Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 06

--Jo, det är nog så, fortsatte han. Men om fabrikörn vill ha fast de
värsta, så är jag den ende, som kan ange dem. Och jag kan skaffa bevis
också. Jag kan skaffa två vittnen på att Liter-Pelle sagt, att han ska
flå fabrikörn.
--Tro det, tro det--sade Bromsen.
Benjamin drog sig närmre dörren.
--Vill inte fabrikörn?
--Husch, tror jag det! Men det blir väl så dyrt, så dyrt.--Vad ska du
ha, min snälla gosse? Begär inte för mycket--
Benjamin lyfte upp det ena benet och stod som en stork.
--Vet fabrikörn va?--efter som de säger, att det var fabrikörn som
liksom skaffade mig far min--
--Nå så, nå så, säger de det--
--Fabrikörn kunne väl hjälpa mig lite grand, så jag komme någon vart. Se
jag ville läsa--
--Nå så--nå så--vad ska du då bli, min snälla gosse?
--Präst, sade Benjamin. Och hans ögon förstorades av lycka, och hans
kinder fingo en ovanlig rodnad.
--Fy skäm ut dig! skrek Bromsen. Innan Benjamin hann vika fick han
eldgaffeln i huvudet och föll.
--Slog jag för hårt? frågade Bromsen. Men Benjamin reste sig, torkade
bloden ur ansiktet med mössan och sprang utför trapporna.
När han kom ut på gatan, var folkhopen redan förskingrad. Aposteln
Paulus hade skingrat "elementargossarna". Jubeldoktorn hade skingrat
madammerna. Och polisen hade tagit hand om Liter-Pelle.
Lille Julius Krok hade vandrat utför trapporna för att bjuda sitt liv åt
folket. Han måste erkänna för sig själv, att han varit rädd, rädd så att
han måst hålla sig i ledstången med båda händerna. Han hade tänkt på det
fersenska mordet, han hade känt käppar och paraplykryckor och ursinniga
kvinnors naglar. Men han hade likväl gått.
Och när han nu såg gatan sopad, kände han icke enbart lättnad. Han kände
också en stor tomhet och en viss besvikenhet. Han hade åtminstone velat
tala vid folket, förklara sina goda avsikter.
Han kände sig mycket kraftlös och måste sätta sig ett ögonblick i
trappan. Hagelin höll på att snava över honom och gav honom en spark i
korsryggen. Det gjorde mycket ont. Den lille ingenjören bet ihop
tänderna, men kunde icke återhålla sina tårar.


J. A. BROMS GÖR BOKSLUT

Våren kom hastigt, isen bröt upp på en natt och Blekängsbäcken svämmade
över. Bron och gatan förstördes. Likaså förstördes klapphuset i Storån.
I den igenfyllda garvarebrunn puttrade det som i en gryta, gulgrön dy
vällde upp och makadamen sögs ned. Staden måste lagas och lappas på alla
håll och kanter och Bromsens avskedade arbetare fingo sysselsättning.
Men den hårda vintern hängde efter med reverser, pantkvitton och
obetalda räkningar, förtjänsten måste gå till avbetalningar, och arbetet
kändes tungsamt.
Barnen sökte utnyttja vårens möjligheter på bästa sätt, "jumpade"
isstycken, plumsade i, drogos upp och värmdes med smörj.
"Elementargossarna" eller "råttorna", som ville behålla de präktiga
Storåflaken för sig själva, lågo i ständig fejd med Blekängsbarnen eller
"snaskarna". På förmiddagen segrade "råttorna" och "snaskarna" drevos
tillbaka över Garvarebrunnsgränd. Men sedan fabrikspiporna "visslat ut"
de verkliga Blekängshjältarna, vände sig krigslyckan och striden kunde
rasa het, förbittrad och oavgjord under timmar. Poliserna Anders och
Lönrot bevistade dessa frispektakel, men inskredo först när någon slagen
krigare stämde upp en tjutande klagosång.
