Sigrid Liljeholm: Roman - 06

Så väl Fleming sjelf, som isynnerhet fru Ebba, hade med nöje fattat
tillfället att göra herr Erik Liljeholm en tjenst, genom det vänliga
anbudet att beskydda Sigrid. Klas Fleming hyste mycken godhet för
sin blygsamme vän, som följt honom i många faror och alltid varit
att lita på. Herr Erik åter, å sin sida, beundrade och ärade Fleming
af hela sin själ, kanske så mycket mer, just emedan dennes stolta,
rastlösa sinne var så olikt hans eget lugna inre. Sjelf af lägre
adel, kunde han aldrig göra anspråk på någon slags jemnlikhet med
sin gynnare, i denna tid, då en högre adel ansåg sig stå nästan lika
högt öfver den lägre, som denne öfver en ofrälse. Ej heller sökte
herr Erik något tillfälle att svinga sig opp; och hans lugna mod
under striden, hans nyttiga verksamhet deremellan, gick allt för sig
på ett så tyst och anspråkslöst sätt, att just ingen kom ihåg att
han uträttade något. Men detta bekymrade föga herr Erik. Någon yttre
utmärkelse föll honom aldrig in att önska sig.
Tillbudet att få hemta Sigrid till Åbo, var deremot högst välkommet.
Han kunde sålunda sjelf ofta bli i tillfälle att få se henne, och
framför allt skulle Sigrid sålunda få se verlden och lefva i den
förnämsta krets, som, i något hus i Finland, samlades. Framför allt
var det säkert att ingen, icke ens den nitiske biskopen, skulle, då
hon stode under ståthållarens omedelbara beskydd, antasta henne för
den föregifna religionsförändringen.
Sigrid hade nu en tid vistats på Åbo slott, och hade hunnit vänja
sig vid mycket, som förut föreföll henne underligt. Det fremmande
krigsfolket, som rördes på slottet, och för hvilket hon i början
högeligen fruktade, skrämde henne ej numera. Tillochmed polackernas
underliga språk och långa mustascher, hade hon blifvit van vid.
Fru Ebbas godhet och hennes döttrars vänlighet, hade ock kommit
Sigrid att glömma, att hon dock i verkligheten endast var en liten
hoftärna i detta finska hof, och hon kände sig aldeles icke besvärad
med de förnäma damerna. För Fleming sjelf bar hon dock fortfarande
räddhåga, och hade svårt att vänja sig vid tanken, att på hans
befallning så många menniskors blod flutit.
I Flemingska huset var Enevald Fincke en gerna och ofta sedd gäst.
Den elegante, älskvärde, unge mannen, var en verklig vinning
för sällskapslifvet der, och bidrog till trefnaden, äfven i den
inskränktare husliga kretsen, der han ock egde tillträde.
I Sigrids inre växte och blomstrade en hel verld af nya känslor och
nya fröjder. Ännu anade hon ej att något annat väckt dem till tif, än
det nya och ovanliga i den verld, hvari hon nu lefde. Hon förstod ej,
att i hennes hjerta vaknat en känsla, mäktig att väcka hjertats lif,
lika raskt som vårsolen i norden smälter drifvan och väcker naturens
lif.
En afton, det hade redan börjat skymma, suto vid en sybåge Karin och
Hebla Fleming jemte Sigrid, alla sysselsatta att sy. Peder Banér stod
bakom Heblas stol och manade på henne att sluta arbeta och komma
för att kasta klot. Hebla tog en mycket förståndig min på sig och
svarade: "arbeta först och leka sen, min käre Peder."
"Se så, tack nu Siri", sade Karin vänligt, "du måste sluta nu, och
vi med. Det blir redan för mörkt att se mera. Jag tänker väl vi få
mattan färdig i tid, utan att vi arbeta ögonen förderfvade i mörkret."
