Sigrid Liljeholm: Roman - 14

tillsagt. Framför allt, försumma icke att aflemna den utlofvade
gåfvan till kyrkan, äfvensom till de nämnde gubbarne på knektetorpet.
Bemöt folket vänligt och lätta deras börda der du det kan, så lyda
de villigt och arbeta med nöje, men drif dem icke, som boskapen,
under oket. I morgon, innan jag reser, vill jag säga farväl åt dem af
godsets folk, som vilja samlas här för att helsa mig."
Jost bugade sig djupt och lemnade sin unga herre, under det han
brummade för sig sjelf: "Äpplet faller ej långt från trädet, det är
som om jag skulle höra fru Ebba sjelf. Nymodiga tider, då bonden
skall skonas; det lär väl då bli herrarne sjelfve, som få arbeta.
Hvad under, att högfärd och uppstudsighet grasserar bland bönderne.
Förr visste bonden hut, nu vet han knappt lyfta på mössan."
"Nå, Johan", sade Fleming till sin tjenare, som var sysselsatt med
att skura blankt ett stycke af hans vapen. "I morgon resa vi. Hvad
menar du om att åter lemna Finland?"
"Jag önskade blott att eders herredöme redan vore hos hans kunglig
majestät och andra, som längta efter eder. Krig och oro vänta här,
och", här log den gamle tjenaren ett förstulet leende, "jag vet väl
att det finnes ett par ögon, som speja efter min unge herre der
borta."
Johan rodnade lätt, men låtsade ej höra sin trogne tjenares
frispråkighet. Han steg opp, slog några slag öfver golfvet, derpå
sade han, som en fortsättning af sina tankar: "och dock befriades
så många andra finska fruar af Arvid Eriksson, men min mor och mina
systrar, ack de bevakades bättre! Att nödgas resa, utan att träffa
min morkär och mina kära systrar, det är dock hårdt och mitt hjerta
blir tungt vid tanken på dem. Johan Bertelsson, om jag ej mera får
se dem, skall dock du en gång säga dem huru kära de voro mig", sade
Fleming drömmande.
"Herr Johan, min ädle, älskade, unge herre, huru kunnen J tala sådana
ord! Skulle jag, den gamle tjenaren, vara den, som efter eder skulle
framföra helsningar! Sådan sorg skall väl, med Guds hjelp, icke vara
mitt gamla hjerta bestämd. Hvi talen J så?"
I detsamma anmälte en tjenare att herr Arvid Eriksson anländt och
önskade träffa herr Johan, och denne gick, något förvånad, för att
möta sin oväntade gäst.
"God dag, unge herre", tilltalade honom nu den ankommande. "J synes
mig helt förvånad att se mig, och det är väl icke eller att undra
öfver, ty när hertigen håller på att elda badstu åt oss, kan man nog
behöfva vara hemma och binda qvastar. Men jag önskade dock sjelf nu
få råka eder."
Johan Fleming välkomnade sin gäst och förde honom in i det inre
tornrummet. Den gamle tjenaren kastade en lång, litet misstänksam,
blick efter de båda herrarne, skakade på hufvudet och sade vid sig
sjelf: "Hade jag honom blott väl borta härifrån."
"Ernen J, unge herre, verkligen resa bort härifrån?" började nu åter
Arvid Eriksson.
"Ja", svarade Johan. "Hvad jag här haft att uträtta, är fulländadt.
Jag kom blott för affärer. Herr Klas är bortgången, min morkär och
mina systrar i Sverige, jag har här intet mera att göra."
"Sägen J så, herr Johan, hafven J icke konungens sak att förfäkta?
Veten J icke, att vi stundeligen vänte, det hertigen skall anfalla
oss?"
"Ja, jag vet det, men icke är min tjenstestad här. Då jag i fjol var
med på det olyckliga tåget till Sverige, så åtföljde jag min konung,
men här anser jag mig vara en öfverflödig person, som har intet att
beställa."
