Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 15

--Och vem ska leverera rören? frågade Ohlsson. Det blir väl Broms &
Krok?
--Tja, det vet jag inte. Vi ha levererat förr till stan--
--Det blir det säkert, avgjorde Ohlsson och klatschade ett par slag över
fabrikshästens ostyriga huvud. Abraham funderade en stund och sade:
--Det är väl ingenting ont i det?
--Nää, förståss! Det är alltid på det sättet--
--Vad då?
--När rikt folk ska hjälpa fattigt folk. Det är besynnerligt, men det
blir visst alltid förtjänst med att hjälpa fattigt folk. Till exempel nu
med Backarna. Det fick vi billigt, och det var väl för sakens skull. Kan
jag tro. Men likaväl stannar halva egendomen hos ingenjörn och
brukspatron. Eftersom de äger hälften av aktierna. Och så det med
pengarna. Bolaget har ju ett lån, som de får betala med sex procent. Nå,
det är det inte något hymleri med, utan klara papper. Men ingenjörn, som
ju ska göra allting av pur barmhärtighet, han tar i alla fall fyra
procent på sina pengar--
--Pappa betalar själv sex. Om Ohlsson kan räkna, så ser han att det är
dålig förtjänst--
--Jo, det förståss. Förtjänsten tas väl på annat håll. Bromsen hade
också det där sättet att ge byggnadslån åt sina arbetare. Det gick fint
det. Blekängen blev bebyggd, och Bromsen tog hela kakan. Morfar min
skulle bevars vara med och bygga han också. Jo, gubbstackarn fick lära
sig dansa efter noter. Och mor min fick dansa på gatan, tills hon blev
med barn och hamna' på inrättningen--
--Det är inte Broms nu, sade Abraham fogligt.
--Det förstås. Men Bromsens arvingar--
--Säg, finns det fler än Ohlsson, som misstror oss?
--Det vet jag inte. Jag talar för mig själv. Fast det kan ju hända att
det finns.
--Sörman?
Enok Ebenezar Ohlsson spottade över axeln.
--Den! Han hänger efter kapitalisterna precis som far hans. Får han inte
en ny kostym om året och en fin halsduk i månaden, så får han diarré. Å
nej tusan, den behöver inte herrarna vara rädda för.
--Nå, men säg, varför går Ohlsson med oss? Om vi nu verkligen är sådana
fähundar--
Fabrikshästen stannade för ett ryck i tömmarna.
--Jo, det ska jag säga. När korparna hacka ut ögonen på varandra, så får
småfågeln fred. Därför ska jag vara med och elda på så mycket jag
förmår. Och så roar det mig också. Gusten vet, att jag har mina
känningar här och var i kåkarna. Han tänker jaga räv med mig. Hagelin
nämligen. Och den ska jag nog knäcka. Inte därför att han stack Bromsen,
för det var en välgärning. Men därför att han är lika stor blodsugare
som herrarna tillsammanslagna--
--Nå, Ohlsson är åtminstone uppriktig--
--Ja, det ligger inte för mig att hymla--
Fabrikshästen fick ett nyp i manen, kastade sig mot skacklarna och satte
av i ett haltande sken. Droskan neg och guppade och gjorde svåra
överhalningar i varje krök. Till slut måste Abraham ta tömmarna.
I början av allén kom varulven lunkande, barhuvad, barbent i sandaler.
Abraham höll och hoppade ner.
--Välkommen, sade brukspatronen. Han bar en liten väska i ena handen, en
bok i den andra. Jag är på väg till jaktstugan.
--Det är väl inte jag--mumlade Abraham, men hejdade sig i tid.
Brukspatronen förklarade:
--Jag brukar stanna däruppe en fjorton dar. Innan gossarna komma hem.
Ja, välkommen. Adjö så länge.
Droskan rullade upp på gårdsplanen. Abraham gick till fots. De fyra
hundarna kommo rusande, tysta och mjuka, vädrade och morrade sakta.