"Se", ropade gladt Hebla, som redan stigit opp från arbetet, "se hur
vackert det tar sig ut! Och du Karin, som knappt ville låta mig sy
med; just som om jag alltid skulle vara ett barn! Hvad Johan skall
bli glad när han får den! Sötaste min Karin, hvad de der rosorna, som
vi i dag sytt, ta sig bra ut mellan de grå bandknutarne, som vi förut
hade färdigtsydda." Hon svängde sig nu, nästan dansande, om på tå,
och klappade ihop sina händer. "Peder, kom då och se hur vackert det
blir. Försök du man på att göra något så der hyggligt. Nej se, det
kan du då alls inte."
I detsamma steg herr Klas in. Hebla sprang emot honom, klappade
och slätade hans mörka kinder, höjde sig på tå och tittade honom i
ögonen, i det hon sade: "Kom, kom, farkär, och säg nu att det är bara
skräp med vårt arbete. Se huru vackert det blir. Det är visst och
säkert, att Johan blir glad, när han får se huru vi tänkt på honom
och hur flitigt vi arbetat, för att göra honom en glädje. Och när
Siri syr med, så få vi det nog färdigt till sagdan dag."
Herr Klas log, lyfte opp sin dotter, satte henne som ett litet barn
på sin arm och spatserade så ett hvarf omkring rummet med henne.
Derpå ställde han ned henne vid sybågen och sade: "ser du inte,
yrhätta, att jag hemtade fremmande med mig."
Hebla vände sig hastigt om och varsnade nere vid dörren en person,
som, med en besynnerlig blick, stod och stirrade inåt rummet. Han var
ytterligt blek och tittade underligt fram under luggen, som låg honom
i ögonen. Kläderna, af ytterst gammaldags fason, voro svarta, och
kåpan utmärkte en magister eller annan lärd man.
"Se här, min Ebba, hemtar jag dig en lärd gäst", sade nu herr Klas.
"Det är mäster Sigfrid Aronson Forsius. Så väl du, som flickorna,
hafva ju stundom bedt Daniel Hjort hemta honom med sig på besök. Nu,
då jag träffade honom nära slottet i djupsinniga funderingar, bad jag
sjelf honom göra mig sällskap opp."
Fru Ebba helsade nu vänligt, och inbjöd mäster Sigfrid att stiga
fram och sätta sig; men häpen öfver att så oförmodadt hafva kommit i
fremmande, förnämt sällskap, utan att alls vara beredd derpå, stod
han qvar vid dörren, bockade gång efter annan, och såg förvirrad ut.
"Nu måste jag lemna eder på en stund", sade herr Klas, "tjenst och
arbete få ej svikas. Snart kommer jag åter. Underhållen nu emellertid
vår lärde gäst."
Herr Klas gick bort, och den ovanlige gästen fortfor att stå tyst vid
dörren.
Tidens sed fordrade väl just icke mycken uppmärksamhet för en
ofrälse, men mäster Sigfrid var dock införd som gäst, och fru Ebba
var dessutom alltid vänlig mot hvar och en. Dertill var han af henne
känd som en lärd och stjernkunnig man, och lärdomen jemkade dock, i
någon mon, den stränga rangskilnad, som iakttogs mellan frälse och
ofrälse.
Några vänliga ord och en förnyad uppmaning att stiga fram, erhöllo
intet annat svar, än åter en bugning. Nu steg äfven Sigrid opp ifrån
sybågen, der hon hittills sutit qvar.
"Nå gudskelof att du ej tänker sy i mörkret, söta Siri", sade Hebla.
"Jag trodde i sanning att man i Tavastland bestode sig kattögon."
Siri hade visserligen icke sett sy på en stund, men af pur respekt
för Riksmarsken, hade hon ej vågat stiga opp.
"De unga hålla på att brodera en matta åt sin broder Johan", sade
nu fru Ebba, för att börja något samtal med den stumme gästen. "Han
är nu på Qvidja, och emellertid vilja de ha den färdig. De gladde
sig nyss åt att arbetet utfaller vackert. För en man som är van att
studera stjernorna och vår herres fagra, vexande blommor, kan deras
lilla arbete väl ej ha något intresse; men kanske behagar mäster
Sigfrid ändå fägna dem med att kasta en blick derpå."