"Herr Johan, låt mig tala till eder, som en frände och vän. Väl var
jag icke alltid i godt förstånd med eder salige herr fader, men dock
ansåg jag honom alltid som en herre, den der i sig hade godt krut,
och jag vill gerna hedra honom i hans graf, som en ståtlig man och
riddare. Och eder, min unge herre, vill jag allt godt och väl, ty J
ären en älskelig och hjertlig ung man, men bort magen J nu icke fara.
Hvad skulle väl folket säga, om J, konungens kammarherre och sonen af
den man, som, näst hans nåde sjelf, var högste mannen i detta land,
om J just nu skulle resa bort. Skulle de icke tro, att vår herre och
konung icke äger hvarken vilja eller makt att försvara Finland, utan
lemnar det vind för våg. Detta vore i sanning att förråda konungens
slott och land."
Johan steg opp, stödde sin hand mot bordet och sade: "Visste jag,
att jag skulle till något gagn vara, så ville jag visst icke resa.
Förråda ens min konungs hund, ville jag ingalunda, mycket mindre hans
slott och land. Kan jag, med min ensamma person, göra någon nytta, så
vill jag gerna qvarstadna och med finnarne våga mig i den farlighet,
som dem af hertigen kan förestå."
Arvid Eriksson fattade Johans hand och utbrast glad: "Se, unge herre,
det är taladt som jag af eder väntade, och som en rättskaffens
konungens man egnar. Hoppas jag dock att icke inleda eder i allt för
stor farlighet. Min egen hatt tänker jag dock ej sitter mycket fast,
om hertigen, det Herren afvände, skulle få öfvertaget: men är det så,
så må man glader lägga hufvudet under för sin kung och sin heder. Och
dermed Gudi befallat. Tiden väntar på ingen, jag bör icke vara borta
från min plats."
Under vänligt samtal följde Johan sin gäst ned till hans båt, och
fyra raska roddare förde honom snart åter till Åbo.
Den unge Johan ville än en gång se de ställen, han på det vackra
Qvidja mest hade älskat. Han for omkring och såg huru alarne speglade
sig i sunden och huru björkarne sakta skakade sina gröna lockar. Men
hvad han nu tänkte på, det förtrodde han icke ens sin gamle, trogne
Johan Bertelson, som skötte de lätta årorna. Fröjdades hans tankar af
den fägring, som omgaf honom, af solens glada sken mellan lunderna,
och af vattnets stilla plaskande mot de grönskande stränderna, eller
tänkte han på moder och systrar, eller gingo hans tankar ännu längre
bort, till de strålande ögon, som kanske skulle fördunklas, om han
icke mera skulle återvända? Hvem kan tyda den unges tankars lifliga
spel?
Snart var äfven Johan åter en innebyggare af det fäste, der han
tillbringat så mången glad stund i kretsen af sina käraste. Nu vid
tjuguett års ålder stod han åter här, för att deltaga i en blodig
kamp för sin konung.


XXX.

Få dagar sednare styrde hertigens flotta, under Joachim Scheels
befäl, in på slottsfjärden. Med förakt afvisade Stålarm hvarje
förslag om fästets uppgifvande. Äfven hotelsen att aflifva de nyss
förut på Kastelholm tagna finska fångarne, verkade intet.
Det blodiga förspelet af hvad, som komma skulle, började nu, då sju
de förnämsta af dessa fångar afrättades och, för att skrämma slottets
befälhafvare med samma öde, steglades på Korpolaisberget, på det den
gräsliga synen skulle falla de belägrade i ögonen. Men den ohyggliga
anblicken, af vänners steglade kroppar, framkallade hos Stålarm
endast den verkan, att han gjorde alla anstalter, för att i nödfall
kunna draga sig in i det innersta af slottet, och der spränga sig i
luften.
Åter anlände budskap från amiralen. Finnarne voro slagne. Arvid
Erikson måtte gifva sig, så länge någon nåd vore att förvänta.
Äfven nu ljöd Stålarms svar lika stolt: "Han trodde ej på de honom
meddelade nyheterna."
