En gammal kvinna, som letade i sina kläder--sannolikt efter
någonting levande.
Abraham drog vidare, och vinden, som allt kraftigare svepte ned över
Backarna, spände ut hans rock. Oscarsgatan låg stilla och öde. Endast
några dämpade fnissningar, viskningar och det klunkande ljudet från
buteljer, som tömmas, förrådde att portgångar och bakgårdar voro
befolkade. Ur tvärgatan kommo skuggor, små och snabba som insekter.
Abraham stannade i gathörnet och lät en större skugga glida förbi, en
stor läderlapp, som med fladdrande vingar seglade mot vinden.
Aposteln på jakt, tänkte Abraham. Nu springa pojkarna snällt.
Han ökade själv takten. Portgångarnas tissel försvunno i sorlet från det
lysande huset, sorl av sång, som blandades med rop och buller från Tre
Remmare. Blekängsgatan var full med folk, biografpublik, krogpublik och
en och annan zionist, som sökte sin borg eller lämnade. Körbanan var som
alltid vår och höst bottenlös, och man trängdes på trottoaren. Gatpojkar
hängde som klungor av bin vid Zionsborgs fönsterbleck.
Det var ett ståtligt hus, storvulet byggt, raklinjigt som en lada men
med torn och tinnar i fasadens båda hörn. Nytt, ljusblått, ännu
obefläckat eller så gott som obefläckat, ännu ångande, doftande av
färskt murbruk. Och ur dess stora, dimmiga fönster strömmade gasljuset
ut över Blekängsgatans sotiga snötuvor och mörka pölar.
Men på en liten ö mitt i gatuvattnet stod madam Anderssons förstfödde
son, smeden. Han hade druckit på krogen och nu skulle han gå till Zion.
Men vattnet förskräckte honom. Och för att ingiva sig mod brummade han
om och om igen de första orden i en psalm:
"Jag går mot döden, vart jag går,
min väg må vara banad eller svår--"
--Andersson ska inte stå här som ett spektakel. Gå hem med sig.
--Inte, sade smeden. Då får jag däng.
Abraham gick uppför trappan, genom en försal full med gummor och andra
orkeslösa. Stora salen var överfylld. Redan för att komma över tröskeln
måste han armbåga sig fram. Luften var förskämd. Gaslågorna bildade
strålkransar som i dimma. En dimma av fukt, av svett, av tårar.
Zionisterna gräto.
Framme på estraden stod Benjamin Hagelin och bredvid honom ett fett
fruntimmer i svart sidenklänning. Det var fru Larsson, hustru till
Bethaniaförsamlingens äldste, byggmästaren och bankdirektören. Och
därför gräto zionisterna av glädje. Ty en större, mer betydelsefull, mer
underbar erövring hade Benjamin Hagelin aldrig gjort. Och sällan hade
Satans välde på jorden fått en sådan törn.
Abraham hörde icke vad som sades på tribunen. Men han såg hur Benjamin
Hagelin gav den nya systern broderskyssen. Den stora, feta kvinnan
sviktade och föll på knä. Och Benjamin Hagelin föll också på knä. Efter
en stund framträdde tre starka män, slogo armarna kring fru Larsson och
buro bort henne.
Väl en femtedel av församlingen lämnade salen. Aftonens stora händelse
var över och den långa rad av stora och små syndare och synderskor, som
nu vandrade över estraden, intresserade mindre. Endast då Evelin och
Gula Rosen omfamnades och kysstes gick det åter en stor fläkt genom
salens dimma och dunst. Ty det var känt, att de båda kvinnorna levat i
bitter fiendskap.--
Efter Evelin kom Elsa Sörman.
Hon såg ut som ett litet barn, förskrämd, skälvande av kvävd gråt.
Predikanten öppnade sin famn.
Abraham snurrade runt om, boxade sig fram till dörren. Han var rädd att
höra någonting och höll för öronen. I försalen bland de orkeslösa stötte
han på Gusten, som var blek och grinade illa.
--Jaha, jaha, sade Gusten och svalde. Du kommer så dags. Va' ska en nu
göra?
Abraham skakade på huvudet.
--Jag får väl tala--tala med henne--
I detsamma hörde han en dov, mullrande, grötig kvinnoröst.
--Det är hon, sade Gusten och grinade.
Och rösten sade:
--Jag har levat i synd, jag har brunnit i köttets begärelse, jag har
levat utan Gud--
--Nu springer jag, sade Abraham. Men när han kom ut på gatan, stannade
han, svepte rocken ikring sig och satte sig på Zionsborgs trappa. Gusten
Sörman ställde sig framför honom och gestikulerade. Han var blek och
mager med blånader under ögonen. Men elegant som alltid! En blåsvart
skiftande halsduk pöste och glänste som krävan på en kroppertduva, och i
halsduken glittrade faster Mimmis nål.
