Sigrid Liljeholm: Roman - 12

illa upptaga, hvad jag i välmening låtit påskina om fåfänga och
yppighet bland de höga, och icke heller misstro min spådom om jungfru
Sigrid Liljeholm, som nog torde sig besanna."
Hertigen, som ingalunda var fri från sin tids tro på stjerntyderi
och spådomskonst, kände sig nästan bragt ur concepterna genom mäster
Sigfrids trygga språk. Han besinnade sig en stund. Man hade hos honom
klagat öfver den lärdes förmätenhet, att i sina skrifter tadla adeln;
härföre hade han nu fått sin tillbörliga näpst, och då hertigen just
icke ansåg honom med oskäl hafva skrifvit om adelns fåfänga och
yppighet, så var fursten i sin själ ej missnöjd med de sanningar den
fått höra af mäster Sigfrid. Säker om sin spådomsförmågas pålitlighet
syntes ock denne vara.
"Nå, mäster Sigfrid, kunnen J nu säga mig något om mig sjelf då?"
frågade Carl efter en stund, betänksamt.
Mäster Sigfrid tog hans hand, kastade en blick derpå, såg närmare,
lade sin hand öfver ögat och sade slutligen: "Täcktes Eders Furstliga
nåde tillåta mig, att efter stjernorna utkasta edert horoskop. Hvad
jag i eder hand läser, vågar jag icke lika fritt uttala, som en ung
flickas giftas öde. Jag är rädd att säga mera, än jag kan försvara.
En krona fäller lätt ett hufvud, om än blott spåmannens. Det är
nödigt, att först se om stjernorna besanna, hvad handens linier säga."
Hertigen ryckte till. Om en stund frågade han: "Tror J ock fast
och orubbligt hvad i läsen i menniskors händer och i stjernornas
ställningar?"
"Jag tror, att den makt icke bedrager, som skapat menniskohanden och
som utstakat banan för stjernorna på fästet!"
"Men kunnen J ock läsa rätt? Förstån J. hvad J läsen, eller är det
kanske idel falskhet dermed?"
Sigfrid Aronsson Forsius steg ett steg tillbaka, i hans vanligen
lugna anlete uppflammade en blixt af vrede, men han qväfde den snart
med att säga till sig sjelf: "Lättast bevisas, af misstanke om
oädelhet, det sinne som råder inom menniskan." Högt yttrade han intet.
"Nåväl", sade nu hertigen. "Ni må läsa i stjernorna för mig. Och
dock vill jag icke obetingadt lita på edra ord. Ett prof vill jag
hafva. Ar hon, denna unga flicka, som J dömden brudkronan af, är
hon icke gift inom fem år härefter, så antager jag eder till min
stjerntydare." I sin själ tilllade han: "och riksastronom;" men
tillade sedan åter högt: "Är hon dessförinnan gift, så magen J vakta
eder för att fuska i ett handtverk, som J icke förstån. Detta är
icke lång pröfvotid, men skulle hon ock ännu sedan komma eder spådom
på skam, så kan jag väl ännu då hitta på att lära eder, det icke
allenast J hafven underliga konster för eder, utan att ock jag har
krut, som intet smäller, ty goda bastrep finnas i huset. Men nu magen
J mitt horoskop redeligen ställa, och så vele vi se till, att eder
så länge allt biträde gifves, som J kunnen åstunda och vilje vi vara
eder en nådig herre, så länge vi se eder det förtjena."
Sigrid hade aflägsnat sig genast när hon erhöll hertigens löfte, och
genom herr Carl Lennartsons bemedling lyckades det henne lätt, att få
både bår och bärare, och innan kort var tåget färdigt att vandra bort
från slottet med den sjuke.
Mäster Sigfrid hade blifvit något uppehållen genom tvenne unga
officerare, som nödvändigt ville, att han skulle spå dem i händerna.
Mäster Sigfrid varnade dem för att lättsinnigt missbruka konstens
helgd, och ville ej gå in derpå. Emellertid hade Sigrid, med
tillhjelp af gamle Hans, hunnit få det bedröfliga tåget så långt i
gång, ätt det just i sjelfva porthvalfvet möttes af mäster Sigfrid.
