Sigrid Liljeholm: Roman - 04

gått från fru Metta Liljeholm, utan att ha fått magen mätt, inga
skall det ske hädanefter heller så snart, hi, hi, hi."
Det var icke utan, att ej fru Metta kände sig en smula smickrad af
mor Annikas ord, och det så mycket mer som hon väl visste med sig,
att hon gjort skäl för att kallas god matmoder. Nu skulle hon bege
sig för att i "herrskapsstugan" afhämta nyckeln till ett visthus,
som syntes vara ouppbrutet, och sålunda ännu behöfde nyckel för att
efterses.
I det samma hördes någon komma skyndsamt ridande oppför vägen.
Pigorna skreko till af förskräckelse, men fru Metta gick rakt emot
den kommande.
"Gud ske lof, jag kommer icke för sent", utropade Enevald Fincke
och kastade sig af hästen. "Bönderna hade misstankar till mig, de
bevakade mig noga. Jag fick ingen utväg till att kunna hjelpa hvarken
fru Metta, eller eder dotter, jungfru Sigrid. Detta var mig en stor
oro, men ännu mera plågades jag af tanken på, att jag icke funnit
tillfälle att varna eder för takbjelkarne. Jag har dock lyckats att
fly från mitt obeqväma ressällskap, och gläder mig att se, det J mig
förutan undgått faran."
"Herr Enevald Fincke, välkommen i detta förstörda hem. Jag hoppas att
här dock ännu finnes något rum, som man kan stiga in uti, ehuru jag
varit så upptagen, att jag ännu ej hunnit se om boningsrummen. Stig
in, herr Enevald, att så väl jag, som min dotter, må få tacka eder
för det bistånd ni gaf henne i dag, och att vi må få höra huru ni
lyckades undkomma de vilddjuren."
"Stanna, fru Metta, ni vet således icke sjelf ännu huru förrädisk er
inbjudning är. Taksparrarne derinne äro genomsågade, det är högst
osäkert att vistas der."
Fru Mettas vrede jäste åter opp. Hon gick dock in i huset, öppnade
varsamt dörren, såg in, runkade på hufvudet och skickade Sigrid att
befalla de båda drängarne hemta in stöttor, afsåga dem och stöda
under taket. Detta var hastigt gjort, ty stora förråder af verke låg
vid gården. Så snart det med säkerhet lät sig göra, ledsagade fru
Metta sin gäst genom herrskapsstugan till kammaren innanföre, der
fönstren icke voro sönderslagna.
Fru Metta kände sig nu småningom högst otreflig till mods, af
att icke kunna bjuda ens en bägare öl åt Enevald; men hon hade
redan undersökt tunnorna och de voro alldeles tomma, de flesta
sönderslagna. Sigrid hade, blyg och förlägen, satt sig i ett hörn af
rummet, men fattade dock slutligen mod, och steg fram till Enevald.
"Tillåt mig", sade hon djupt rodnande, "att tacka er för er godhet
emot mig, som dock var er alldeles fremmande. Jag förstod då ej ens
för huru stor fara ni utsatte er för min skull."
"Det var min lyckliga stjerna, hulda jungfru, som tillät mig att få
göra er denna tjenst, det skulle mäster Sigfrid Forsius säga eder, om
han vore här", svarade Enevald skämtande. Fru Metta förundrade sig
öfver att Sigrid hade vågat tilltala den fremmande herrn, men sedan
hon sjelf förenat sina tacksägelser med hennes, tillade hon: "Dålig
värdinna är jag, som ej ens kan undfägna eder, och dock fordrar jag
att ni skall fylla gästens pligt, ehuru jag ej fyller en värdinnas.
Jag ber er nemligen att berätta oss nyheter. Låt oss veta både huru
ni kom i upprorsmännens händer, och sen huru ni kunde lyckas att
undfly."
Enevald redogjorde nu för huru hans gård blifvit plundrad och bränd
och han sjelf bortförd; omtalade sedan sitt bekymmer öfver att nödgas
medfölja bondehären från Tannila, utan att kunna lemna någon hjelp.