Abraham, som ärvt något av faderns hundskräck, stod villrådig. Ur
fönstret över flygelbyggnadens dörr stack hustomten ut sitt vita huvud
och skrattade illvilligt.
--Tag hundarna! skrek Abraham. Huvudet försvann. Ohlsson hoppade ned
från kuskbocken, drog fram kofferten och tog den på ryggen. Och fru
Enberg kom ut och lockade på hundarna.
--Kära hjärtanes, de är inte farliga.
--Det kan inte tusan veta, sade Abraham och rodnade av förargelse. God
afton. Jag ska väl bo i flygeln.
--Nej, tycker någon det! sade fru Enberg och lotsade Ohlsson med
kofferten in i förstugan. Varsågod, varsågod, herr Krok. Rummet är en
trappa upp. Akta sig för tröskeln.
En kvart senare satt Abraham vid kvällsvarden i stora salen. Fru Enberg
höll honom sällskap, stickade och pratade.
--Jo, se det blev en liten greve på Rogershus i förra veckan. Så nu var
ju hennes nåd alldeles tvungen att fara på kristning. De är ju så gott
som kusiner, hennes nåd och greve Bergfeldt. Ack ja, kära hjärtanes ja,
det var ett slag, när greven gick och gifte sig. Han var alltid så
vänlig och uppmärksam mot hennes nåd--
--Är det skvallersjuka eller är det rena oskulden, undrade Abraham, som
i likhet med Gud och hela världen kände förhållandet mellan greven och
fru Hyltenius. Gumman Enberg såg trohjärtat bekymrad ut. Och Abraham
sade:
--Nå, herr greven kan väl vara vänlig och uppmärksam nu också?
--Javisst, javisst, suckade fru Enberg. Men det blir ju aldrig detsamma.
Och jag ska säga, att hennes nåd behöver så väl sällskap. För annars
blir humöret tungt och dystert. Kära hjärtanes ja, vi ska väl hoppas,
att herr Krok ska trivas på Björkenäs. Då är det kanske inte omöjligt,
att herr Krok stannar?
Hon kliade sig med strumpstickan bak örat. Hon plirade med ögonen,
skakade på huvudet och suckade.
--Det blir så tråkigt annars. Både för hennes nåd--och för omgivningen
också förstås.
--Ja, men det gör jag säkert icke, sade Abraham. Ett år allra högst.
Först och främst tycker jag inte om att taga platsen från herr Halling.
Det får någon annan göra. Och för det andra tänker jag gifta mig om ett
år.
--Ja Herre Gud ja, om herr Krok ska gifta sig så--Men inte ska ni tänka
på bror Gustav. Han har inte varit mera inspektor än jag under de sista
åren, stackarn. Till midsommar blir det fyra år sen han fick slaget. Och
sen dess har han inte gjort så mycken nytta som så. Men hennes nåd är ju
så hjärtans snäll, så hon låter gubben gå omkring och inbilla sig, att
det är han, som står för det hela--
--Nå, men vem sköter gården då?
--Kära hjärtanes, det gör ju hennes nåd. Vart eviga grand ska hon ställa
med. Men det är ju klart, att det är fasligt svårt för en dam. Vi hade
en inspektor här, strax som Gustav blitt sjuk. Men han var supig. Och så
hade vi en annan på försök i förrfjol. Det var nog en duktig karl och
vacker också för den del. Men han hade rakt inte något sätt--
--Ja, det har inte jag heller, sade Abraham och reste sig.
--Å kära hjärtanes, herr Krok är så ung--
--Hinner lära mig, menar fru Enberg?
--Det med. Och för resten när man är ung och grann--
--Just det! avbröt han. Men nu skulle jag vilja gå och lägga mig. Jag är
trött.
Gumman tassade före uppför trappan. De gingo genom en övre förstuga in i
en stor sal, som hade dörrar till höger och vänster.
