Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 05

Ingenjören drog i locken och bet sin mustasch. Han blev ivrig, kastade
av sig filten och började vandra av och an i rummet. Abrahams balja var
måhända icke lämpad för folkbad i större skala. Men det fanns andra
utvägar. Byk- och brygghuset på söder. t.ex.? Ett otäckt gammalt ruckel
visserligen, som icke använts på många herrans år. Men pannmur och panna
funnos kvar. Och tunnbindaren kunde i hast slå ihop några kar. I hast
skulle det ske, ty skedde det icke i hast, så skedde det aldrig!
Louise fick i uppdrag att förbereda barnen. Hon beskrev för dem badets
behag, och hon talade om, att barn bli mycket snällare, sen de väl
blivit rena. Och tänk, vad fin du ska bli! sade hon. Tänk om din mamma
inte känner igen dig!
Det där skrämde barnen en smula och bland mödrarna restes ett segt
motstånd. Nog kände man den stollige ingenjören. Männen hade han velat
duscha, och nu ville han bada ihjäl ungstackarna. Men han skulle allt
akta sig, det kunde bli fästning för mindre.
Doktor Roth, som understödde företaget med många råd och ännu flera
speglosor, ansåg, att man borde vända sig till skolmästaren. Men han
måste tas med lämpor. Magister Bäckman var en beläst man och en stor
politikus. Han hade radikala åsikter i många stycken, men i fråga om
barnavård höll han sig helst till det gamla.
--Nu skall det prövas, sade doktorn, när de båda herrarna klättrade
uppför magisterns knarrande trätrappor. Nu ska det prövas, om vi äro
kallade att styra folkens öden.
Magistern var en smula omornad efter middagsluren, han kammade sina
testar med fingrarna och bugade.
Nej, se herr stadsläkare Roth och herr ingenjör Krok--det var en ära.
Ottilia, min hustru, jag har fått besök! Giv mig en nystärkt krage.
Behagar herr doktorn en pris snus?
Herrarna satte sig tysta och allvarliga. Doktorn snusade och nös, som
endast doktor Roth kunde nysa. Därefter sade han:
--Magistern har väl hört den sista nyheten? Inte? Jo, nu må magistern
tro!--
--Va'--va'--va' är det, herr doktor? Va' är det?--Ottilia, du glömmer
att göra les honneurs.
Fru Ottilia steg in, lång och rak och en smula besvärad. Men doktorn
kastade bomben.
--Mitt herrskap, sade han. Den femte maj lämnade stormakternas sändebud
Aten.
Skolmästaren knep ihop munnen, sköt ut hakan, så att det sträva skägget
pekade i vädret. Han var överväldigad.
--Och det får jag veta först nu! Men vad var det jag sa', Ottilia? Vad
sa' jag i påskas? Det går galet för Georg, sade jag. Han skulle aldrig
farit till Grekland, det forna Hellas.
--Nej, det ska vara ett lågt stående folk, sade ingenjören. Doktorn
började redogöra för grekernas hygieniska förhållanden, som han icke
kände. Han målade svart i svart, övergick så småningom till mera
närliggande förhållanden och hamnade i brygghuset på söder. När de
lämnade magistern, var han entusiastisk badvän. Han tyckte icke om
nyheter, men han kunde se saker i stort. Stormakternas sändebud, Hellas'
förfall hade bragt honom till besinning.
Den första lördagen i september tågade folkskolans barn i god ordning
ned till brygghuset, där madam Andersson fyrade på under pannan. Först
kommo gossarna med magister Bäckman i spetsen. Han räknade: ett tu. Se
rätt fram! På lämpligt avstånd följde fru Ottilia med flickorna. De
fnissade förläget och några av de minsta gräto av skam och ängslan.
Söderfruarna granskade tåget i reflexionsspeglarna och utbytte sina
tankar. I Garvarebrunnsgränd hade några Blekängsmadammer samlats "för
att säga adjö" åt barnen. De voro fortfarande misstrogna och förargade
på ingenjören. Det verkade dock lugnande, att det var madam Andersson
själv och inte "jubeldoktorn", som stod för badningen.
