Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 08

av och på. Men för en smutsig fantasi är det lätt att leka med ord,
när det gäller att åstadkomma en frivolitet. Vet svärmor, vad
Garvarebrunnsgränd 22 är för ett hus? Och trettitvåan? Och Oscarsgatan
18? Oscarsgatan 18! Det är en veritabel bordell, hållen av Malin
Pettersson, svärmors protegé. Det är en skam!
Han slog knogarna i bordet och rusade ut, han sprang av och an genom ett
par rum och smällde i dörrarna.
Fru Marie tog åter till arbetet och under fulla fem minuter sydde hon
lugnt och metodiskt som en maskin. Men det gråvita ansiktet fick så
småningom färg, blåröda fläckar slogo upp på halsen, på kinderna, på
pannan. Hakan sjönk och två djupa veck drogos från näsroten till
mungiporna. När hon talade, var rösten sträv och dov.
--Är det mitt fel, Louise? Kan jag veta, vad Blekängsmänniskorna ha för
sig? Är det mitt fel?
--Nej, mamma lilla, nej, nej--
--Far lämnade dem aldrig ur sikte, han höll dem i tukt och ordning. Men
det finns inte längre en människa sådan som far. Modig och rättfärdig,
som far var--Julius är för blödig. Lagerström har inte tid. Och vad ska
jag göra? Jag går ju aldrig ut.
Julius vill, att jag ska låta riva hela Blekängen och bygga nya bostäder
åt arbetarna. Men Lagerström säger, att det inte går. Och det går inte.
Förra året gick tändsticksfabriken med över fyratiotusen förlust. Och
jag vill ändå inte lägga ned driften. För Julius' skull. Det är ju hans
verk, tändsticksfabriken.--Och så kommer Paulus och förebrår mig och
säger, att jag lever av glädjehus--
--Mamma lilla ska inte bry sig om honom--mamma lilla ska inte! Han har
varit så konstig, sen han upptäckte det där--på Oscarsgatan. Ibland
tycker jag synd om honom. Han får inte ro, varken natt eller dag--
--Tänk om--tänk om--fru Marie drog henne intill sig. Jag är rädd ibland.
Tänk om--om han inte mår bra--
Louise skrattade till.
--Jo, nog är han klok. På sitt sätt--
--Ja men, barn--kan du inte flytta ned till oss? För en tid? Å, följ mig
nu genast, innan han kommer tillbaka--
Nej. Louise ville icke.
Hon följde modern till dörren och ut i förstugan.
--Nej, ser du, mamma, jag törs inte gå. Så länge jag stannar, vågar han
ingenting göra mot pappa och mot dig. Därför är det bäst, jag
stannar.--Nej tyst, tyst, mamma lilla, för nu står han i tamburen och
lyss.
Högt sade hon:
--Jag har mitt sätt att vara klok, jag med.
Och skrattade.

2
I slutet av mars, då dagsmejan tog snön skovelvis, strejkade
tändsticksarbetarna. Året förut hade verkstaden haft sin strejk, den
första i staden. Den inträffade mitt i vinterkylan och varade en knapp
vecka. Samtliga strejkande återfingo sina platser med undantag av unge
Sörman, som ansågs vara roten och upphovet till ofoget. Lagerström
vägrade att återtaga honom i arbetet, och Lagerström var allsmäktig.
Julius Krok, som varken hade lust att inlåta sig i strid med sin hustrus
förste minister och ej heller ville lämna gossen på bar backe, gav honom
kontorsarbete. Och det var just, vad som smakade Gusten Sörman. Han var
en liten sprätt, en renlig och prydlig gosse och verkstadssotet hade
varit hans bittra, förskräckta fiende. Detta förrädiska sot, som
smusslar sig in överallt och hänger fast som onda drömmar.
