Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 03

likare.--Nej, se jag ska ha sockerärter--Ja se, nog ska en ha pilargoner
och tullipaner! Man talade till och med om en ko eller åtminstone en
get. Och en gris naturligtvis--naturligtvis en gris!
Förslaget togs verkligen så pass på allvar, att en deputation bestående
av fem arbetare sändes till baron de Sars på Rogershus. Deputationens
ledare var en viss ung Pettersson, på äldre dagar nämnd med spenamnet
"Liter-Pelle". Klockan sju en söndagsmorgon i april drog man åstad
tagande vägen över Tanningen och Björknäs. Det är fulla tre mil till
Rogershus. Matsäck medfördes och något brännvin, som dock icke skulle få
förtäras förrän efter väl förrättat ärende. Vid ettiden hade man kommit
till början av Rogershusallén. Deputationen slog sig ned på dikesrenen,
förtärde matsäcken och diskuterade frågan. En arbetare, som varit dräng
på Rogershus, föreslog, att man omedelbart skulle återvända till
staden, tre förhöllo sig tveksamma, men unge Pettersson, som i smyg
tagit sig en klunk ur flaskan, vandrade modigt upp på gården, följd på
något avstånd av sina kamrater. Han steg in i betjäntflygeln och begärde
att få tala med kammartjänaren Vickberg, hans nåds allt i allom.
Audiensen beviljades, och Pettersson framställde sitt ärende. Vickberg
strök sig om hakan och sade:
--Jag skulle knappast tro, att vi sälja. Det skulle strida mot våra
intentioner och våra principer.
Intentioner och principer! Pettersson drog sig ögonblickligen mot
dörren. Men Vickberg hejdade honom med en vänlig handrörelse.
--Om herrarna ha tillfälle att dröja en halvtimma eller så, skall jag
framlägga er anhållan för hans nåd baron och kammarherren. Bevars,
bevars, det är min plikt, och jag gör det gärna. Men jag ger er inga
förhoppningar.
Vickberg kände sin herre endast alltför väl. Baron blev ursinnig och
hotade att i egen hög person föra spanskröret över deputationen.--Vasa?
Kom det fem osnutna lymlar och ville köpa Backarna? Backarna, som den
idioten Arvid lurat på honom! Kanske han skulle låta lura sig en gång
till, vasa?
Ut med sig, Vickberg!
Men Vickberg hann icke stänga dörren, förrän silverklockans ilskna
klirrande kallade honom tillbaka.
--Vasa, Vickberg, känner han till les droits humains? Inte. Ge dem då en
sup per man, de hundsfottarna. Hur många är de? Fem? Ja, ge dem två då.
Och något tilltugg. Va fan glor han på? Ska jag föda en armé, jag? Ge
dem så många supar han vill, tio, tjugo, trettio. Bara jag slipper si
honom! Ut med sig, fule krumelur!
Deputationen fick avslag och supar, en glad kväll, vars minne levde en
mansålder. Men madammerna fingo ingenting, varken rovor eller gris,
varken "pilargoner" eller "tullipaner".
Broms, som fick nys om saken, åkte sedermera själv ut till Rogershus,
men blev icke mottagen. Vickberg vågade icke ens underrätta om hans
närvaro av fruktan att hans nåd skulle begå någon våldshandling.
Ett par år senare bröt emellertid konsortiet Vickberg-de Sars mot sina
"principer och intentioner". Tre tunnland avsöndrades från Backarna och
såldes till f.d. förvaltaren Julius Krok, hjälten från stora branden.