Nere på torget möttes truppen av lektor Holmin. Han hade stått i en
portgång mitt emot Carléns nya hotell, och hans egentliga uppgift var
att fånga "elementargossar", som till äventyrs lockats av punschångorna.
Men intet mänskligt var honom främmande. Han spände ut sin regnkappas
vingar och flög ut ur portgången.
--Vart skulle magistern taga vägen? Bada? Bada gossar och flickor om
varandra?--Nej, bykstugan var delad i tu delar förmedelst ett
skynke?--Och vem garanterar?
--Det gör Ottilia.
Lektorn betraktade fru Ottilia och kände sig något lugnad. Men för
säkerhets skull beslöt han att övervara det första badet. Aposteln
kommer med, viskade barnen, och de höllo sig tysta som små möss.
Ångan, hettan, plaskandet eggade upp "Aposteln". Han blev röd under
ögonen, hans händer skälvde.
--Det här går inte an, viskade han till magistern. Det måste vara olika
baddagar för gossar och flickor.
Magistern hade ingenting att invända i princip, men han trodde, att det
skulle bli dyrare för ingenjören, som stod för kostnaden.
--Det är snuskigt att tänka på pengar i ett sådant fall, menade
lektorn. Han gick genast upp till ingenjören och frågade honom öppet, om
han ville vara en ungdomens förförare. Nej, det ville han icke. Han
begärde ökade anslag av fru Marie, och de beviljades utan knöt. Fru
Marie var mycket medgörlig, nar det gällde mannens "funderingar".
Följande lördag var det åter gossarnas tur att bada. Lektor Holmin mötte
vid södertull, magistern satte skägget i vädret och låtsades icke se
honom. Men lektorn strök honom över rockärmen och sade:
--Jag tänkte hjälpa magistern med att ha uppsikt över gossarna. Det är
en oerhört svår sak. Vi måste betänka, tillade han viskande, att själva
nakenheten verkar förförande.
Magistern tuggade fram ett: fi donc! och marscherade rak som en korpral
in i den vita dimman. "Aposteln" flög efter med flaxande vingar.
Rastlöst tassade han av och an mellan badkaren, stannade ett ögonblick
här och där för att spänna sina rödsprängda ögon i någon lekfull
syndare. Gossarna stänkte vatten på honom, det hörde till badningen, och
dessutom hade han regnkappa. Magistern stod bakom pannmuren, pöste och
fräste som själva ugnen. Men aposteln fullgjorde sin plikt utan
människofruktan. Han sprang utefter väggarna och granskade dem med
förstoringsglas. Och slutligen fann han, vad han sökte: En gosse hade
klottrat ett fult ord på väggen.
Det blev rannsakan! Magistern måste leta igenom alla fickor för att
finna den brottsliges, som måste innehålla en blyerts. De hade blyertsar
allesamman, mer eller mindre söndertuggade men brukbara.
--Gossar, sade lektorn, och han talade milt, på det att den skyldige
måtte gå i fällan. Gossar, kan någon av er säga, vad det här ordet
egentligen betyder?
Gossarna stirrade på varandra och i backen, magisterns sträva skägg gick
till väders. Men madam Andersson slog sig på knäna och skrek:
--Nej, aldrig hörde jag på maken! Ska det bli katkesförhör!
Det blev skratt och fnissande. Aposteln flaxade ut, försvann som en
svart fågel i dimman. Han flaxade upp på Nyheternas redaktion och satte
sig att skriva. Redaktören, som var en trött gammal man, sade:
--Ja, nu skriver du någonting rasande, Holmin. Och så får jag skämmas.
Men vad gör det mig? Svärta som svärta, smörja som smörja.
