Sigrid Liljeholm: Roman - 09

Total number of words is 4802
Total number of unique words is 1645
31.6 of words are in the 2000 most common words
42.3 of words are in the 5000 most common words
47.1 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
vredgad röst, "och vakter och ser eder före, att det icke må gå eder,
som med presten i Rautalampi, den jag nu håller fången, och om än
bönderne hafva sluppit fria, så är dock eder dom ännu icke fälld; de
voro fåren, J de falske herdarne. Att jag släppt dem, har jag gjort
af christeligt medlidande och för att skona oskyldigt blod, ehuru
både mig och krigsfolket alltför mycken anledning är gifven, att icke
längre hafva fördrag. Längesedan hade jag kunnat låta nedlägga dem
allesamman, men bland dem funnos oskyldige, som blifvit förledde,
och jag har haft betänkande vid att deras blod skulle gjutits med
de skyldiges, och jag har blott velat straffa de förrädare, som
dem förledt. Såsom röfvare och själamördare hafven J förfört eder
hjord, att de nu äro slagne och nederlagde. Eder hade tillkommit att
lära folket lefva som kristne män, och J hafven lärt dem att blifva
förrädare mot sin konung och ed."
Men Johannes svarade: "Är icke bonden en menniska, skall icke äfven
han äga rätt att befria sig från öfvervåld och tyranni. Herr Klas,
också J skolen engång komma att stå inför Guds dom, huru viljen J då
svara för allt det myckna blod och elände, som J öfver detta land
dragit. Då hjelper eder icke edra många höga embeten."
"Svaren blott J, herr Johannes Slurk, för edert samvete, med Gud
vill jag hoppas att kunna svara för mitt, och tror stadeligen att de
mångas blod, det jag nödtvungen gjutit för min konung och min trohet,
icke skall falla på mitt hufvud, utan på dens, som allt detta elände
vållat, och på dem, som varit uppviglare och förfört den okunnige
allmogen. Och just J, herr Johannes, som här pöser inför mig, liksom
om det vore prestens kofta, och icke hans hjerta, som gjorde honom
helig, J hafven varit en af de värsta."
Äfven med presterne blef slutet af förmaningen detsamma, som med
bönderne. Mot högtidligen afgifvet löfte om att hädanefter förhålla
sig troget och stilla, fingo de alla sin frihet att återvända hem,
endast herr Johannes Slurk straffades med att få hos sig en mängd
knektar förlagde, emedan han ej ens nu visade någon håg att foga sig.


XVII.

Det led mot våren. Klas Fleming hade återkommit till Åbo, sedan nu
äfven de många spridda uppresningarna i olika trakter af landet
efterhand blifvit dämpade och strängt bestraffade. Hertig Carl och
hans anhängare utöste nu öfver Fleming all deras vredes bitterhet.
Köttmånglaren, blodhunden, voro de vanliga benämningar, hvarmed han
omtalades, och hvarje i striden fallen bonde omtalades, som ett nytt
bevis på hans blodgirighet och tyranni.
I ett bref från denna tid säger Fleming huru, oaktadt böndernes
löfte att förhålla sig stilla, de dock, eggade af prester och andra
hertigens ombud, åter rest sig, huru de vildt härjat och huru de
sedan i striden mot krigsmännen kommit till korta, och beklagar
bittert, att sålunda många hundrade menniskor blifvit ihjälslagna,
hvilka, om de icke blifvit förledde, skulle hafva i lugn suttit i
sina hem. En af hertigens män yttrar härvid med salfvelse: "se huru
många herr Klas sjelf säger sig hafva slagit ihjäl!"
Som vanligt hållande alla styrelsens trådar i sin hand tillbringade
Fleming nu en kort tid i Åbo under arbete åt många håll. Otaliga
bref, som ännu finnas qvar, bevittna hans rastlösa nit och
verksamhet, och deraf ganska många uppsatta och skrifna af hans egen
hand. Huru många herrar kunde på denna tid göra detsamma, och dock
talar man sällan om Klas Fleming, utan att orda om hans brist på
bildning. Utgifvaren af en stor samling svenska urkunder, säger: "Man
nekar ej att Klas Fleming var mycket obildad, men ej i jemförelse med
sina embetsbröder. Stilen är vida bättre än mången af rådsherrarnes i
hans tid."