--Där har hennes nåd sina båda rum. Fru Enberg pekade på dörren till
höger. Se, här är ju lite trångbott på Björkenäs. Det är inte som på
Rogershus inte. Och nu får herr Krok välja mellan de här båda rummen
till vänster. Jag har bäddat i det innersta för det är den bästa sängen.
Och det här står i alla fall obegagnat. Pojkarna har tagit ett av
vindsrummen. Se, det är alltid så med pojkar, när de blir lite större.
Ju längre bort från mamma, desto bättre. Brukspatron själv har sitt rum
på nedre botten. Men det är ju inte alltid han är hemma.
--Tack, sade Abraham. Nu hittar jag här, som om jag vore född på gården.
Han stängde sin dörr och lade på haspen. Han drog ned rullgardinen för
att slippa se, hur lågt det var i taket. Men när han väl kommit i sängen
måste han rusa upp igen för att kasta upp fönstret.
Han satte sig på fönsterkarmen och dinglade med benen. Han drog av sig
förlovningsringen och stoppade den i mun. Han blundade, lutade sig
baklänges ut och lät tungan leka med ringen.
Och tänkte på Elsa.
När han blivit riktigt genomkyld, kröp han till kojs. Han låg i sängen
och fingrade på ringen och somnade med den lilla guldklumpen liggande på
sitt nakna bröst.
Vid midnatt väcktes han av vagnshjuls krasande i gruset. Det är hennes
nåd, tänkte han och smålog i mörkret. Han hörde hundarna gläfsa. Och han
hörde hennes nåds röst:
--Har han kommit?
--Ja, kära hjärtanes då, svarade fru Enberg.
Abraham kröp ned under täcket.
Hon kunde min själ vara i stånd till att kliva hit in, tänkte han. God
afton, välkommen, sitt ned.
Men det gjorde hon icke.
* * * * *
Så snart Abraham hade tid, red han ner till Backarna för att bese
arbetet. I medio av juni var grunden lagd till trettiosju hus om fyra à
fem rum vardera. Till nyår eller senast till nästa vår skulle denna
lilla stad härbärgera över trehundra personer. En verklig massutvandring
från Blekängen.
Dessutom hade ett tjugutal icke-aktieägare sökt rätt att arrendera och
bygga på Backarna. Men som de även önskade bliva delaktiga av
lånefondens välsignelse, måste saken ställas på framtiden. Ett tiotal
köpte då aktier, en eller två per man, till femtio procent över pari. De
pockade sedermera på lån och Enok Ebenezar förde deras talan inom
styrelsen. Emellertid var lånefonden i det närmast läns.
Nybyggena bildade en halvcirkel börjande vid Blekängsbäckens översta
fall. Strax nedanför Backarnas gamla corps de logis byggde smeden, det
var den störst anlagda stugan med icke mindre än sex rum och två kök.
Och smeden, som var en tämligen förmögen man, hade satt sig i sinnet,
att det skulle bli torn på stugan. Endera på gaveln alldeles som på
bönhuset eller också mitt på taket som på rådhuset. Detta smeden
Anderssons torn blev redan före sin tillkomst vida beryktat. Det fanns
ängsliga personer, som jämförde smedens drömda skapelse med det ökända
tornet i Babel.
För övrigt voro Backarnas åkrar och ängar tummelplatsen för ett liv och
leverne, som aldrig tycktes vilja dö. Borgare från staden vandrade i en
oavbruten ström upp och ned för Björkenäsvägen. Madammer med
matsäckskorgar och barnvagnar togo förbjudna vägar över åkrarna. Och
horder av Blekängsungar härjade som gräshoppssvärmar i första årets
vall. Björkenäs arrenderade tills vidare jorden och Abraham måste
uppträda som uppsyningsman. Det gjorde honom illa omtyckt. Ungarna kröpo
ned i dikena och bräkte hans namn: Ahabraham. Gummorna fräste. Och
gubbarna sågo varann stint i ögonen, spottade och mumlade: Va' fan är
det för ordningar? Är det inte vår mark?
Varje dag vid middagstid vandrade lille ingenjören upp till Backarna.