Artikeln framkallade mycket tissel och tassel i staden. Men magistern
fortsatte oförtrutet att bada sina ungar. Han var envis som synden. Och
dessutom var han född diplomat och politikus. När "lördagsgossarna"
tågade förbi någon farlig punkt, där lektorn brukade stå på lur, tog han
upp en psalm, vanligen den etthundra och tjugufjärde.
"Mörksens furste stiger ned, hotande och vred--" ljöd det ur sjuttio
vidöppna pojkgap. Och aposteln måste vända. Han kunde icke tysta ned
psalmsångarna. Magistern visste, vad han gjorde.
Men Julius Krok led av allt detta bråk. På söder sa' man, att han
förförde barnen, och på norr, att han förkylde dem. Det var sorgligt
båda delarna. Han visste ju, att det var överdrifter, men någon sanning
kunde där ju ligga till grund. Också kunde han icke värja sig för den
tanken, att allt vad han gjorde var galet. Eller snarare blev galet. I
och för sig kunde det nog vara rätt och bra, men det behövdes bara, att
han lade handen vid--
Julius Krok förälskade sig i skogarna. Han tyckte om att vandra på måfå
mellan stammarna. Han kunde lägga sin hand på en tall alldeles som man
lägger handen på en väns axel, när man vill tala förstånd med honom,
giva och taga skäl. Tallarna gåvo inga skäl och togo kanske icke heller.
Men de läto honom resonera, gestikulera, utveckla sina tankar i lugn och
ro. De störde honom icke, och de skrattade icke åt honom, när han vände
ryggen till.
Ibland fick Abraham följa med till skogen. Louise gick i skola och Agnes
satt helst hos mamma. Men Abraham följde gärna med, i synnerhet om pappa
bar honom, när han blev trött. Han var tyst och lydig, sprang efter som
en liten hund. Syster Louise hade lärt honom, att man aldrig fick störa
pappa, när han "tänkte". I skogen brukade pappa tänka högt och slå med
händerna, men det förvånade icke Abraham. Han hade varit i kyrkan och
sett prosten "bära sig åt". Han antog, att det här var någonting
liknande och under alla förhållanden något, som han icke behövde bry sin
hjärna med.
På Blekängsgatorna kunde det någon gång hända, att Abraham kom i
slagsmål med någon liten gosse. Det skedde i all tysthet. Pappa hade
förbjudit honom att slå fattiga barn. Det var synd.
--Ja men rika barn då? invände Abraham. Dom får jag väl klå?
--Jo, medgav ingenjören, som icke ville göra alltför stora
inskränkningar på sonens frihet. Jo, om det inte är flickor. Flickor äro
nämligen svagare----Ja men Agnes är starkare än jag. Henne får jag väl
klå? När hon säger Ahabraham--Ingenjören svarade undvikande, och gossen
fick klart för sig att strykförbudet egentligen inskränkte sig till
"fattiga barn". Han godtog det. Han tyckte inte om att fundera för
mycket. Var det rätt, så var det rätt.
En frostklar novembermorgon hade far och son förirrat sig ända upp till
Tanningen, till den förfallna jaktstugan, som ligger högt över sjön.
Abraham var trött och en smula grinig. Ingenjören satte sig på stenen
utanför stugan, tog gossen i knät och berättade sagor. Han berättade om
varulven, hans röst var entonig och Abraham somnade. Han vaknade av, att
fadern rest på sig och, alltjämt hållande gossen i famn, upprepade
gånger bugade i riktning mot stugan.
Abraham vred sig ett halvt varv runt och såg en underlig syn. I
stugdörren stod en stor, fet ung man, besynnerligt klädd. I trots av
kylan bar han varken rock eller väst, bara skjorta och byxor. Men
byxorna slutade vid knäna, de ludna benen voro blottade, fötterna voro
instuckna i halmsockor. Han bar guldbågade glasögon och en tjock
guldkedja hängde över magen. Även främlingen bugade upprepade gånger och
smålog. Det lugnade icke Abaraham. Han hörde ingenjören be om
förlåtelse, och han fick den uppfattningen, att den besynnerlige mannen
måste vara varulven. När främlingen närmade sig skrek han högt:
--Spring då, pappa! Det är varulven.