Kontorsarbetet tillät honom att vårda sitt yttre med mera framgång än
tillförne. Det gav honom också stort anseende bland forna kamrater. Han
hade icke förändrat sinnelag med sysselsättning, han var alltjämt god
kamrat. Den sprättaktige lille kontorsherrn umgicks förtroligt med
chefens egen son. Men han umgicks lika förtroligt med den obetydligaste
sotjacka. Och det smickrade.
De yngre arbetarna slöto sig kring Gusten Sörman som kring en liten
profet. Han påstod sig vara socialdemokrat och anarkist, ibland det ena,
ibland det andra. Marx kände han ej och icke heller någon annan stor
profet. Men Liter-Pelle, som på sina resor från och till länsfängelset
gjort åtskilliga bekantskaper, gav honom några föreställningar om
klasskamp, om strejker, om solidaritet. Ett större mått av kunskap
skulle utan tvivel ha besvärat honom. Han redde sig förträffligt med
Liter-Pelles smulor, gjorde om dem efter lokala hänsyn och vann
anhängare. Sörman var snart sagt den ende icke-troende, som ägde något
inflytande i staden.
Hans anhängare voro uteslutande unga män. I likhet med mästaren klädde
de sig med en viss elegans, gjorde utgifter för kläder och hårpomador i
ställer för brännvin och bedrevo en häftig kurtis med kvinnliga
kamrater. Den misslyckade verkstadsstrejken hade icke gjort dem
modfällda. Tändsticksstrejken borde enligt deras förmenande bliva ett
dråpslag mot samhället, mot arbetsgivaren och framför allt mot fru
Maries förste minister, verkmästare Lagerström. De anade icke, hur
lägligt arbetsinställelsen kom för vederbörande. Och då Abraham Krok
försäkrade, att Alexander Lagerström vore minst lika oavsättlig som
någonsin Alexander av Ryssland, betraktade de honom med misstro och höll
honom utanför sina rådslag.
Det var nu en gång Abraham Kroks öde: att hållas utanför.
Skolkamraterna, "elementargossarna" hade hållit honom utanför, emedan
han icke ville deltaga i de stora bataljerna mot snaskar och deras
vederlikar. Arbetarbarnen åter misstrodde honom, eftersom han i alla
fall var en ättling av "gubbfan"--eller som det sedermera hette: en
kapitalistunge. Han kände sin ensamhet men sörjde icke stort däröver.
Gusten Sörman var honom en trogen vän, som tillfredsställde hans behov
av manligt kamratskap. Och Gusten Sörmans syster tyckte han om.
Barnen Sörmans mor hade varit skänkmamsell hos änkan Carlén. Elis
Eberhard Roth, som äger en oskriven men tillförlitlig förteckning över
alla tiders vackra skänkmamseller, har kallat henne "en riktig Guds
sockerängel med själva fan i ögonen". Man måste sätta tro till denna en
läkares och kännares beskrivning men samlivet med Sörman, den ständiga
oron och den tragiska upplösningen av ett måhända olyckligt äktenskap
hade icke lämnat mycket kvar av Guds sockerängel. Hon blev smutsig, grå
och till den grad krokig, att man framifrån såg hennes nacke. Den
skugga, hon kastade, var kullrig och såg ut som skuggan av en jordhög.
När principalens son knackade på den Sörmanska dörren, hälsade hon honom
med en djup nigning och med frågan:
--Är det gossen eller flickan, som önskas?
Och under många herrans år hade Abraham, artigt bugande, svarat:
--Gossen, snälla fru Sörman.
Men tiderna förändras. Abraham läste för prästen och konfirmerades. Han
fick psalmbok, guldklocka och kedja. Och av doktor Roth en kråsnål i
form av en hästsko. Denna nål hade ursprungligen varit en schalnål, en
av dessa presenter, som faster Mimmi fått mottaga av beundrande
Göteborgs-sprättar. Abraham kände icke detta affektionsvärde, men han
var stolt över att äga en kråsnål av guld, och då Gusten Sörman, sin
vana trogen, ville byta till sig grannlåten, vägrade han bestämt.
