Sigrid Liljeholm: Roman - 10

Total number of words is 4795
Total number of unique words is 1665
30.5 of words are in the 2000 most common words
41.6 of words are in the 5000 most common words
45.7 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
det skall vara snart gjordt."
"Förlåt, eders frudöme, men tillåter eders nåde mig att säga huru det
hänger ihop med den rönnen?"
"Nå, så säg då."
"Jo, nådiga fru, det var så, att det fanns engång en herre, som var
en stor och mäktig konung, men sen blef han en stackars, fattig
fånge; det var nyss efter det herr Thure hade begärt från Stockholm
jern och koppar, för att låta göra fjettrar åt honom. Han fick
dock ibland lof att gå ut i gången inom hvilken hans fängelse låg,
och då brukade han stå der vid gallret, och såg och såg utöfver
slottsfjerden, dit långt bort öfver vattnet, så långt han kunde se,
och då sjöng han ofta med låg röst, men så vackert att det gick till
innersta hjertat.
"En dag, redan den första hösten han var här, hade jag vakten inne hos
honom och han sade till mig: 'Hans, du har ju alltid gerna velat göra
mig en tjenst, när du kunnat. Här sitter jag och vet knappt, om det
är sommar eller vinter. Hemta mig dock några gröna blad, när du nästa
gång kommer hit på vakt, om du kan utan att du dermed gör dig sjelf
skada.'
"Nästa gång jag skulle på vakt i kung Eriks fängelse, stack jag i
min ficka några gröna löf, och några rönnbär, efter jag just gick
förbi en rönn. Jag hade gerna tagit en blomma med, men det var höst
och fanns ej mera blommor. Och så lade jag alltsammans dit opp vid
jerngallret, ty jag visste att han den dagen skulle på förmiddagen
slippa dit ut. Jag var så rädd, att någon skulle taga bort det gröna
innan han kom; men det var så litet och låg så tätt tillsamman i ett
hörn af gluggen, så att ingen kom att tänka på att det kunde vara
ditlagdt för hans skull, och så fick det vara.
"Jag stod på post vid dörren när han kom ur sin kammare, åtföljd af
vakt, som äfven stadnade nere vid dörren. Han gick genast fram till
fönstret och såg ut åt sjön och suckade, så tungt och så djupt, att
det gick genom min själ. Med detsamma varsnade han de gröna bladen
och rönnbären, och tog dem, och kastade en vänlig blick på mig, der
jag stod vid dörren. Och han lutade sitt hufvud i sina båda händer
och småningom började han sagta sjunga för sig sjelf; det han sjöng
lät som en psalm. Men i en hast rusade han opp och kastade både blad
och bär ut genom gallret och började att stormgråta.
"Nästa vår såg jag mellan stenarna här detta rönnträd, det var då en
späd planta. Jag vårdade det och fyllde mull derpå, att det skulle
kunna växa, och när den olycklige åter stod vid gluggen, föll hans
öga derpå, och han nickade vänligt åt mig, som stod här nere. Och
den lilla plantan syntes mången stund vara honom till tröst. Jag såg
huru han, så ofta han slapp ut i gången, stod och såg på plantan, och
hur nöjd han blef när ett nytt blad skjutit ut. Jag fick aldrig mera
vakten i hans rum; jag tror man ansåg mig vara för god emot honom.
"Snart hafva trettio år förgått sen den tiden. Mitt hår har blifvit
hvitt och jag duger ej mer till annat, än se efter att ej råttorna
äta opp brödet för knektarne. Jag har varit borta härifrån tidtals,
men hvarje gång jag återkommit, har jag gett mull åt och vårdat kung
Eriks rönn. Se, den är ändock så smal och gänglig och har ej en
sådan fyllig krona, som rönnar bruka. Han, som planterade den, hade
ej heller någon krona, fast han var född dertill. Men med sin smala
stam pekar den dock opp till fönstret, der kung Erik brukade stå. Jag
har ock bjudit till att rigta den ditåt. Nådiga fru, jag kan icke
förstöra det trädet!"
Fru Ebba var rörd. Slutligen sade hon, liksom vid sig sjelf: "Kung
Erik var en blodig tyrann, men han har bittert försonat hvad han
brutit; kanske bittrare än han förtjenat", tillade hon, i det hon
med handen gjorde en åtbörd åt pannan. "Han var kanske mera olycklig
än brottslig. Jag vet ej hvad jag bör göra. Detta träd sitter hårdt
rotadt."
