Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 01

VI BOOKAR, KROKAR OCH ROTHAR
Ur en stadskrönika
Av
Hjalmar Bergman

Svalans svenska klassiker
Redaktör: Daniel Hjorth

Albert Bonniers Förlag, Stockholm, 1912.

INNEHÅLL:
PERSONREGISTER
I. BLEKÄNGEN
FASTER MIMMIS OCH STADENS HISTORIA
BROMS & KROK
RÅTTKRIGET
INGENJÖR KROK BADAR IHJÄL BLEKÄNGSBARNEN. BROMS GÖR FÖRLUSTER.
OCH APOSTELN VAKAR
J. A. BROMS GÖR BOKSLUT
II. BACKARNA
STADEN VÄXTE
APOSTELNS ÄVENTYR
HERR VICKBERG OCH GALNE JOHNSSON
ABRAHAM ODLAR JORDEN. DET BRINNER I STADEN. OCH GUSTEN
TILLVERKAR ETT ALIBI
APOSTELNS FEMTE ÄVENTYR
JULIUS KROK UTSTÅR MÅNGA VEDERVÄRDIGHETER OCH VÄXER NÅGRA TUM
JULIUS KROK BLIR MILLIONÄR OCH VÄXER YTTERLIGARE NÅGRA TUM
III. STRIDEN OM BLEKÄNGEN


PERSONREGISTER:

_Amerikanaren_, hemlighetsfull främling, lökodlare, sektstiftare,
möjligen sedelförfalskare.
_Anders_, poliskonstapel.
_Andersson_, Blekängsmadam, baderska, städerska.
_Andersson_, smed, föreg. son.
_Bergfeldt_, greve, major.
_Bergfeldt, Vilhelm_, greve, löjtnant, brukspatron.
_Bernhusen de Sars, Roger_, baron och kammarherre, stor brukspatron.
_Björner_, fältkamrer, lomhörd, lånar ut pengar.
_Björner, Abraham_, son av föreg. och en Lilja, v. häradshövding,
stadsfullmäktiges ordförande, praktiserande jurist.
_Book_, prost, något pietist, sedermera känd för sitt Bordeaux.
_Book, Mimmi_, föreg. syster, stadens mest aktade mamsell.
_Bring_, förste stadsläkare, kallad "Fädoktorn".
_Broms, J. A._, plåtslagare, fabriqueur, Blekängens skapare.
_Broms, Louise_, föreg. hustru, dotter av prosten Roth, efter sin död
benämnd "lilla gumman i himlen".
_Bäckman_, magister, stor politikus.
_Bäckman_, Ottilia, föreg. hustru.
_Carlén_, klockare.
_Carlén_, kallad "mutter Carlén", föreg. änka, innehar Carléns källare.
_Ekman, Rosa_, artist under pseudonymen Rosine de Rose, sedermera
värdinna på Tre Remmare och gemenligen kallad Gula Rosen.
_Enberg_, fru, hushållerska på Björkenäs.
_Evelin_, sköka, sedermera jungfru.
_Hagelin d.ä._, skomakare, vederdöpare, reformator.
_Hagelin_, madam, föreg. hustru.
_Hagelin d.y._, skofabrikör, Zionisternas äldste.
_Hagelin, Benjamin_, son av madam Hagelin, bibeldoktor i Amerika,
predikant och profet.
_Halling, Gustaf_, inspektor på Björkenäs, bror till fru Enberg.
_Holmin, Paulus_, kallad "Aposteln", lektor vid Elementarläroverket,
en fläckfri karaktär, innehar ett rent samvete.
_Hyltenius, Per_, fil. dokt., brukspatron, beryktad hanrej.
_Hyltenius, Blenda_, föreg. hustru, möjligen dotter av baron Bernhusen,
egentliga orsaken till sin mans ryktbarhet.
_Johnsson_, f.d. betjänt på Rogershus, dillerant.
_Krok_, trivialskolerektor, mes, g.m. en Lilja.
_Krok, Julius_, föreg. son, ingenjör, samhällsreformator, g.m.
_Krok, Marie_, dotter av J. A. Broms.