Yttermera blef besättningen på hertigens befallning meddeladt, huru
han i Helsingfors låtit halshugga och stegla dem, som stått emot
honom, såväl herrar som ringare; men allt förgäfves. Dock äfven nu
verkade förräderiet hvad ej fruktan kunnat verka.
En man ur staden lyckades inkomma i fästningen. Denne visste berätta
huru numera endast Åbo stode hertigen emot, huru denne straffat
sina motståndare i Wiborg, huru Carl tågade mot Åbo. Allt sådant
utspriddes bland besättningen. Bland dem fanns äfven nu en och annan
hemlig anhängare af hertigen. Desse lyckades intala flere, att det
vore bättre att gifva sig, medan tider vore och man ännu kunde hoppas
på bättre vilkor, än som kunde stå att fås när hertigen sjelf hunnit
anlända. Dessutom sparades icke på framställningar huru den renlärige
hertig Carl vore en vida bättre konung, än den papistiske Sigismund,
som dessutom icke mäktade försvara sitt arfrike, och oaktadt den ed,
Stålarm tagit af alla att förr spränga sig i luften, än gifva sig, så
tvungo de honom att dagtinga.
Stålarm lofvade på sina och alla i slottet befintliges vägnar, att
hädanefter vara hans furstliga nåde lika trogen och huld, som de
hittills varit det emot Sigismund, den de numera icke ville vara
underdånige, utan uppsäga all tro och lydnad, blott de erhöllo löfte
om säkerhet till lif och gods och att dem ingen olägenhet skulle ske,
för deras härtills konungen bevisade trohet.
Till hertigen skickades härom, som sändebud, en af de fremmande
tropparnas officerare, en skottsk, och sjelfve den fiendtlige
anföraren, amiralen Joachim Scheel, skref förnyade gånger och bad om
nåd för de belägrade. Hertigen lät slutligen beveka sig att gifva
ett svar. Det lydde: att han ville taga slottets försvarare till
nåder, med vilkor, att en och hvar skulle inför rätta svara på de
beskyllningar, som honom skulle göras.
Stålarm anade det värsta, men nödgades dock gå in på detta vilkor,
och blef sjelf, jemte alla män af någon vigt, satt i förvar, till
dess hertigen kunde komma från Wiborg, der han emellertid låtit
afrätta fjorton man, de fleste af landets ädlingar. Deras hufvuden
uppsattes på en af stadsportarne, somliga steglades, allas egendom
konfiskerades och gafs åt hertigens anhängare.
Kring landet flög nu, på tusende tungor, ryktet om slottets
öfvergång, och att konungens sak vore ohjelpligen förlorad. Alla,
som hittills varit tveksamme om, hvilket parti det vore klokast att
välja, blefvo nu i hast hertigens ifriga anhängare, hvaremot de, som
på något sätt arbetat för konungens sak, bjödo till att hålla sig
tysta och undan för faran, så vidt möjligt.
Men i många hem hördes med bäfvan underrättelsen om de fängslade
herrarnes förestående dom. Man hade redan lärt sig att veta, det
förrädarne halshöggos, och att alla voro förrädare, som förblifvit
konungen trogne. Närmare och fjärmare anförvandter och vänner,
bäfvade för de sinas öde. Att en domstol blifvit nedsatt för att
dömma dem, fick man äfven snart höra.


XXXI.

Fru Metta Liljeholm med sin dotter hade redan en tid bortåt varit
bosatt på Wiken, det lilla hemman som Sigrid i arf erhållit af sin
moster, den gamla nunnan i Nådendal. Liggande undanskymdt, vid en
vik af saltsjön, syntes det herr Erik vara ett säkrare hem för
hans hustru och dotter, än det tavastländska godset, som låg vid
en väg, der de orolige bönderne ofta ströko fram. Dertill voro de
båda fruntimmerna på Wiken icke längre från Åbo, än att herr Erik,
tillochmed i dessa oroliga tider, någon gång blef i tillfälle att
der helsa på dem. Fru Metta var ingalunda belåten, med att lemna
det stora godset utan sin egen vård; men då herr Erik bestämdt så
önskade, gjorde hon icke heller några invändningar och hade snart
äfven här funnit arbete nog, med att ordna det förfallna, lilla
hemmanet.