--Ja, du ser, hur det är. Mor t.ex. Hon har aldrig haft något starkt
huvud och fars olycka knäckte henne. Men så galen som nu--hon dillar om
Brudgummen. Ja, säger jag, låt vara att han gör staden den äran, men
inte tror väl mor, att han kommer just hit, till Stenbrogatan 4 över
gården två trappor? Då svarar hon inte. De äro på det viset. Kommer man
nära in på livet, så dyker de ner genom en lucka alldeles som fan på
teatern. Och så dyker de upp någon annan stans.
Lågorna bakom Zionsborgs fönster slocknade. Församlingen vältrade ut och
Abraham fick sparkar och knuffar i ryggen, men han gitte icke flytta.
Gusten vek upp byxbenen och fortsatte:
--Och så Elsa. Hon har ju det där att tycka synd om folk. Det är hennes
force. Nå, först var det Evelin, du vet. Och Evelin förde henne till
Hagelin, och nu är det klappat och klart. Hon ska bli missionär. Inte
bland de svarta, bland fallna kvinnor. Å herre gud ja!
--Är det det, han vill?
--Hagelin? Nää, det tror jag inte. Han bryr sig inte om fallna kvinnor,
för så vitt de inte ha besparingar. Gula Rosen, du vet, har underhållit
honom. Men nu har han kommit hem med plånboken full, och nu ska han göra
affärer här i stan. Ja, tänker han upprätta en export av galna
fruntimmer, så gärna för mig. Det är en nationalrikedom, outtömligare än
Kirunamalm och Norrlands skogar. Men han ska ta mig fan hålla tassarna
från vår sak. Det ska han. Annars--
--Annars?
--Ja, det blir min sak.--Där har du henne.
Abraham vred sig till hälften om. Försalens låga slocknade och han såg
endast ett ansikte lysa vitt i den svarta dörröppningen. Då reste han
sig, sträckte sig fram och slog armarna kring hennes knän. Han svängde
runt med henne, släppte henne. Och kysste.
--Det var inte någon broderskyss, sade Gusten. Frid, mina barn. Jag går
på biografen. Akta er för Aposteln!
--Det syntes, flämtade Elsa. Det syntes över hela gatan.
--Hördes också. Nu går vi till Backarna. Vet du av, att vi ska bo på
Backarna?
--Ja.
--Jaa, härmade han. Tänk att nu blir trädgården din och huset också. Är
det inte roligt?
--Jo.
--Kåken ska riggas upp, förstår du. Ja, men är du inte förvånad? Att jag
ar här?
--Jo, jag är glad, sade Elsa.
--Jo, jag är glad, härmade han och försökte sig på ett skratt. Men han
var ond. Han lade armen kring hennes skuldror och då de gingo över
Blekängsbron tryckte han henne så hårt, att hon kved. Genast släppte han
taget och hon drog sig åt sidan.
--Hör på! sade han. Vill du lova mig en sak?
--Ja.
--Nej, lilla Elsa, bad han, tala nu inte så där som en maskin. Ja, ja.
Inte kan du lova, innan du vet, vad jag begär.
--Jo, sade hon. Och det lilla ordet klingade underligt, med något av
jubel och triumf. En martyrs triumf.
--Vill du lova att aldrig mer gå till bönhuset? Jag begär inte, att du
skall dela min tro, det blir en annan sak. Du kan gå i kyrkan om du
vill. Eller i Bethania, eller var du vill. Men inte till Zionisterna.
Kan du lova det?
--Ja, svarade hon utan betänkande.
--Då är allting gott och väl, sade Abraham. Han kände med ens, att han
var trött. Att det var lönlöst att fortsätta. Alla dessa ja hade berövat
honom modet.
Mörkret var tätt, men vägen låg som ett gråvitt band. De gingo på var
sin sida om hjulspåren, då och då snävande över grushögar. Vinden
spelade som en jättesyrsa i de kala björkarna.
--Varför dröjde du så länge? frågade Abraham. I bönhuset? Du kom en bra
stund efter alla de andra.
--Jag letade efter Gusten, kom det dröjande. Och så var det så mörkt.
Och så var det Evelin.
--Det var mycket på en gång. Kom så sätter vi oss på bänken. Ser du, jag
hade tänkt, att vi skulle bo här. Det är ju vår trädgård! Och jag
trodde, du skulle bli glad åt det. Jag har gått och tänkt på det länge,
ser du. Men jag skrev ingenting, för jag tänkte överraska. Det är roligt
att överraska. Till slut hade jag kanske skrivit i alla fall. Men dina
brev ha varit så underliga. Ända sen i våras. Jag visste inte riktigt,
var jag hade dig.
