Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika - 18

Och Blekängsmadammerna tuggade sina förklädesband och tittade djupt i
burken med kaffe och cikoria, den kära, ständigt sinande burken!
Men i Garvarebrunnsgränd tog dogcarten törn mot en ölskjuts, var nära
att stjälpa, kom på rätt köl igen och skenade Storgatan fram. Herre
jesses då! Hennes nåd var i sken! Nu reste hon sig och stod kapprak,
hållande tömmarna med båda händer. I svängen nedför Torget kastades hon
tillbaka på sätet, men sprang upp igen, lindade tömmarna kring armen.
Och framför häradshövdingens hus stannade ekipaget med ett enda kraftigt
ryck. Hästen ångade, skakade.
Löjtnant Björner, den äldste av tolv bröder och en ståtlig karl,
skyndade ut och bjöd hennes nåd handen.
Då lämnade fru borgmästarinnan sitt fönster. Hon gick tvärs över den
oeldade farstun och knackade på ämbetsrummet, där borgmästaren satt och
talade förstånd med den olycklige skomakare Hagelin. Och när hon fått
sin man ut i den oeldade farstun, värmde hon honom med denna nyhet:
--Karl, det är sant! Hon ska skiljas. Hon är inne hos Björner. Hon ska
skiljas!
Och borgmästaren rusade in i salongen, vars fönster vette åt torget. Och
där såg han med egna ögon, att det var sant!
Det var en stor nyhet, och den gjorde vederbörlig verkan. Dock endast
inom de högre kretsarna. Ty för småfolket på båda sidor om
Garvarebrunnsgränd var Hagelinska kraschen och profetens flykt alltjämt
den stora händelsen. Dess verkningar voro genomgripande. Bethanister och
högkyrklige och nykterister hade ingått ett förbund för att krossa
Zionsborg vid stadsfullmäktigevalen i december. Det skulle bliva
nådestöten. Zions församling var redan stadd i upplösning. Zionsborg låg
öde och skomakarens bräckliga, jämrande stämma ekade i den stora tomma
salen. Zions jungfrur hade flyktat till Bethania eller till Armén eller
till den ogudliga förening av unga rabulister, som Enok Ebenezar Ohlsson
stiftat. Enok Ebenezar hade för alltid avsvurit tron på en rättfärdig
Gud. Nu var det hans mening att själv skaffa sig sin rätt, riva
samhället--ej blott Blekängen--och möjligen bygga ett nytt, ifall han
funne det mödan värt.
Även fru Larsson hade avsvurit, icke Gud men profeten. Hon hade återvänt
till sin man och till Bethania, där kärleken utdelas i väl och
ekonomiskt avvägda portioner. Inför de äldste hade hon uppläst
syndabekännelsen och på knä bett om tillgift. I säck och aska var hon
icke klädd utan i den tjocka, svarta sidenklänningen. Ty hon var
likvisst en bankdirektörs lagvigda maka. Men efter den stunden ville hon
aldrig vidare se den svarta. Hon sålde den för en spottstyver till madam
Andersson, som öppnat försäljning av gamla kläder.
Sålunda sjönko och utjämnades de böljor, som Benjamin Hagelin rivit upp.
Som en stormil hade han gått över vattnet, och som en stormil hade han
försvunnit, sopande bort ett och annat men utan att lämna spår efter
sig. Stadsfiskalen kablade ett telegram till New Yorks detektiv. Men han
hade icke råd att betala svaret och fick aldrig något.
Och han var klok nog att glömma det framfarna för att rikta all sin
uppmärksamhet mot det närvarande. Enok Ebenezars revolutionära klubb låg
som ett glödande kol, dolt under Blekängens bråte. En än aldrig så svag
pust kunde komma elden att flamma upp. Redan voro rutor krossade. Och
Lönrot, den oförliknelige inskridaren mot oväsen och förargelseväckande
beteende, hade mistat två tänder i kampen mot de upproriska.