"Men", inföll Siri ifrigt, "det kan ju böjas åt annat håll."
"Svårligen, det är för gammalt."
Hastigt grep Sigrid tag i en gren, som böjde sig nedåt, och svängde
sig med ett hopp och en vig rörelse så, att hon kom att sitta på
grenen. Trädet svigtade och böjde sig litet åt sidan.
"Siri, Siri; nå du sagtliga, som ändå kan vara en sådan der yrhätta.
Du är ju ej bättre än sjelf va Hebla. Tänk om grenen brister."
"Det vore väl ej så farligt, icke är det så högt." Nu hoppade Sigrid
ner, och fru Ebba samtyckte till att låta göra ett försök att böja
trädet i annan rigtning; om nemligen Hans ensam kunde åstadkomma
det, ty hon ville ej göra någon annan uppmärksam härpå. Gamle Hans
skyndade att anskaffa nödiga verktyg, snören och hvad annat han ansåg
behöfligt. Sigrid grep äfven med sina händer i tågen och hjelpte af
alla krafter. Stammen böjde sig något, men den var icke djupt rotad;
rötter lösgjorde sig på ena sidan. Med de öfriga rötterna stod trädet
dock fast; men lutade nu, som om det hade varit färdigt att falla.
I denna ställning fastband gamle Hans det kära trädet vid hakar,
som han inslog i remnor på stenarne, och en ensam tår rullade utför
gubbens bleka kind. Så snart han fann tid dertill, skyndade han att
bära mull på de lösryckta rötterna och att, så mycket som möjligt,
sörja för det hans skyddsling ej skulle allt för mycket lida af den
behandling den undergått. Gubben måste trösta sig vid tanken på, att
han dock lyckats rädda trädet från att bli nedhugget; om än det nu
blifvit vridet ur den rigtning, som han helst velat ge det.
Sigrid hade emellertid helt och hållet tillvunnit sig den gamles
hjerta och han visade henne sin vänlighet vid alla tillfällen, då han
kunde göra henne någon liten tjenst.
Enevald syntes icke rätt belåten, när han stundom mötte Sigrid vid
hennes vandringar med fru Ebba. Svårt hade han att med ord göra
anmärkningar öfver att Sigrid var denna följaktlig; men han sällade
sig, när hans tid det medgaf, alltid till de båda fruntimmerna.
Än varnade han Siri för att icke stiga på en sten, än på ett löst
bräde, eller något dylikt, räckte henne handen vid hvarje litet
ojemnt ställe, och förde henne sirligt der öfver och frågade henne
stundom med artigt småleende, när fru Ebba ej kunde höra det, "om
det icke fanns någon småsven i huset, som i dag kunnat följa fru
Ebba", eller något dylikt. Sigrid var tacksam för hans uppmärksamhet
och vård om henne. Någon gång hände, att hon i sin själ tänkte, det
han ansåg henne allt för hjelplös och dålig, då han kunde tro henne
behöfva all denna hjelp och uppmärksamhet; men den tanken förjagade
hon genast, såsom otacksam och ovänlig. Så började hon allt mer att
nästan känna ett behof af dessa Enevalds uppmärksamheter och denna
hans vård om henne, och hade väl troligen småningom blifvit så ovan
att sörja för sig sjelf, att hon verkeligen blifvit beroende af hans
hjelp, för att kunna röras omkring, om icke inträffande händelser
gjort, att hon blef tvungen att lita på egna krafter.


XX.

Det led mot hösten. Allt tryggare började man känna sig på Åbo
slott för något anfall af hertigen. En större del af besättningen
var förlagd i staden, men vakthållningen på slottet bestreds med
noggrannhet, och de dertill använda troppar ombyttes ofta.
En dag sutto i vaktstugan vid ett bord, hvarpå stod en ölstånka,
några man af de för dagen vakthafvande, men hvilka ännu ej hade sin
vakt. En skotte, en välväxt, spenslig polack och en finne, hvars
knutna, muskelstarka växt antydde en björnnatur, drucko här i god
sämja och syntes ha ganska roligt, ehuru de föga förstodo hvarandra.
Men polacken pratade och sjöng, skotten berättade sägner från sitt
land, dem kamraterne ej förstodo, och Matts Koskipää nickade jakande
till de andra, så snart han blott råkade begripa ett enda ord af hvad
kamraterne hade att anföra.