--Ni ska inte föra väsen, pojkar. Då får ni skingra er. Och vändande sig
till sin kollega: Ska vi inskrida, Lönrot?
--Äsch, inte ska en missunna pojkar att slåss. För resten ha de
blydaggar, de djäklarna.
Hotade striden att urartas till "oljud och förargelseväckande beteende"
steg Anders, som var en djärv man, fram ur sin portgång och ropade:
--Nu är det bäst, ni makar er, pojkar. Aposteln kommer över torget.
Ibland kom varningen för sent, innan härvan av armar, ben och beckad
tråd hann redas ut, var Aposteln över dem. I halvmörkret kändes han igen
på sin slokhatt och på sin kappa, som flaxade och fladdrade både i storm
och stiltje. "Råttorna" sökte skydd hos sina fiender, dolde sig bakom
"snaskarna" eller smögo in i portgångar. Men Aposteln hade kattögon och
såg i mörkret. Syndarens namn kom i domareboken, i straffregistret. Och
om straffet icke drabbade den skyldige, så drabbade det den oskyldige.
Det ena fick ta ut det andra, straff blev det i alla fall.
Sedan Storån rensats, upphörde slagsmålen. Sommarlovet kom och en stor
del av "elementargossarna" lämnade staden. Blekängshjältarna samlades på
krogen för att "dricka märg i benen". De skämtade en smula med madam
Ekman, som då och då valde sig favoriter ur ynglingaskaran men som på
det stora hela taget behandlade dem alla med samma jämnstrukna
vänlighet.
Madam Ekman var icke född i staden. Hon hade kommit en Mickelsmässa med
marknadsskoj och skjutbanetält. Hennes konstnärsnamn hade varit Rosine de
Rose, men som hon led av gulsot ändrades det snart till Gula Rosen. I
tältet gjorde hon bekantskap med Sörman och genom Sörmans inflytande
blev hon härskarinna på Tre Remmare, som på sätt och vis hörde Bromsen
till. Hon återtog då sitt borgerliga namn Ekman och beflitade sig om en
fläckfri vandel. Själv påstod hon sig vara gift, men prästbetyget hade
en annan åsikt.
Gula Rosen strävade efter att bliva en bättre, en dygdig människa. Hon
kände sina svagheter, och hon sökte bota dem genom att uppställa ett
negativt sedligt livsprogram, vars huvudpunkter voro: att aldrig förtära
något starkt undantagandes "besken", som är medicin, att aldrig "röra i
lådan" och att aldrig radera i "boken", för så vitt det ej var alldeles
nödvändigt. Att aldrig "se åt någon".
Det var stränga fordringar, och madam Ekman förmådde sällan fullgöra
dem, åtminstone icke alla på en gång. När hon greps av ruelse magrade
hon märkbart, ögonen blevo röda och ögonlocken svullnade av tårar. Hon
blev ovänlig mot alla människor och försvarade sig så hårdhänt mot
närgångna kunder, att blodvite uppstod. Under sådana tider tålde hon
endast Benjamin Hagelin, som hade en besynnerlig förmåga att styrka och
trösta.
--Tror du, frågade han, att du skulle stjäla, om du var rik? Skulle du
supa, om du hade ett trevligt hem i stället för en nermöglad skrubb?
Skulle du synda i köttet om du hade en god och kristlig make? Nej, ser
Rosa det. Det är fattigdomen, som gör'et.
--Det är Bromsen, det är Bromsen! skrek madam Ekman. Hon hade trots sin
fetma lätt för att falla i extas. Och läxan var innött, slutsatserna
drogos automatiskt.
--Vem som bär skulden, det vet Domaren allena.
--Tror Benjamin, att jag blir salig till sist ändå?
De sutto mitt emot varandra inne i "gråsuggan", som var mycket trång och
fylld av lampos och utdunstningar. Gula Rosen höll Benjamins händer i
sina och stirrade honom i ögonen. Hans ögon hade en fjärrskådande
blick, pupillerna voro blåskiftande som safirer. Han andades tungt och
färgen steg över de blekfeta kinderna. Den dolska minen försvann och han
fick ett på samma gång högtidligt och barnsligt glatt uttryck.