Ibland höll han doktorn under armen, ibland Björner, ibland Louise. Far
och dotter voro båda konvalescenter, bleka och utmagrade. De gingo
mycket långsamt och stannade då och då för att räta ut ryggarna. Uppe
hos smeden dröjde ingenjören en stund, grävde med käppen i sanden och
andades tungt.
--Jo, galant, ingenjörn. Men si inte förslår det med de fyra tusen jag
fick. Nej tusan, bolaget får allt satsa lite till. Men så ska di få si
ett grant hus, jäklar anamma--
--Ja, inte ännu, kära Andersson, vi får väl se till hösten--
--Nå, då får väl Larsson kritsa åt mig. Jag har tagit för fem hundra
riksdaler från hanses snickeri, så han ska väl veta hut.
--Om vi hade kunnat riva på Blekängen, så hade vi fått en del timmer och
sådant--
--I hellskotta! Det murkna rasket--det stinker av Bromsen.
--Ja, ja, mumlade ingenjören och kröp som en liten skalbagge uppför
backen. Han satte hand i strut för mun och hojtade åt Abraham, men det
blev bara en väsning. Louise viftade med parasollet. Och i häcken kväkte
ungarna: Ahabraham.
--Du Abraham, sade Krok. Corps de logi'et får allt anstå så länge. Vi ha
inte råd med reparationer i år. Men till våren ger staden nytt bud på
Blekängen, påstår Björner.
Abraham nickade god mening. Men i själva verket var det mycket ledsamt.
Bröllopet sköts och sköts långt in i en obestämd framtid. Och det var ur
många synpunkter sett mycket ledsamt.
Louise steg fram och plockade på stigbygeln. Och då ingenjören gjorde en
långsam rund kring huset, såg hon upp på Abraham och sade:
--Lille-bror, du, hon sitter hemma hos mig hela dagen och syr, så att
nålen går varm. Hon är så snäll och glad, vet du. Och vi talar om dig
förstås. Paulus är också snäll mot oss båda två. Ibland kommer han in
och sjunger Gubben Noak för oss. Då kan du veta--
--Pappa då? Är han mycket orolig?
--Ånej, det tror jag inte. Han kommer upp som vanligt ett par gånger om
dan och sitter och pratar. Han talar mest om gamla saker. Hur han
släckte stora branden och om faster Mimmi och prosten--
Någon gång red Abraham ned i staden. Det såg så festligt ut där inne,
tyckte han. Flickorna buro vita dräkter. De gamla trädgårdarna väster om
torget stodo i löv och blom. Fruarnas hattar satte nya, underbara
blommor. Och de goda borgare lustvandrade makligt och godmodigt med
borgmästaren i spetsen, eller rörde sig sävligt fram och tillbaka kring
den mäktiga, sakta framglidande klippan, häradshövding Björner.
Ute på öster på Stenbrogatan vällde gräset fram ur makadamen. Barnen
lövade till midsommar, och i de öppna fönstren blommade geranier,
pelargoner, Kristi bloddroppar.
I Stenbrogatan 4 satt liten Elsa och sömmade. Och rummet där hon satt,
Gustens fula rum, var vitt av linne och bomull. Och själv var hon skär
och glad.
Gamla fru Sörman tassade omkring och småskrattade fjolligt i alla hörn.
Hon hade upphört att vänta på Brudgummen. Men lika brått hade hon ändå.
För nu skulle hon ut och resa. Och alla gamla saker måste letas fram och
putsas upp och packas ned för den långa resan. Men vart kosan skulle
ställas, det visste icke fru Sörman. Eller behöll hemligheten för sig
själv.
--Är det flickan, som önskas? sade hon och neg.
--Är du riktigt glad nu? frågade Abraham. Och Elsa svarade ja utan
förbehåll. Men mitt i leken kunde det hända, att hon stelnade till och
sköt honom ifrån sig.
--Du vet inte, vad jag lider för din skull.
--Lider?