Deras barn:
_Louise_, g.m. lektor Paulus Holmin.
_Agnes_, ogift, förestår en söndagsskola.
_Abraham_, lantbrukselev, t.f. inspektor på Björkenäs.
_Köpman från Göteborg_, faster Mimmis älskare.
_Lagerström_, verkmästare, sedermera kontorschef hos Broms & Krok.
_Larsson_, stadsvakt, trädgårdsmästare.
_Larsson_, byggmästare, bankdirektör m.m., Bethaniaförsamlingens äldste.
_Larsson_, fru, föreg. hustru, Zionistiskt trosvittne.
_Lisen_, fru Maries trotjänarinna.
_Lilja, Abraham_ I II III, brukspatroner på Viskingeholm.
_Lönrot_, konstapel, överkonstapel, kommissarie.
_Ohlsson, Enok Ebenezar_, grovarbetare utan anställning, rabulist.
_Pettersson_, kallad "Liter-Pelle", arbetare, sedermera fattighjon.
_Pettersson, Malin_, föreg. hustru, frånskild, håller hus.
_Petterssons tvillingar_, föreg. barn.
_Redaktörn av Nyheterna_, gammal hedersman, läser sällan sin tidning
och anser ej, att det könsliga är det centrala i livet.
_Roth, Eberhard_, prost, rationalist, barnafader.
_Roth, Johan Jacob_, konsistorii skjutshäst, slutligen komminister och
gift med en dotter av Book, samhällsfiende.
_Roth, Elis Eberhard_, föreg. son, med. lic, stadsläkare, cynisk filosof,
kallad "Jublet", möjligen far till E. E. Ohlsson.
_Sadelmakaregesäll_, stor orosande.
_Schönmayer, Isac_, möbelhandlare.
_Siedel_, änkenåd.
_Siedel, Arvid_, föreg. son, brukspatron.
_Starke-Petter_, stadsvakt.
_Stenberg, Paulus_, borgmästare.
_Sörman_, trädgårdsdräng, verkmästare m.m.
_Sörman_, fru, föreg. hustru, f.d. skänkmamsell av ovanlig skönhet.
Deras barn:
_Sörman, Gusten_, arbetare, kontorist, kontorschef, rabulist.
_Sörman, Elsa_, sömmerska, förlovad med A. Krok, Zionistiskt trosvittne.
_Vickberg_, f.d. hovmästare och kammartjänare.
Dessutom två stycken borgmästare, två stycken stadsfiskaler.
Samt Folk.



I. BLEKÄNGEN


I norra delen av staden ligger Blekängen, som icke längre är någon äng.
Blekängen består av lådformiga två, eller trevåningshus, betäckta med
gul, grå eller laxfärgad rappning, som ofta faller av och sällan lagas.
Husen bebos av Bromsens arbetare, "verkstadsarbetare" eller
"tändsticksarbetare"--men allesamman Bromsens.
Längst i norr löper Blekängsgatan från öster till väster. Således
medsols, men den besväras sällan av solen. Ännu i april är den kullrig
av sotiga snöhögar, som vid ovarsam beröring spruta gyttja. I oktober är
gatan bottenlös. Denna förstadsaveny skäres på tre ställen av till
namnet kungliga gator: Karl Johans, Sofias och Oscars. Vid Karl
Johansgatan ligger Bromsens Verkstad, vid Sofiagatan ligger krogen Tre
Remmare, på vars trappa Broms och Sörman mördades. Mittemot Oscarsgatans
mynning på andra sidan Blekängsbäcken ligger tändsticksfabriken.
Blekängsbäcken leder Tanningesjöns vatten ned till Storån. Den börjar
vackert bland al och gran, bildar små leksaksfall under Backarnas
björkar, som alla vrida sina kronor mot sydost. Han är ännu tämligen ren
och fin, då han träffar Brända stenen vid stadsgränsen. Men
Blekängsgatan fördärvar hans karaktär, och redan vid Blekängsbron är han
en slusk bland bäckar.