Äfven till Wiken kom nu ryktet om hvad som föregick i Åbo. Det visste
äfven berätta att herr Erik Liljeholm var fängslad. Fru Metta blef
utom sig. Hon ville gerad resa in till Åbo, för att läsa lagen för
hertigen. Sigrid föreställde henne mildt och sagtligt, att det endast
skulle förbittra honom. Hon försökte att lugna sin mor med hoppet,
att herr Erik ju dock icke varit af de förnämste och mest kände
motståndarne mot hertigens välde, och att de således hörde kunna
hoppas, det fursten skulle förfara skonsamt; men just då hon sade
detta, svek henne rösten, och hon brast i gråt.
Fru Metta tog, som vanligt, raskt sitt beslut, och innan dagen
var slut, var hon redan på väg till Åbo. På vägen möttes hon af
en af delning af hertigens soldater, som utgått för att plundra
hos konungens anhängare. Med knapp nöd undgick hon att af dem bli
ihjälslagen, och måste vända om hem, dit hon återkom än mera uppretad
och skrämd, än förut.
Sigrid, som icke väntat sig något tillfredsställande resultat af
fru Mettas färd, hade under modrens frånvaro ej haft styrka att i
stillhet bära på sin sorg, och fru Metta fick nu, genom det lugn, hon
sökte att intala sin dotter, sjelf erfara en känsla af förtröstan,
och började småningom fatta hopp. Sigrid åter, förlorade allt mer
sina förhoppningar, ehuru hon bjöd till att lugna sin mor, genom
det hon visade sig sjelf lugn. Om dagarna syntes hon sig temmeligen
lik, som förr, endast blekare och ännu stillare och tystare; men om
nätterna, då hon ej behöfde kufva sig för att icke oroa sin mor, då
grep henne oron så mycket djupare. Hon hade sett hertigens blick, hon
hade hört hans röst, då han talat om hennes far, och hon kunde icke
hysa något hopp. Lade hon sig ned för att hvila, så tyckte hon sig
se sin fars blodiga hufvud bredvid sig på dynan. Slöt hon sina ögon
till sömn, så förföljdes hon af drömmar, så blodiga och förfärliga,
att hon vaknade af fasa och bjöd till att icke slumra mera. Få dagar
efter olycksbudets ankomst, infann sig lilla mor Annika på Wiken. Fru
Metta lät hemta henne in till sig och sade: "Nå, mor Annika, huru har
ni hittat hit? Väl hade jag kunnat behöfva er ibland, till hjelp för
korna; det har nu dock allt gått för sig. Men kan J nu ge mig tröst,
kan J förutsäga mig huru det skall gå med herr Erik, skall det kunna
bli fara för hans lif?"
"Jaså, stora frun har sorg och bekymmer, så väl som lilla mor Annika.
Hi, hi, hi, jo, jo. Annikamor har varit långa vägar. Jo, jo, der det
börjar lukta blod, hämdeblod för hennes hjertas barn, dit vandrar
Annika, för att njuta af den söta doften. Roligt att se hur den
förbannelsen, mor Annika läste öfver det blod som Flemingen gjöt, hur
den svällde, hur den jäste, hur den drar blod ur alla dem, som komma
slägten nära. Jo, jo, vid Stockholm såg jag så fager, ung blod, det
fick Flemingens flicka till rosor öfver sitt hjerta.
"Annika har vandrat, hon har sett hur hertigen slagtat de finska
herrarne. Jo, jo, blod vankas det! Skall det vara mera af sorten? Åh
jo, åh jo, inte skall det sparas, nog skall det bestås."
Fru Metta kände bäfvan vid gummans ord, utan att rätt förstå hvad de
syftade på, men hon skyggade för att på något ovänligt sätt tilltala
henne och sade blott: "Kära mor, tala ej så der ohyggligt, när jag
frågar om herr Erik."