Gusten höjde budet, och då ingenting annat hjälpte, erbjöd han Abraham
att få "titta i hålet". Detta hål befann sig mitt i en röd ros på
ljusgrönt fält. Och det ljusgröna fältet var en rullgardin. Om kvällarna
tilltäpptes hålet med en liten träjalusie, ty därinnanför gick Elsa
Sörman, redan en sexton års flicka, till vila.
Åtrån efter grannlåt drev Gusten ända därhän att förråda sin syster.
Abraham som på ett hemlighetsfullt sätt blev vittne till den mest intima
avklädningsscen, greps mycket starkt av längtan efter en ung flicka. En
stark men obestämd, opersonlig längtan, som först så småningom växte
till varm, medveten känsla.
Från den stunden var det icke längre gossen "som önskades". Fru Sörman
hyste en alltför stor vördnad för principalens familj för att vilja
motsätta sig ett umgänge mellan Abraham och Elsa. Men de unga hade svårt
att finna lämpliga mötesplatser. Gatorna vaktades av Aposteln. Efter
Gustens upphöjelse till kontorsherre drog emellertid familjen Sörman med
pick och pack bort från Blekängen och flyttade in i ett av byggmästare
Larssons stora, vackra hus. Här fick Gusten eget rum, och då han sällan
var hemma, blev det en ypperlig mötesplats. Fru Sörman störde icke.
Endast när ungdomarnas känslosamma viskningar någon gång övergick till
lekfullt raseri, tassade hon bort, stödde hjässan mot dörren och
lyssnade länge.
--Elsa? Elsa tänker väl på, att det är Gustens möbler?
Likväl tröttnade Abraham snart nog på Gustens rum med dess immiga
fönster, rinnande väggar, mögelfläckade tapeter. Han trotsade sin svåger
och förde kärestan ut på gatan, under Krokens lampor. Det var en
lördagskväll, och redan söndagsmorgon fick fru Marie kännedom om "den
tråkiga historien". Aposteln redogjorde för sina undersökningar och
bestyrkte uppgifterna med doktor Roths nödtvungna vittnesmål.
--Ja, suckade Jublet, jag måste erkänna, att jag iakttagit personerna i
fråga under omständigheter, som tyda på stor ömsesidig tillgivenhet.
Händelsen ägde rum i går kväll efter solnedgången på Floréns konditori
bakom en skärm. De åto för mig okända bakelser och därtill med samma
sked, vilket ökar det hälsovådliga--
--Ja, avbröt lektorn. Abraham är nu i den ålder, då man kan vänta sig
vad som helst av honom.--
Fru Marie vägrade emellertid bestämt att tro "vad som helst" om Abraham.
Och doktorn utvecklade sin älsklingssats, sägande:
--Folk vill vara i fred, ser bror. Det är en förbannad egenhet de ha,
vare sig de är gamla eller unga. Och man ska låta dem vara i fred.
Livet är en härva och var och en har nog med att klara ut sin tråd.
Vasa? Kusin, har jag inte rätt?
Fru Marie drog i nålen, som fastnat. Hon svarade lugnt och tungt:
--Kanske det, doktor. Men inte när man har barn--
Apostelns angivelse blev utan påföljd. Han fortsatte sina spaningar.
Strejken, som försatte hela samhället i orolig rörelse, rubbade icke
Apostelns bana. Varje afton sköt han ut ur Bromsens portgång och
fladdrade bort till Blekängen. Elsa hade blivit skrämd och höll sig
undan. Men en kväll mötte han Gusten och Abraham i Garvarebrunnsgränd.
Han gjorde en lov kring dem, så att säga nosade på sitt byte, hejdade
Abraham. Gusten fortsatte.
--Abraham, Abraham, sade Aposteln med mild, genomträngande vänlighet. Du
ska inte vara tillsamman med Gusten Sörman. Det ser illa ut.
--Å, gör det? sade Abraham.