Bron förbinder stad och land. När lantpatronerna åkt över bron, hålla de
ett ögonblick för att putsa näsan, för att se på klockan, för att skjuta
mössan ner i nacken, för att taga piskan ur stället--korteligen--för att
göra en vacker entré. Bönderna stanna också vid bron. Märren skall
vattnas, eller har hon fått något fanstyg i hoven. Pojken tar tömmarna,
och far tittar in på Tre Remmare för att höra "um di vill ha nån
potatis". Pojken står och krafsar i hoven, och Blekängsbarnen råda honom
vänligt att gå till skomakar Hagelin för att få starka skor åt märren.
Bron är ständigt bevakad av Blekängsbarn. De förbrylla bönderna med
kuggfrågor, och i mörkret kasta de sten efter patronerna. Skärvor av
blomkrukor, gamla nattkärl och annat kasta de i bäcken. Ibland fånga de
kattor och egga dem att angripa brons råttor. Men på hela Blekängen
finns ej den katt, som vågar anfalla fotslånga råttor med bävertänder.
Råttkungen själv bor under bron. Det är endast "Liter-Pelle" och
Johnsson--"galna Johnsson" nämligen--som har sett honom, men man kan
knappast betvivla hans existens. Skomakar Hagelin har motionerat om
honom i stadsfullmäktige. Han har icke, som somliga velat påstå, någon
slags krona på huvudet. Men han är fulla tre fot lång, han är mycket
gammal, lever i månggifte och är upphovet till alla stadens rått-hordar.
Det var också han, som bet ihjäl fru Siedels gula tax. Man fann liket
uppkastat på Brända stenen, illa stympat. Fru Siedel sökte hämnd genom
att lägga ut förgiftade köttstycken, ostbitar, mjölk. Andra djur togo
skada därav, men råttkungen var henne för slug. Till sist försökte hon
med gift i brännvin. Råttkungen drack icke en droppe. Varav skomakar
Hagelin drog den slutsatsen, att råttkungen måste vara en rättrogen
muhammedan.
"--förty det vi veta, att muhammedanerna icke förtära brännvin eller
sådant se--"
Upptäckten av råttkungens religion ligger emellertid långt tillbaka i
tiden. Fru Siedel dog ett tiotal år innan Broms kom till staden, vilket
förklarar den annars oförklarliga omständigheten, att den gamla frun lät
bygga sitt änkesäte på Backarna. På den tiden fanns icke Blekängslådor,
icke verkstad, icke tändsticksfabrik. Från sitt fönster i södra
gavelrummet såg den gamla frun en välskött åker skuren i tu delar av
Björkenäsvägen. Det var en livlig väg, då som nu. Där åkte fru Siedels
käre son, patron Arvid på Björkenäs, lång och mager, allvarlig som en
präst. Där kom som orkanen med vinande klatschar och rytande "se opp"
den käre svärsonen, baron Roger Bernhusen de Sars. Ofta körde han själv
sitt svarta spann eller sina fuxar, och ofta måste Blekängsbron
repareras. Bredvid honom på bocken satt galna Johnsson, ännu en späd
yngling utan mustascher, finnar och hicka. Och på kaleschens dynor
vilade ett eller annat fruntimmer, vackert men okänt.
Onsdagar och lördagar kom käre kusin Lilja från Viskingeholm. Han höll
framför änkesätet en kvart eller så, spall kaffe på vargskinnspälsen,
stoppade sockerbitarna i västfickan och grät över de dåliga smörprisen.
Det var de tre herremansåken. Bondkärrorna, som skramlade förbi, voro
oräkneliga och räknades icke. Men ibland kunde det hända, att en kärra,
en riktig bondskjuts, stannade utanför änkesätet. Då visste gamla frun,
att det var Liljas dotterson, den käre Abraham Björner, som friade till
kaffekoppen. Och då fick hon brått! Fram med spetsmössan och fram med
den "dyrbara" sockerkakan. Han arbetade som en slav, den stackars
gossen, skjutsades från domsaga till domsaga. Men ändå kunde han finna
en stund över för sin kära grande tante, skämtade lustigt, värmde hennes
händer mellan sina och lät henne kyssa en fjunig och rödblommig kind.