"Åh hå, herr Erik, herr Erik, honom går ingen nöd uppå. Han var den
ende, som lindrade fängelset för min lille gosse, han var god mot
min Bengt, honom skall intet ondt få komma vid, nej nej, icke låter
Annika sina vänner komma till skada, nehej, hvarken herrar eller
kreatur. Åh håh, god var han alltid mot gamla Annika; frågade när
han mötte mig på gatan, och fast många hörde det, så frågade han:
'Nå, mor Annika, hur är det med er, behöfver ni något?' Nehej, herr
riddare, svarade jag och neg, nehej, herr riddare, i dag behöfver jag
ingenting. Ånej, ånej icke skall något ondt få ske honom."
Sigrid hade dragit sig undan i det andra rummet. Henne syntes Annikas
beteende stöta på signeri, och hon ville dermed intet ha att göra.
Men nu stultade gumman fram till henne och sade: "Åh hå, fager
jungfrun sitter hemma och aktar sina fina kinder, och låter hertigen
knoppa sin far."
Sigrid såg förskräckt på gumman och svarade, nästan omedvetet: "Ack,
om jag dock kunde vara hos honom helst, det vore dock en tröst."
"Åh hå, kan inte dottern hjelpa sin far? I hennes ögon står, att hon
kan. I natt vandrar gumman till Åbo; hon går för att se sin hämd, för
att se blod! Och den unga vill ej gå samma väg, för att skona sin
fars blod. Hi hi hi."
Gumman hade uttalat, hvad ej Sigrid ens klart vågat tänka. Hon ville
till Åbo, att begära nåd för sin far. Hon hade lyckats en gång, ack,
skulle hon väl kunna hoppas att lyckas en gång till! Och skulle
hennes mor tillåta henne denna vågade färd? Omöjligt, hon hade ju ej
ens sjelf sluppit fram och skulle i alla fall otvifvelaktigt anse sig
sjelf vida mer passande, än Sigrid, att försöka få tala vid hertigen.
Sigrid, åter, anade att fru Metta skulle förderfva all möjlighet
att vinna nåd, om hon ännu komme att göra något försök i den vägen.
Sigrid kände huru fåfängt andra fruar hos hertigen försökt, att få
ens begära nåd för sina män; huru hårdt de blifvit afvisade. Men
huru skulle hon sjelf kunna hoppas att vinna något för sin far? Huru
skulle hon ens kunna komma till Åbo?
Tusende tankar svärmade i Sigrids hufvud. Natten kom och hennes
pulsar, som eljest slogo så lugnt, bultade nu som i brännande feber.
Hon kunde ej frigöra sig från det intryck, gummans ord gjort på
henne. Kunde Annika verkligen se längre, än andra menniskor? Vore det
möjligt att Sigrid skulle kunna göra något för sin far? Hon hade så
ofta blifvit beskylld för att vara för mycket stillsam, för mycket
rädd att framträda; var hennes tvekan nu endast en sådan yttring
af hennes allt för tillbakadragna sinne? Och hon visste dock med
sig sjelf, att hon icke skulle ryggat tillbaka, om hon med sitt lif
kunnat återköpa sin fader. Den vanligen så tysta och stilla flickan
vandrade nu omkring i oro, och det märktes grannt att om hon än
vanligen syntes mera vara sin faders dotter, så var hon icke heller
utan mycket tycke af sin mor.
Rastlöst vankade hon fram och åter i sin lilla kammare i månskenet.
En skugga skymtade på vägen, den väckte hennes uppmärksamhet. Den kom
närmare, stadnade slutligen vid hennes fönster. Det var mor Annika.
Med ovanlig röst sade denna: "Jungfru, vill du rädda din far?"
"Huru skulle jag kunna det?"
