Sigrid Liljeholm: Roman - 11

Total number of words is 4800
Total number of unique words is 1572
31.0 of words are in the 2000 most common words
40.4 of words are in the 5000 most common words
45.6 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
öfver borggården, genom hvalfvet, ut till slottets tunga port, som nu
stod öppen.
Mot slottet marscherade de hertigliga tropparna. I spetsen för
dem syntes hertigen sjelf och någre hans herrar. Hertigen kastade
stundom en bister blick opp emot det fäste, som trotsat hans makt och
fällde några föga vänliga ord. Hans sinne, uppretadt öfver slottets
försvar, hade ännu ej hunnit blifva mildare genom medvetandet att
nu hafva vunnit sin afsigt. När han kom så nära, att han blef varse
den öppna porten och bemärkte att fru Ebba stod der, utbrast han:
"Getingboet har dock fått lof att ge med sig. Roligt vore att veta
hvad käringen der nu menar. Jo, jag tänker Ryttarkajsa skall få lära
sig att steka sill, i stället för att glödga kulor. Får väl lära sig
att räkna ärter för granater, Dragonmaja. Hade god lust att hänga
hennes kjortlar som klocka på slottstornet, med henne sjelf som
kläpp i klockan! Nå, när vi nu väl få fästet inne, skall väl detta
finneupproret ta slut."
"Blott de ej ånyo få lust att resa sig, när Eders Furstliga nåde åter
måste lemna landet", svarade, med sjömanna rättframhet, amiralen
Peder Stolpe.
"Åh, det skall jag väl låta dem hederligen veta, att om något upplopp
och förrädiske praktiker sker hädanefter, skall jag nog så räkna med
dem, att jag, med Guds hjelp, skall räkna dem i galgen, eho det än
må vara, om än sjelfvaste fru Ebba, huru hon ock må bjebba. Ja, i
sanning, bättre svågerlag kunde gamle kung Gösta hafva skaffat sig,
än denna fru Ebba och hennes blodige och riksförrädiske man. Det var
att sätta bocken till trädgårdsmästare, när den der Stenbockens,
eller rättare, Stengetens slagtardräng till man slapp som
befälhafvare till Finland. Och geten bräkte ännu på samma ton, sen
bocken kolat af. Jo jo, hon tänker spränga oss i luften, påstås det,
och har anlagt en mina i slottet; men jag har derför befallt henne
att vara oss till mötes i porten. Vill hon skicka oss till helfvetet,
så skall hon sjelf få vara den första, att helsa på hin håles fru
mamma, med en kärlig systerhelsning. Kaka söker maka, och gerna kunde
de fara med henne, alla de äreförgätne, upproriske och hufvudljugare,
Anders Larsson och andre, som tagit sig före befallningen här vid
Åbo."
Under det hertigen talade, hade han hunnit till slottets yttre port.
Här stod den stolta frun, en hög gestalt, i djup sorgdrägt. Det
endast föga grånade håret betäckt af ett dok med breda fållar, och
den svarta flanellsklädningen fallande fotsidt ned omkring henne.
Endast de djupblå ögonen och de hvälfda ögonbrynen aftecknade sig
på det i öfrigt marmorbleka ansigtet. Så stod hon lik en bildstod,
kall, orörlig, den stolta blicken hvilande på vägen. På hennes anlete
blossade opp en mörk rodnad, i det ögonblick hon igenkände hertigen,
som, med svärdet draget i högra handen, beträdde vindbryggan; men den
försvann åter lika hastigt, och stel och blek, som förut, stod den
höga frun. Nu vände sig hertigen till henne och sade: "Haden J, fru
Ebba, tagit sländan i hand i stället för kommandostafven, så haden
J besparat både er och andra harm. Bättre hade varit om J rört i
grötgrytan, än i mannadåd!"
Fru Ebba svarade intet härpå, utan sade blott: "På Eders Furstliga
nådes befallning är jag här, för att ledsaga eder."
Carl syntes ännu vilja tillägga något, men fru Ebbas hela hållning
imponerade på honom, och han utsade icke hvad han ernat. Han brukade
just ej låta skrämma sig, men nästan till sin egen förundran,
kände han sig en smula besvärad vid fru Ebbas sida. Mot sin vilja,
måste han bemöta henne med aktning. Han gick nu framåt, åtföljd af
fru Ebba, men blott en del af tropparna intågade, resten stadnade
utanföre, stående i led.