Var det sommar och vackert väder, tog gamla frun kaschmirschalen och
bamburöret ut ur skåpet och vandrade själv nedför Björkenäsvägen till
bäcken och över bron. Där steg hon av vägen, stannade ett ögonblick för
att torka lorgnettens glas och vandrade sedan långsamt och högtidligt
fram mellan vävarna, som voro utlagda på ängen till blekning.
Det var alla stadens vävar. Alla mäns skjortor och alla fruars och
mamsellers linnen och alla pigors särkar lågo här i sitt vardande. En
viktig förrättning således och ett viktigt ögonblick detta, då gamla fru
Siedel fyllde sitt självpåtagna värv att granska, berömma och döma. Hon
var landsfru, hon var nåden på Björkenäs och stadens fruar och mamseller
visste och erkände, att hennes dom ej kunde jävas. De visste också, att
hon icke skrädde orden, och att hennes pipiga stämma nådde vida. De
rodnade och bleknade, ungdomar fingo tårar i ögonen och samvetssjuka och
harhjärtade rullade hastigt ihop sina vävar och flydde.
Obeveklig, omutlig skred fru Siedel fram, givande var och en, vad henne
tillkom av gott och ont. Först när hon hunnit fram till sista räckan,
närmast staden, stoppade hon in lorgnetten och med en liten handrörelse
lät hon förstå, att hennes värv var fört till slut, att denna sista väv
låg utanför all dom och rannsakan, över all granskning och allt beröm.
Och i det hon utförde en vacker nigning, snörpte ihop den tandlösa
munnen och log:
--Min komplimang, min söta! Förträffligt, alltför charmangt.
Ty här hade nåden från Björkenäs mött sin ålderdoms käraste väninna,
faster Mimmi, prostens syster, den mest aktade mamsell i staden och dess
obestridda härskarinna.


FASTER MIMMIS OCH STADENS HISTORIA

I tidernas begynnelse härskade över staden en borgmästare vid namn
Paulus Stenberg. Han var en frihetsälskande man och son av en
frihetsälskande man. Fadern hade hela fyra veckor hållits kvar på
högvakten, därtill dömd av "tyrannen". Och sonen hade tagit verksam del
i 1809 års händelser, åtminstone påstod han så själv. Som borgmästare
bibehöll han sin frihetskärlek men förenade den med en fruktansvärd
despotism. Han avskydde allt "fransöskt" och visade detta genom att äta
fult och glupskt och genom att tala en svenska, som var mycket
grovkornig. Han stutade skolpiltarna och ibland även de yngre lärarna,
ty trivialskolans rektor var en mes, som icke förstod sköta sin färla.
Brännvinsbränningen befordrade han och likaså supandet. Han fann det
politiskt och nationalekonomiskt hälsosamt.
--Vilka äro de människor, som icke supa? frågade han sin hustru. Och
hustrun svarande:
--Människor, som icke supa, äro dels sådana, som hava begått ett brott,
dels sådana, som umgås med planer att begå ett brott, vilka planer de
icke vilja i ruset röja.
Det var en paragraf i borgmästare Stenbergs medborgerliga katekes, ett
oskrivet arbete, som stadens borgmästarinna, nattvakter och fyllbultar
måste känna punkt för punkt.
Borgmästarens makt, som i världsliga ting var oinskränkt, sträckte sig
även in på det ecklesiastiska området. Han avskydde pietister, och
konventikelplakatet var en av de få kongl. förordningar, som han
verkligen respekterade. Den ende, som kunnat stävja borgmästarens makt
åtminstone på kyrkstämman, prosten Eberhard Roth, var en man, som "med
förnuftets logiska slutledningar sökte förena tron på religionens
uppenbarade sanningar" och som följaktligen varken hade tid eller kraft
för annat arbete.
Eberhard Roth var en riddare av studielampan, han var sliten, kantstött
och smutsgrå, hans hår hade fallit, och skägget, som fått växa ut först
på gamla dagar, var fruktansvärt strävt och ovårdat. Han drack endast
vatten och åt utan att se maten, utan att lukta på den, utan att smaka.