Fru Ebba beräknade att hon på detta sätt skulle få sin gäst att lemna
sin plats vid dörrposten; men tänkte dervid i sjelfva verket så litet
på beskådandet af arbetet, att hon ej ens erinrade sig, att det
vore alltför mörkt i rummet dertill. Hebla började nu upprulla den
praktfulla mattan, i det hon sade: "Men här är ju så mörkt, hvem kan
nu se."
Mäster Sigfrid bockade sig än en gång, och steg sedan framåt.
Han såg länge tyst på det präktiga arbetet, slutligen utbrast
han: "Besynnerligt! Syntes mig icke detta först vara idel rosor
och blader, men ju längre mina ögon bjuda till att genomtränga
skymningen, dess klarare framstår, hvad här är afsedt och menadt."
"Huru så, hvad menen J, mäster Sigfrid", frågade Kathrina.
"Ja i sanning, detta är dock sannerligen så. Se alla dessa bilor och
blodfläckar deremellan. Och blott ett par år, så är det färdigt."
"Hu, hvad är det han säger, hvad betyder detta", ropade Kathrina och
fällde af förskräckelse trädet, hvarvid mattan var fästad, så att
det föll med buller i golfvet och ljudet återskallade genom rummen.
I detsamma öppnades dörren, och in trädde en småsven, som bar ett
par höga armljusstakar med brinnande ljus uti, dem han ställde på
bordet och aflägsnade sig genast. De unga flickorna stodo bleka af
förskräckelse. Fru Ebba nalkades och sade med lugn röst, ehuru äfven
hon blifvit obehagligt störd: "Mäster Sigfrid, edra ögon måtte tagit
skada af alltför mycket nattvak och skådande opp till stjernorna, så
att J icke kunnen urskilja jordiska ting. Hvad är det J sägen?"
"Öfverraskad af det hastiga ombytet från skymning till strålande ljus,
hade mäster Sigfrid lagt handen öfver ögonen, dem han slutit. Han
borttog nu handen, slog opp ögonen, såg sig omkring, och skakade
smått på hufvudet, så att hans spikraka hårtestar föllo honom än
mer i ansigtet, hvarpå han sköt dem undan och strök sig uppåt öfver
ögonen, liksom han velat reda för sig hvad han såg, och sade nu:
'Underlig var denna syn, se här ser jag ju nu idel sköna rosor och
blader med kärleksknutar förenade. Måste i sanning, som högvälborna
hennes frudöme behagar säga, mina ögon af det myckna nätternas
vakande tagit skada. Lär väl behöfva något guld, till deras stärkande
nyttja. Torde det väl för hennes frudöme och hennes välborna
jungfrudöttrar vara godt att detsamma bruka.'"
Hebla, som nu hunnit hemta sig efter obehaget af mäster Sigfrids
ord om mattan, sade nu leende: "Käraste mäster Sigfrid, vi hafva
lyckligtvis ingen svaga ögon, är det emot sådant, guld skulle vara
bra?"
"Ja, guldfilspån eller hammarslagg, väl smått och grannt rifvet, så
att man det näppeligen känna kan, och spildt i ögonen, styrker synen.
Men man dricker det ock emot hjertats affecter och stor rörelse, och
skall jag deraf gerna tillreda och högborna herrskapet dermed förse,
till framtida behof."
Hebla kunde ej motstå sin lust att skratta, men fru Ebba sade: "Du
yrhätta, allting skrattar du åt, du som ännu ej pröfvat verlden. Väl
kunde mången gång behöfvas ett medel mot hjerteve; men om dertill
just guld är lämpligt, vet jag ej. Kära mina unga flickor alla, väl
kommer för er, hvar och en, den tid, då J önskaden äga en guldtinktur
emot sorgen." De unga hade blifvit allvarsamma, tillochmed Heblas
lilla finurliga fysionomi hade lagt sig till ett helt högtidligt
uttryck.