--Jag har gått igenom så mycket.
Abraham strök henne över kinden.
--Nu ska vi se, om vi kan komma in. Det finns ingen hake på
köksfönstret, minns du det? Vänta här ett tag.
Efter en stund kom han ut på kökstrappan.
--Får jag be ers nåd stiga in. Råttorna hålla bal på köksbordet.
--Nej, jag törs inte, jämrade Elsa. Och för första gången denna kväll
kände Abraham igen hennes röst. Han ställde lyktan ifrån sig och rusade
rakt ut i mörkret.
--Nu tar jag dig!
Han tog henne, och han kände, att hon grät. Då blev han lugn och glad.
--Nu gråter du, liten, nu är du uppriktig. Berätta mig nu. Ja, du
behöver inte tala om det, som har varit. Men du ska säga mig, om du
tror, att du kan bo här. Med mig.
Hon svarade icke. Han förde henne uppför trappan in i köket.
--Ja, ja, du ska se på våningen först, skämtade han. Med lyktan lyftad
över huvudet steg han in i salen. Elsa höll sig tätt intill honom. Hon
skrek, när hon hörde det skrapande, tassande ljudet från flyende råttor.
--Ja, här är inte mycket att se, sade Abraham. Madam Andersson har inte
heder av städningen.
I rummets fyra hörn stodo stolar, en stol vid bordet och framför
kakelugnen spillrorna av ett par stolar. På bordet Johnssons mugg och
några skärvor. Men under bordet satt en stor råtta, för lat, för djärv,
för tjock eller för sjuk att låta sig störas, ögonen gnistrade i
ljusskenet från lyktan.
Elsa hackade tänder.
--Det är som förr på Blekängen. Där satt en råtta under salsbordet och
stirrade på mig och Gusten. Och vi vågade icke väcka mamma, för då
trodde hon, att det var folk som kom för att slå ihjäl far. Och så blev
hon stående vid fönstret hela natten--
--Vi gå in till herr Vickberg, sade Abraham. Det var en ordentlig
människa. Han hade det så fint som en mamsell--
Han sköt upp dörren, men när han kom ut i förstugan trampade han på
granris. Han förstod, att herr Vickbergs rum stodo ostädade efter
begravningen.
--Nej, det här går inte. Vi får skicka madam Andersson att städa först.
Gå nu ut genom köket du, så kommer jag efter genom fönstret.
Han reglade köksdörren och släckte lyktan. I salen började råttorna
dansa, och den stora feta råttan under bordet gav ifrån sig ett tungt
stönande, som liknade en suck.
Abraham svängde sig ut genom fönstret.
--Elsa! ropade han. Mörkret hade tätnat. Vinden sög och smackade kring
husets knutar. Abraham letade sig fram till bänken.
--Gråt nu inte, liten! Det är ett ruffigt gammalt hus, men det kan
bättras på. Och man kan ju inte riva allt gammalt. För resten blir det
bra. Du får så mycket att tänka på. Reparationer och målning och
tapetsering. Allt det får du ta på dig. Jag har inte tid. Och
bosättningen sen! Jag ska be Louise, att hon hjälper dig.
--Säg, liten--tror du inte, att du får tillräckligt att tänka på. Och så
glömmer du--det andra.
Han lyfte upp hennes huvud och tryckte sin panna mot hennes.
--Elsa--tror du inte, att det blir bra så.
--Det blir bra, viskade hon. Det blir bra, om du kommer till oss.
Och hon upprepade, snyftande, bedjande:
--Om du kommer till oss.
--Till oss?--Oss? Det är ju du och jag? Är det inte?
Härpå svarade hon icke.
Då kastade han åter om och erinrande sig lekarna i trädgården, föll han
på knä och friade patetiskt:
--Jag frågar dig, Elsa Anna Sörman, vill du älska mig i nöd och
lust--eller åtminstone det senare.
--Ja, svarade Elsa Anna Sörman. Men det var varken skämt eller allvar i
rösten, varken lycka eller sorg.
* * * * *
Abraham hade följt Elsa hem och sagt god natt och fått till svar god
natt--
Nu drev han omkring. Han slöt ögonen till hälften och drev omkring på
måfå, viss om att stadens gator skulle föra honom dit han
ville--ingenstans. De skulle föra honom runt, i kvadrater, rätlinjiga
figurer, men ständigt runt i ett framåt, som samtidigt var ett tillbaka.