Båda herrarna skrattade, men ingenjören var synbarligen förlägen. Han
hade suttit på trappan och talat högt för sig själv, som hans vana var.
Och plötsligt öppnas dörren, och doktor Hyltenius träder ut och ber om
ursäkt, att han ofrivilligt lyssnat. Hyltenius var systerson till baron
de Sars på Rogershus och efter vad det påstods förlovad med baronens
fosterdotter. Ingenjören kände honom ytligt, han blev förlägen över att
hava blottat sig inför en främling. Han titulerade honom baron, tog
tillbaka titeln, vecklade in sig, rodnade och snubblade på stenarna. Och
Abraham skrek.--
I slutet av november kom det ett mäkta stort snöfall, som gjorde slut på
ingenjörens och Abrahams skogsvandringar. Folk påstod, att snön snart
skulle gå sin väg, åtminstone skulle julen slaska, eftersom Anders
braska. Kylan höll i sig hela december. Snön knarrade, men blev
slutligen hård som is. Skaren bar de tyngsta lass, så att man lät vara
att skotta Björkenäsvägen. Nordnordvästen blåste stadigt, strök
snöflagor från grenarna och lät dem rassla nedför Backarna. I Storån
small det som kanonskott, och Blekängslådorna småsmattrade som
kafferostare.
Madammerna började bliva oroliga. Ryggvärken höll dem vakna om nätterna.
De tittade långt i kolbingen, eller gingo med händerna väl inrullade i
förklädet runt vedstapeln på bakgården, den ynkliga lilla stapeln, som
mest bestod av ris. Gummor och barn med säckar på ryggen ströko i
mörkret omkring tändsticksfabriken och kolupplaget. J. A. Broms satte ut
vakter. Men vakterna fingo fri täring på Tre Remmare och det svarta
fnaset i kolbingen steg ända upp till kanten. Det var avverkning i
Björkenässkogen, och spridda, dova slag av "spökyxor" hördes ännu vid
midnatt. Men vedstaplarna vuxo obetydligt.
Luciadagen i skymningen gick madam Andersson upp på Backarna för att
skära björkris. Backarna hade stått öde i många år, men icke förty såg
madammen en stor grå hund ligga på förstukvisten. Han rörde varken på
kropp eller svans, men han hade eld i ögonen och tungan hängde röd och
lång ur käften. Nu var det jämnt tjugu år sedan baron de Sars sköt den
sista vargen, en förfärlig best, som påstods ha gått ända fram till Tre
Remmare för att få en sup i pälsen. Han på förstukvisten var således en
spökvarg. Han varslade för vintern.
Barnen Sörman berättade för barnen Krok, att varulven vandrat på
Blekängsgatan. Han såg ut som en stor svart hund och hade bara tre ben.
Kastade man stål efter honom, så lyfte han på svansen och sprutade
etter, men ropade man tre gånger Kristi namn, så försvann han i marken.
Denna skildring stämde icke överens med Abrahams erfarenhet från
Tanningen. Men var och en vet, att varulven byter gestalt.
Vidare berättade barnen Sörman, att deras far nog skulle bli
ihjälslagen. Det hade mor sagt. Flera arbetare hade avskedats från
verkstaden och från fabriken. Och de hade svurit att hämnas på Sörman.
Far brydde sig inte om det, men mor fick icke ro om nätterna. Hon hade
skurit ett runt hål i rullgardinen, och där stod hon halva natten och
stirrade ut i mörkret.--
J. A. Broms hade verkligen sett sig tvungen att inskränka driften både
vid fabriken och vid verkstaden. Han gjorde det ogärna, ty avskedanden
betydde förlust i hyror och osäkra fordringar. Men tiderna voro alltför
dåliga. Inom staden hade fyra handlande måst uppgiva sin stat. Och änkan
Carléns arvingar hade begärt moratorium. Det var farligt. Blev den
affären icke klarerad på tillfredsställande sätt, så skulle det knaka i
många knutar. Själve häradshövding Björner påstods vara illa däran. Han
hade varit ute på Rogershus men icke blivit mottagen. Baronen hade
insjuknat i difteri. Gamla gubben! Världen hade fått en knuff.