"För f-n, sådan kall smörja", skrek polacken, sedan han tagit sig en
dugtig klunk. Svordomen uttalades på svenska, men fortsättningen af
talet blef en blandning af finska, polska, tyska och svenska. "Man
kunde nästan tro, att gamle herr Klas lefde, ty nog är ölet bra nog i
sin sort, just sådant han ville ha det. Det kan man medge, att visst
ville han ge knektarne så godt stackarn hade att bestå. Men sen man
hade fått en klunk af hans kalla maltsmörja i magen, så fordrade
han, att man skulle vara så flink och förlig, som om det varit det
eldigaste vin han bestod. Ah fy för f-n."
"Hör han på, munsjör Raborsky", svarade skotten, som af hvad polacken
talat ej förstått mycket mer än ett ord, "låt han bli att kalla herr
Klas för stackare. Det var en karl som kunnat förtjena att ha en
fjäder i sin blåa mössa och säckpipblåsare framför sig, och ingen
skulle ha sagt, att ej han hedrat den klan, till hvars chef han hade
blifvit född."
"Ja, då hade han ej heller behöft sina smörjiga skinnbyxor",
skrattade polacken. "De hade minsann kunnat passa åt skottarne att
kläda öfver sina sköldar med, så styfva och grofva de voro. Pilarne
skulle bra ha studsat ifrån dem."
Skotten for opp och ryckte på sitt stora svärd, men lugnade sig dock
vid en klunk öl; han visste ej rätt hvad den andre sagt.
"Åh hå", fortfor polacken, i det han vred på sina långa mustascher.
"Det var dumt att låta värfva sig till det här björnlandet. Nog hade
det smakat bättre att dricka söderns vin och bo under de välluktande
citron- och orangeträden, än att smörja i sig finskt öl och låta
röka sig som en sill i dessa fördömda finska porten; och gräla med
de djuren derinom, för hvar bit man tar af dem. Men det hade vi, för
det de behagade välja oss till kung ett våp, en isbjörn, som ligger
i sin lya och gör ingenting, sen han väl lyckats sätta söta fars
stalldrängar till vakt öfver oxarne i sitt hemland."
Matts hade suttit helt tyst, under det de andre munhuggits. Nu steg
han opp, helt lugnt, knöt sin jättenäfve under Kaborskys näsa, och,
i det han mellan sina sammanbitna tänder mumlade: "Här skall du få
lukta på _finska_ citroner", stötte han polackens näsa oppåt så
häftigt, att denne för ett ögonblick blef alldeles förvirrad.
Emellertid gick Matts, lugnt, som om ingenting förefallit, fram till
det lilla fönstret och kastade blicken åt slottsfjärden. Hans ögon
fick ett underligt uttryck. "Voj, perkele", sade han halfhögt och
vände sig om för att gå, men nu rusade Raborsky med knuten näfve emot
honom, för att slå till.
"Pojke", sade lugnt den just ej mycket långe, men så mycket
bastantare finnen, "icke har jag tid att leka med dig nu." Derpå grep
han tag i den framrusande polacken och kastade den spenslige mannen
in ibland den hop knektar, som rusade till. Hastigt omringade desse
nu Matti, och hindrade honom ifrån att, som han ernat, skynda till
dörren.
"Ge rum, eller slår jag armar och ben af er. Är det tid nu med
pojkupptag? Ser ni inte att hertigens flotta seglar in på fjärden
derborta."
"Åh, prata aldrig dumheter; tro ej du narrar oss att släppa dig lös.
Hertigen skulle visst komma sjövägen, då Arvid Eriksson har hela
flottan i sin makt."
I detsamma ryckte Enevald Fincke opp dörren: "På er post, gossar, nu
ha vi fienden här."
Fru Ebba hade gjort Stålarm uppmärksam på de ankommande fartygen,
och begge insågo genast huru saken förhöll sig. Lif och rörelse
förspordes på alla håll i slottet. Snart var manskapet från staden
inkalladt. En liflig verksamhet råder en stund öfverallt, men sedan
allt blifvit ordnadt på förberedt sätt, börjar det hela vinna ett
slags yttre lugn, ehuru hvarje hjerta ännu klappar fortare än vanligt.
Från skeppen höras trumpetstötar. En parlamentär nalkas i en slup,
han uppmanar slottet att gifva sig; men föraktfullt afslås detta. Och
Carl, för klok att utsätta sina små fartyg för elden från slottet,
beslöt att aflägsna faran genom manövrerande. Troppar landsattes,
och genom låtsade anfall på andra håll, narrades Stålarm att, jemte
en del af krigsfolket, lemna slottet. Innan kort afskurna från
möjligheten att åter draga sig dit tillbaka, nödgades de tåga opp
åt landet, och fru Ebba var nu åter ensam qvar att föra befälet på
slottet.