Staden hade somnat vid det lugnande ljudet av patrullerande konstaplars
steg, den enda vaggsång, varav den rättfärdige har behov. Blekängens
älskande par hade skilts åt eller funnit någon fristad. Sammankomster på
mörka gårdar och i portgångar hade upplösts. Tre Remmares lykta hade
slocknat, likaså Krokens lampor på Storgatan. I hörnet av
Garvarebrunnsgränd dröjde en krogkund, oviss om den rätta vägen och
osäker på sig själv.
Det var Andersson, smeden, en duktig arbetare och en av dem, som skulle
bygga och bo på Backarna. Abraham stannade mitt framför honom. Men
Andersson vinkade högtidligt avvärjande.
--Bara--bara--ur vägen--en smula--godhetsfullt--om jag får be--
--Vart ska Andersson gå?
--Vart sa herrn?--Vart--vart--fan--Till himlen. Ser herrn. Jag går till
himlen--vart jag går--ser herrn--men--det är en förbannad
trängsel--godhetsfullt--ur vägen--
Och Abraham gick ur vägen.
Han vandrade Storgatan uppför, rättande sin takt efter den patrullerande
konstapelns steg. Det gav en känsla av ordning. Han kände sig som en väl
uppdragen klocka, ställd efter tornuret.
Men framkommen till Torget hörde han "Jublets" stämma och tvärstannade.
Även konstapeln stannade och en tredje person, som skymtade som en
skugga på andra sidan körbanan.
"Jublets" stämma, svag och hes om dagen, svällde ut om natten, tilltog i
styrka och klang för varje lykta som släcktes.
--Vem är du, Saulus Paulus Holmin av Tarsus i Mesopotamien, vem är du,
att du kallar mig en idiot? Är det jag, som skall bygga på Backarna
eller är det den tokige Krokus, din svärfar? Lämna mig i fred. Lämna
hela stan i fred! De brott mot sjätte budet, som av evighet äro bestämda
för denna stad och denna natt äro redan begångna. Eller begås i detta
ögonblick. Tänk det! Och gäck i frid till den rättfärdiges sömn.
--Det är Jublet, sade konstapeln. Så här dags är han lite svinaktig av
sig--
Konstapeln smålog välvilligt förlåtande, och Abraham svarade med ett
sömnigt leende.
--Titta, nu ska Aposteln fösa in honom.
Aposteln hade trängt honom upp på trottoaren och drev honom med
flaxande vingar allt närmre trappan. Men långa svängande armar
försvarade doktorn sin frihet. Slutligen gav han vika och drog sig
baklänges uppför de tre trappstegen. Avskedsorden kommo gråtmilt och
klagande:
--Lämna mig i fred, Saulus Paulus från Mesopotamien. Du är en hund. Och
jag ensam är rättfärdig. Min buk ger tillbaka, min manlighet har sinat,
min näsa rinner som ett litet barns näsa och min syn fördunklas, jag
ensam är rätt färdig med livet. Lämna mig i fred.
--Jag tror han vitsar, skrattade konstapeln.
Abraham gäspade, förde två fingrar till hattbrättet.
Han fortsatte sin vandring, ögonlocken sjönko till hälften och
förvandlade en avlägsen lykta till ett disigt ljusstreck.
Han funderade. Han funderade på ett blått ansikte, som han sett bakom
konstapelns breda rygg. Ett ansikte med feta kinder, blå av skäggstubb
eller av kyla eller av lyktans sken.
Den där kommer jag att drömma om, tänkte Abraham. Nu går han på andra
trottoaren och håller jämna steg med mig. Han går och ser på mig och
vill mig naturligtvis något. Och naturligtvis känner jag honom. Men jag
vill hem och sova.
Han gjorde helt om, tog ut stegen, gav sig fart med käppen. Men när han
åter nådde Krokens lampor, stod främlingen framför porten.
--Är det herr Krok?
--Jo, svarade Abraham, trött men häftigt.
--Jag är sannolikt icke igenkänd?--
Abraham drog av sig handskarna, tog fram nycklarna och tändsticksasken.
Han repade eld på en sticka, förde den framför främlingens ansikte,
nickade, blåste ut stickan.
--Jo, sade han. Jo för all del--
--Verkligen--det är många år sedan. Herr Krok var bara barnet--
--Ja, men jag känner igen er på ögonen och på de långa, fula öronen.
--Gott. Då vill jag gå rakt på sak. Var det inte herr Krok som för
ungefär en halvtimme sedan kom ned från Backarna? I sällskap med ett
ungt fruntimmer?--Ja, för resten, det vet jag. Nu vill jag endast fråga:
Står herr Krok i något förhållande--jag menar något närmre
förhållande--till den unga kvinnan?
Svarar jag med käppen, tänkte Abraham, så går det bara ut över Elsa. Den