--Ja--därför att du inte vill komma till honom--
* * * * *
Fru Blenda Hyltenius var ensam på Björkenäs. Brukspatronen och gossarna
hade dragit ut på fotvandring. De skulle vandra genom Västergötland och
stanna sommaren över hos farmor, änkedomprostinnan. Gossarna skulle
botanisera på Kinnekulle och brukspatronen skulle meditera och möjligen
söka trösta sin gamla mor, som var otröstlig, därför att svärdottern
bestämt förbjudit henne att komma till Björkenäs.
Fru Blenda var således ensam. Och när unge Krok dröjde alltför länge i
staden blev hon otålig.
--Vad gör ni egentligen? Går ni mina ärenden eller er fästmös? Bibeln
förbjuder oss att tjäna två herrar, kom ihåg det, unge man!
--Ja, men två härskarinnor? skrattade Abraham. Fru Blenda ryckte på
axlarna.
--Bevars! Om det inte blir för tröttsamt. Jag kan naturligtvis inte vara
lika rigorös som Vår Herre.--Men nu ska vi spela schack.
Det var kvällsgöromålet: spela schack. Fru Blenda kände spelets regler
ungefär till hälften. Och det var mer än nog. Hon tyckte icke om att
känna sig bunden. Om löparen hoppar som en häst eller vice versa, så är
det kanske icke rätt. Men det är roligt att säga schack och matt och när
det icke låter sig göras på annat sätt--
Men då Abraham kniper drottningen efter alla konstens regler, då blir
hon ond.
--Hu så brutalt! säger hon och sopar samman pjäserna i en hög.
--Det ska skam spela schack med fruntimmer, säger Abraham och reser sig
halvt förargad.
Men det var nu en småsak. Och i övrigt trivdes Abraham gott på
Björkenäs. Han hade övervunnit den beklämmande känslan av tunga
tryckande tak. Han var ensam herre i huset och tog endast order av
hennes nåd, när hon hade några att giva. Vanligen fick han handla efter
eget huvud och med rättarens hjälp. Gick det galet någon gång, så
skrattade fru Blenda åt hans bekymrade och skamsna miner. Och det blev
till skämt alltsamman. Ibland kom fru Enberg tassande bakom honom och
strök honom varligt över armen.
--Kära hjärtanes, vad det är lugnt och gott, sen herr Abraham kommit
till gården. Se, hennes nåd behövde så väl en trogen vän.
--Trohet för ett år!
--Inte! Inte blir det så kort. Det får inte herr Abraham säga. Fru
Enberg nickar och rister av oro.
I juli blev sommaren het. Och fru Blenda blev orolig. Redan innan
drottningen föll, rörde hon ihop pjäserna, satte armbågarna på bordet
och stirrade framför sig.
--Tycker ni inte, att jag är ensam? frågade hon. Jo, det är jag. Vore
jag inte ensam, så skulle jag flytta härifrån. Men ser ni, jag får
aldrig mer så små och låga rum. Och kommer jag i stora rum, så svimmar
jag. Fast det just inte hör till mina vanor att svimma. Men jag måste ha
nära till nästa människa. Eller åtminstone till någon gammal möbel, som
jag känner och som luktar bekant. Men det hjälper inte, det heller. Jag
är ensam.
--Gift er, föreslog Abraham. Och i den stunden glömde han verkligen, att
fru Hyltenius redan var gift, så omärkliga spår hade den store
brukspatronen lämnat i sin omgivning.
Fru Blenda sade:
--Min man har lovat mig skilsmässa, så snart gossarna vuxit upp, blivit
myndiga. Inte förr. Det är hans idé, och den måste jag ju respektera.
Och för resten sen?--Sitt inte och stirra på mig!
--Jag blundar, bedyrade Abraham.
--Vill ni höra min filosofi?
--Om den inte är för lång och måttligt djup--
--Tack. Nej bevars, ingendera. Men ni skulle i alla fall inte förstå
mitt system. Det är kanske för inkonsekvent för en pojke. För resten
påminner det mest om en gammal ungmös klagan från evighet till evighet.