En verklig asket. Två gånger om året drack han vin för att visa, att han
icke förhävde sig inför sin Frälsare, "den där ock drack vin". Men det
var allt. Han var så mager, att prostinnan honom ovetande stoppade vadd
här och där i kläderna, på det att han ändå måtte se ut som en bättre
människa och Herrans tjänare.
I ett hänseende måste likväl prosten Eberhard ha svikit de asketiska
idealen, ty prostgården vimlade ständigt av barn. Prostinnan använde tre
rum till barnkammare. Ett för flickorna, ett för gossarna och ett för
äldste sonen, som var ett geni. Denne gosse tog livet av sig. Somliga
påstodo, att han överansträngt sig, andra åter menade att han förälskat
sig i en adlig fröken. Hur som helst, tredje rummet ärvdes av sonen
numro två, som var ett halvt geni och särdeles kunnig i hebreiska
språket. Han blev sedermera präst, till en början rationalist liksom
fadern, därefter ritchlian och konsistorii skjutshäst. Han slutade sina
dagar som komminister i fädernestaden och gifte sig med prosten Books
dotter.
Prosten Roth efterträddes nämligen av prosten Book, en ståtlig prästman
från västkusten. Och nu kom det till heta duster mellan världslig och
andlig myndighet. Book var så där halvt om halvt pietist och predikade
väldeliga mot superiet. Han höll bönestunder och hans älsklingstext var
den stygga historien om Lot och hans döttrar, vilken gav honom gott
tillfälle att utmåla dryckenskapens ohyggliga följder.
En söndag under högmässan satt borgmästaren i sin bänk och stirrade
framför sig med blodsprängda, utstående ögon. Förr i tiden hade han
alltid sovit i kyrkan, men med åren hade han blivit sömnlös och led
mycket därav. Han satt nu där och stirrade framför sig och såg på sina
ullvantar, som voro trasiga, och tänkte på sin hustru, som var död, och
på sina barn, som också voro döda, och på alla andra, som voro döda och
på alltsamman. Och bäst han satt, började han brumma och småsjunga:
"Herre, fräls min gamla själ, herre, fräls min gamla själ--"
Helt sakta och tanklöst till en början, men så småningom allt högre och
ursinnigare--
"Min gamlade själ", vrålade han, "mitt själaskrälle!"
Prosten Book, som sett många underliga fall av väckelse, trodde ett
ögonblick att någonting sådant förelåg och skyndade ned till
borgmästarebänken. Men när Stenberg blev varse sin fiende, lade han sig
på ryggen, sparkade och svor. Han bars in i sakristian. Prosten
konstaterade, att borgmästaren fått slag. Det var fjärde anfallet under
två år och gubben hade sina nittio bakom sig. Book frågade, om han ville
anamma sakramentet. Men gubben hasplade fram en massa fula ord, som väl
må skrivas på dödsyrans räkning.
Så slutade borgmästar Stenberg. Hans släkt skingrades över jorden, och
endast en telning därav har sedermera återvänt till staden: Stenbergs
dotterdotters son, lektor Paulus Holmin, "Aposteln" kallad.
Det världsliga herraväldet i staden var till ända. Borgmästarens
efterträdare var en obetydlig person, prosten Book däremot högst
betydande. Han avlade så småningom de pietistiska sympatierna. Och sedan
han satt en damm för brännvinsfloden, började han själv dricka ett gott
bordeaux, som han tog på fat från Göteborg. Vinet vann snart en viss
ryktbarhet, biskopen visiterade oftare än förr, och lantpatronerna
började umgås i stadens prostgård. Även nåden på Björkenäs gjorde visit,
dock först sedan prostinnan, som var en tarvlig människa, lämnat det
jordiska och ersatts av faster Mimmi.