"Slutligen", fortsatte Enevald, "hade bönderne hunnit till Nokia.
Der beredde de sig att rasta öfver natten. Mitt sinne reste sig
oöfvervinnerligt emot, att fortfarande vara tvungen att kampera med
dessa råa gastar, och mina tankar flögo ständigt hit till Tannila.
Emellertid kom underrättelse om att Fleming vore i antag med
krigsmakt. Denna nyhet verkade som ett trollslag. Den bullersamma
folkhopen, som förut endast ordat om sin önskan att få tag i herr
Klas för att slå honom till jorden, den hade nu med ens blifvit helt
spak, när den fruktade mannen med sina knektar stod den inpå lifvet.
I den allmänna villervalla, som nu uppstod, lyckades jag obemärkt,
smyga mig ut till en inhägnad, der, ibland andra hästar, äfven de
förvarades, som togos från Tannila. Jag kastade mig opp på en af dem
och red i sporrsträck derifrån. Jag tror att man märkte min flygt,
ty jag hörde skrik och hojtande att stanna; men i villervallan torde
ingen hafva kommit sig att förfölja mig, åtminstone upphann mig
ingen."
"Mycken tack äro vi eder skyldiga äfven för eder välvilliga omsorg
om oss. Hem, kan ni numera i afton icke resa, och det är sannt, der
har ni icke ens tak öfver hufvudet. Men ni är trött och behöfver
hvila, och det behöfva vi alla, ty det är nu ganska sent, och vi ha
alla haft en besvärlig dag. Hurudan välfägnad jag kan bestå eder,
vet jag ej sjelf än, knappt nog hurudan bädd. Genom er rådighet att
krossa stegen, kom ingen att tänka på att i vinden kunde finnas något
förvaradt; jag tänker väl att jag derifrån skall få oss bäddar. Men
mina sängar med goda nya sängkläder, som stodo bäddade här i rummen,
varma och sköna, dem ha de allt fört med sig. De voro utmärkt väl
tillställda, spunna hemma, och väl väfda och med nya dun."
Fru Mettas mod höll på att svika henne, vid minnet af de många
uppbäddade sängar, som utgjort hennes stolthet; men tid var ej nu
att sörja. Hastigt var hon åter i verksamhet, de söndrade fönstren
tillstoppades så godt sig göra lät, fönsterluckorna stängdes och
brasor upptändes. Något mat upphemtades ur ett visthus, som blifvit
ouppbrutet, emedan bönderna ej kunde tro annat, än att ej mera än
hvad de redan hittat kunde i ett hus finnas, och derföre ej ansågo
löna mödan att vidare söka flera förråder. Så blef snart allt det
nödvändigaste ordnadt för natten.
Följande dagen skulle Enevald fara för att se efter sitt eget förödda
hem, men måste lofva fru Metta att till natten återkomma till
Tannila, der hon dock kunde bjuda honom ett bättre rum, än han kanske
kunnat finna det hos någon af sina torpare.
Fru Metta och allt folket i gården voro nu hela denna dag upptagna af
omsorger att ställa rummen i beboeligt skick, att från vinden nedbära
de der förvarade linne- och sängkläder, samt att på alla håll ordna
och putsa efter gårdagens förstöring; och tack vare hennes kloka
anordningar, började allt att antaga ett temligen ordnadt skick, då
hon tredje dagen om morgonen varsnade en ryttare, som tog af stora
vägen opp till Tannila. Hon trodde först det vara Enevald Fincke, men
stod dock oviss och såg utåt, till dess hon helt hastigt utropade:
"Sannerligen är det icke herr Erik", och dermed skyndade ut emot
honom. Men Sigrid hann ändå fortare fram. I detsamma han kastade sig
af hästen, tog den högreste krigaren den unga flickan om lifvet,
kysste henne och lyfte henne högt, som om hon varit ett litet barn.