--Rosa skall bliva salig, sade han långsamt, och det lät som om varje
ord kostat en stor ansträngning. Jag ser, att Rosa skall bliva salig.
--Å, hur kan han se det, hur kan han se det?
--Det får jag icke säga.
Men Gula Rosen böjde sig fram och viskade i hans öra:
--Är det därför att Benjamin är ren--?
--Jaa, svarade han svagt och motvilligt och tårarna stodo honom i
ögonen.--
Krogkunderna skämtade en smula över "madammens profet". Men det var ett
tämligen tamt skämt. Man visste inte, vad Benjamin Hagelin gick och bar
på. Omtyckt var han icke, men man hade ej heller något att lägga honom
till last. Mot Bromsen var han lika hätsk som någonsin Liter-Pelle
själv. Och det var alltid en förtjänst.
Uppträdet den sjunde april hade kostat Liter-Pelle ytterligare två
månaders fängelse. Han kom ut nedbruten och sjuk. Fru Marie tog hand om
honom, skaffade honom plats som gårdskarl i det Bromsiska huset. Han
höll sig nykter hela dagen, skötte sina sysslor och lekte med Abraham
och med barnen Sörman, som vanligen höllo till på gården. Men för Louise
var han skygg. Kom hon ned på gården, slank Pettersson in i vedboden och
visade sig icke vidare. Det var emellertid sällsynt, att Louise deltog i
lekarna. Hon hade blivit en mycket allvarsam flicka.
När dagssysslorna voro undanstökade, gick Pettersson till Tre Remmare.
De yngre kamraterna bjödo gärna på en sup för att få Liter-Pelle "i
tagen". Han kunde berätta historier av alla de sorter och bredde på
förfärligt. Han berättade hurusom han tagit livtag med baronen, som
slutligen måst gripa till bönboken.--Släpp mig, Pettersson, så ska du få
ligga i sparlakanssängen med Stockholms likaste--
Men när gossarna frågade honom, om han trodde, att Malin skulle gifta om
sig, blev han ledsen. Ruset slog om från glädje till sorg, och han grät
sig till sömns med huvut på bordet.
Vid halvåttatiden vaknade han, såg sig yrvaken och orolig omkring och
vacklade bort till dörren.
--Nu kommer'n, sluddrade han och knagglade sig utför stentrappan. Det
blev tyst på krogen. De yngre gjorde miner, reste sig och ströko ut. De
äldre stannade, tysta, tungsinta stirrade de ned i muggarna. Från gatan
hördes en hackande hosta, ett harklande.
--Husch ja. Åhåjaja.
Broms och Sörman trädde in på krogen.
--Guds fred, gott folk, hälsade J. A. Broms, utan att få svar. Hans syn
hade blivit svag, och han stakade framför sig med käppen.
--Husch ja, ett sådant väder. Har madammen något kaffe åt mig? Och så
tar vi fram kladden.
Han stakade sig fram till gråa rummet. Benjamin Hagelin smög ut på
tåspetsarna, tryckte sig upp mot väggen och gjorde sig smal.
--Husch då, brummade fabrikören. Var han nu där igen?--Kom, Sörman, så
ska vi titta i kladden.
Dörren stängdes och ut till krogrummet trängde blott ett och annat
enstaka husch och Sörmans mumlande, då han läste upp siffrorna.
Det blev allt svårare och svårare att hålla samman affärerna. "Metoden"
visade sig ha två sidor, och på sistone hade den fula sidan kommit ut.
Blekängsborna, som kedjats vid sina lådor med lån, började mista
respekten för "lapparna." Flytta gjorde de visserligen icke, ty de hade
vant sig vid eländet och började trivas. Men de betalade varken hyror
eller räntor. Vräkning fruktade de icke, och utmätningarna voro ej
heller så farliga, sedan man väl bitit huvudet av skam och kommit över
blygseln. Möbler, husgeråd och kläder, som såldes på auktion, gingo för
spottstyvrar. Och på ett eller annat sätt återvände de till Blekängen.