Under fulla fyratio år styrde prosten och hans syster. Ständigt lika
kraftigt och klokt men icke alltid lika lyckligt. Det fanns också många
svårigheter att övervinna. Hantverksmästare, handlande och ämbetsmän
voro alla gifta, och det var ingen särdeles konst att styra dem. Det
gjorde faster Mimmi, vars tron var en kaffesäck. Med skolpojkar,
gesäller och marknadsbönder ställde det sig svårare. De voro oberoende
män och ofta mycket oförvägna. Det fanns en sadelmakaregesäll--hans namn
har sjunkit tillbaka inom det historiskt ovissa, men hans gärning
lever--den gesällen var en verklig revolutionär. Han fordrade
egendomsgemenskap, stal en pistol och slog in fönster. Han ville riva
kyrkan men fordrade samtidigt, "att Guds ord skulle rent och klart
predikas". Han var en Luther i många stycken men en bov i andra. Det var
han, som första gången tände en Valborgsmässoeld på brända stenen. Han
kallade den frihetseld, och när den slocknat, ville han dränka sig i
Blekängsbäcken, som dock var för grund. Det var även han, som antände
Backarnas uthus och sålunda blev indirekt medskyldig i änkefru Siedels
död. Detta sista dåd erkände han aldrig, men dömdes och dog i fängelset.
Han var onekligen den värste, men det fanns flera sådana orosandar inom
samhället. Den nye borgmästaren måste upprätta en säkerhetspolis, som
till en början bestod av Larsson och Starke-Petter. Larsson hade varit
trädgårdsdräng och återvände snart nog till denna näring, i det att han
vårdade borgmästarinnans och faster Mimmis trädgårdar. Starke-Petter
däremot var en fruktansvärd man, f.d. rättare på Klockeberga, stark och
våldsam. Skomakar Hagelin påstod, att Starke-Petter "hade
rättfärdigheten". Han var i själva verket så omutligt rättfärdig, att
han häktade själve stadsfiskalen för fylleri. Och när Starke-Petter
häktat, vågade icke borgmästaren fria. Han beredde myndigheterna många
ledsamheter. När järnvägen kom, häktade han en massa "rallare", och man
hade nära nog måst inställa arbetet. Men i rättan tid lyckades faster
Mimmi gifta bort honom med borgmästarinnans piga. Starke-Petter klipptes
liksom Simson och behöll endast det mått av rättfärdighet, som kan vara
lämpligt för en polisman.
Faster Mimmis makt över de gifta männens sinnen berodde av en massa små
omständigheter, vilkas inre samband man måhända icke genast skönjer.
Syskonen Book hade uppfostrats i en prästgård på västkusten, ett enkelt
hem, där man ofta läste postillan men sällan fann fläskstrimlor i
rotmoset. De lärde förtrösta på Guds vishet och på människors enfald.
Och på sig själva. I sitt tjugonde levnadsår kom Mimmi till Göteborg som
husmamsell. Hon var då ett stort och vackert fruntimmer. Unga herrar,
som fått sina seder fördärvade i London eller kanske till och med i
Paris, förärade henne bröstnålar av guld, silverkammar, luktdosor av
bärnsten eller kristall och andra prydliga föremål. Hon lade gåvorna i
kistan och bemötte givarna med ett orubbligt, oförstående lugn. Hon var
oantastlig och praktisk. Likväl gjorde hon farliga bekantskaper. Hon
stavade sig igenom "Les mystères de Paris" och "Le juif errant". Som hon
var tämligen okunnig i franska språket, trodde hon sig gå förlustig de
värsta mysterierna och anade hemligheter, som Eugène Sue sannolikt
skulle ha skämts att publicera.
Vidare lärde hon känna Webers Aufforderung zum Tanz, och hon dansade
polkamazurka med en ung man, vars lätt beslöjade fräckhet, svarta hår,
kulörta sidenduk och snäva byxor gjorde ett oförgängligt intryck på den
unga kvinnosjälen. Den unge mannen talade en hel del om "vanitas
vanitatum", och han ville låna mamsellen mr Thackerays alldeles
förträffliga böcker. Mamsellen bedyrade, att hon icke ville läsa alltför
fria och vådliga romaner. Den kraftiga unga flickan greps av en obotlig
rädsla för det svarta håret och de snäva byxorna. Hon undvek, hon
stängde sig inne, hon lagade en bitter dryck efter recept av år 1722, en
dryck som borde "purgere liffhet och desslikes conservere mot odygdige
fantaisier och importune propositioner". Den gav henne icke någon
lindring. Då bad hon till sin avlidna mor, hon ville återkalla sitt
rena, lugna barnasinne. Men bönen blev till ett hett, extatiskt svall av
ord, som gjorde henne halvgalen. Slutligen kastade hon en schal över
huvudet och sprang ut i natten för att finna svalka. När dagen bräckte
låg hon och lekte med det fruktade svarta håret. Hon jollrade och
skrattade som ett tillfredsställt barn. Endast i de onaturligt vidgade,
rödskiftande pupillerna fanns det ännu något kvar av en obotlig rädsla.