Julius Krok var en hans nåd behaglig person och dessutom anförvant på
långt håll. Han var son till gamle trivialskolerektorn, en beskedlig
människa men omåttlig rökare och tidvis drinkare. Sin ungdom tillbragte
han på Viskingeholm hos morfadern Lilja. Men när den äldre Lilja dog och
efterträddes av sin son, fann unge Krok icke längre behag i
Viskingeholm, framför allt icke i morbroderns sätt att hantera sitt
folk. Han drog ut i världen. Efter en tre fyra år återvände han till
staden. Han var alltjämt späd och finlemmad som en yngling, nästan som
en gosse. Han gick ständigt klädd i brun bonjour, brun halsduk och bruna
handskar. Öronlocken fanns kvar. Faster Mimmi tog en smula hand om
honom, men sin mesta tid tillbragte han i doktor Elis Eberhard Roths
sällskap på Carlénska källaren. Och så småningom började både Gud och
människor förstå, att Julius Krok, ingenjör Julius Krok, var en slarver.
Arvet efter morfadern Lilja hade icke varit obetydligt, men svårt att
förvandla i reda pengar. Krok sålde därför alla sina arvsanspråk och
rättigheter till sin kusin på mödernet, vice häradshövding Abraham
Björner. Det blev i alla fall en ganska vacker summa, trettio tusen
riksdaler. En del därav gick åt på utländska resor, en del fastnade i
klockaränkan Carléns kassakista. Återstoden måste förkovras. Ingenjör
Krok köpte åtskilliga tunnland ekskog, belägen en fyra mil söderut...
han hade fått nys om, att ekvirket skulle stiga på nyåret. Köpet
avslutades under Mickelmässan, då alla lantpatroner komma till staden
för att bestämma spannmåls- och kreaturspriser och andra priser.
Köpeskillingen erlades kontant.
Sedermera visade det sig, att skogen till största delen bestod av asp.
Julius Krok kunde naturligtvis ha stämt säljaren, men han hyste en
obetvinglig avsky för allt "bråk". Och dessutom gav honom den susande
skogen en utomordentligt god idé. För att utnyttja aspvirket beslöt han
anlägga en tändsticksfabrik.
Det var betydelsefullt, det skulle giva staden ett kolossalt uppsving,
och det skulle visa både Gud och människor, att Julius Krok icke var
någon slarver. Under loppet av ett år förbrukade han så mycket energi,
som--enligt doktor Roths utsago--var beräknad för femtio. Han förvärvade
tomten, han lånade pengar, han byggde, han reste utomlands för att köpa
maskiner. Till kompanjon tog han Roth, som likväl endast kunde bidraga
med sitt ärliga namn, sin splitternya värdighet av andre stadsläkare och
ett högtidligt löfte "att förbruka minst en ask om dagen, två ifall jag
får dem gratis".
När året var tilländalupet, stod fabriken under tak, fix och färdig. Där
fanns maskiner, som tillverkade tiotusen askar om dagen, maskiner, som
skuro tjugutusen stickor i minuten. Där fanns virke och kol och svavel
och paraffin. Allt, ända till kontorsmöbel och skrivtyg.
Det enda, som fattades, var driftkapital. Och det borde naturligtvis
anskaffas. Ingenjören, som börjat slappna en smula efter alla
ansträngningar, fick ånyo ett anfall av energi. Han vände sig till
Rogershus. Baronen erbjöd honom tiotusen som gåva--men inga lån, nej
för tusan, han ville inte bli lurad som en blind orrtupp. Han vände sig
till gamle fältkamrern, som någon gång brukade placera sina medel mot
skäligen hög ränta. Nej, kort och gott.
Den lille ingenjören tappade fullständigt modet. Han kröp ihop som en
skälvande fågelunge i gumman Carléns röda schaggsoffa. Hans ansikte var
fuktigt och vitt, locken hängde ned över ögat.
--Du ska se, Elis, du ska se--han svalde och kippade efter andan. Du ska
se, att det går ikull.
Elis Eberhard hällde i honom rhum och lät honom logera i sitt väntrum om
nätterna. Han vågade icke lämna honom ensam. Sålunda förstörde han sin
egen goda sömn, ty ingenjören steg ofta upp mitt i natten och väckte
kamraten för att få diskutera alla möjliga och framförallt alla omöjliga
utvägar. En natt sade han:
--Elis, du ska se, att det är Bromsen som står bakom. Han vill själv ha
fabriken.