Ifrigt blickade Carl omkring sig, och hans skarpa ögon syntes
uppmärksamt beskåda allt. Stundom stadnade han, än för att nogare
betrakta något, än för att utdela befallningar. Hans röst var sträf
och ovänlig, men i hans skarpa blå ögon lyste glädje öfver att i sin
makt hafva fått Finlands starkaste fäste. Hans resliga gestalt syntes
högre, näsborrarna vidgades, flere gånger strök han med handen öfver
den höga, kala pannan; dock kom han sig icke till att ge sina tankar
luft i ord. Han var synbarligen besvärad af fru Ebbas ädla, bleka
gestalt vid hans sida.
"Hvar är Klas Flemings bisättningsrum", sade han slutligen till Olof
Sverkerson, som med beställsamhet fjeskade omkring fursten, "vi vilja
begifva oss dit."
Fru Ebba kunde med möda qväfva ett utrop, som ville bryta fram öfver
hennes hvita läppar. Hennes steg syntes mindre säkra, hennes hufvud
mindre högburet, då hon, under fortfarande tystnad, vid hertigens
sida gick uppför den trappa, som af Olof Sverkerson anvisats, och
uppför hvilken hertigen genast började stiga, sedan han kastat en
blick på fru Ebba, liksom han velat påminna henne om att medfölja.
Under tystnad gick tåget framåt genom kyrkan, men när det inträdde
i hvalfvet och hertigen befallte att kistan skulle öppnas, då
framträdde Peder Stolpe och sade med sin vanliga rättframhet: "Eders
Furstliga nåde, de döda må man lemna i ro, vare sig vänner eller
fiender."
"Gamle herr Peder", svarade fursten, "sköt J edert takel och tyg mig
till behag, som hittills, men låt mig råda för resten."
Efter en stund tillade Carl, som kanske ansåg nödigt att urskulda
sitt tilltag: "Hvad skullen J mena, om man här kunde hitta på medel
att få flottan på litet bättre fötter, utan att behöfva betunga
allmogen med nya pålagor? Hans Kunglig Majestät i Polen sänder oss
väl föga något, och visserligen behöfva vi hafva flottan i godt skick
till hans och rikets tjenst, på det han icke må behöfva hyra sig
fremmande fartyg, om han behagar till sitt arfrike komma, om hvilket
vi så ofta anhållit hos honom. Veten J väl, herr Peder, ofta gömmes
gull i stoft och mull. Hafva icke mina sagesman farit med munväder,
så finnes i denna kista icke något lik, men väl en skatt."
Allt modigare hade fru Ebba rest sig opp under det fursten
talade. Hon tycktes nu hafva återvunnit hela sin stolthet vid den
beskyllning, hertigen uttalat, och med ödmjukhet i blick och hållning
svarade hon: "Ja, en skatt i sanning, ty häri gömmes ett hjerta, som
var det ädlaste, trognaste och redligaste! Men denna skatt kan dock
Eders Furstliga nåde icke vinna. Detta hjerta slår icke mer!"
Under det dessa ord vexlades, hade locket hunnit lyftas af kistan,
och derinne syntes nu qvarlefvorna af hertig Carls bittraste fiende,
den stolte, mäktige, bottentrogne royalisten, Klas Fleming; han, som
skref sig ståthållare öfver Finland, riksamiral, Svea rikes marsk,
friherre till Wik, herre till Svedja och Qvidja, och som nu endast
företedde en bild af förgängelse, ehuru den mäktiges lik genom
balsamering var skyddadt mot förruttnelse.
Orörlig stod fru Ebba. Ej en tår i hennes öga, ej en ryckning i
hennes anlete utvisade för den, som varit hennes makes dödsfiende,
hvad hon kände. Hertigen betraktade en stund under tystnad, stoftet
af den man, som varit honom det svåraste hindret på hans väg till
makten, och den klippa, mot hvilken alla hans anslag brutit sig och
fallit till skam. Slutligen grep han med handen den döde i skägget
och sade: "Ha, du min gubbe, lefde du än, så sutte ej ditt hufvud
mycket säkert nu."
Med en stolt höjning på hufvudet svarade fru Ebba: "Lefde han, så
stode icke Eders Furstliga nåde här. Han hade väl gett Eder annat att
göra än att komma vid sitt skägg!"
Dessa fru Ebbas stolta ord har sägnen förvarat, men icke hvad hertig
Carl derpå svarade. Det hände stundom, att ett djerft språk icke
misshagade honom. Det syntes, som om han deri skulle funnit ett slags
förvandtskap med sitt eget sinne.


XXIII.