Men fabrikören fick icke halva värdet.--
För att täcka förlusterna, höjde fabrikören räntan och gjorde saker, som
tangerade strafflagen. Därigenom blev indrivningen ytterligare
försvårad, osäkerheten större.
Det hade gått hål på säcken, slantarna rullade. Och det gick inte att
laga, det sprack vid lappen och det sprack på hundrade andra ställen.
Då fick J. A. Broms maran mitt på ljusa dagen. Människorna hade blivit
oärliga. Tjuvar allesamman. Och de hade sammansvurit sig mot honom. De
aktade icke för rov att plundra en gråhårsman, en sjuk, en döende.
Ångesten gav honom rent kroppsliga plågor. Magen sögs in och blev till
en grop. Han fick kramp i mellangärdet och kroknade allt mer. Den
försvagade synen ökade hans misstro, hans förtvivlan. Snart skulle han
kanske gå i mörkret, och minsta Blekängsunge skulle kunna sticka handen
i hans ficka, bestjäla honom, plundra honom.
Och ingen människa ville hjälpa honom, ingen ville förstå hans bekymmer.
Fru Marie hänvisade honom till Gud. Men J. A. Broms hade vänt sig till
Gud morgon och afton varje dag under sjuttio långa år. Och likväl
tillstadde han, att J. A. Broms plundrades. Han kunde ha sänt en ängel
eller, ännu bättre, ställt en pålitlig människa vid hans sida. Men det
gjorde han icke.
Visserligen fanns ju Sörman, Sörman, som kände "metoden" lika väl som
fabrikören själv. Men Sörman var en tjuvstryker, barnen kallade honom
så. Och ur spenabarns mun skall man höra sanningen. Dessutom hade Sörman
på sistone börjat sticka med ord. Han klagade över arbetarnas hat och
gjorde J. A. Broms ansvarig. Hans hustru hade blivit noskig av rädsla,
det var fabrikörns fel. Hans barn vågade knappt gå till skolan, där de
fingo stryk och hån av kamraterna. Det var fabrikörns fel. Och själv
fick Sörman icke längre ro för sitt samvete. Till gengäld och hämnd
ville han väcka fabrikörns.--
Om kvällarna, när de sutto under salslampan med pappershögarna framför
sig, grymtade han fram kristliga råd:
--Skulle inte fabrikörn skänka efter en smula? Vad gagnar det människan
att hon vinner hela världen, om hon tager skada till sin själ? Det blir
en dag i himlen också, fabrikörn. Men då blir det allt att läsa mot i
andra skuldpapper--
Lyckligtvis hade Broms sin hosta, som bröt av litanian. Sörman fick
hämta vatten, och när gubben druckit sade han:
--Husch, Sörman, fy skäm ut sig. Tar jag skada till min själ? Jag är en
hederlig man, och här finns inte ett öre, som är orättfånget. Men bär
samvetet emot, Sörman, så skall han lämna min tjänst.
--Det kan jag inte, för jag har hustru och barn.
--Och jag då? triumferade gubben. Jag då? Har jag inte till och med
barnbarn.--
När papperen voro genomgångna, kontrollerade och diskuterade, gjorde
Sörman tjänst som kammartjänare. Han drog av stövlarna, rocken,
kalvskinnsvästen, kattskinnen och stoppade ned gubben i liggsoffan.
Därefter släckte han taklampan och öppnade förmaksdörren för att släppa
in det gröna skenet. Och under tiden muttrade den gamle fram långa
ramsor, som än voro bön till Gud, än samspråk med tjänaren.
--Se, vad han gör, Sörman, men han skall aldrig slå sin hustru. Husch
nej då. Jag rörde en gång vid lilla gummans kind--det var inte ett slag,
förstår han, jag bara så här dåttade till. Men sanna mina ord, Sörman,
jag glömmer det varken natt eller dag. Där ser han bäst, att jag inte är
någon elak människa.--
--Nå, än Hagelin då?