"Se, hvilket lyckligt möte! J, mäster Sigfrid, skolen visst med
godhet säga mig, stackars flicka, huru jag bör bete mig för att få
den sjuke rigtigt förbunden och vårdad. Jag förstår mig väl litet
derpå, men är så oerfaren. Finnes här någon skicklig bårdskärare, så
ville jag helst anlita en sådan."
Mäster Sigfrid lofvade villigt att biträda Sigrid med råd och dåd,
men då invände Carl Lennartson, som medföljde till yttersta porten:
"Kan ni, mäster Sigfrid, vilja åtaga eder att hjelpa denne unge,
sjuke herre? Kan ni göra det af redligt hjerta, då J veten hvad derpå
beror?"
"Unge herre", svarade mäster Sigfrid. "Var säker derpå, att hvad som
är bestämdt, det sker, och ringa menskliga tillgöranden förändra icke
ett strå. Jag skall samvetsgrannt bjuda till, att göra hvad jag kan,
för att denne sjuke herre må blifva frisk, och är fullt öfvertygad
om, att hvad som är förut sagdt, skall lika säkert ske, som om jag
i detta ögonblick sloge honom ihjäl. Dertill kunde hon väl ock med
dessa fagra ögon hitta sig en annan fästeman. J synens mig icke ens
sjelf se så okärt på henne." Carl Lennartson rodnade och påskyndade
sina steg för att upphinna Sigrid, som medan han talat med mäster
Sigfrid, hunnit jemte båren utom porten.
"Nu, jungfru Sigrid", sade han i det han bugade sig, "nu får jag ej
längre det nöjet att vara eder till tjenst. Det fägnar mig att kunna
lemna eder i ett så godt beskydd som mäster Sigfrid Aronssons."
Sigrid tackade med några ord sin unge riddare, och tåget fortsattes
åt staden så fort, som den sjukes tillstånd det tillät.


XXIV.

Ännu föll icke hertigens hämnd blodig öfver hans motståndare, men
oqvädins ord och tillochmed stryk sparades icke.
Fru Ebba och hennes döttrar, fru Elin Stålarm och de flesta andra
förnäma fruar, som funnos på slottet bortfördes fångna till Sverige.
Till befälhafvare på Åbohus, förordnade hertig Carl äfven nu en
Fleming, men denne hade varit riksmarskens bittraste fiende. Den
nyss utnämnde befälhafvaren bad i ödmjukhet, att Hans Furstliga nåde
måtte befria honom från den ansvarsfulla tjensten. Konungen höll
honom redan misstänkt och skulle möjligen onådigt anse, om han åtoge
sig befälet i Åbo, utan hans förordnande. Men hertigen lät ingen
undskyllan gälla, och förklarade, att som en redlig kunglig majestäts
och kronans undersåte, finge Fleming icke neka att göra sitt bästa
i rikets tjenst. Skulle konung Sigismund sjelf infinna sig för att
omhändertaga fästet, skulle han det ock honom genast tillhanda
hålla. "Och", tillade hertigen, "J magen eder icke undskylla, der
fosterlandet eder behöfver. Jag tager Glid till vittne uppå huru jag
vänligen och kärligen alltid riket tillhanda hållit åt hans kunglig
majestät, konung Sigismundus i Polen, och bjudit honom att sjelf
komma och föra regimentet. Men han låter sig förvillas af upproriske,
som förtala mig och hans sanna vänner; men skall dock visserligen
herren Gud de onda på skam komma låta; och magen J ingen annan än
åt konungen sjelf i egen person fästet öfverleverera, eller ock åt
dem, som af mig dertill med fullmagt försedde äro; men manneligen
utestänga denna förrädareligan här i Finland. Våga de att försöka
röra på sig en gång till, så skola de få försöka huru det har sig
att löpa hufvudlös, om mästerman ännu har någon slipsten qvar. För
denna gången vill jag hafva fördrag som en nådig herre, och låta nåd
gå för rätt; men hjelper ej det, så finnas bastrep nog till att ge
dem halsdukar af, och skall dervid icke behöfva hushållas. J stannen
alltså nu här, och tillsen det slottet hålles mig och konungen troget
tillhanda."