Sedan hertigens folk besatt slottet och noga ransakat att intet
förräderi kunde vara anlagdt och sålunda ingen fara mera var för
handen, hade fru Ebba erhållit tillstånd att bege sig till sina rum,
der hon befalltes att qvarstadna, och vakt ställdes utanför dörren.
Äfven hennes döttrar fingo på begäran lof att komma in till henne,
men med vilkor att sedan der qvarstadna.
Sigrid erhöll icke samma tillåtelse, och yrkade den icke heller
med all möjlig ifver. Hon fruktade att på det sättet bli stängd
från hvarje underrättelse utifrån, och hon kände ännu ej hvilket
öde som drabbat hennes trolofvade. Han hade icke varit bland de
uttågande tropparna, icke heller bland dem hon genom fönstret sett
på borggården sträcka gevär. Var han fängslad, var han sårad, kanske
död? Hennes oro steg med hvarje ögonblick, hon visste ej till hvem
hon skulle kunna vända sig, för att få upplysning. Sedan fru Ebba
var fånge, hade Sigrid intet värn. Hennes far var ibland dem, som
under Stålarms befäl nu tågade opp mot Tavastland, sedan de blifvit
afskurna från slottet.
I sitt bekymmer vände sig nu Sigrid till Stålarms maka, fru Elin
Fleming, och bad denna taga henne under sina vingars skugga. Fru Elin
svarade bekymrad: "Kära jungfru Sigrid, väl ville jag vara eder till
skydd och beskärm, men är ju sjelf värnlös. Icke kan J dock bege eder
till någon af edra slägtingar på godsen häromkring, om ni än finge
lemna slottet. Hertigens soldater sägas nu hålla på att plundra hos
våra och konungens vänner. Stanna då hellre hos mig tillsvidare."
Sigrid hade ej hunnit mer än tacka fru Elin för hennes löfte, då
gamle Hans framträdde till henne och sade: "Jungfru Sigrid, som är så
god mot hvar och en, törs jag be eder stiga ned i min kammare. Min
son ligger illa sårad. Han tror att jungfrun skulle kunna lära mig
huru jag bör bete mig för att lindra hans plågor. Han längtar efter,
det ni måtte göra eder den mödan att hugsvala den döendes själ. Neka
mig icke min bön, jungfru Sigrid, jag ber eder."
Sigrid tyckte visserligen det vara svårt, att uppfylla gubbens
begäran, men ville dock icke afslå hans bön. Bäfvande för det myckna
krigsfolket, begaf hon sig å väg. Ingen ofredade henne dock, der
hon gick åtföljd af gubben, ehuru många sågo efter den unga, späda
flickan och den gamle gråhårsmannen. Men hvar och en visste, att då
hertig Carl var i grannskapet, var det säkrast för en och hvar att
passa på sina åligganden, och att ej taga sig några friheter. Sigrid
med sin gamle beskyddare gick sålunda oantastad sin väg fram; och när
stundom en vaktkarl frågade hvart de ernade sig, svarade gamle Hans:
"till en sjuk", och så lät vakten dem passera. När de hunnit på yttre
borggården, stadnade Hans och sade: "Nu måste jag dock säga eder,
jungfru, att eder väntar en syn, som torde bli svår att se. Bed nu
Gud om styrka för edert unga hjerta. Det är icke min son, som ligger
döende i mitt qvarter, utan en annan."
Sigrid svigtade: "Hans, för Guds skull, hvem, hvad? --"
"Ja, tyvärr, jungfrun gissar sanningen, ser jag. Det är unge herr
Enevald Fincke. Jag fann honom och bar honom in till mig, der jag nu
är ensam. De förre knektarne äro borta, och de svenska knektarne ha
ännu ej hunnit blifva inqvarterade, men nog komma de väl nu snart.
Jag har förbundit honom så godt jag förstått. Jag ville ej säga
eder förut huru det var, ty gamlas ögon se stundom igenom de ungas
hemligheter, och så fruktade jag, att J, af oro och otålighet, ej
skulle haft styrka att följa mig hit, om J vetat det värsta." Sigrid
hörde ej mer. Med bleknad kind, men med brådskande steg, hastade hon
före den gamle in i det betecknade rummet. Enevald låg på en bänk,
nästan sanslös; men när Sigrid inträdde, lyfte han matt opp sina
ögon, och hans blick ljusnade. Den unga flickan lutade sig öfver
honom och ett sagta "Sigrid" sväfvade öfver hans bleknade läppar.