Nu återkom herr Klas och medförde, äfven nu, en gäst. Denne var yngre
än mäster Sigfrid, hans drägt var ytterst fin och gjord efter nyaste
mode.
"Se", sade herr Klas, "hvad jag mötte derute i slottsporten! Jag
bad honom komma opp. Men ni kan inte se honom riktigt", och dermed
tog herr Klas den lille mannen och lyfte honom, med ett tag, på
det massifva bordet, mellan ljusstakarne. "Nej se på Daniel bara!
Sammetsärmar! kan ni räkna silfverknapparne i tröjan, än alla
snörena sen! Sickna vida, pösiga, välska hosor och brändt hår och
långa lockar, som falla på Hollandskragen och grannt passement kring
tröjan! Nej ser man bara!"
Daniel Hjort, studenten, stod röd af vrede och raseri på bordet, der
Fleming obarmhertigt fasthöll honom. Heblas lilla ansigte krusades i
alla fasoner af svårigheten att emotstå skrattlusten. Peder, som stod
vid spiseln, väntande på Hebla, skrattade helt obesväradt. Äfven på
Karins läppar sväfvade lätt ett undertryckt leende, men fru Ebba lade
vänligt sin hand på Flemings arm och sade: "herr Klas, du retas ju
med Daniel, som om han vore ett litet barn, han blir ju helt ledsen."
Fleming upphörde att qvarhålla Daniel och räckte honom handen,
men denne hoppade lätt från bordet och sade halfhögt mellan sina
sammanbitna tänder: "jag torde få gå nu, och icke längre behöfvas
till ett åtlöje för herrskapet."
"Rätt så, Daniel", svarade Fleming, "du är ju verkligen ond, märker
jag. Kanske skola vi företaga oss att slåss ett litet envig! Men
det vore skada på, om dina granna kläder skulle rifvas. Siså, kära
Daniel, kom nu och sätt dig här och glöm förtreten. Jag kunde ej låta
bli detta, ty du föreföll mig så grufligt rolig i den der narrståten."
Daniel bugade sig, och bjöd till att se artig ut. Mångahanda hade
han beredt sig på att tala i afton, då han påklädt sig den nya drägt
han lagt sig till, och ärnade uppträda särdeles till sin fördel, men
nu passade intet deraf. Han tog snart afsked och åtföljdes af mäster
Sigfrid, som ej heller fann sig trenigt i det fremmande och förnäma
sällskapet.
Emellertid hade Hebla smugit sig till Sigrid och sade halfhögt:
"Siri, vill du inte nu vara snäll och låta oss få se den vackra
boken, som du lofvade."
Sigrid steg opp och följde med de unga till sin kammare, der Hebla
och Peder nu satte sig ned på ömse sidor om bordet, i förväntan
på boken. Sigrid framtog den omsorgsfullt invecklade klenoden;
emellertid sade Hebla, med en alldeles ovanligt allvarsam min: "usch,
det var en ledsam herre, äro alla lärda så der tråkiga, så bevars för
dem. Vet du Peder, han var riktigt trollsk."
Sigrid lade nu på bordet en grannt med målningar utsirad messebok,
en gåfva af den gamla nunnan i Nådendal. Der var mycket roligt att
beskåda för de båda unga; och snart hade båda, bland de i guld och
silfverglans strålande helgonen, valt hvardera sin favorit. Men äfven
detta nöje hade man snart nog af. Peder ville nu gerna företaga sig
någon mera rörlig sysselsättning; han förtretades öfver att ej Johan
Fleming var hemma, han skulle visst hafva kommit för att en stund
fakta på värja, hvilket den unge gossen var obeskrifligt road af,
huru oskadliga vapen än till leken brukades. Hebla åter hade i dag
ingen lust för något bullersamt tidsfördrif. Vid godt lynne kunde det
tillochmed stundom hända, att hon korsade svärd med Peder, och då
slöts vanligen striden med mycket skämt och skratt. Men i dag var hon
helt högtidlig. "Sigrid, söta Sigrid, vill du inte berätta något för
oss. Mor och Karin sitta inne med de fremmande, de sakna dig icke. Du
berättade en gång en saga för oss, kan du icke någon annan?"