Fleming bäfvade för det kinkiga uppdraget att tjena två herrar. Han
visste allt för väl att den, som tjenade hertigen, stode i fullt
uppror emot konungen, och ehuru han hatat Klas Fleming, så var han
dock hans sak trogen. Men att stå gent emot hertig Carl och neka
att lyda hans befallningar, vågade han icke. Han ägde icke eller
sin frändes orubbliga trohet och oböjliga redlighet, som icke
tillät någon dagtingan med samvetet. Fleming stadnade sålunda, som
befälhafvare, på det numera högst dåligt försedda fästet, derifrån
hertigen hade bortfört de bästa kanonerna och der munförrådet var
förtärdt.
Att försvara det mot Stålarm och finnarne, torde väl hafva varit föga
görligt, men försöktes också icke, det öfverlemnades genom dagtingan;
och innan två månader förlupit sedan hertig Carl lemnat Finland, stod
Stålarm åter på Åbo slott såsom högste befälhafvare i landet.
Ändteligen blefvo nu ock Klas Flemings jordiska qvarlefvor nedsänkta
i den, i Pargas kyrka väntande grafven. Sedan den hunnit bli färdig,
hade tiden varit alltför osäker, för att fru Ebba skulle kunnat våga
föranstalta om den stora högtidligheten. Under belägringen blef det
omöjligt och slutligen hade hertigen strängt förbjudit begrafvandet
af den döde. Men nu blef det den första omsorgen, sedan konungens
anhängare åter inkommit på slottet, att med pomp och ståt föra den
fordom så mäktiges lik till sin hvilostad.


XXV.

I sin länstol vid en knyppeldyna satt Margaretha, enka efter
myntmästaren Welam de Wyk, men numera omgift. Unge Welam de Wyk,
hennes son af förra giftet, stod framför henne på andra sidan om
knyppeldynan. Ynglingen var af en sällsynt skönhet och äfven i
modrens drag syntes spår af, att hon fordom varit vacker, men dragen
hade nu blifvit skarpa och hårda och hela figuren kantig. Mycken
skärpa låg i hennes öga, men den var dock nu betydligt mildrad genom
det välbehag hennes modershjerta måste känna, då hon blickade på
sonen, hvars kraftfulla gestalt och lifliga drag talade lika mycket
om helsa och styrka, som anletet om fägring.
"Ja, i sanning", sade fru Margaretha, "den höga äran att få detta
förnäma sällskapet i huset, hade man gerna kunnat vara af med. Jag är
säker på att de, ehuru fångar, som nätt och jemt ha Hans Furstliga
nåde att tacka för, att de sluppit med lifvet, dock tycka sig ha att
befalla i huset. Åh ja, min gunstiga fru Ebba, har äran att känna det
sturska Stenbockeblodet. Nu, sedan de genom tvenne drottningar kommit
i slägtskap med kungahuset, tro de sig rätt sjelfva vara kungar."
"Men, min mor, ännu förstår jag icke hvarför det Flemingska
herrskapet skall hit i huset."
"Mig synes lätt att förstå", svarade fru Margaretha sträft, "att fru
Ebba Stenbock, Klas Flemings hustru och medhjelperska, som understått
sig att försvara Åbohus emot Hans Furstliga nåde, icke kan få
strafflöst drifva sitt ofog."
"Icke frågar jag om den större eller mindre rättvisan af hertigens
mått och steg, utan hvarföre dessa damer skola förvaras här i vårt
hus?"
"Emedan Hans Furstliga nåde så befallt. Hvad annat?"
"Hafven J då, mor, åtagit eder befattningen att vara fångvakterska?
Detta synes mig illa och skymfligt. Icke är detta hus ett fängelse,
och icke J en fångvakterska. J måtte väl icke gå in på denna
hertigens åstundan?"