Några ögonblick förgingo. Med stark ansträngning reste sig Sigrid och
sade: "Här kan han ej ligga. Han måste få bättre skötsel och vård,
bättre bädd. Här kan jag icke stadna för att sköta honom. Vi måste se
till att få honom buren in till staden. Jag stadnar här så länge. Gå,
Hans, bjud till att för penningar och goda ord få bärare."
"Jag fruktar detta blir omöjligt. Vakten låter oss icke bortföra en
sårad officer af garnisonen."
Sigrid vred sina händer i ångest. "Vi måste, Hans, vi måste. Han kan
icke uthärda här på denna trädbänk och med den skötsel han här kan
få. För Guds skull, Hans, skynda, tala vid vakterna. Gör allt som är
möjligt. Jag stannar här så länge."
Hans gick, ehuru med ringa hopp att något kunna uträtta, och Sigrid
gaf nu sina tårar fritt lopp. Ett nytt anfall af svaghet föll öfver
den sjuke. Sigrid lyckades dock att återkalla honom till sans,
medelst baddningar med vatten ur ett trädstop som stod på bordet.
Nu återkom Hans. "Ingen möjlighet, jungfru, hertigen har förbjudit
att någon, hvem det än vara må, kan få lemna slottet utan hans eget
tillstånd."
"O min Gud, han dör, han måste få bortföras, jag måste få vårda
honom." Nu tillade hon hastigt: "Jag går till hertigen."
"Kära, unga jungfru, det kan ni icke våga. Det fordras starkare sinne
än edert, att tala vid honom. Det har mången rask karl varit rädd
för, och J, med edert tysta och stilla väsende, skulle alldeles bli
bortkommen om han vredgades. Icke heller torde ni slippa in."
"Jag måste. Vårda _honom_! Jag går!"
Sigrid lutade sig ett ögonblick öfver den sjuke, som ej hade nog
sans, för att veta hvad som föregick omkring honom, derpå hastade
hon bort, tillbaka öfver borggårdarne, opp för vindstrappan i ena
slottstornet, och vakterna sågo förundrade efter den bleka, hastande
flickan. Ingen hindrade henne att framgå. Hon syntes gå med sådan
säkerhet och skyndsamhet, utan tvekan huruvida hon skulle slippa
fram, att ingen kom sig före att fråga med hvad rättighet hon så
fritt färdades omkring. Hon tycktes alls ej tveka derom sjelf. Men
vid vindstrappans slut stod en post vid dörren till de rum, hertigen
sjelf bebodde. Han hejdade hennes gång och sade: "Nej, jungfru lilla,
stanna, hit slipper hon inte in."
"Jag måste tala med hertigen."
"Åh hå, nödvändigt! tala med Hans Fursteliga nåde! Det är omöjligt,
jungfru lilla. Hans Fursteliga nåde har ej stunder att prata bort med
vackra flickor."
"Hindra mig icke, för Guds barmhertighets skull. Skulle väl Hans
Fursteliga nåde kunna straffa er, för det ni ville låta en stackars
flicka gå in i hans allrayttersta rum?"
Sigrids böner voro fåfänga. Förgäfves använde hon de mest bevekande
ordalag, postkarlen vågade icke insläppa den bedjande, huru gerna han
än velat.
För hvarje förloradt ögonblick steg Sigrids ångest högre. Vända om,
med oförrättadt ärende, kunde hon icke. Slutligen hördes steg komma
uppför trappan, de närmade sig allt mera. Det var en af hertigens
tjenare, som i handen bar en silfverbägare och åtföljdes af en
tjensteqvinna, bärande en kanna pösande öl, det hon, på tjenarens
befallning, just hade tappat ur den bästa öltunnan i slottskällarn.
"Seså, här just innanför denna kammardörr får hon ställa kannan på
bordet och gå sin väg. Jag skall sjelf sedan kredentza Hans Furstliga
nåde detta ståteliga öl. Det måste man medge, att icke låter detta
ölet det gamla Åboölets rykte komma på skam. Icke var det underligt
att salig drottningen Kathrina häraf drack lika gerna, som hennes
herre, högst salig Hans Majestät, konung Johan."
"Goda Anna, jag ber dig", sade Siri, "låt mig bära in ölet."
Anna var högst nyfiken att få titta in i hertigens rum, så att hon
gerna hade åtlydt befallningen att uppbära ölet, men när hon såg på
Sigrid och varsnade den ångest, hvarmed denna bad att få aflösa henne
i tjensten, så svarade hon: "Gu signe er, jungfru. Nog hade jag gerna
gått sjelf, men så J ser ut, har väl ingen hjerta att neka er, som
alltid är så färdig att göra en hvar till nöjes. Men kannan är tung
för en sån liten fin hand, må hon veta, jungfru."