Att höra berättas sagor, var på denna tid ett nöje, också för
fullvuxna, icke uteslutande en barnfägnad; eljest hade väl föga Hebla
varit så fallen för att föreslå sagolek. Den saken var också Peder
med om, Sigrid steg opp, bortlade den prydliga boken och sade: "Nå
hvarför icke. Vill ni höra sagan om de två fångna barnen?"
Ja, det var naturligtvis allt bra, och Sigrid började: "Det var en
gång en kung och en drottning. De hade tvänne barn, en gosse och
en flicka. Och gossen var fager, som en dag, och hade långa gyllne
lockar, som föllo utför axlarne, och hans ögon lyste som stjernor,
och på honom sågo alla, och alla prisade och smekte honom, och kungen
lät göra åt honom en liten guldkrona, på det folket skulle veta att
han skulle bli kung. Men flickan hon var just ej vacker, utan sådan
som folket mest är, och ingen brydde sig om att se på henne, ty
alla sade att sådana flickor kan man nog få se i hvarje stuga, icke
behöfde man söka opp en prinsessa dertill, och icke frågade brodern
heller efter systern, fast han gerna lekte med henne, för att hon var
så from och tålmodig, och aldrig motsade honom.
"Men gossen hette Veli, och han var stolt öfver sitt guldgula hår och
sina fagra stjernögon, och han märkte ej att systerns hjerta var
fagrare än guld och stjernor.
"Fanns det så vid hofvet en hög herre, som var slägt med kungen, och
som sjelf ville bli kung, när den gamle kungen skulle dö, och han
beslöt att döda de bägge barnen för att sjelf få ärfva kungariket.
Och han ställde in sig hos hofvets giftblanderska, en stygg och
ohygglig qvinna, och lofvade gifta sig med henne, bara hon ville
taga de båda barnen af daga. Men giftblanderskan tänkte: 'dödar jag
barnen, så håller han ej ord, och gifter sig ej med mig. Nej, jag
måste hålla dem vid lif sålänge, och gömma dem för att skrämma honom
med dem.' Och så gick hon in i kammarn, der de båda barnen sofde i
deras silkessängar, och hoffröken, som skulle vaka öfver dem, hade
ock somnat, och hon smorde deras tinningar med litet olja, men hon
måste litet skjuta undan kronan på Velis hufvud, ty den hade skrunnit
ned öfver ena tinningen.
"Men den oljan var sådan, att båda barnen somnade deraf i en dödlik
sömn, och när deras fröken vaknade, så trodde hon att de båda voro
döda, och så trodde kungen och drottningen och hela hofvet med. Och
alla gräto och jemrade sig att den sköne konungasonen Veli hade dött.
Och de båda barnen sveptes och lades i silfverlikkistor. Men om
natten stal giftblanderskan bort dem, och lade två döda tiggarbarn i
kistorna i stället, och så blefvo de begrafna i konungens graf.
"Men giftblanderskan förde de båda barnen i ett mörkt torn i skogen,
dit satte hon mat och kläder åt dem, men lemnade dem helt ensamna i
mörkret.
"Och när barnen vaknade, då undrade de och trodde att de voro döda och
begrafna; ty de hade hört allt hvad deras fader och moder hade talat,
och hvad hoffolket talat; men de hade icke kunnat röra sig eller säga
ett ord.
"Och så suto de och sörjde och undrade huru detta var. Och Veli grät
och jemrade sig och sade: 'hvad båtar mig nu mina gyllne lockar
ochmina fagra ögon, när jag är död och sitter här i mörkret.'
"Men systern lade vänligt sin arm om hans hals och sade: 'Veli, Veli,
om än det är mörkt, nog ser jag ändå i mitt hjerta huru fager du är.'
Och så började hon sjunga en visa om en vissnad ros, och hon sjöng så
vackert, att Veli glömde sin sorg och sade: 'aldrig visste jag att du
kunde sjunga så vackert.'"