--Tro det? mumlade doktorn. Vet du, vad du då ska göra? Du ska gifta dig
med Bromsens dotter.
Julius Krok fräste till av harm över det opassande skämtet. Men när han
åter krupit till kojs ropade han genom dörren:
--Elis! Varför skulle jag gifta mig med Bromsens dotter?
--Idiot! mumlade Elis Eberhard. Sov, idiot!
En afton i schaggsoffan kramkastade Krok utan märkbart sammanhang med
det föregående samtalet:
--När jag inte tycker om henne?
Doktorn svarade ögonblickligen:
--Det har ingen betydelse. Får du bara fabriken i gång och får du fred
för dina kreditorer, så betyder det andra ingenting. Kusin Marie tycker
om dig, och du tycker icke om någon annan. Antar jag? För resten, även
om så vore--
--Du är allt bra cynisk du, Elis.
--Det har jag efter min far. Han var konsistorii skjutshäst, och det lär
garantera cynism under tre generationer.
Min far var trivialskolerektor, han, sade Julius Krok långsamt och
tanklöst. Och med en djup suck tillade han:
--Jag kan inte minnas, att jag tyckt om något ungt fruntimmer. Nej, inte
det jag minns.
Doktorn tog sin vän under armen, och de gingo upp i Bromsens hus.
Mamsell Marie satt ensam i salen och sydde. Hon var en mycket duktig
flicka, något grovt byggd och icke vacker men med ett stillsamt och gott
sätt. De båda ungherrarna började konversera, samtalet gick skäligen
trögt. Marie såg knappast upp från sitt arbete, som förargligt nog
bestod av ett par linnebyxor. När herrarna gått, grät Marie av skam över
dessa byxor. Hon kunde aldrig tro, att ingenjören skulle vilja komma
igen.
Men han kom igen, ibland med, ibland utan doktorn. Han tycktes en smula
tankspridd, en smula besvärad, och han märkte sannolikt icke, att
byxorna ersatts av ett vackert broderi. Han talade mycket om allmänna
angelägenheter, om fördelen av ett republikanskt styrelsesätt, om social
lagstiftning och sådant. Marie begrep icke ett ord, men hon tyckte, att
det var mycket roligt att höra på. Ibland såg hon honom rakt i ansiktet,
och hon märkte då, att han var blygare än hon. Ibland tyckte hon, att
hon borde säga något som lät vänligare än det vanliga: "God dag, far är
inte hemma, men han kommer nog", eller, "Adjö, Lisen ska få lysa i
trappan, för det är allt mörkt".
Men vad skulle hon säga? Hon skulle vilja säga något med ögonen. Det var
förfärligt med ögonen, det var förfärligare än malheuren med byxorna.
Hon kunde ingenting säga med ögonen, de sågo ut som två små gråstenar.
Hon baddade dem med rosenvatten, det hjälpte icke. Blev hon riktigt
upprörd, sprang hon bort till spegeln för att se, om där ändå icke
skulle synas någonting i ögonen, någonting. Nej, ingenting. Bara
gråsten.
På sin väns inrådan beslöt emellertid Julius Krok att göra pinan kort.
Han bytte den snusfärgade bonjouren mot en svart, tog crêmefärgade
handskar och cylinder. När Marie fick se honom i denna stass, tyckte hon
sig aldrig ha sett någonting vackrare. Hon sprang ut i köket och ville
sända in Lisen med bud om ett plötsligt illamående. Men Lisen, som
visste, hur landet låg, sköt henne varligt inom salsdörren och stängde.
Där stod hon inför honom, och han var blek och rynkade pannan som i
vrede, öronlocken låg ned över ögat.
--Jag har kommit, sade han kort och bestämt, för att göra fröken Marie
en allvarlig fråga.
I sin halvt vanvettiga rädsla hakade flickan upp sig på ordet fröken.