Sigrid grep ifrigt kannan och följde efter tjenaren, utan att hvarken
denne eller postkarlen gjorde någon anmärkning. Så snart hon inträdt
i rummet, befriade tjenaren henne från sin börda, och väntade att hon
skulle bege sig bort, sedan hon, som han trodde, fått tillfredsställa
sin nyfikenhet. Men i dess ställe pekade Sigrid på en dörr vid
hvilken stod en annan tjenare och frågade: "Är Hans Fursteliga nåde
der?"
"Tyst, tyst! Der äro herrar, och i rummet der innanföre är hertigen
sjelf. Nu måste ni gå bort, att ingen kommer och träffar er här."
Sigrid stod qvar, betänkande huru hon skulle kunna ställa till,
för att slippa in till hertigen. Tjenaren uppmanade henne allt
ifrigare att bege sig bort, och var högst förlägen då hon ej åtlydde
honom. Att åstadkomma något buller, vågade han alldeles icke.
Härunder öppnades den inre dörren och en gammal herre utträdde. Hans
undersättsiga figur rördes fram åt golfvet med bastanta steg och
något krökta knän. Den mörke, barske mannen syntes icke mycket kunna
väcka Sigrids förhoppningar om hjelp, men i blicken låg dock något
vänligt och frimodigt. Sigrid vände sig till honom och bad med låg
röst i de mest bevekliga ord, det han ville antingen sjelf ge henne
tillstånd att ur slottet föra en svårt sårad, eller om han ej kunde
tillåta detta, att han då ville utverka det hon finge gå in till
hertigen för att bedja honom sjelf derom.
Med ett vänligt ögonkast på den unga bedjerskan, svarade den gamle
krigarn: "Hans Furstliga nåde har förbjudit att bortföra någon sårad
officer. Man vet ännu icke hvad han öfver dem besluter. Alltså, vore
han än eder fästman, såsom det synes mig, så kan nu härvid intet
göras. Och hvad angår att få bönfalla härom hos fursten sjelf, så
torde det föga hjelpa. Icke heller vågar jag bedja om att få införa
eder. Hans Furstliga nåde hör visst en och hvar af trogne svenske
män och qvinnor, som hos honom vilja söka rättvisa, men vill icke
besväras af husets folk och deras böner och klagomål, ty de hafva
icke gjort sig sådan nåd värdiga. Gå derföre bort, unga flicka, icke
hörer hertigen eder."
"Ack, hvad har väl jag stackars, unga barn, gjort emot Hans
Fursteliga nåde? Haf dock barmhertighet med mig. Kanske har ni sjelf
en ung dotter. Ack, hon ber med mig till edert hjerta."
Den gamle krigarn strök sig om sitt gråa skägg. Han blef varm vid
tanken på hus och hem. "Nå, så stå nu då der vid dörren och vänta så
länge. Hans nåde går rättnu härigenom. Försök då om ni kan få honom
att höra eder."
Vänta, hon måste vänta! Och hon kände med ångest hvad Enevald led för
hvarje ögonblick och huru möjligen hans lif berodde af snar hjelp.
Hon tyckte sig känna, huru de smärtor som anföllo honom, skuro genom
henne sjelf i hvarje ögonblick. Men hon måste dock vänta, någon annan
utväg ägde hon ej. Hon måste ju, tillochmed, anse för en lycka att
henne tilläts att vänta; och dock blef denna väntan henne för hvarje
ögonblick mera olidlig.
Tjenaren hade emellertid slagit öl i bagaren, och infört den i de
inre rummen. Derifrån återkom han och ställde sig äfven att vänta
invid ölkannan, som qvarstod på bordet. Nu hördes liflig rörelse i
rummet invid, dörrarne slogos opp och ut trädde några herrar, bland
hvilka den, som syntes främst i raden, bar en jernhammare i handen.
Det ljusa håret, den höga pannan, öfver hvilka tre glesa lockar lågo
platt tillkammade, för att dölja att den var kal, den böjda näsan,
de skarpa blå ögonen; allt instämde med den beskrifning, Sigrid hört
om hertig Carl, så att hon lätt gissade att det var denne stränge
herre, som hon såg för sig. Hertigens blick föll genast på tjenaren
och ölkannan. "Ären J icke, som vanligt, slösare och öleskändare!