Efter slutadt dagsarbete inträdde han en afton till fru Ebba, för att
en stund i förtroligt samspråk glömma dagens ledsamheter. Fru Ebba
omnämnde nu, att hennes döttrar jemte Sigrid slutat sitt arbete med
mattan, och omtalade dervid de ord, som mäster Sigfrid tidigare hade
fällt om den och hvilka förekommit alla fruntimren så olycksbådande.
"Ja", sade Fleming, "detta påminner mig om, att äfven jag blifvit
hotad med trollskott. Kära min Ebba, håll du väl vård om att ingen
får lugga mig, ty derpå beror alltihop. Emellertid måste jag nu, till
en början, ta bort min lugg ifrån din vård, ty utan den kan jag väl
ändå svårligen resa, och jag måste i morgon företaga en färd österut,
i angelägenheter i konungens och landets tjenst. Unge herr Enevald
Fincke torde jag medtaga. Han har redan engång visat sig villig att
för min skull göra sig möda, om än den saken var ett lappri. Han är
dock en konungens man. Krångliga tider att lefva uti för mången. Vår
konung och herre hotar, som rätt och tillbörligt är, med strängt
straff en och hvar, som sällar sig till förrädarne och är upprorisk,
och hertigen vrider och vränger och hotar äfven med strängaste straff
alla förrädare. Men i hans mun betyder en förrädare den, som är sin
laglige konung huld och trogen. Menniskorna synas ej veta, hvartut de
skola luta sina hufvuden; luta de det åt höger, så göra de mot tro
och ära och hotas med straff af hans konglig majestät, luta de det åt
venster, så sker dem samma hotelse af hertigen. Men mig synes, att
hufvudet dock må veta hvad samvetet säger, och detta kan väl ej föra
mer än ett tal."
"Blir resan långvarig för dig, min herre och man?"
"Troligen icke, jag måste skynda hit åter. Flottans utrustning
börjar brådska, att den må vara i skick att begagnas i hans kunglig
majestäts tjenst. Det blir snart vår."
"Måste du nödvändigt göra denna resa? Jag vet ej hvarföre den
skrämmer mig. Du har så mången gång varit ute för farlighet, jag
rädes du slutligen ej kommer med lifvet från dina färder."
"Nå, i sanning, jag tror att min Ebba vill stänga mig i
kakelugnsvrån."
"Och mången gång har du gått ut i farlighet; och en gång kan väl
faran drabba!"
"Vore det än så, så går jag äfven denna gång i konungens ärender. Men
nu är ju allt fredligt och ingen fara för handen. Dock skulle det än
så vara, så skulle jag alltid med öppet sinne gå den emot, ty lifvet
har aldrig varit mig så kärt, som själens salighet och äran. Men",
tillade han leende, "hvartill sådana allvarliga ord, som äro alldeles
för mycket nu. Det är ju blott på en kort resa jag far."
Följande morgon afreste Klas Fleming; fru Ebba stod länge och såg
efter honom och sade slutligen: "Ebba Stenbock, Klas Flemings maka,
är hon ett barn, som gråter när sköterskan går i nästa rum."


XVIII.

Doft gick ett rykte ut öfver landet. Klas Fleming är död, hviskades
det först tyst, hemligt, från mun till mun, liksom om ingen velat
uttala ordet, af fruktan att den väldige ännu skulle uppstå och
straffa den, som om honom talat osanning. Snart blef ryktet
högljuddare och tusende tungor omtalade nu nyheten. Hertig Carls
anhängare jublade, och hertigen sjelf skref: "Vi förnimme att Gud
hafver den blodhunden Klas Flemings grofva missgerningar straffat och
honom genom en hastig afgång uti sin grymhet falla låtit."
Konungens trogne åter klagade, ty deras och den kungliga sakens
starkaste stöd var krossadt, och ingen kände sig ega en kraft, som
kunnat ersätta hans, den oböjliges. Bittert klagade en af Finlands
ädlaste män: "Gud allsmäktig hafver tagit hans herrlighet ifrån denna
onda verlden, hvars själ Gud evinnerligen hugsvale." Alla stodo som
förlamade af ett åskslag. Den store, den mäktige anden hade fallit,
han, som brutit sin väg rakt som viggen genom trädet, orörd af
smicker, löften och hotelser, orörd af tadel och hån, blott lydande
hvad han ansåg för rätt. Eller såsom en af hans fiender om honom
klandrande uttryckte sig: "Herr Klas var en enfaldig man, som ej
förstod sig på annat, än att gå raka vägen fram", ett tadel, jemngodt
med det skönaste beröm.