"Se min snälla, kära flicka, Gud välsigne dig. Har jag dig här oskadd
och glad, och mor Metta", han kysste äfven henne och tog henne i
handen. "Se, Gud vare lof, jag har eder, mina kära, åter utan mehn.
Detta är nästan mera, än jag vågade hoppas. Då är ju allt bra."
"Ack, det är dock, tyvärr, icke så alldeles bra. Se till hurudant ett
hus du kommer! Stig dock in, min herre och man, och stå ej utanför
ditt eget hus, huru illa tilltygadt det än må vara."
"Käraste min Metta", svarade herr Erik, "icke ha träd eller sten känt
smärta af hur de blifvit medfarna, nej, icke ens fönsterglasen ha
känt deraf, och sådan rask matmor, som du, sörjer nog före, att allt
snart åter kommer i skick och visthusen bli fulla. Men hur är det med
våra tjenare, kommo de utan skada från leken?"
"Erki ligger ännu illa sjuk af röfvarenes slag, men jag hoppas han
kommer sig. Pekka och Jussi ha slagit sig till klubbehären. På dem
var ej stor skada, de voro dåliga karlar, och gingo med endast för
att få plundra, ty sannerligen de hade något förtryck af krigsfolket
att klaga öfver."
"Stackars Erki! Nå, icke behöfver jag be dig vårda honom väl, det vet
jag att du i alla fall gör. Annat kan man väl ej nu för ögonblicket
göra för honom."
"Se båda mina linklädsskåp! Fulla med linkläder voro de från golf
till tak, nu är allt förstördt, utom hvad jag hade i kistorna på
vinden, och som ej rymdes i skåpen, och det är allt som nu finnes
qvar."
"Kära mor Metta, bry dig icke derom. Jag är viss att du har så mycket
qvar, att vi ha både för sängarne, bordet och våra personer, och
ingen dag behöfva vara utan. Hvad mer om resten är borta."
"Herre Gud, har jag väl sträfvat och fäktat, för att mista allt så
här. Hvad skulle min saliga mor säga, om hon visste detta; af henne
fick jag hela det ena skåpet fullt med linne."
"Ha vi då icke qvar till nödigt ombyte?"
"Jo visserligen, icke är det ändå så eländigt."
"Nå, icke tänkte du väl sälja linkläder?"
"Så J kan fråga."
"Läs då fast dina skåp och inbilla dig att kläderna ligga derinne, så
är ju allt lika bra."
"Ja J talar, J, som den som ingenting skulle förstå. När har nån förr
kunnat säga mig på, att jag bykat och slamsat oftare, än mitt stora
årsbyke? Och de sköna, goda sängkläderna sen? Tillochmed det rara
bolstret med kassedun och engelskt var med tärningar på, är borta."
"Jaså, jag hade just beredt mig på att få hvila godt på de mjuka
bolstren i hemmet. Lappri, nog kan man sofva på en planka, det är jag
ock mera van vid."
"Nej, min käre herr Erik, visst skall J få en god bädd, när J som ett
rart fremmande kommer till edert eget hem, och herr Enevald Fincke
dessutom, som jag bjudit hit till natten, efter han intet eget hem
har."
"Nå, således är ju allt godt, hvad bry vi oss om hvad gubbarne tagit."
"Det är visst att jag vore färdig att sörja det än mera, när J, herr
Erik, icke alls vårdar eder om att hjelpa mig bära sorgen", sade fru
Metta leende. "Men nu ville jag dock höra nogare om hvad du skref
om från Åbo. Hvad är det mästar Erik grumlar om att Sigrid skulle
öfvergått till katholska läran?"