Mamsell Mimmis kärlekssaga, som hon själv mätte i timmar och sekunder,
kan för överskådlighetens skull indelas i veckor: tre vackra veckor, tre
grymma veckor och en lugn vecka. Under den sistnämnda återvann mamsell
Mimmi--som benämningen antyder--sitt lugn. Och väl återvunnet förlorade
hon det aldrig mer. Det svarta håret och de snäva byxorna kom att
tillhöra ett rikt fruntimmer, vars släktförbindelser gav kompanjonskap i
ett stort handelshus. Faster Mimmi flyttade till brodern änkemannen. Hon
hade magrat men icke förlorat något av sin reslighet, sin raka rygg. Hon
blev snart nog kantig, hennes hy skrumpnade hastigt och fick en gråbrun
färg. Men sitt lugn behöll hon, som sagt, och sin vilja.
Hon hyste en stor förkärlek för de följetonger, som på den tiden voro
moderna. Hon läste dem mycket metodiskt och prickade de mera obegripliga
ställena med sin strumpsticka. Hon gjorde också jämförelser mellan dessa
berättelser och sin egen roman. För övrigt fick denna ett slags epilog,
som blev av stor betydelse både i stadens och faster Mimmis historia.
Den svarthårige mannen sände henne varje nyår ett brev, artigt och
korrekt, en nyårshälsning. Och av tacksamhet för vad som hade
varit--kanhända ock för vad som aldrig blev--skickade han henne till
julen en kaffebal. Faster Mimmi ville i förstone icke bränna, mala, koka
eller dricka denna kärleksgåva. Det var naturligtvis en känslosak, men
till sin bror sade hon, att kaffet måste ligga till sig. Först när nästa
jul medförde en ny kaffebal, insåg hon, att saken måste tagas mera
praktiskt.
Man kan föreställa sig, vad en bal härliga, stora, bruna Javabönor
skulle betyda på en tid, då stadens handlande sålde blågrönt, bittert
Amerikakaffe för två riksdaler skålpundet. Det var en psykisk kraft, en
makt. Och faster Mimmi visste att begagna den. För henne gällde det icke
som för brodern att skaffa fint umgänge i prostgården. Hon ville
behärska staden, dess kvinnliga del. Och genom kvinnkönet mankönet i
största möjliga utsträckning.
Hon följde mer demokratiska principer än brodern. Varje torsdag steg hon
ut på trappan och neg så djupt krinolinen tillät. Och alla fruar och
madammer och mamseller nego. De nego en gång och släppte sina
palsternackor, sina kalvsidor och oxläggar. De nego två gånger och
torkade sina rödfrusna händer, de nego tre gånger och vandrade i lovlig
ordning in i Vår Herres prostgård för att dricka kaffe. Var det idel
madammer, så dracks kaffet i köket, fru borgmästarinnan och likställda
fördes in till salens björk- och almmöbler, men infann sig själva
Björkenäsnåden, hissades förmaksgardinerna och glaskronan och den
blänkande mahognyn befriades från sina överdrag.
Samtalen under dessa kaffestunder voro livliga och rörde sig om allt,
varom ett anständigt samtal kan röra sig. Värdinnan lade inga band på
yttrandefriheten, men tonen var städse den bästa alltifrån kökets. "Nej,
att mamselln ska vara så go och gemen!" till förmakets: "Nej, alltför
delikat, min söta, en verkligen alltför delikat arom!"