"Hans nåde har härom tillsagt åt Jörgen Bahr, och hvad min herre och
man i mitt ställe lofvat, det vill jag uppfylla!"
"Herr Jörjen må vara eder herre, men det öfvergår hvad han har rätt
att befalla, att min salige faders hus skulle blifva ett fängelse."
"Min son, betänk, att du talar med din moder och kom ihåg den vördnad
du är henne skyldig. Det gör mig ondt att behöfva påminna dig härom."
Denna påminnelse gjöt genast lugn öfver Welams uppsvällande ifver.
Han kände sjelf sitt lifliga lynne, och fruktan att förgå sig mot
modren var alltid nog för att svalka honom, så snart han kände sig
bli varm. Han stod en stund tyst, men tillade sedan med bedjande
röst: "Min morkär, kunnen J icke ändra detta beslut?"
"Nej, Welam, och vill det icke heller. Hans Furstliga nåde har
förordnat, och mig synes bäst, att så sker. Jag är öfvertygad om, att
det skall lända dig sjelf till fromma. Dessutom tänker jag visst icke
förödmjuka mig inför dessa damer, så att du kan vara helt lugn."
"Att bära aktning för de olyckliga och i hvad man kan, mildra ett
hårdt öde, icke är ju det att förödmjuka sig, moder!"
Äter en stund teg den unge Welam och gick långsamt fram och åter på
golfvet. Slutligen stadnade han vid sin mors knyppeldyna och sade:
"Mor, jag åtminstone kan icke vara med om detta. Jag reser i morgon
till Hufvesta. Ni må använda mina rum för edra gäster, om så fordras,
för att de må få det beqvämare och mera enligt sin börd. Så länge min
faders hus är ett fängelse, bor åtminstone jag icke der. Förlåt mig,
morkär, jag kan icke finna mig der. Men då ni en gång åtagit er denna
ledsamma sak, så hoppas jag att ni åtminstone gör hvad ni kan, för
att edert hus må blifva för dessa damer en så dräglig vistelseort,
som det är möjligt, och att ni behandlar dem som gäster och icke,
mera än oundvikligt är, låter dem känna att de äro fångar."
"I sanning, det måtte icke vara till lycka, som hertigen hedrat vårt
hus med detta förtroende, då det genast medför den påföljd, att
min son glömmer sig nog långt, för att vilja undervisa mig i mina
skyldigheter. Dem vill jag dock hoppas att jag kände innan du blef
född."
Welam bugade sig för sin mor i det han sade: "Guds fred, moder. Nu
far jag till Hufvesta. Vredgas icke på mig nu, morkär, när vi just
skola skiljas." Han tog hennes hand, kysste den vördnadsfullt och
fick af sin mor en kärleksfull blick och några vänliga ord till
afsked.
Så högt än fru Margaretha älskade sin son, så glömde hon dock aldrig,
att af honom fordra den djupa vördnad, föräldrar denna tid ansågo sig
äga rätt till af sina barn, äfven sedan de voro fullvuxna och utgått
ur föräldrahuset. Welam var kapten vid flottan, men inför sin mor var
han ännu den ödmjuke, vördnadsfulle gossen.
Herr Jörgen Bahr ville han deremot icke anse med sonlig vördnad och
ödmjukhet, ehuru denne var gift med hans mor. Fru Margaretha åter
stod nu, mera strängt än någonsin, på sina rättigheter emot sonen,
sedan hon sjelf börjat finna det svårt, att uppfylla sin sednare mans
fordringar på ödmjukhet och undergifvenhet. Det gick henne, såsom det
ofta går menniskor af mindre ädelt sinne, att de på den, som står
under deras välde, hämnas det förtryck de sjelfva lida, ehuru sådant
oftast sker omedvetet.
En stund efter Welams afresa inträdde Jörgen Bahr till sin hustru,
nedsatte sig i en gungstol och sade, temmeligen vänligt: "Säger du
till åt Lisa, att hon hemtar mig tofflor, dessa skodon besvära mina
fötter."