Hertig Carl trodde sig redan säker om segern, men för tidigt. Huru
den stolta fru Ebba icke lät det Flemingska namnet komma på skarm, är
för väl kändt, för att behöfva vidlyftigt omordas. Modigt och klokt
ledde hon slottets försvar, och vid hennes sida gick oftast, som
hennes biträde, den unga Sigrid. Stundom hände, att en kula träffade
någon af manskapet just invid den plats, der den höga frun, åtföljd
af sin späda adjutant, hade stadnat. Sigrid bleknade och måste stödja
sig emot en vägg eller en pelare, för att ej svindla, men nästa
ögonblick stod hon redan vid den fallnes sida, för att vårda eller
förbinda, om hjelp ännu vore möjlig. Fru Ebba stod lugn, och syntes
icke skakad af något, sysselsatt endast att uppfylla sina pligter som
fästningens kommendant. Det var som om hennes makes ande hos henne
tagit sin boning.
Från det å andra sidan om ån belägna Korpolaisberget riktades kanoner
mot slottet. Afståndet var för långt för de små kanoner, hertigen
kunnat medföra. De flyttades öfver ån till qvarnbacken, derifrån de
på närmare håll kunde verka. Men fru Ebba var oförfärad, som förr,
och gaf exempel af mod. Stadsboerna sände budskap och bådo henne att
gifva sig, men förgäfves. Redan visste man på slottet, att konung
Sigismund icke stode att förvänta till bistånd, att hertigen erhållit
förstärkningar och att Stålarm var ohjelpligt afskuren från slottet.
Men fru Ebbas mod svek icke.


XXI.

Solen lyste klar öfver slottsfjärden och på Runsalas ekar, hvilka
stodo som allvarliga vakter omkring gräsmattorna, mellan deras
stammar, der han och hösten hade härjat hvarje blomma; men hvilka
dock ännu lågo gröna och sammetslika. Här var lugn och tystnad,
afbruten endast af det dofva återskallet af de kanonskott, hvilka
från Korpolaisudden och qvarnbacken dånade emot slottet; och hvilka
dundrande helsningar från slottet besvarades med lika ljudeliga. Ty
på denna sidan af fjärden lekte kriget sin bullrande, blodiga lek.
På hertigens befallning rigtades skotten mest mot fönstren af
boningsrummen i nya slottet.
"Låt qvinnfolken få smaka litet på våra sötsaker", hade hertigen
sagt, "jag tänker käringarna snart skola få nog af konfekten, och
krypa till korset."
Men inne i fästet hölls som bäst bönestund i slottskyrkan, hvilken
då befann sig i en annan flygel, än den nu begagnade. Der voro
församlade månge af männen och nästan alla qvinnorna, som befunno sig
i slottet. Der befunno sig fru Ebba jemte hennes döttrar, fru Elin
Stålarm, fru Karin Kurch, fru Anna Boije och flera förnäma fruar,
dertill många andra adeliga och oadeliga qvinnor.
Högtidlig var gudstjensten; psalmernas toner beledsagades af dånet
från de belägrandes kanoner; men tillochmed de unga flickorna syntes
ej deraf låta störa sig i sin andakt. Nu afbröt ett häftigt brakande
den nyss började bönen. En kanonkula slog in genom ett fönster och
träffade en just invid stående knekt, som nedföll död.
Bland fruntimmerna stod fru Ebba närmast den fallne. Ingen skiftning
i hennes anlete förrådde bäfvan. Mången annan qvinnas kind bleknade.
De unga flickorna foro rysande tillsamman och gömde sina anleten.
Endast Sigrid gick, ehuru blek och med något osäkra steg, fram till
fru Ebba, då hon såg denna resa sig för att gå till den fallne.
"Jag finner, att här är ingen hjelp mera", sade fru Ebba. "Herren
vare hans själ nådig! Hans död var skön. Med bönen på läpparne fick
han falla för konung och fosterland. En sådan död är icke skrämmande.
Gode herrar och J, tappre krigare alle, måtte Herren skänka dem af
eder, som han nu behagar hädankalla, en död lika herrlig, och måtte
han åt dem som öfverlefva, gifva seger och kraft att fienden afslå.
Stån manneligen, tveken icke att offra lif och blod, om så fordras.