Minst talade faster Mimmi själv. Om det var i hennes intresse, kunde hon
giva ämnet för dagens förhandlingar--det skedde så där i förbigående,
allt under det att hon skötte kaffepannan. Men sedan kopparna fyllts och
de första, tvekande orden letat sig fram, återtog faster Mimmi sin
stickning och förblev en tyst åhörarinna. Och likväl var det hon, som
ledde samtalen. Stickade hon raskt, så talade man raskt, skedarna
skramlade, kaffet rann och allt var klarhet och sämja. Gick stickningen
långsamt, gick samtalet trögt. Och lade faster Mimmi strumpan i knät och
kliade sig under lockarna med stickan, så suckade man till Gud och
svalde ömsom kaffe, ömsom luft. Men i rätta ögonblicket kom det ett
litet ord från faster Mimmi, som gav förhandlingarna ny riktning och ny
fart. Ett menlöst och stilla framsagt litet ord men likväl verksamt och
mäktigt. Ty gott kaffe vill alla dricka. Och rätta vägen vill alla
vandra, om blott de veta, var den går.
Sålunda styrde faster Mimmi staden. Det är visserligen sant att
viktigare beslut fattades och genomfördes av prosten och Stadens Äldste.
Men det förringar på intet sätt faster Mimmis betydelse.
* * * * *
Sadelmakargesällen, som ofrivilligt blev orsak till Starke-Petters hårda
men kortvariga despoti, har även anklagats för fru Siedels förtidiga
död. Anklagelsen är sann, försåvitt det verkligen var han, som antände
Backarnas uthus. Den gamla damen väcktes av eldskenet och sprang i
blotta nattdräkten--som dock bestod av linne, yllestrumpor, två kjolar,
en röd och en grön, samt en mycket vid yllekofta--ned till
Blekängsbäcken för att hämta vatten. Hon lyckades också hämta upp två
ämbar vatten, som hon ställde ifrån sig framför hemlighusets knastrande
dörr. Därpå föll hon till marken, hon svimmade icke, men hon fick kramp
i vadorna. Hon fördes till prostgården, och jämnt en vecka efter
olyckshändelsen insomnade änkefru Siedel i den eviga sömnen. Hon var då
sjuttioåtta år gammal. I sin ungdom hade hon varit tjänarinna men hade
sedermera städse beflitat sig om ett gott och förnämt uppförande.
Begravningen blev den gamla damen värdig, kostnaden bestreds
huvudsakligast av svärsonen, baron de Sars. Sonen, patron Arvid, hade
nämligen ont om penningar. Så när som på tiotusen riksdaler, vilka gingo
till missionen och till Abraham Björner, ärvde han hela sin mors
förmögenhet. Men inom kort gick den förlorad.
Tack vare patron Siedels ständiga penningbrist förlorade Backarna snart
hedern av att vara en adlig släkts änkesäte. En främling hyrde hus och
trädgård, han betalade tvåhundra riksdaler banco men medförde i övrigt
ingenting gott. Backarnas trädgård fylldes med allehanda konstiga
lökväxter, och ett drivhus uppbyggdes. En dräng, Sörman--även han en
främling--anställdes enkom för att vårda örtagården. Han var en god
arbetare men förde på fritider ett ogudaktigt liv. Hans husbonde, som
var en mycket sederen person, tillät honom icke att bo på Backarna. Han
fick hyra sig ett rum i närmaste hus och bodde sålunda vägg om vägg med
krogen Tre Remmare. Sedan han blivit väckt och omvänd flyttade han till
Hagelins och inledde en kärlekshandel med madammen.
Det var utan tvivel främlingen som väckte såväl Sörman som skomakar
Hagelin och hans hustru. I Backarnas vindsrum hade främlingen inrättat
ett litet tryckeri, och där arbetade han varje morgon och varje afton
till långt in på natten. Folk påstod, att han fabricerade falska sedlar,
men de enda alster av detta hemlighetsfulla tryckeri, som kommo till
allmänhetens kännedom, var en slarvigt stavad och slarvigt tryckt
uppbyggelseskrift. Den utdelades gratis av madam Hagelin och innehöll en