Allmänna sägen var, att Klas Fleming dött af trollskott från
Österbotten. Några stämmor höjde sig, som påstodo att hertig Carl
låtit förgifva honom; alla voro öfverens derom, att han fallit för
ett hemligt nidingsdåd.
Utan fruktan vågade nu alla skymfa den fallne. Icke allenast
hertigens anhängare sågo sig nu hafva fritt spel, men äfven många,
som hittills tvekat hvilket parti det vore säkrast att luta sig
till, hopade nu öfver den döde alla skymford, alla lögner och
beskyllningar, för att sjelfva fria sig från misstanken att hafva
hållit med honom. Och ända till vår tid har ett återskall trängt af
den dom, som öfver den store döde fälldes af hans fiender; ty snart
blef en tid då hvar och en, som velat freda hans minne, nödgades tiga
för att icke på sig sjelf fästa en farlig uppmärksamhet.
Men historiens dom revideras stundom. Ur archivernas damm framdragas
åter gömda och glömda handlingar, som undgått den förödelse, hvilken
oftast drabbar det besegrade partiets skrifter. Ändteligen hafva de
skuggor börjat skingras, hvilka man hopat öfver Klas Flemings minne.
Det blef Enevald Finckes sorgliga uppdrag, att till Fru Ebba frambära
den sista helsningen från hennes make: "Kort blef den tid honom
unnades till beredelse", sade denne, "men han syntes ock genast
beredd, när han anade att det var döden som nalkades. De sista
jordiska omsorger, som sysselsatte hans herrlighet, voro tanken
på huruvida han kunde få se hos sig eders frudöme, 'in kära och
älskeliga maka och mina kära barn.' Lugnt och förtröstansfullt var
det samtal, han förde med presten, som han låtit kalla. Hans sista
ord voro: 'Gud, konung, maka och barn.'"
Fru Ebba satt blek och tyst. Om hon hörde hvad som talades, visste
man ej. Endast på fållarna af doket, som betäckte hennes hufvud,
kunde man märka en darrning. Hennes döttrars omsorger, sonens
hjertliga ord, intet syntes kunna väcka hennes uppmärksamhet. Endast
då Johan Fleming, hennes unge, ridderlige son, kom för att säga henne
farväl, då han skulle resa för att åtfölja sorgetåget till Åbo, då
slöt hon honom under våldsam rörelse till sitt bröst.
Långsamt rörde sig tåget framåt. Rastade, som till ståten hörde,
länge på hvarje hviloställe. Mat och dryck skonades icke. Flera
tunnor öl, åtskilliga får, dussintals harar och fåglar, fläsk utom
mångahanda andra slags matvaror förtärdes hvarje dag. Det var som om
en furstlig person skulle, enligt tidens sed, blifvit beledsagad till
sitt hvilorum. Slutligen hann sorgetåget dock Åbo. Den döde skulle
här bisättas, till dess allt hunnit ordnas för begrafningen, som
skulle ske i Pargas kyrka, under hvilken godset Qvidja lydde.
Kring den på en katafalk hvilande likkistan, hvars lock var
aflyftadt, stodo fru Ebba och hennes döttrar, jemte andra adeliga
fruar, anförvandter till den hädangångne. Alla till saken hörande
ceremonier voro förrättade. Sorgetåget aflägsnade sig till de rum,
der mat och dryck för gästerna var anrättad. Äfven Johan hade åter
intagit sitt rum i tåget och följt bort dermed. Nu skulle äfven
fruntimmerna gå att intaga sin plats i sorgrummen. De gråtande
flickorna medfördes af de andra fruntimmerna, men fru Ebba gjorde en
vink med handen att hon önskade qvarstanna. Hon lemnades slutligen
allena. Nu lutade hon sig ned öfver den döde och brast i en häftig
och våldsam gråt. Dock icke länge lemnade hon sig åt detta utbrott.
Snart reste hon sig åter, lade sin hand på den dödes bröst och sade:
"Död hafva de nedlagt den ädlaste, men hans anda skall lefva. Må du
i himmelen höra mitt löfte. Svag är min qvinliga hand, svagt är mitt
sinne, som hittills endast slutit sig till sitt stöd; men här lofvar
jag heligt, vid detta stoft, som en niding skiljt från den ädlaste
själ, som bott i mensklig hydda; här lofvar jag att ditt verk icke
skall falla, så länge en qvinnas hand kan hålla det oppe. Må din
ande gifva mig den styrka, jag behöfver. Aldrig, så länge jag förmår
något, skall din mördare ohelga din hvilostad med sitt välde --
aldrig, om Ebba Fleming _kan_ hindra det."