Och systern svarade: "du hade stora sångare och sångerskor vid
hofvet, hvad skulle du då höra din lilla systers sång."
Och de trefvade omkring i rummet och märkte att det fanns mat, och
undrade att de ville äta fast de voro döda. Och så började åter Veli
att gråta, när han tänkte på att han var död; men systern grät icke,
fast hon nog haft lust, när hon tänkte på hur far och mor nu sörjde;
men hon ville ej bedröfva Veli.
Huru länge de så sutit här, visste de icke. Men när systern såg Velis
sorg, glömde hon att hon sjelf var begrafven liksom han; och hon hann
ej ens finna tiden lång, ty hon var just sysselsatt med att försöka
roa Veli. Hon sjöng för honom visor, hon berättade sagor och hon
hittade tillochmed på lekar, som de kunde leka i mökret.
"Syster, du är bättre än jag", sade Veli, "du är begrafven, så väl
som jag, och du tänker ändå blott på att roa mig."
"Ånej Veli, jag är ful, hvad gör det mig om jag sitter i mörkret.
Också har du förlorat mycket mer än jag, dig höllo alla af, men ingen
brydde sig om mig."
Men de båda barnen började allt mer undra, om de verkligen voro döda,
eller hur allt detta kunde hänga ihop; och systern sade: "nej Veli,
jag tror dock icke vi äro döda. Visst lefva vi ju."
"Ack, hvad mer om vi lefva", sade Veli. "För oss är ju dock solen
död."
Följande dag, när Veli ännu sof, kände systern noga omkring på alla
väggar, och så fick hon tag i en sten, som stod ut i muren, och så
började hon rycka och ruska på den; men stenen ville ej lossna.
Och så tog hon en vedklabb, som hon visste att låg i ett hörn, och
började med den slå på stenen, och se, till slut föll den ner och
blottade en liten glugg, dit den blifvit instoppad. Gluggen var
ej större än en hand och muren var tjock, men solen lyste klart
derutanföre och några strålar föllo äfven in genom gluggen, rakt in i
fängelset.
"Veli, Veli, skynda, solen är icke död", ropade systern åt sin bror.
Och Veli sprang opp och kom till gluggen och systern kysste honom och
sade: "hvad du är vacker."
Men Veli svarade: "syster, syster, fägringen är bra för solskenet och
den vackra dagen, men den är dock ett lappri, den duger till intet i
sorg och mörker."
Och när syskonen stodo och fröjdades åt solen, då sade Veli: "Syster,
sjung dock en gång för mig, äfven när jag kan se dig sjunga." Och hon
sjöng så gladt och ljufligt, att foglarna utanföre lyssnade derefter.
Ute i skogen spatserade konungen, för att få gråta i fred. När han
satt oppe i slottet, så grät allt hoffolket med, och det blef så
tråkigt, men när han gret i skogen, så låddes fåglarna alls icke
derom, utan sjöngo helt gladt, som om ingen kung funnits, och det var
sen också bättre. Men hur han gick, så gick han allt längre och så
hörde han en röst som sade: Veli, Veli, solen är icke död! Och kungen
blef så underlig till sinnes och tänkte att det var en förtrollad
fogel, som ville trösta honom, och så gick han efter ljudet, för att
få se fogeln, och kom till ett gammalt torn. Der hörde han en röst
sjunga så vackert, så vackert, att något dylikt hade han aldrig hört.
Och han gick allt närmare och lade sitt öra vid gluggen derifrån
ljudet kom, och de båda barnen började åter tala vid hvarandra, och
han hörde Velis röst och kände igen den och ropade: "Veli är det du,
lefver du?"
"Ja, far, och syster med; och nu hjelper du oss visst härifrån."
Och kungen blef glad, och ropade hela hofvet och alla sina soldater
att komma och slå ned tornet; och så tog han ut barnen och förde
dem till slottet, och hofskräddarne fingo så brådt om att göra röda
kläder åt allt hoffolket, så att de sydde både natt och dag, men ändå
hunno de ej så fort, som hoffolket ville.