Fru Margaretha steg genast opp och gick ut. När hon återkom, nedsatte
hon sig ej genast vid sin knyppeldyna, utan stadnade vid mannens stol
i det hon sade: "Fru Maria Johansdotter, min fränka, har bjudit mig
till sig, hon ernår låta döpa sitt lilla barn i dag. Jag skulle gerna
gå till henne, om så passar."
"Jag måste sjelf gå ut i afton, och båda kunna ej vara borta, ifall
fru Ebba skulle hithemtas under tiden."
"I afton. Vill du låta mig veta, hvilken tid du går ut?"
"Åhja, kanske klockan omkring fyra."
"Innan den tiden kunde jag mycket lätt vara hemma."
Jörgens blick mulnade, han teg, men såg ond ut.
Fru Margaretha sade ej heller något vidare, utan gick att sätta sig
vid knyppeldynan och började reda sina trådar. En stund tego båda.
Lisa inhemtade tofflorna. Slutligen trädde Jörgen dem på sig och sade
med detsamma: "Jag ref i ons ett hål på min gröna rock, det behöfver
lagas."
Fru Margaretha gick för att hemta rocken. När hon återkom, framtog
hon en korg, deri en mängd nystan förvarades. "Dessa passa ej i
färgen", sade hon nästan vid sig sjelf.
"Du köpte ju grönt silke häromdagen, såg jag", sade mannen.
"Ja, det finnes här, men det är för ljust, det duger icke. Men jag
vet att krämarn här midt öfver har att sälja silke, jag skall hastigt
gå dit och välja något passligare."
"Du tänker således icke foga dig efter min önskan, att du må stadna
hemma", sade Jörgen, med sammanknipna, darrande läppar.
"Jag förstod icke, att du hade något emot, det jag för ett ärende
skulle på ett ögonblick gå tvärs öfver gatan, och det är ju till din
rock, som silket behöfves", svarade fru Margaretha, som började känna
tårar stiga opp i halsen.
"Låt Lisa gå", svarade Jörgen bestämdt, med vredgad röst. --
Mycket ödmjukare, än man skulle ansett möjligt för fru Margarethas
kantiga figur, svarade denna: "Jag fruktar Lisa icke förstår att
välja."
Att mannens vrede nu steg högt, såg hon på läpparnes darrning, men
hade svårt att förstå, hvarmed hon så retat honom. Utan att dock
våga yttra något, gick hon att tillkalla Lisa, visade henne rocken,
lemnade åt henne silket och bad henne gå i krämarns bod, för att köpa
mörkare silke, och välja det i färgskiftning lika rocken.
Fru Margaretha vågade ej sätta sig för att försöka reda sin
knyppling, ty hon visste att mannen skulle anse det som
ouppmärksamhet emot det arbete, han ålagt henne. Hon satt derföre med
rocken i famnen till dess Lisa återkom.
"Hvad tänker du på, flicka", sade fru Margaretha fräsigt, och med en
slags belåtenhet omfattande tillfället att få låta emot någon den
harm utbryta, som började koka inom henne, "ser du då inte, att det
der silket är ljusare, än det du fick till prof, och du skulle ju
köpa mörkare."
"Silket är ju rätt bra likt", inföll Jörgen, "men du är alltid
otålig, hvem kan göra dig i lag."
Lisa gick och frun satte sig att stoppa med det olika silket, men
arbetet blef naturligtvis ej vackert, utan stoppen blef ganska
synbar. "Jag hade kunnat skicka den ut att lagas", sade Jörgen, när
frun lemnade honom rocken. "Det synes nog på arbetet, hur villig du
var att göra det."
Fru Margaretha vågade ej invända, det hon gjort sitt bästa och att
silkets färg var anledning till att det syntes; men den orättvisa
beskyllningen för ovillighet sjöd i henne.
Jörgen Bahr fortfor nu en lång stund, under tystnad, att låta
gungstolen gå. Fru Margaretha knypplade i tysthet. Slutligen yttrade
Jörgen torrt: "Fru Ebba och hennes döttrar torde snart vara att
förvänta, blir allt i ordning?"