Står icke der, nu åter, en hel stor drickeskanna med präktigt öl och
andfalles? Ölebultar ären J alla, och dock viljen J icke hafva omsorg
om att ölet hålles godt. Ställes det sedan andfallet på bordet, så
grinen J nog, och viljen hafva nytt; men se, sådan soppa man kokar,
må man supa, och den som grinar åt ölet, han må dricka vatten. Se
till, Göran du, att detta präktiga ölet der, icke får förstöras, utan
ordentligt slås i muggarne, som ställas på svennebordet." Han tycktes
erna tillägga ännu mera, men varsnade i detsamma Sigrid, och fäste
med någon förvåning en skarp frågande blick på henne. Ett ögonblick
bäfvade hon tillbaka, men sansade sig snart, och innan hertigen hade
hunnit yttra den fråga, som syntes sväfva på hans läppar, fattade
hon mod och trädde ett par steg fram. Derpå böjde hon knä och sade:
"Nådige herre, värdigas förlåta och bönhöra!"
Temmeligen vänligt såg hertigen på den unga flickan, öfver hvars
anlete hvilade ett drag af så djup smärta, men tillika så mycken
sjelfbeherskning, att det syntes nästan oförenligt med ansigtets
milda, barnsliga drag.
"Nå, hvad begär du, unga flicka", frågade hertigen uppmuntrande.
"Att Eders Furstliga nåde täcktes nådigst vilja tillåta mig att låta
ur slottet bortföra min trolofvade fästman, Enevald Fincke, som
ligger sårad och döende, på det jag må få vårda honom."
Hertigens ögonbryn sammandrogos lätt och kring munnen tecknades några
skarpa drag, då han svarade: "En af upprorshopen alltså. Ni hade,
jungfru, gjort bättre, om ni förut rådt honom att icke sätta sig opp
mot sin lagliga öfverhet. Nu må han stå sitt kast. Skall jag rädda
honom från den nöd han, genom sitt eget onda uppförande, kastat sig
i? Som man bäddar åt sig, så får man ligga. Huru månge af de fattige
bönder i Österbotten hafva icke fått ligga i vanvård och dö, för
finnarnes förräderi. Han må nu sjelf få försöka hur godt det gör."
"Nådige herre, vågar jag anmärka, att Enevald Fincke nästan icke
varit i strid emot bönderne. Han har först nyligen ingått i
krigstjenst."
"Men har dock redan hunnit visa sitt arga uppsåt emot konungen, riket
och mig. Men hvem är ni sjelf, unga jungfru, som vågar föra ett så
fritt språk?"
"Sigrid Eriksdotter Liljeholm."
"Jaså, således dotter till Flemingens gode vän och tjenare! Han, som
i alla vägar stått vid blodhundens sida! Köttmånglarens springpojke!"
Här började han att låta den hammare han bar i sin hand, falla emot
inre sidan af andra handen och liksom slå takten till sina ord.
"Tycker hon, jungfru, att jag har skäl att vara henne blid för att
hennes far alltid hållit med Svedjeklas, den svarte bofven, och
varit honom behjelplig att uppresa folket till uppror emot sin
lagliga öfverhet? Tror hon, att hennes fina jungfrufingrar kunna med
nål och tråd lappa den skadan, som så många menniskor lidit till
lif och lem, för deras skull? Herr Erik har icke förfarit som en
ärlig och kristlig riddare emot konungen och riket, ja ännu sedan
Klasen ändtligen gick dit han hörde, så har han hållit fort i sin
upproriskhet. Hvilket allt den allsmäktige Guden, som en rättvis
domare skall straffa. Nu hafva vi dock, Gudilof, stängt herr Erik
med andra förrädare från slottet, som katten från mjölken. Var han
icke en af dem, som mest hindrade bönderne ifrån att komma och klaga
för mig, när Flemingens ryttare förtryckte dem och ej lemnade dem ko
eller so? Hvem var mera nitisk än han, att hindra trogne undersåter
ifrån att komma öfver till Stockholm, för att med de öfrige rikets
ständer rådgöra om konungens och rikets bästa? Hvem var det, som mera
än han, alltid sörjde för att mat icke fattades för den blodsugarn
Klas Flemings upproriska knektehopar? Hade de fått svälta, så hade de
minsann icke lupit efter honom, som svin efter mattråget. Häh!"
Under det hertigen talade blef han allt ifrigare. Hans vrede
stegrades genom uppräknandet af de skäl, han ansåg sig äga att
harmas, och hammarn föll numera icke i handen, utan för hvarje mening
slog han ett allt skarpare slag i bordet, så att det skrällde. Han
tycktes liksom borra ögonen i Sigrid.