Och slägtingen, som ville döda prinsen och prinsessan, måste gifta
sig med giftblanderskan, för att hon inte skulle sqvallra på honom,
och så reste de sin kos, ty de tordes inte bli qvar, af fruktan att
kungen kunde få veta huru allt hade gått till.
Och kungen blef så glad öfver att ha återfått sina barn, så att han
tillochmed glömde att prinsessan ej var vacker, och Veli fick sitta
på en gullstol bredvid thronen. Och när Veli blef stor, gick gamla
kungen in i sin kammare och gaf kungariket åt Veli.
Och då gick kung Veli till sin syster och sade: "Syster, när modet
jäser för högt, och kungen tror att intet finnes högre än han, då
skall du hviska i mitt öra: Veli, solen är icke död! Och då sorgen
trycker och verlden blir mörk och modet sviker och vill brista, då
äfven skall du hviska åt mig; Veli, Veli, solen är icke död."
"Hör du Siri", sade Hebla efter en liten tystnad, "nej min sann om
jag vet hvar du tar dina ord, när du berättar sagor. Eljest får man
ej höra många ord af dig på dagen, fast du ser så snäll och vänlig
ut, att man ändå måste hålla af dig, men när du berättar, hvarifrån
komma ordena då?"
Sigrid log vänligt. "Nå icke kan jag ju berätta sagor för dig, om jag
icke dertill använder ord."
"Ja, men vet du, jag tyckte om din saga. Jag ville vara ett sådant
der konungabarn, som alltid skulle lefva för min bror."
"Om också ej något konungabarn, så har ju dock Hebla en kär bror",
sade Sigrid.
"Ja, och en som är rätt så vacker och rar som Veli, och som väl
förtjente att bli kung. Men se han är nu ändå helt stor och
förståndig. Hvad kan jag, som ändå är ett sådant barn, göra för
honom?"
"Hebla, är du nu riktigt snäll; tänker du inte på att du har en annan
bror också?" knotade Peder.
"Dig kanske?"
"Ja, just mig. Har du ej många gånger sagt att du håller af mig, som
om jag vore din bror?"
"Ja, när du säger att du håller af mig, lika mycket som af din
syster."
"Nå, har du då icke en bror, som ej är för gammal att leka med?"
"Ah jo. Men du är inte ändå Veli."
"Hvarför inte?"
"Du är icke så vacker."
Peder skrattade. "Ja, se der ha vi det. Må jag icke ändå kan vara din
bror?"
"Åh jo, Veli."
"Syster, snälla syster, nu kallar du ju mig din Veli."
"Ja, vet du att bror, heter på finska Veli?"
"Nej, nå det låter ju vackert. Kom nu ihåg att alltid kalla mig så."


XI b.

Några dagar derefter satt, en vacker morgon, fru Ebba jemte hennes
båda döttrar och Sigrid i samma rum, der de sednast arbetade på
mattan. Peder var sysselsatt med att läsa öfver en läxa. Flickorna
höllo just på att fullborda mattans blommor.
Hastigt slogs dörren opp och in trädde, med lätta, lifliga steg, en
lång och smärt yngling. Han sköt med handen undan de rika lockarna,
som af den hastiga rörelsen kommit i oordning, gick gladt fram till
fru Ebba och sade: "Här är jag nu ändå. Guds fred morkär; och mina
syskon."
Vördnadsfullt bugade sig sonen och kysste sin moders hand. Systrarna
sprungo opp med ett utrop af öfverraskning. Hebla klappade gladt ihop
sina händer och ett silfverklingande skratt ljöd från de fylliga
läpparna, i det hon slog båda armarne om brödrens hals. Derpå tog hon
med sina små händer på hans båda friska kinder, vände hans ansigte
emot sig, tittade honom skälmskt i ögonen och sade: "Se, du fågel, du
kom ändå!"
"Käre min son", sade nu fru Ebba, "välkommen till hemmet. Var jagten
ej lycklig, efter du kommer så snart åter?"