"Jo, snart hoppas jag allt är ställd enligt dina ordres. Welam for ut
till Hufvesta. Han erbjöd sina rum, för att de fångna damerna skulle
kunna få mera utrymme, efter hans rum just stöta intill deras."
"Du kan ju taga dem alla."
Fru Margaretha såg på sin man, för att få reda på, om det var så hans
verkliga mening; men han vände sig ifrån henne emot fönstret. "Skall
jag då låta bortföra alla onödiga möbler ifrån dessa, liksom ifrån de
andra båda rummen?"
Nu vände sig Jörgen om, och fru Margaretha såg att han var nästan
blek af vrede: "Jag vänner du late bära bort dig sjelf först! Får
jag någonsin ha en oförbittrad stund för dig? Jag var så enkom nöjd
och glad, när jag kom hem; Hans Furstliga nåde var mig så särdeles
nådig, och hade låtit kalla mig, för att ge mig några befallningar
om de fångna fruntimmerna. Jag var så upprymd och tänkte få prata en
förtrolig stund hos min hustru. Men det hade jag bort veta förut, att
din motspänstighet alltid skulle förderfva hvarje glad stund."
"Min Gud, hvad är det då, som jag sagt eller gjort", frågade ängsligt
fru Margaretha.
"Det förstås, du är oskyldig och har aldrig felat, det vet jag nog
af gammalt! Hvad har du väl annat gjort, än motsagt mig hela tiden,
sedan jag kom in. Den undergifvenhet och aktning, du är skyldig din
man, den synes du rakt ej veta af. För husfredens skull, ger jag
efter i det längsta. Det är väl derföre du också aldrig vill ge med
dig, utan alltid skall ha din vilja fram. Ingen annan man skulle tåla
motsägelser af sin hustru, sådana du nu i dag ock hållit på med."
"Då äro de ock, i sanning, tyranner", utbrast fru Margaretha, "om
ej..."
"Det är så, ja. Jag känner den visan. Den sjunges alltid, att
männerne äro tyranner. Den har jag nog hört."
"Ja, _om_ det verkligen är så, att ingen annan hustru får följa sin
egen vilja så mycket, som jag, då äro, i sanning..."
"Envis i sista stunden! Kan du aldrig ge med dig och lära dig
undergifvenhet. Men se, lyda skall du, och kom ihåg att du aktar dig
härnäst. När du hör, att jag ärnar mig ut och vill ha dig hemma, då
har du ingen ro för att du skall ut. Huru mycket knotter och oväsende
gör du icke, för att jag ber dig laga några stygn på min rock! Och
när jag redan i dag bestämt för dig de två rum, fångarna skola bebo,
då kommer du åter och vill ställa efter din näsa. Nej, Greta, passa
på att foga dig, det är tid på, att jag blir herre i huset."
Fru Margaretha teg, men högt blossade rodnaden på hennes eljest bleka
kind. I detsamma kom Lisa och bad frun komma och se om ett skåp
blifvit rätt stäldt. Frun följde henne, men stadnade sjelf några
minuter i farstun, hvarunder hon girigt insög den kalla höstluften.
"Hvarföre blef jag skapt till qvinna. Att vara man, att herrska!
Detta vore lycka. Ja, jag tror jag kunde vara god, om jag vore man;
men hyckla och smila, den förtrycktas vapen, ha, jag föraktar dem.
Välan", här skrattade hon ett obehagligt skratt, "jag skall bli god
och lydig, jag skall hyckla, jag skall smila, jag skall sälja min
själ till list och elände. Jag har dock varit ärlig, om än kanske
stundom sträf. Ödmjukare kan jag ej vara! Var jag då verkligen
uppstudsig i dag? Nej, nej, jag var det icke! Men jag skall smila,
jag skall ljuga, jag skall låta kalla mig god, till belöning för min
lögn. -- Ha, qvinnor, också jag får ju qvinnor att herrska öfver.