Aposteln fortsatte att tala med mild men genomträngande röst. Han talade
om frestelser och sedlig styrka. Han kröp tätt intill honom och sökte
binda honom med blicken. Abraham var mycket känslig för kroppslig
beröring, han kallsvettades. Och tagande ett steg tillbaka sade han:
--Du får prata vad du vill. Men skrämmer du mamma med lögner, så ska du
ha stryk. Så mycket du vet det.
Aposteln rätade på sig.
--Du glömmer, att du talar till din lärare, sade han. Och i detsamma gav
han Abraham med flathanden ett slag över pannan. Abraham såg solar och
föll.
Aposteln böjde sig ned för att hjälpa upp den fallne, men pressades
själv till marken av Sörman. Gusten red grensle över hans axlar och
ryckte honom sakta i öronen.
--Du är allt ful, du, som ställer till med familjescener på gatan.
Skäms, herr lektor.--Vad ska vi göra med honom? Säg fort, innan någon
kommer.
--Han ska be om förlåtelse. Sen släpper vi honom, fast han är genomelak.
För Louises skull.
Lektorn låg stilla under sin dubbla börda, ställningen var obekväm och
ovärdig, men han förblev lugn och okänslig som en indianhövding. Då han
lyfte på huvudet, kunde han se hela Oscarsgatan framåt. Där kom folk.
Aposteln hoppades på snar befrielse. Men då befriarna kommit
tillräckligt nära för att något så när tydligt skönjas i halvmörkret,
började Aposteln stöna och det ryckte i alla hans lemmar.
Han såg fyra elementargossar och en kvinna. De omgåvo henne som en
hedersvakt eller som poliskonstaplar i ämbetsutövning.
--Kära, kära gossar, bad Aposteln, förlåt mig! Jag bar mig skamligt åt,
men släpp mig.
Så mycken ödmjukhet kunde Abraham icke motstå. Han släppte sitt tag.
Gusten vräktes åt sidan. Och vig och kvick som en katt var Aposteln på
benen och rusade in i Oscarsgatan.
Nu förstod Abraham sammanhanget. Han satte fingrarna i mun och visslade
en varning.

3
Aposteln var snabblöpare, men elementargossarna hade för långt
försprång. De blevo till svarta prickar i Blekängens grå skymning och
försvunno. Flickan dröjde obeslutsam kvar framför Oscarsgatan 18. Hon
förstod icke, hur man så i ett slag kunde förlora fyra goda kavaljerer.
Hon tänkte på polisen och tryckte sig upp mot husväggen. Hon var liten
och blek och hennes ögon voro röda och spelande som en vit råttas ögon.
Aposteln fladdrade några slag fram och tillbaka. När han såg. att gatan
var fri, närmade han sig och lyfte på hatten. Denna hövlighetsgärd gav
flickan falska föreställningar. Hon antog, att en starkare rival drivit
fyra svagare på flykten. Alltid benägen att tro männen om gott strök hon
Aposteln över det mjuka skägget och kallade honom Kissekatt. Hon följde
honom in i portgången, klättrade upp på honom och gav smekningar, som
den utståndna sinnesrörelsen gjorde alltför häftiga. Med någon
ansträngning sprängde Aposteln omfamningen, ställde flickan framför sig
och sade:
--Ni tar fel, stackars barn. Ni är så djupt nere i smutsen, att ni icke
kan skilja mellan gott och ont. Jag är lektor Paulus Holmin.
--Å fy tusan! sade flickan och brast i gråt.
Aposteln dröjde någon tid i portgången. Så snart gossarna sett honom
avlägsna sig, skyndade Gusten in i nummer aderton och hejdade flickan på
tröskeln till Malin Petterssons boning.
--Stopp, Evelin! Vad ville Aposteln?
--Han skall ha reda på, vad det är för pojkar, jag umgås med. Men det
kan Gusten veta, att jag är inte den som skvallrar.
--Ska han skicka polisen på dig?
--Å nej, fy då! Det är en riktig gentleman, ska jag säga Gusten. En
riktigt rar kar. Och nu ska jag bli jungfru. Å herre Jösses ja, så ska
det väl bli slut med de eviga pojkvaskarna--
* * * * *
Vid kvällsbordet sade Aposteln:
--I morgon, kära Louise, får du en tjänarinna.