Skönt är att strida, herrligt att dö för sin konung och sitt land.
Herren gifve oss alla sin nåd och salighet." Efter ett ögonblicks
tystnad tillade hon: "Höljen ett kläde öfver den döde, och låtom oss
fortsätta vår andakt."
Med hvarje dag växte fru Ebbas hopp att kunna afslå belägringen.
Hon märkte huru föga hertigens kanoner förmådde emot fästets tjocka
murar, hvaremot de försvarandes skjutverktyg gjorde stor manspillan
ibland de belägrande. Höstregnen försvårade mycket arbetet för
hertigens folk, och de minor, han lät anlägga, fylldes af vatten.
Men snart mörknade åter utsigterna. Besättningen började visa mindre
nit för uppfyllandet af sina skyldigheter. Förräderi hade insmygit
sig ibland dem, och utsådde myteri. Mången af manskapet visade håg
att öfvergå till hertigen, och de fremmande legoknektarne ansågo sig
icke skyldige att längre strida. Men på fru Ebba inverkade hvarken
fruktan, hotelser eller löften. Hon syntes hafva ärft sin mans sinne.
"Unge herr Enevald", sade Matts en dag, "här är sannerligen ugglor i
mossan. Här gå så många rykten i svang bland besättningen i kors och
tvärs. Hvarifrån komma de alla? Det står aldrig rätt till. Man talar
om hur hertigen lofvar guld och gröna skogar åt dem som öfverlöpa,
och hur han hotar att hänga, som landsförrädare, alla som hålla med
kungen och finnarne. Många påstå, att kungen är död. Alla veta, att
han åtminstone ej kommer hem i år, och många säga, att de ej vilja
tjena den, som öfverger dem."
"Jag har ock märkt oråd", svarade Enevald, "men ännu ej lyckats
upptäcka hvem den förrädarn är, som här löper hertigens ärender. Se
den der tusan der på bröstvärnet, rigtar han ej åter kanonen så kulan
går fienden öfver hufvudet." Enevald sprang med draget svärd till
karlen, grep honom i kragen och skrek: "Sigtar du så der, skurk, så
laddar jag kanonen med ditt hufvud."
Karlen mumlade något om att rigtningen var rigtig, men sänkte
emellertid en mån kanonmynningen.
Sedan Enevald gett Matts ordres att vaka öfver huru skjutningen
tillgick vid tvenne nära hvarandra ställda kanoner, hastade han att
uppsöka fru Ebba.
Hon stod tankfull vid ett fönster, som vette utåt fjärden. Enevald
bugade sig vördsamt och sade: "Nådiga fru, jag kan eder icke förhålla
hvad eders frudöme dock kanske redan sjelf varsnat. Här smyger
oro bland folket, jag fruktar att det bryter ut i myteri. På hvad
som utom fästet sker, veta knektarne god reda: Att hertigen får
förstärkning från Österbotten, känna alla, men for sina skyldigheter
visa få håg."
Fru Ebba stod en stund begrundande, slutligen sade hon: "Det är så,
och det har bekymrat mig högeligen. Någon hertigens underhandlare
måtte finnas bland folket. Dagligen gå öfverlöpare till fienden."
Tvekande yttrade Enevald: "Här finnes en person, som synes mig icke
rätt vara att tro. Svårt är att misstänka någon för sådan neslighet;
men denne Daniel Hjorth, studenten, hvad har han här att göra? Hvad
tasslar han i knutarna med folket? Hans blick är ej ärlig och klar.
Svek bor på hans panna. Denne ofrälse, hvad har han här att uträtta,
hvad förehar han. Det kunde vara godt att sätta honom i förvar, om
eders frudöme så behagade tillåta."
"Daniel Hjorth, denne yngling som dock njutit mycken välvilja i vårt
hus. Nej, herr Enevald, jag vill hoppas, att icke han skall vara en
usel förrädare mot sitt fosterland och det hus, som icke försmått
honom."
"Huru skulle man af en sådan, en ofrälse, en vanbörding, ens fordra
ädla känslor. Sådan rot, sådan planta."
"Hertigen förstår sig på smygvägar", sade fru Ebba, utan att direkt
svara på Enevalds tal, "men ville blott herrar officerare alla
blifva trogne och stå mig bi, så skall ännu, med Guds hjelp, en
riksförrädare, som med list och våld tillegnar sig sin frändes rike,
icke omhänder få konungens fäste, och ohelga hans trognaste tjenares
döda qvarlefvor, som här ligga och vänta på att blifva nedsänkta i
hans fäders graf."