Nu reste sig fru Ebba och lemnade kyrkan med jemna steg. Den bittra,
tröstlösa sorgen syntes hafva gifvit vika. Hon framgick med säker
hållning och uppfyllde med lugn och ordning sin plats som värdinna
för en talrik mängd gäster.
Sedan de sorgliga högtidligheterna voro förbi, började fru Ebba sjelf
att påskynda sin sons afresa till Polen. Honom tycktes nu tungt att
lemna sina kära i deras sorg, men fru Eba ville att ynglingen skulle
i den yttre verlden förströ sitt sorgliga sinne. Dock ansåg hon att
han borde till konung Sigismundus frambära sin faders sista helsning
och tillika förklara sin egen beredvillighet, att egna sig åt hans
tjenst. Dertill skulle han redogöra för förhållandena i Finland
och bedja om undsättning för dem, som höllo konungens sak oppe.
Midsommardagen afreste unge Johan Fleming. Med tungt hjerta lemnade
han mor och systrar i ett oroligt land, utsatta för möjligheten af
ett anfall af hertigen. Dock hoppades han att hertigen ej skulle våga
lemna Sverige, af fruktan för att konungen emellertid kunde inträffa
der. Ännu tyngre var skiljsmessan för fru Ebba och hennes döttrar,
och de anade dock icke att intet återseende skulle dem förunnas.
För den unge, som beger sig ut i verlden, med hjertat fullt af
lysande och glada förhoppningar, skingras snart nog alla mörka
tankar. Ett utmärkt vänligt emottagande vid hofvet, konungens nåd
och alla sköna damers välvilja, mötte den unge, älskelige sonen till
honom, som varit det trognaste och mäktigaste stödet för konungens
makt i hans fädernerike. Sigismund utnämnde genast unge herr Johan
Fleming till sin kammarherre, och hoffolket täflade om att visa honom
artighet.
Då nu efter Flemings död endast fruntimmer funnos qvar i sorgehuset,
och dertill förhållandena blefvo allt osäkrare och mera hotande för
Finland, ville Peder Banérs föräldrar icke längre qvarlemna honom
der, utan begagnade en lägenhet, som yppade sig, att återhemta honom
hem. Peder öfverraskades af påbudet att komma hem. Far och mor och
syskon voro kära, men att fara från Åbo, det hade dock sina bekymmer.
Johan var nu väl borta, och det var allt ledsamt, men att lemna Hebla
isynnerhet, var högst tråkigt. Då Peder knotade sade Hebla: "Veli,
Veli", och utan att hon tillade mera, förstod Peder hennes mening,
och bjöd till att lugna sig.
Med outtröttlig ifver arbetade fru Ebba på fästningsverkens noggranna
iordningställande och slottets provianterande, emedan ett anfall
af hertigen fruktades. Hon anordnade allt på det noggrannaste,
ställde försvarsanstalterna i det bästa möjliga skick. En stor
förändring syntes hafva föregått hos henne. Den milda qvinnan, alla
nödlidandes hjelperska, som så ofta försonande trädt emellan, då
herr Klas varit nära att låta sin vrede drabba, hon stod nu som
en djerf och kraftfull borghöfding i spetsen för krigarne, och
ledde försvarsanstalterna. Det bästa manskapet inkallade hon till
slottets försvar, och inbjöd sig till råd och biträde de pålitligaste
höfdingarne. Och Flemings enka åtlyddes.
Herr Erik hade, jemte andra krigsöfverstar, varit sysselsatt att
vidmakthålla ordning bland knektarne, och tillhålla dem att ej
betunga allmogen mera, än oundvikligt var, och att qväfva uppror
och oordningar, som ännu här och der utbröto. Djupt och af redligt
hjerta, sörjde han Flemings död, så väl för den oersättliga förlust,
som drabbat konungens sak, som för den enskildta vänskap, han hyste
för sin höge vän. Han skulle nu gerna hafva återfört Siri hem,
sedan lugnet tycktes temmeligen återstäldt och ej heller biskopen
mera syntes erna göra någon sak af Siris föregifna öfvergång till
katholicismen; men Karin och Hebla bådo så hjertligt att hon måtte
qvarstadna, dem till tröst och trefnad, att han ej ville motsäga dem.


XIX.