--Jag behöver ingen.
--Nej. Men hon behöver dig.
Syster Agnes tog nu ordet och förklarade saken. Det var fråga om en
fallen kvinna, som Paulus önskade rädda. Paulus, som hyste en helig
skräck för all smuts, hade icke aktat sig för god att bemöta denna
kvinna som en fallen syster. Anstod det Louise att spela stolt och
ofördragsam? Louise svarade:
--Nej då, kära ni. Om hon bara är något så när renlig. Men kommer hon
med loppor och löss--
--Du har en smutsig fantasi, sade Aposteln.
--Kan vara. Men jag har rent linne.
--Fy, Louise--det skulle pappa höra! Att göra narr av fattiga och
elända.--
För att icke göra diskussionen än djupare och mera tilltrasslad,
förklarade Louise, att Evelin skulle vara välkommen. Hon var villig att
ordna ett trevligt rum åt flickan, att lära henne husliga sysslor och
behandla henne väl. Men från själva räddningsarbetet önskade hon
befrielse. Hon ansåg sig icke vara lämplig.
Evelin kom, och allt tycktes gå väl. Louise hade roligt åt hennes
fasoner, och åt det lilla råttansiktet, som oupphörligen skiftade
uttryck. Hon kunde berätta lustiga äventyr, hon kunde göra befängda
miner och var mästare i att härma folk. Hon var också mycket betagen i
Louise och gjorde allt för att roa henne.
Men Aposteln var icke nöjd med resultatet av sitt räddningsarbete. Och
han sköt skulden på Louise--
--om inte du vore.
--Jag tänker inte gå ännu, sade Louise. Jag måste hålla dig i båda
öronen, så att du inte bits.
Aposteln önskade icke, att Louise skulle gå sin väg, tvärtom borde hon
stanna för att hjälpa honom. Hon ägde Evelins förtroende och med några
försiktiga frågor skulle hon säkert kunna locka fram namnen på de
gossar, som--
--Nej, se där högg du i sten, Paulus lille--
Aposteln hade förrått sina hemliga planer och drog sig skamsen tillbaka.
Louise fick roa sig i fred med den vita råttan. Men om kvällarna, då
lektorn återvände från skolan eller från Blekängen, tog han leksaken
ifrån henne, stängde in vita råttan och gjorde henne dödstrött och
dödsskrämd.
Vita råttan kämpade tappert. Men hon hade sin svaga punkt. Apostelns
talande tunga framkallade hysteriska anfall och i detta tillstånd av på
en gång vanmakt och gränslös upphetsning gav hon vika för sina begär.
--Ja, om du ger mig konjak, kisse, konjak, kisse, konjak, kisse.
Barhuvad och utan kappa sprang Aposteln ned till spritbolaget.
--En flaska konjak, billig. Fort! Jag har en sjuk människa i mitt hus.
Droppe för droppe köpte Aposteln den vita råttans hemligheter. Han fick
en lista med syndares namn och började en jätteprocess i skolan. De
dagarna var han lycklig. Han var mild och glad i hemmet, uppsluppen,
raljerande skämtsam. Louise, som icke kände anledningen, sade:
--Vet du vad, Paulus, så här glad har du inte varit, sen vi voro
fästeman och fästemö.
Då log han vackert, böjde knä och kysste hennes fingertoppar.
Men det kom smolk i mjölken. När buteljen tömts, tog Evelin tillbaka
sina angivelser. Och hon vägrade att uppträda som vittne inför
lärarekollegiet. Det fanns också lärare, som förklarade sig icke sätta
stor tilltro till en drucken slinkas sladder.