"Det vet jag icke, men jag har sett det i vatten och jag har sett
det i eld, och jag vill icke att herr Erik Gustafsson skall dö. Vill
du följa till Åbo, så skynda; kommer du ej nu, så är tillfället
förfeladt. Tro icke att du lätt kan slippa fram i krigande land. Men
hvem tror du vågar hindra den, som befaller både eld och luft och
vatten, och hvem vågar hindra den, hon vill beskydda? Se jungfru,
det molnet der, det stiger opp emot månen. När det betäcker månens
skifva, går den gamla! Vill den unga ej följa, så dör hennes far!"
Sigrid kastade bäfvande blicken på molnet. Lång besinningstid bestods
henne ej. Ett ögonblick böjde hon knä och ur hennes bröst höjde sig
en ordlös suck. Derpå steg hon opp, tecknade hastigt med ett stift på
ett pappersblad: "Moder, förlåt, jag går för att söka frälsa min far.
Låt ingen veta att jag gått, sök mig icke, det skulle tillintetgöra
allt hopp om lycklig utgång. Bed, men sörj icke för mig."
Redan nalkades molnet månens skifva. Öfver sin hemma väfda och spunna
klädning kastade Sigrid en mörk kofta, band öfver sitt hufvud en
duk, stoppade hos sig guldringar och några guld- och silfverpengar,
som hon fått till faddergåfvor; ännu var ej månens skifva fullt
betäckt. I hast gjorde hon ett helt litet knyte af några kläder, och
så gick hon utan buller ut i den stilla natten, der molnet i detsamma
undanskymt månen, och lilla mor Annika redan syntes på gångstigen,
några stenkast från huset.
Snart upphann henne Sigrid, och gick tigande vid hennes sida. Äfven
mor Annika teg länge. Hon förde snart Sigrid in på en biväg genom
skogen, och så allt vidare, på stigar långt ifrån de vanliga.
Endast med ansträngning kunde Sigrid följa den lilla hastigt
framilande gumman, och när den gamla slutligen upplät sin mun och
började skratta på sitt ohyggliga sätt, samt prata och sladdra om
blod och mord och stundom snattrade likt en anka, stundom grät och
åter skrattade, då bäfvade Sigrid och nästan ångrade, att hon begett
sig åstad med detta hemska sällskap. Men när hon såg med hvilken
säkerhet gumman förde henne fram på skogsvägar och gångstigar, så
lugnade hon sig åter och fann, att bättre förare hade hon ej kunnat
få.
Då Sigrid fattade beslutet att följa med Annika, så skedde det i full
öfvertygelse om, att hon, under gummans beskydd, säkrast skulle kunna
slippa fram hvar som helst, blott denna sjelf så ville. Men dock
ansåg Sigrid sig ej så alldeles säker på gummans goda vilja, dels och
mest fruktade hon för att låta henne till sin fördel använda någon
af sina trollkonster, ty detta vore ju en svår synd. Hennes ångest
för fadren och nödvändigheten att hastigt besluta sig, öfvervann
dock hennes tvekan, och hon lugnade sig med hoppet att kunna afhålla
gumman ifrån, att för hennes räkning använda något signeri. Så snart
Annika började med sitt underliga prat, bäfvade Sigrid åter, men
något annat, som skulle förefallit farligt, varsnade hon ej.
På de stigar der gumman med fullkomlig kännedom och säkerhet förde
dem framåt, möttes ytterst sällan någon menniska. Sedan de vandrande,
dels till fots, dels med båt, tillryggalagt en så lång väg, att
Sigrids fötter började säga opp sin tjenst, sade mor Annika: "Siså,
här är nattqvarteret. Icke är just bädden mjuk, men jag tänker
jungfrun sofver utan vagga i natt."
Stället var en liten ödslig backstuga, der en gammal gumma bodde
ensam. Med af häpnad helt runda ögon, stirrade kojans värdinna på
sin gamla gäst, men syntes villigt ordna allt till de vandrandes
beqvämlighet, så godt hon kunde.