Äter stod fru Ebba ett ögonblick i tankar försänkt, men fortsatte
sedan: "Bättre dock, att de män vi äga till fästets försvar äro
få, men pålitliga, än att myteri och uppror smyger bland en större
skara. Vi måste sålla dem. Herr Enevald, låt tillsäga Hans Eriksson
till Brinkala, Anders Larsson till Botila, Ivar Bertilsson och Bengt
Söfringsson, att de måtte samlas i residenssalen. Jag vill med dem
samråda om bästa sättet att verkställa denna sållning."
Ännu innan dagens slut sammankallades manskapet på yttre borggården.
Fru Ebba tilltalade dem: "Tappre krigare! Alle hafven J lofvat att
med lif och blod till sista andetaget strida för vår rättmätige
arfkonung och herre, och att in i döden vara hans rättvisa sak
trogne. Huru hertig Carl, med list och våld, bemäktigat sig
regementet och med uppror och slemt förräderi strider emot sin
och allas vår nådige konung, och nu äfven med våld och orätt vill
bemäktiga sig detta konungens hus, det kännen J alla. Och dock har
man hört otillbörliga ord, äfven inom dessa murar. Finnes väl ibland
eder någon nog äreförgäten, att vilja förråda ära och tro, må han gå
att uppsöka den herre, som är honom värdig. Ingen förrädare må stadna
qvar att besudla vår heliga sak. Med Guds hjelp, vilja vi ärligen
försvara vår konungs hus och hans sak med rena och ärliga hjertan.
Ingen förrädare må stadna här, se porten är öppen, finnes här någon
falsk och äreförgäten nog, att vilja vara en öfverlöpare, må han
draga hädan."
En liten port i muren öppnades nu. Skarpt blickade fru Ebba emot den,
och hennes blick mörknade allt mer, ty allt nere och nere trängde
sig emot den öppnade porten, allt mera tätnade massan af uttågande,
och snart qvarstod endast en ringa tropp af fästets försvarare. Ett
ögonblick nedlutade hon sitt hufvud, och skylde sina ögon med en
åtbörd af förtviflan. De omgifvande herrarne buro i sina anleten
mycket olika uttryck. Någre syntes visserligen dela fru Ebbas
känslor, andre sågo lugne ut, och en, Olof Sverkerson stod bakom fru
Ebba med en nedrig skadeglädje i de små grå ögonen, och gjorde en
gemen grimas.
Med de uttågande hade äfven Daniel Hjorth förstuckit sig. Han hade,
så mycket möjligt var, gömt sig bakom krigsmännen, på det ingen blick
af fru Ebba skulle upptäcka honom. Hans onda samvete jagade honom.
När han nalkades hertigens läger, vände han sig om, kastade en blick
mot slottet och sade vildt: "Ha, huru går det nu med edert stolta
mod. Nu är mitt uppdrag fulländadt, nu stiger Daniel Hjorth, och
de stolta Flemingarna falla. Kathrina, märker du, vi bli småningom
gelikar! Gelikar, hm, det stolta, adeliga blodet skall väl aldrig
erkänna den ofrälse födde som gelike, om än han kunde förvärfva
adelig sköld. Vi få väl se, vi få väl se, tiden späker mången så
småningom."
Fru Ebba vaknade som ur en dvala, sedan folket aftågat. "Ordna
försvaret nu för det första", sade hon till Bengt Söfringsson. "Om en
timme samlas vi till rådplägning i residenssalen. Infinnen eder der
gode herrar."
Fru Ebba hastade opp till sitt rum. Der nedkastade hon sig i
outsäglig ångest. Länge kämpade hon att vinna styrka. Slutligen
utbrast hon i bön. Hon bad länge, med hög röst, djupt nedböjd emot
golfvet. Småningom lugnades de svallande vågorna i hennes inre.
Ännu låg hon en lång stund, bedjande, på sina knän och allt lugnare
ljöd hennes röst. Slutligen reste hon sig, ordnade sin hufva och
det hvita förslaget på sin svarta ylleklädning, och begaf sig till
residenssalen, der hon inträdde med högburet hufvud. Här möttes hon
af herrarne med föreställningar om nödvändigheten att uppgifva fästet.