Lektorn reglade ånyo dörren till vita råttans kammare, jagade henne och
hypnotiserade. Louise hörde en röst, en djup altröst, som hon icke kände
igen. Hon smög fram till dörren, lyssnade och såg genom nyckelhålet. Hon
såg endast ofullständigt. Hon såg det lilla råttansiktet grina fram
mellan Apostelns utspärrade fingrar. Hon såg, att mannen stod framåtböjd
och att kvinnan låg på soffan. På golvet stod konjaksbuteljen.
Louise förstod till en början ej, vad som försiggick därinne. Hon hörde
Evelin med främmande, djup röst nämna namn och berätta omständigheter
utan sammanhang för den lyssnande.
Det är en skam att lyssna, tänkte Louise och gick därifrån. Den obekväma
ställningen vid nyckelhålet hade gjort henne yr i huvudet. Salens
väggar, bord och stolar dansade runt. Hon trevade i luften, men kunde
icke finna något fast stöd. Så småningom minskade likväl yrseln,
väggarna stannade, möblerna stannade och hon fann sig tätt intill sina
kära fåglar, som hukade sig ned och förskrämda sneglade på hennes
skälvande händer.
Louise tog fågelburen och gick sin väg. Hon ville gå hem. Hon steg
nedför trappan och stannade framför fru Maries dörr. Men hon vågade icke
ringa. Hon såg modern och Agnes sitta vid bordet. Fru Marie skulle
fråga, varför hon kom. Och om också fru Marie kunde förstå, varför hon
kom, förstå utan frågor och svar, så skulle i alla fall Agnes--
Men Louise hade ingenting att svara, ingenting att förklara, ingenting
att säga. Och hon var rädd för hårda ord.
Alltså vände hon om, steg uppför trappan, stannade på halva vägen och
satte sig med fågelburen i knät. Där blev hon sittande.
Det mörknade. Lisen kom ut och tände glödlamporna. Hon såg icke Louise.
Ingenjören kom från kontoret. Han valde tydligen mellan att stiga in
till sig och att gå upp till Holmins. Louise fick hjärtklappning. Men
ingenjören skramlade med nycklarna, dörren öppnades och stängdes.
Louise blev åter lugn. Hon fann, att hon hade det ganska bra där i
trappan. Ingen kom och störde henne. Hon öppnade burluckan, stack in
handen och lekte med fåglarna. De satte sig på hennes fingrar, nopprade
på knogarna, ryckte i ringarna. De små klorna kittlade och narrade henne
att skratta. Hon satte munnen till gallret och blåste på dunbollarna,
blåste upp stjärtarna, lät dem balansera med vingarna. Hon var så
upptagen av sin lek, att hon icke hörde Abraham komma.
--Varför sitter du här? frågade Abraham.
Louise rodnade. Hon ville ingenting förråda, allra minst för lillebror.
--Du är dum, du, sade hon. Kanske jag inte får sitta här? När jag är led
på att vara däruppe, kan jag väl få sitta här en stund--
--Varför går du inte in till mamma?
--Därför att jag vill vara ensam. Gå du och lägg dig, lilla dumsnut.
Och om du skvallrar ett enda ord, så blir jag så ond--
--Hur länge tänker du stanna här? fortsatte Abraham.
--Tills--tills det har gått över. Å, du är så dum. Kan du inte begripa
att det kan bli ledsamt ibland. Och att man kan behöva en smula
omväxling. Och var snäll nu, Abraham, och gå din väg, Och säg
ingenting--när jag ber dig--
Abraham gick. Men han hade förstört det ljuvliga lugnet. Louise var icke
säker på hans tystlåtenhet, hon måste packa sig i väg.--
Då hon kom in i tamburen, såg hon, att salen var upplyst. Då och då
kastades en lång skugga ut i tamburen. Hon hörde inga steg, men hon
förstod att Aposteln sprang av och an därinne, och att han således var
mycket upprörd.
Hon ställde buren ifrån sig, hon var rädd, att han i första häftigheten
skulle rycka den till sig och skada fåglarna.
Hon trädde in i salen och Aposteln rusade mycket riktigt emot henne med
höjda armar.
--Har du varit där nere? Vad har du sagt dem?