Vad för slag, kallade han henne fröken?
--Gode ingenjören, jag är ju bara en mamsell.
Julius Krok återfick sin naturliga ungdomliga färg. Han lade ifrån sig
cylindern, satte sig vid bordet och började utveckla skälen för
bortläggandet av tilltalsordet mamsell. Han hade mycket demokratiska
idéer. Marie nickade gillande och sade:
--Ja, det står så i Aftonbladet. Far har också läst det, att man ska
kalla alla ogifta för fröken--
Hon lade en viss tonvikt på ogifta, möjligen för att leda honom in på en
annan tankegång. Men under en god halvtimme utvecklade och förfäktade
han sina sociala idéer. Och för första gången fann Marie dessa
argumenteringar en smula långtråkiga.
Plötsligt avbröt han sig, skrattade till och drog i locken. Och utan
förlägenhet sade han--
--Nej, vet Marie va? Här sitter jag och pratar--och jag, som var kommen
för att fria--
--Jag kunde nog se det, sade hon och nickade förnumstigt. Ingenjören är
så vådligt fin, så--
--Nå--? frågade han en smula ansträngt.
Hon nickade igen.
--Jo, om det är så, att ingenjören vill, så--
J. A. Broms hade ju en hel del att invända mot sin dotters val. Men Marie
var van att sköta sig själv. Krok var heller icke helt och hållet
barskrapad, hade dessutom goda och fina släktförbindelser. Vidare var
det ju tändsticksfabriken.
Bröllopet stod i prostgården--första och enda gången fabrikören satte
sin fot i faster Mimmis förmak. De nygifta flyttade in i Bromska huset.
Firmanamnet blev Broms & Kroks Tändsticksfabrik, men tecknades endast av
J. A. Broms.
Julius Kroks sakkunskap i fråga om tändsticksfabrikation var icke
särdeles stor. Men den besvärade i alla fall hans svärfar.
--Husch, lille Julius Krok går och viktar sig, det är inte bra, det är
inte bra--
Han införskrev från Jönköping en viss Lagerström, en grobian till karl
men en "riktig tändsticksmänniska". Det var första steget till
ingenjörens avlägsnande. Han måste erkänna sin underlägsenhet, och
svärfaderns gnat drev honom snart ut ur fabrikssalarna.
--En tändsats ska vara att tända med, ser lille Krok, alldeles som
huvudet på en klok människa är att tänka med. Ser lille Krok, det är
inte bara för utseendets skull man har sitt huvud--
Julius Krok kröp upp på kontorsstolen. Det var ett straffarbete,
bokföringen. Men han ansåg sig på något sätt böra förtjäna de femtusen,
som svärfadern årligen gav fru Marie. Han skaffade sig en kontorsrock
och ett tjockt pennskaft, han tänkte med en viss grym njutning på, att
han så småningom skulle slita ut det där pennskaftet.
Redan första dagen kände han gång efter annan en het, fuktig pust i
nacken. Det var Sörman, som stod och koxade över hans axel, granskande
arbetet. Julius Krok tyckte, att det påminde om skoltiden, och när han
kom hem berättade han det skämtande för sin hustru. Fru Marie sade:
--Ja, Sörman vet nog, hur det ska vara.
Det stack ingenjören. Följande dag pustade det åter i nacken, och
Sörmans jämrande röst pep tätt intill hans öra:
--Aj, aj, nu har ingenjörn gjort alldeles på tok--
Han svängde om på stolen.
--Vad menar Sörman? Hur kan Sörman tillåta sig--?
Sörman drog sig baklänges, morrade fram ursäkter. Krok vände sig åter
till arbetet, men det gick runt för honom, siffrorna blevo suddiga och
meningslösa, han förstod icke deras sammanhang.
--Hör, Sörman--sade han dröjande. Vad är det, som är på tok? Gör jag
inte rätt?