Vi vandrar jag allena, du min Herre och Skapare. Du har givit mig en
behaglig växt och en själ av eld. Vi vandrar jag allena i dalen.
--Rätt skönt, sade Abraham.
--Hu, det är ju fult som en gammal kärring. Hon sträckte sig plötsligt
fram över bordet och drog honom i håret.
--Stryk upp luggen, pojke. Ni ser lömsk ut.
Men Abraham spratt till och slog henne över fingrarna.
--Låt ni min lugg vara! sade han. Och han slog henne så pass omilt över
fingrarna, att hon åter blev lugn och började leka med pjäserna.
* * * * *
I medio av juli skulle bolagets växlar omsättas. Det gick trögt, och
Abraham Björner, som skötte transaktionen, stånkade förfärligt.
Samtidigt inlämnade han en räkning: arvode, provision etc. etc. summa
summarum i runt tal fem tusen kronor. Och det var mycket lågt beräknat
enligt häradshövdingens egen, beedigade utsago.
Men Julius Krok vägrade att betala. Han kröp inom sitt skal, blundade
och vägrade bestämt.
--Öh, öh, öh, det ser fult ut, det, min käre Krok. Det ser ut, som om
bolaget vore insolvent.
Då brast ingenjörens tålamod. Han sprang upp, som en liten trollgubbe
springer upp ur sin låda, slog linjalen i bordet.
--Det finns ta mig fan inte ett bolag, där bror har haft sin hand med,
som inte blivit insolvent--
--Öh, säger kusin det? Ja, det förändrar saken. Då lämnar jag till
inkassering--
--Gör vad fan du vill.
Denna kraftyttring tog hårt på lille ingenjören. Han måste återigen
krypa till kojs, och Abraham eftertelefonerades. Man kom överens om, att
häradshövdingen skulle få stämma bolaget. Det såg illa ut just nu i
starten. Men skammen skulle väl till slut falla på Björner.
Från Krokens lampor gick Abraham till Stenbrogatan. Det var icke roligt
där heller. Elsa var tyst och blek. Linne och bomullsvaror lågo
hoppackade i ett hörn av rummet, och Elsa satt med händerna i kors.
--Vad är det med dig?
--Ingenting. Fru Sörman tassade ikring i salen och småskrattade i alla
hörn. Nu skulle det äntligen bli resa av--
På Blekängsbron stod Enok Ebenezar Ohlsson samtalande med kommissarien
Lönrot. Kommissarien såg allvarlig ut, men hälsade hövligt på Abraham.
Ohlsson gjorde sällskap en bit uppför backen. De talade om
häradshövdingen, men plötsligt bröt Ohlsson av:
--Hör nu, herr Krok, jag har nyheter om fästmön.
Abraham rodnade.
--Jaså.
Enok Ebenezar sköt rygg och plirade upp mot honom.
--Ja, det är kanske inte trevligt att höra't. Men sanningen lär ska
nytta i längden, säger de. Jo, nu är hon allt fast hos Hagelin igen. Jag
ligger ju efter honom som hund efter räven. Så jag vet, var han har sin
gång. Hon fick vara tämligen i fred här på försommaren. Men nu har han
varit två gånger vid Stenbrogatan, och hon är i bönhuset var kväll. Hon
och Evelin.
--Vet Gusten av, att Hagelin varit i deras hem?
--Tja, det kan jag inte säga. Han är så kusch för sin tokiga mamma, så
han törs just ingenting. Men det är säkert, att Hagelin springer inte
efter flickor för skojs skull. Det blir att se upp.
Abraham red snett över Åstorps ängar, satte över Blekängsbäcken, där den
rinner ut under Tanningens alar. När han ställt hästen i spiltan, tog
han en omväg och gick bakom flygelbyggnaden. Han tålde icke se
hustomtens illvilligt grinande ansikte.
Men när han kom in i förstugan möttes han av Evelin.