Men det gavs även andra tecken till oro i samhället. Den urgamle
redaktören hade vaknat ur sin mångåriga dvala. Varje vecka skrev han en
ledare. Och den, som var kunnig nog att hoppa över alla citat ur
Greklands och det gamla Roms förnämsta auktorer, fann, att alla dessa
artiklar egentligen rörde sig om Blekängen. Nu eller aldrig måste staden
göra sig till herre över dessa värdefulla områden, utplåna de skamliga
nästena och försköna den härliga fädernestaden så som i det gamla
Hellas----
Bethania-Larsson påstod, att Aposteln inspirerat dessa artiklar. Men det
var icke sant. Gamle redaktören hade verkligen vaknat. Och den som väckt
honom, var ingen annan än Elis Eberhard Roth, som då och då väckte sig
själv med en osedvanligt stor pris snus.
--Upp och kämpa, gamle murvel, trumpetade Jublet mellan nysningar. Och
redaktören rätade ut sin kutiga rygg.
--Ja, för tusan. Nog kan jag lära dem, hur en artikel ska skrivas.
Brackorna!
Till en början gjorde dessa artiklar icke någon verkan. Man var alltför
rädd, att ingenjören, den högfärdsblåsan, skulle tillvälla sig en
oskälig vinst. Man glömde icke, hur oblygt han sökt tvinga staden att
lägga rör till Backarna endast för att Broms & Krok skulle få en stor
leverans. Man hade icke heller glömt, hur J. A. Broms farit fram med folk
och samhälle.
Men en kväll, då staden låg i tyst, blekt månsken, spreds ryktet, att
Julius Krok begått självmordsförsök. Det var ett viskande rykte, som
smög ur hus i hus. Och det blev i staden en stilla, tyst beklämning, som
i en gård, där man har lik. Också det, att ryktet kom om kvällen,
gjorde, att man milt och medlidsamt bedömde den olyckliga gärningen.
Inför natten vågade man icke höja rösten till en skarp, hård dom. Och
denna milda, medlidsamma stämning låg ännu över staden, så solen gick
upp, då borgare och borgarhustrur omornade stirrade upp mot
sängkammartaken, då fru Blenda Hyltenius skenade fram över gator och
torg--
* * * * *
Och det var samma dag bolagets egendom, Backarna och Åstorp skulle gå på
exekutiv auktion. Tiden för auktionen var bestämd till klockan tolv, och
platsen var stadshotellets lilla festsal. Den lilla, ty man väntade icke
stor tillströmning av spekulanter.
De voro färre, än man kunnat ana. Ett halvt dussin nyfikna. Fyra eller
fem fordringsägare, bland dem häradshövdingen, skomakar Hagelin, den
olycklige innehavaren av för över femtusen kronor aktier. Och slutligen
den störste fordringsägaren, Paulus Holmin.
Aposteln hade gjort sina beräkningar--i runda summor uttryckt--ungefär
sålunda:
Han skulle köpa för sextio, högst sextiofem tusen. Utdelningen i
konkursen skulle i så fall belöpa sig till cirka 70%, varigenom sjuttio
av de hundra utlånade voro bärgade. Sedan Blekängen ordnats skulle
Backarna stiga på ett par år till minst hundrafemtio tusen. Netto:
sextio tusen kronor.
Om Gud stode honom bi!
Han flaxade in i salen, såg sig omkring, granskade varje ansikte,
värdesatte vars och ens förmåga att uppträda som spekulant.
Och blev lugnad, tämligen.
Men när auktionsförrättaren utropade Backarna och Åstorp till
taxeringsvärdet, skränade skomakaren med sina lungors fulla kraft:
--Åttiofem!
Som en pil sköt Aposteln rakt på den lille skomakaren och viskade:
--Är det herrns mening att stå vid budet?
Skomakaren kröp ihop på bänken och blinkade ängsligt.