"Jo jo, jungfrun", sade mor Annika, "här måste hon bo så trångt, när
hon är nära det stora huset i Åbo. Men, fina jungfru, kom bara och
vandra med mig åt hemtrakterna, jo der är ståt! Der ska jag föra
henne öfverallt i de rikaste gårdarne. Hon ska inte behöfva vara
rädd för dåligt värdsfolk. Hi, hi, hvar tror hon värdsfolket är? Äro
de ej slagna kanske! Eller tror hon, att hon skall snyrpa på sin
fina näsa, åt att i bondens stuga ej är så fin lukt som i herrarnes
salar? Hi, hi, hi, nog är luften frisk, men hvar äro väggarna och
hvar äro taken? De äro flugna med vinden sen de blifvit brända till
aska. Tror hon qvinnorna skola besvära hennes öron med pladder, eller
barnungarna med skrik? Ånej, aldrig, allt är der nu så fint och
rart; qvinnorna och barnen ha svultit ihjäl, ser hon. Siså, godnatt
jungfru, sof nu, att hon i morgon är rask igen."
Sigrid hade svårt att somna, men trötthet och nattvak tog slutligen
ut sin rätt. Om morgonen kände hon sig temmeligen uthvilad.
Ju närmare de vandrande hunno Åbo, dess mera mörknade hos Sigrid
hoppet om att genom sina böner kunna utverka nåd för sin far; och då
Annika slutligen förde henne in i staden genom en bakport från en
åker till en trädgård, då sade hon vid sig sjelf: "ack lättare vore
att beveka slottets murar, än hans hjerta."
"Försök, försök, kanske de vekna!"
"Ack, mor Annika, håna ej mig arma. Ni har gjort mig en större
tjenst, än jag kan löna er för, då ni fört mig hit."
Ur slottet hade blifvit bortjagade qvinnor, som numera hade intet der
att uträtta. Sigrid lyckades få träffa en af desse, och fick af henne
besked om mycket. Qvinnan visste att herr Erik Liljeholm verkligen
satt fängslad, likaså Arvid Eriksson, Johan Fleming och många andra.
Men det vigtigaste af allt, hon visste att herr Erik hade blifvit
satt i konung Eriks fängelse, ty hon hade hört vaktknektarne skämta
öfver att det vore nu Erik som Erik. Af henne fick ock Sigrid höra,
att ej hertigen ännu var kommen till Åbo. Denna uppgift gaf Sigrid
mycket att tänka på. Att det nämnda fängelset ej ägde ens ett fönster
utåt, utan endast emot gången, som gick opp från fånggården, det
visste hon. Men fru Ebbas ord om gallret i det fönster, som från
gången vette utåt, rann henne i hågen. Nu hade yttermera en tid,
sedan dess, med fukt och rost tärt gallret och förmodligen yttermera
försvagat det. På Sigrids fråga visste ock qvinnan svara, att herr
Erik ofta hade tillstånd att vistas ute i gången, utan att någon
vaktkarl stod derinne, ty då en knekt hade skämtat öm, att kung Erik
blifvit till herr Erik eller något dylikt, så hade en vaktknekt
svarat: "ja men det är bättre att vara herre, än kung, när man är
i fängelse, ty kungen fick ej ens titta ut i gången utan vakt, och
der sitter herr Erik ofta flere timmar;" knekten hade ock tillagt,
att det kunde han gerna få göra, ty nog är den gången lika säker
som hvarje annat fängelse, när vakt står utom dörrn. Nog stå de
gamla, många aln tjocka, gråstens murarna både mot herre och kung. I
skymningen låstes dock fängelsets inre dörr och för natten var herr
Erik instängd i kung Eriks fängelse.
En liten stråle af hopp började gry för Sigrid. Så ringa den än var,
så kunde hon ej underlåta att fästa sig dervid. Så fullt upptagen än
hennes själ var af tanken på fadren, så glömde hon dock icke, att
äfven fråga hvad qvinnan visste säga om Johan Fleming. Hon lugnades
ganska mycket, i afseende å hans öde, genom den berättelse qvinnan
afgaf, om huru fruarna i slottet sagt, att de hoppades, det han icke
skulle behöfva lida något.