--Å för allan del! Sörman dristade visst inte rätta sin förman. Och
ingenjören skulle inte vara orolig. Om fabrikören bleve missbelåten, så
skulle nog Sörman taga det på sig.
Krok betänkte sig en stund och sade därpå saktmodigt och lågmält:
--Nej, det ska Sörman slippa.
Han drog av sig kontorsrocken, kröp åter in i sitt snusbruna skal och
lämnade kontoret. Fru Marie blev ledsen, när hon såg sin lille man
återvända mitt på blanka förmiddagen. Varför?
--Jag duger icke till det.
--Å! sade fru Marie.
Julius Krok började på allvar undra över, vad han egentligen skulle
kunna duga till. Han återvände till sina ungdomliga funderingar över
arbetareklassens ställning. I utländska fabriker hade han sett en del
nya anordningar för arbetarnas hygien och trevnad. Det var något att
taga fasta på. Där hade han kanske funnit sitt arbetsfält.
Han gick till svärfar.
--God dag, god dag, lille Krok, vad är det nu han vill?
Jo, han ville till att börja med föreslå, att en av torksalarna, som
icke brukades, skulle inredas till läsestuga och matrum. Vidare borde
man uppföra ett litet duschhus, kanske också anordna ett enkelt
varmbad--
--Husch! Vad säger han? Dusch? Dusch får man på dårhus. Pettersson
lille, Pettersson, kom hit ett tag! Vill han ha dusch, Pettersson?
Ingenjören vill duscha er allihop, allihop!
--Hä, hä, hä, flinade Pettersson. Och inom kvarten var nyheten spridd
över hela fabriken och ett bra stycke in på Blekängen. Ingenjören vill
duscha oss! De yngre skrattade, de äldre förskräcktes, blickade dolskt
under ögonbrynen och mumlade:
--Han ska så fan heller, den stollen!
Julius Krok sade till sin svärfar:
--Jag är trettioett år. Jag vill inte bli behandlad som en skolpojke.
--Låt mig se, låt mig se--Bromsen tänkte efter. Jo för all del, jag har
också varit så där vid pass en trettio. Då hade jag byggt om verkstaden,
och fått upp stenhuset--just där lille Kroken bor, ja. Och jag hade lagt
dräneringsrör i hela södra staden, och jag hade torrlagt garvarebrunn,
och jag hade varit med om sparbanken, fast de fockade mig. Och Enskilda
höll jag på med. Jo vasserra, en hinner med mycket på trettio år, bara
en ligger i, bara en ligger i--
--Jag har ingenting att ligga i--
--Då skaffar man sig. Eller också lever en på sina räntor. Det går så
bra, så bra--
* * * * *
Julius Krok levde på sina räntor. Sysselsättning behövde han strängt
taget icke sakna. Fru Marie hade alltid något ärende han kunde uträtta.
Om förmiddagen gick han ut i Tanningeskogen och talade politik med gran
och tall, gestikulerade en smula och tuggade sönder sina mustascher. Och
när skymningen föll på, kröp han upp i änkan Carléns schaggsoffa, tåligt
väntande på vännen Roth. Elis Eberhard var en trogen vän, men han hade
icke sinne för det sociala. Icke heller kunde han förstå, att någon
människa kunde längta efter arbete.
--Om Gud ville befria mig från mina skulder--ja, jag menar de
riktiga--och dessutom kanske bevilja mig en liten pension, så stannade
jag inte en timme i "yrket". Jag skulle tugga tobak och läsa
följetonger, rörande följetonger. Jag tycker om att bli rörd, när det
inte rör mig. För resten ska du inte sucka, Julius Krok. Har man
ingenting annat att göra, så kan man alltid göra en god gärning. Gå ut
och valla prosten ett par timmar om dagen. Han behöver motion.
Prosten behövde motion, men faster Mimmi vågade icke längre släppa ut
honom ensam. Det var mycket svårt. Gjorde hon min av att vilja följa
honom, blev han ond, fick blodet åt huvudet och förklarade sluddrande,
att han icke var något litet barn, som behövde tillsyn. Fick han gå
ensam, gick han vanligen in i något hus, in till mer eller mindre
främmande människor, åt vilka han gav alldeles galna namn och titlar.