Stolt och högrest stod fru Ebba inför de församlade krigarne. "Ädle
herrar och riddare", började hon nu sitt tal. "Dem ibland eder,
som med sanning och ärlighet äro den goda saken tillgifne, och som
med nit och trohet stridt för sin konungs sak, dem tackar jag ännu
en gång för deras mod, för deras sjelfuppoffring. Men här finnas
ock, Gud bättre, män af annat slag. Ännu har ingen qvinna i slottet
uttalat ordet kapitulation, det var männen förbehållet att denna gång
vara de mjukaste. Vore alla så till sinnes som jag, så skulle ej
hertigen få in slottet så länge en hand finnes, som kunde kasta en
kula åt fienden."
"J veten ännu icke, eders frudöme", utlät sig nu Bengt Söfringsson,
"att vi svårligen kunna kasta några kulor. De af hertigen köpta
förrädarne, hafva icke allenast förledt folket att öfverlöpa, men
äfven att förstöra skytteriet. Alla kanoner äro dels fyllda med sand
och jord, dels förnaglade. Vi stå här redlöse, så herren sig förbarme
öfver oss. Ingen utväg finnes att göra motstånd."
Ett ögonblick gaf fru Ebba vika för sin djupa smärta och sade nästan
bittert: "Ha, hvad kan icke menniskan uträtta med en fast vilja! Det
har jag lärt mig af honom, som aldrig tvekade, aldrig bäfvade, när
han skulle följa det rättas väg; och som aldrig räddes att öfver sig
draga hertigens svåraste vrede, i sitt försvar för sin konungs rätt.
Men J, J blifven för edra hufvuden, J bäfven för hertigens straff,
och stån ovissa om J bören följa edert samvete och göra det rätt
är och förtjena eder konungs nåd, eller om J bören underkasta eder
hertigen, derföre att han nu står här närmast med sin här. Gingo
väl alla förrädare hädan? Nej, jag förstår nu, att jag varit en
godtrogen qvinna, som litat på falska vänners råd, och trott på dem,
som voro min ädle makes fiender! Dock, förebråelser hjelpa intet,
att klaga vårdar jag mig icke. Försvaras kan icke slottet, sägen J.
Krutet förslår ej heller att spränga det i luften, dock kunde något
dermed uträttas. Det _nya_ slottet kunde väl dermed förstöras. Väljen
alltså, J, som ännu stån eder konung trogne, väljen emellan att kasta
eld i krutet, eller uppgifva fästet. Gifve Gud att ni hade håg till
att välja det förra, det vore dock en hederligare död, än att hängas
af hertigen, som väl blir mångens lott. Ädle herrar och riddare,
tron dock icke att Ebba Stenbock är otacksam, hon känner väl att
ibland eder finnas de, som äro trogna som i eld pröfvadt guld, men
hon känner ock, att ännu _här_ finnas förrädare, och detta bragte på
hennes tunga ord, som endast voro ernade åt några få här närvarande.
Ädle herrar, besluten nu som eder bäst synes, mitt arbete är slut.
Ebba Stenbock förstår icke att uppgifva ett fäste."
Fru Ebba bugade sig och gick långsamt bort. Hon inträdde slutligen
i det hvalf invid slottskyrkan, der Klas Flemings lik ännu stod
bisatt, och der nedsjönk den stolta qvinnan afsvimmad på den kista,
som inneslöt de qvarlefvor, dem hon lofvat bevara för ohelgande, men
numera ej förmådde skydda.


XXII.

Mikaelidagen ingick. Slottet hade kapitulerat, hertig Carl skulle
intåga. Alla fruntimmerna i slottet hade samlat sig omkring fru Ebba,
liksom sökande stöd hos henne. Stor ängslan rådde. Hvar och en ägde
någon kär person, hvilken kunde drabbas af hertigens vrede. Och dock
hade man ännu ej lärt sig så frukta hans stränghet, som sednare, när
många blodsdomar hade lärt finnarne förstå, att trohet mot deras
lagligen krönte konung vore förräderi och straffades som sådant, just
af den, som sjelf satte alla fjedrar i rörelse, för att inkräkta
thronen. Harm, vrede och sorg jäste inom fru Ebbas bröst, der hon
satt omgifven af de öfriga fruntimmerna; men hon yttrade icke ett
ord. Omsorgen om slottets uppgifvande hade hon helt och hållet lemnat
åt Bengt Söfringsson och öfrige officerare.