De avskedade arbetarna, ett trettiotal cirka, voro orimligt förvånade.
De hade aldrig varit med om dylikt, och hade inte tänkt sig möjligheten.
Skulle de inte ha arbete till dödagar?--Var står det skrivet? frågade
Bromsen. Nej, det stod inte skrivet någonstans och arbetarna gingo hem
till sina madammer, klöste sig bak öronen och sade:
--Nej, gubbfan har nog rätt, si. Det står inte skrivet.
Lyckligtvis var det slädföre och stor timmerkörsel i skogarna. Det var
ovant arbete och hårt för dem, som skämts bort vid ångpannorna. Men det
fick gå. Värst var det med matsäcken, som ibland måste lagas för både
två och tre dagar, och med kläderna, som inte voro avsedda för
utearbete. Men det fick gå. Förtjänsten var skaplig.
Trettondagsafton slog vädret om. Sydosten kom. Backarnas björkar
raknade, snön smälte. Björkenäsvägen, som icke skottats, blev ofarbar
och timmerkörslorna måste upphöra. Gud ske lov för värmen, sade
Blekängsmadammerna, men de trettio avskedade blevo avskedade på nytt och
gjorde intet annat dagsarbete än det, som görs på krogen.
Liter-Pelle hade forslat Malin och tvillingarna till Rogershus, där
morfar var statare. Han leddes grymt och söp förfärligt. Till sist hade
han supit mod i kroppen och vågade sig ända fram till Bromsens.
--Jag får ödmjukast fråga, om det är fabrikörns mening, att tvillingarna
ska svälta ihjäl? Se det är så, att Malin har kommit tillbaka, för det
fanns inte plats längre i stathuset.
--Husch då, kära Pettersson, svälta ihjäl? Malin har väl mjölk att ge
dem?--
--De ha nog magrat ett grann kring knäna, fortsatte Lite-Pelle. Men en
kan i alla fall inte se likare ungar. Så inte kan det väl vara
fabrikörns mening, att de ska svälta ihjäl?
--Ja, varför super han så, kära Pettersson? Han super opp sina pengar--
--Jag har inga pengar, fabrikörn. Jag super på krita, så det är
ingenting att säga om.
--Ja, vi ska se till, vi ska se till--
Och Liter-Pelle fick verkligen arbete. Han fick i uppdrag att hålla
Blekängslådorna fria från de tunga istappar, som hotade att fördärva
takkanter och stuprännor. Vädret var ostadigt, det snöslaskade och
regnade om dagarna och frös om nätterna. På söder snöt man sig, hostade,
drack fläderte och åt kungens av Danmark bröstkarameller. På norr drack
man "uddevallare", när det fanns mojänger. Pettersson, som oupphörligen
granskade sina tvillingar och vägde dem i handen eller på besman, var
icke belåten. Han stack dem med pekfingret i köttet och skakade på
huvudet.
--Va i hällskock är det med dem? Äter di inte?
--Nej, det är allt klent, sade Malin. Det är som om de hade svårt att få
ner'et. Jag kan väl aldrig tro, att de är sjuka.
--Å hut! Di där! Di är ju röda och varma som små kräftor.
Men han gjorde i alla fall ett bra litet paket av tvillingarna och bar
dem upp till doktor Bring. Doktor Bring var förste stadsläkare och efter
vad det påstods en obegripligt lärd man. Han hade "öga", så att han vid
första blick kunde se, vad som fattades. Till skillnad från
"jubeldoktorn" kallades Bring fädoktorn, emedan han ofta hälsade sina
patienter med frågan: Är du nu sjuk, ditt fä?