De unga flickorna voro glada, att stundom få utbyta slottets tjocka
murar och små fönster, emot det vackra Qvidjas parker och lundar.
Äfven fru Ebba sjelf reste någon gång ditut, för att låta ordna sin
herres graf. Hon ville icke låta flytta hans stoft bort från Åbo,
innan allt vore färdigt. I Pargas kyrka hvilade redan förut hans
fader, herr Erik Fleming; invid dennes stora grafsten skulle nu
grafven muras för herr Klas och anläggas så, att äfven fru Ebba sjelf
der med tiden finge hvila. Äfven skulle ett monument uppsättas öfver
grafven.

På Qvidja reste sig ett högt gråstenstorn; det qvarstår der än i dag
som en skepnad från forntiden, och talar om den tid, då Klas Fleming
och hans ädla maka brukade vistas derinom. Men i de rum, derifrån
ofta Klas Fleming, enväldigare än mången konung, styrde Finland, der
gnaga nu råttorna på de rika sädesförråderna från Qvidjas vidsträckta
åkrar.
De första årtiondena af detta sekel stodo ännu de tvänne rum, som
utgjorde tornets tredje våning, i gammaldagsdrägt. I de djupa
fönsternischerna funnos stolar med Adam och Eva broderade, jemte
kunskapens träd, på hvarje dyna. Färgerna voro urblekta, och det hela
såg ut som om det kunnat vara en återstod af dessa rums utseende för
200 år sedan.
Gerna älskade man då att tänka det här, i dessa rum, en gång vistats
den mäktige Klas Fleming, den stolta Ebba Stenbock, deras unga, glada
döttrar och den ridderlige, ädle, unge Johan Fleming; han, hvars
korta lefnads sorgliga slut blifvit en af de sägner, som barnet redan
hör med andlöst deltagande, och som sedan bo i hjertat, så länge det
kan klappa varmt.
Herr Erik Liljeholm vistades ofta med de unga flickorna på Qvidja,
såsom deras stöd; stundom fick då Enevald Fincke äfven göra der ett
besök och var hos alla de unga en välkommen gäst. Hebla påstod att
han bestämdt var den vackraste af alla de unge ädlingarne i Åbo.
Karin skrattade åt hennes barnslighet, Siri teg och rodnade och sade
ingenting.
Då hände väl att Hebla skrattade och påstod att Siri var ond på unge
herr Enevald. Siri hade ej ens åt de båda systrarna anförtrodt sin
hemlighet. Nu brydde henne Hebla åter: "Du är bestämdt förtretad på
honom, du vill ju knappt tala med honom. Och han, som är så vacker,
så ståtlig. Och hur han dansar, och hur han tumlar sin häst. Nej,
i sanning, nog syns det ändå på dem, som vistats i utlandet; de ha
annan syn med sig, än våra dabbiga finnar."
"Nå, tråkiga äro ni båda två. Ingendera säger ett ord", fortfor Hebla
om en stund. "Har han kanske icke varit nog artig emot jungfrurna?"
"Artig, det är han visst alltid", svarade Karin, "och visserligen en
hygglig ung junker, och galant och förekommande. Men jag vet ej huru
han, när han är som artigast, förefaller mig som om han ville ställa
en i glasskåp likt en helgonbild. Hans hustru ville jag åtminstone
aldrig bli."
Hebla skrattade. "Nå hvad har du emot att vara ett helgon och sitta i
glasskåp och dyrkas och se alla karlar för dina fötter?"
"Nej jag vill vara en menniska med lif och rörelse, och få uträtta
något, som gör mig och andra menniskor nytta och glädje. Icke ville
jag vara en helgonbild, som man knäböjer för, men som ändå i det hela
ej är något annat än en påklädd docka i sin ägares hand."
"Bäst man talar om trollet så kommer det", utropade Hebla. "Der kommer
han ju nere på vägen. Siri, Siri, hvad rodnar du nu åter så orimligt!
Jag tror presist att du icke vore så emot att komma i glasskåp. Men
hvem är den andre herrn, som följer honom?"
"Det är ju min far", sade Sigrid.
"Honom igenkänner ej Hebla, men väl den unge herrn", skämtade Karin.
"Men i sanning, Hebla, du pratar mycket mer än en ung flicka bör
tala."
"Nå ja, något måste jag väl också få prata om! Tacka vill jag när
Peder var här, då fick jag med honom slabbra bäst jag ville. Men nu
skall allt vara så klokt, kantänka, när man talar med stora syster.