Ha, ha, fru Ebba, hvarochen är herre öfver sin stackare, och nu är
ni min." Hon gick in i de rum, som iordningställdes för de fångna
fruntimmerna, och de anordningar, hon der vidtog, ökade ingalunda de
få beqvämligheter, man bestämt för dem.
Jörgen Bahr steg opp och slog några slag öfver golfvet. "Ja,
giftermålet är en säck med många ormar och en ål uti, huru hoppas att
just få tag i ålen! Sådana äro qvinnorna! Bland tusende, hvar finner
man en, som är foglig och icke träter emot i det sista? Sedan den der
smulan ungdomsrosor är förbi, återstå blott taggarne. Dumt att gifta
sig med en gammal qvinna. Då får man ej ens den der smulan fägring,
och hvad är sen hela slägtet värdt. En hushållerska, som sköter mitt
hus, kan jag köra bort när jag vill; en hustru kan jag ej slippa.
Hvad vill man göra, man får väl lof att dra sitt kors med tålamod.
Men visst skall frun lära sig lyda utan invändningar, dertill är jag
herre i mitt hus."


XXVI.

Långsamt skrider tiden, men den går dock framåt äfven för fången.
Om fru Margaretha trodde sig kunna reta fru Ebba, och sålunda vinna
välde öfver henne, så hade hon alldeles missräknat sig. Fru Ebba
syntes knappt märka de små förtretligheter, som hennes värdinna,
eller rättare fångvakterska, kastade i hennes väg. Icke heller
tycktes hon fästa sig vid de många umbäranden, hvartill hon var
tvungen, då hertigen till de fångnas uppehälle icke bestod något, men
deremot alla dyrbarheter blifvit dem fråntagna. När Fru Margaretha
inför sin man ödmjukat sig och erkänt sig saker till alla möjliga och
omöjliga förseelser, och i djupaste vördnadsfullhet jakat till allt,
hvad han talat, då jäste ofta hennes sinne så, att hon velat i raseri
krossa både honom och sig sjelf. Men hon skrattade då sitt hemska
skratt och gick in till sina fångna gäster, för att ge luft åt den
qväfda branden. Men i sitt höga, sorgsna lugn satt fru Ebba oåtkomlig
för hvarje stickord och hvarje försök att reta henne. De unga voro
dock mindre sansade, och isynnerhet Hebla grät ofta af förtret, när
fru Margaretha lemnade rummet.
Fru Margaretha lyckades mer och mer att behaga sin man. Hon utförde
orubbligt sin en gång fattade föresats att skaffa sig ett mildare
bemötande, genom list och förställd ödmjukhet, då hon ej lyckats
behaga honom genom sitt ärliga, om än något sträfva och kantiga,
sätt. Till sin förvåning märkte hon nu, att hon inom kort vann frihet
och makt, i stället för det fordna tvånget, och dock led hon deraf,
ty hon föraktade sig sjelf för sin falskhet.
Stundom blef den rol, hon antagit, ganska svår att spela. Så hvarje
gång hennes man började tala om sin unge stjufson och med harm utfara
emot honom och klandra honom för det han icke syntes i föräldrahuset.
Att höra Welam beskyllas för att söka dåliga sällskaper och dylika
förebråelser, var en svår pröfning, men fru Margaretha åtminstone
teg, om än hon ej presist kunde förmå sig att jaka med. "Det är
endast din vanliga sjelfvillighet, som gör honom omedgörlig. Är
han icke mot dig mjuk som vax? Men du låter honom fortfara i sin
uppstudsighet, bara för att förarga mig. Eller vågar du påstå, att
han icke på din befallning skulle besöka sitt föräldrahem?"
"Jag skall bjuda till, min herre och man, att få honom hit. Behagar
du tillåta mig att resa ut, för att vidtala honom, så skall jag
föreställa honom att han har orätt."