Mången stark kämpe hade bäfvat för Carls vrede; att den unga flickan
ej utan förskräckelse kunde åse den, var naturligt, men öfvertygelsen
om att Enevalds lif berodde på det svar, hon nu skulle få på sin
bön, ingaf henne mod att icke svigta för den stränge herrens hetta.
Hon tog nu, med bäfvan i hjertat, till orda: "Hela verlden säger,
att Eders Furstliga nåde är en mot den ringe rättvis, om än sträng,
herre och Eders nåde skall visserligen icke straffa mig för hvad jag
icke kunnat rå för. Om nu Eders Furstliga nåde icke tillåter mig att
rädda min trolofvade, så är det jag som straffas; ty han, en riddare
och ädling, skattar väl icke sitt lif allt för högt, men jag stackars
unga flicka, som måste se honom dö, utan att kunna hjelpa honom,
jag blir den straffade. Ack, vore dock Eders nådes fursteliga gemål
här, till henne ville jag vända mig; hon skulle veta och förstå huru
dyrbar för en qvinna den är, som är hennes allt. Hennes hjerta skulle
visst icke kunna motstå en olyckligs bön."
Ett par af herrarne, som stodo bakom hertigen, sågo småleende på
hvarandra och tycktes mena att ej just hertiginnan vore af så enkom
qvinnligt mjuk natur. Men Carl sjelf såg icke utan ett visst välbehag
på den unga flickan, som så djerft förde sin talan. "Nå, lofvar du
på din trolofvades vägnar, att om han nu räddas, han sedan skall
förblifva sin lagliga öfverhet trogen?"
"Eders nåde, hvad kan jag, en qvinna, lofva, om jag vill vara ärlig
och sann! Kan väl en qvinna förmå sin make att lyda henne? Kan väl
tjenaren befalla öfver sin herre? Var barmhertig, Eders Furstliga
nåde, så visst som Gud engång skall vara barmhertig emot eder."
Nu steg den gamle mannen, som först talat vid Sigrid, fram till
hertigen och sade: "Eders Furstliga nåde behagade gifva mig några
nådiga ord för de ringa tjenster jag gjort vid fästets intagande och
lofvade hafva mig med någon belöning i minnet. Värdigas Eders nåde
nu, om jag någon lön anses värd, att belöna mig medelst beviljande af
denna unga flickas bön."
"Käre herr Peder Stolpe", svarade hertigen, "hvad hafver J för
vänskap för henne?"
"Jag ser henne i dag för första gången och har till henne ingen
förbindelse, men hon rör mitt gamla hjerta."
Huruvida fursten ernade bifalla Peder Stolpes begäran eller icke,
hann Sigrid ännu ej få veta, då med detsamma en tjenare anmälte att
Stjerntydaren, som hertigen låtit kalla opp på slottet, nu hade
anländt och väntade på att få företräde.
"Aha", sade Carl, "låt honom komma in, vi vilja genast profva hvad
han duger till."
Mäster Sigfrid Aronsson Forsius infördes och stadnade under djupa
bugningar vid dörren, men såg ej nu så bortblandad ut, som den afton
då han uppträdde hos Flemingens familj. Han hade haft tid att sansa
sig sedan han blef kallad, och fann att mycken vigt kunde ligga
derpå, att han icke blefve försagd. "Jordens väldige", sade han vid
sig sjelf "hvad äro de dock annat än stoft! Inför vetenskapens heroer
må du bäfva Sigfridus, de som väldige äro i andens rike, icke inför
desse materiens trälar, som kalla sig jordens store. Deras makt är
blott en flägt i öknen mot den storm, som beherrskas af de hemliga
vetenskapernas konungar. Carolus, hertig, dig, dig vill jag väcka med
sanningens ord." Under dessa tankar inträdde mäster Sigfrid nu.
"Välkommen, mäster Sigfrid! Godt, att J just kunnen ge mig ett prof
på eder berömda skicklighet att spå i händerna. Spå nu för mig hvem
denna unga flicka skall få till man?"
Mäster Sigfrid steg fram, tog med en vänlig helsning Sigrids hand och
blickade noga deri. Slutligen lemnade han henne och gick fram till
hertigen. Med låg röst för att ej höras af någon annan, sade han nu:
"Detta skulle jag knappt hafva trott! Tärnan är fager och hjertat
skiner klart som karfunkel sten, men ogift blir hon ändå."
"Ogift, J torde lätteligen misstaga eder", sade hertigen, "se nogare
åt."