Malin väntade i dryga två timmar på make och barn. Sedan sprang hon
barhuvad och utan schal--schalen hade tvillingarna--upp till doktorn. I
väntrummet fann hon Pettersson. Han satt på en stol och höll
tvillingarna i knät. De sovo med öppna munnar.
--Jag skulle vänta tills de vakna, sade Liter-Pelle och smålog fånigt.
Jag kunde väl inte ge mig till att väcka på dem.
--Din stolle! sade Malin. Hon tog tvillingarna och gick, Pettersson
lomade efter. Inkommen i köket satte han sig vid spisen och stirrade
slött framför sig.
--Nå, va sa' han? frågade Malin. Men Pettersson svarade icke. Han satt
där och svalde och svalde och emellanåt gick det ett skyggt, dumt leende
över ansiktet. Då blev Malin rädd. Hon röck honom i öronen och skrek:
--Jesus, Pettersson, är du full?
--Nej, sade Pettersson långsamt och avvägt. Inte är jag full något inte.
Men--di--har--difteriet--
När Pettersons tvillingar kommit i jorden, tog han på nytt till att
supa. Han stannade hela dagen på Tre Remmare och istapparna fingo växa
bäst de gitte. En gång, när han såg fabrikörn komma fram bakom fabrikens
plank, gick han ut till honom, strök av sig mössan och sade:
--Jo, se det gick allt, som det skulle. Ungarna kom i jorden. Så nu ska
inte fabrikörn vara orolig något över det. Utan lapa pengar bäst han
kan.
--Husch då, fy skäm ut honom! sade J. A. Broms och linkade bort så att
kattsvansarna slogo honom om benen.
--Ser han inte ut som fan själv? frågade Pettersson. Och närmaste man,
som var Benjamin Hagelin, svarade:
--En skulle slå ihjäl'en.
J. A. Broms var en olycklig människa. Icke nog med att man gjorde honom
ansvarig för allt ont, som hände, kölden, nöden, difteriepidemien. Man
gjorde också intrång på hans äganderätt, man bestal honom. Stadens
myndigheter bestulo honom! De båda stadsläkarna hade kommit upp med
otyget, det kallades desinfektion och det bestod i att bränna--bränna J.
A. Broms tillhörigheter, saker som utgjorde säkerhet för hans utlånade
pengar. Han sökte tala reson med dem, först och främst med Elis Eberhard
Roth, som ju i alla fall var hans kära avlidna hustrus egen köttslige
brorson.
--Se, du förstår, kära söta bror, att det är säkerhet för mina pengar.
Kom med, du ska få se, att jag har uppskrivit alltsamman. Och så ska
det brännas. Husch då! Det går ju så bra, så bra att tvätta--
--Jag är kolossalt ledsen, onkel. Men du förstår--lagen,
hälsovårdsstadgan. Och du kan ju hålla dig skadeslös genom att taga
hypotek i gravarna. De stiger, de stiger!
Doktor Bring sade:
--Håll mun, ditt fä! Annars ska jag låta bränna Blekängen från kant till
kant. Nu vet du.
Det tog skruv. J. A. Broms visste icke längre var gränsen gick för dessa
förfärliga läkares makt. Han måste inskränka sig till att verka i det
tysta. Han sprang ur hus i hus, tiggde och bad:
--Å kära söta, beskedliga madammen, inte ska hon ta det allra bästa
täcket! Det ska brännas sen, förstår hon. Brännas! Husch då! Ett
splitter nytt vadderat täcke värt sina tjugu--
Men Blekängsmadammerna voro icke längre så undfallande. Döden hade givit
dem en stor, dyster betydelse i samhället. Det var deras barn, som dogo,
det var deras barn, som satte kyrkklockorna i rörelse. Ingenjör Krok
bekostade ringningen, som eljest icke var vanlig vid fattigbegravning.
Och klockorna ringde varje dag, tida och sent. Det var sorgens välde,
som proklamerades. Och hur liten än trösten var, så var det i alla fall
en tröst och nästan ett under, att dessa utmärglade bleka små kroppar
kunde bringa Herrens väldiga klockor att sjunga.