Men pratar jag för mycket, så förpratar åtminstone Siri sig icke, det
är då säkert."
"Derföre är också Siri dubbelt klokare än du. Siri pratar icke
mycket, men derför säger hon också icke så många dårskaper som du."
Hebla neg. "Tackar ödmjukast. Ja, och moraliserar ej heller så
förnuftigt som du! Men kom nu, så gå vi ned. Herr Erik kommer ju
gerad hit. Herr Enevald syns gå in i fogdbyggningen. Nå, nog vet
man att han måste borsta dammet af sina fötter, fast ej vägen från
stranden är lång."
Siri hade stått och sett utåt vägen, men så gerna hon än velat, så
gick det ej an att springa emot Enevald. Nu, sedan denne lemnat herr
Erik, var Sigrid som en fågel utför trapporna och hann ännu helsa sin
far på gården.
"God dag, min lilla flicka. Se så rask och glad du ser ut. Allt
rödare bli dina kinder här på Qvidja. De syntes mig hafva bleknat en
smula i våras. Men nu kommer jag för att hemta jungfrurna och dig
till Åbo. Fru Ebba längtar efter sina döttrar."
Under detta tal hade herr Erik och Sigrid hunnit in. Nu inträdde
äfven Enevald. Sedan han helsat Kathrina och Hebla vände han sig till
Sigrid, som stod blyg bredvid sin far, och då han tog hennes hand för
att helsa, märkte hon i hans handtryckning så mycken mening, att hon
rodnade ännu mycket djupare.
Nu tog herr Erik till orda och sade, att fru Ebba önskade, det de
unga skulle komma till staden. "Hennes frudöme rädes att hertig Carl
dock möjligen ännu i sommar, kunde komma för att belägra fästet, och
han kunde väl lätt skicka en liten galeja hit ut i skärgården, för
att kapa bort det fagra bytet härifrån Qvidja, och sedan hålla det
som en gisslan att dermed tvinga henne till eftergift. Hon längtar nu
ock mycket efter att hafva sina unga döttrar omkring sig."
"Ja, vi komma genast", svarade straxt Hebla, och Karin tillade: "Herr
Erik, vill ni väl utdela befallning om slup och roddare?"
"Vi äro just hitkomne, Enevald Fincke och jag, för att exportera
jungfrurna lämpligen till staden."
"Men säg mig", utbrast Hebla, "Arvid Eriksson är ju kommen. Är han
allt lika glad? Det skall bli roligt att få någon att skämta med!
Alla äro här så högtidliga och tråkiga."
"Tror jungfru Hebla att en gammal karl, som har vigtiga
förrättningar, skall hinna med att mycket bry sig om en så der liten
jungfru?"
"Liten, alltid liten, jaha, just som det vore så vackert om jag vore
så lång som J, herr Erik; ja det vore rätt, det är visst, låt se att
hur liten jag än är, skall han nog prata med mig. Gammal karl! ja
hvad sen, han är glad och icke en sån der trumf, som ni alla med edra
kyrkminer. Farkär var än mer gammal han, men nog höll han ändå af
sin barnsliga Hebla", och så trillade stora, klara tårar ur hennes
lifliga, blå ögon.
Arvid Eriksson Stålarm, af Sigismund tillsatt att öfvertaga högsta
befälet i Finland, hade inträffat i Åbo. Han hade just låtit anmäla
sig till besök hos fru Ebba, då de unga flickorna nyss inträffat på
slottet.
Mötet var i början något stelt. Arvid Eriksson hade visserligen stått
i skyldskap till hennes make, genom sitt gifte med Elin Fleming,
men emellan riksmarsken och Arvid Eriksson, hade på sednare tider
rådt ett spändt förhållande. Stålarms vänliga och fryntliga väsende
tillät dock ej fru Ebba, att länge vara honom obenägen. Sedan de en
stund samtalat, sade Stålarm: "Eders frudöme ville nu låta gömdt vara
glömdt. Knottrade jag ibland mot herr Klas, så kunnen J vara viss på,
att han icke gaf mig sämre igen. Men i ett afseende stämde vi dock
alltid öfverens, och det var i vår trohet mot vår konung. Väl kunde
man mången gång bli flygande ond på honom; men så lofvade han ock slå
hufvu't af mig, och så var det qvitt, det ena med det andra. Och nu,
ädla fru, har jag äran vara eder riddare och denna unga dames (här
böjde han lätt ett knä för Kathrina) och ber jag eder icke försmå
mig, sådan jag här synes. Sköna damer ha i mig alltid haft en trogen
tjenare."