--Vad gör ni här?
Evelin smög sig undan i mörkret och fnittrade mjukt.
--Hennes nåd har befallt mig hit.
Abraham gick upp på sitt rum. Det var för tidigt att gå till sängs. Han
satte sig i fönstret och skrev i notboken ett brev till Elsa. Efter en
stund knackade det på dörren, och fru Enberg stack in huvudet.
--Kära hjärtanes, inte ska herr Abraham sitta här i sin ensamhet--
--Jo, just precis det, sade Abraham. Då försvann fru Enberg, och Abraham
slutade sitt brev och rev sönder papperet. I detsamma knackade det lätt
och hastigt, och Blenda steg in utan att ha väntat svar.
--Schacket då? sade hon.
--Det får vara i kväll.
--Hör nu--har det gått ikull på Backarna?
--Ikull? Visst inte! Vi ha omsatt våra växlar, och det går som om det
vore smort. Fast nog är det ont om pengar. Ja, fru Hyltenius har väl
inga till överlopps?--
--Inte för Backarnas räkning. Nej tack så hjärtligt. Jag går bara och
väntar på, att den där solen skall falla som en pannkaka. Det är inte
bara ren elakhet. Jag tycker ni sköter er plats så bra, så jag vill
gärna behålla er.--
--Det får ni inte ändå.
Blenda nickade förtröstansfull. Hon steg längre in i rummet och såg sig
omkring.
--Hur bor ni egentligen? Har ni det bra?
--Jo tack.--Säg mig, varför har ni tagit hit den där Evelin?
--Därför att hon kom och sökte arbete.--Är det annars något, jag skall
redogöra för.
--Nej tack. Men schack blir det inte i kväll.
Då sade fru Hyltenius, och hennes röst svällde och skalv av ett visst
patos:
--Jag skall bliva mycket stolt den dag, då jag har lärt herr Abraham
Krok en smula hövlighet.
--Har jag varit ohövlig? Förlåt! Men jag kan inte vara hövlig, alltid
och allestädes. Och det är tämligen sent. Och det här är mitt rum.--
Han ångrade sig genast men hann icke runda av satsen, bryta dess skärpa.
Fru Hyltenius gick, stängde dörren ljudlöst. Abraham började ett nytt
brev till Elsa. Det knackade ånyo, och fru Enberg kom åter till synes.
Hon rullade rakt fram till Abraham och strök honom över armar och bröst,
som ville hon besvärja en ond ande.
--Kära hjärtanes, vad är det nu då? Det var ju så lugnt och gott. Så
lugnt ha vi inte haft det på många år. Ska det nu börja igen?
--Vad är det som ska börja?
--All oro och jämmer. Se, en måste ju betänka, att hon är olyckligt
gift--
--Ja, men det är inte jag, sade Abraham.
--Åckåckåck, kära hjärtanes, jämrade fru Enberg och försvann. Morgonen
därpå var Abraham generad. Fru Hyltenius däremot visade inga tecken till
förlägenhet eller till oro. Hon var sig lik.
* * * * *
Under fjorton dagars tid lämnade Abraham icke Björkenäs. Det var den
brådaste skördetiden, och han satt i sadeln från morgon till afton.
Blenda gjorde honom sällskap ibland, hon var mån om skörden och icke så
alldeles säker på Abrahams insikter. Det förstod han, och det retade.
Från ingenjören fick han då och då underrättelser per telefon. Björner
hade mycket riktigt stämt bolaget, och det hade väckt obehagligt
uppseende. Ingenjören gruvade för hösten, då växlarna åter skulle
omsättas. Men det bleve väl alltid någon råd. Om icke annat finge han
väl taga nya inteckningar i Blekängen. Larsson tycktes ju välvilligt
stämd.
Från Elsa hörde Abraham icke ett ord. Han skrev till henne ibland men
rev alltid sönder breven. Han kunde ju icke komma med Enok Ebenezars
skvaller. Och något annat hade han knappast att komma med.