"Nej, det kan en hvar, om än föga i chiromantin invigd, se huru
hennes _linea vitae_ löper ut i årets fjerde hus, utan ätt korsas af
någon annan lifslinie. Hon blir aldrig gift!"
"Åh hå, mäster, J ären en dålig spåman." Derpå vände han sig till
Sigrid sägande: "Nå väl, J mågen nu bortföra eder fästman och vårda
honom. Unge herr Carl Lennartson, se till att ej vakten hindrar
henne, så tänker jag mäster Sigfrid skall få lång näsa med sina
profetior. Akten eder väl, mäster, att ej i edra almanackor prata
dumma prognostiker om adel och förnämt folk, som J icke ären värdige
att kyssa på deras med lera besmorda sko. Och vill J eder derefter
icke packa och rätta, så skall jag visa eder hvar David köpte ölet!
J gode herrar Stjernetydare, må icke tro, att J kunnen rifva ner
stjernorna ändå."
Ödmjukt svarade mäster Sigfrid: "Eders Fursteliga nåde täcktes icke
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Sigrid Liljeholm: Roman - 12
  • Parts
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 01
    Total number of words is 4836
    Total number of unique words is 1723
    29.6 of words are in the 2000 most common words
    40.0 of words are in the 5000 most common words
    45.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 02
    Total number of words is 4678
    Total number of unique words is 1692
    28.8 of words are in the 2000 most common words
    38.3 of words are in the 5000 most common words
    43.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 03
    Total number of words is 4831
    Total number of unique words is 1684
    32.0 of words are in the 2000 most common words
    40.7 of words are in the 5000 most common words
    45.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 04
    Total number of words is 4909
    Total number of unique words is 1577
    31.2 of words are in the 2000 most common words
    40.9 of words are in the 5000 most common words
    45.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 05
    Total number of words is 4872
    Total number of unique words is 1630
    30.9 of words are in the 2000 most common words
    41.4 of words are in the 5000 most common words
    45.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 06
    Total number of words is 4992
    Total number of unique words is 1464
    34.4 of words are in the 2000 most common words
    45.8 of words are in the 5000 most common words
    51.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 07
    Total number of words is 4928
    Total number of unique words is 1627
    31.6 of words are in the 2000 most common words
    40.6 of words are in the 5000 most common words
    46.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 08
    Total number of words is 4752
    Total number of unique words is 1668
    29.6 of words are in the 2000 most common words
    39.8 of words are in the 5000 most common words
    44.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 09
    Total number of words is 4802
    Total number of unique words is 1645
    31.6 of words are in the 2000 most common words
    42.3 of words are in the 5000 most common words
    47.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 10
    Total number of words is 4795
    Total number of unique words is 1665
    30.5 of words are in the 2000 most common words
    41.6 of words are in the 5000 most common words
    45.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 11
    Total number of words is 4800
    Total number of unique words is 1572
    31.0 of words are in the 2000 most common words
    40.4 of words are in the 5000 most common words
    45.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 12
    Total number of words is 4860
    Total number of unique words is 1520
    31.8 of words are in the 2000 most common words
    41.3 of words are in the 5000 most common words
    45.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 13
    Total number of words is 4844
    Total number of unique words is 1519
    31.7 of words are in the 2000 most common words
    42.0 of words are in the 5000 most common words
    46.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 14
    Total number of words is 4874
    Total number of unique words is 1572
    32.5 of words are in the 2000 most common words
    42.8 of words are in the 5000 most common words
    47.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 15
    Total number of words is 4769
    Total number of unique words is 1668
    30.6 of words are in the 2000 most common words
    41.1 of words are in the 5000 most common words
    45.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 16
    Total number of words is 5024
    Total number of unique words is 1513
    33.7 of words are in the 2000 most common words
    44.8 of words are in the 5000 most common words
    49.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 17
    Total number of words is 4979
    Total number of unique words is 1521
    33.4 of words are in the 2000 most common words
    42.5 of words are in the 5000 most common words
    46.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 18
    Total number of words is 4771
    Total number of unique words is 1600
    30.6 of words are in the 2000 most common words
    41.4 of words are in the 5000 most common words
    46.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 19
    Total number of words is 4917
    Total number of unique words is 1577
    34.6 of words are in the 2000 most common words
    44.9 of words are in the 5000 most common words
    49.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 20
    Total number of words is 2069
    Total number of unique words is 764
    41.8 of words are in the 2000 most common words
    50.9 of words are in the 5000 most common words
    54.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.