"Ja detta kunde jag ej allt skrifva om. Du vet, mor, att hertigen
lutar åt kalvinisteri, och på hans bedrifvande var det visserligen,
som vördig biskopen, mäster Erik Erikson, hade, i enlighet med
Söderköpings beslut, låtit nedtaga alla taflor och prydnader ur
den ståtliga domkyrkan i Åbo. När vår nådige konung och herre
förnam detta, skref han till herr Klas och befallte att ett sådant
bilderförstörande ej skulle få ega rum, och han ålade biskopen att
taflorna skulle hållas i godt förvar. Nu under marknaden lät herr
Klas rida ikring staden och sammankalla folket, för att för dem
uppläsa kungens bref, men deraf blef mycket buller och bång. Abraham
Melcherson, du känner ju honom, han gick med sina vingliga ögon
omkring bland bönderna, och retade opp folket, så de begynte skrika
och begära sina förra kyrkobruk igen, med ljus och sallt och kalkens
upphöjelse och dylikt, som blifvit aflagt såsom påfviska villfarelser."
"Ja", menade fru Metta, "nog har det varit si och så med den saken,
ty visst är, att sämre har årsväxten varit allt sen de välsignade
ceremonierna ej fingo iakttagas vid gudstjensten."
"Nå, lika mycket hur dermed var, men det vissa är, att biskopen han
stod på sig och försvarade sina gerningar, och herr Klas, som du vet
ej har långt efter vrede, blef så ond, att han blef helt svart i
syna. Nå han är nu just ej så ljuslätt eljest heller. Och han redde
af biskopen så jag fruktade han skulle slå till honom. Men der voro
många af adelsherrarne som ville komma åt herr Klas, och deribland
någre hans fränder, som äro honom hätske, och de påstodo att förakt
för god sed och religion utbredt sig bland folket, och att herr Klas
icke borde vara den, som skulle hålla med folket i att illa bemöta
presterna. Så kom der en som påstod att herr Klases ryttare hade
kommit i delo med en prest, och så hade de kastat honom ut öfver
kyrkogårdsmuren. Herr Klas for opp med knuten näfve, men satte sig
åter ned och kastade nacken bakut och såg tankfull och ledsen ut.
'Sannerligen jag det kan hjelpa', sade han. 'Gjord gerning är gjord.'
Ännu funderade han litet på saken, men sade sedan skrattande: 'Ja
inte vet jag bättre råd, än att de kasta honom in igen samma väg, ty
sannerligen jag kan annorlunda hjelpat.'"
"Sådan gudsförsmädare", sade fru Metta och lyfte ögon och händer.
"Nå inte var det så farligt heller! Men så började alla att påstå det
herr Klas skulle straffa sina knektar. Om de finge medhåll vid sådant
barbari, blefve snart hela landet en röfvarehåla och dylikt, och nu
blef herr Klas så ond, att han sprang opp. Men vet J, mor, biskopen
han är dock en dugtig man, ty han gick emot honom med alfvar och
värdighet och utan all räddhåga och sade: 'Herr Klas Fleming', sade
han, 'J ären en stor och mäktig man och förmår mycket, men derföre
ligger ock på eder ett ansvar, större än på andra, som mindre makt
hafva. Eder tillkommer att vaka öfver att i landet religion och god
sed skyddas. Fienden går omkring och vill utså sitt onda utsäde;
presterna tillkommer att genom from lära motarbeta honom, men icke
att genom af menniskor uppfunna ceremonier ohelga religionen och
återföra påfviska bruk och villfarelser, dem vi längesedan afsvurit.
Men när religionens väktare icke vördas, då segrar fienden och falska
läror utspridas. Så har nu ock hos mig anmäldt blifvit, hurusom en
adelig jungfru, med sin fars tillåtelse, vistats i det nära utrotade
klostret Nådendal, och der öfvergått till katholska bekännelsen.
Riksens ständers beslut af den 21 Oktober 1595 vid Söderköpings
riksdag, är eder kunnigt, det utfäster straff af landsflykt och
egendoms förlust, icke allenast för affall från den rena lutherska
läran, utan ock samma straff för den, som med vett och vilja, son
eller dotter, derifrån afsöndrar.' Mig föll genast i hågen att väl
någon på mig velat kasta den skuld, som skulle Sigrid affallit
från vår tro, ty det unga barnet kunde inga fiender hafva, hvilka
för hennes egen skull kunde vilja göra en sådan anklagelse. Jag
behöfde ej länge vänta, ty mäster Erik fortfor: 'Det är en af herr
riksmarskens och ståthållarens egna krigsöfverstar, nemligen herr
Erik Liljeholm, som anklagas för sådan förbrytelse emot beslutet vid
Söderköpings riksting.'