Slutligen var rågen på själva Björkenäs bärgad, och Abraham drog ut med
allt sitt folk för att meja Åstorpsrågen. Vädret var ostadigt och det
gällde att göra ett raskt dagsverke. Först under middagsrasten fick han
tid att göra en avstickare till Backarna. Han gick till fots i
skogsbrynet, kröp in genom granhäcken, gjorde ett varv kring byggnaden,
som såg ohyggligt förfallen ut, och stannade slutligen mitt i
trädgården, där ogräset återtagit ett oinskränkt välde.
Från arbetsplatserna hördes ljudet av tuggande, smackningar, klunkande
och en och annan snarkning. Flugorna surrade ilsket mot regnet. Abraham
hade varit uppe med solen och kände sig sömnig. Han strök i sakta mak
förbi husknuten bort mot bänken.
För en stund sedan hade den stått tom. Nu satt Elsa där. Det kom så
överraskande, att Abraham ofrivilligt stannade och spärrade upp ögonen.
Ja, där satt nu verkligen Elsa, och det var ingenting vidare med det.
Han steg fram, nickade och satte sig bredvid henne.
Hon reste sig.
--Varför? Går du din väg? När jag kommer?
--Jag har väntat länge på dig, sade Elsa. När Abraham hörde rösten, slöt
han ögonen och suckade. Han kände, att något stort obehag skulle gå över
honom. Det måtte vara bestämt av evighet, tänkte han, och det kan icke
ändras.
Men när hon ingenting sade, slog han upp ögonen. Då såg han, att hon
arbetade, att det arbetade inom henne, att det arbetade i hennes strupe
och i hennes ansiktes muskler.
--Tyst, å för Guds skull, bad han, innan hon ännu sagt ett ord. Det
löste. Hon skrek till.
--Du! skrek hon. Tror du inte' jag vet! Tror du inte jag vet! Att hon är
inne på ditt rum om nätterna!
Hon fortsatte att skrika, än snyftande oklara ljud, än ord. Men han
förstod icke orden. Det var ett trolleri, en besvärjelse. På alla sidor
dök det upp ansikten, fram ur häcken, upp ur diket, fram om husknutarna.
Häpna, stirrande, illvilliga, elakt glittrande ögon.
Abraham strök sig över pannan och reste sig.
--Vad är det du vill? Jag förstår inte, när du skriker så där.
Hon fortsatte att skrika. Och nu såg han, att hon var ful.
Men människorna kommo närmare, arbetarna, madammerna med sina små och
sina matsäckskorgar, hela skaran av ungar, de slogo krets kring bänken
och höllo vakt.
Abraham vände på huvudet för att se, om han hade ryggen fri. I detsamma
träffades han av något hårt i nacken. Det var förlovningsringen. Han
strök av sig sin ring och räckte den till Elsa. Då föll hon i en
jämrande, barnslig gråt. En av madammerna tog henne kring livet.
Småbarnen skreko i kapp, och smedens bas mullrade.
--Det är som alltid förståss. En så'n där herrpojksvask ska förståss
bedra en fattig flicka. Fy fan sånt följe--
Ringen tätnade. Han såg sig omkring och upptäckte Enok Ebenezars
fyrkantiga ansikte och plirande ögon. Abraham bad icke om hjälp, med
Ohlsson flinade till och ropade:
--Hjälp dig själv, och Gud ska hjälpa dig!
Abraham lyfte sitt ridspö, fick väg och gick.
Han återvände till skördefolket och ställde med arbetet. Det blev
brådska. Molnen ströko över med sydlig vind, ett lätt vattenstänk yrde
omkring i luften och bildade regnbågar, små och svaga, över staden
tändes en bred, starkt lysande båge.
Skörden bärgades. Abraham var trött, men när Blenda som vanligt föreslog
schack, svarade han ja. De spelade, tysta. Endast att Blenda frågade:
--Var är ringen?
Och Abraham svarade:
--Borta.
* * * * *