--Nä, nädå. Det var bara för att det skulle bli lite fart se--
Aposteln vände sig till auktionsförrättaren.
--Budet var ett olämpligt skämt. Här finns inte spekulanter till ett så
överdrivet pris. Notarien får börja med en lägre siffra.
Auktionen försiggick utan störande avbrott. Klubban föll vid lektor
Holmins bud, sextioett tusen femhundra kronor.
Det var således i uppslaget.
Skomakaren ropade på Jesus och linkade ut. Häradshövdingen grymtade
belåtet:
--Öh, öh, öh--
--Hundratusen, började auktionsförrättaren avslaget. Nittio-nio,
nittioåtta--
Aposteln såg sig omkring. De nyfikna hade redan troppat av, likaså
fordringsägarna. Holmin slog sig ned vid Björners sida och började ett
viskande samtal.
Auktionsförrättaren fortsatte:
--Åttiotvå, åttioett, åttio--
--Det är åtminstone så pass, att jag räddar mina pengar, sade lektorn.
Och häradshövdingen svarade:
--Öh, öh, öh.
--Sjuttiofyra, sjuttiotre, sjuttiotvå, sjuttioett, sjuttio--
--Sjuttio bjudet, sade häradshövdingen och reste sig.
Aposteln sade:
--Det är inte sant. Bror ska inte skämta i sådana här saker. Det bevisar
en smutsig fantasi.
--Det är ingen fantasi alls, sade häradshövdingen. Och till
auktionsförrättaren: Jag antar att jag är känd, öh, öh, öh--Och till
Aposteln: Jag köper för fru Hyltenius' räkning.
Aposteln var spak.
--Kära bror, kära bror sa' ju att hon icke var spekulant, i förrgår
senast--
Björner vidrörde honom med sin mage.
--Förrgår ja. Men nu lär det ha blivit en ny herre på Björkenäs. Ser
bror, det finns inte bara sedliga värden här i livet, öh, öh. Det finns
också osedliga--
--Bror har en smutsig fantasi, sade Aposteln, men den stolta
krigsfanfaren ljöd oändligen tam denna gång.
Han tog fram sin anteckningsbok, där alla elementargossars synder voro
bokförda, och kalkylerade. Ren förlust minst tjugutusen kronor!
Då gick Aposteln hem. Han gick, han flaxade icke. Men när han kom in
till Louise, kastade han sig framstupa på sängen.
--Vad är det? skrek Louise. Gråt inte, Paulus, gråt inte.
--Jag har förlorat--tjugutusen--
--Ingenting annat, suckade Louise. Ty hon var kvinna. Och av tio kvinnor
klaga de nio överljutt, där de förlora en älskare, eller en vacker
spegel eller ett vissnat rosenblad. Men endast den tionde förstår att
värdigt begråta en förlust på tjugutusen kronor.
* * * * *
Abraham Björner var och förblev dagens hjälte. Han rullade i en ellips
kring konungens bild, som också kunde vara hans egen. Och de goda
borgare roterade kring hans väldiga person, snuddade vid hans mage och
sögo visdom av hans läppar.
Han talade om för dem, att de voro obegripligt stora som nöt betraktade.
Varför hade de icke köpt Blekängen?
Och Backarna?
Nu hade fru Hyltenius köpt igen Backarna och förtjänat tiotusen på nio
månader. Icke illa.
Och ett konsortium bestående av fru Hyltenius, greve Bergfeldt,
brukspatron Lilja och häradshövding Björner hade köpt Blekängen. Priset?
Obekant. Men nog skulle staden bjudas både peppar och salt och ättika,
när det äntligen bleve fråga om stadsdelens reglering.
Då suckade de goda borgare, ty de voro skattskyldiga under staden. Och
även under häradshövding Björner.
Men Enok Ebenezar, som sällan skattade, stod i Garvarebrunnsgränd och
nojsade med flickor. Och hans halsduk--ett arv efter Gusten
Sörman--glittrade ofantligt röd.