Då Louise icke svarade, slog han armarna ikring henne och bar henne bort
till förmakssoffan. Han lade henne försiktigt på soffan och föll själv
på knä. Louise var mycket trött, hon slöt ögonen. Hon kände att han
smekte henne med ömhet, och hon tyckte att det var skönt. Hon tyckte att
det var skönt, att någon bar henne som ett barn och smekte.
--Kära Louise, viskade han. Berätta, vad du har sagt dem? Har du talat
illa om mig? Jag är icke ond på dig. Du kan icke förstå mina
handlingar, ty ditt hjärta är icke så rent som mitt. Du är ett barn,
Louise, och jag kan icke bli ond på dig. Men du ska berätta, vad du har
sagt till din mor--
Han tystnade, Louise kände, att han ryckte till och släppte hennes
händer. Hon hörde också, att någon kom in i rummet. Men först då Evelin
började tala, slog hon upp ögonen. Evelin stod i salsdörren, hon var i
nattdräkt och hon hade synbarligen svårt att hålla sig upprätt. Hennes
ansikte, som var vänt mot mörkret, kunde Louise icke se.
--Jesus, kar, ge mig en skvätt! bad Evelin. Är det skäligt att lura en
stackars flicka. Fy tusan, gamla kisse!
Nu blev hon varse Louise och gjorde ett försök att niga.
--Söta frun ska inte tro att jag är en dålig flicka. Jag har smort'en
kring mun med allt vad jag visste. För det är nog så, att Gud vill att
en ska hålla sig till sanningen. Och om de tar huvud av Gula Rosen så är
det väl hennes fel, markattan. För hon tog kål på Bromsen. Och jag miste
två tänder. Men ska det vara rättfärdighet att inte ge mig en skvätt för
allt jag sagt honom, gamla kisse där--
Louise sprang upp, hon slingrade förbi Evelin, som öppnade stora famnen,
och rusade in i sängkammaren. Hon hann slänga av sig kläderna och krypa
i sängen, krypa ned under täcket.
Mot vanan knackade Aposteln på sängkammardörren. Men då han ej fick
svar, trädde han in och tände ljuset. Han klädde av sig och satte sig i
sängen. Från nattduksbordet tog han en liten sax och putsade naglarna på
fingrar och tår. Under tiden sade han:
--Kära Louise, jag har fått viktiga upplysningar beträffande åtskilliga
saker. Men jag kan icke längre behålla Evelin i mitt hus. Du missförstår
mina handlingar, du mäktar icke fatta mina bevekelsegrunder. Och du
skäms icke för att ljuga på mig inför dina föräldrar. Som naturligtvis
ska föra lögnerna vidare. Mitt samvete är rent. Jag anbefaller mig i
Guds nåd och sover sött. Måtte du kunna göra detsamma.
Han släckte ljuset, knäppte händerna och läste med hög, varm röst Fader
vår. Därefter lade han sig ned och somnade.
Då Louise hörde, att han sov, steg hon upp. Hon gick ut i salen och
ordnade möblerna, som kommit i oordning. Hon flyttade in fåglarna från
tamburen, ställde dem på sin plats och höljde över dem med en tunn
schal. Hon gick vidare in i förmaket och ordnade. Då hon såg mormoderns
porträtt och den stora familjebibeln, kom hon att tänka på morfadern,
gubben Broms. Hon mindes, hur hon som liten hört honom tassa ikring
häruppe långa nätter. Hon tänkte på, att man sällan förstår människors
vånda och sällan kommer dem till hjälp. Och hon tänkte, att det väl
antagligen måste vara så.--
När det icke längre fanns någon förevändning att stanna i salen,
återvände hon till sängkammaren. Hon låg en stund i mörker, men måste
slutligen tända ljus. Hon satte sig upp i sängen och betraktade mannen,
som låg med ansiktet till hälften nedborrat i kudden.
Och åter såg hon, att hans ansikte var ganska likt ett barns ansikte.