"Åter märkte jag hur vreden kokade opp hos herr Klas och han
utropade: 'Söderköpings riksting och käringsamlings sqvallerting, det
är allt just ett och samma. Och J, mäster Erik, åberopen eder hvad
der beslutits, och veten dock att denna såkallade riksdag, har intet
att betyda, då den var tillställd af hertigen, tvertemot hans kunglig
majestäts förbud. Och dock vill jag höra om det är någon sanning i
alla dessa beskyllningar emot krigsfolket.' Nu ropade herr Klas mig
och frågade: 'Herr Erik Gustafson, är det väl sanning hvad vördige
mäster Erik beskyllar eder och eder dotter före?'
"'Nej, på riddareord icke', sade jag och lade handen på bröstet.
'Godt', sade herr Klas, 'ni ser således, vördige biskop, att man
fört eder bakom ljuset, och herr Erik Liljeholm och hans unga dotter
stå under _mitt_ beskydd, och dermed Gudi befallat.' Och samlingen
upplöstes."
"Nu hafva herr Klas och fru Ebba erbjudit Sigrid att få komma i deras
hus och åtnjuta deras beskydd. Huru oskyldig hon än är, kunde hon
dock råka ut för ledsamheter, men i herr Klases hus vågar ingen peka
finger åt henne ens. Mig synes sålunda bäst, att vi med tacksamhet
antaga tillbudet. Dock såge jag helst om jag hade äfven dig i Åbo, ty
sedan bönderna nu en gång kommit i vana med uppror, mord och blod,
kan man ej vara säker för nya excesser, och det vore bäst om du kunde
vara undan faran."
"Min herre och man, det har jag redan bedt dig om, att icke påyrka.
Här är alltför mycket arbete, innan allt åter kommer i skick och i
sin gilla gång. Från hemmet låter jag ej skrämma mig, då jag så väl
behöfs här."
Nu steg fru Metta hastigt opp och sade: "Nå, här sitter jag och hör
på eder, och ställer ej ens för att en så kär gäst, som J ären i
edert eget hus, må få sig något till lifs."
Innan kort hade äfven Enevald Fincke återkommit, och snart var en
aftonkost framställd, som var både ymnig och god. "Det må jag tro att
du kan trolla", yttrade herr Erik förnöjd. "Aldrig brister välfägnad,
der du är värdinna. Och öl tillochmed! Visst skulle det varit litet
svårt att sakna sådant, men huru du nu hunnit få bryggt, förstår jag
icke."
"Åh, fru Elin på Kalfnäs hade lånat af mig en tunna öl, till dess
hennes malt skulle hinna bli mältadt, och som hon nu just fått det
färdigt och hunnit brygga, så återsände hon lånet, när hon hörde huru
här gått våld öfver oss."


VIII.

De storas, de mäktigas strider, hvad röra de väl en ringa
landtflickas öde? Må hon sitta vid sin spinnrock, må hon sköta
sitt kök, sina blommor, sin grannlåt och se till blott att hemmet
är dammfritt, och lemna åt männen, de som makt och kraft hafva,
att deltaga i lifvets stora skiften! Och dock sönderslås hennes
spinnrock, härjas hennes blomsterland, förstöres eller fläckas hennes
sirliga drägt och förödes hennes hem af dessa samma stormar, som
skaka throner och förstöra länder. Vi vilja derföre lyssna till ett
samtal emellan herr Erik Liljeholm och unge herr Enevald, för att
derigenom kunna kasta en blick på den tid, hvari den unga lefver, och
af hvars stormar äfven hennes öde skakas.