--Att han fick stryk, menar Sörman--
--Nej, att han gick miste om Blekängen.
--Husch då, den kunde han gärna behållt. Men att han fick stryk, det var
till nytta. Han slapp att skämmas, och madammen och Sörman. Och barnet
fick kristlig uppfostran. Men en lymmel har det blivit. Å herre Gud ja.
Och gubben är död. Husch, så gå de och dö, och så kommer de till himlen
och så vet en aldrig, vad de ställa till för en--
Nej, gå nu med Gud, Sörman, och känn efter att låset tar.
Gubben låg på höger sida med ryggen vänd utåt rummet. Han hade den
smutsgula och den svarta kalotten på, men peruken låg som ett tomt
igelkottsskinn och skräpade på salsbordet. Sedan han legat en timme vid
pass och väntat på sömnen, måste han upp och gå. Han blundade när han
vände sig om i den knakande soffan, ty det gröna skenet gav en oviss
belysning och hans skumma ögon ville gärna se, vad som icke fanns. Först
när han satt sig upp och fått de sockklädda fötterna i golvet, vågade
han öppna ögonen. Han grep enkäppen, som låg på klädstolen, knäppte
händerna över kryckan och reste sig, rätade ut sig bit för bit. Skedde
det för hastigt, tog magkrampen genast ett bra tag och kastade honom på
rygg.
Uppkommen stakade han sig fram till bordet och satte på sig peruken, och
sålunda utstyrd stakade han sig vidare in i förmaket. Men här måste han
gå tyst och inte slamra med käppen, ty rummet inunder var barnkammare.
Där sov Louise och de båda andra.
Försiktigt firade han sig ned i den stoppade, gröna emmastolen. Käppen
lade han på golvet. Han tände ljusen, som stodo i svanliknande
silverstakar. Han ställde bibeln på rygg och lät den falla upp vid
gårdagens kapitel. Där lågo glasögonen, "nattglasen".
--Husch ja då, gumman lilla! Va' ska vi läsa? Jag tror inte, att vi
fortsätter, för det var så lite uppbyggelse i går--
Han började bläddra. Efter femtio års bibelläsning kände han ännu ej
texterna utan slog upp på måfå, vilket hade till följd, att han vanligen
hamnade i gamla testamentet.
"Och Achab sade Isebel allt det Elia gjort hade, och huru han hade dräpt
alla Baals profeter med svärd--"
Sicken en rackare! tänkte gubben Broms, som icke kände sammanhanget. Den
måtte väl ha fått till slut, ty Gud är rättvis--
--Sir du, gumma lilla, va' de säger, men dräpt har jag inte. En ska vara
elak, säger de, men det finns väl dom, som är värre--
Han läste vidare, pekade ut orden och hoppade icke över ett enda. Han
hade fått tag i ett bra kapitel, som icke väckte några obehagliga
tankar. Och när det till slut talades om en gudsman, som offrade oxar
och gav folket att äta, blev han förtjust:
--Nå än jag då? Har jag inte tre hundra arbetare i mitt bröd! Det ska
väl väga lite, det också.
Han stirrade över bokkanten, stirrade tillbaka i livet. Och ju mer han
såg, desto fastare blev övertygelsen, att han i grund och botten var en
god man. En enda gång hade han slagit sin hustru, men det hade hon
förlåtit. Hon hade till och med kysst hans hand, som då ännu var hel
och väldig och stark. Hagelin hade han också slagit men i god avsikt.
Och minnet av denna kraftutveckling livade upp honom. Han nickade åt
porträttet, sköt ut munnen och gjorde en tokrolig min, som icke använts
på de sista fyratio åren.
--Tjänare, gumma lilla.
Rösten, låg och hes som en väsning, erinrade om, att kraftens dagar voro
förbi. J. A. Broms blev liten igen, rädd och frusen. Underkäken skakade
och läpparna slogo mot varandra, så att det lät som smackningar.