Johan vände nu bort sitt leende ansigte ifrån sin syster, och ställde
sig inför fru Ebba. "Se, morkär, icke ernade jag komma hem ännu, men
jag gick i morgons från Qvidja, för att söka spåra opp en varg, som
jag i går aftse kastade en kula uti. Skaran bar lätt, och skidorna
foro som på glas. Det var så vackert derute. Spåren förde mig ned på
den vida Vapparn. Fjärden låg så bländande skär, endast lätt rodnad
af ett svagt återsken från skyn, och ikring mig blänkte och gnistrade
snön likt millioner diamanter. På afstånd susade vinden svagt i de
snötyngda granarnas och furornas kronor. Det var så vackert, så
friskt, så lifvande. Jag blef allt varmare om hjertat och, skam att
säga, brydde jag mig slutligen icke om att förfölja vargen, utan for
blott fram öfver den blänkande ytan. Jag tyckte till slut nästan att
jag var en vind der jag ilade fram. Och huru jag for och huru mitt
hjerta blef varmt, så måste jag svänga mig fram öfver Ispois fjärden,
förbi den vackra udden, der fru Karin Månsdotter, den tiden hon satt
här på slottet med kung Erik, ibland lär ha fått vandra i det gröna.
Och jag måste tänka på henne, der hon nu sitter i sin enkesorg på
Liuxala, och säges vara så god och så from. Så for jag allt framåt
sundet, bara för att få komma och för far och mor gladligen visa min
kärlek och vördnad, få skämta en stund med systrarna, och prata om
verldsvigtiga saker med dem, och sen tillbaka till Qvidja åter."
Ett gladt leende for öfver de friska läpparne, då han yttrade
de sista orden. Fru Ebbas blick hvilade med djup och innerlig
moderskärlek på den älsklige ynglingen, hennes förstfödde.
"Hvar lemnade du ditt sällskap, herr Enevald Fincke och Olof
Classon?", frågade Kathrina.
"I sina sängar på Qvidja. Efter de voro softutor och ännu ej klockan
fyra i morgons voro vakna, när jag började rusta mig till färd, så
väckte jag dem ej. Få se hvad min gamle Johan Bertelson må säga, när
jag ej återkommer. Ja, ja," tillade han skrattande, "jag får väl
bannor, tänker jag. Men se, mina snälla, goda systrar, hur flitigt ni
arbeten för er kringsvärmande bror. Rätt nu är ju hela mattan färdig.
Och jungfru Sigrid äfven, så mycken möda J gören eder för mig. Den är
i sanning för god att trampas af mina fötter. Jag har hittils varit
ett sådant medgångens bortskämda barn, J hafven alla varit så goda
emot mig, men kommer en gång sorgens dag, så skall jag luta mitt
hufvud ned på dessa af kära händer stickade blommor, och de skola
påminna mig om mina kära, och jag skall bli glad åter, om än jag är
långt skiljd från dem."
"Du elake bror", sade Hebla ifrigt, "tänker du då verkligen på att
resa bort från oss?"
"Ja", svarade Johan, och vände sig åter till fru Ebba, "jag har just
härom på Qvidja öfverlagt med mig sjelf. J veten huru vår nådige
konung skrifvit och bjudit mig till sitt hof. Jag är nitton år, visst
ville jag börja se mig om i verlden och uträtta bättre mannadåd, än
endast klubba vargar och stundom björnar, och ville hellre vara en
riddare för adeliga damer i Konungens hof, än skämta med bondtöserna
på Qvidja. De bragder som nu i Finland erbjuda sig, äro icke sådana,
som ett ungt svärd vill välja till invigning. Viljen J icke, kära
morkär, härom tala vid herr Klas, och höra huruvida han nu vill låta
mig fara."
Fru Ebba log. "Åter vill du att jag skall vara din taleman, hvarföre
talar du icke sjelf med din far? Icke torde han neka dig."
"Icke rädes jag derföre, men det är nu en gång så, att jag alltid