Vid den skummande ölbägaren satt herr Erik glad i sitt hem, der han
så sällan hade tillfälle att vistas. Midt emot honom satt Enevald
Fincke, lyssnande till den äldre riddarens berättelser om ställningar
och förhållanden, dem Enevald, som under loppet af flere år vistats
utrikes, icke så noga hade reda på. Fru Metta deltog ock stundom i
samtalet, Sigrid satt tyst, men uppmärksamt lyssnande.
"Man säger att herr Klas afrådde salig konung Johan ifrån att låta
välja sin son till konung i Polen", sade Enevald.
"Ja, han arbetade visst deremot, och nu är det just han som har mesta
besväret af att hans råd ej den gången hördes, och som nu bäst bjuder
till att vidmakthålla Sverige åt sin lagliga konung. Men hertig Carl
har nu fria händer till allt odåd hemma i Sverige, det ärfda riket,
der han mer och mer undergräfver konungens välde."
"Men", invände Enevald, "konungens ord måste ju dock alltid gå öfver
hertigens?"
"Jo, när kungen hitsänder en befallning, så krusar och krumbugtar
hertigen, och förklarar sin underdåniga ödmjukhet och åtlydnad af
kunglig majestäts i Polen befallningar; men just denna ende gången
måste han göra precist tvert emot, ty illvilliga menniskor och
hertigens fiender hafva denna gång förledt hans majestät, som ej kan
känna förhållandena, att ge ut en för landet skadlig befallning.
Ja, stundom låds hertigen tillochmed tro, att hela brefvet är
understucket och af onda menniskor förfalskadt! Åter skrifver kungen
och påstår sin rätt att bli åtlydd, och hertigen skrifver så ödmjukt
tillbaka, och är grufveligen bedröfvad öfver att hans majestät,
konungen i Polen, låter illviljare förleda sig att misstro honom och
hans goda vilja."
"Inser då icke folket detta?"
"Hertigen ställer sig väl med bönderna, ifrar för deras bästa och
tillhåller domstolarna att göra det lägre folket rätt; och så pratar
han med bönderna, lika kraftigt och rakt på saken som de sjelfva
och lika groft också. Folket har lärt sig att misstro vår konung,
emedan han hyllar den hatade katholska läran. Och så talar hertigen
för bönderna och säger, att nog veta de alla hur konungen lofvat
att landet oförryckt skulle få behålla sin rena evangeliska lära,
men hurusom jesuiter och papister dock bedraga konungen att utfärda
skadeliga påbud. Och ingen vore väl mera, än hertigen, öfvertygad om,
säger han, det konungen aldrig annat tänkt, än att hålla sitt ord
heligt, och att konungen visst ej ville förfölja sina undersåter, för
det de stå vid sin sanna tro, fast många tala om huru han vill införa
det påfviska otyget och göra Sverige till ett lydland under Polen.
Men käre vänner, tillägger fursten, och ser så from ut, jag, för min
del, kan visst aldrig tro att hans kunglig majestät af Polen har
sådant oförsvarligt uppförande i sinnet."
"Hvarföre, herr Erik, namnen J vår nådige herre och konung endast
såsom kunglig majestät i Polen?" frågade fru Metta förvånad.
"Det är så hertig Carl oftast benämner honom", svarade herr Erik,
"dock bevare oss Gud att upplefva den dag, då endast denna tittel
skulle tillkomma vår konung.
"Att hertigen syftar dertill, är väl utan all fråga, och vår herre
och konungs sinne är ock, tyvärr, så lugnt, att han icke med rätt
tillräcklig kraft ställer sig till sitt folks och sin kronas värn.
Men så länge herr Klas håller hufvut oppe, skall väl ingen så lätt
rycka spiran af vår lagkrönte arfherre. En trogen konungens man,
står han som en klippa i bränningen, och röres lika litet af krångel
och hotelser, som af löften och smicker. Hertigen försöker af all
makt att få herr Klas i sina händer till Stockholm, och har skrifvit
gång på gång, och har velat smickra honom med hur oumbärlig han är i
rådet, och att han ej må undandraga sig, när fäderneslandet behöfver
honom, men Klas är honom för slug!"