Julius Krok begav sig till Carléns för att träffa doktor Roth vid
middagsbordet--det enda ställe, där man hade någon utsikt att träffa
honom.
--Hur går det? frågade ingenjören.
--Det går som det ska gå. Sjuttiofem procent skickar vi till himlen,
resten behåller vi. Hade vi bättre utrymme på sjukhuset, så kunde vi
kanske begränsa epidemien. Men det har vi inte.
--Det måste byggas, mumlade Krok, blek av förskräckelse. Vi måste bygga
ett nytt sjukhus--
--Ja, det är så dags det! Bring skall motionera om det i
stadsfullmäktige, och det kan ju bli bra till en annan gång. För
närvarande få vi nöja oss med det stora bromsiska sjukhus, som kallas
Blekängen.
I början av mars inlämnade hälsovårdsnämnden en rapport till
stadsfullmäktige, i vilken epidemien äntligen kunde betecknas som
begränsad. I sammanhang därmed äskade förste stadsläkaren, understödd av
sin kollega, anslag till uppförande av ett nytt sjukhus. Ingenjör Krok
talade för anslaget, men överväldigades plötsligt av rörelse, ryckte i
sin lock, stammade och måste gå sin väg. Han återvände icke ens till
voteringen, som han ansåg överflödig.
Det var den och det var den icke, hur man nu vill taga saken.
Häradshövding Björner bemötte stadsläkaren. Han påpekade för det första,
att epidemien redan var begränsad, för det andra att stadsläkaren icke
till full evidens bevisat det nuvarande sjukhusets otillräcklighet. För
det tredje kunde man av världshistorien lära, att tvenne epidemier
sällan uppträda omedelbart efter varandra (protester från läkarna).
Slutligen ville han påminna om, att drätselkammaren för närvarande låge
i underhandlingar med änkefru Carléns arvingar angående inköp av det
nybyggda hotellet. En stad bör icke sakna ett stadshotell. Ett
stadshotell är ett produktivt företag, av särskild betydelse för
affärslivet. Erinrade om Mickelsmässan, som årligen samlade mycket och
rikt folk i staden, de där man icke gärna kunde undanhålla all komfort.
Yrkade slutligen, att herrar stadsfullmäktige måtte på grund av anförda
omständigheter och då räntesatserna för närvarande voro osedvanligt
höga, avslå herr förste stadsläkarens i och för sig behjärtansvärda
motion.
Doktor Bring rusade upp på stolen och skrek:
--Du vill sauvera dina pengar, ditt fä!
Men man var alltför van vid doktorns uppbrusningar för att ondgöra sig
däröver. I övrigt voro meningarna delade. Häradshövding Björners segrade
med knapp majoritet.
På Blekängen brydde man sig icke stort om sjukhuset, vare sig nytt eller
gammalt. Sjukdomen hade kommit, sjukdomen hade gått. Några barn hade den
tagit med sig, några hade fått stanna kvar i stugorna. Och nu gällde det
att smyga till sig mera kol och flera brädbitar. Ty vintern ville icke
giva tappt.
J. A. Broms ville heller icke giva tappt. Han ville övertyga sig om, hur
mycket han förlorat. Och när reverserna förföllo, gjorde han några
lagsökningar "på försök".
Då jäste det. Madammerna började kalla sina män "stackare", harkrankar
och dylikt. Männen gingo till Tre Remmare. Där satt den feta madam
Ekman, talade innanför de tjocka kinderna och sade:
--Inte en sup utan kontanter. Bromsen kräver mig.
--Har ni hört, sade Benjamin Hagelin, krogmadammens gunstling. Nu har
Liter-Pelles Malin gått och tätt livet av sig. De ha inte sett till
henne på över åtta dar. Skulle en inte slå ihjäl'en?
Liter-Pelle hade på Sörmans angivelse dömts till två månader för stöld.