Han slog sig ned och pratade om ditt och datt, mest om ting och
människor, som redan länge varit gömda och glömda. Vad de andra svarade,
det brydde han sig icke mycket om, men efter en stund tog han upp sin
silverrova, höll den tätt framför högra ögat och sade:
--Jaha, nu är klockan så mycket, nu är det kanske inte värt, att frun
bjuder mig på något.
Så blev han då bjuden på "något" och stannade timme efter timme. Till
sist måste faster Mimmi kasta över sig den rundskurna kappan och ut och
leta. Ingen visste, var prosten fanns. Hon måste gå ur hus och i hus,
knacka på dörrarna och fråga:
--Förlåt, är prosten här?
Gatpojkarna stucko sina huvuden in i källargluggar och tittade under
rännstensbroarna och ropade:
--Förlåt, är prosten här?
Och när syskonen sent omsider återvände till prostgården, ropade ungar
i alla gathörn och ur alla portgångar:
--Prosten är fångad! Prosten är fångad!
Faster Mimmi tycktes varken se eller höra sina plågoandar. Men prosten
slog efter dem med käppen, snurrade runt och fäktade och fick åter
"blodet åt huvudet". Vilket allt skadade såväl hans hälsa som hans
prästerliga anseende.
Det var därför en glädjens dag för faster Mimmi, då lille Julius Krok
slank inom dörren och lågmält och beskedligt frågade, "om icke farbror
skulle vara hågad för en promenad?" Prosten anade icke oråd. Han lät
pälsa på sig, kysste syster på kind och tog sin "snälle bror" under
armen. Faster Mimmi satt i salsfönstret och vinkade åt dem, när de
långsamt och gravitetiskt vandrade över torget.
--Jaha, jag skulle kanske allt titta upp--upp ett slag. Tack för
angenämt sällskap, min snälle bror.
Men Krok släppte icke taget.
--Nej, vi ska gå, farbror. Vi ska motionera oss. Vi sitta för mycket
stilla.
--Säger bror det? Ja, bara de inte bli ledsna, de beskedliga
människorna. Se, jag ska säga bror, att församlingens herde har sina
förpliktelser--
Dag efter dag tog Krok sin "herde" ur båset och vallade honom på
gatorna. Det avlöpte icke utan små tvister och tråkigheter. Men det var
alltid en sysselsättning. Och en god gärning! Ingenjören sökte ibland
inleda ett samtal över allmänna ämnen. Det gick inte. Prosten talade nog
själv, men det var ett långsamt sluddrande tal, som varken hade början
eller slut.
--jo, ser bror, på min tid var det mera gudsfruktan--se--klimatet var
allt något mildare--se--jag hade en tulubb, ser bror, jag vill minnas
att det var blåräv--va--blåräv?--va är det för något?--det blev mal
förstås--mal och mott--Mimmi är nog snäll förstås--men hon--börjar--
bli--gammal--
Detta ingenjörens kärleksarbete fortsattes över sommaren ända in i
november, då faster Mimmi sjuknade i "rosen". Hon kunde icke längre läsa
sina följetonger, ingenjören läste dem högt för henne. Prosten var i
alla fall för klen att kunna gå ut. Varje morgon stapplade han in till
systern, och varje morgon blev han lika förbluffad.
--Vaför något, Mimmi? Ligger du ännu? Du tänker väl inte bli sjuk?
Faster Mimmi pekade med tummen över axeln och sade:
--Vad ska det bli av honom, när jag är borta? En narr för gatpojkar och
slinkor.