Enevald såg betänksamt på det fradgande ölet och invände: "I
riksrådet lär han ej ha låtit höra sin röst nyligen, men då man
innehar så många stora embeten, hinner man väl ej med alla. Kunglig
majestät har ju nyligen insatt honom som general-fältöfverste och
ståthållare i Finland, med makt som en kung, riksråd, riksmarsk,
öfversteamiral, det kunde allt vara tjenster för fem stora herrar."
"Ju fastare stödet ställs, dess bättre stöder det, när det är godt,
och herr Klas är orubblig som våra gråberg."
"Ja, ja", sade fru Metta och rankade smått på hufvudet, "nog är herr
Klas orubblig alltid och skronig med som ett gråberg. Nog vet du huru
hertigen och alla herrar gyckla öfver hans grofva ord och maner."
"Illa anstår det hertigen att tala om hans grofhet", svarade herr
Erik. "Der herr Klas säger tig! skriker hertigen 'håll käften, eller
skall du få dig ett truthugg', och der herr Klas säger: 'du är ingen
hederlig man', der säger hertigen: 'du är en tjufstryker och dertill
en ölebult.'"
"Men var det då så väl gjordt, att han ej lät finnarne fara till
riksmötena?" frågade åter fru Metta. "Det fanns nog mången, som
menade att hertigen ville folket väl, men att Flemingen bara inte
ville släppa dem dit för att de ej skulle få klaga på honom."
"Mor, mor, tala ej efter hvad hertigens handtlangare säga. Nog är det
allt godt och bra att få ihop riksmöte, men går det ej till efter
lag och rätt, så är dermed ringa godt. Och när hertigen lyser ut
riksmöte, och kungen förbjuder sitt folk att bevista det, då gör den
rätt, som icke släpper folket dit; om än allmogen, i sitt oförstånd,
låter narra sig och tror allt hvad skojare pratar i dem. Och om än
svenskarne måste lyda Söderköpings och Arboga beslut, då de ha föga
vån att annat göra, när de ha hertigen i nacken på sig, så skola
åtminstone finnarne hålla lag och rätt helig, så länge hertigen ej
fått band på dem, och det skall, med guds hjelp, ej ske så länge
herr Klas har nästan hela rikets flotta omhanda och står stark i
Finland. Redlig och rättfram och utan krångel och krokar, viker han
ej åt höger eller vänster. Trupper har han här att försvara vår
konungs sak, den stund det behagar hans majestät att återkomma till
sitt arfrike. Hertigen menar nog på att afdanka tropparna, som ännu
stå i tjenst sen kriget mot moscowiten, och när herr Klas allt icke
afskedar dem, så har hertigen vändt sig direkte till krigsfolket
sjelfva, och befallt dem att ej lyda herr Klas, som han säger vara en
förrädare mot kung och land. Men ännu har det ej lyckats honom att
utså myteri och uppror bland knektarne, hur än han bjudit till."
"Hvad herr Klas gör, tyckes väl eder rätt, och icke vill jag dömma
annorlunda än J; men allmogen klagar bittert, och nöd lida de; och
är det icke just det förtryck som af knektarne utöfvats, hvilket nu
kostar så ohyggligt mycket mord och brand."
"Svårigheten att försörja trupperna, är stor och, Gud bättre, folket
lider i sanning mycket. Då de äro undan ögonen på herr Klas, så
tycka sig knektarne kunna spela herrar, och ta med pock och våld af
bonden mycket mer än de skulle ha rätt till. Borgelägers tunga är
nog svår redan tillochmed när knekten nöjer sig med det nödvändiga.
Men hvad vill herr Klas göra? Han måste hålla trupperna väl, han
måste se igenom fingrarna med mycket! De veta nog sjelfva, huru väl
hertigen skulle taga emot dem, om de skulle lyda honom och öfvergå
till Sverige. Och dessa fremmande legoknektar, dessa skotter, mest
lycksökare, dessa polacker, som i grund förakta de arma finnarne och
behandla dem som vore de djur, hvad vill han företaga sig med sådana?