Han hade stulit ved och sålt för mat och supar. Hustru Malin hade gått
sin väg, somliga påstodo till Rogershus, andra till Storån.
Det jäste.
Lilla Louise kom hem en kväll med svullen överläpp, näsblod och
blånader. Hon hade fallit ned från brädstapeln på fabriksgården, påstod
hon men ville i övrigt icke giva några förklaringar. Hela natten låg
hon och grät, och Abraham måste slutligen tassa in och väcka mamma. Fru
Marie höll nytt förhör, utan resultat. Morgonen därpå sade Louise:
--Abraham får aldrig gå ut ensam. Lova det!
Varför?--Jo, kom det motvilligt, för då kunde han få stryk av
"barnen".--Varför skulle han få det? Vore barnen så elaka?
--Pappa har badat ihjäl deras syskon, snyftade Louise.
Det hade madam Andersson sagt. Benjamin Hagelin hade sagt, att madam
Andersson hade sagt det. Men Louise hade visst inte fått stryk. Hon hade
ramlat ned från brädstapeln.
Och Louise tog löfte, att ingenting skulle sägas åt pappa. Och så skulle
pappa hållas inne om kvällarna.
I början av april hade Liter-Pelle tjänat ut sitt straff. Fängelset hade
icke gjort honom tam, han såg ut som en vilde. Först begav han sig upp
till Rogershus och fann där mycket riktigt sin hustru. Men
svärföräldrarna ville icke släppa in honom. Han var straffad och de
kunde icke skämma ut hela stathuset.
Då vandrade han tillbaka till staden, till krogen. Där gavs ingen
kredit. Benjamin Hagelin skaffade honom ett par supar och de kröpo in i
det lilla grå rummet, "gråsuggan" kallat. De talade länge med varandra
och en och annan av arbetarna släpptes också in.
Den sjunde april på kvällen gick polisen Anders på Karl Johansgatan och
polisen Lönrot på Oscarsgatan. De möttes i Garvaregränd.
--Det är folk ute i kväll, sade Lönrot.
--Ja, det är liksom oroligt, sade Anders.
En mörk hop vältrade fram ur Sofiagatan. Det var inte mycket buller, men
konstaplarna ansågo sig böra hejda.
--Ska vi hindra dem? frågade Lönrot.--Det är inte på mitt pass, svarade
Anders och vek in på Karl Johansgatan.
Folkhopen fortsatte Storgatan uppför och stannade framför Bromsens hus.
Det var både män och kvinnor, och de sågo allesamman tämligen villrådiga
ut. Kvinnorna dolde sina händer under förklädena, männen hade dragit
slokhattar och mössor långt ned över ögonen. Men Liter-Pelle svingade
sin mössa och skrek:
--Ut med Bromsen! Ut med Kroken! Vi ska hänga Bromsen i Kroken och doppa
dem i ån.
Skaran växte och blandades med "elementarpojkar". Sorlet steg, ropen
blevo högljuddare. Madammerna togo fram händerna och snöto sig i
förklädssnibbarna.
J. A. Broms satt inne i förmaket hos "lilla gumman i himlen". Den gröna
lampan var redan tänd, men i salen var det mörkt.
Det knackade på dörren. Broms smög sig ut i salen, stängde förmaksdörren
och tände salslampan. Med eldgaffeln i hand gick han bort och öppnade
dörren. Den inträdande tog ett hastigt steg åt sidan.
--Slå mig inte, slå mig inte, då går det galet.
Det var Benjamin Hagelin. Han flämtade, och hans ögon hade en het glans,
men det feta, skägglösa ansiktet var blekt som vanligt.
--Nu har det allt gått, som jag sa' fabrikörn, viskade han andfådd,
sväljande halva ord. Nu är de här, och de är alldeles rasande. Det
gäller allt livet, ska fabrikörn se.
--Tro det, tro det--sade Bromsen.
Benjamin steg in under taklampan, så att ansiktet fick skugga.