Ingenjören sökte trösta, men hon begärde icke tröst. Plågorna gjorde
henne trotsig, hon ville varken ha bibel eller psalmbok. Hon ville läsa
sina följetonger, sköta sitt hus och vårda sin bror. När krafterna
slutligen sveko, gjorde hon de sista förberedelserna. Två ekkistor
beställdes, svepningslakan utsågos, alla gamla papper brändes, och
prostens och hans systers testamenten uppsattes. Prosten ville icke
underteckna.
--Nej fy, det är för lett, sade han. Det är ju, som om jag skulle
dö--snart--
Han dog några veckor före faster Mimmi. Dödsorsaken antogs vara en
alltför stor dosis sömnmedel. Underrättelsen om hans död framfördes till
faster Mimmi först sent på kvällen. Hon hade legat vaken hela dagen men
föll nu i sömn eller förlorade sansen. När hon vaknade, mindes hon
emellertid, vad som hade skett och sade:
--Ja, då är allt i ordning. Skaffa bra med granris och säg till
klockaren, att kyrkan ska vara sopad och väl rengjord--
Det blev en ståtlig begravning, biskopen jordfäste, två prostar och två
kyrkoherdar prestaverade. Det snövita torget fylldes med svarta figurer.
Krokiga små gubbar, med oerhört höga "cylindrar" och med knän så krökta,
att rockkanterna stödde mot snön, vandrade par om par med små gummor i
krusflorsschaletter. Gammalt folk, som icke på ett årtionde vågat sig ut
ur ugnsvärmen, tog nu gud i hågen, svepte schalar kring sina länder och
vandrade ut i kylan hållande psalmbok i höger hand och näsduk och
glasögonfodral i den vänstra. När de finge se varandra, skrockade de
högt av förvåning. Nej si Anners Ers, att du är i livet! Nej, har en
sitt, Garvare-Malin! Hon ska väl ändå vara gammal.
Gummorna trängde sig in till faster Mimmi, de måste nödvändigt veta, om
det varit svårt. De krafsade henne på kinden och på ryggen med sina
skrumpna händer. De läste upp en och annan psalmvers för henne, och
dessemellan sade de:
--Var inte lessen, lilla mamsell, hon kommer väl snart efter. Det kan ju
inte dröja--
Doktor Roth dunkade dem i ryggen och föste dem ut i salen till kaffet.
De ströko sig emot honom som gamla kattor, kurrade och mumlade:
--Nog ska en dö alltid, nog ska en dö, herre Jesus ja!
Och det kunde Elis Eberhard icke bestrida. Han försökte få faster Mimmi
i säng, men det lyckades icke. Kunde hon icke vara med, så skulle hon
åtminstone se ståten från början till slut. Nu inser de, vad de
förlorat, sade hon till doktorn, som nickade bekräftande. Faster Mimmi
knäppte sina händer och prisade Gud:
--Jag tackar dig, Herre, att du varit nådig från början till slut. Jag
tackar dig, att du låter solen skina på min käre brors begravningsdag.
Jag tackar dig, att han fick ett kristligt slut och en värdig
begängelse--
När faster Mimmi fem veckor senare följde sin bror, var det rusk och
dusk och alls ingen ståtlig eller vacker begravning. I sitt testamente
hade hon skrivit:
"Ingen har älskat mig, må därför ingen lägga blommor på min grav. Ej
heller må någon följa mig till graven undantagandes officierande präst
och klockare samt 1) min käre neveu herr stadsläkaren och med.
licentiaten Elis Eberhard Roth, 2) min käre vän vällovlige ingenjören
Julius Krok, om han så önskar, 3) en för mig kär person, om han av fri
vilje och utan andras tillskyndan sig infinner. I så fall är det min
önskan, att denne person måtte taga sin plats i koret nära mitt döda
stoft, där eljest kära anförvanter placeras."
"Denne person" hade fyllt sina åttio år och vädret var ruskigt. Han
infann sig icke. Under ett halvt sekel hade han sänt kaffebalar, nu
sände han en liten krans av immorteller. Och doktor Roth,
testamentexekutorn, ansåg, att blomsterförbudet i detta särskilda fall
icke kunde vara bindande.