Hon fick lust att leka med honom, kela, bära honom, trycka honom hårt
mot bröstet.
Hon tog sin huvudkudde, lade den på armen och strökt den kärligt med
kinden. Hon vaggade huvudet av och an, av och an tills väggarna började
dansa och sängen stjälpte upp och ned som en båt i brottsjö.
Då somnade hon. Ljuset brann hela natten.

4
Aposteln vaknade tidigt. Då han såg, att ljuset brann, väckte han Louise
och sade:
--Kära barn, du har haft en svår natt, ty ditt samvete är icke rent. Där
ser du! Du går omkring och ljuger på din man, och så får du icke sova.
Tänk, tänk! Det finns i alla fall någonting, som heter samvete, och det
är mäktigare än du tror.--
Han drack sitt kaffe och stoppade två bullar i fickan för att fortsätta
frukosten på gatan. Redan innan skolan började för dagen, hade han
skaffat sig visshet om att Evelin talat sanning. Åtminstone delvis. Hon
hade verkligen varit i Gula Rosens tjänst vid tiden för Tre
Remmare-mordet. Däremot tycktes icke hennes avskedande och förlusten av
två tänder ha stått i något samband med denna händelse. Madammen hade
kört bort henne, emedan hon visat sig alltför angelägen om Benjamin
Hagelins gunst.
Med dessa viktiga underrättelser vände sig lektor Holmin till
stadsfiskalen. Den hedervärde ämbetsmannen utlovade nya undersökningar,
i gengäld fordrade han av Aposteln tystlåtenhet. Han ville icke bliva
störd i sin ämbetsutövning.
Lektor Holmin skrev samma dag sitt första "brev", som, efter åtskilliga
av sättaren företagna strykningar, trycktes i Nyheterna. Det var riktat
till en vän på landsbygden och skildrade stadslivets fördärv. Blekängen
beskrevs och för att göra artikeln njutbar beströddes den med några
skämtsamma ordvändningar.
Brevet väckte uppseende. Mödrarna fingo veta, att deras gossar om natten
gingo vilse i Blekängens gränder. Visserligen fanns det väl knappast en
moder, som icke ansåg sin gosse främmande för dessa nattliga strövtåg.
Men det var förfärligt i alla fall. Frestelsen fanns där.
I Pauli "andra brev" föreslog författaren, att staden skulle inköpa
hela Blekängen, riva "lådorna," utrota osedligheten och möjligen göra
sig någon förtjänst genom tomtförsäljning. Förslaget vann många
anhängare, och det såg nästan ut som om det skulle komma till utförande.
Men i rättan tid erinrade man sig, att ingenjör Krok härigenom skulle
tillskyndas en oförtjänt vinning. Han kunde minsann gärna få dras med
sina trasiga lådor, som sannolikt kostade mer i underhåll än vad hyrorna
gav.
Pauli tredje brev blev en historik över Blekängens uppkomst och en
förfärlig bild av gubben Broms. Ingenjör Krok gömde tidningen för sin
hustru. Han delade i sak sin svärsons åsikter beträffande Blekängen. Men
angreppet mot död man var för svårt.
--Gubben är ju död, sade han till Holmin.
--Hans gärning lever.
--Jovisst. Men du skulle väl ändå ha tänkt en smula på Marie. Det var i
alla fall hennes far--
--Jag skulle icke byta ut ett ord, om det så vore min egen far! Svärmor
inbillar sig, att hon är dotter till en hedersman. Det är en farlig
inbillning--
För att visa sitt oberoende av alla familjehänsyn, lade Holmin tidningen
framför sin hustru och bad henne läsa.
--Är det inte sant? frågade han. Sanning, sanning!
--Det vet jag inte. Men får mamma läsa det här, så låter hon riva hela
Blekängen.
Aposteln slog avvärjade med handen.
--Staden vill inte köpa.--
--Hon gör det ändå. Hellre än att folk ska gå och tala illa om morfar.
--Din mor är inte så lättsinnig, Louise. Hon har sina fel, men hon är en