* * * * *
När fabrikerna blåste till middagsrast, kom smeden från sin smedja. Och
vid Brända stenen mötte han Elis Eberhard Roth. Dagen till ära hade
Jublet stapplat sig ända ut till Blekängsgatan, där alla
fabriksflickorna hava sin väg. Han visste, att Aposteln var krossad och
kände sig fri. Likvisst upprepade han gång efter annan ett varnande:
--Roth du, se men inte röra. Elis lille, Elis lille, se men inte röra,
det är småbarns göra.
Då nu den store brede smeden ställde sig i hans väg, skymmande raden av
unga flickor, blev han mycket förargad. Och när smeden frågade, om det
var sant, att ingenjörn velat skära halsen av sig, svarade han:
--Ja visst fan, visst fan. Gå ur vägen bara. Inte får man hindra en
läkare med struntsaker.
Smeden grundade länge och väl över detta. Han tyckte sig förstå, att
ingenjören var övergiven av Gud och människor och i djup förtvivlan
stadd. När smeden besinnat detta en timmes tid, vände han mössan rätt
fram, tog mod till sig och gick upp i det bromsiska huset. Han ringde
och skjutande undan jungfru Lisen trädde han rakt in i ingenjörens rum.
Jo, det hade sin riktighet. Där satt ingenjören blek som en slaktad tupp
och med bindel kring halsen.
Smeden harsklade och sade:
--Inte tusan ska ingenjörn gå och skära halsen av sig. Det kunde en väl
aldrig tro, att han sku vara så tokig.
--Vad är det Andersson vill? frågade Abraham.
--Inte vill jag nåt. Men det är säkert, att ingenjörn är en beskedlig
karl. Fast förstås att inte duger han ju till mycket.
--Just det, just det, smålog ingenjörn och räckte hand. Men smeden hade
grundat, så att han glömt bort tvättningen. Därför stack han handen i
byxfickan, bockade och gick.
--Nu får Andersson sitt torn, ropade Abraham efter honom.
--Å håken! Tro det? sade smeden.
* * * * *
Julius Krok betraktade sina händer, blåvita och skrumpna. Han fingrade
på öronlocken och strök den tillbaka.
--Ja, sade han. Nu har var och en sitt. Stackars Louise har sin man, som
hon måste trösta. Du har ditt arbete. Och jag har det förgångna. Det
bästa. Allt, vad jag trott mig uträtta, har fallit, jämnats med marken.
Dött. Det är lugnast så.
--Jaha, kanske det, sade Elis Eberhard. Till exempel nu mitt verk, mitt
sjukhus. Stred jag inte som en hjälte, innan jag fick det till stånd?
Jo. Och jag var en smula stolt. Inte så mycket, det ligger egentligen
inte för mig. Men i alla fall satte jag svansen i vädret, så pass en
gammal cyniker förmår. Nå.--Inom tio år kommer här en nyexaminerad ung
slusk och slår kors: Hur i Jesu namn kunde karln bygga så dumt. Si, det
är skaparglädje. Kommer igen som then staden Arbogas öl.--
--Tja, tja, tja, grinade ingenjören retligt. Nu ska inte Abraham sitta
och höra på, vad gubbarna snattra. Surt, sa' räven.--Adjö med dig, min
gosse. Hälsa fru Hyltenius.
* * * * *
Och i skymningen gick Abraham hem. Genom Blekängen, över Backarna, den
oändliga slingrande vägen.
Han var för trött att tänka.
Men när han kom i allén och såg ljuset glimra mellan träden, gladde han
sig åt brasan och de små rummens lugn. Ofrivilligt böjde han huvudet och
krökte knäna.
De fyra hundarna rusade emot honom, skällde av glädje, togo språng.
Ostyriga och nyckfulla. Icke olika de fyra vindar, som bestämma Vår
Herres väder och människors öden.