--Gumman lilla har det bra, hon, började han ett samtal. I himlen är det
så bra, så bra--
Men orden blevo till smackningar. Och dessutom kände han himlen alltför
litet för att länge kunna fästa sina tankar där. Han lät tankarna svärma
fritt, de följde smackningarna och snart satt han och skramlade i en
fjäderlös kärra, som drogs av en gulvit märr. Och hur han åkte, så kom
han i Rogershusallén.
Då vaknade han eller kom till besinning. Rogershus? Vad skulle han göra
där? Hämta Malin kanske? Så att Pettersson skulle få ett ordentligt hem
igen. Nya tvillingar kanske. Och hålla sig borta från krogen. Husch ja
då--
--Men si, gumman lilla, det var inte mitt fel, att han blev straffad.
För det var Sörman, som angav--
Han debatterade frågan fram och tillbaka. "Lilla gumman" talade för en
Rogershusresa, och J. A. Broms gjorde sina invändningar. Men det var
bara svepskäl, och han visste hela tiden, att hon skulle få sin vilja
fram. Sedan hon kommit till himlen, hade hon alltid fått sin vilja fram.
Klockan sex på morgonen kom Sörman, han fann husbonden sittande i
emmastolen, hopkramad av magkrampen, frusen så att han icke kunde få
fram ett begripligt ord.
--Si, si! sade Sörman. Har det nu varit svårt igen?
Sörman tände brasa och knackade upp Lisen, som kom med välling. När
gubben tinat upp en smula, sade han:
--Sörman ska låta spänna för med detsamma. Jag ska åka till Rogershus
och hämta hem Petterssons Malin.
--Va ska det vara bra för?
--Herran haver förenat och människor skola icke åtskilja. För resten var
det Sörmans fel, men det gör detsamma.
--Är det--är det frun, som sagt--?
Gubben nickade högtidligt. Sörman klädde honom väl, fru Marie kom upp
med Krokens päls, som var för liten men i alla fall bättre än ingen. Så
bar det av i sakta lunk. I Björkenässkogen somnade gubben, sov utan
drömmar, utan mara. Hästen, ett gammalt ök, som utrangerats ur
Rogershus' besättning, tog sig fram på kända vägar och stannade utanför
stallet. Gubben vaknade och ropade på hjälp. Hela gården tycktes ligga
öde och folktom i höstregnet. Baron de Sars låg i Homburg och badade,
och det påstods, att kyrkoherden redan arbetade på liktalet.
J. A. Broms kravlade sig ner ur kärran. Han stakade sig uppför backen,
men möttes av en stor grågul hund. Broms fruktade hundar och vände. Ett
av statarebarnen kom rusande nedför backen. Broms frågade efter Malin
och fick besked, att hon troligen var i ladugården. Han stakade sig in i
ladugården. I första spiltan satt Malin, men hon satt icke på stol och
icke i halm utan i knä på en dräng. Och där nojsades.
--Fy skäm ut sig, sade Broms.
Han stakade sig ut igen, och drängen, som följt en smula slokörad,
hjälpte honom upp i åket.
--Ska ni leva så? frågade Broms.
--Någe roligt ska en väl ha, sade drängen. Mannen hennes sitter på
fästning, så hon kan väl behöva någe roligt, stackare.
Broms svängde piskan och höll sig rak och tapper hela allén igenom. Men
när han kom ut på gärdena, slog vinden och regnet emot honom och han
fick frossbrytningar.
--Husch då, det hade vi ingenting för!
Han kände sig mycket nedslagen. Det hade gått, som det ofta gick, när
han letade efter något riktigt vackert och trösterikt ställe i skriften,
och i stället fann mord och otukt och stöld. Och nu hade han gjort den
långa resan förgäves. Och under tiden gick kanske Sörman i kassaskåpet
eller raderade i böckerna. Han piskade på märren, körde i ojämn galopp.