Doktor Roth lade för övrigt i dagen en för honom ovanlig
sentimentalitet. Han stödde sig tungt på vännen Kroks arm och mumlade
någonting om: "Vi Bookar, Krokar och Rothar--" Och plötsligt sade han:
--Julius Krok, du måste skaffa dig en son.
--Käre vän, jag har ju två döttrar--
--Förslår inte! Om du inte skaffar dig en son, så måste jag skaffa mig
en. Vilket den allvise guden för min och sin och allas vår skull
förbjude! Men ser du, vi Bookar, Krokar och Rothar--
--Ja, vad duger vi till? frågade Krok.
--Duger? Duger!--Nää--tillade han lågdraget och spakt. Nej, det kan du
ju ha rätt i--


RÅTTKRIGET

Kroks bodde en trappa upp, Broms två trappor. På nedre botten hade
Julius Krok öppnat en maskinaffär. Svärfadern var förlagsman, två eller
tre gånger i månaden inspekterade han affären och gav råd, som voro
befallningar.
Broms bodde ensam i sin våning. Han använde salen till matrum och
sovkammare, de andra rummen stodo tillbommade. På förmaksbordet stod i
gyllende ram en dagerrotyp av fru Broms, född Roth. Bredvid porträttet
låg en stor, skinnklädd bibel, och på bibeln stod en nattlampa med grön
kupa. Den brann alla nätter från och med den första september till den
första maj. När fabriqueuren tänt lampan, brukade han giva porträttet en
kyss och en smekning på ramens baksida.
--God natt, gumman lilla, muttrade han. God natt, gumman lilla i himlen,
amen.
J. A. Broms hade på gamla dagar blivit en öm make.--
Fru Kroks Lisen städade salen och bar upp mat morgon och middag. Sitt
"kaffe med dopp" förtärde han på krogen Tre Remmare, någon gång hos
Carléns. I skymningen lunkade han hem, tände sin lampa och började rota
bland sina papper. Men när papperen rasslat en stund, blev gubben
mörkrädd. Han smög sig på tå in i förmaket och tände "lilla gummans"
lampa. Det lugnade ibland, icke alltid. Blev det för svårt, lånade han
upp lilla Louise, fru Maries äldsta dotter. Han var mycket angelägen om
att stå väl hos lilla Louise. Han gav henne sockerpullor och förevisade
alla sina kattskinn.
--Morfar skulle ha en levandes katt, sade Louise.
--Husch nej då. Jag har ju dig, lilla Lova!
--Ja, men Lova har ingenting, hon.
Emellertid nöjde hon sig med de döda kattorna, strök dem, schasade på
dem och jollrade. Gubben återvände till sina papper. Hon störde honom
aldrig, hon visste, att han inte dög att leka med.
Vid sjutiden knackade det på dörren. Broms flög upp.
--Vem kan det vara?
--Inte ska morfar bli rädd. Det är ju bara Sörman.
--Ja visst ja, suckade gubben och gick att öppna för sin förtrogne.
Louise gömde sig under bordet, hon tyckte inte om Sörman.
--Kan lilla Lova säga oss, vad Sörman är för en?
--Sörman är en tjuvstryker.
--He, he, he, där hör han! Vem säger det?
--Barnen.
--He, he, he, såna elaka ungar. Va säger de om morfar?
--Morfar är fan själv.
--He, he, he. Husch då, att Lovan ska vara tillsammans med såna där
elaka ungar. Stöt i golvet, Sörman, så att Lisen kommer och hämtar
henne. Ska Lova komma igen i morgon?
--Ja, jag kan väl tänka det.
--Ska Lova ge morfar en kyss?
--Nej då, det gör Lova aldrig i livet.
Hon hyste icke någon större ömhet för morfadern, men hon höll det för
sin plikt "att hjälpa gubben, eftersom han är så fasligt rädd". Och
sedan hon fått en liten syster på halsen, fann hon det obetingat