Sigrid fann snart ett hem i samma boning, der hon, genom mäster
Sigfrids bemedling, hade funnit en fristad, då hon ur slottet
bortförde den svårt sårade Enevald Fincke. Det var hos en gammal,
stilla enka, af borgerligt stånd. Gumman tog nu helt kärligen
och vänligen emot den unga, blida jungfrun, hvilken hon biträdt
med att sköta hennes sjuke fästman, till dess han hunnit bli så
mycket bättre, att gumman ensam kunde vårda honom. Här hade Sigrid
tillfälle, att i lugn öfverväga den plan, hon börjat att uppgöra.
Skulle hon lyckas att ur fängelset rädda sin far, så hade hon för
honom till en början ett säkert gömställe i Nådendals kloster, till
dess utväg blefve, att fly längre bort från det farliga grannskapet
af Åbo.


XIII.

Sigrid öfverlade noga allt. Den fara hon sjelf utsatte sig för,
ifall hon blefve upptäckt, den aktade hon icke. Hon tänkte blott på
möjligheten af, att kunna rädda sin far.
En ytterst liten båt med tvenne åror, anskaffades af mor Anna, och
gömdes under ett skjul vid åstranden. Så snart det blef mörkt, var
Sigrid i ordning till sin äfventyrliga färd. Hennes mod var nära att
svika, då hon skulle bege sig ut, men innan hon lemnade sitt rum,
knäföll hon och bad länge och varmt om hjelp och stöd, att hon, den
svaga flickan, måtte kunna lyckas i sitt svåra företag.
Något lugnad begaf hon sig nu på väg. Det var endast den noga
kännedom Sigrid hade om lokalen, som kunde göra möjligt för henne ett
försök att befria sin far, innan hertigens ankomst skulle göra det
för sent.
Med tysta årtag nalkades hon slottet. Det hade emellertid blifvit
alldeles mörkt. Den vanliga farleden gick omkring slottsudden. Att
en båt färdades der, väckte ingen uppmärksamhet, om än någon skulle
varsnat den. Ytterst på udden låg slottsträdgården, omgifven af en
hög och fast halfcirkelformig mur. Att denna mur var slät, i godt
skick och omöjlig att öfverstiga, visste Sigrid, den var för icke
längesedan ånyo uppförd. Hvarje försök att bestiga den, om än med en
repstege, skulle lätt hafva väckt uppmärksamhet. Men den lilla luckan
i muren! Hon visste hvar den fanns, ehuru den låg alldeles nere vid
marken och var gömd af nässlor och ris på yttre sidan. Hon kände dess
hemliga mekanik och kunde öppna den.
Sigrid steg försigtigt ur sin lilla båt, som hon laggt just under
muren, der vattnet gick nästan ända intill. Äfven detta ställe kände
hon förut, och visste huru hon här lätt kunde fästa sin lilla julle.
Smygande längs muren, kände hon för sig utmed jorden, till dess hon
vidrörde luckan, hon öppnade den och fann med glädje, att hon hade
så godt utrymme att slippa igenom den, att hon hoppades, det hennes
far äfven skulle kunna tränga sig ut derigenom. Med tysta steg hann
Sigrid snart öfver den lilla trädgården. Här kände hon så väl hvarje
buske, hvarje gräsfläck, så att hon med lätthet kunde komma fram,
utan att göra buller. Framför henne reste sig, högt och kalt, den
äldsta delen af fästet, det såkallade gamla slottet. Endast några få
gluggar, högt oppe, voro anbragta, för att insläppa dager och luft,
ibland dem det lilla fönster, som gaf dag åt gången till kung Eriks
fängelse.
Sigrids hjerta slog så häftigt, att det nästan betog henne
andedrägten. Nu hann hon rönnen, kung Eriks rönn. Hon hade alltför
ofta besökt den, för att taga misste om dess plats. Hon uppsteg
på en sten, derifrån hon visste sig kunna uppnå de krokar, som
fasthöllo trädet, ryckte och vred på dem och, hvad hon hade beräknat
inträffade, de hade redan tagit någon röta, eller gifvit vika, så att
hon utan svårighet fick dem att lossna ur den remna, deri de blifvit