När han kom hem var han yr i huvudet. Pettersson, som tagit emot
tömmarna, måste binda hästen vid gårdspumpen och bära fabrikörn upp på
hans rum.
--Jag har varit på Rogershus, ser Pettersson. Meningen var att jag
skulle hämtat hem Malin åt honom.
--Å, var det det, sade Pettersson, som envist stirrade på golvplankans
rödbruna kvistar.
--Men se det gick inte. Och inte ska Pettersson sörja en sån kvinna och
bli en slarver för hennes skull. Hon är ett skarn, husch.
--Hur vet fabrikörn det?
--Jag såg det med egna ögon--
--Fabrikörn ska ju eljest vara så skumögd--
Broms satte luren till örat.
--Hör han, Pettersson, han ska inte tro att jag ljuger. Och han ska
förstå att det var i god mening--
--Tror't, sade Pettersson och gick baklänges ut ur rummet. I detsamma
kom familjen Krok--fru Marie med fläderte, lilla Agnes med bröstdroppar,
Abraham med varmt krus och ingenjören själv med ett ryggplåster.
--Vad var det med Pettersson? frågade fru Marie.
--En skulle aldrig försöka--sade Broms efter en stund. Nej, husch då--en
skulle aldrig försöka att göra gott när en har dåligt rykte.
--Far har inte dåligt rykte, sade fru Marie lugnt men avgörande. Broms
drack sitt te och räckte koppen åt Abraham.
--Fråga pojken, mumlade han. Fråga pojken, vad ungarna kalla mig.
Gubbfan.
--Det säger de bara på narri, förklarade Abraham, som gärna ville
trösta. Då slog Broms luren i bordet och svor:
--Ja, va fan är det, som inte är narri?--
Han gick bort till chiffoniern och tog fram sina papper. Och obekymrad
om de andras närvaro började han granska siffrorna, satte kråkor och
gjorde anteckningar. Fru Marie tog barnen med sig och gick för att icke
störa. Ingenjörn satt kvar vid dörren och drog i sin lock.
Broms sneglade på honom.
--Säg--varför får lilla Lova inte komma hit upp? Tror ni, att jag lär
henne dåligheter--
--Louise går i skolan.
--Om eftermiddagarna?
--Då läser hon läxor.
Broms vände sig plötsligt emot honom och sade:
--Men sir du, siffror är siffror, din tok. Och mig ska de ta mig fan
inte lura.
--Svärfar skulle inte vara så sträng. Det ginge kanske bättre med
fördragsamhet--
--Å fy skäm ut dig! Ska du predika för din svärfar, Krok lille. Kan du
säga, va den här hålan skulle ha varit utan mig? Det kan du inte, för
den hade ingenting varit utan J. A. Broms. Men mig ska de rynka på näsan
åt! Såna skalade kvastkäppar som du och dina gelikar. Det gör detsamma.
Men att en inte ska få sova om nätterna, att en inte ska få sova, när en
läser i Skriften och ber till Gud--
Liknelsen med kvastkäppen gjorde intet intryck på ingenjören. Han kände,
att det var ångest bakom de bittra orden, och han ville trösta. Han
insåg, att det låg fara i gubbens fixa idéer, att de måste botas.
--Svärfar skulle vara ute lite bland andra människor. Svärfar sitter och
grubblar över sitt och sitt. Men det går inte i längden. Man måste tänka
på andra också, annars blir man sjuk. Tänk om svärfar skulle följa med
mig i kväll till hotellet? Vi ha stiftat en diskussionsklubb--
--Va är det för något?
Julius Krok rodnade och snodde sin lock.
--Det är egentligen Roth och doktor Hyltenius och några fler och jag. Vi
skulle komma tillsamman då och då för att utbyta åsikter om saker och
ting. Det är första kvällen i kväll. Roth ska hålla ett litet
programtal, så att säga. Och jag skulle relatera något angående
fattigdomsförsäkring--
Broms snurrade runt.
--Va för slag? Kan man försäkra för fattigdom? Husch då, det var bra!