"Ändå jag då, mig låtsar käre farbror alls icke om", sade Hebla, som
i detsamma hoppade fram. "Har då käre farbror alldeles glömt mig?"
Arvid Eriksson betraktade henne ett ögonblick, tog henne derpå med
båda händerna om lifvet, lyfte opp henne och kysste henne. "Se på att
du blifvit så stor, att jag knappt känt igen dig, yrväder. Men nog
får du ännu äta några kakor bröd, innan du växer helst så der högt.
Och förr än du blir åtminstone så lång, lär väl ingen ung herre ens
böja knä för dig, än mindre gamle Arvid Eriksson."
Fru Ebba log svagt. "Ack herr Arvid. Tiden är för sorgelig att skämta
nu."
"Änej, käraste eders frudöme, ju sorgligare tid, ju bättre behöfs
skämtet. Intet blir bättre med att sitta i knuten och gråta. Herr
Klas är borta, och en pelare var han, det må jag säga på hans mull;
men visst vilja vi dock se till att ej hertigen får klösa öronen af
finska björnar. Jag tänker väl han för i år icke skall våga nässja
hit; men hur det än går, skulle man än råka i hans klor, så må man
då gladeligen slå sitt lif i backen för sin kung och sin heder. Dock
vill jag tro att räfven ej vågar springa ut ur kulan i år, ty han
kan ej veta hvad stund vår laglige konung och herre sjelf infinner
sig i sitt rike, och då vet hertigen nog att hans välde skulle ta
ett snöpligt slut, om han ej vore hemma sjelf för att vakta det. Och
gifve Gud att hans majestät redan vore kommen till sitt arfrike, att
försvara sitt land och sin krona."
Oaktadt Stålarms ankomst, fortfor dock fru Ebba att vara fullt
verksam, egentligen med provianteringen. Hennes ögon voro oaflåtligt
vaksamma. Tidigt och sent var hon i rörelse, öfverallt såg hon
med egna ögon, hvarje råglår som fylldes, hvarje köttunna, hvarje
brödspett höll hon räkning på och eftersåg att allt skulle vara
godt och ordentligt förvaradt, så att besättningen ej behöfde lida,
hvarken af knapp, eller dålig föda. Öltunnorna fylldes med godt öl,
maltet eftersågs att det icke fick unkna. Några af de unga flickorna
åtföljde henne vanligen på hennes vandringar inom slottet, oftast var
det Sigrid, och hon blef snart väl underrättad om allt hvad i slottet
fanns, och om alla anstalter, som vidtogos till dess befästande och
försvar. Härunder blef hon allt mera känd af folket i slottet, eller
huset, som det kallades, och de gamle, uttjente, gråa krigare, som
hade sig anförtrodda åtskilliga af de fredliga befattningarna inom
slottet, sågo alltid vänligt efter den unga flickan, der hon så
stilla gick sin väg fram, logo godt i sina gråa skägg när hon talade
vid dem, eller vänligt hjelpte dem att utfundera något godt sätt att
ordna hvad dem ålåg, eller hemtade ett stop öl åt en gubbe der han
stod i sommarhettan och mätte in den dammande rågen eller dylikt.
Under konung Johans tid, hade en ny mur blifvit uppförd i halfrundel
neromkring slottsträdgården på uddens yttersta spets, sålunda att man
kunde gå omkring den ytterom, när ej vattnet var högt. Äfven denna
eftersågs nu, att intet fel skulle vara derpå, ehuru ifrån den plats,
som af muren inhägnades, icke fanns någon port till slottet. En liten
lucka i muren, anbragd för att derigenom kunna utsopa ogräs och stök
ur trädgården, eftersågs äfven, beslogs fastare och fastgjordes genom
en hake, som ej kunde öppnas af någon annan än den, som dertill kände
mekaniken. Åt denna sida vette endast det gamla slottets höga tjocka
väggar och här och der högt uppe någon liten glugg, men fru Ebba
ville icke lemna något försigtighetsmått oiakttaget.
Åter en dag gjorde fru Ebba, åtföljd af Sigrid och en gammal tjenare,
sin rund för att efterse om några arbeten, dem hon anbefallt, blifvit
rätt fulländade. Vid en vändning omkring ett af slottstornen emot
trädgården, mulnade hennes blick, och hon sade: "Gamle Hans, hvad
betyder detta, der står ju ännu rönnen, som jag befallte dig låta
nedhugga."