Med tungt hjerta begaf sig fru Margaretha på väg. "Min son, min son,
skall jag inför honom bruka list och lögn! Aldrig -- Welam, min
Welam. Skall din moder hyckla inför dig. -- Aldrig! Må mig hellre
drabba hvad som helst! Och dock måste jag ju säga honom, att jag
kommer till honom af längtan att se honom blott, jag måste ju be
honom för _min_ längtans skull komma till hemmet på några dagar; och
det är ju dock icke sannt, att det är derföre jag ber honom komma,
utan för att Jörgen så vill. Men säger jag honom detta, så kommer
han icke, och min herre har ju ålagt mig att skaffa honom hem. Han
tål icke att Welain visar honom motvilja. Men är det då falskhet af
mig att bedja honom komma? Jo -- jo -- det är så, huru mycket jag än
längtar, men för _min_ skull hade jag aldrig velat tvinga honom. O,
min Welam, tvång är så tungt att bära, att jag ej ens ville pålägga
dig moderskärlekens! Dock, det måste ske! Min pligt är lyda -- jag
skall lyda, må Herren förbarma sig öfver min själ."
Fru Margarethas bön till sonen att dock komma hem, emedan hon ej
längre förmådde sakna honom, måste villfaras, och Welam lofvade snart
komma, för att dröja hemma några dagar, ehuru motvilligt han gaf sitt
löfte.
Akta dig, Welam, akta dig du unge, du sköne, res icke till din
moders hus! stadna ute på ditt kära Hufvesta. Moder, moder, bjud
icke din son komma. Var vild, var motsträfvig, var blott denna gång
uppstudsig, följ blott denna gång ditt inres varnande röst. För icke
din älskling till döden!
Welam begaf sig följande morgon på väg, för att besöka sin mor. Han
kastade sig på sin häst, men hans sinne var icke gladt och lätt, som
vanligt. Det tycktes honom tungt att besöka sitt hem, nu ett fängelse
för ädla qvinnor, och beherrskadt af en stjuffader, som han ej kunde
älska. Han red framåt, utan att ge akt på den bekanta vägen, då hans
häst skyggade, ryckte häftigt till och hade nära kastat honom mot en
stenhop, om han varit mindre god ryttare. Härvid vaknade Welam ur
sin tankfullhet och varsnade en liten gumma, som stod vid vägen och
som med sina besynnerliga rörelser och kastningar med armarna, hade
skrämt hästen.
En ung riddersman ansåg sig stå så högt öfver en person af folket,
att han knappt kunde tänka sig möjligheten af, det en sådan kunde
våga försöket att retas med honom. Welam var redan förut misstämd,
och att bli mål för en gammal gummas gyckel, var mera än hans tålamod
kunde fördra. Med ett häftigt "ur vägen hexa", gjorde han en hastig
sats framåt; men gumman, i stället för att gå ur vägen, räckte ut sin
hand för att fatta i betslet och rycktes af hästen ned, föll omkull
och tumlade i diket.
Welam ägde dock icke nog af sin samtids förakt för den ringa, för att
rida bort och lemna gumman åt sitt öde; hans harm svalnade genast,
när han såg hennes missöde, och i detsamma kastade han sig af hästen,
för att se om hon skadat sig.
"Hi hi hi, si på Hufvestaherrn! Den fattiga rider han ned i diket.
Han kommer nog sjelf med ännu. Jo jo, svarte Klas reste, han, men
hela boet är qvar ännu! Men honom, som var mitt hjertas barn, honom
ha de pinat och plågat till döds. Åh håh, så fager kind! Jo jo, den
är god att smeka åt sotnäsans flicka! Men blodig hands barn, smeker
med blodig hand."
"Understå dig att röra vid mig", skrek hon till vildt, när Welam
räckte ut handen för att hjelpa henne opp, och stod med detsamma
sjelf med ett hopp högt på stenhopen. "Gå, gå bara. Allt färdigt. Ock
Hufvesta! Förräderi ock kungamord, nesa och ärelös död rufva der.
Hufvesta, akta dina herrars hufvuden, de vilja ej sitta fast, hi hi
hi." Med detsamma var gumman försvunnen i skogen.
Welam kastade sig åter på sin häst och hans sinnesstämning blef ej
bättre efter detta möte. Hexor och trolleri hade aldrig hans glada
sinne frågat efter, eller befattat sig med; men nu kom det honom så