Lille söte Krok, försäkra mig, försäkra mig. Husch då såna premier,
vasa? Vet du, vad jag äger, bror lille? Nej, för det vet jag inte själv.
Jag balanserar på två millioner. Men vad äger jag? Och så ska jag skänka
efter--Ja, om ni försäkrar mot konkurs, annars kan jag få krypa in för
vårdslöshet. Husch! Jag äger inte en fin rock en gång. Så jag kan inte
få gå bland fint folk och diskutera. Husch nej då, de skulle sätta
näsduk för näsan--
Julius Krok fann det visserligen troligt, att svärfadern ej skulle bliva
välsedd gäst. Men det förteg han och föreslog, att fabrikören skulle
låna hans redingote. J. A. Broms skrattade så att de tunna, slaka
läpparna slogo ut och in.
--Husch ja då, tokigt ska vara tokigt. Det är narri. Skicka hit rocken.
Men då ska jag ha uddevallare gratis.
--Toddy? föreslog ingenjören ängsligt. Och det fick kvitta. Toddy eller
uddevallare, det är lika bra, så bra, så bra--
--Nu blir en folk igen, skrek han inåt förmaket, Alldeles som när lilla
gumman bjöd på supéer och brylå--
Hela dagen satt han lutad över sina papper, gjorde kråkor för
fordringar, som skulle indrivas och härjade svårt bland
Blekängsmadammernas bohag. I skymningen tvättade han sig och klädde om
sig så gott han kunde, svepte en schal över axlarna och satte sig att
vänta på rocken.
Louise kom med lampa och rock. Hon måste ställa sig på en stol för att
kunna hjälpa morfar.
--Är jag fin nu då?
Jo, Louise tyckte, att han var fin, fast rocken såg en smula urvuxen ut.
På tillsägelse kysste hon morfars kind och lät lyfta sig ned från
stolen.
--Tycker lilla Lova om morfar då?
--Ja.
--Är det sanning det?
--Ja, sade hon. Men han hörde på rösten, att hon narrades. Han strök
henne över kinden med vänster hand.
--Inte behöver du ljuga, ungstackare, sade han och stakade sig ut ur
rummet. Louise kände en förfärlig tyngd i sitt bröst. Hon ville springa
ut, men kunde inte komma förbi morfar i trapporna. Då kröp hon in under
matsalsbordet och satte sig att gråta med munnen pressad mot de
uppdragna knäna.
J. A. Broms vandrade utför trapporna. Svärsonen tog honom under armen och
de gingo över torget bort till det lysande hotellet. Fabrikören hade
icke varit där efter änkan Carléns död. Prakten förbryllade honom. När
han kom in i vestibulen måste han stanna.
--Det är rakt som i kungliga operan förr i världen. Husch, va det måtte
ha kostat.
Det frackklädde herrn, som ville hjälpa honom av med rocken, gjorde
honom ännu mera förlägen. Han ville rakt inte besvära. De frackklädde
log, men när han fick se kalvskinnsvästen och kattsvansen tycktes han
verkligen besvärad och vände sig bort. Julius Krok stoppade in
kattsvansen och knäppte igen redingoten.
När han väl kommit in i salen, blev han lämnad åt sig själv. Krok hade
värdsplikter. J. A. Broms jämkade på peruken och grinade mot ljuset, som
skar i de sjuka ögonen. Enkäppen hade han lämnat i tamburen och nu kom
han varken fram eller tillbaka. Herrarna, som både kände honom och icke
kände honom, drogo sig åt sidan. Han stod ensam under kronan, grinade
och mumlade.
--Är inte Roth här?--
Gamle redaktören bröt bannet, gick fram och tog honom under armen.
--Se goddagen, bror. Du ska väl ha dig någonting att sitta på.
Han kom till ro under läktaren, ljuset plågade honom icke längre. Han
gladde sig som ett barn åt allt det granna lullullet i dekorering på
väggar och i tak. Vad det måtte ha kostat! Men honom hade det inte
kostat någonting, och det var det trevliga.