"Ack", utropade Sigrid, "måste den bort. Den är så vacker, der den
rotat sig mellan stenarne och synes minsann nog ha svårt att slå sig
ut, med så litet mull, som den kan finna der."
"Den kan ej få stå, den kunde bli en hjelp för någon som ville
klättra opp här mot muren, och derofvanföre är en glugg att krypa in
igenom. Gluggen har visserligen galler, men äfven det är af tiden
något angripet och icke att lita på, och kan nu icke alldeles snart
blifva ersatt med ett nytt. Man får ej försumma ens den ytterligaste
försigtighet." Derpå vände hon sig åter till Gubben: "Nå Hans, hvad
betyder det att rönnen ännu står qvar?"
Hans stod ödmjukt och höll i handen sin mössa, hvilken han vred och
vek i många bugter. Slutligen sade han: "Nådige fru, det vill ej gå
att hugga ned den rönnen."
"Det vore besynnerligt. Skaffa hit en karl med en god yxa, jag tror
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Sigrid Liljeholm: Roman - 10
  • Parts
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 01
    Total number of words is 4836
    Total number of unique words is 1723
    29.6 of words are in the 2000 most common words
    40.0 of words are in the 5000 most common words
    45.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 02
    Total number of words is 4678
    Total number of unique words is 1692
    28.8 of words are in the 2000 most common words
    38.3 of words are in the 5000 most common words
    43.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 03
    Total number of words is 4831
    Total number of unique words is 1684
    32.0 of words are in the 2000 most common words
    40.7 of words are in the 5000 most common words
    45.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 04
    Total number of words is 4909
    Total number of unique words is 1577
    31.2 of words are in the 2000 most common words
    40.9 of words are in the 5000 most common words
    45.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 05
    Total number of words is 4872
    Total number of unique words is 1630
    30.9 of words are in the 2000 most common words
    41.4 of words are in the 5000 most common words
    45.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 06
    Total number of words is 4992
    Total number of unique words is 1464
    34.4 of words are in the 2000 most common words
    45.8 of words are in the 5000 most common words
    51.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 07
    Total number of words is 4928
    Total number of unique words is 1627
    31.6 of words are in the 2000 most common words
    40.6 of words are in the 5000 most common words
    46.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 08
    Total number of words is 4752
    Total number of unique words is 1668
    29.6 of words are in the 2000 most common words
    39.8 of words are in the 5000 most common words
    44.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 09
    Total number of words is 4802
    Total number of unique words is 1645
    31.6 of words are in the 2000 most common words
    42.3 of words are in the 5000 most common words
    47.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 10
    Total number of words is 4795
    Total number of unique words is 1665
    30.5 of words are in the 2000 most common words
    41.6 of words are in the 5000 most common words
    45.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 11
    Total number of words is 4800
    Total number of unique words is 1572
    31.0 of words are in the 2000 most common words
    40.4 of words are in the 5000 most common words
    45.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 12
    Total number of words is 4860
    Total number of unique words is 1520
    31.8 of words are in the 2000 most common words
    41.3 of words are in the 5000 most common words
    45.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 13
    Total number of words is 4844
    Total number of unique words is 1519
    31.7 of words are in the 2000 most common words
    42.0 of words are in the 5000 most common words
    46.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 14
    Total number of words is 4874
    Total number of unique words is 1572
    32.5 of words are in the 2000 most common words
    42.8 of words are in the 5000 most common words
    47.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 15
    Total number of words is 4769
    Total number of unique words is 1668
    30.6 of words are in the 2000 most common words
    41.1 of words are in the 5000 most common words
    45.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 16
    Total number of words is 5024
    Total number of unique words is 1513
    33.7 of words are in the 2000 most common words
    44.8 of words are in the 5000 most common words
    49.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 17
    Total number of words is 4979
    Total number of unique words is 1521
    33.4 of words are in the 2000 most common words
    42.5 of words are in the 5000 most common words
    46.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 18
    Total number of words is 4771
    Total number of unique words is 1600
    30.6 of words are in the 2000 most common words
    41.4 of words are in the 5000 most common words
    46.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 19
    Total number of words is 4917
    Total number of unique words is 1577
    34.6 of words are in the 2000 most common words
    44.9 of words are in the 5000 most common words
    49.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 20
    Total number of words is 2069
    Total number of unique words is 764
    41.8 of words are in the 2000 most common words
    50.9 of words are in the 5000 most common words
    54.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.