Skicka bort dem och vara ur stånd att stödja sin konungs sak, eller
qvarhålla dem och ha fördrag med deras oseder. Men förr skulle herr
Klas låta hela verlden gå under, än svika sin tro och sin konung."
"Och dock", sade fru Metta, "kan jag ej rätt annat, än ha medlidande
med dessa arma bönder, så vilda de än äro. Skulle än stundom herrarne
fara fram fogligt med dem, så roffa och skinna fogdarne dem, som om
de ej vore menniskor fast de äro bönder, och knektarne, det vet en
hvar huru de husera. Hvad skall folket väl till slut ta sig före.
Folk äro de ju ändå, om än af sämre blod. De slåss ju och resa sig,
för att freda hus och hem för våld. Ena odjur äro de dock, bränna och
härja som röfvare och vilddjur, och slagta folk och fä, så att det
ryser i en."
"Finska bonden är en tålig man. Finge han blott fundera för egen
räkning, så skulle han tåla sitt lidande denna gång, som alltid,
och visste han huru herrarne dock ville lindra hans nöd, så skulle
han lida än tåligare. Jag hade nyss ett bref från min gamle vän
herr Gödich Fincke till Porkala, befallningsmannen på Nyslott. Huru
innerligen han för de fattiga bönderna deltar och för deras nöd
ömmar, det kan rätt gå en till hjertat, och äfven hans gods hafva de
dock brännt! Men hertigens utskickade kringföra bref bland allmogen,
om de alla verkligen utgått från hans furstliga nåde sjelf, vill jag
dock lemna derhän, ty icke bör man skylla honom för allt heller. Der
utmålas Flemingen som en gud och äreförgäten tyrann, en blodsugare,
en förrädare som ljuger sig vara af konungen tillsatt, och som blott
tillskansat sig ett olaga välde. Ja man utsprider att konungen är
död, att Hertig Karl är konung. De påtagligaste och vildaste lögner
utspridas om Herr Klas, och folket tror dem och berättar dem för
sina barn, och som en blodig tyranns, skall hans minne gå till
efterverlden. Och nu uppmanas bönderne att resa sig, att utrota eller
bortjaga tyrannen och hans anhängare. Och i sanning, länge nog har
herr Klas sökt med godo stilla upproret, men det går ej längre an,
det måste brytas innan det får en större makt. Herren vare de arma
bönderne nådig, men jag rädes mycket blod kommer att flyta! Må det
komma öfver deras hufvuden som ställt till allt detta; icke öfver dem
som måste försvara sin konungs sak, och skydda oskyldiga menniskor
för plundring och mord af dessa upprors män. Än här, än der, samlas
en skara; röfvar, bränner, mördar och plundrar herregårdarne och
alla som de tro hålla med herrarne. Herr Klas har varnat dem, han
har belönat de socknar som förhållit sig stilla, med att ge dem
eftergift i skatterna, han har tillskrifvit och varnat allmogen, och
förmanat dem att icke på detta blodiga sätt söka skaffa sig rätt. Men
uppviglarne tros mera af de uppretade bönderne, och allt större har
det onda vuxit. Det kan ej hjelpas, stränghet måste dock nu slutligen
användas, om ej hela landet skall ges till spillo."
"Ja, herre gud", suckade fru Metta. "Hvad är det annat än
ohyggligheter som stunda. Talas det ej om hur både bröd och annan mat
blifvit förvänd i klara bloden. Och talte icke fru Regissa om huru de
berättat om, att en gammal ek burit ollon som sett ut som turkhufvun,
med spetsiga mössor på nacken, och sådana, att ingen trädsnidare
kunnat skära dem bättre. Och när de sen brötos opp, voro de fulla
med blod. Ja, ja, herre gu! Hvad blir det väl annat än blodiga och
ohyggeliga händelser, när christna menniskor fara fram som turkar och
hedningar. Ja, ja, sådant spås före, och värre än sker."