Då nalkades henne Olof Sverkerson, af bönderne sednare Olof Perkelson
kallad, för sina många gånger utöfvade förräderier, än mot den ene,
än mot den andre, allt huru han tyckte för ögonblicket vara det för
sig fördelaktigaste. Han framsteg med en ödmjuk bugning och sade:
"Hans fursteliga nåde har låtit sig berätta, det här icke skall vara
ärligt spel. Man har sagt honom, att eders frudöme någorstädes låtit
lägga det krut, som här fanns qvar, till en mina, för att spränga
den i luften när hans fursteliga nåde skulle deröfver passera. Han
har derföre sändt mig för att utbedja sig nöjet af edert sällskap,
på det han åtminstone icke må blifva utan angenämt medfölje på
himmelsfärden. Han anhåller derföre att ni, såsom artig värdinna, må
emottaga honom vid porten af edert hus."
"Sådant ens eget sinne är, sådant väntar man det hos andra", sade
fru Ebba med nästan hvita läppar. Derpå steg hon opp från sin plats,
kastade en blick omkring sig på fruntimmerna och sade: "Stannen här
alla, denna förödmjukelse må ingen annan än jag bära."
Med långsamma, men jemna steg vandrade fru Ebba utför trapporna,
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Sigrid Liljeholm: Roman - 11
  • Parts
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 01
    Total number of words is 4836
    Total number of unique words is 1723
    29.6 of words are in the 2000 most common words
    40.0 of words are in the 5000 most common words
    45.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 02
    Total number of words is 4678
    Total number of unique words is 1692
    28.8 of words are in the 2000 most common words
    38.3 of words are in the 5000 most common words
    43.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 03
    Total number of words is 4831
    Total number of unique words is 1684
    32.0 of words are in the 2000 most common words
    40.7 of words are in the 5000 most common words
    45.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 04
    Total number of words is 4909
    Total number of unique words is 1577
    31.2 of words are in the 2000 most common words
    40.9 of words are in the 5000 most common words
    45.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 05
    Total number of words is 4872
    Total number of unique words is 1630
    30.9 of words are in the 2000 most common words
    41.4 of words are in the 5000 most common words
    45.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 06
    Total number of words is 4992
    Total number of unique words is 1464
    34.4 of words are in the 2000 most common words
    45.8 of words are in the 5000 most common words
    51.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 07
    Total number of words is 4928
    Total number of unique words is 1627
    31.6 of words are in the 2000 most common words
    40.6 of words are in the 5000 most common words
    46.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 08
    Total number of words is 4752
    Total number of unique words is 1668
    29.6 of words are in the 2000 most common words
    39.8 of words are in the 5000 most common words
    44.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 09
    Total number of words is 4802
    Total number of unique words is 1645
    31.6 of words are in the 2000 most common words
    42.3 of words are in the 5000 most common words
    47.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 10
    Total number of words is 4795
    Total number of unique words is 1665
    30.5 of words are in the 2000 most common words
    41.6 of words are in the 5000 most common words
    45.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 11
    Total number of words is 4800
    Total number of unique words is 1572
    31.0 of words are in the 2000 most common words
    40.4 of words are in the 5000 most common words
    45.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 12
    Total number of words is 4860
    Total number of unique words is 1520
    31.8 of words are in the 2000 most common words
    41.3 of words are in the 5000 most common words
    45.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 13
    Total number of words is 4844
    Total number of unique words is 1519
    31.7 of words are in the 2000 most common words
    42.0 of words are in the 5000 most common words
    46.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 14
    Total number of words is 4874
    Total number of unique words is 1572
    32.5 of words are in the 2000 most common words
    42.8 of words are in the 5000 most common words
    47.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 15
    Total number of words is 4769
    Total number of unique words is 1668
    30.6 of words are in the 2000 most common words
    41.1 of words are in the 5000 most common words
    45.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 16
    Total number of words is 5024
    Total number of unique words is 1513
    33.7 of words are in the 2000 most common words
    44.8 of words are in the 5000 most common words
    49.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 17
    Total number of words is 4979
    Total number of unique words is 1521
    33.4 of words are in the 2000 most common words
    42.5 of words are in the 5000 most common words
    46.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 18
    Total number of words is 4771
    Total number of unique words is 1600
    30.6 of words are in the 2000 most common words
    41.4 of words are in the 5000 most common words
    46.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 19
    Total number of words is 4917
    Total number of unique words is 1577
    34.6 of words are in the 2000 most common words
    44.9 of words are in the 5000 most common words
    49.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 20
    Total number of words is 2069
    Total number of unique words is 764
    41.8 of words are in the 2000 most common words
    50.9 of words are in the 5000 most common words
    54.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.